Det sägs att advokaten ska stå bakom sin klient. Jag delar inte den uppfattningen. Advokaten ska alltid stå framför klienten. De advokater som står framför sina klienter är de advokater som ofta kritiseras, men aldrig av klienten. Klienter vill alltid – utan undantag – ha en advokat som vågar stå framför klienten.
Vad som är skillnaden på framför och bakom? En gång i min ungdom frågade en kompis mig om jag kunde stå bakom honom vid ett bråk som hade uppstått mellan kompisen och en för mig helt okänd person. Självklart svarade jag. Jag kommer att stå bakom dig. Långt bakom dig. Så långt bort att jag slipper vara delaktig. Om jag stått framför kompisen hade jag sannolikt fått ta första smällen för något jag inte var inblandad i.
Som advokat är jag inblandad i mina klienters ärenden. Alltid, utan undantag. Då måste jag våga ta ställning till fördel för klienten. Med att stå bakom klienten menar jag att advokaten inte vågar engagera sig i ärendet, utan vill vara neutral. Neutral? Det är ett bra ord för oss svenskar i många sammanhang. Blir det krig på jorden förutom i Sverige är vi neutrala. Vi vill stå bakom. Så långt bakom att vi inte blir inblandade.
Ordet neutral betyder ofta samma sak som likgiltig. Ordet neutral är oftast en ursäkt att inte behöva bry sig. Om du ser två personer du inte känner i ett bråk lägger du dig inte i det bråket. Du förhåller dig neutral för att du inte bryr dig.
Om den ena i bråket är vuxen och den andra är ett barn är det svårare att vara neutral, men är du på ICA och får bevittna ett bråk mellan mamma 30+ och dottern 7 år väljer du kanske som de flesta att vara neutral, trots att du inser vem som borde kunna hantera situationen på ett vuxet sätt.
Neutral är således ofta att inte våga eller orka engagera sig. Ibland är det rätt att inte våga engagera sig. Det handlar om situationer där engagemang kan skada den som vågar engagera sig. Som för den som vågar lägga sig i under en pågående misshandel.
En advokat måste lägga sig i sina egna fall. Våga stå framför klienten och ta ”en och annan smäll.” Det är den delen av advokatyrket som både stärker och tar på hälsan.
Jag kan nämna namnet på en advokat som i mina ögon alltid står framför klienten. Nej, jag tänker inte skryta. Det är en advokat som många retar sig på. Hans namn är Leif Silbersky. De som retar sig på honom gör det för att han alltid står framför sina klienter. Så som det alltid borde vara.
Den dag advokater väljer att stå långt bakom sina egna klienter behövs inga advokater. Då är det bättre att klienterna för sin egen talan.
Ni får dock inte missförstå mig. Att stå framför klienten betyder aldrig att försvara ett brott. Det handlar om att försvara en person som begått ett brott eller en person som är oskyldig till anklagelsen om brott. Det är försvararens roll. Försvararens roll är också att förstå vad som är bäst för klienten. För en klient med alkoholproblem är det många gånger bra att dömas för brott och få påföljden vård för sina alkoholproblem.
Många klienter mår mycket bättre av att få erkänna än att bli frikänd. Den bästa advokaten
är inte den advokat som få flest friande domar. Den bästa advokaten är den som har flest nöjda klienter.
Klienterna är advokatkårens uppdragsgivare (inte arbetsgivare) Det är viktigt att förstå att klienterna inte är advokaternas arbetsgivare. Advokaten är en självständig uppdragstagare. Det är av vikt att veta att advokaten inte heller har domstolarna, åklagarna eller polisen som arbetsgivare. Advokaten står alltid självständig mot klienterna, mot domstolarna, mot åklagarna, mot pressen o s v. På så sätt klarar advokaten den svåra yrkesrollen att stå framför sina klienter.
Men advokatens lojalitet är alltid gentemot klienten. Advokatens tystnadsplikt är en del av den lojaliteten.
Pingad på intressant
torsdag 2 december 2010
fredag 26 november 2010
Vårdnadstvister och HD
För dig som inte är juridiskt insatt betyder HD i juridiska kretsar alltid Högsta Domstolen.
Jag ska i denna blogg återknyta till en tidigare blogg som handlade om att HD meddelat prövningstillstånd i ett av mina mål samt en annan blogg som handlade om att vårt rättssystem försämrats genom EMR som står för de nya reglerna om En Modernare Rättegång.
Före de nya reglerna om En Modernare Rättegång var rättssäkerheten hög i Sverige. De nya reglerna har sänkt denna rättssäkerhet till en nivå som i mina ögon inte är acceptabel.
För några år sedan blev jag ombud i ett vårdnadsmål. Jag är sällan säker på utgången i vårdnadsmål. Det finns ofta skäl som talar för båda föräldrarna. Just denna gång var jag dock 100 % säker på att min klient (pappan) skulle få ensam vårdnad om parternas barn som bara var drygt ett år ung (jag kan inte skriva gammal om den som bara är ett år).
Min klient var förstår orolig inför förhandlingen. Jag lugnade honom med att utredningen i målet gjord av socialtjänsten i Skellefteå till 100 % talade för klienten och jag påpekade att det var fråga om en gedigen och seriös utredning från socialtjänsten. Förhandlingen gick som jag trodde, d v s allt gick bra. Jag och klienten var efter förhandlingen säker på målets utgång. Klienten skulle vinna. Jag är säker på att motpartsombudet hade exakt samma uppfattning.
Några veckor senare kom domen. Tingsrätten gav mamman ensam vårdnad om barnet. Jag förstod ingenting. Jag ringde klienten och berättade om målets utgång. Jag hade förväntat mig att klienten skulle bli arg och tappa allt förtroende för mig. Det hade varit en naturlig reaktion.
Klienten gav mig dock uppdraget att överklaga tingsrättens dom till hovrätten. Före reglerna om En Modernare Rättegång hade klienten haft rätt till prövning i hovrätten, nu krävs för prövning att hovrätten först meddelar prövningstillstånd.
Tiden gick och en dag kom med posten besked om att hovrätten inte meddelar prövnings-tillstånd, d v s att hovrätten bestämt sig för att inte pröva målet. Denna gång var det ännu jobbigare att ringa klienten. Jag förklarade för klienten att HD sällan eller snarare aldrig tar upp ett överklagande. HD tar bara upp överklagande som har prejudikatvärde. Det räcker inte att hovrätten fattat ett felaktigt beslut. Jag och klienten kom överens om att ändå klaga till HD.
Jag kan inte låta bli att nämna att jag i överklagandet till HD skrev att ett barn som är 8 år klarar av att inse att tingsrätten dömt på ett sätt som inte är förenligt med barnets bästa.
Till min stora förvåning meddelade HD prövningstillstånd. Det betyder inte att klienten hade vunnit något. Bara att HD skulle pröva om Hovrätten var skyldig att ta upp målet till prövning i sak eller inte. HD:s beslut var för mig ändå som för barn att få julklappar på julafton.
Ett halvår senare kom HD:s beslut. Beslutet innebar att HD ansåg att hovrätten begått fel genom att inte pröva överklagandet. HD ansåg att det inte gick att begripa varför tingsrätten dömt till mammans fördel när en gedigen och seriös utredning från socialnämnden visade att barnet skulle få det så mycket bättre hos pappa än hos mamma. HD beslutade därför att hovrätten skulle pröva målet i sak. HD visade för mig att rättsväsendet behöver HD. HD:s beslut för mig var också ett bevis på att En Modernare Rättegång har lett till rättsosäkerhet.
Målet har nu prövats i hovrätten. Målet slutade med att pappan fick ensam vårdnad om barnet. Så som det borde ha blivit redan i tingsrätten.
Men nästa gång tingsrätten dömer fel och hovrätten inte tar upp målet till prövning är det inte säkert att det föranleder prövningstillstånd i HD. Nu finns nämligen ett prejudikat och det är bara att hoppas att våra hovrätter följer det prejudikatet. Det återstår att se.
Skyldigheten att följa HD:s praxis har alltid funnits. På en punkt har dock en ändring skett i år. Alla domstolar (domare i praktiken) följer inte HD:s praxis avseende frågan om den som förts skattetillägg för åtalas för den handling som föranlett skattetillägg. HD anser att detta är tillåtet enligt två avgöranden från i år. Vissa domare följer i stället den praxis som finns från Europadomstolen. Det anser jag vara rätt. Europadomstolens praxis ska gå före praxis från HD. Avgöranden från Europadomstolen kommer med tiden att få allt större betydelse.
Pingad på intressant
Jag ska i denna blogg återknyta till en tidigare blogg som handlade om att HD meddelat prövningstillstånd i ett av mina mål samt en annan blogg som handlade om att vårt rättssystem försämrats genom EMR som står för de nya reglerna om En Modernare Rättegång.
Före de nya reglerna om En Modernare Rättegång var rättssäkerheten hög i Sverige. De nya reglerna har sänkt denna rättssäkerhet till en nivå som i mina ögon inte är acceptabel.
För några år sedan blev jag ombud i ett vårdnadsmål. Jag är sällan säker på utgången i vårdnadsmål. Det finns ofta skäl som talar för båda föräldrarna. Just denna gång var jag dock 100 % säker på att min klient (pappan) skulle få ensam vårdnad om parternas barn som bara var drygt ett år ung (jag kan inte skriva gammal om den som bara är ett år).
Min klient var förstår orolig inför förhandlingen. Jag lugnade honom med att utredningen i målet gjord av socialtjänsten i Skellefteå till 100 % talade för klienten och jag påpekade att det var fråga om en gedigen och seriös utredning från socialtjänsten. Förhandlingen gick som jag trodde, d v s allt gick bra. Jag och klienten var efter förhandlingen säker på målets utgång. Klienten skulle vinna. Jag är säker på att motpartsombudet hade exakt samma uppfattning.
Några veckor senare kom domen. Tingsrätten gav mamman ensam vårdnad om barnet. Jag förstod ingenting. Jag ringde klienten och berättade om målets utgång. Jag hade förväntat mig att klienten skulle bli arg och tappa allt förtroende för mig. Det hade varit en naturlig reaktion.
Klienten gav mig dock uppdraget att överklaga tingsrättens dom till hovrätten. Före reglerna om En Modernare Rättegång hade klienten haft rätt till prövning i hovrätten, nu krävs för prövning att hovrätten först meddelar prövningstillstånd.
Tiden gick och en dag kom med posten besked om att hovrätten inte meddelar prövnings-tillstånd, d v s att hovrätten bestämt sig för att inte pröva målet. Denna gång var det ännu jobbigare att ringa klienten. Jag förklarade för klienten att HD sällan eller snarare aldrig tar upp ett överklagande. HD tar bara upp överklagande som har prejudikatvärde. Det räcker inte att hovrätten fattat ett felaktigt beslut. Jag och klienten kom överens om att ändå klaga till HD.
Jag kan inte låta bli att nämna att jag i överklagandet till HD skrev att ett barn som är 8 år klarar av att inse att tingsrätten dömt på ett sätt som inte är förenligt med barnets bästa.
Till min stora förvåning meddelade HD prövningstillstånd. Det betyder inte att klienten hade vunnit något. Bara att HD skulle pröva om Hovrätten var skyldig att ta upp målet till prövning i sak eller inte. HD:s beslut var för mig ändå som för barn att få julklappar på julafton.
Ett halvår senare kom HD:s beslut. Beslutet innebar att HD ansåg att hovrätten begått fel genom att inte pröva överklagandet. HD ansåg att det inte gick att begripa varför tingsrätten dömt till mammans fördel när en gedigen och seriös utredning från socialnämnden visade att barnet skulle få det så mycket bättre hos pappa än hos mamma. HD beslutade därför att hovrätten skulle pröva målet i sak. HD visade för mig att rättsväsendet behöver HD. HD:s beslut för mig var också ett bevis på att En Modernare Rättegång har lett till rättsosäkerhet.
Målet har nu prövats i hovrätten. Målet slutade med att pappan fick ensam vårdnad om barnet. Så som det borde ha blivit redan i tingsrätten.
Men nästa gång tingsrätten dömer fel och hovrätten inte tar upp målet till prövning är det inte säkert att det föranleder prövningstillstånd i HD. Nu finns nämligen ett prejudikat och det är bara att hoppas att våra hovrätter följer det prejudikatet. Det återstår att se.
Skyldigheten att följa HD:s praxis har alltid funnits. På en punkt har dock en ändring skett i år. Alla domstolar (domare i praktiken) följer inte HD:s praxis avseende frågan om den som förts skattetillägg för åtalas för den handling som föranlett skattetillägg. HD anser att detta är tillåtet enligt två avgöranden från i år. Vissa domare följer i stället den praxis som finns från Europadomstolen. Det anser jag vara rätt. Europadomstolens praxis ska gå före praxis från HD. Avgöranden från Europadomstolen kommer med tiden att få allt större betydelse.
Pingad på intressant
tisdag 2 november 2010
Den så kallade kopplerihärvan eller hur en persons liv kan raseras av media
Jag har företrätt en man i sin bästa ålder - d v s ungefär min egen ålder (kring 50 år) - som denna sommar blev gripen, anhållen och häktad för grov misshandel, grova våldtäkter, koppleri och olaga frihetsberövande. Olaga frihetsberövande är det vi vanligen kallar för kidnappning. Allvarliga brott. Eller hur?
Mannen jag företrädde satt frihetsberövad tretton dygn.
Tretton dygn kanske låter lite, men för den som inte är van att sitta inlåst i en liten cell är tretton dygn lång tid. Särskilt som den kontakt mannen fick ha med någon utanför häktet endast var kontakten med sin försvarare d v s undertecknad, förutom sista kvällen på häktet då restriktionerna släpptes. Klienten hade således fulla restriktioner. Det betyder förbud att se på tv, läsa tidningar o s v samt förbud att ha kontakt med någon annan än personalen på häktet och sin egen försvarare.
Som försvarare får försvararen när det föreligger fulla restriktioner inte föra information vidare till utomstående. Jag får exempelvis inte prata om klienten med klientens anhöriga. Det beror på att när en klient har fulla restriktioner ska försvararen inte föra något vidare till utomstående eftersom ett visst ord eller vissa ord kan betyda annat än sin språkliga innebörd. Det som sägs kan således vara kodat. Om försvararen ska föra något vidare till exempelvis klientens fru eller sambo behöver försvararen tillåtelse från åklagaren.
Efter tretton dygn visste åklagaren om att det inte fanns någon bevisning som talade för att min klient begått något brott överhuvudtaget. Åklagaren hävde därför häktningen och min klient blev åter en fri man ”på papperet.”
Friheten för klienten infann sig kring midsommar, men förundersökningen mot min klient lades ner först efter den sköna sommar vi haft, i vart fall i norra Sverige.
Det svåraste för klienten var emellertid inte frihetsberövandet. Klienten visste att han var oskyldig och han insåg därför att frihetsberövandet efter viss tid därför skulle komma att hävas. Det var ”bara” en tidfråga.
När friheten infann sig berättade klientens arbetsgivare att han inte var välkommen tillbaka till arbetet så länge förundersökningen pågick.
Själv hade jag insyn i den utredning som fanns mot min klient och jag sa redan från början att om det var den enda utredning som fanns så var klienten oskyldig. Jag trodde emellertid att det måste finnas även annan utredning mot klienten. Något som åklagaren hade i rockärmen. Det visade sig att det inte fanns någon annan utredning. Det fanns helt enkelt ingen bevisning alls om brott begångna av min klient.
När förundersökningen lades ner i slutet av september i år trodde klienten först att allt skulle återgå till det normala.
Min klient i just detta ärende är inte den första och långt ifrån den sista som suttit häktad oskyldig. De som suttit oskyldigt häktade drabbas dock ofta i efterhand om de gått att identifiera via media. De som drabbas är också anhöriga till de som är oskyldiga.
Klienten får nu åter jobba, men han utsätts för mobbning. De som retar honom kanske inte vill vara elaka, men den som blir mobbad uppfattar aldrig det roliga med det mobbarna anser vara ”snälla” och ”roliga” skämt. När en och samma person utsätts för snälla och roliga skämt mer än enstaka gånger är det mobbning och ingenting annat.
Klienten har nu behövt söka läkarvård. Han mår psykiskt dåligt och han har mycket svårt att sova. Så svårt att sömntabletter är den enda lösningen. En del i samma situation väljer alkohol i stället för att söka läkarhjälp. För den som inte visste om det så är det så att alkohol många gånger dämpar ångest. Alkohol är dock en hälsovådlig lösning. I vart fall på lång sikt.
Många klienten tidigare uppfattat som vänner eller i vart fall bekanta hälsar inte längre. De ser på klienten som om han vore gjord av luft. Klienten har dock kvar en del vänner och hans sambo har hela tiden varit ett mycket starkt stöd.
Hur klienten blev behandlad i början och i slutet av frihetsberövandet är en historia i sig.
Klienten var på en fiskeresa med några vänner när polisen slog till i gryningen – kl 06.00 - och grep klienten. Klienten undrade förstås varför han blev gripen. Svaret? ”Det vet du mycket väl”. Eftersom klienten ”mycket väl” skulle veta varför han blev gripen försökte klienten tänka ut vad ”mycket väl” kunde vara för något. Klientens fantasi räckte inte till för brott som grov misshandel, grova våldtäkter, kidnappning och koppleri. Klienten hade dock varit på en utlandsresa och då slog det honom att en del som varit utomlands har fått med sig narkotika i sin resväska via någon som smugglar in narkotika via oskyldiga turister. Ni såg som tv-serien Bangkok Hilton vet vad jag skriver om. Det finns nog en och annan som även i Sverige sitter inne oskyldigt för smuggling av narkotika. Det är jag förresten säker på.
På vägen till Skellefteå polisstation undrade således klienten om han eller möjligen hans sambo blivit ofrivilliga knarkkurirer. Kunde det vara så hemskt, tänkte klienten.
Färden till Skellefteå polisstation gick med en fart som var allt annat än laglig. Farter som ibland tangerade 200 km per timme. Resan i sig var en vansinnesfärd. Klienten var rädd att en allvarlig olycka skulle kunna ske på grund av den höga farten.
På polisstationen fick klienten veta att det inte handlade om narkotika i någon resväska, utan ”betydligt allvarligare saker”. Som grova våldtäkter m.m. Klienten förstod inte alls vad han hörde. Han visste att allt var osant, men att bevisa det sittande gripen på en polisstation är inte det enklaste.
Klienten serverades mat på polisstationen, men klarade inte av att äta. Klienten var i ett chocktillstånd. Polisen frågade om maten inte smakade. Den smakar bra, sa klienten, men jag saknar aptit. Ja, men det har du nog förtjänat. Att ha dålig aptit alltså, svarade polisen.
Det blev en natt i en cell på polisstationen i Skellefteå. Därefter gick färden via Umeå tingsrätt till häktet i Umeå. De dygn klienten satt häktad hände ingenting, förutom att klienten sista kvällen på häktet fick in en TV i cellen och ringa några privata samtal. TV:n och de privata samtalen var för den som är i branschen ett tydligt tecken på att häktningen skulle komma att hävas. Så som fallet blev i praktiken.
Klienten är tack vare medias genomslagskraft i dag en märkt man. I mångas ögon är han skyldig. Jag som har insyn i fallet vet att han är oskyldig. Klienten kommer att få ekonomisk upprättelse genom skadestånd från staten via JK, men pengar kommer aldrig kunna ge den rätt till upprättelse klienten förtjänar. Klienten kommer att få leva med ett rykte om att vara
en våldtäktsman, som går fri på våra gator. Ett rykte som är svårt att leva med.
Media har sina förtjänster, men media medverkar också till att förstöra många oskyldiga människors liv. Så var det inte lika ofta förr. Då orkade media vänta på en fällande dom. Det stämmer att tiderna ändrats, men inte bara till det bättre.
Det finns också privata bloggar där min klient hängs ut såsom varande skyldig. I de privata bloggarnas värld behövs bara ett rykte för att fälla någon för vilket brott som helst. Vi kommer se mer och mer av detta i den framtid som kommer. Tro mig.
Du som läser detta kanske tror att du aldrig kommer att drabbas av att oskyldigt bli uthängd.
Till dig vill jag säga följande.
Du som känner dig säker, passa på och njut.
För snart kan tiden vara inne då även du hängs ut.
Om du hängs ut kommer du behandlas som ett farligt djur.
För farliga djur ska väl låsas in bakom galler i bur?
I buren kommer du efter ett tag känna dig som en varg,
släktet av snart utrotad art, som vill jaga i motvind och fart.
Liksom vargen kommer du att längta efter att få träffa din flock,
inte för att begå brott,
utan för att du liksom vargen behöver vara med din egen art,
annars dör ni båda i en långsam fart.
Vargen är ett obotligt djur,
som i likhet med människan otrivs i bur
Skillnaden mellan vargen och du är att när vargen släpps,
kommer hans egna fränder att bjuda på välkomstfest.
När du släpps blir det nog ingen fest,
då är livet är pest.
Du som i dag är säker, passa verkligen på och njut,
för snart kan din ljusa tid vara slut.
Du kan nämligen i morgon vara rubriken,
som säljer dig till den okritiskt läsande publiken.
Åklagarens roll
Det som förstör för den oskyldigt häktade är ofta åklagarens uttalande när förundersökningen läggs ner. Om åklagaren sa att den som varit misstänkt för brott är oskyldig skulle den personen ofta slippa ett stort lidande i efterhand. I stället väljer många åklagare att säga att åtalet läggs ner på grund av att brott inte går att styrka fastän åklagaren vet att det inte föreligger brott. Det skadar många oskyldiga eftersom allmänheten gärna lyssnar på vad åklagaren har att säga om den som inte kommer att åtalas.
I just detta fall är jag helt övertygad om att åklagaren vet om att min klient är oskyldig.
Slutord (denna gång)
För övrigt anser jag att obotliga djur måste få vara obotliga djur och att människor måste få vara människor. Människor kan begå handlingar som andra människor anser vara fel, men så länge det inte är fråga om brott måste vi få vara olika. Annars finns inte den acceptans som krävs i ett samhälle där alla bör vara välkomna, oavsett hudfärg, kön, religion, sexuell läggning, ålder m.m.
Vi bör inte gå mot ett samhälle där vi inte accepterar olikheter. För att så inte ska ske måste inte bara media ta sitt ansvar, men media har ett stort ansvar, som de inte alltid förvaltar rätt.
Tro mig.
I politiken går vi dock mot ett hårdare samhälle där olikheter är fel. Det är inte bara Sverige Demokraterna som står för den utvecklingen.
På tal om fördomar såg jag nyligen ett program där barn kring fem år fick svara på om det tycket bäst om svensk mat eller utländsk mat: Alla föredrog självklart svensk mat före utländsk mat.
Nästa fråga var vilken svensk mat just dessa barn föredrog. Minns jag rätt var rangordningen följande.
1.
Pizza
2.
Hamburgare med pommes frites
3.
Spagetti och köttfärssås
4.
Kebab
Visst har vi ett fantastiskt utbud av svensk mat? Vad har egentligen utlänningarna bidragit med i matväg? Personligen är jag mycket förtjust i den goda svenska kebaben.
Jörgen Frisk
Pingad på intressant
Mannen jag företrädde satt frihetsberövad tretton dygn.
Tretton dygn kanske låter lite, men för den som inte är van att sitta inlåst i en liten cell är tretton dygn lång tid. Särskilt som den kontakt mannen fick ha med någon utanför häktet endast var kontakten med sin försvarare d v s undertecknad, förutom sista kvällen på häktet då restriktionerna släpptes. Klienten hade således fulla restriktioner. Det betyder förbud att se på tv, läsa tidningar o s v samt förbud att ha kontakt med någon annan än personalen på häktet och sin egen försvarare.
Som försvarare får försvararen när det föreligger fulla restriktioner inte föra information vidare till utomstående. Jag får exempelvis inte prata om klienten med klientens anhöriga. Det beror på att när en klient har fulla restriktioner ska försvararen inte föra något vidare till utomstående eftersom ett visst ord eller vissa ord kan betyda annat än sin språkliga innebörd. Det som sägs kan således vara kodat. Om försvararen ska föra något vidare till exempelvis klientens fru eller sambo behöver försvararen tillåtelse från åklagaren.
Efter tretton dygn visste åklagaren om att det inte fanns någon bevisning som talade för att min klient begått något brott överhuvudtaget. Åklagaren hävde därför häktningen och min klient blev åter en fri man ”på papperet.”
Friheten för klienten infann sig kring midsommar, men förundersökningen mot min klient lades ner först efter den sköna sommar vi haft, i vart fall i norra Sverige.
Det svåraste för klienten var emellertid inte frihetsberövandet. Klienten visste att han var oskyldig och han insåg därför att frihetsberövandet efter viss tid därför skulle komma att hävas. Det var ”bara” en tidfråga.
När friheten infann sig berättade klientens arbetsgivare att han inte var välkommen tillbaka till arbetet så länge förundersökningen pågick.
Själv hade jag insyn i den utredning som fanns mot min klient och jag sa redan från början att om det var den enda utredning som fanns så var klienten oskyldig. Jag trodde emellertid att det måste finnas även annan utredning mot klienten. Något som åklagaren hade i rockärmen. Det visade sig att det inte fanns någon annan utredning. Det fanns helt enkelt ingen bevisning alls om brott begångna av min klient.
När förundersökningen lades ner i slutet av september i år trodde klienten först att allt skulle återgå till det normala.
Min klient i just detta ärende är inte den första och långt ifrån den sista som suttit häktad oskyldig. De som suttit oskyldigt häktade drabbas dock ofta i efterhand om de gått att identifiera via media. De som drabbas är också anhöriga till de som är oskyldiga.
