Advokatsamfundet och Barnombudsmannen är några av de tungt vägande instanser som har påtalat behovet av att våra domstolar bör ges möjlighet att utse ett särskilt biträde för barnet/barnen i vissa vårdnadsmål, i vart fall i särskilt konfliktfyllda sådana. Det är en uppfattning jag ansluter mig helhjärtat till. Som jag tidigare har påpekat
är det en klar brist i vårt rättssystem att denna möjlighet inte redan finns.
För den som värnar barnens rättigheter – det må vara i mobbningsmål, vårdnadstvister och andra typer av mål – är det väldigt intressant att ta del av erfarenheterna från de (många) rättssystem där domstolarna faktiskt redan har möjlighet att ge barnet/barnen en advokat eller annat juridiskt kunnigt biträde.
De rättsordningar jag talar om är först och främst olika delstater i USA, där advokater för barn i vårdnadsmål har funnits längst. På senare tid har även Nya Zeeland och Norge infört denna möjlighet i sina respektive rättsordningar.
Nu tänker jag passa på att ge en översiktlig introduktion till hur detta ser ut i praktiken.
Kanske kan en och annan kollega i rättsväsendet tycka att jag nedan presenterar fakta på ett godtyckligt sätt. (Vi jurister gillar ju i allmänhet inte att uttala oss om innehållet i utländsk rätt.) Mitt syfte är dock inte att göra en lång jämförande utredning (en sådan skulle ta flera år), utan endast ge inblickar i hur systemen med ”barnadvokater” i vårdnadsmål ter sig i verkligheten.
USA, Nya Zeeland och Norge: regleringen i korthet
När man talar om juridisk representation för barn i vårdnadsmål betecknas detta på olika sätt beroende på rättssystem. Man talar härvidlag om:
1. (Family law) Guardian ad litem och/eller Counsel for the child (delstater i USA),
2. Lawyer for the child (Nya Zeeland), samt
3. Advokat eller annen representant for barnet (Norge).
Dessa juridiska biträden kan i ett flertal delstater i USA, Norge och Nya Zeeland utses inte bara som i Sverige (såsom t ex i mål om omhändertagande av unga eller ensamkommande flyktingbarn) utan även i vårdnads-, boende- och/eller umgängesärenden.
Det amerikanska uttrycket ”guardian ad litem” betyder ungefär en ”förmyndare för tvistemålet”. Följande sammanställning är en översikt över regleringen om ”barnadvokater” i vårdnadsmål runtom i USA. Genomgången, som även tar upp en del historik, har några år på nacken, så man kan utgå från att en del ändringar i gällande rätt kan ha skett sedan dess i de olika delstaterna. Domstolspraxis, som har mycket stor tyngd i USA, är förstås av särskilt intresse, men det vore en omöjlig uppgift (det skulle som sagt kräva ett antal år) att här gå igenom exakt hur gällande rätt ser ut i ett så stort antal delstater.
I vilket fall som helst finns det i en majoritet av USA:s delstater möjlighet att utse en ”guardian ad litem” eller ”counsel for the child” i samband med vårdnads-, boende- och umgängesärenden. Eftersom varje delstat har sin egen rättsordning har varje delstat sina egna rekvisit för när ett ombud ska utses samt kring vilka uppgifter ombudet har. I Oregon måste exempelvis ett särskilt biträde för barnet utses om barnet begär det, medan domstolarna i Vermont är skyldiga att utse ett ombud för barnet om barnet själv är vittne i målet.
På Nya Zeeland regleras frågan om juridiskt biträde för barn i vårdnadsmål i artikel 162 i Family Proceedings Act:
Av detta lagrum framgår att rätten, i samband med att den prövar ett familjerättsligt mål (om den är övertygad om att det är nödvändigt eller önskvärt), kan utse en advokat eller annat juridiskt ombud för att hjälpa domstolen eller representera ett barn som är föremål för målet eller på annat sätt part i målet.
I Norge stadgas en möjlighet för rätten att se till att barnet får ett eget ombud i barneloven § 61 nr 5. Rätten kan enligt detta lagrum, då det finns särskilda skäl, utse en advokat eller annan representant för barnet för att ta tillvara barnets intresse i samband med rättegången. Bestämmelsen kan du läsa via följande länk.