Klienten får nu åter jobba, men han utsätts för mobbning. De som retar honom kanske inte vill vara elaka, men den som blir mobbad uppfattar aldrig det roliga med det mobbarna anser vara ”snälla” och ”roliga” skämt. När en och samma person utsätts för snälla och roliga skämt mer än enstaka gånger är det mobbning och ingenting annat.
Klienten har nu behövt söka läkarvård. Han mår psykiskt dåligt och han har mycket svårt att sova. Så svårt att sömntabletter är den enda lösningen. En del i samma situation väljer alkohol i stället för att söka läkarhjälp. För den som inte visste om det så är det så att alkohol många gånger dämpar ångest. Alkohol är dock en hälsovådlig lösning. I vart fall på lång sikt.
Många klienten tidigare uppfattat som vänner eller i vart fall bekanta hälsar inte längre. De ser på klienten som om han vore gjord av luft. Klienten har dock kvar en del vänner och hans sambo har hela tiden varit ett mycket starkt stöd.
Hur klienten blev behandlad i början och i slutet av frihetsberövandet är en historia i sig.
Klienten var på en fiskeresa med några vänner när polisen slog till i gryningen – kl 06.00 - och grep klienten. Klienten undrade förstås varför han blev gripen. Svaret? ”Det vet du mycket väl”. Eftersom klienten ”mycket väl” skulle veta varför han blev gripen försökte klienten tänka ut vad ”mycket väl” kunde vara för något. Klientens fantasi räckte inte till för brott som grov misshandel, grova våldtäkter, kidnappning och koppleri. Klienten hade dock varit på en utlandsresa och då slog det honom att en del som varit utomlands har fått med sig narkotika i sin resväska via någon som smugglar in narkotika via oskyldiga turister. Ni såg som tv-serien Bangkok Hilton vet vad jag skriver om. Det finns nog en och annan som även i Sverige sitter inne oskyldigt för smuggling av narkotika. Det är jag förresten säker på.
På vägen till Skellefteå polisstation undrade således klienten om han eller möjligen hans sambo blivit ofrivilliga knarkkurirer. Kunde det vara så hemskt, tänkte klienten.
Färden till Skellefteå polisstation gick med en fart som var allt annat än laglig. Farter som ibland tangerade 200 km per timme. Resan i sig var en vansinnesfärd. Klienten var rädd att en allvarlig olycka skulle kunna ske på grund av den höga farten.
På polisstationen fick klienten veta att det inte handlade om narkotika i någon resväska, utan ”betydligt allvarligare saker”. Som grova våldtäkter m.m. Klienten förstod inte alls vad han hörde. Han visste att allt var osant, men att bevisa det sittande gripen på en polisstation är inte det enklaste.
Klienten serverades mat på polisstationen, men klarade inte av att äta. Klienten var i ett chocktillstånd. Polisen frågade om maten inte smakade. Den smakar bra, sa klienten, men jag saknar aptit. Ja, men det har du nog förtjänat. Att ha dålig aptit alltså, svarade polisen.
Det blev en natt i en cell på polisstationen i Skellefteå. Därefter gick färden via Umeå tingsrätt till häktet i Umeå. De dygn klienten satt häktad hände ingenting, förutom att klienten sista kvällen på häktet fick in en TV i cellen och ringa några privata samtal. TV:n och de privata samtalen var för den som är i branschen ett tydligt tecken på att häktningen skulle komma att hävas. Så som fallet blev i praktiken.
Klienten är tack vare medias genomslagskraft i dag en märkt man. I mångas ögon är han skyldig. Jag som har insyn i fallet vet att han är oskyldig. Klienten kommer att få ekonomisk upprättelse genom skadestånd från staten via JK, men pengar kommer aldrig kunna ge den rätt till upprättelse klienten förtjänar. Klienten kommer att få leva med ett rykte om att vara
en våldtäktsman, som går fri på våra gator. Ett rykte som är svårt att leva med.
Media har sina förtjänster, men media medverkar också till att förstöra många oskyldiga människors liv. Så var det inte lika ofta förr. Då orkade media vänta på en fällande dom. Det stämmer att tiderna ändrats, men inte bara till det bättre.
Det finns också privata bloggar där min klient hängs ut såsom varande skyldig. I de privata bloggarnas värld behövs bara ett rykte för att fälla någon för vilket brott som helst. Vi kommer se mer och mer av detta i den framtid som kommer. Tro mig.
Du som läser detta kanske tror att du aldrig kommer att drabbas av att oskyldigt bli uthängd.
Till dig vill jag säga följande.
Du som känner dig säker, passa på och njut.
För snart kan tiden vara inne då även du hängs ut.
Om du hängs ut kommer du behandlas som ett farligt djur.
För farliga djur ska väl låsas in bakom galler i bur?
I buren kommer du efter ett tag känna dig som en varg,
släktet av snart utrotad art, som vill jaga i motvind och fart.
Liksom vargen kommer du att längta efter att få träffa din flock,
inte för att begå brott,
utan för att du liksom vargen behöver vara med din egen art,
annars dör ni båda i en långsam fart.
Vargen är ett obotligt djur,
som i likhet med människan otrivs i bur
Skillnaden mellan vargen och du är att när vargen släpps,
kommer hans egna fränder att bjuda på välkomstfest.
När du släpps blir det nog ingen fest,
då är livet är pest.
Du som i dag är säker, passa verkligen på och njut,
för snart kan din ljusa tid vara slut.
Du kan nämligen i morgon vara rubriken,
som säljer dig till den okritiskt läsande publiken.
Åklagarens roll
Det som förstör för den oskyldigt häktade är ofta åklagarens uttalande när förundersökningen läggs ner. Om åklagaren sa att den som varit misstänkt för brott är oskyldig skulle den personen ofta slippa ett stort lidande i efterhand. I stället väljer många åklagare att säga att åtalet läggs ner på grund av att brott inte går att styrka fastän åklagaren vet att det inte föreligger brott. Det skadar många oskyldiga eftersom allmänheten gärna lyssnar på vad åklagaren har att säga om den som inte kommer att åtalas.
I just detta fall är jag helt övertygad om att åklagaren vet om att min klient är oskyldig.
Slutord (denna gång)
För övrigt anser jag att obotliga djur måste få vara obotliga djur och att människor måste få vara människor. Människor kan begå handlingar som andra människor anser vara fel, men så länge det inte är fråga om brott måste vi få vara olika. Annars finns inte den acceptans som krävs i ett samhälle där alla bör vara välkomna, oavsett hudfärg, kön, religion, sexuell läggning, ålder m.m.
Vi bör inte gå mot ett samhälle där vi inte accepterar olikheter. För att så inte ska ske måste inte bara media ta sitt ansvar, men media har ett stort ansvar, som de inte alltid förvaltar rätt.
Tro mig.
I politiken går vi dock mot ett hårdare samhälle där olikheter är fel. Det är inte bara Sverige Demokraterna som står för den utvecklingen.
På tal om fördomar såg jag nyligen ett program där barn kring fem år fick svara på om det tycket bäst om svensk mat eller utländsk mat: Alla föredrog självklart svensk mat före utländsk mat.
Nästa fråga var vilken svensk mat just dessa barn föredrog. Minns jag rätt var rangordningen följande.
1.
Pizza
2.
Hamburgare med pommes frites
3.
Spagetti och köttfärssås
4.
Kebab
Visst har vi ett fantastiskt utbud av svensk mat? Vad har egentligen utlänningarna bidragit med i matväg? Personligen är jag mycket förtjust i den goda svenska kebaben.
Jörgen Frisk
Pingad på intressant
Etiketter:
bevisning,
brott,
försvarare,
förundersökning,
häktning,
kidnappning,
kopplerihärvan,
misshandel,
våldtäkter
tisdag 14 september 2010
Skattetillägg: ett straff som strider mot svensk rätt
Strasbourg, here we come.
I fredags lämnade jag in ett antal klagomål mot staten Sverige till registratorn vid Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna i Strasbourg (Europadomstolen). Klagomålen handlar, som ni som följer min blogg säkert redan har listat ut, om dubbelbestraffning, ett brott mot Europakonventionen.
Det känns på vissa sätt som att det är först nu som det har slagit igenom på allvar i det svenska rättsväsendet att Europakonventionen sedan femton år tillbaka gäller fullt ut som svensk lag. Vi jurister brukar ofta beskyllas för att vara konservativa, men nu får man snarast säga att det pågår något av en smärre revolution inom rättsväsendet just när det gäller troheten gentemot Europakonventionen.
Högsta domstolen (HD) och regeringen verkar än så länge inte riktigt vilja respektera Europakonventionen, men ett flertal positiva tecken finns på horisonten, och de kommer glädjande nog från oväntat håll, nämligen från underrätterna, det vill säga från tings- och hovrätter som av hävd brukar vara närmast fanatiskt vördnads- och respektfulla inför vad HD säger. Nu är det snarare tvärtom.
Till saken hör, det bör sägas, att HD var långtifrån enigt då man den 31 mars 2010 gick till beslut i två mål angående dubbelbestraffning. Målet avgjordes med minsta möjliga marginal, tre röster mot två. Två av fem domare ansåg att Europadomstolens praxis utgjorde hinder för åtal när den åtalade redan påförts skattetillägg för den handling åtalet avsåg. Hade vågen vägt över åt andra hållet hade HD gjort något ovanligt, det vill säga de hade då pushat rättsutvecklingen framåt i enlighet med vad som många jurister väntar sig ska ske förr eller senare. Hade vi befunnit oss i USA hade det inte varit en stor nyhet – Supreme Court har en oerhörd auktoritet och har fattat oerhört många epokgörande beslut genom åren – men i Sverige, där redan våra juriststudenter får lära sig en doktrin om att HD aldrig har fel hade det varit en frisk fläkt. Denna friska fläkt väntar vi oss att HD ska bidra med inom snar framtid.
Till dess är det lyckligtvis så att ett flertal företagare och andra enskilda vill göra sitt för att driva på rättsutvecklingen, eller snarare rättsuppfattningen och respekten för rättssäkerheten i vårt land. Jag har fått äran att företräda ett antal sådana företagare i dessa som jag bedömer det oerhört viktiga mål. Jag kan bara ta av mig hatten för mina klienter och berömma dem för deras mod och deras vilja att stå för det som är rätt.
Ne bis in idem
Principen ne bis in idem – att man inte ska kunna straffas dömd två gånger i samma sak – är grundläggande för vår rättskultur, och därför något som de flesta antagligen sympatiserar med. För att man ska kunna tala om straffrätt, till exempel, måste det vara så att det bara kan vara fråga om ett brott, ett straff. Allt annat är faktiskt bara exempel på statligt godtycke. Det är, kan man faktiskt säga, en gräns som man inte får gå över. Går man över den, som regeringen tyvärr gör när den tillåter att enskilda får straffas både genom fängelse och skattetillägg – då är principen faktiskt inte längre någon princip, utan bara ett par vackra ord.
En stat får helt enkelt inte kunna bestämma sig för att vissa saker ska kunna bestraffas flera gånger om.
Konkret då, vad handlar det om? Som mina flitiga läsare vet anser jag – och många andra runtom i jurist-Sverige – att Sverige har brutit mot artikel 4 i Europakonventionens sjunde tilläggsprotokoll. Mina klienter yrkar att Europadomstolen ska förklara att Sverige har gjort sig skyldig till brott mot konventionen på denna punkt, och att Sverige för detta konventionsbrott ska utge skadestånd till var och en av mina klienter.
Den omedelbara anledningen till att mina klienter går till Europadomstolen är att domstolen har fällt såväl Finland som Ryssland för brott mot ovan nämnda artikel i Europakonventionen. Det rör sig närmare bestämt om avgörandena Routsalainen ./. Finland (Application no. 13079/03) den 16 juni 2009 samt Zolotukhin ./. Ryssland (Application no. 14939-03) den 10 februari 2009. Finlands motsvarighet till det svenska skattetillägget ansågs av Europadomstolen vara en straffrättslig påföljd. Detsamma gäller den ryska motsvarigheten.
Exakt vad är det då mina klienter klagar på? Jo, på att svensk lag inte är förenlig med Europakonventionen på grund av det svenska skattetillägget. Och det är givetvis omöjligt att förstå varför Sverige skulle behandlas på annat sätt än Finland och Ryssland.
Skattetillägg (straffskatt)
Det är en sanktionsavgift som påförs skattskyldiga – såväl fysiska som juridiska personer – som gjort sig skyldiga till ett skatterättsligt klandervärt beteende. Skattetillägget återfinns i 5 kap 1 § taxeringslagen, där det står att en särskild avgift (skattetillägg) ska tas ut om den skattskyldige på något annat sätt än muntligen under förfarandet har lämnat en oriktig uppgift till ledning för taxeringen.
Skattetillägg utgår som huvudregel med 40 % skatt på den skatt som genom det klandervärda beteendet undandragits, 5 kap 4 § taxeringslagen. Den som undandragit skatt med 1 000 000 kr får således betala skatten om 1 000 000 kr samt 40 % utöver det beloppet, det vill säga ytterligare 400 000 kr. Det är uppenbart att detta inte är något annat än en straffskatt.
Skattetillägg drabbar inte sällan den enskilde mycket hårt ekonomiskt. Det gäller inte minst fysiska personer som driver verksamhet via en juridisk person (exempelvis ett aktiebolag), vilket inte sällan medför skattetillägg för både den fysiska personen och den juridiska personen. Det blir med andra ord ofta fråga om dubbla skattetillägg.
Skattebrott
För att veta vilka handlingar som är att anse som skattebrott ska man titta i 2 § skattebrottslagen. Av denna jämte lagens 4 § stadgas att skattebrott kan bestraffas med fängelse, och att straffet kan bli ända upp till sex år om brottet är att anse som grovt.
Det finns en viktig lagteknisk skillnad mellan skattetillägg och skattebrott, och det är att skattebrott förutsätter uppsåt eller oaktsamhet medan skattetillägg inte förutsätter uppsåt eller oaktsamhet. Dock är det i praktiken så att en skattskyldig som kan visa att han eller hon inte har haft uppsåt eller varit oaktsam inte påförs skattetillägg.
Vad kan man mer konstatera när man går in på mina klienters chanser att vinna? Jag bedömer dem som goda (även om politik dessvärre alltid spelar in i sådana här fall). Till saken hör bland annat att Europadomstolen den 23 juli 2002 har meddelat två avgöranden – i målen Janosevic ./. Sverige samt Västberga Taxi och Vulic ./. Sverige – som båda har tolkats som att det svenska skattetillägget är en straffrättslig påföljd. Dessa båda mål avsåg dock en annan artikel i konventionen, och har därför inte här samma direkta relevans som de ovan nämnda avgörandena 2009 där Finland och Ryssland fälldes för brott mot konventionen.
Rättsutvecklingen i framtiden
Som läget är nu – med det kaos som faktiskt råder – bör den som blir åtalad för skattebrott i Sverige hoppas på att de domare som dömer i målet anser att HD dömde fel den 31 mars 2010. Då blir det nämligen inte någon prövning av åtalet. De som åtalas bör alltså – som ni förstår gör jag mitt bästa för att vara ironisk här – undvika domare som böjer sig för HD:s majoritet.
Som advokat kan man inte undgå att engagera sig särskilt mycket i vissa ärenden. Över huvud taget så måste man vara engagerad om man ska kunna lyckas som advokat. Någon gyllene medelväg finns inte utan det är i regel fullt ös som gäller.
Min personliga förhoppning är att HD kommer att ta till sig kritiken från våra underrätter, och även lyssna till de privatpersoner som går till Europadomstolen angående dubbelbestraffning.
I 2 kap 23 § regeringsformen (RF) heter det numera att lag eller föreskrift inte får meddelas i strid med Sveriges åtaganden på grund av Europakonventionen. HD borde redan i våras ha fattat ett annat beslut med ledning av vad som numera tydligt framgår av RF.
Man kan redan ana ett framtidshopp när man beaktar det faktum att Solna tingsrätt den 14 april 2010 fattade mod och dömde på ett sätt som lär vara unikt i svensk rättshistoria, åtminstone såvitt jag känner till. Aldrig tidigare torde en underinstans så tydligt ha gått emot HD:s praxis – bara fjorton dagar efter HD:s avgöranden! Solna tingsrätt ansåg alltså att det förelåg hinder för åtal när den åtalade påförts skattetillägg för samma handling som åtalet avser.
Även Hovrätten för Västra Sverige dömde den 23 juni 2010 mot HD. Hovrätten förklarade då att hovrätten inte kan följa senare praxis från HD när HD:s praxis strider mot avgöranden från Europadomstolen.
Slutligen, och minst lika dramatiskt: Riksåklagaren (RÅ), det högsta åklagarämbetet i Sverige, har nu överklagat hovrättens beslut. RÅ motiverar detta med att det för närvarande rent ut sagt råder kaos i rättssystemet. Detta innebär i och för sig inte att HD kommer att meddela prövningstillstånd och ta upp målet till prövning. HD får meddela prövningstillstånd om frågan målet avser har prejudikatvärde, och som jag ser på saken har HD redan prövat just denna fråga i sina ovan nämnda avgöranden från i våras. Således torde det här bara kunna bli aktuellt med att HD prövar målet i plenum; det brukar anses att HD endast kan ändra sin egen praxis genom just ett plenumavgörande.
Såvida – och det är ett viktigt ”såvida” – såvida det inte är så att HD:s praxis på grund av ålder, lagändring eller praxis från Europadomstolen inte längre har relevans.
Vad betyder då allt detta? Jo, det betyder givetvis inget annat än att ett antal svenska domare redan håller med HD:s minoritet, och att man anser att HD:s avgöranden från den 31 mars 2010 är oförenliga med Europadomstolens praxis.
Advokatkåren står på den enskildes sida, och från advokatkåren torde tolkningen ostridigt vara att HD:s minoritet hade rätt i våras. Men framtidshopp är nu klart synligt från domar- och åklagarhåll. Låt oss nu bara hoppas att hoppet kommer inte bara från Solna och Göteborg, utan även från Strasbourg – och ytterst även från Sveriges Högsta domstol och regering. Min förhoppning är att de kommer att lyssna på oss som arbetar på verkstadsgolvet. Den övertygelse som ligger bakom då vi går till Europadomstolen i ett ärende torde i sig vara nog för att visa att vi faktiskt inte bara ägnar oss åt hårklyverier utan att vi faktiskt både har vind i seglen och rätten på vår sida. I bästa fall kan det bli så att HD:s avgöranden snart är överspelade – om HD beviljar RÅ prövningstillstånd.
Ett par ord om förlikningar
Jag förväntar mig – som ni förstår – att Europadomstolen tar upp klagomålen till prövning. Om så blir fallet ligger det i Sveriges intresse (den svenska statskassan, alltså) att nå en förlikning med var och en av de som har klagat.
Om en av de som har klagat vinner, så kommer de tusentals som inte har klagat att kunna utnyttja en vinnande dom mot Sverige. Därför kan det också bli så att de som har klagat får erbjudanden av svenska staten som de inte kan tacka nej till. Och eftersom klagomålen är till för den enskilda individen – och endast i förlängningen hänger samman med den allmänna rättsutvecklingen – bör enligt min mening den enskilde tacka ja till förlikningsbud som gör att den enskilde i fråga får fullständig upprättelse. (I annat fall skulle ju den enskilde snarare vara en martyr för alla de som inte haft modet att klaga, och det kan nog vara att kräva för mycket.)
Personligen hoppas jag på en prövning i sak, men min personliga förhoppning är förstås ointressant i förhållande till klientens bästa. Om så skulle bli fallet, och det blir en förlikning, är jag och min klient inte sällan förbjudna att ens yppa att det blev en förlikning, och ofta förbjudna att yppa något om förlikningens innehåll.
Så jag kan tyvärr inte lova att ”fortsättning följer” här på bloggen. Jag hoppas i vilket fall som helst att du som läser tycker att det här är lika spännande som jag!
Pingad på intressant
I fredags lämnade jag in ett antal klagomål mot staten Sverige till registratorn vid Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna i Strasbourg (Europadomstolen). Klagomålen handlar, som ni som följer min blogg säkert redan har listat ut, om dubbelbestraffning, ett brott mot Europakonventionen.
Det känns på vissa sätt som att det är först nu som det har slagit igenom på allvar i det svenska rättsväsendet att Europakonventionen sedan femton år tillbaka gäller fullt ut som svensk lag. Vi jurister brukar ofta beskyllas för att vara konservativa, men nu får man snarast säga att det pågår något av en smärre revolution inom rättsväsendet just när det gäller troheten gentemot Europakonventionen.
Högsta domstolen (HD) och regeringen verkar än så länge inte riktigt vilja respektera Europakonventionen, men ett flertal positiva tecken finns på horisonten, och de kommer glädjande nog från oväntat håll, nämligen från underrätterna, det vill säga från tings- och hovrätter som av hävd brukar vara närmast fanatiskt vördnads- och respektfulla inför vad HD säger. Nu är det snarare tvärtom.
Till saken hör, det bör sägas, att HD var långtifrån enigt då man den 31 mars 2010 gick till beslut i två mål angående dubbelbestraffning. Målet avgjordes med minsta möjliga marginal, tre röster mot två. Två av fem domare ansåg att Europadomstolens praxis utgjorde hinder för åtal när den åtalade redan påförts skattetillägg för den handling åtalet avsåg. Hade vågen vägt över åt andra hållet hade HD gjort något ovanligt, det vill säga de hade då pushat rättsutvecklingen framåt i enlighet med vad som många jurister väntar sig ska ske förr eller senare. Hade vi befunnit oss i USA hade det inte varit en stor nyhet – Supreme Court har en oerhörd auktoritet och har fattat oerhört många epokgörande beslut genom åren – men i Sverige, där redan våra juriststudenter får lära sig en doktrin om att HD aldrig har fel hade det varit en frisk fläkt. Denna friska fläkt väntar vi oss att HD ska bidra med inom snar framtid.
Till dess är det lyckligtvis så att ett flertal företagare och andra enskilda vill göra sitt för att driva på rättsutvecklingen, eller snarare rättsuppfattningen och respekten för rättssäkerheten i vårt land. Jag har fått äran att företräda ett antal sådana företagare i dessa som jag bedömer det oerhört viktiga mål. Jag kan bara ta av mig hatten för mina klienter och berömma dem för deras mod och deras vilja att stå för det som är rätt.
Ne bis in idem
Principen ne bis in idem – att man inte ska kunna straffas dömd två gånger i samma sak – är grundläggande för vår rättskultur, och därför något som de flesta antagligen sympatiserar med. För att man ska kunna tala om straffrätt, till exempel, måste det vara så att det bara kan vara fråga om ett brott, ett straff. Allt annat är faktiskt bara exempel på statligt godtycke. Det är, kan man faktiskt säga, en gräns som man inte får gå över. Går man över den, som regeringen tyvärr gör när den tillåter att enskilda får straffas både genom fängelse och skattetillägg – då är principen faktiskt inte längre någon princip, utan bara ett par vackra ord.
En stat får helt enkelt inte kunna bestämma sig för att vissa saker ska kunna bestraffas flera gånger om.
Konkret då, vad handlar det om? Som mina flitiga läsare vet anser jag – och många andra runtom i jurist-Sverige – att Sverige har brutit mot artikel 4 i Europakonventionens sjunde tilläggsprotokoll. Mina klienter yrkar att Europadomstolen ska förklara att Sverige har gjort sig skyldig till brott mot konventionen på denna punkt, och att Sverige för detta konventionsbrott ska utge skadestånd till var och en av mina klienter.
Den omedelbara anledningen till att mina klienter går till Europadomstolen är att domstolen har fällt såväl Finland som Ryssland för brott mot ovan nämnda artikel i Europakonventionen. Det rör sig närmare bestämt om avgörandena Routsalainen ./. Finland (Application no. 13079/03) den 16 juni 2009 samt Zolotukhin ./. Ryssland (Application no. 14939-03) den 10 februari 2009. Finlands motsvarighet till det svenska skattetillägget ansågs av Europadomstolen vara en straffrättslig påföljd. Detsamma gäller den ryska motsvarigheten.
Exakt vad är det då mina klienter klagar på? Jo, på att svensk lag inte är förenlig med Europakonventionen på grund av det svenska skattetillägget. Och det är givetvis omöjligt att förstå varför Sverige skulle behandlas på annat sätt än Finland och Ryssland.
Skattetillägg (straffskatt)
Det är en sanktionsavgift som påförs skattskyldiga – såväl fysiska som juridiska personer – som gjort sig skyldiga till ett skatterättsligt klandervärt beteende. Skattetillägget återfinns i 5 kap 1 § taxeringslagen, där det står att en särskild avgift (skattetillägg) ska tas ut om den skattskyldige på något annat sätt än muntligen under förfarandet har lämnat en oriktig uppgift till ledning för taxeringen.
Skattetillägg utgår som huvudregel med 40 % skatt på den skatt som genom det klandervärda beteendet undandragits, 5 kap 4 § taxeringslagen. Den som undandragit skatt med 1 000 000 kr får således betala skatten om 1 000 000 kr samt 40 % utöver det beloppet, det vill säga ytterligare 400 000 kr. Det är uppenbart att detta inte är något annat än en straffskatt.
Skattetillägg drabbar inte sällan den enskilde mycket hårt ekonomiskt. Det gäller inte minst fysiska personer som driver verksamhet via en juridisk person (exempelvis ett aktiebolag), vilket inte sällan medför skattetillägg för både den fysiska personen och den juridiska personen. Det blir med andra ord ofta fråga om dubbla skattetillägg.
Skattebrott
För att veta vilka handlingar som är att anse som skattebrott ska man titta i 2 § skattebrottslagen. Av denna jämte lagens 4 § stadgas att skattebrott kan bestraffas med fängelse, och att straffet kan bli ända upp till sex år om brottet är att anse som grovt.
Det finns en viktig lagteknisk skillnad mellan skattetillägg och skattebrott, och det är att skattebrott förutsätter uppsåt eller oaktsamhet medan skattetillägg inte förutsätter uppsåt eller oaktsamhet. Dock är det i praktiken så att en skattskyldig som kan visa att han eller hon inte har haft uppsåt eller varit oaktsam inte påförs skattetillägg.
Vad kan man mer konstatera när man går in på mina klienters chanser att vinna? Jag bedömer dem som goda (även om politik dessvärre alltid spelar in i sådana här fall). Till saken hör bland annat att Europadomstolen den 23 juli 2002 har meddelat två avgöranden – i målen Janosevic ./. Sverige samt Västberga Taxi och Vulic ./. Sverige – som båda har tolkats som att det svenska skattetillägget är en straffrättslig påföljd. Dessa båda mål avsåg dock en annan artikel i konventionen, och har därför inte här samma direkta relevans som de ovan nämnda avgörandena 2009 där Finland och Ryssland fälldes för brott mot konventionen.
Rättsutvecklingen i framtiden
Som läget är nu – med det kaos som faktiskt råder – bör den som blir åtalad för skattebrott i Sverige hoppas på att de domare som dömer i målet anser att HD dömde fel den 31 mars 2010. Då blir det nämligen inte någon prövning av åtalet. De som åtalas bör alltså – som ni förstår gör jag mitt bästa för att vara ironisk här – undvika domare som böjer sig för HD:s majoritet.
Som advokat kan man inte undgå att engagera sig särskilt mycket i vissa ärenden. Över huvud taget så måste man vara engagerad om man ska kunna lyckas som advokat. Någon gyllene medelväg finns inte utan det är i regel fullt ös som gäller.
Min personliga förhoppning är att HD kommer att ta till sig kritiken från våra underrätter, och även lyssna till de privatpersoner som går till Europadomstolen angående dubbelbestraffning.
I 2 kap 23 § regeringsformen (RF) heter det numera att lag eller föreskrift inte får meddelas i strid med Sveriges åtaganden på grund av Europakonventionen. HD borde redan i våras ha fattat ett annat beslut med ledning av vad som numera tydligt framgår av RF.
Man kan redan ana ett framtidshopp när man beaktar det faktum att Solna tingsrätt den 14 april 2010 fattade mod och dömde på ett sätt som lär vara unikt i svensk rättshistoria, åtminstone såvitt jag känner till. Aldrig tidigare torde en underinstans så tydligt ha gått emot HD:s praxis – bara fjorton dagar efter HD:s avgöranden! Solna tingsrätt ansåg alltså att det förelåg hinder för åtal när den åtalade påförts skattetillägg för samma handling som åtalet avser.
Även Hovrätten för Västra Sverige dömde den 23 juni 2010 mot HD. Hovrätten förklarade då att hovrätten inte kan följa senare praxis från HD när HD:s praxis strider mot avgöranden från Europadomstolen.
Slutligen, och minst lika dramatiskt: Riksåklagaren (RÅ), det högsta åklagarämbetet i Sverige, har nu överklagat hovrättens beslut. RÅ motiverar detta med att det för närvarande rent ut sagt råder kaos i rättssystemet. Detta innebär i och för sig inte att HD kommer att meddela prövningstillstånd och ta upp målet till prövning. HD får meddela prövningstillstånd om frågan målet avser har prejudikatvärde, och som jag ser på saken har HD redan prövat just denna fråga i sina ovan nämnda avgöranden från i våras. Således torde det här bara kunna bli aktuellt med att HD prövar målet i plenum; det brukar anses att HD endast kan ändra sin egen praxis genom just ett plenumavgörande.
Såvida – och det är ett viktigt ”såvida” – såvida det inte är så att HD:s praxis på grund av ålder, lagändring eller praxis från Europadomstolen inte längre har relevans.
Vad betyder då allt detta? Jo, det betyder givetvis inget annat än att ett antal svenska domare redan håller med HD:s minoritet, och att man anser att HD:s avgöranden från den 31 mars 2010 är oförenliga med Europadomstolens praxis.
Advokatkåren står på den enskildes sida, och från advokatkåren torde tolkningen ostridigt vara att HD:s minoritet hade rätt i våras. Men framtidshopp är nu klart synligt från domar- och åklagarhåll. Låt oss nu bara hoppas att hoppet kommer inte bara från Solna och Göteborg, utan även från Strasbourg – och ytterst även från Sveriges Högsta domstol och regering. Min förhoppning är att de kommer att lyssna på oss som arbetar på verkstadsgolvet. Den övertygelse som ligger bakom då vi går till Europadomstolen i ett ärende torde i sig vara nog för att visa att vi faktiskt inte bara ägnar oss åt hårklyverier utan att vi faktiskt både har vind i seglen och rätten på vår sida. I bästa fall kan det bli så att HD:s avgöranden snart är överspelade – om HD beviljar RÅ prövningstillstånd.
Ett par ord om förlikningar
Jag förväntar mig – som ni förstår – att Europadomstolen tar upp klagomålen till prövning. Om så blir fallet ligger det i Sveriges intresse (den svenska statskassan, alltså) att nå en förlikning med var och en av de som har klagat.
Om en av de som har klagat vinner, så kommer de tusentals som inte har klagat att kunna utnyttja en vinnande dom mot Sverige. Därför kan det också bli så att de som har klagat får erbjudanden av svenska staten som de inte kan tacka nej till. Och eftersom klagomålen är till för den enskilda individen – och endast i förlängningen hänger samman med den allmänna rättsutvecklingen – bör enligt min mening den enskilde tacka ja till förlikningsbud som gör att den enskilde i fråga får fullständig upprättelse. (I annat fall skulle ju den enskilde snarare vara en martyr för alla de som inte haft modet att klaga, och det kan nog vara att kräva för mycket.)
Personligen hoppas jag på en prövning i sak, men min personliga förhoppning är förstås ointressant i förhållande till klientens bästa. Om så skulle bli fallet, och det blir en förlikning, är jag och min klient inte sällan förbjudna att ens yppa att det blev en förlikning, och ofta förbjudna att yppa något om förlikningens innehåll.
Så jag kan tyvärr inte lova att ”fortsättning följer” här på bloggen. Jag hoppas i vilket fall som helst att du som läser tycker att det här är lika spännande som jag!
Pingad på intressant
lördag 4 september 2010
Rättssäkerheten i brottmål är inte sällan katastrofal
Det är höst och en tid att ta nya friska tag. Härlig luft ute, och man får försöka att inte tänka på att vintern närmar sig utan ta fasta på alla de fina dagarna. Även för min del har hösten fått en rivstart. Jag har tillbringat större delen av veckan i Hovrätten för Övre Norrland, i egenskap av försvarare för en av de tilltalade i en rättegång gällande rån.
Jag vet att det finns kollegor i rättsväsendet som inte tycker att det är lämpligt att vi jurister uttalar oss om domar och för den delen om pågående mål. Men i vissa lägen kan man som försvarare inte tiga: i det moderna samhället krävs mer av en försvarare än bara att han gör sitt jobb inne i tingsrätten. Han måste också göra det utanför domstolens fyra väggar. Det var det som var det fenomenala med Henning Sjöström, och även hans biträdande jurist som idag är Sveriges kändaste advokat, Leif Silbersky. Båda två är och förblir föredömen som försvarare.
Varför? Skälet är enkelt. Advokater kan stå i olika förhållande till klienterna. En del går jämsides med klienterna. Och det är helt OK. Man får hoppas att ingen gömmer sig bakom klienterna (hur nu det ska gå till?). Men sedan finns det en liten skara som går framför klienterna, långt framför dem rentav, och tar upp fighten med journalisterna och kamerorna.
Det finns ett otroligt stort intresse för brott och straff i alla samhällen, för rättvisa – hur den skipas, och vad som är rätt och rättvist. Att vara försvarare är fantastiskt, men ibland är det frustrerande. Frustrationen då man har gjort precis allt och när man upplever det som att rättsväsendet inte lever upp till de högt ställda krav som medborgarna har rätt att ställa.
Jag har som sagt varit i hovrätten större delen av den här veckan. Dom har inte ännu fallit, men min klient sitter dessvärre häktad. Det talar för att det blir en fällande dom. Vad värre är: en fällande dom utan knappt någon bevisning alls. Det är det som verkligen borde vara skräckinjagande. Jag har själv gjort allt som går att göra, vänt på varenda sten, och krigat för denne klient.
Jag har kommit till den trista slutsatsen att om min klient blir fälld i det målet – ja, då borde det faktiskt gå att bura in varenda människa som överhuvudtaget misstänks för brott!
Min klient dömdes i tingsrätten dels för grovt rån, dels för grov misshandel, trots att det är fråga om s k skenbar lagkonkurrens mellan dessa brott. Med skenbar lagkonkurrens avses att en och samma handling (gärning) kan vara straffbar enligt flera lagbud. Lagstiftaren har emellertid bara haft för avsikt att ett av lagbuden ska tillämpas. Vid valet mellan rån och misshandel ska det dömas för rån – en självklarhet, förstås. Är det våld som använts vid rånet livsfarligt eller hänsynslöst ska man dömas för grovt rån. Man ska således aldrig kunna dömas för två olika brott samtidigt vid sådan skenbar lagkonkurrens. Det återstår dock att se vad hovrätten gör för bedömning avseende den frågan.
Bevisningen mot min klient då? Det finns för det första ingen bevisning om att min klient var på platsen för brottet. Min klient är inte utpekad av vare sig offer eller av medtilltalade som bevisligen var på plats. Det som finns är vittnesbevisning i förundersökningen om att min klient efter brottet kan ha umgåtts med några av de som var på platsen för brottet. För fällande dom i tingsrätten räckte det i stort sett att min klient efter det brottet begicks – vilket är det enda som framgår av förundersökningen – har umgåtts med några som bevisligen var skyldiga till det brott det handlar om. Det är dock helt uppenbart att de vittnen som påstått att min klient umgåtts med de som varit på platsen ljugit under förundersökningen; de hade anledning att ljuga som jag inte finner för lämpligt att gå in på här.
Vid förhandlingen i tingsrätten sade vittnena ingenting om vad de påstått i förundersökningen, vilket innebär att min klient huvudsakligen fälldes på uppgifter i förundersökningen.
Utöver den mycket tveksamma bevisningen om att min klient efter brottet umgåtts med några av gärningsmännen fanns en tröja med min klients DNA. Polisen har funnit en tröja (dock inte på brottsplatsen) med min klients DNA, och dragit slutsatsen att den tröjan användes vid brottet. Det är en tröja som en av gärningsmännen påstår sig ha lånat av min klient. Min klient är således bekant med en av gärningsmännen. Det i sig är dock inte straffbart, gudskelov.
För fällande dom sägs det att det krävs att den tilltalades skuld av åklagaren är ”ställd utom allt rimligt tvivel”. Men det tummas allt för ofta på den regeln. Det är min erfarenhet av att vara offentlig försvarare – och något som allmänheten bör känna till; jag anser det vara mitt ansvar att tala om detta eftersom det är fel. Varför det tummas på den regeln? Jag tror helt enkelt att det beror på att domare påverkas av känslor. Domare anser sig kanske kunna ”känna på sig” om någon är skyldig eller inte och dömer därefter. Domaren kanske inte vill släppa loss den som domaren ”känner på sig” är skyldig. Men så får dömandet inte gå till – det måste alltid till full bevisning om att en tilltalad är skyldig för att fällande dom ska kunna avkunnas! Vid tvivel ska det alltid bli en friande dom. Känslor får aldrig styra rättsväsendet när det gäller att analysera bevisning; det måste enbart handla om sunt förnuft.
Detta med känslor i rättsväsendet är något som det verkar vara tabu att diskutera. Därför är det välkommet att Frank Lindblad, barnpsykiater och professor vid Uppsala universitet, i en artikel i Juridisk tidskrift nyligen pekade på problemen i våra domstolars bevisvärdering. Frank Lindblad slår enligt min mening huvudet på spiken då han tar upp de frågor som vi jurister känner till men tyvärr drar oss för att diskutera öppet. Lindblad skriver: ”Kanske har domarna kommit fram till sitt ställningstagande på intuitiv väg. Kanske har de tillämpat en metod som inte redovisas” (”Är hovrätters bevisprövning konsekvent?”, Svensk juristtitning 2010 s 344).
Domen från Hovrätten för Övre Norrland kommer i nästa vecka. Men en sak är klar: min klient borde ha varit släppt för länge sedan.
Det var länge sedan jag skrev på bloggen nu, men det ämne som jag tagit upp ovan – rättssäkerhet i brottmål – skulle man kunna skriva otroligt mycket om. Det är något som jag och mina advokatkollegor ständigt brottas med och kämpar för att upprätthålla. Vi är, och det kan jag säga med stolthet, garanten för att domare och åklagare gör sitt jobb rätt. Därför är det vårt jobb som advokater – allmänhetens representanter – att kritiskt granska våra juristkollegor. Och frågan om känslor är något som faktiskt är värt att ta upp – för vi jurister anses nog inte helt med rätta vara känslokalla och ”torra”. Det är nog en illusion som kan leda till mycket elände och rentav till att folk blir oskyldigt dömda.
Jag vet att det finns kollegor i rättsväsendet som inte tycker att det är lämpligt att vi jurister uttalar oss om domar och för den delen om pågående mål. Men i vissa lägen kan man som försvarare inte tiga: i det moderna samhället krävs mer av en försvarare än bara att han gör sitt jobb inne i tingsrätten. Han måste också göra det utanför domstolens fyra väggar. Det var det som var det fenomenala med Henning Sjöström, och även hans biträdande jurist som idag är Sveriges kändaste advokat, Leif Silbersky. Båda två är och förblir föredömen som försvarare.
Varför? Skälet är enkelt. Advokater kan stå i olika förhållande till klienterna. En del går jämsides med klienterna. Och det är helt OK. Man får hoppas att ingen gömmer sig bakom klienterna (hur nu det ska gå till?). Men sedan finns det en liten skara som går framför klienterna, långt framför dem rentav, och tar upp fighten med journalisterna och kamerorna.
Det finns ett otroligt stort intresse för brott och straff i alla samhällen, för rättvisa – hur den skipas, och vad som är rätt och rättvist. Att vara försvarare är fantastiskt, men ibland är det frustrerande. Frustrationen då man har gjort precis allt och när man upplever det som att rättsväsendet inte lever upp till de högt ställda krav som medborgarna har rätt att ställa.
Jag har som sagt varit i hovrätten större delen av den här veckan. Dom har inte ännu fallit, men min klient sitter dessvärre häktad. Det talar för att det blir en fällande dom. Vad värre är: en fällande dom utan knappt någon bevisning alls. Det är det som verkligen borde vara skräckinjagande. Jag har själv gjort allt som går att göra, vänt på varenda sten, och krigat för denne klient.
Jag har kommit till den trista slutsatsen att om min klient blir fälld i det målet – ja, då borde det faktiskt gå att bura in varenda människa som överhuvudtaget misstänks för brott!
Min klient dömdes i tingsrätten dels för grovt rån, dels för grov misshandel, trots att det är fråga om s k skenbar lagkonkurrens mellan dessa brott. Med skenbar lagkonkurrens avses att en och samma handling (gärning) kan vara straffbar enligt flera lagbud. Lagstiftaren har emellertid bara haft för avsikt att ett av lagbuden ska tillämpas. Vid valet mellan rån och misshandel ska det dömas för rån – en självklarhet, förstås. Är det våld som använts vid rånet livsfarligt eller hänsynslöst ska man dömas för grovt rån. Man ska således aldrig kunna dömas för två olika brott samtidigt vid sådan skenbar lagkonkurrens. Det återstår dock att se vad hovrätten gör för bedömning avseende den frågan.
Bevisningen mot min klient då? Det finns för det första ingen bevisning om att min klient var på platsen för brottet. Min klient är inte utpekad av vare sig offer eller av medtilltalade som bevisligen var på plats. Det som finns är vittnesbevisning i förundersökningen om att min klient efter brottet kan ha umgåtts med några av de som var på platsen för brottet. För fällande dom i tingsrätten räckte det i stort sett att min klient efter det brottet begicks – vilket är det enda som framgår av förundersökningen – har umgåtts med några som bevisligen var skyldiga till det brott det handlar om. Det är dock helt uppenbart att de vittnen som påstått att min klient umgåtts med de som varit på platsen ljugit under förundersökningen; de hade anledning att ljuga som jag inte finner för lämpligt att gå in på här.
Vid förhandlingen i tingsrätten sade vittnena ingenting om vad de påstått i förundersökningen, vilket innebär att min klient huvudsakligen fälldes på uppgifter i förundersökningen.
Utöver den mycket tveksamma bevisningen om att min klient efter brottet umgåtts med några av gärningsmännen fanns en tröja med min klients DNA. Polisen har funnit en tröja (dock inte på brottsplatsen) med min klients DNA, och dragit slutsatsen att den tröjan användes vid brottet. Det är en tröja som en av gärningsmännen påstår sig ha lånat av min klient. Min klient är således bekant med en av gärningsmännen. Det i sig är dock inte straffbart, gudskelov.
För fällande dom sägs det att det krävs att den tilltalades skuld av åklagaren är ”ställd utom allt rimligt tvivel”. Men det tummas allt för ofta på den regeln. Det är min erfarenhet av att vara offentlig försvarare – och något som allmänheten bör känna till; jag anser det vara mitt ansvar att tala om detta eftersom det är fel. Varför det tummas på den regeln? Jag tror helt enkelt att det beror på att domare påverkas av känslor. Domare anser sig kanske kunna ”känna på sig” om någon är skyldig eller inte och dömer därefter. Domaren kanske inte vill släppa loss den som domaren ”känner på sig” är skyldig. Men så får dömandet inte gå till – det måste alltid till full bevisning om att en tilltalad är skyldig för att fällande dom ska kunna avkunnas! Vid tvivel ska det alltid bli en friande dom. Känslor får aldrig styra rättsväsendet när det gäller att analysera bevisning; det måste enbart handla om sunt förnuft.
Detta med känslor i rättsväsendet är något som det verkar vara tabu att diskutera. Därför är det välkommet att Frank Lindblad, barnpsykiater och professor vid Uppsala universitet, i en artikel i Juridisk tidskrift nyligen pekade på problemen i våra domstolars bevisvärdering. Frank Lindblad slår enligt min mening huvudet på spiken då han tar upp de frågor som vi jurister känner till men tyvärr drar oss för att diskutera öppet. Lindblad skriver: ”Kanske har domarna kommit fram till sitt ställningstagande på intuitiv väg. Kanske har de tillämpat en metod som inte redovisas” (”Är hovrätters bevisprövning konsekvent?”, Svensk juristtitning 2010 s 344).
Domen från Hovrätten för Övre Norrland kommer i nästa vecka. Men en sak är klar: min klient borde ha varit släppt för länge sedan.
Det var länge sedan jag skrev på bloggen nu, men det ämne som jag tagit upp ovan – rättssäkerhet i brottmål – skulle man kunna skriva otroligt mycket om. Det är något som jag och mina advokatkollegor ständigt brottas med och kämpar för att upprätthålla. Vi är, och det kan jag säga med stolthet, garanten för att domare och åklagare gör sitt jobb rätt. Därför är det vårt jobb som advokater – allmänhetens representanter – att kritiskt granska våra juristkollegor. Och frågan om känslor är något som faktiskt är värt att ta upp – för vi jurister anses nog inte helt med rätta vara känslokalla och ”torra”. Det är nog en illusion som kan leda till mycket elände och rentav till att folk blir oskyldigt dömda.
tisdag 13 juli 2010
Littorin denna gång, men fler står i kö – det är ju valår!
Förra veckan skrev jag om ett angeläget problem, förtal på nätet.
Den här veckan har vi fått se ett riktigt skräckexempel på förtal i media. Ni känner redan till bakgrunden.
Det är en sak att vi väljare ställer höga krav på våra politiker. Högre krav än på oss själva, verkar det som ibland. Vi kräver att politiker ska vara helt prickfria. De får inte göra fel och de får aldrig ha gjort fel. De måste tänka rätt; de får inte ha osunda tankar.
Det är inte särskilt länge sedan det ansågs vara omöjligt för homosexuella att vara politiker. Sverige fick sin förste öppet homosexuelle minister 2006. Politik handlar tydligen en hel del om sex, alltså.
Det är dock en helt annan sak är att massmedia slår mynt av alla dessa moraliska krav och inte drar sig för att dra en människas heder och anseende totalt i smutsen för att sälja lösnummer.
Aftonbladet har, som bekant, fyra år efter ett påstått sexköp, hängt ut Sven Otto Littorin från Moderaterna. Övriga media hänger omgående på, Expressen med påståenden om att det minsann inte enbart rör sig om sexköp utan även att Littorin sexchattat på nätet – vilket Expressen vet är tillåtet men som ändå, enligt Expressen, är omoraliskt och osunt.
Expressen utlovade hela tio sidor om detta sexchattande på sin löpsedel den 11 juli. Det löftet sålde nog en hel del tidningar. Inte ens Aftonbladet kunde erbjuda något liknande den dagen.
Det Aftonbladet kommit med är ”inne” idag. Sexköpare är enligt många – inte minst politiker, tänk på justitieministerns utspel om de rosa kuverten! – personer som ska hängas ut. Nu har vi hamnat ett varv längre ned i den här onda cirkeln.
Köp av en tillfällig sexuell tjänst är olagligt. Brottet jämförs straffrättsligt med snatteri; båda dessa brott kan ge sex månaders fängelse, men i praktiken blir påföljden alltid böter. Brotten har en preskriptionstid om två år, vilket framgår i 35 kap 1 § 1 p brottsbalken.
Men, undrar du förstås, är det tillåtet att köpa regelbundna sexuella förbindelser? Svaret är nej, trots att lagtexten bara talar om tillfälliga sexuella tjänster. Regeringen har övervägt att ta bort ordet ”tillfällig” ur lagtexten, men regeringen valde att behålla det eftersom man tyckte att det annars inte skulle vara ”lika tydligt att mer stadigvarande förbindelser – såsom inom ett äktenskap eller ett samboförhållande – inte omfattas av lagen” (Prop. 2004/05:45 s 105). Regeringen anser vidare att lagtexten omfattar stamkunder, d v s även om ”torsken” vid flera tillfällen eller regelmässigt köper sexuella tjänster av samma prostituerad.
Nu åter till den centrala frågan. Aftonbladet väljer att hänga ut Sven Otto Littorin för ett påstått brott som aldrig kommer att leda till en förundersökning. Aftonbladet vet också att det är ett påstått brott som aldrig kommer att prövas i domstol, eftersom det påstådda brottet ska ha begåtts för fyra år sedan.
Varför väljer Aftonbladet då att helt på egen hand fälla Sven Otto Littorin för ett påstått brott som aldrig kommer att prövas i domstol (annat än möjligen i ett kommande förtalsmål mot Aftonbladet)? Jag återkommer till den frågan senare. Först måste jag nämna något om Aftonbladet bevismaterial.
Bevismaterialet är ord från ”Anna”, en kvinna som tydligen har ägnat sig åt prostitution yrkesmässigt. ”Anna” har kontaktat Aftonbladet och sagt att hon för fyra år sedan sålt sex till Sven Otto Littorin. Kvinnan ska ha sagt att hon kände igen Littorin när hon nyligen såg honom på tv. När hon sålde sex visst hon således inte vem han var. Aftonbladet kollade upp informationen – står det i Aftonbladet – genom att läsa vad kvinnan själv hade skrivit.
Det ”Anna” har skrivit är, måste man anta, något som hon fyra år efter en sexförsäljning skrivit om någon som hon uppfattat som en ”torsk” som hon sålt sex till? ”Anna” kan ju inte ha skrivit upp vem personen i fråga för fyra år sedan, eftersom hon då inte ska ha vetat vem han var.
Hur lätt är det att minnas utseendet på en person du bara träffat på en gång, när det dessutom är fyra år sedan? Det är nog inte lätt om personen inte har något särskilt utmärkande drag som är lätt att komma ihåg. Utrymmet för misstag måste anses vara ganska betydande.
Aftonbladet har vid valet mellan att fälla eller fria Littorin endast haft ”Annas” ord att gå på. Inget mer. Det räckte för en fällande dom. Aftonbladet har till sitt försvar hävdat att ”Anna” är så i hög grad trovärdig att tidningen har rätt att leka domstol mot en person avseende ett påstått men vid det här laget preskriberat sexbrott. Kan inte en domstol fälla Littorin på grund av preskription så tycks Aftonbladet vilja visa att en så larvig regel om preskription minsann inte hindrar Aftonbladet från att skippa rättvisa. Aftonbladet vill kanske därmed visa att de är en tidning som står på de svagas sida – vad vet jag.
Ordet ”trovärdig” är inte det enklaste. Det vet vi advokater, inte minst genom yrkesmässig erfarenhet. I juristkåren finns det en och annan som kanske tror att han eller hon är särskilt skicklig på att bedöma andras trovärdighet, men den verkligt erfarne vet att det är en omöjlig uppgift. Media verkar inte ta med den svårigheten i beräkningen. Det finns inga otrevliga bedragare, brukar man säga. Bedragare är nämligen ofta bra på sin sak (annars blir det bara försök till bedrägeri). Det är därför ofattbart att Lena Melin, en synnerligen erfaren reporter, på fullt allvar hävdar att hon tycker att någon är ”trovärdig”.
Det är skrämmande naivt att säga att man ”tror” och därefter skriva exakt vad som helst. Med samma logik, utan bevis, skulle man kunna påstå precis vad som helst om precis vem som helst.
Jag skulle vilja veta varför ”Anna” ringde Aftonbladet. Var det för att tjäna stora pengar? Eller vad hade hon annars för motiv? ”Anna” kan redan ha gjort sig en mindre förmögenhet på sin berättelse.
Jag vill framhålla att jag inte vet om ”Anna” eller Littorin talar sanning, men en sak är säker och det är att inte heller Aftonbladet vet vad som är sanningen. De publicerade ändå ”Annas” historia för att den säljer bra och ger tidningen möjlighet att få bättre försäljningssiffror än Expressen.
Expressen hakar på med att man minsann vet att Littorin är en riktig snuskhummer. Detta genom att visa att Expressen vet att Littorin sexchattat med okända kvinnor på nätet. Huva!
Aftonbladet är dessutom en socialdemokratisk tidning, och det går att misstänka tidningen för att ha politiska motiv bakom publiceringen så här strax innan valet. Förtroendet för regeringen har ju sjunkit efter Littorinaffären. I så fall finns motivet hos den ansvariga utgivaren som tillåter publiceringen. Det är därför häpnadsväckande att Lena Mellin har mage att idag påstå att publiceringen inte påverkar utgången av höstens val. Och då menar jag inte bara att regeringen bevisligen har tappat poäng bland allmänheten. Jag menar att hela den politiska debatten förvandlas till en pajkastningsmatch där media skriver om politiker på samma närgångna sätt som om ”kändisar”, i stället för en fråga om vilket sorts samhälle vi vill leva i.
Visst, man kan säga att det handlar om att sälja lösnummer. Reportrarna bakom skriverierna vill nog bara skriva sådant som säljer, det förstår jag. Och ordet sexskandal säljer.
Vad gör Littorins politiska vänner då? De förtalar honom också, eller så tiger de. Mångas jobb står på spel. Ingen vågar under detta valår stå upp för en politisk vän, dessvärre. Visst är det ömkligt? Om en vän säger att en anklagelse är osann och du vet att ord står mot ord brukar inte du i så fall stötta och tro på din vän framför en okänd person?
Kanske är Littorins vänner i regeringen fortfarande förbannade på honom för att han gick ut den 5 juli och krävde kvotering av kvinnor till bolagsstyrelser. Kanske är det därför de nu låter Littorin falla fritt. Ironiskt nog verkar det alltså som om oppositionen, som kan förväntas vara mer positivt inställd till kvotering av kvinnor till bolagsstyrelserna, har gått miste om en vän i Sven Otto Littorin.
Littorins politiska motståndare gör likväl det man kunde ha förväntat sig. De utnyttjar situationen så gott de kan, med några få undantag som valt att påpeka att det i vart fall borde till en fällande dom innan man baktalar någon, såsom Miljöpartiets Maria Wetterstrand. Heder åt henne för detta.
Men borde vi inte granska alla politikers sexliv i sömmarna? Och dessutom sexlivet hos de som granskar våra politiker? Hur många kan de vara, de som har makten och som granskar makten, som har köpt sex? Och då menar jag allt köp av sex. Kan det inte vara så att många av våra politiker, eller för den delen journalister, har sett en sexfilm på sitt hotellrum via en betalkanal? Det är också att köpa sex, om än i andra hand och inte olagligen.
Att sexchatta med kvinnor på nätet är för övrigt också lagligt. Det är inte fråga om sexköp över huvud taget. Eller hur var det nu med den saken, Expressen?
Den här veckan har vi fått se ett riktigt skräckexempel på förtal i media. Ni känner redan till bakgrunden.
Det är en sak att vi väljare ställer höga krav på våra politiker. Högre krav än på oss själva, verkar det som ibland. Vi kräver att politiker ska vara helt prickfria. De får inte göra fel och de får aldrig ha gjort fel. De måste tänka rätt; de får inte ha osunda tankar.
Det är inte särskilt länge sedan det ansågs vara omöjligt för homosexuella att vara politiker. Sverige fick sin förste öppet homosexuelle minister 2006. Politik handlar tydligen en hel del om sex, alltså.
Det är dock en helt annan sak är att massmedia slår mynt av alla dessa moraliska krav och inte drar sig för att dra en människas heder och anseende totalt i smutsen för att sälja lösnummer.
Aftonbladet har, som bekant, fyra år efter ett påstått sexköp, hängt ut Sven Otto Littorin från Moderaterna. Övriga media hänger omgående på, Expressen med påståenden om att det minsann inte enbart rör sig om sexköp utan även att Littorin sexchattat på nätet – vilket Expressen vet är tillåtet men som ändå, enligt Expressen, är omoraliskt och osunt.
Expressen utlovade hela tio sidor om detta sexchattande på sin löpsedel den 11 juli. Det löftet sålde nog en hel del tidningar. Inte ens Aftonbladet kunde erbjuda något liknande den dagen.
Det Aftonbladet kommit med är ”inne” idag. Sexköpare är enligt många – inte minst politiker, tänk på justitieministerns utspel om de rosa kuverten! – personer som ska hängas ut. Nu har vi hamnat ett varv längre ned i den här onda cirkeln.
Köp av en tillfällig sexuell tjänst är olagligt. Brottet jämförs straffrättsligt med snatteri; båda dessa brott kan ge sex månaders fängelse, men i praktiken blir påföljden alltid böter. Brotten har en preskriptionstid om två år, vilket framgår i 35 kap 1 § 1 p brottsbalken.
Men, undrar du förstås, är det tillåtet att köpa regelbundna sexuella förbindelser? Svaret är nej, trots att lagtexten bara talar om tillfälliga sexuella tjänster. Regeringen har övervägt att ta bort ordet ”tillfällig” ur lagtexten, men regeringen valde att behålla det eftersom man tyckte att det annars inte skulle vara ”lika tydligt att mer stadigvarande förbindelser – såsom inom ett äktenskap eller ett samboförhållande – inte omfattas av lagen” (Prop. 2004/05:45 s 105). Regeringen anser vidare att lagtexten omfattar stamkunder, d v s även om ”torsken” vid flera tillfällen eller regelmässigt köper sexuella tjänster av samma prostituerad.
Nu åter till den centrala frågan. Aftonbladet väljer att hänga ut Sven Otto Littorin för ett påstått brott som aldrig kommer att leda till en förundersökning. Aftonbladet vet också att det är ett påstått brott som aldrig kommer att prövas i domstol, eftersom det påstådda brottet ska ha begåtts för fyra år sedan.
Varför väljer Aftonbladet då att helt på egen hand fälla Sven Otto Littorin för ett påstått brott som aldrig kommer att prövas i domstol (annat än möjligen i ett kommande förtalsmål mot Aftonbladet)? Jag återkommer till den frågan senare. Först måste jag nämna något om Aftonbladet bevismaterial.
Bevismaterialet är ord från ”Anna”, en kvinna som tydligen har ägnat sig åt prostitution yrkesmässigt. ”Anna” har kontaktat Aftonbladet och sagt att hon för fyra år sedan sålt sex till Sven Otto Littorin. Kvinnan ska ha sagt att hon kände igen Littorin när hon nyligen såg honom på tv. När hon sålde sex visst hon således inte vem han var. Aftonbladet kollade upp informationen – står det i Aftonbladet – genom att läsa vad kvinnan själv hade skrivit.
Det ”Anna” har skrivit är, måste man anta, något som hon fyra år efter en sexförsäljning skrivit om någon som hon uppfattat som en ”torsk” som hon sålt sex till? ”Anna” kan ju inte ha skrivit upp vem personen i fråga för fyra år sedan, eftersom hon då inte ska ha vetat vem han var.
Hur lätt är det att minnas utseendet på en person du bara träffat på en gång, när det dessutom är fyra år sedan? Det är nog inte lätt om personen inte har något särskilt utmärkande drag som är lätt att komma ihåg. Utrymmet för misstag måste anses vara ganska betydande.
Aftonbladet har vid valet mellan att fälla eller fria Littorin endast haft ”Annas” ord att gå på. Inget mer. Det räckte för en fällande dom. Aftonbladet har till sitt försvar hävdat att ”Anna” är så i hög grad trovärdig att tidningen har rätt att leka domstol mot en person avseende ett påstått men vid det här laget preskriberat sexbrott. Kan inte en domstol fälla Littorin på grund av preskription så tycks Aftonbladet vilja visa att en så larvig regel om preskription minsann inte hindrar Aftonbladet från att skippa rättvisa. Aftonbladet vill kanske därmed visa att de är en tidning som står på de svagas sida – vad vet jag.
Ordet ”trovärdig” är inte det enklaste. Det vet vi advokater, inte minst genom yrkesmässig erfarenhet. I juristkåren finns det en och annan som kanske tror att han eller hon är särskilt skicklig på att bedöma andras trovärdighet, men den verkligt erfarne vet att det är en omöjlig uppgift. Media verkar inte ta med den svårigheten i beräkningen. Det finns inga otrevliga bedragare, brukar man säga. Bedragare är nämligen ofta bra på sin sak (annars blir det bara försök till bedrägeri). Det är därför ofattbart att Lena Melin, en synnerligen erfaren reporter, på fullt allvar hävdar att hon tycker att någon är ”trovärdig”.
Det är skrämmande naivt att säga att man ”tror” och därefter skriva exakt vad som helst. Med samma logik, utan bevis, skulle man kunna påstå precis vad som helst om precis vem som helst.
Jag skulle vilja veta varför ”Anna” ringde Aftonbladet. Var det för att tjäna stora pengar? Eller vad hade hon annars för motiv? ”Anna” kan redan ha gjort sig en mindre förmögenhet på sin berättelse.
Jag vill framhålla att jag inte vet om ”Anna” eller Littorin talar sanning, men en sak är säker och det är att inte heller Aftonbladet vet vad som är sanningen. De publicerade ändå ”Annas” historia för att den säljer bra och ger tidningen möjlighet att få bättre försäljningssiffror än Expressen.
Expressen hakar på med att man minsann vet att Littorin är en riktig snuskhummer. Detta genom att visa att Expressen vet att Littorin sexchattat med okända kvinnor på nätet. Huva!
Aftonbladet är dessutom en socialdemokratisk tidning, och det går att misstänka tidningen för att ha politiska motiv bakom publiceringen så här strax innan valet. Förtroendet för regeringen har ju sjunkit efter Littorinaffären. I så fall finns motivet hos den ansvariga utgivaren som tillåter publiceringen. Det är därför häpnadsväckande att Lena Mellin har mage att idag påstå att publiceringen inte påverkar utgången av höstens val. Och då menar jag inte bara att regeringen bevisligen har tappat poäng bland allmänheten. Jag menar att hela den politiska debatten förvandlas till en pajkastningsmatch där media skriver om politiker på samma närgångna sätt som om ”kändisar”, i stället för en fråga om vilket sorts samhälle vi vill leva i.
Visst, man kan säga att det handlar om att sälja lösnummer. Reportrarna bakom skriverierna vill nog bara skriva sådant som säljer, det förstår jag. Och ordet sexskandal säljer.
Vad gör Littorins politiska vänner då? De förtalar honom också, eller så tiger de. Mångas jobb står på spel. Ingen vågar under detta valår stå upp för en politisk vän, dessvärre. Visst är det ömkligt? Om en vän säger att en anklagelse är osann och du vet att ord står mot ord brukar inte du i så fall stötta och tro på din vän framför en okänd person?
Kanske är Littorins vänner i regeringen fortfarande förbannade på honom för att han gick ut den 5 juli och krävde kvotering av kvinnor till bolagsstyrelser. Kanske är det därför de nu låter Littorin falla fritt. Ironiskt nog verkar det alltså som om oppositionen, som kan förväntas vara mer positivt inställd till kvotering av kvinnor till bolagsstyrelserna, har gått miste om en vän i Sven Otto Littorin.
Littorins politiska motståndare gör likväl det man kunde ha förväntat sig. De utnyttjar situationen så gott de kan, med några få undantag som valt att påpeka att det i vart fall borde till en fällande dom innan man baktalar någon, såsom Miljöpartiets Maria Wetterstrand. Heder åt henne för detta.
Men borde vi inte granska alla politikers sexliv i sömmarna? Och dessutom sexlivet hos de som granskar våra politiker? Hur många kan de vara, de som har makten och som granskar makten, som har köpt sex? Och då menar jag allt köp av sex. Kan det inte vara så att många av våra politiker, eller för den delen journalister, har sett en sexfilm på sitt hotellrum via en betalkanal? Det är också att köpa sex, om än i andra hand och inte olagligen.
Att sexchatta med kvinnor på nätet är för övrigt också lagligt. Det är inte fråga om sexköp över huvud taget. Eller hur var det nu med den saken, Expressen?
Etiketter:
aftonbladet,
expressen,
förtal,
förtalsmål,
Littorin,
politiker
onsdag 30 juni 2010
Den så kallade kopplerihärvan och moralen
Jag är en av försvararna i ”kopplerihärvan”. En storm i ett vattenglas som likväl har utmynnat i förstörda liv: i media har de misstänkta personerna lämnats ut på ett sådant sätt att de som jobbar med männen eller som är bekanta med dem förstår vilka det handlar om. Man skulle kunna säga att det räcker med att ha ett ”IQ fiskmås” för att förstå vilka män det är fråga om, i synnerhet om man är från någon av de orter där de misstänkta kommer från.
Polisens och åklagarens agerande är det första som man måste ta upp. Att åka på en gryningsräd och utan förvarning plocka upp en människa som befinner sig på en fisketur och hålla honom frihetsberövad under lång tid, utan att kolla upp den målsägande kvinnan bättre, är skandal. Att polisen kan agera på rykten på det här sättet är redan det oacceptabelt när det gäller den här typen av chikanerande brott.
Polisen har ett stort – stort – ansvar. Jag förstod från första början att det skulle bli otroligt tungt för min klient när polisen och åklagaren kom och började slå på stora trumman. Det är polis och åklagare som sätter bollen i rullning. Och det är ingen liten boll, eftersom den rullas vidare av media, vilket i sin tur leder vidare till skvaller på Internet. Polis och åklagare vet att det här är massmediamål.
Att polis och åklagare talar om ”koppleri” är en guldgruva för media.
I diskussionsforum på nätet kan man kort därefter läsa namnen på de misstänkta, vilket är fullständigt horribelt.
Min sympati riktar sig mot den klient som jag företräder. Vad de övriga männen har gjort eller inte gjort avser jag inte att ägna tid åt, men alla är de nu försatta på fri fot. Det talar för att ingen begått något brott som är så allvarligt som det framställts i media.
Kanske någon av männen har köpt sex? Jag vet inte. Men jag är säker på att min huvudman inte har köpt sex. Och jag är faktiskt säker på att min klient inte har begått något brott alls. Och kan du inte ha fel då, Jörgen – tänker Du kanske. Det tror jag faktiskt inte. Däremot kan min klient ha gjort något som allmänheten anser vara moraliskt fel. Jag misstänker dock att inte heller så är fallet, eftersom jag tror att allmänheten är modernare än så.
Vad kan vara så pass ”moraliskt fel” att den som begått en sådan moralisk överträdelse bör hängas ut med uppgifter om var han arbetar, hur gammal han är, hur många barn han har o s v? Vad min klient beträffar har endast namnet utelämnats i tidningarna. I tidningarna verkar det eventuellt-moraliskt-felaktiga vara att jämställa med ett brott.
Hur media anser sig kunna veta att ett brott är för handen redan innan det ens väcks åtal är dock en gåta för mig.
Att döma ut människor utanför rättssalen p g a så kallade moraliska skäl är verkligen inget nytt under solen. En gång i tiden kallades barn födda utom äktenskapet för ”horungar”. Ett begrepp som idag är helt främmande, även om utomäktenskaplig börd ännu är mer eller mindre skambelagt i länder där äktenskapet som institution har en starkare ställning.
Det kanske bästa exemplet på människor som fortfarande döms av ”moraliska skäl” i Sverige är homo-, bi- och transsexuella. Dessa människor begår inget brott, men fördöms likafullt av människor som – oftast anonymt och på nätet – verkar se som sin främsta uppgift att dela ut domar mot dem. Följden av hets och skvaller på nätet mot människor som inte anses rätta sig efter något som påstås vara ”den allmänna moralen” kan vara att en lynchstämning väcks till liv. Hatbrotten mot hbt-personer visar att nätskvallret inte är så oskyldigt som det verkar.
Rättssamhället måste – enligt min bestämda uppfattning – börja se betydligt strängare på nätskvallret som hänger ut människor som anses begå moraliska felsteg, såsom min klient i den så kallade kopplerihärvan. Att hänga ut människor på nätet i moralens namn är djupt integritetskränkande och måste vara att betrakta som brottsligt.
Det finns nämligen idag många moralister som vill sprida sina sanningar på nätet. De påminner starkt om, och är säkert ofta, identiska med de smyg-sadister som jag skrev om för ett tag sedan.
Det är inget fel att diskutera moral – det är ett ämne som även jag själv är intresserad av och brukar skriva om ibland. Jag skulle vara en hycklare om jag bara tyckte att min moral var okej och att man bara får yttra sig om man tycker som jag. Det är inte det det handlar om. Det handlar inte om yttrandefrihet eller om det fria ordet, utan om individens integritet. Det är inget man kan trampa på och sedan komma undan med att ropa ”yttrandefrihet”. (I så fall skulle man lika gärna kunna begå misshandel och sedan komma undan med att säga att man bara har utnyttjat sin rörelsefrihet genom att slå och sparka fritt omkring sig.)
Den enskilda människan måste värnas mot den anonyma mobben av moralister som läser vad media skriver, tar reda på personernas namn och sprider en massa osanningar (och sanningar). Det räcker med ett rykte för att hängas ut på nätet, har jag förstått. Därför måste individens rättigheter skyddas ytterligare.
Nu undrar Du kanske om jag tycker att det är fel att sprida ”sanningen”? Ja, absolut! ”Sanningen” kan vara en katastrof för en person om den sanningen sprids till allmänheten.
Sanningen att en person exempelvis är homosexuell. Det finns fortfarande många unga män som går omkring och har ”bögskräck”, och rentav verkar vara stolta över det. Inte minst inom sportens värld. Skulle en hockeyspelare som är öppet homosexuell få spela i elitserien eller NHL? Jag önskar att jag hade fel, men jag tror inte att den toleransen existerar i hockeyns värld. Mig veterligt har ingen på den nivån ”kommit ut” under sin aktiva karriär. Tyvärr kan det nog dröja ett bra tag innan någon vågar göra det.
Det finns andra ”sanningar” som kan göra oerhörd skada, såsom att en person varit otrogen. Det kan till och med göra skada då en person pekas ut som anhörig till en person som begått ett ”moraliskt övertramp”.
Vad är egentligen moral? Det varierar från tid till tid och från samhälle till samhälle. Men den som alltid vill vara moralisk ska hålla sig i mittfåran. Den som inte är i den fåran kan ha begått något omoraliskt, men i mina ögon handlar det allt för ofta om personer som helt saknar tolerans, respekt m m. De ser sig som moralens väktare när de i verkligheten är rasister eller ”böghatare” eller endast idioter i allmänhet.
Lagstiftarens, medias och rättsväsendets delade ansvar
Denna problematik är ingens fel, eller allas fel om du så vill. Naturligtvis är ansvarsfrågan inte helt enkel. Det handlar som vanligt om att ta ett samlat grepp och ett gemensamt ansvar för denna fråga. Internet har gått om rättsutvecklingen på denna punkt. På Internet kan du skriva nästan vad du vill utan att riskera någon påföljd. Åklagarna vet nog inte vad brott på Internet skulle bestå i, och detta beror i sin tur på att vare sig riksdag eller regering har tagit itu med frågan.
Ring och säg att du ska döda någon och du är anhållen i morgon. Skriv samma sak på nätet så händer ingenting, såvida du inte hotar att skjuta alla på någon skola i din närhet.
Om vi bortser från riksdag och regering har media, den ”tredje statsmakten”, ett inflytande – och därmed en makt och ett ansvar – som är större än någonsin. Det hänger inte minst på ansvariga utgivare i Sverige hur vår framtid ska se ut. Det fordras en verklig moralisk resning för landets chefredaktörer och ansvariga utgivare för tidningar med tiotusentals läsare. Deras ansvar är större än gemene mans, eftersom de sitter på så mycket makt över vad som sägs och skrivs.
Polis och åklagare, som ägnar sig åt myndighetsutövning, har ett närmast gränslöst ansvar när det gäller att se till att förundersökningar inte läcker till media innan ett eventuellt åtal väcks. Det gäller inte minst i ärenden där en persons liv kan förstöras om polis och åklagare läcker information. Det är också av stor vikt att åklagare och polis gör helgjutna förundersökningar. Då menar jag att polis och åklagare också kritiskt måste granska brottsoffrens historia och bakgrund (det är inte alls ovanligt att anmälningar om brott är osanna).
Jag är orolig för att jakten på både oskyldiga och skyldiga håller på att öka i våra medier, på ett sätt som kommer att göra att de alla förvandlas till skvallertidningar. Ett rykte kommer att räcka för att hänga ut någon i media, som i dagens snabba nyhetsflöde inte längre har tid att vänta på en fällande dom.
Min klient, den huvudmisstänkte i den så kallade kopplerihärvan, kommer visserligen att få ett skadestånd. Men vare sig han eller jag tycker att detta är nog för att kompensera ett förstört liv.
Våra domstolar spelar en viktig roll
Brottsplatser kan se ut på olika sätt, och inte minst bloggar där folk lämnar kommentarer kan vara nog så djävliga när det gäller att dra människors heder och anseende i smutsen. Därför är det viktigt att våra domstolar sätter ned foten då människor förtalas på diskussionsforum och bloggar. Detta kommer förhoppningsvis att hamna på Högsta domstolens bord inom en snar framtid, eftersom det än så länge finns en ojämn praxis från tingsrätternas sida om hur man ser på den här typen av brottslighet.
Norrköpings tingsrätt konstaterade – helt riktigt, enligt mitt förmenande – den 11 juni att en moderator på en blogg är ansvarig även för förtal som andra har lagt upp på bloggen. Tingsrätten skrev i domskälen:
I målet är ostridigt att den text som funnits som en kommentar på X:s blogg innebar ett förtalsbrott av Y. Som modererare av kommentarer på sin blogg har X ett ansvar även för innehållet i kommentarerna. Det han uppgett om att andra kan ha godkänt kommentaren är inte något som fråntar honom detta ansvar. Påståendet att kommentaren publicerats utan hans godkännande på grund av något tekniskt fel är så osannolikt att tingsrätten lämnar det utan avseende.
X har alltså gjort sig skyldig till förtal av Y genom att tillåta det aktuella inlägget som en kommentar på hans blogg. Kommentaren innefattar ett så allvarligt angrepp mot Y:s ära att kränkningsersättning skall utgå...
Detta är, enligt min mening, den enda tänkbara ordningen i ett rättssamhälle. Annars låter man ansvarsfriheten och anonyma moralisterna, rasisterna eller vad de nu är för något att ta över helt och hållet.
Jag hoppas att riksdag och regering tar tag i frågan om nätförtal, då detta enligt mitt förmenande är ett gigantiskt problem för den enskilde individen.
Jag önskar dig som har läst detta inlägg – som blev längre än jag hade tänkt även den här gången – en fortsatt trevlig sommar.
Polisens och åklagarens agerande är det första som man måste ta upp. Att åka på en gryningsräd och utan förvarning plocka upp en människa som befinner sig på en fisketur och hålla honom frihetsberövad under lång tid, utan att kolla upp den målsägande kvinnan bättre, är skandal. Att polisen kan agera på rykten på det här sättet är redan det oacceptabelt när det gäller den här typen av chikanerande brott.
Polisen har ett stort – stort – ansvar. Jag förstod från första början att det skulle bli otroligt tungt för min klient när polisen och åklagaren kom och började slå på stora trumman. Det är polis och åklagare som sätter bollen i rullning. Och det är ingen liten boll, eftersom den rullas vidare av media, vilket i sin tur leder vidare till skvaller på Internet. Polis och åklagare vet att det här är massmediamål.
Att polis och åklagare talar om ”koppleri” är en guldgruva för media.
I diskussionsforum på nätet kan man kort därefter läsa namnen på de misstänkta, vilket är fullständigt horribelt.
Min sympati riktar sig mot den klient som jag företräder. Vad de övriga männen har gjort eller inte gjort avser jag inte att ägna tid åt, men alla är de nu försatta på fri fot. Det talar för att ingen begått något brott som är så allvarligt som det framställts i media.
Kanske någon av männen har köpt sex? Jag vet inte. Men jag är säker på att min huvudman inte har köpt sex. Och jag är faktiskt säker på att min klient inte har begått något brott alls. Och kan du inte ha fel då, Jörgen – tänker Du kanske. Det tror jag faktiskt inte. Däremot kan min klient ha gjort något som allmänheten anser vara moraliskt fel. Jag misstänker dock att inte heller så är fallet, eftersom jag tror att allmänheten är modernare än så.
Vad kan vara så pass ”moraliskt fel” att den som begått en sådan moralisk överträdelse bör hängas ut med uppgifter om var han arbetar, hur gammal han är, hur många barn han har o s v? Vad min klient beträffar har endast namnet utelämnats i tidningarna. I tidningarna verkar det eventuellt-moraliskt-felaktiga vara att jämställa med ett brott.
Hur media anser sig kunna veta att ett brott är för handen redan innan det ens väcks åtal är dock en gåta för mig.
Att döma ut människor utanför rättssalen p g a så kallade moraliska skäl är verkligen inget nytt under solen. En gång i tiden kallades barn födda utom äktenskapet för ”horungar”. Ett begrepp som idag är helt främmande, även om utomäktenskaplig börd ännu är mer eller mindre skambelagt i länder där äktenskapet som institution har en starkare ställning.
Det kanske bästa exemplet på människor som fortfarande döms av ”moraliska skäl” i Sverige är homo-, bi- och transsexuella. Dessa människor begår inget brott, men fördöms likafullt av människor som – oftast anonymt och på nätet – verkar se som sin främsta uppgift att dela ut domar mot dem. Följden av hets och skvaller på nätet mot människor som inte anses rätta sig efter något som påstås vara ”den allmänna moralen” kan vara att en lynchstämning väcks till liv. Hatbrotten mot hbt-personer visar att nätskvallret inte är så oskyldigt som det verkar.
Rättssamhället måste – enligt min bestämda uppfattning – börja se betydligt strängare på nätskvallret som hänger ut människor som anses begå moraliska felsteg, såsom min klient i den så kallade kopplerihärvan. Att hänga ut människor på nätet i moralens namn är djupt integritetskränkande och måste vara att betrakta som brottsligt.
Det finns nämligen idag många moralister som vill sprida sina sanningar på nätet. De påminner starkt om, och är säkert ofta, identiska med de smyg-sadister som jag skrev om för ett tag sedan.
Det är inget fel att diskutera moral – det är ett ämne som även jag själv är intresserad av och brukar skriva om ibland. Jag skulle vara en hycklare om jag bara tyckte att min moral var okej och att man bara får yttra sig om man tycker som jag. Det är inte det det handlar om. Det handlar inte om yttrandefrihet eller om det fria ordet, utan om individens integritet. Det är inget man kan trampa på och sedan komma undan med att ropa ”yttrandefrihet”. (I så fall skulle man lika gärna kunna begå misshandel och sedan komma undan med att säga att man bara har utnyttjat sin rörelsefrihet genom att slå och sparka fritt omkring sig.)
Den enskilda människan måste värnas mot den anonyma mobben av moralister som läser vad media skriver, tar reda på personernas namn och sprider en massa osanningar (och sanningar). Det räcker med ett rykte för att hängas ut på nätet, har jag förstått. Därför måste individens rättigheter skyddas ytterligare.
Nu undrar Du kanske om jag tycker att det är fel att sprida ”sanningen”? Ja, absolut! ”Sanningen” kan vara en katastrof för en person om den sanningen sprids till allmänheten.
Sanningen att en person exempelvis är homosexuell. Det finns fortfarande många unga män som går omkring och har ”bögskräck”, och rentav verkar vara stolta över det. Inte minst inom sportens värld. Skulle en hockeyspelare som är öppet homosexuell få spela i elitserien eller NHL? Jag önskar att jag hade fel, men jag tror inte att den toleransen existerar i hockeyns värld. Mig veterligt har ingen på den nivån ”kommit ut” under sin aktiva karriär. Tyvärr kan det nog dröja ett bra tag innan någon vågar göra det.
Det finns andra ”sanningar” som kan göra oerhörd skada, såsom att en person varit otrogen. Det kan till och med göra skada då en person pekas ut som anhörig till en person som begått ett ”moraliskt övertramp”.
Vad är egentligen moral? Det varierar från tid till tid och från samhälle till samhälle. Men den som alltid vill vara moralisk ska hålla sig i mittfåran. Den som inte är i den fåran kan ha begått något omoraliskt, men i mina ögon handlar det allt för ofta om personer som helt saknar tolerans, respekt m m. De ser sig som moralens väktare när de i verkligheten är rasister eller ”böghatare” eller endast idioter i allmänhet.
Lagstiftarens, medias och rättsväsendets delade ansvar
Denna problematik är ingens fel, eller allas fel om du så vill. Naturligtvis är ansvarsfrågan inte helt enkel. Det handlar som vanligt om att ta ett samlat grepp och ett gemensamt ansvar för denna fråga. Internet har gått om rättsutvecklingen på denna punkt. På Internet kan du skriva nästan vad du vill utan att riskera någon påföljd. Åklagarna vet nog inte vad brott på Internet skulle bestå i, och detta beror i sin tur på att vare sig riksdag eller regering har tagit itu med frågan.
Ring och säg att du ska döda någon och du är anhållen i morgon. Skriv samma sak på nätet så händer ingenting, såvida du inte hotar att skjuta alla på någon skola i din närhet.
Om vi bortser från riksdag och regering har media, den ”tredje statsmakten”, ett inflytande – och därmed en makt och ett ansvar – som är större än någonsin. Det hänger inte minst på ansvariga utgivare i Sverige hur vår framtid ska se ut. Det fordras en verklig moralisk resning för landets chefredaktörer och ansvariga utgivare för tidningar med tiotusentals läsare. Deras ansvar är större än gemene mans, eftersom de sitter på så mycket makt över vad som sägs och skrivs.
Polis och åklagare, som ägnar sig åt myndighetsutövning, har ett närmast gränslöst ansvar när det gäller att se till att förundersökningar inte läcker till media innan ett eventuellt åtal väcks. Det gäller inte minst i ärenden där en persons liv kan förstöras om polis och åklagare läcker information. Det är också av stor vikt att åklagare och polis gör helgjutna förundersökningar. Då menar jag att polis och åklagare också kritiskt måste granska brottsoffrens historia och bakgrund (det är inte alls ovanligt att anmälningar om brott är osanna).
Jag är orolig för att jakten på både oskyldiga och skyldiga håller på att öka i våra medier, på ett sätt som kommer att göra att de alla förvandlas till skvallertidningar. Ett rykte kommer att räcka för att hänga ut någon i media, som i dagens snabba nyhetsflöde inte längre har tid att vänta på en fällande dom.
Min klient, den huvudmisstänkte i den så kallade kopplerihärvan, kommer visserligen att få ett skadestånd. Men vare sig han eller jag tycker att detta är nog för att kompensera ett förstört liv.
Våra domstolar spelar en viktig roll
Brottsplatser kan se ut på olika sätt, och inte minst bloggar där folk lämnar kommentarer kan vara nog så djävliga när det gäller att dra människors heder och anseende i smutsen. Därför är det viktigt att våra domstolar sätter ned foten då människor förtalas på diskussionsforum och bloggar. Detta kommer förhoppningsvis att hamna på Högsta domstolens bord inom en snar framtid, eftersom det än så länge finns en ojämn praxis från tingsrätternas sida om hur man ser på den här typen av brottslighet.
Norrköpings tingsrätt konstaterade – helt riktigt, enligt mitt förmenande – den 11 juni att en moderator på en blogg är ansvarig även för förtal som andra har lagt upp på bloggen. Tingsrätten skrev i domskälen:
I målet är ostridigt att den text som funnits som en kommentar på X:s blogg innebar ett förtalsbrott av Y. Som modererare av kommentarer på sin blogg har X ett ansvar även för innehållet i kommentarerna. Det han uppgett om att andra kan ha godkänt kommentaren är inte något som fråntar honom detta ansvar. Påståendet att kommentaren publicerats utan hans godkännande på grund av något tekniskt fel är så osannolikt att tingsrätten lämnar det utan avseende.
X har alltså gjort sig skyldig till förtal av Y genom att tillåta det aktuella inlägget som en kommentar på hans blogg. Kommentaren innefattar ett så allvarligt angrepp mot Y:s ära att kränkningsersättning skall utgå...
Detta är, enligt min mening, den enda tänkbara ordningen i ett rättssamhälle. Annars låter man ansvarsfriheten och anonyma moralisterna, rasisterna eller vad de nu är för något att ta över helt och hållet.
Jag hoppas att riksdag och regering tar tag i frågan om nätförtal, då detta enligt mitt förmenande är ett gigantiskt problem för den enskilde individen.
Jag önskar dig som har läst detta inlägg – som blev längre än jag hade tänkt även den här gången – en fortsatt trevlig sommar.
Etiketter:
förtal,
hatbrott,
kopplerihärvan,
lagstiftare,
media
onsdag 23 juni 2010
Nåd för de som drabbats av lagstiftning som strider mot Europakonventionen?
Nåd är något som man söker hos regeringen. De flesta förknippar nåd med att någon på grund av svår sjukdom bör få straffet eftergivet eller förkortat eller ändrat till böter eller villkorlig dom.
Jag har i dagarna hjälpt en klient att söka nåd av ett helt annat skäl, nämligen vad jag och många med mig anser vara en allvarlig brist i den svenska lagstiftningen. Denna brist har jag skrivit om tidigare. Det handlar om skattetillägg och straff för den handling som också medfört skattetillägg.
Jag ska mycket kort redogöra för problematiken. Europadomstolen har under 2009 i två avgöranden underkänt förfaranden i Finland och Ryssland för skatteavgifter och straff för en och samma handling. Detta med stöd av en bestämmelse i Europakonventionen som gäller som lag i Sverige. Jag och många med mig anser att avgörandena från Europadomstolen visar att det i Sverige är förbjudet med skattetillägg och dessutom straff för den handling som föranlett skattetillägg. Vad skulle skilja Sverige från Finland och Ryssland i det avseendet? Inget, som jag ser det. Sverige bör inte behandlas på annat sätt än Finland och Ryssland i den frågan.
HD har dock gått emot Europadomstolens avgöranden i två beslut från den 31 mars 2010, men det endast med domssiffrorna tre mot två och det går inte komma ifrån att majoriteten i HD ansåg att det kanske var fel att gå emot Europadomstolens avgöranden. HD:s majoritet ansåg dock att det bör till ett avgörande från Europadomstolen innan HD vet vad som är rätt eller fel. Men varför i så fall döma till fördel för Staten och till nackdel för enskilda individer?
Vet man inte vad som är rätt eller fel är det alltid bättre att fria.
En domare i HD ansåg att lagstiftaren omgående borde se över nu gällande lagstiftning och ändra den utifrån Europakonventionen. Det var förresten en av de domare som hörde till de domare som ansåg att HD inte kunde gå emot svensk intern lagstiftning innan det finns ett avgörande från Europadomstolen som avsåg Sverige.
Jag och min klient har i nådeansökan framhållit att nu gällande svensk intern lagstiftning står i uppenbar strid med Europakonventionen och att Europakonventionens bestämmelser alltid går före svensk intern lag (möjligen inte svensk grundlag, men det är en annan fråga). Om regeringen delar min och min klients uppfattning bör nåd beviljas för det skattebrott min klient är dömd för.
Detta är dock en politisk fråga och jag undrar därför om regeringen kommer att ta nådeansökan på allvar eller avslå den utan att ens utreda den rättsfråga jag i nådeansökan belyst.
Min klient skulle nu inställa sig för att avtjäna sitt fängelsestraff, men får uppskov med detta under den tid regeringen behandlar nådefrågan. Sker det en seriös bedömning borde den behandlingen i vart fall ta några månader.
Oavsett hur regeringen agerar arbetar jag nu med ett flertal ärenden som är på väg till Europadomstolen. Dessa olika ärenden skall inges till Europadomstolen under sommaren. Jag kommer då att återkomma till den rättsfråga jag mycket kortfattat nämnt ovan.
Jag kommer också berätta hur det gick med nådeansökan den dag den frågan är prövad i sak.
Bifall kan vara problematiskt för regeringen på kort sikt. På lång sikt skulle dock Sverige kunna vinna på detta genom att visa att Sverige är ett land som följer Europadomstolens bedömningar. Men vill Sverige erkänna fel innan prövning skett i Europadomstolen? Det ser jag som en politisk fråga, som kanske är extra känslig under ett valår.
Solna tingsrätt har den 14 april 2010 dömt tvärtemot HD (mål nr B 8288-09). Jag ser den domen som att Solna tingsrätt ansett att HD dömt uppenbart fel i sina avgöranden från den 31 mars 2010. Det är inte bara ovanligt att en underinstans anser att HD dömt så uppenbart fel att underinstansen anser sig måste döma på annat sätt än HD. Det är så vitt jag vet helt unikt.
Pingad på intressant
Jag har i dagarna hjälpt en klient att söka nåd av ett helt annat skäl, nämligen vad jag och många med mig anser vara en allvarlig brist i den svenska lagstiftningen. Denna brist har jag skrivit om tidigare. Det handlar om skattetillägg och straff för den handling som också medfört skattetillägg.
Jag ska mycket kort redogöra för problematiken. Europadomstolen har under 2009 i två avgöranden underkänt förfaranden i Finland och Ryssland för skatteavgifter och straff för en och samma handling. Detta med stöd av en bestämmelse i Europakonventionen som gäller som lag i Sverige. Jag och många med mig anser att avgörandena från Europadomstolen visar att det i Sverige är förbjudet med skattetillägg och dessutom straff för den handling som föranlett skattetillägg. Vad skulle skilja Sverige från Finland och Ryssland i det avseendet? Inget, som jag ser det. Sverige bör inte behandlas på annat sätt än Finland och Ryssland i den frågan.
HD har dock gått emot Europadomstolens avgöranden i två beslut från den 31 mars 2010, men det endast med domssiffrorna tre mot två och det går inte komma ifrån att majoriteten i HD ansåg att det kanske var fel att gå emot Europadomstolens avgöranden. HD:s majoritet ansåg dock att det bör till ett avgörande från Europadomstolen innan HD vet vad som är rätt eller fel. Men varför i så fall döma till fördel för Staten och till nackdel för enskilda individer?
Vet man inte vad som är rätt eller fel är det alltid bättre att fria.
En domare i HD ansåg att lagstiftaren omgående borde se över nu gällande lagstiftning och ändra den utifrån Europakonventionen. Det var förresten en av de domare som hörde till de domare som ansåg att HD inte kunde gå emot svensk intern lagstiftning innan det finns ett avgörande från Europadomstolen som avsåg Sverige.
Jag och min klient har i nådeansökan framhållit att nu gällande svensk intern lagstiftning står i uppenbar strid med Europakonventionen och att Europakonventionens bestämmelser alltid går före svensk intern lag (möjligen inte svensk grundlag, men det är en annan fråga). Om regeringen delar min och min klients uppfattning bör nåd beviljas för det skattebrott min klient är dömd för.
Detta är dock en politisk fråga och jag undrar därför om regeringen kommer att ta nådeansökan på allvar eller avslå den utan att ens utreda den rättsfråga jag i nådeansökan belyst.
Min klient skulle nu inställa sig för att avtjäna sitt fängelsestraff, men får uppskov med detta under den tid regeringen behandlar nådefrågan. Sker det en seriös bedömning borde den behandlingen i vart fall ta några månader.
Oavsett hur regeringen agerar arbetar jag nu med ett flertal ärenden som är på väg till Europadomstolen. Dessa olika ärenden skall inges till Europadomstolen under sommaren. Jag kommer då att återkomma till den rättsfråga jag mycket kortfattat nämnt ovan.
Jag kommer också berätta hur det gick med nådeansökan den dag den frågan är prövad i sak.
Bifall kan vara problematiskt för regeringen på kort sikt. På lång sikt skulle dock Sverige kunna vinna på detta genom att visa att Sverige är ett land som följer Europadomstolens bedömningar. Men vill Sverige erkänna fel innan prövning skett i Europadomstolen? Det ser jag som en politisk fråga, som kanske är extra känslig under ett valår.
Solna tingsrätt har den 14 april 2010 dömt tvärtemot HD (mål nr B 8288-09). Jag ser den domen som att Solna tingsrätt ansett att HD dömt uppenbart fel i sina avgöranden från den 31 mars 2010. Det är inte bara ovanligt att en underinstans anser att HD dömt så uppenbart fel att underinstansen anser sig måste döma på annat sätt än HD. Det är så vitt jag vet helt unikt.
Pingad på intressant
Etiketter:
europadomstolen,
europakonventionen,
Högsta domstolen,
lagstiftning,
nåd,
nådeansökan,
skattetillägg
torsdag 10 juni 2010
Föräldrar: era barn har rätt att inte bli mobbade
Vissa saker förändras tydligen inte. I alla fall inte av sig själva. Jag tänker nu närmast på mobbning. Häromdagen blev jag kontaktad av en mamma vars son blir mobbad i skolan. Och det slog mig att även fast man tänker på mobbning ibland, så är det just ett sådant ämne som man skjuter ifrån sig för att det är för tungt att ta tag i.
Desto viktigare därför att många, och då menar jag många, verkligen börjar ta tag i frågan om mobbning, både på skolor och ute i arbetslivet. Det faktum att det är en tung fråga, som verkar för jobbig att göra något åt, visar ju att det är en viktig fråga. Kanske rentav en ödesfråga för hur samhället skall se ut. Min tro är att barn som mobbas kan få lida av det hela sitt liv. Att ständigt bli slagen och kallad för saker och ting under uppväxten kan mycket väl påverka barns självkänsla och självförtroende för resten av livet.
När det gäller barn kan man inte lämpa över allt ansvar på föräldrarna. De är inte på skolan där barn som avviker blir utsatta för mobbning. De kan trösta barnen, och försöka ligga på skolan, och vända sig till advokat för att stämma skolan om ingenting händer. Detta uppmanar jag med eftertryck varenda familj att göra som ser ett av sina barn bli mobbade. Vi fick häromåret ett pilotfall från Gotlands tingsrätt, som faktiskt känns epokgörande när det gäller barns rättigheter – alla barns rättigheter, inte bara de som passar in och inte sticker ut och riskerar att bli hackkycklingar.
I det målet förpliktades Gotlands kommun att till en mobbad pojke betala 30 000 kr plus viss ränta.
Pilotfallet (mål nr T 339-08, meddelad av Gotlands tingsrätt 2009-04-07)
Jag blir ledsen och förbannad bara när jag läser om den här pojkens öde. Det visar att inget har förändrats sedan jag gick i skolan. Visst fanns det barn som jag växte upp med som blev mobbade. Och inte tror jag att man tänkte så mycket på det. Det fanns ju inga vuxna som sade till. Alltså, tänkte man nog i sitt lilla barnahjärta, är det väl så det skall vara?
Då, för ganska många år sedan, satt lärarna i sina fikarum och fikade. Samtidigt rådde, för ett fåtal olyckliga barn, ett skräckvälde på skolgården. Och ingenting har förändrats sedan dess. Men vi har faktiskt fått en bättre lagstiftning, som man faktiskt kan hoppas på (mer om detta om en stund). Lagstiftningen har nu ändrats, och enligt min mening förbättrats genom att den numera ligger som ett nytt kapitel i skollagen, som kommer att ligga till grund för framtida tingsrättsdomar om mobbning.
Vi kan kalla pojken på Gotland för Kalle. Han började, tio år gammal, i fyran på en ny skola. Han blev redan från början utsatt för kränkande behandling. Kalle blev redan från början slagen och sparkad av andra elever. De satte krokben för honom och kastade saker på honom. Han fick höra att han var tjock, dum och ful. Vid flera tillfällen fann lärare Kalle gråtandes i skolan.
Gotlands tingsrätt fann att det ”utan minsta tvekan” var klarlagt genom Kalles egna uppgifter att han varit utsatt för mobbning, dessutom av allvarligt slag. Det fanns flera olika skäl på vilka tingsrätten hade kunnat finna att kommunen var skadeståndsskyldig gentemot Kalle. I just det här fallet tog tingsrätten särskilt fasta på det faktum att Kalle haft en hög frånvaro, ”vilket otvivelaktigt har haft ett tydligt samband med hans utsatthet i skolan”.
Redan detta, fortsätter tingsrätten, ”borde rimligen ha gett skolan anledning att ställa sig frågan om vidtagna åtgärder varit tillräckliga och/eller lämpliga”. Skolan hade dessutom fokuserat enbart på Kalle, utan att vidta några åtgärder mot de barn som mobbade honom. Kommunen kunde alltså inte visa att den genomfört tillräckliga utredningsinsatser eller vidtagit alla skäliga åtgärder för att förhindra och förebygga de kränkningar Kalle varit utsatt för.
Sedan kommer vi till en mycket träffsäker formulering från Gotlands tingsrätt, som en gång för alla slog fast varför Gotlands kommun inte kunde undgå skadeståndsskyldighet: ”Det kan inte uteslutas att Kalle måste ha upplevt det som att det var han som av skolan ansetts som upphovsman till problemen och utsetts som ansvarig för de inträffade kränkningarna”. Det finns alltså, anförde rätten, ”anledning att anta att skolan därmed utsatt Kalle för en primär kränkning”.
Mitt råd till landets föräldrar
Som advokat, och förälder, känner jag att andra sådana här mål skulle jag kunna driva resten av min yrkesverksamma karriär. Jag tycker att mobbning är något så fruktansvärt att det behövs många, många som tar upp frågan och kämpar för individens rättigheter.
Jag säger det inte av något annat skäl än att sådana här mål uppenbarligen måste drivas. Föräldrar och barn i hela landet måste bli varse att det inte måste vara så här. I skollagen finns numera ett nytt kapitel, 14 a kap, som tar upp kränkande behandling. Med detta menas just mobbning och liknande beteenden. I paragraferna 7 till 11 i detta kapitel beskrivs skyldigheterna för huvudmannen, d v s den som driver skolan, och för skolans personal att förebygga och förhindra kränkande behandling, d v s mobbning.
Och sedan kommer vi till skollagen, 14 a kapitlet, 12 paragrafen, första meningen. Jag uppmanar alla föräldrar: citera den för den som driver skolan, oavsett om det är kommunen eller en enskild företagare som driver skolan. Här har ni den i fulltext:
Om huvudmannen eller personalen åsidosätter sina skyldigheter enligt 7–11 §§ ska huvudmannen
dels betala skadestånd till barnet eller eleven för den kränkning som detta innebär, dels ersätta annan skada som har orsakats av åsidosättandet.
Jag uppmanar föräldrar land och rike runt att hota kommuner och skolor med rättsprocesser och se till att det går till rättsprocesser om det inte blir någon bättring. Jag säger det inte för att jag vill skapa split och konflikt. Jag vet som advokat att meningsskiljaktigheter och meningsmotsättningar måste upp i ljuset ibland för att saker och ting skall kunna bli bättre. Att sopa saker under mattan är oftast den absolut sämsta lösningen på ett problem.
Jag hoppas att detta med att bekämpa mobbning blir en stor fråga. Jag och mina advokatkollegor, det lovar jag, kommer att ta oss an dessa ärenden med all den kraft och engagemang som de verkligen kräver. Det handlar om tolerans och om våra barns framtid.
Samhällets framtid.
Pingad på intressant
Desto viktigare därför att många, och då menar jag många, verkligen börjar ta tag i frågan om mobbning, både på skolor och ute i arbetslivet. Det faktum att det är en tung fråga, som verkar för jobbig att göra något åt, visar ju att det är en viktig fråga. Kanske rentav en ödesfråga för hur samhället skall se ut. Min tro är att barn som mobbas kan få lida av det hela sitt liv. Att ständigt bli slagen och kallad för saker och ting under uppväxten kan mycket väl påverka barns självkänsla och självförtroende för resten av livet.
När det gäller barn kan man inte lämpa över allt ansvar på föräldrarna. De är inte på skolan där barn som avviker blir utsatta för mobbning. De kan trösta barnen, och försöka ligga på skolan, och vända sig till advokat för att stämma skolan om ingenting händer. Detta uppmanar jag med eftertryck varenda familj att göra som ser ett av sina barn bli mobbade. Vi fick häromåret ett pilotfall från Gotlands tingsrätt, som faktiskt känns epokgörande när det gäller barns rättigheter – alla barns rättigheter, inte bara de som passar in och inte sticker ut och riskerar att bli hackkycklingar.
I det målet förpliktades Gotlands kommun att till en mobbad pojke betala 30 000 kr plus viss ränta.
Pilotfallet (mål nr T 339-08, meddelad av Gotlands tingsrätt 2009-04-07)
Jag blir ledsen och förbannad bara när jag läser om den här pojkens öde. Det visar att inget har förändrats sedan jag gick i skolan. Visst fanns det barn som jag växte upp med som blev mobbade. Och inte tror jag att man tänkte så mycket på det. Det fanns ju inga vuxna som sade till. Alltså, tänkte man nog i sitt lilla barnahjärta, är det väl så det skall vara?
Då, för ganska många år sedan, satt lärarna i sina fikarum och fikade. Samtidigt rådde, för ett fåtal olyckliga barn, ett skräckvälde på skolgården. Och ingenting har förändrats sedan dess. Men vi har faktiskt fått en bättre lagstiftning, som man faktiskt kan hoppas på (mer om detta om en stund). Lagstiftningen har nu ändrats, och enligt min mening förbättrats genom att den numera ligger som ett nytt kapitel i skollagen, som kommer att ligga till grund för framtida tingsrättsdomar om mobbning.
Vi kan kalla pojken på Gotland för Kalle. Han började, tio år gammal, i fyran på en ny skola. Han blev redan från början utsatt för kränkande behandling. Kalle blev redan från början slagen och sparkad av andra elever. De satte krokben för honom och kastade saker på honom. Han fick höra att han var tjock, dum och ful. Vid flera tillfällen fann lärare Kalle gråtandes i skolan.
Gotlands tingsrätt fann att det ”utan minsta tvekan” var klarlagt genom Kalles egna uppgifter att han varit utsatt för mobbning, dessutom av allvarligt slag. Det fanns flera olika skäl på vilka tingsrätten hade kunnat finna att kommunen var skadeståndsskyldig gentemot Kalle. I just det här fallet tog tingsrätten särskilt fasta på det faktum att Kalle haft en hög frånvaro, ”vilket otvivelaktigt har haft ett tydligt samband med hans utsatthet i skolan”.
Redan detta, fortsätter tingsrätten, ”borde rimligen ha gett skolan anledning att ställa sig frågan om vidtagna åtgärder varit tillräckliga och/eller lämpliga”. Skolan hade dessutom fokuserat enbart på Kalle, utan att vidta några åtgärder mot de barn som mobbade honom. Kommunen kunde alltså inte visa att den genomfört tillräckliga utredningsinsatser eller vidtagit alla skäliga åtgärder för att förhindra och förebygga de kränkningar Kalle varit utsatt för.
Sedan kommer vi till en mycket träffsäker formulering från Gotlands tingsrätt, som en gång för alla slog fast varför Gotlands kommun inte kunde undgå skadeståndsskyldighet: ”Det kan inte uteslutas att Kalle måste ha upplevt det som att det var han som av skolan ansetts som upphovsman till problemen och utsetts som ansvarig för de inträffade kränkningarna”. Det finns alltså, anförde rätten, ”anledning att anta att skolan därmed utsatt Kalle för en primär kränkning”.
Mitt råd till landets föräldrar
Som advokat, och förälder, känner jag att andra sådana här mål skulle jag kunna driva resten av min yrkesverksamma karriär. Jag tycker att mobbning är något så fruktansvärt att det behövs många, många som tar upp frågan och kämpar för individens rättigheter.
Jag säger det inte av något annat skäl än att sådana här mål uppenbarligen måste drivas. Föräldrar och barn i hela landet måste bli varse att det inte måste vara så här. I skollagen finns numera ett nytt kapitel, 14 a kap, som tar upp kränkande behandling. Med detta menas just mobbning och liknande beteenden. I paragraferna 7 till 11 i detta kapitel beskrivs skyldigheterna för huvudmannen, d v s den som driver skolan, och för skolans personal att förebygga och förhindra kränkande behandling, d v s mobbning.
Och sedan kommer vi till skollagen, 14 a kapitlet, 12 paragrafen, första meningen. Jag uppmanar alla föräldrar: citera den för den som driver skolan, oavsett om det är kommunen eller en enskild företagare som driver skolan. Här har ni den i fulltext:
Om huvudmannen eller personalen åsidosätter sina skyldigheter enligt 7–11 §§ ska huvudmannen
dels betala skadestånd till barnet eller eleven för den kränkning som detta innebär, dels ersätta annan skada som har orsakats av åsidosättandet.
Jag uppmanar föräldrar land och rike runt att hota kommuner och skolor med rättsprocesser och se till att det går till rättsprocesser om det inte blir någon bättring. Jag säger det inte för att jag vill skapa split och konflikt. Jag vet som advokat att meningsskiljaktigheter och meningsmotsättningar måste upp i ljuset ibland för att saker och ting skall kunna bli bättre. Att sopa saker under mattan är oftast den absolut sämsta lösningen på ett problem.
Jag hoppas att detta med att bekämpa mobbning blir en stor fråga. Jag och mina advokatkollegor, det lovar jag, kommer att ta oss an dessa ärenden med all den kraft och engagemang som de verkligen kräver. Det handlar om tolerans och om våra barns framtid.
Samhällets framtid.
Pingad på intressant
Etiketter:
föräldrar,
Gotlands tingsrätt,
kränkning,
mobbing,
pilotfall,
skadestånd,
skollagen
måndag 7 juni 2010
Mänskliga rättigheter bakom lås och bom är något vi måste värna
Ibland brukar jag läsa Kåkbladet, fångarnas tidning på nätet. En fin informationskälla för den som vill veta lite mer om den tuffa verkligheten.
Ja, egentligen ska man ju säga ”de intagnas” tidning, men jag föredrar att säga fångar. Fångar är fångar, och när man talar om intagna tycker jag att det låter ungefär som människor som behöver vård. Givetvis är det så att det är den tanken som ligger bakom uttrycket ”intagna” – tanken att vi i Sverige har en helt unik Kriminalvård och att det närmast är av välvilja som vi spärrar in våra mindre lyckligt lottade bröder och systrar bakom lås och bom.
Jag har varit försvarare länge. Men jag kan än idag rysa till när jag hör en dörr smälla till och då jag besöker ett häkte. För det man hör när den där dörren, det är en annan människas frihet som stängs ute, på andra sidan den där dörren. Kvar på insidan sitter en oftast mycket rädd, ibland skamsen, och undantagslöst en människa i en djup livskris. Däri skiljer sig inte en frihetsberövad klient från en klient som är ute i frihet, till exempel i ett vårdnadsärende eller i en tvist om pengar. Mina klienter befinner sig i stora svårigheter, och de har inte sällan fått se sin värld braka ihop. Oavsett om det är en skilsmässa som har lett dit, eller det faktum att man blivit misstänkt för brott. Det man däremot lugnt kan säga är att du som blivit misstänkt för ett brott har den absolut värsta sitsen.
Min erfarenhet är att försvararuppdraget framtvingar en djup humanism hos försvararen. Oavsett vilken typ av människa försvararen var då han eller hon påbörjade sin bana med att företräda brottsmisstänkta. Jag vill – liksom de flesta – givetvis tro att jag är född som en ovanligt bra och välartad människa. Men i ärlighetens namn så har jag lika många brister och fel som vem som helst.
Däremot kan jag tycka, efter att ha varit en flitigt anlitad försvarare i femton års tid, att jag har blivit bra mycket mer ödmjuk inför andras prövningar och svårigheter.
Det jag ville komma till är att det är lätt att stå vid sidan om allting som händer och sker och vara hård och känslokall. Exempelvis inför fångars situation och rättigheter. Det är väldigt lätt för den okunnige och självgode att kasta första stenen – och fler stenar därtill – och prata om att det är så bra att sitta inspärrad i svenskt fängelse. I så fall undrar man ju faktiskt varför inte fler begår brott om det nu är att betrakta som en obetald hotellvistelse.
Jag läste ett skakande och sorgligt reportage av DN:s fantastiske reporter, den juridiskt skolade Maciej Zaremba, om mobbing på arbetsplatser i Sverige. Detta, liksom fångarnas situation, förefaller vara ett icke-ämne i den svenska debatten. Vissa saker ska man tydligen inte prata så mycket om. Trots att det är jätteproblem. Eller kanske tack vare att det är ett jätteproblem. För stora för att orka ta i.
En av de poänger som Maciej Zaremba gör i sin artikel är att vi människor tycks ha mörka sidor som gör att vi njuter av att se andra plågas och fara illa. Han skriver: ”Somliga menar att det är den disciplinerade människans nedtryckta aggressioner som får sitt utlopp: vi njuter av att se andra förnedras”.
Jag vet inte hur rätt Maciej Zaremba har, men visst kan man ana sig till en smyg-sadism som bubblar under ytan på de personer som bittert påstår att fångar minsann har det så j-a bra i Sverige. Det låter ungefär som om dessa personer faktiskt skulle njuta av att få höra att fångarna hade det riktigt dåligt. Kanske blev torterade, rentav. Jag tror, tyvärr, att det finns en och annan som tänker på det sättet. Det rör sig dock i mina ögon om isolerade och sorgliga individer som på något sätt kan få ut njutning av att veta att andra plågas och lider. Hur det nu går till. Jag är emellertid övertygad om att majoriteten av befolkningen känner medkänsla med de män och kvinnor som sitter på våra häkten och fängelser, och att allmänheten tycker att man ska behandlas mänskligt överallt i samhället, även om man råkar befinna sig på häkte eller anstalt.
Det vore ett snyggt samhälle vi annars skulle ha, ifall vi som levde i frihet fick ha det riktigt bra och sitta med våra grillbrickor och våra utlandssemestrar. Och så ska våra fångar leva i riktigt elände? Är det så vi ska ha det?
Jag kan inte förstå, och det kan nog inte de flesta av oss, hur man kan tycka att det skulle kännas bra att bo och äta sin mat och vara med sin familj i frihet, samtidigt som man vet att folk som sitter på anstalt får sina mänskliga rättigheter kränkta? Hur går det ihop?
Det är med ständigt förnyad bestörtning som jag tar del av nyheterna om häktades och andra frihetsberövades situation här i landet, nu senast i form av en Amnesty-rapport
där Sverige får hård kritik bland annat för det höga antalet självmord i fängelse. Kåkbladet rapporterar om dessa fall, och en av de riktigt tunga historier som finns att läsa kan du läsa här.
Det kommer att dröja ytterligare en tid innan åklagare Gun-Britt Ström kommer att avgöra huruvida det finns skäl att väcka åtal mot häktet i Gävle där den afghanske medborgaren Mir Abbas Safari tog sitt liv. Min förhoppning är att så kommer att ske. Det är viktigt att sådana här tragedier inte sopas under mattan bara för att de drabbar de mest marginaliserade och utsatta i samhället. Deras liv är lika mycket värda som någon annans. För att rättsstaten ska bevara sin heder måste även den okända och marginaliserade människans öde vara värt all tänkbar uppmärksamhet.
Så ja, du läste rätt. Även Sverige, som vi gärna vill tro är världens bästa land, får kritik för att mänskliga rättigheter kränks på anstalterna i vårt land. Och visst, situationen är värre i Irak eller Kongo-Kinshasa. Men är det ett bra argument för att gå smyg-sadisterna till mötes?
Det faktum att intagna – jag menar, fångar – tar sina liv på svenska fängelser tyder väl på att förhållandena måste bli bättre och inte tvärtom?
Pingad på intressant
Ja, egentligen ska man ju säga ”de intagnas” tidning, men jag föredrar att säga fångar. Fångar är fångar, och när man talar om intagna tycker jag att det låter ungefär som människor som behöver vård. Givetvis är det så att det är den tanken som ligger bakom uttrycket ”intagna” – tanken att vi i Sverige har en helt unik Kriminalvård och att det närmast är av välvilja som vi spärrar in våra mindre lyckligt lottade bröder och systrar bakom lås och bom.
Jag har varit försvarare länge. Men jag kan än idag rysa till när jag hör en dörr smälla till och då jag besöker ett häkte. För det man hör när den där dörren, det är en annan människas frihet som stängs ute, på andra sidan den där dörren. Kvar på insidan sitter en oftast mycket rädd, ibland skamsen, och undantagslöst en människa i en djup livskris. Däri skiljer sig inte en frihetsberövad klient från en klient som är ute i frihet, till exempel i ett vårdnadsärende eller i en tvist om pengar. Mina klienter befinner sig i stora svårigheter, och de har inte sällan fått se sin värld braka ihop. Oavsett om det är en skilsmässa som har lett dit, eller det faktum att man blivit misstänkt för brott. Det man däremot lugnt kan säga är att du som blivit misstänkt för ett brott har den absolut värsta sitsen.
Min erfarenhet är att försvararuppdraget framtvingar en djup humanism hos försvararen. Oavsett vilken typ av människa försvararen var då han eller hon påbörjade sin bana med att företräda brottsmisstänkta. Jag vill – liksom de flesta – givetvis tro att jag är född som en ovanligt bra och välartad människa. Men i ärlighetens namn så har jag lika många brister och fel som vem som helst.
Däremot kan jag tycka, efter att ha varit en flitigt anlitad försvarare i femton års tid, att jag har blivit bra mycket mer ödmjuk inför andras prövningar och svårigheter.
Det jag ville komma till är att det är lätt att stå vid sidan om allting som händer och sker och vara hård och känslokall. Exempelvis inför fångars situation och rättigheter. Det är väldigt lätt för den okunnige och självgode att kasta första stenen – och fler stenar därtill – och prata om att det är så bra att sitta inspärrad i svenskt fängelse. I så fall undrar man ju faktiskt varför inte fler begår brott om det nu är att betrakta som en obetald hotellvistelse.
Jag läste ett skakande och sorgligt reportage av DN:s fantastiske reporter, den juridiskt skolade Maciej Zaremba, om mobbing på arbetsplatser i Sverige. Detta, liksom fångarnas situation, förefaller vara ett icke-ämne i den svenska debatten. Vissa saker ska man tydligen inte prata så mycket om. Trots att det är jätteproblem. Eller kanske tack vare att det är ett jätteproblem. För stora för att orka ta i.
En av de poänger som Maciej Zaremba gör i sin artikel är att vi människor tycks ha mörka sidor som gör att vi njuter av att se andra plågas och fara illa. Han skriver: ”Somliga menar att det är den disciplinerade människans nedtryckta aggressioner som får sitt utlopp: vi njuter av att se andra förnedras”.
Jag vet inte hur rätt Maciej Zaremba har, men visst kan man ana sig till en smyg-sadism som bubblar under ytan på de personer som bittert påstår att fångar minsann har det så j-a bra i Sverige. Det låter ungefär som om dessa personer faktiskt skulle njuta av att få höra att fångarna hade det riktigt dåligt. Kanske blev torterade, rentav. Jag tror, tyvärr, att det finns en och annan som tänker på det sättet. Det rör sig dock i mina ögon om isolerade och sorgliga individer som på något sätt kan få ut njutning av att veta att andra plågas och lider. Hur det nu går till. Jag är emellertid övertygad om att majoriteten av befolkningen känner medkänsla med de män och kvinnor som sitter på våra häkten och fängelser, och att allmänheten tycker att man ska behandlas mänskligt överallt i samhället, även om man råkar befinna sig på häkte eller anstalt.
Det vore ett snyggt samhälle vi annars skulle ha, ifall vi som levde i frihet fick ha det riktigt bra och sitta med våra grillbrickor och våra utlandssemestrar. Och så ska våra fångar leva i riktigt elände? Är det så vi ska ha det?
Jag kan inte förstå, och det kan nog inte de flesta av oss, hur man kan tycka att det skulle kännas bra att bo och äta sin mat och vara med sin familj i frihet, samtidigt som man vet att folk som sitter på anstalt får sina mänskliga rättigheter kränkta? Hur går det ihop?
Det är med ständigt förnyad bestörtning som jag tar del av nyheterna om häktades och andra frihetsberövades situation här i landet, nu senast i form av en Amnesty-rapport
där Sverige får hård kritik bland annat för det höga antalet självmord i fängelse. Kåkbladet rapporterar om dessa fall, och en av de riktigt tunga historier som finns att läsa kan du läsa här.
Det kommer att dröja ytterligare en tid innan åklagare Gun-Britt Ström kommer att avgöra huruvida det finns skäl att väcka åtal mot häktet i Gävle där den afghanske medborgaren Mir Abbas Safari tog sitt liv. Min förhoppning är att så kommer att ske. Det är viktigt att sådana här tragedier inte sopas under mattan bara för att de drabbar de mest marginaliserade och utsatta i samhället. Deras liv är lika mycket värda som någon annans. För att rättsstaten ska bevara sin heder måste även den okända och marginaliserade människans öde vara värt all tänkbar uppmärksamhet.
Så ja, du läste rätt. Även Sverige, som vi gärna vill tro är världens bästa land, får kritik för att mänskliga rättigheter kränks på anstalterna i vårt land. Och visst, situationen är värre i Irak eller Kongo-Kinshasa. Men är det ett bra argument för att gå smyg-sadisterna till mötes?
Det faktum att intagna – jag menar, fångar – tar sina liv på svenska fängelser tyder väl på att förhållandena måste bli bättre och inte tvärtom?
Pingad på intressant
Etiketter:
Amnesty rapport,
fångar,
fängelse,
försvarsadvokat,
kåkbladet,
Maciej Zaremba,
Mir Abbas Safari,
mobbing,
mänskliga rättigheter,
åtal
lördag 22 maj 2010
Försäkringsfall i praktiken - Det finns pengar att hämta hos försäkringsbolagen
Jag har varit ombud i hundratals personskador. Det handlar oftast om personer som skadat sig i trafiken. Inte så ofta andra personskador, men även då borde den skadade oftare än nu anlita ombud. Skälet till att advokat så ofta anlitas vid trafikolyckor är att försäkringsbolaget då brukar stå den skadades advokatkostnader till 100 %.
Jag ska nedan redovisa några fall från det praktiska livet där det verkligen går att tala om att den skadade varit i behov av ombud. Men även ett fall som inte var något fall.
Lena - 19 år när skadan inträffade; ett fall som visar att den skadade bör anlita en kunnig läkare
Hon hade fått besked av försäkringsbolaget att det inte kunde bli annan ersättning än skäliga
4 000 kr för sveda och värk. Lena var inte nöjd med det beskedet. Hon hade nämligen svåra nackbesvär och hon mådde därför dåligt såväl fysiskt som psykiskt.
Lena sökte mitt biträde och av de handlingar hon hade med sig kunde jag läsa att hennes egen läkare ansåg att hon numera var frisk. Det var intyget från hennes egen läkare som fått hennes försäkringsbolag att säga nej till att utge annan ersättning än ersättning för sveda och värk.
Jag förklarade för Lena att det enda jag inledningsvis kunde göra var att skicka henne till en specialist på nackskador. Om den specialisten ansåg att Lena hade kvarstående besvär var det fråga om ett ärende där jag kunde göra nytta.
Jag skrev till försäkringsbolaget och frågade om försäkringsbolaget kunde tänka sig att stå Lenas kostnader för att besöka en specialist och om försäkringsbolaget var berett att stå för mina advokatkostnader. Svaret blev nej på båda frågorna med hänvisning till att Lenas läkare skrivit och sagt att Lena var frisk.
Vid näste möte med Lena var hennes föräldrar med. De lovade att betala läkarkostnaden och mitt arvode hur det än gick i fortsättningen.
Efter Lena varit hos specialistläkaren ringde den läkaren till mig och berättade att Lena hade en mycket svår nackskada. Specialisten var mycket upprörd över att Lenas läkare skrivit att Lena var frisk. Specialisten sa att Lenas skada var en av de svåraste han sett under sin tid som läkare. Lena var invalid. Läkaren skrev ett invaliditetsintyg, varefter jag skickade det intyget till försäkringsbolaget.
Försäkringsbolagets bedömde Lenas invaliditet till 20 % vilket är en mycket hög siffra för en så kallad whiplashskada. Försäkringsbolaget bad om ursäkt för sin tidigare hantering av ärendet och stod för såväl specialistläkarens arvode som mitt arvode i det ärende som nu fick sin riktiga början. Försäkringsbolaget hade dock ingen anledning att be om ursäkt. Det var Lenas läkare som borde be om ursäkt. Han kunde tydligen inget om whiplash. Ärendet visar hur viktigt det kan vara att få bli undersökt av en specialist.
Ärendet pågår fortfarande och ärendet har nu pågått i över 10 år. Ersättning har under årens lopp utgått med miljonbelopp eftersom Lena varje år gjort betydande inkomstförluster. Försäkringsbolaget godtog inledningsvis inte yrkat belopp avseende inkomstförluster,
men efter prövning av den frågan i Trafikskadenämnden fick Lena rätt.
Lena kunde strida vidare i första hand för att hon hade föräldrar som trodde på henne. Lena kommer kanske aldrig att bli frisk. I vart fall inte med dagens medicinska resurser. Men hon har i alla fall råd att leva. Det har påverkat henne psykiska välmående i rätt riktning. Det är lättare att må psykiskt bra om man har någorlunda god ekonomi.
Kalle 16 år när olyckan hände; det fallet visar att föräldrarna inte alltid bör vara ombud för sina barn
Kalles föräldrar är skilda. Föräldrarna är dock goda vänner. Kalle skadades svårt vid olyckan. De första två åren skötte föräldrarna all kontakt med försäkringsbolaget. Föräldrarna trodde att det skulle kosta alldeles för mycket att anlita en advokat.
På två år fick Kalle ut 10 000 kr. Sedan kontaktade föräldrarna mig. Försäkringsbolaget lovade att stå mina advokatkostnader, varför föräldrarnas oro i den delen var obefogad.
Efter att jag kom in som ombud fick Kalle ytterligare 100 000 kr skattfritt inom 14 dagar. Ett halvår senare har han fått ut ytterligare 700 000 kr. Föräldrarna undrar vad jag gjort. Jag har bara gjort mitt arbete. Det är ett enkelt ärende än så länge.
Det svåra kommer snart. Kalle går ännu på gymnasiet och frågan om inkomstförlust kan bli en mycket svår fråga. Det återstår dock att se. Kalle kan på grund av skadan komma att förlora miljontals kronor avseende inkomstförlust. Den förlusten skall i så fall försäkringsbolaget ersätta fullt ut.
Johanna, Anna och Sofia – alla i 30-årsåldern när skadan hände; tre fall som visar att den skadade ibland måste våga ta process i domstol
De var alla etablerade på arbetsmarknaden när de skadades. Det underlättar frågan om inkomstförlust. Det är svårare att företräda barn och ungdomar som ännu inte kommit ut på arbetsmarknaden.
Det de har gemensamt är att de alla anser att de inte kan arbeta fullt ut efter olyckan och rent generellt är det oftare så att kvinnor har svårare att klara av sitt arbete efter olyckan. Det beror många gånger på att kvinnor inte har samma goda fysik som yngre män att klara sig efter en olycka. I vart fall har mitt arbete fått mig att tro att så är fallet.
I deras fall har det varit strid om hur stor inkomstförlust de gjort under åren. Det har blivit tvist med deras försäkringsbolag. Det har gått så långt att det i samtliga fall blivit process i domstol. I inget mål har det blivit någon prövning i sak i domstol. Samtliga mål har förlikts på goda villkor. I något fall fick klienten 100 %. Som sämst 50 %. 50 % kan avse ett betydande belopp för den som gått med låg ersättning många år.
Efter en stämning i domstol blir det oftast en förlikning. I vart fall när det är fråga om en seriös stämning. När advokaten stämmer tror han eller hon i personskadeärendet att klienten kommer att vinna. Annars skulle advokaten hänvisa klienten till annan advokat.
Ingen advokat vill inleda en process advokaten inte tror på. Det kanske någon kan tro, men de flesta advokater är tävlingsmänniskor som vill ha en god statistik i de mål de driver. Det händer dock de flesta advokater att de även förlorar mål de trott på. Det är arbetets baksida.
Maria – ett barn när olyckan hände; ett fall som visar att en lång kamp kan ge god ränta
Hon fick efter många år rätt till ersättning för inkomstförlust. Det tog lång tid att övertyga försäkringsbolaget om att utge ersättning för inkomstförlust och det fanns många skäl till att det var svårt. Svårigheten låg i bevisfrågor. Skälet till att det tog tid var nog också mitt ansvar. När Maria anlitade mig var jag ung som advokat. Jag inser nu att jag inledningsvis inte hade den erfarenhet jag behövde för att ta mig an detta ärende. Det vet Maria också om, numera. Men jag trodde när jag var yngre att jag kunde mycket.
Detta ärende lärde mig således mycket och jag är tacksam över att Maria alltid varit en klient som trott på mig. Maria har hela tiden förstått att jag gjort så gott jag kunnat och hon har nog också förstått att jag med åren blivit bättre på det jag sysslar med.
När Marie fick rätt rörde det sig om mycket stora pengar. Att det tog tid innebar dessutom att hon fick ränta med hundratusentals kronor. När räntebeskedet kom från försäkringsbolaget fann jag att försäkringsbolaget räknat fel med drygt 150 000 kr. Det var inte ett avsiktligt fel från försäkringsbolaget. Jag vet nämligen att handläggaren på försäkringsbolaget är en person som är såväl seriös som ärlig. Försäkringsbolaget betalade ut det rätta beloppet omgående efter jag påvisat räknefelet.
Min tidigare orutin hade i vart fall det goda med sig att Marias pengar stått och växt till sig med hundratusentals kronor.
Marias ärende pågår fortfarande, men numera löper det på friktionsfritt.
Håkan – 42 år när olyckan hände
Som ni kanske förstår har jag skickat många personer till specialistläkare. Det blir då nästan alltid fråga om helt korrekta invaliditetsintyg. Håkan sa att han hade svåra nackbesvär efter en trafikolycka. Jag skickade honom till en specialist. Svaret var att Håkan bluffade. Det svaret visar att det är svårt att lura en specialist.
Alla som hör av sig har således inte rätt. Håkan har jag inte kvar som klient. Han hörde aldrig av sig efter jag skrev till honom med beskedet att läkaren gjorde gällande att Håkan bluffade.
Rent generellt tror jag att det är ovanligt att personer försöker bluffa sig till ersättning, men det händer. När det finns mycket pengar att få kan det dock alltid bli så att någon frestas att begå fel.
Kent – 32 år när olyckan hände; hans fall visar att det är viktigt att den skadade vågar berätta om alla sina problem
Han tog upp en sak få unga män vill prata om. Han blev impotent efter den olycka han varit med om. Det jag vill framhålla att detta är en punkt få män vill prata om, men det är en post som ger unga människor ganska hög ersättning. Dock inte ersättning som på något sätt kan anses kompensera alla de komplikationer som kan uppstå på grund av impotens eller förlorad lust att ha sex. Det är ett problem som ofta leder till skilsmässa eller separation. Det är ett problem som kan leda till svåra psykiska problem även av andra skäl.
Numera frågar jag klienterna om skadan påverkat deras sexliv. Inte av nyfikenhet, utan för att det är mitt arbete att ta upp denna fråga.
Erik – (i den ålder då man kan vara duktig i ishockey); förlust av en livsstil
Han fungerade rätt väl efter olyckan, men han kunde inte fortsätta med en så tuff sport som ishockey. Den fysiska invaliditetsgraden var dock inte allt för hög. Det stora problemet för honom var att förlora det han gillade bäst; att spela ishockey. Det innebar också att han förlorade alla sina kompisar för alla kompisar han hade fanns i hockeyns värld. Erik orkade inte umgås med dessa kompisar efter olyckan. Kompisarna pratade nämligen om den senaste matchen eller nästa match. Erik fick med tiden svåra psykiska problem. Erik slutade röra på sig och att säga att han blev fet är ingen överdrift.
Erik fick till slut relativt bra ersättning för sina psykiska problem. För unga människor som idrottar kan en mindre fysisk skada leda till svåra psykiska problem. För att förstå denna problematik är det en fördel att själv förstå vad idrotten kan betyda för en ung person.
Nu har Erik kommit upp i den åldern då åldern hade satt stopp för en fortsatt karriär. Jag vet att Erik idag mår bra. Han har kommit över sina besvär. Han har gått ned i vikt, även om han inte är i matchvikt. Men vem är det när man blir lite äldre?
Jag blir glad när jag stöter på Erik. Vi har alltid något att säga varandra. Vi har exempelvis intresse för dagens hockey i Skellefteå. Eriks intresse är dock betydligt större än mitt intresse.
Ränta - än en gång
Personskadeärendena pågår lång tid. De kan pågå 10-tals år. En post som inte alltid blir rätt reglerad är ränteposten. Det är många som missat ränta med hundratusentals kronor. Varför denna post missas? Det beror inte bara på försäkringsbolagen. Var och en måste bevaka sina egna intressen och den som inte anlitar ombud går ofta miste om denna post.
Jag vill dock påstå att även ombud kan missa att kontrollera denna post. Det kan bli så att ombudet litar på försäkringsbolagets beräkning. Ombudet bör dock själv alltid kontrollera denna post och detta mycket noggrant.
Jag avser många gånger att återkomma till frågan om försäkringsersättning. Detta eftersom det är en så viktig fråga för många i Sverige. Jag har som mål att i år skapa en särskild sida som alltid ligger öppen kring denna fråga. Jag ser fram emot era synpunkter om en sådan sida.
Har du själv något att ta upp för du gärna höra av dig.
Namnen ovan
De är utbytta mot verkliga förnamn. Så att inget ärende ska gå att identifiera. Även åldrarna är av samma skäl något justerade.
Slut för denna gång. Trevlig helg och varför inte ta fram grillen och passa på och njut av den sommar som kom redan i maj!
Jörgen Frisk
Pingad på intressant
Jag ska nedan redovisa några fall från det praktiska livet där det verkligen går att tala om att den skadade varit i behov av ombud. Men även ett fall som inte var något fall.
Lena - 19 år när skadan inträffade; ett fall som visar att den skadade bör anlita en kunnig läkare
Hon hade fått besked av försäkringsbolaget att det inte kunde bli annan ersättning än skäliga
4 000 kr för sveda och värk. Lena var inte nöjd med det beskedet. Hon hade nämligen svåra nackbesvär och hon mådde därför dåligt såväl fysiskt som psykiskt.
Lena sökte mitt biträde och av de handlingar hon hade med sig kunde jag läsa att hennes egen läkare ansåg att hon numera var frisk. Det var intyget från hennes egen läkare som fått hennes försäkringsbolag att säga nej till att utge annan ersättning än ersättning för sveda och värk.
Jag förklarade för Lena att det enda jag inledningsvis kunde göra var att skicka henne till en specialist på nackskador. Om den specialisten ansåg att Lena hade kvarstående besvär var det fråga om ett ärende där jag kunde göra nytta.
Jag skrev till försäkringsbolaget och frågade om försäkringsbolaget kunde tänka sig att stå Lenas kostnader för att besöka en specialist och om försäkringsbolaget var berett att stå för mina advokatkostnader. Svaret blev nej på båda frågorna med hänvisning till att Lenas läkare skrivit och sagt att Lena var frisk.
Vid näste möte med Lena var hennes föräldrar med. De lovade att betala läkarkostnaden och mitt arvode hur det än gick i fortsättningen.
Efter Lena varit hos specialistläkaren ringde den läkaren till mig och berättade att Lena hade en mycket svår nackskada. Specialisten var mycket upprörd över att Lenas läkare skrivit att Lena var frisk. Specialisten sa att Lenas skada var en av de svåraste han sett under sin tid som läkare. Lena var invalid. Läkaren skrev ett invaliditetsintyg, varefter jag skickade det intyget till försäkringsbolaget.
Försäkringsbolagets bedömde Lenas invaliditet till 20 % vilket är en mycket hög siffra för en så kallad whiplashskada. Försäkringsbolaget bad om ursäkt för sin tidigare hantering av ärendet och stod för såväl specialistläkarens arvode som mitt arvode i det ärende som nu fick sin riktiga början. Försäkringsbolaget hade dock ingen anledning att be om ursäkt. Det var Lenas läkare som borde be om ursäkt. Han kunde tydligen inget om whiplash. Ärendet visar hur viktigt det kan vara att få bli undersökt av en specialist.
Ärendet pågår fortfarande och ärendet har nu pågått i över 10 år. Ersättning har under årens lopp utgått med miljonbelopp eftersom Lena varje år gjort betydande inkomstförluster. Försäkringsbolaget godtog inledningsvis inte yrkat belopp avseende inkomstförluster,
men efter prövning av den frågan i Trafikskadenämnden fick Lena rätt.
Lena kunde strida vidare i första hand för att hon hade föräldrar som trodde på henne. Lena kommer kanske aldrig att bli frisk. I vart fall inte med dagens medicinska resurser. Men hon har i alla fall råd att leva. Det har påverkat henne psykiska välmående i rätt riktning. Det är lättare att må psykiskt bra om man har någorlunda god ekonomi.
Kalle 16 år när olyckan hände; det fallet visar att föräldrarna inte alltid bör vara ombud för sina barn
Kalles föräldrar är skilda. Föräldrarna är dock goda vänner. Kalle skadades svårt vid olyckan. De första två åren skötte föräldrarna all kontakt med försäkringsbolaget. Föräldrarna trodde att det skulle kosta alldeles för mycket att anlita en advokat.
På två år fick Kalle ut 10 000 kr. Sedan kontaktade föräldrarna mig. Försäkringsbolaget lovade att stå mina advokatkostnader, varför föräldrarnas oro i den delen var obefogad.
Efter att jag kom in som ombud fick Kalle ytterligare 100 000 kr skattfritt inom 14 dagar. Ett halvår senare har han fått ut ytterligare 700 000 kr. Föräldrarna undrar vad jag gjort. Jag har bara gjort mitt arbete. Det är ett enkelt ärende än så länge.
Det svåra kommer snart. Kalle går ännu på gymnasiet och frågan om inkomstförlust kan bli en mycket svår fråga. Det återstår dock att se. Kalle kan på grund av skadan komma att förlora miljontals kronor avseende inkomstförlust. Den förlusten skall i så fall försäkringsbolaget ersätta fullt ut.
Johanna, Anna och Sofia – alla i 30-årsåldern när skadan hände; tre fall som visar att den skadade ibland måste våga ta process i domstol
De var alla etablerade på arbetsmarknaden när de skadades. Det underlättar frågan om inkomstförlust. Det är svårare att företräda barn och ungdomar som ännu inte kommit ut på arbetsmarknaden.
Det de har gemensamt är att de alla anser att de inte kan arbeta fullt ut efter olyckan och rent generellt är det oftare så att kvinnor har svårare att klara av sitt arbete efter olyckan. Det beror många gånger på att kvinnor inte har samma goda fysik som yngre män att klara sig efter en olycka. I vart fall har mitt arbete fått mig att tro att så är fallet.
I deras fall har det varit strid om hur stor inkomstförlust de gjort under åren. Det har blivit tvist med deras försäkringsbolag. Det har gått så långt att det i samtliga fall blivit process i domstol. I inget mål har det blivit någon prövning i sak i domstol. Samtliga mål har förlikts på goda villkor. I något fall fick klienten 100 %. Som sämst 50 %. 50 % kan avse ett betydande belopp för den som gått med låg ersättning många år.
Efter en stämning i domstol blir det oftast en förlikning. I vart fall när det är fråga om en seriös stämning. När advokaten stämmer tror han eller hon i personskadeärendet att klienten kommer att vinna. Annars skulle advokaten hänvisa klienten till annan advokat.
Ingen advokat vill inleda en process advokaten inte tror på. Det kanske någon kan tro, men de flesta advokater är tävlingsmänniskor som vill ha en god statistik i de mål de driver. Det händer dock de flesta advokater att de även förlorar mål de trott på. Det är arbetets baksida.
Maria – ett barn när olyckan hände; ett fall som visar att en lång kamp kan ge god ränta
Hon fick efter många år rätt till ersättning för inkomstförlust. Det tog lång tid att övertyga försäkringsbolaget om att utge ersättning för inkomstförlust och det fanns många skäl till att det var svårt. Svårigheten låg i bevisfrågor. Skälet till att det tog tid var nog också mitt ansvar. När Maria anlitade mig var jag ung som advokat. Jag inser nu att jag inledningsvis inte hade den erfarenhet jag behövde för att ta mig an detta ärende. Det vet Maria också om, numera. Men jag trodde när jag var yngre att jag kunde mycket.
Detta ärende lärde mig således mycket och jag är tacksam över att Maria alltid varit en klient som trott på mig. Maria har hela tiden förstått att jag gjort så gott jag kunnat och hon har nog också förstått att jag med åren blivit bättre på det jag sysslar med.
När Marie fick rätt rörde det sig om mycket stora pengar. Att det tog tid innebar dessutom att hon fick ränta med hundratusentals kronor. När räntebeskedet kom från försäkringsbolaget fann jag att försäkringsbolaget räknat fel med drygt 150 000 kr. Det var inte ett avsiktligt fel från försäkringsbolaget. Jag vet nämligen att handläggaren på försäkringsbolaget är en person som är såväl seriös som ärlig. Försäkringsbolaget betalade ut det rätta beloppet omgående efter jag påvisat räknefelet.
Min tidigare orutin hade i vart fall det goda med sig att Marias pengar stått och växt till sig med hundratusentals kronor.
Marias ärende pågår fortfarande, men numera löper det på friktionsfritt.
Håkan – 42 år när olyckan hände
Som ni kanske förstår har jag skickat många personer till specialistläkare. Det blir då nästan alltid fråga om helt korrekta invaliditetsintyg. Håkan sa att han hade svåra nackbesvär efter en trafikolycka. Jag skickade honom till en specialist. Svaret var att Håkan bluffade. Det svaret visar att det är svårt att lura en specialist.
Alla som hör av sig har således inte rätt. Håkan har jag inte kvar som klient. Han hörde aldrig av sig efter jag skrev till honom med beskedet att läkaren gjorde gällande att Håkan bluffade.
Rent generellt tror jag att det är ovanligt att personer försöker bluffa sig till ersättning, men det händer. När det finns mycket pengar att få kan det dock alltid bli så att någon frestas att begå fel.
Kent – 32 år när olyckan hände; hans fall visar att det är viktigt att den skadade vågar berätta om alla sina problem
Han tog upp en sak få unga män vill prata om. Han blev impotent efter den olycka han varit med om. Det jag vill framhålla att detta är en punkt få män vill prata om, men det är en post som ger unga människor ganska hög ersättning. Dock inte ersättning som på något sätt kan anses kompensera alla de komplikationer som kan uppstå på grund av impotens eller förlorad lust att ha sex. Det är ett problem som ofta leder till skilsmässa eller separation. Det är ett problem som kan leda till svåra psykiska problem även av andra skäl.
Numera frågar jag klienterna om skadan påverkat deras sexliv. Inte av nyfikenhet, utan för att det är mitt arbete att ta upp denna fråga.
Erik – (i den ålder då man kan vara duktig i ishockey); förlust av en livsstil
Han fungerade rätt väl efter olyckan, men han kunde inte fortsätta med en så tuff sport som ishockey. Den fysiska invaliditetsgraden var dock inte allt för hög. Det stora problemet för honom var att förlora det han gillade bäst; att spela ishockey. Det innebar också att han förlorade alla sina kompisar för alla kompisar han hade fanns i hockeyns värld. Erik orkade inte umgås med dessa kompisar efter olyckan. Kompisarna pratade nämligen om den senaste matchen eller nästa match. Erik fick med tiden svåra psykiska problem. Erik slutade röra på sig och att säga att han blev fet är ingen överdrift.
Erik fick till slut relativt bra ersättning för sina psykiska problem. För unga människor som idrottar kan en mindre fysisk skada leda till svåra psykiska problem. För att förstå denna problematik är det en fördel att själv förstå vad idrotten kan betyda för en ung person.
Nu har Erik kommit upp i den åldern då åldern hade satt stopp för en fortsatt karriär. Jag vet att Erik idag mår bra. Han har kommit över sina besvär. Han har gått ned i vikt, även om han inte är i matchvikt. Men vem är det när man blir lite äldre?
Jag blir glad när jag stöter på Erik. Vi har alltid något att säga varandra. Vi har exempelvis intresse för dagens hockey i Skellefteå. Eriks intresse är dock betydligt större än mitt intresse.
Ränta - än en gång
Personskadeärendena pågår lång tid. De kan pågå 10-tals år. En post som inte alltid blir rätt reglerad är ränteposten. Det är många som missat ränta med hundratusentals kronor. Varför denna post missas? Det beror inte bara på försäkringsbolagen. Var och en måste bevaka sina egna intressen och den som inte anlitar ombud går ofta miste om denna post.
Jag vill dock påstå att även ombud kan missa att kontrollera denna post. Det kan bli så att ombudet litar på försäkringsbolagets beräkning. Ombudet bör dock själv alltid kontrollera denna post och detta mycket noggrant.
Jag avser många gånger att återkomma till frågan om försäkringsersättning. Detta eftersom det är en så viktig fråga för många i Sverige. Jag har som mål att i år skapa en särskild sida som alltid ligger öppen kring denna fråga. Jag ser fram emot era synpunkter om en sådan sida.
Har du själv något att ta upp för du gärna höra av dig.
Namnen ovan
De är utbytta mot verkliga förnamn. Så att inget ärende ska gå att identifiera. Även åldrarna är av samma skäl något justerade.
Slut för denna gång. Trevlig helg och varför inte ta fram grillen och passa på och njut av den sommar som kom redan i maj!
Jörgen Frisk
Pingad på intressant
tisdag 18 maj 2010
Ett ynkligt beteende från Skellefteå kraft
Skellefteå kraft bröt förra tisdagen, den 10 mars, elen för ett antal familjer som bor i elva lägenheter i Kristineberg i Lycksele kommun. Jag skriver detta för att jag anser att Skellefteå kraft har betett sig på ett skamligt och inhumant sätt. Jag företräder just nu fastighetsägaren som är inblandad i den nu pågående tvisten.
I Sverige har vi en social skyddslagstiftning. Den yttrar sig, bland annat, i 11 kapitlet 4 paragrafen ellagen, som går ut på att folk inte får bli av med elen hur som helst. Bestämmelsen säger bland annat att överföring av el inte får brytas utan att elleverantören dessförinnan lämnar ett meddelande till socialnämnden om att elen kan komma att brytas, så att socialnämnden eventuellt får möjlighet att gå in och betala utebliven betalning om så behövs.
Skellefteå kraft – just nu en skam för Skellefteå
På morgonkvisten den 10 mars åkte alltså två bilar från Skellefteå kraft ut och klippte elen för ett antal familjer i Kristineberg. Familjer som inte hade någonting med saken att göra. (Saken gäller obetalda fordringar i samband med ett byte av fastighetsägare.) Jag uppmanade chefen för inkassoverksamheten, som jag ringde upp och talade med, att i vart fall låta elen vara på tills efter helgen. Det rörde sig ju, trots allt, om så lite pengar. Kanske några hundralappar för samtliga elva hushåll. Inkassochefen lovade att återkomma efter att hon talat med sin överordnade chef.
Jag ringde upp Skellefteå kraft enbart för att jag kände medlidande med familjerna som kort innan Kristi himmelsfärd skulle bli av med elen. En helg där man kanske skall försöka vara lite extra humanistisk. I vart fall är det väl det som är tanken.
Jag uppmanade inkassochefen att i vart fall låta elen vara på tills efter helgen, så att vi skulle kunna förhandla om saken den här veckan i stället. Det rörde ju trots allt så lite pengar! Inkassochefen ringde upp till sin chef. Strax därefter hördes vi på nytt och jag fick då höra att nej, någon el tänkte de minsann inte sätta på.
Skellefteå kraft, ett kommunägt bolag som omsätter över en miljard per år. Kunde de inte ha avvarat el för ett par hundralappar i den här osedvanliga situationen? Jag tror att ungefär 100 % av de som bor här i kommunen tycker att ”vårt” elbolag borde ha gjort det!
Alla som kör igenom Skellefteå på E4:an norrut kan se Skellefteå krafts skrytbygge, den kopparfärgade skyskrapan på höger sida om motorvägen. Den var tydligen viktig att bygga! Där sitter de välmående direktörerna och myser. Deras välmåga är tydligen viktig! Men att ett antal familjer i Lycksele kommun – som inte alls har med konflikten mellan fastighetsägaren och Skellefteå kraft att göra – inte skall få någon ström i några dagar så att de inte kan tvätta sig eller laga mat därhemma, det är uppenbarligen inte alls viktigt.
Detta trots att det är vi boende i Skellefteå kommun som föder Skellefteå kraft. Humanism verkar dock inte vara något som bolaget värderar särskilt högt. Det är tydligen högsta möjliga profit som gäller.
Var finns samhällsansvaret?
Det är verkligen skandal att de här direktörerna kan få sitta och må gott i sin kopparkoloss samtidigt som de bestämmer att några vanliga människor inte ens skall få ha el för ett par hundralappar i ett par dagar. De hävdar nu cyniskt att hyresgästerna just nu inte har något avtal med bolaget, och att de därför kan ”hoppa över” skyddslagstiftningen (ellagen).
Någon gång tidigare har jag skrivit och filosoferat här på min blogg om folk som inte bryr sig, som säger att de är ”neutrala” och så vidare. Uppenbarligen är topparna på Skellefteå kraft sådana människor som helt enkelt inte bryr sig. Men det är mig en gåta hur cheferna för ett kommunalägt bolag kan få bete sig så här svinaktigt för några hundralappars skull.
Kanske är det så att just för att det är ett kommunalägt bolag som cynismen kan fira sådana segrar som den har gjort nu. Jag är helt övertygad om att det skulle ha varit annorlunda om det hade varit ett privatägt bolag, som bryr sig om goodwill. Skellefteå kraft behöver inte bry sig. De får ju sina pengar i alla fall.
Tänk, förresten, om detta skulle ha hänt på vintern! Heder i vart fall till Folkets hus i Kristineberg, som håller öppet under tiden elen är avslagen, så att dessa oskyldiga människor får tvätta sig och laga lite mat.
Pingad på intressant
I Sverige har vi en social skyddslagstiftning. Den yttrar sig, bland annat, i 11 kapitlet 4 paragrafen ellagen, som går ut på att folk inte får bli av med elen hur som helst. Bestämmelsen säger bland annat att överföring av el inte får brytas utan att elleverantören dessförinnan lämnar ett meddelande till socialnämnden om att elen kan komma att brytas, så att socialnämnden eventuellt får möjlighet att gå in och betala utebliven betalning om så behövs.
Skellefteå kraft – just nu en skam för Skellefteå
På morgonkvisten den 10 mars åkte alltså två bilar från Skellefteå kraft ut och klippte elen för ett antal familjer i Kristineberg. Familjer som inte hade någonting med saken att göra. (Saken gäller obetalda fordringar i samband med ett byte av fastighetsägare.) Jag uppmanade chefen för inkassoverksamheten, som jag ringde upp och talade med, att i vart fall låta elen vara på tills efter helgen. Det rörde sig ju, trots allt, om så lite pengar. Kanske några hundralappar för samtliga elva hushåll. Inkassochefen lovade att återkomma efter att hon talat med sin överordnade chef.
Jag ringde upp Skellefteå kraft enbart för att jag kände medlidande med familjerna som kort innan Kristi himmelsfärd skulle bli av med elen. En helg där man kanske skall försöka vara lite extra humanistisk. I vart fall är det väl det som är tanken.
Jag uppmanade inkassochefen att i vart fall låta elen vara på tills efter helgen, så att vi skulle kunna förhandla om saken den här veckan i stället. Det rörde ju trots allt så lite pengar! Inkassochefen ringde upp till sin chef. Strax därefter hördes vi på nytt och jag fick då höra att nej, någon el tänkte de minsann inte sätta på.
Skellefteå kraft, ett kommunägt bolag som omsätter över en miljard per år. Kunde de inte ha avvarat el för ett par hundralappar i den här osedvanliga situationen? Jag tror att ungefär 100 % av de som bor här i kommunen tycker att ”vårt” elbolag borde ha gjort det!
Alla som kör igenom Skellefteå på E4:an norrut kan se Skellefteå krafts skrytbygge, den kopparfärgade skyskrapan på höger sida om motorvägen. Den var tydligen viktig att bygga! Där sitter de välmående direktörerna och myser. Deras välmåga är tydligen viktig! Men att ett antal familjer i Lycksele kommun – som inte alls har med konflikten mellan fastighetsägaren och Skellefteå kraft att göra – inte skall få någon ström i några dagar så att de inte kan tvätta sig eller laga mat därhemma, det är uppenbarligen inte alls viktigt.
Detta trots att det är vi boende i Skellefteå kommun som föder Skellefteå kraft. Humanism verkar dock inte vara något som bolaget värderar särskilt högt. Det är tydligen högsta möjliga profit som gäller.
Var finns samhällsansvaret?
Det är verkligen skandal att de här direktörerna kan få sitta och må gott i sin kopparkoloss samtidigt som de bestämmer att några vanliga människor inte ens skall få ha el för ett par hundralappar i ett par dagar. De hävdar nu cyniskt att hyresgästerna just nu inte har något avtal med bolaget, och att de därför kan ”hoppa över” skyddslagstiftningen (ellagen).
Någon gång tidigare har jag skrivit och filosoferat här på min blogg om folk som inte bryr sig, som säger att de är ”neutrala” och så vidare. Uppenbarligen är topparna på Skellefteå kraft sådana människor som helt enkelt inte bryr sig. Men det är mig en gåta hur cheferna för ett kommunalägt bolag kan få bete sig så här svinaktigt för några hundralappars skull.
Kanske är det så att just för att det är ett kommunalägt bolag som cynismen kan fira sådana segrar som den har gjort nu. Jag är helt övertygad om att det skulle ha varit annorlunda om det hade varit ett privatägt bolag, som bryr sig om goodwill. Skellefteå kraft behöver inte bry sig. De får ju sina pengar i alla fall.
Tänk, förresten, om detta skulle ha hänt på vintern! Heder i vart fall till Folkets hus i Kristineberg, som håller öppet under tiden elen är avslagen, så att dessa oskyldiga människor får tvätta sig och laga lite mat.
Pingad på intressant
Etiketter:
humanism,
samhällsansvar,
Skellefteå kraft,
skyddslagstiftning,
socialnämnden
torsdag 6 maj 2010
Våra barn
Finns det något viktigare än våra barn? Du har rätt. Det finns det inte. Barn får dock inte alltid den hjälp barnet är i behov av. Hjälp som barnet många gånger borde ha rätt till.
Det är först i vuxen ålder jag reflekterat på exempelvis situationen i många skolor. När jag gick i skolan blev barn mobbade och så är det tydligen än i dag. En liknande situation på en vanlig arbetsplats skulle aldrig godtas. Barn kan dock sällan eller aldrig bevaka sina rättigheter. Det är vi vuxna som måste hjälpa barnen med detta.
Jag är alltid ombud i vårdnadsmål. Med alltid menar jag inte att målen pågår i evighet utan att jag i snart 20 år anlitats i vårdnadstvister och att det ännu inte blivit så att jag i vart fall på de senaste 15 åren inte haft många pågående mål i domstol. När ett tar slut, tar ofta ett annat vid även om de inte exakt lappar in i varandra i tid.
Jag är antingen ombud för mamman eller pappan. Barnen har aldrig eget ombud. Jag anser att det är en klar brist i vårt rättssystem. I vissa tvister, men långt ifrån de flesta, borde barnet ha rätt till ett eget ombud.
När bör barnet få ett eget ombud?
När domstolen i en vårdnadstvist anser att barnet har behov av ett eget ombud.
Barnet kan inte få eget ombud endast för att någon av föräldrarnas ombud anser detta. Föräldrarnas ombud kan nämligen inte få ha talerätt i den frågan. I ett vårdnadsmål är det ombudets (advokatens) uppgift att ta tillvara klientens intresse d v s mammans eller pappans intresse. Ombudets arbete är inte att se till barnets bästa. I många vårdnadstvister klarar föräldrarna själva - eller med hjälp av oss ombud - att se till barnets bästa. Men alla föräldrar har inte den förmågan. Det kan i en infekterad vårdnadstvist vara svårt eller till och med helt omöjligt för en förälder att endast se till barnets bästa.
När bör domstolen tillsätta ett eget ombud för barnet? Om detta vore tillåtet
När domstolen märker att den förälder barnet bor hos strävar efter att se till att barnet inte har någon kontakt - eller endast ytterst begränsad kontakt - med den förälder barnet inte bor med.
Om jag företräder den person barnet bor med kan det vara mitt arbete att till 100 % arbeta för att barnet inte alls får hålla kontakt med den andra föräldern. Det kan i vissa mål vara rätt för barnet, men i många mål också vara helt fel för barnet.
Om barnet i mål av ovan nämnd karaktär får ett eget ombud skulle den frågan bli mycket bättre utredd än vad den nu är fallet i våra domstolar.
Hur det är nu
Vad som är bäst för barnet utreds av det sociala. Det brukar bli fråga om ett eller ett par möten med barnet tillsammans med den förälder barnet bor med. Barnets uppfattning är då inte alltid barnets egen uppfattning utan en uppfattning barnet fått från boendeföräldern.
Vi vuxna kan manipulera med våra barn. Barn vågar dessutom oftast inte ta konflikt med boendeföräldern före barnen kommit i tonåren. Det som kallas för tonårstrots är endast en normal utveckling. Barnet måste lära sig att ta konflikt inför det kommande vuxenlivet.
Den uppfattning som redovisas av de sociala myndigheterna till domstolarna är ofta endast den version barnet lärt sig av sin egen boendeförälder!
Jag är övertygad om att en advokat som blev ombud för barnet skulle se till att barnets bästa låg i fokus och det behöver inte alls vara det barnet först berättar. Med frågor kan i vart fall ett erfaret ombud ofta komma fram till att barnet helst vill ha kontakt med båda föräldrarna och att barnet vill att föräldrarna skall samarbeta kring alla frågor som rör barnet.
Kan det vara rätt att barnet inte har kontakt – eller ytterst begränsad kontakt - med den förälder barnet inte bor med?
Ja, vissa föräldrar har med exempelvis onda handlingar visat att barnet skulle ta skada av att behöva hålla kontakt med den förälder barnet inte bor med.
Men det vanliga i våra domstolar är att barnet skulle må bäst av att ha kontakt med båda föräldrarna. Undantagen i våra domstolar är få.
Hur kan det komma sig att den förälder barnet bor med vill motverka ett umgänge mellan barnet och den andra föräldern?
Som jag ovan nämnt finns det föräldrar som med exempelvis onda handlingar visat att barnet måste klara sig utan en förälder i vart fall till dess barnet blivit vuxen. Därefter kanske kontakten kan återupptas. Jag vill framhålla att onda handlingar ofta har sin förklaring i psykisk ohälsa, alkohol eller missbruk av narkotika. Eller allt detta på en och samma gång.
En förälder kan ha många skäl till att vilja att den andra föräldern avskärs all rätt till umgänge.
Föräldern anser ofta att skälen för detta är goda och det kan de vara. Nedan radar jag upp några goda skäl. Ordet pappa nedan går att byta ut mot mamma.
1.
Pappa klarar inte av att vara nykter när han har barnet och när han blir full blir barnet rädd för pappa.
2.
Pappa har tidigare slagit barnet och barnet vågar inte vara själv med pappa eller vill inte ens träffa pappa.
3.
Pappa lider av en svår psykisk störning som innebär att han saknar omsorgsförmåga.
4.
Pappan kan inte umgås med barnet på barnets villkor. Det rör sig bland annat om pappor som inför barnen inte kan låta bli att prata illa om mamma.
5.
Pappan har sexuellt förgripit sig på barnet. Det behöver väl ingen närmare förklaring?
6.
Viss kriminalitet. Jag pratar inte om fortkörning och inte heller om skattebrott. Men vissa brott är av så allvarlig art att brottet i sig kan vara hinder för umgänge. Det kan exempelvis röra sig om att pappan sexuellt förgripit sig på andra barn än sina egna barn.
Jag har förstås företrätt pappor med svåra alkoholproblem. Kan pappan inte komma till rätta med det problemet måste pappan godta ett begränsat umgänge. Ett umgänge som med garanti är ett nyktert umgänge.
Jag har företrätt pappor som slagit sina barn. I sådana fall är det oerhört viktigt att ta reda på varför pappan slagit barnet och se till att en sådan situation aldrig upprepas. Vanligt umgänge kan det bara bli tal om när det åter byggts upp ett förtroende mellan pappa och barnet. Arbetet med att bygga upp ett sådant förtroende är bland det viktigaste ett ombud kan arbeta med. Det arbetet kräver också oftast ett mycket gott samarbete mellan ombuden. I vårdnadstvister är det i klientens intresse att i vart fall ombuden kan förhandla med varandra. För föräldrarna brukar i svåra fall inte klara av detta på egen hand.
Många förklarar misshandeln med alkohol, men en ”vanlig” förälder misshandlar inte sitt barn när föräldern är full. Alkoholen tar dock bort en spärr från vissa föräldrar, som innebär att de kan begå en så dåraktig handling som att misshandla sitt eget barn.
Jag har företrätt pappor som lidit av allvarliga psykiska störningar. I sådana fall anser jag att det är av vikt att pappans läkare får vara en del av frågan om hur umgänget bör se ut. Det kan i vissa fall vara nödvändigt att rådfråga mer än en läkare.
Jag har företrätt pappor som inför barnen pratat illa om mamma. Det är dock ett beteende som går att bryta bara viljan finns. Beteendet bör inte bara brytas utan pappan bör förklara för barnet att pappa aldrig menat vad pappa sagt och be barnet om ursäkt.
Med prata illa menar jag det som kallas för skitsnack och inte att en pappa exempelvis förklarat för barnet att barnet inte kan träffa mamma för att mamma exempelvis är sjuk. Med prata illa menar jag också att i vissa fall prata med barn på ett sätt barnet inte förstår.
Jag har företrätt pappor som sexuellt förgripit sig på barn. I sådana fall måste pappan förstå att det bara kan bli kontakt med barnet i framtiden på ett sätt som barnet inte kan ta skada av och där kommer åter frågan in om att samarbeta i den frågan med pappans läkare och även barnets läkare.
Jag har företrätt pappor som begått såväl små som allvarliga brott. Det är dock endast ett fåtal av alla allvarliga brott som kan utgöra hinder för kontakt mellan pappa och barnet. Det går inte säga att ett visst brott alltid utgör hinder för umgänge. Det måste alltid ske en bedömning i varje enskilt fall.
Idag är det så att många som döms till fängelse inte är friska, men de är inte sjuka nog att dömas till rättspsykiatrisk vård. I våra fängelser sitter således många med psykiska problem.
Det är ofta den problematiken – inte brottet i sig – som kan utgöra hinder för ett framtida normalt umgänge.
När mamman anser att det föreligger hinder för umgänge som inte avser ovan nämnda kategorier
Jag brukar dela in dessa hinder i verkliga hinder och påhittade hinder. Om det står påhittat framför ordet hinder betyder det att det inte finns något hinder.
Påhittade hinder
Det finns mammor (du får lika gärna läsa pappor om du vill) som vill förhindra pappor får träffa sina barn utan att ha några godtagbara skäl för en sådan inställning. Då finns det mammor som faktiskt hittar på hinder.
Jag kan nämna att i ett mål där jag nyligen var ombud gick mamman så långt att hon nu står åtalad för brott. Pappan ville ha umgänge. Mamman gjorde allt för att förhindra detta.
Målet slutade med att pappan fick ensam vårdnad om dottern. Pappan hade inte ens sökt ensam vårdnad i början av målet, men mammans handlande tvingade pappan att under målets gång ansöka om ensam vårdnad. Utgången i målet var ett bevis på att våra domstolar dömer rätt om det går att bevisa att mamman ägnat sig åt umgängessabotage.
Nedan följer en lista på lögner som förekommer.
1.
Pappan har sexuellt förgripit sig på barnet.
Det är förstås hemskare om det hänt i verkligheten än en osann anklagelse att det hänt. Men för den som utsätts för en osann anklagelse om sexuella övergrepp på sitt eget barn är det sannolikt bland det värsta den personen kommer att få vara med om i livet. Det finns dessutom nästan alltid någon som kan tro att anklagelsen är sann.
När en sådan anklagelse framförs i inledningen av ett mål blir det vanliga beslutet från rätten att barnet får bo med mamma tills det är utrett om anklagelsen är sann. Detta första beslut av tingsrätten kan därefter vara avgörande för hela målet. För även om det inte går att bevisa att anklagelsen inte var sann är det inte alltid lätt att bevisa att mamman ljugit.
2.
Pappan har misshandlat mamman eller barnet.
Om kvinnan vill ljuga är det bättre att hon anklagar mannen för misshandel av henne än av barnet. Barnet kommer nämligen höras och det är vid ett sådant förhör stor ”risk” för mamman att barnet talar sanning.
3.
Pappan har alkoholproblem.
Eftersom många har alkoholproblem är det en bra lögn att dra till med. Pappan kan på olika sätt bevisa att det är en lögn. Bra leverprover är ett bevis som går att ta med till den inledande förhandlingen.
4.
Pappan har psykiska problem.
Vi vet ju idag hur mycket problem psykisk ohälsa ställt till med. Ett bra sätt att bemöta en sådan anklagelse är att vid förhandlingen vara lugn och saklig. En pappa som brusar upp av exempelvis en falsk anklagelse kan uppfattas som instabil. I rätten gäller det att visa sina bästa sidor.
Jag brukar be mina klienter att hålla sig lugna under förhandlingen eftersom det ger ett gott intryck på rätten. Det först intrycket kan vara viktigt i många sammanhang, således även i våra domstolar.
Det är faktiskt bättre att ombudet tar på sig rollen att brusa upp. För att vara advokat är att ha en viktig roll inte minst vid förhandlingar.
5.
Pappan saknar omsorgsförmåga.
En vanlig anklagelse är att när barnet varit hos pappa kommer barnet hem inte bara med smutsiga kläder utan även smutsig in på bara kroppen. Pappan anklagas således för att inte sköta tvätt och barnets personliga hygien. Det går enkelt att motbevisa genom att filma barnet och barnets kläder när barnet åker till mamma. Men första gången anklagelsen framförs i rätten är det inte alltid lätt att vara förberedd på en sådan anklagelse.
Det finns förstås många andra falska anklagelser. Vissa går att genomskåda, andra inte.
Hinder som är verkliga utan att behöva vara sanna
Det finns objektiv sanning och subjektiv sanning.
Objektiv sanning betyder att något är sant. Subjektiv sanning betyder att vi tror att något är sant. Den subjektiva sanningen behöver dock inte vara sann, men kan vara sann. Den objektiva sanningen är alltid sann.
Det är ofta den subjektiva sanningen som är en del av processen i ett vårdnadsmål. Den objektiva sanningen vet inte alltid rätten eller ombudet något om. Det är inte heller säkert att båda parterna känner till den objektiva sanningen. Låter det krångligt? Jag skall med några exempel förklara med vad jag menar.
1.
Mamman anklagar pappan för sexuella övergrepp mot barnet för att hon tror att detta verkligen hänt.
Utredningen visar därefter att mamman hade fel, men hennes anmälan var föranledd av en stark och verklig tro att övergrepp hade hänt.
2.
Mamman tror att pappan missbrukar när han har barnet. Det vara en helt obefogad oro, men ändå en oro som kan vara en verklig oro. Denna oro beror för det mesta på att pappan tidigare haft missbruksproblem, som han kommit över.
3.
Mammans oro i andra avseende än punkt 1. och p 2 ovan. Det går inte alltid bortse från mammans oro. Mammans oro brukar kunna ”smitta” barnet. Barnet kan via mamma förstå att allt inte är rätt hos pappa fastän allt egentligen bara är bra hos pappa.
Mammors verkliga oro – befogad eller obefogad - måste rätten och pappor och vi ombud respektera. Många gånger går det under målets gång att bevisa att oron är obefogad, men inte alltid.
Om oron är påhittad eller en verklig oro kan vara svårt att får klarhet i. Jag har varit med om båda delarna och jag har säkerligen tagit fel vid ett antal tillfällen. Jag anser dock att jag med ökad erfarenhet lärt mig hur man i de flesta fall kan skilja mellan den påhittade oron och den verkliga oron, men mitt jobb är att ifrågasätta motpartens oro om den inte är styrkt.
Åter till barnen
Jag anser att det är av vikt att den som är ombud får en så pass bra kontakt med klienten att det är barnets bästa målet handlar, men vad som är bästa för barnet är upp till klienten att avgöra. Jag och klienten kan ha helt olika åsikter när vi diskuterar den frågan enskilt, men i rättssalen är jag alltid på klientens sida till 100 %. När jag skriver alltid menar jag alltid och därför vore det på sin plats att barnen i vissa mål fick ha ett eget ombud.
Jörgen Frisk
Pingad på intressant
Det är först i vuxen ålder jag reflekterat på exempelvis situationen i många skolor. När jag gick i skolan blev barn mobbade och så är det tydligen än i dag. En liknande situation på en vanlig arbetsplats skulle aldrig godtas. Barn kan dock sällan eller aldrig bevaka sina rättigheter. Det är vi vuxna som måste hjälpa barnen med detta.
Jag är alltid ombud i vårdnadsmål. Med alltid menar jag inte att målen pågår i evighet utan att jag i snart 20 år anlitats i vårdnadstvister och att det ännu inte blivit så att jag i vart fall på de senaste 15 åren inte haft många pågående mål i domstol. När ett tar slut, tar ofta ett annat vid även om de inte exakt lappar in i varandra i tid.
Jag är antingen ombud för mamman eller pappan. Barnen har aldrig eget ombud. Jag anser att det är en klar brist i vårt rättssystem. I vissa tvister, men långt ifrån de flesta, borde barnet ha rätt till ett eget ombud.
När bör barnet få ett eget ombud?
När domstolen i en vårdnadstvist anser att barnet har behov av ett eget ombud.
Barnet kan inte få eget ombud endast för att någon av föräldrarnas ombud anser detta. Föräldrarnas ombud kan nämligen inte få ha talerätt i den frågan. I ett vårdnadsmål är det ombudets (advokatens) uppgift att ta tillvara klientens intresse d v s mammans eller pappans intresse. Ombudets arbete är inte att se till barnets bästa. I många vårdnadstvister klarar föräldrarna själva - eller med hjälp av oss ombud - att se till barnets bästa. Men alla föräldrar har inte den förmågan. Det kan i en infekterad vårdnadstvist vara svårt eller till och med helt omöjligt för en förälder att endast se till barnets bästa.
När bör domstolen tillsätta ett eget ombud för barnet? Om detta vore tillåtet
När domstolen märker att den förälder barnet bor hos strävar efter att se till att barnet inte har någon kontakt - eller endast ytterst begränsad kontakt - med den förälder barnet inte bor med.
Om jag företräder den person barnet bor med kan det vara mitt arbete att till 100 % arbeta för att barnet inte alls får hålla kontakt med den andra föräldern. Det kan i vissa mål vara rätt för barnet, men i många mål också vara helt fel för barnet.
Om barnet i mål av ovan nämnd karaktär får ett eget ombud skulle den frågan bli mycket bättre utredd än vad den nu är fallet i våra domstolar.
Hur det är nu
Vad som är bäst för barnet utreds av det sociala. Det brukar bli fråga om ett eller ett par möten med barnet tillsammans med den förälder barnet bor med. Barnets uppfattning är då inte alltid barnets egen uppfattning utan en uppfattning barnet fått från boendeföräldern.
Vi vuxna kan manipulera med våra barn. Barn vågar dessutom oftast inte ta konflikt med boendeföräldern före barnen kommit i tonåren. Det som kallas för tonårstrots är endast en normal utveckling. Barnet måste lära sig att ta konflikt inför det kommande vuxenlivet.
Den uppfattning som redovisas av de sociala myndigheterna till domstolarna är ofta endast den version barnet lärt sig av sin egen boendeförälder!
Jag är övertygad om att en advokat som blev ombud för barnet skulle se till att barnets bästa låg i fokus och det behöver inte alls vara det barnet först berättar. Med frågor kan i vart fall ett erfaret ombud ofta komma fram till att barnet helst vill ha kontakt med båda föräldrarna och att barnet vill att föräldrarna skall samarbeta kring alla frågor som rör barnet.
Kan det vara rätt att barnet inte har kontakt – eller ytterst begränsad kontakt - med den förälder barnet inte bor med?
Ja, vissa föräldrar har med exempelvis onda handlingar visat att barnet skulle ta skada av att behöva hålla kontakt med den förälder barnet inte bor med.
Men det vanliga i våra domstolar är att barnet skulle må bäst av att ha kontakt med båda föräldrarna. Undantagen i våra domstolar är få.
Hur kan det komma sig att den förälder barnet bor med vill motverka ett umgänge mellan barnet och den andra föräldern?
Som jag ovan nämnt finns det föräldrar som med exempelvis onda handlingar visat att barnet måste klara sig utan en förälder i vart fall till dess barnet blivit vuxen. Därefter kanske kontakten kan återupptas. Jag vill framhålla att onda handlingar ofta har sin förklaring i psykisk ohälsa, alkohol eller missbruk av narkotika. Eller allt detta på en och samma gång.
En förälder kan ha många skäl till att vilja att den andra föräldern avskärs all rätt till umgänge.
Föräldern anser ofta att skälen för detta är goda och det kan de vara. Nedan radar jag upp några goda skäl. Ordet pappa nedan går att byta ut mot mamma.
1.
Pappa klarar inte av att vara nykter när han har barnet och när han blir full blir barnet rädd för pappa.
2.
Pappa har tidigare slagit barnet och barnet vågar inte vara själv med pappa eller vill inte ens träffa pappa.
3.
Pappa lider av en svår psykisk störning som innebär att han saknar omsorgsförmåga.
4.
Pappan kan inte umgås med barnet på barnets villkor. Det rör sig bland annat om pappor som inför barnen inte kan låta bli att prata illa om mamma.
5.
Pappan har sexuellt förgripit sig på barnet. Det behöver väl ingen närmare förklaring?
6.
Viss kriminalitet. Jag pratar inte om fortkörning och inte heller om skattebrott. Men vissa brott är av så allvarlig art att brottet i sig kan vara hinder för umgänge. Det kan exempelvis röra sig om att pappan sexuellt förgripit sig på andra barn än sina egna barn.
Jag har förstås företrätt pappor med svåra alkoholproblem. Kan pappan inte komma till rätta med det problemet måste pappan godta ett begränsat umgänge. Ett umgänge som med garanti är ett nyktert umgänge.
Jag har företrätt pappor som slagit sina barn. I sådana fall är det oerhört viktigt att ta reda på varför pappan slagit barnet och se till att en sådan situation aldrig upprepas. Vanligt umgänge kan det bara bli tal om när det åter byggts upp ett förtroende mellan pappa och barnet. Arbetet med att bygga upp ett sådant förtroende är bland det viktigaste ett ombud kan arbeta med. Det arbetet kräver också oftast ett mycket gott samarbete mellan ombuden. I vårdnadstvister är det i klientens intresse att i vart fall ombuden kan förhandla med varandra. För föräldrarna brukar i svåra fall inte klara av detta på egen hand.
Många förklarar misshandeln med alkohol, men en ”vanlig” förälder misshandlar inte sitt barn när föräldern är full. Alkoholen tar dock bort en spärr från vissa föräldrar, som innebär att de kan begå en så dåraktig handling som att misshandla sitt eget barn.
Jag har företrätt pappor som lidit av allvarliga psykiska störningar. I sådana fall anser jag att det är av vikt att pappans läkare får vara en del av frågan om hur umgänget bör se ut. Det kan i vissa fall vara nödvändigt att rådfråga mer än en läkare.
Jag har företrätt pappor som inför barnen pratat illa om mamma. Det är dock ett beteende som går att bryta bara viljan finns. Beteendet bör inte bara brytas utan pappan bör förklara för barnet att pappa aldrig menat vad pappa sagt och be barnet om ursäkt.
Med prata illa menar jag det som kallas för skitsnack och inte att en pappa exempelvis förklarat för barnet att barnet inte kan träffa mamma för att mamma exempelvis är sjuk. Med prata illa menar jag också att i vissa fall prata med barn på ett sätt barnet inte förstår.
Jag har företrätt pappor som sexuellt förgripit sig på barn. I sådana fall måste pappan förstå att det bara kan bli kontakt med barnet i framtiden på ett sätt som barnet inte kan ta skada av och där kommer åter frågan in om att samarbeta i den frågan med pappans läkare och även barnets läkare.
Jag har företrätt pappor som begått såväl små som allvarliga brott. Det är dock endast ett fåtal av alla allvarliga brott som kan utgöra hinder för kontakt mellan pappa och barnet. Det går inte säga att ett visst brott alltid utgör hinder för umgänge. Det måste alltid ske en bedömning i varje enskilt fall.
Idag är det så att många som döms till fängelse inte är friska, men de är inte sjuka nog att dömas till rättspsykiatrisk vård. I våra fängelser sitter således många med psykiska problem.
Det är ofta den problematiken – inte brottet i sig – som kan utgöra hinder för ett framtida normalt umgänge.
När mamman anser att det föreligger hinder för umgänge som inte avser ovan nämnda kategorier
Jag brukar dela in dessa hinder i verkliga hinder och påhittade hinder. Om det står påhittat framför ordet hinder betyder det att det inte finns något hinder.
Påhittade hinder
Det finns mammor (du får lika gärna läsa pappor om du vill) som vill förhindra pappor får träffa sina barn utan att ha några godtagbara skäl för en sådan inställning. Då finns det mammor som faktiskt hittar på hinder.
Jag kan nämna att i ett mål där jag nyligen var ombud gick mamman så långt att hon nu står åtalad för brott. Pappan ville ha umgänge. Mamman gjorde allt för att förhindra detta.
Målet slutade med att pappan fick ensam vårdnad om dottern. Pappan hade inte ens sökt ensam vårdnad i början av målet, men mammans handlande tvingade pappan att under målets gång ansöka om ensam vårdnad. Utgången i målet var ett bevis på att våra domstolar dömer rätt om det går att bevisa att mamman ägnat sig åt umgängessabotage.
Nedan följer en lista på lögner som förekommer.
1.
Pappan har sexuellt förgripit sig på barnet.
Det är förstås hemskare om det hänt i verkligheten än en osann anklagelse att det hänt. Men för den som utsätts för en osann anklagelse om sexuella övergrepp på sitt eget barn är det sannolikt bland det värsta den personen kommer att få vara med om i livet. Det finns dessutom nästan alltid någon som kan tro att anklagelsen är sann.
När en sådan anklagelse framförs i inledningen av ett mål blir det vanliga beslutet från rätten att barnet får bo med mamma tills det är utrett om anklagelsen är sann. Detta första beslut av tingsrätten kan därefter vara avgörande för hela målet. För även om det inte går att bevisa att anklagelsen inte var sann är det inte alltid lätt att bevisa att mamman ljugit.
2.
Pappan har misshandlat mamman eller barnet.
Om kvinnan vill ljuga är det bättre att hon anklagar mannen för misshandel av henne än av barnet. Barnet kommer nämligen höras och det är vid ett sådant förhör stor ”risk” för mamman att barnet talar sanning.
3.
Pappan har alkoholproblem.
Eftersom många har alkoholproblem är det en bra lögn att dra till med. Pappan kan på olika sätt bevisa att det är en lögn. Bra leverprover är ett bevis som går att ta med till den inledande förhandlingen.
4.
Pappan har psykiska problem.
Vi vet ju idag hur mycket problem psykisk ohälsa ställt till med. Ett bra sätt att bemöta en sådan anklagelse är att vid förhandlingen vara lugn och saklig. En pappa som brusar upp av exempelvis en falsk anklagelse kan uppfattas som instabil. I rätten gäller det att visa sina bästa sidor.
Jag brukar be mina klienter att hålla sig lugna under förhandlingen eftersom det ger ett gott intryck på rätten. Det först intrycket kan vara viktigt i många sammanhang, således även i våra domstolar.
Det är faktiskt bättre att ombudet tar på sig rollen att brusa upp. För att vara advokat är att ha en viktig roll inte minst vid förhandlingar.
5.
Pappan saknar omsorgsförmåga.
En vanlig anklagelse är att när barnet varit hos pappa kommer barnet hem inte bara med smutsiga kläder utan även smutsig in på bara kroppen. Pappan anklagas således för att inte sköta tvätt och barnets personliga hygien. Det går enkelt att motbevisa genom att filma barnet och barnets kläder när barnet åker till mamma. Men första gången anklagelsen framförs i rätten är det inte alltid lätt att vara förberedd på en sådan anklagelse.
Det finns förstås många andra falska anklagelser. Vissa går att genomskåda, andra inte.
Hinder som är verkliga utan att behöva vara sanna
Det finns objektiv sanning och subjektiv sanning.
Objektiv sanning betyder att något är sant. Subjektiv sanning betyder att vi tror att något är sant. Den subjektiva sanningen behöver dock inte vara sann, men kan vara sann. Den objektiva sanningen är alltid sann.
Det är ofta den subjektiva sanningen som är en del av processen i ett vårdnadsmål. Den objektiva sanningen vet inte alltid rätten eller ombudet något om. Det är inte heller säkert att båda parterna känner till den objektiva sanningen. Låter det krångligt? Jag skall med några exempel förklara med vad jag menar.
1.
Mamman anklagar pappan för sexuella övergrepp mot barnet för att hon tror att detta verkligen hänt.
Utredningen visar därefter att mamman hade fel, men hennes anmälan var föranledd av en stark och verklig tro att övergrepp hade hänt.
2.
Mamman tror att pappan missbrukar när han har barnet. Det vara en helt obefogad oro, men ändå en oro som kan vara en verklig oro. Denna oro beror för det mesta på att pappan tidigare haft missbruksproblem, som han kommit över.
3.
Mammans oro i andra avseende än punkt 1. och p 2 ovan. Det går inte alltid bortse från mammans oro. Mammans oro brukar kunna ”smitta” barnet. Barnet kan via mamma förstå att allt inte är rätt hos pappa fastän allt egentligen bara är bra hos pappa.
Mammors verkliga oro – befogad eller obefogad - måste rätten och pappor och vi ombud respektera. Många gånger går det under målets gång att bevisa att oron är obefogad, men inte alltid.
Om oron är påhittad eller en verklig oro kan vara svårt att får klarhet i. Jag har varit med om båda delarna och jag har säkerligen tagit fel vid ett antal tillfällen. Jag anser dock att jag med ökad erfarenhet lärt mig hur man i de flesta fall kan skilja mellan den påhittade oron och den verkliga oron, men mitt jobb är att ifrågasätta motpartens oro om den inte är styrkt.
Åter till barnen
Jag anser att det är av vikt att den som är ombud får en så pass bra kontakt med klienten att det är barnets bästa målet handlar, men vad som är bästa för barnet är upp till klienten att avgöra. Jag och klienten kan ha helt olika åsikter när vi diskuterar den frågan enskilt, men i rättssalen är jag alltid på klientens sida till 100 %. När jag skriver alltid menar jag alltid och därför vore det på sin plats att barnen i vissa mål fick ha ett eget ombud.
Jörgen Frisk
Pingad på intressant
Etiketter:
barn,
barnombud,
föräldrar,
umgänge,
vårdnadstvister
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)