Utbildningskrav m m
På amerikanskt håll finns ett obegränsat material för dig som vill läsa mer om vilken roll advokater för barn i vårdnadsmål kan ha. Advokatsamfunden och domstolarna i de olika delstaterna tillhandahåller ofta utförlig information. Via advokatsamfundet (State bar) i Wisconsin kan du t ex läsa om hur systemet med särskilda barnombud är utformat där. Och via följande länk kan du läsa mer om barnombudens uppgifter inom ramen för vårdnadsmål i New Hampshire.
De flesta delstater förefaller ha ställt upp utbildningskrav för barnombuden. Ett exempel är Ohio, vars högsta domstol (Supreme Court of Ohio) slagit fast att barnombud måste genomgå en introduktionskurs samt ett visst antal utbildningstimmar varje år.
Ett sådant krav har enligt min uppfattning klara fördelar, eftersom det är viktigt att advokater och andra jurister har kompetens särskilt på barnpsykologins område om vi i framtiden ska ha barn som klienter i vårdnadsmål. Som jag skrev i ett annat blogginlägg
innebär det ju inte precis att man är expertpsykolog bara för att man är jurist. Förutfattade meningar om barnpsykologi från domstolars och advokaters (och för den delen även socialsekreterares) sida kan, i kombination med avsaknaden av ett eget ombud som för barnets talan, göra fruktansvärt stor skada.
Här i landet vore det därför en välkommen uppgift för både domare och advokater att ta ansvar för att bli bättre på att förstå hur barn tänker och reagerar då mamma och pappa tvistar om dem. Sådan fortbildning borde gå hand i hand med att barnombud i vårdnadsmål införs i svensk rätt!
(Man måste här understryka inte bara barnpsykologisk kompetens utan även frågan om juridisk kompetens. Runtom i USA finns olika lösningar, och det är inte alltid som barnombudet måste vara juridiskt kompetent. Min bestämda uppfattning är dock att det för barnets skull alltid är önskvärt med ett juridiskt kompetent biträde. En advokat är helt enkelt bäst lämpad att stå upp för barnets rättigheter inför såväl domstolens egna jurister som föräldrarnas ombud, som i regel är advokater. Detta är i mina ögon ett starkt argument för att barnombudet bör vara advokat. Det minskar risken betydligt för att barnets ombud, och därmed barnet, blir överkört under processen.)
Norge: vad är vitsen med barnombud?
Av den norska barnelovens förarbeten framgår att lagstiftaren har ansett att domstolen ska kunna utse en advokat eller annan representant åt barnet i vårdnadsmål bl a i de fall där konflikten mellan föräldrarna är så ”sterk og altoppslukende” att den utgör en svår belastning för barnet.
Barnombudet kan i Norge även utses om anklagelser om sexuella övergrepp är ett dominerande tema i vårdnadsmålet, och andra omständigheter p g a detta inte blir utredda i tillräckligt hög grad. Ett barnombud ska även kunna sättas in av domstolen när föräldrarnas konflikt är svårartad och föräldrarnas ombud anses bidra till att förstärka konflikten. (Tanken tycks alltså vara att ett barnombud kan sättas in som motvikt mot de två andra advokaterna, som företräder mamman och pappan. Just denna tanke upplever jag dock som mindre lyckad, eftersom det faktiskt hör till domstolens förmåga till processledning att se till att föräldrarnas ombud uppför sig professionellt.)
Bestämmelsen om barnombud i vårdnadsmål i Norge är, enligt barnelovens förarbeten, en undantagsbestämmelse. Den norska lagstiftaren har ansett att bestämmelsens viktigaste användningsområde är att tillvarata barnets intressen.
Bestämmelsen anses vara aktuell i synnerhet i förhållande till äldre barn, som har behov av hjälp för att främja sina intressen. Detta eftersom barn inte har partsrättigheter i vårdnadsmål. Mot bakgrund av vad som anses vara ett barnombuds huvuduppgifter har man sammanfattningsvis ansett att det i regel är mest lämpligt att utse en advokat för att fylla denna funktion.
Nya Zeeland: grundläggande information
I en informationsbroschyr från de nyazeeländska domstolarna finns grundläggande information under den sympatiska rubriken ”Children have rights”. Här konstateras att när en vårdnadstvist inte har kunnat lösas genom familjerådgivning eller medling – och då det är troligt att det kommer att handläggas av domstol – så kommer domstolen i regel utse en advokat för barnet.
Barnadvokatens jobb är, enligt de nyazeeländska domstolarna, att träffa barnet för att ta reda på vad de anser om tvisten och hur den kan lösas, samt att representera barnet, barnets intressen och barnets bästa under tiden målet prövas. Barnets advokat är ”the child’s lawyer, and no-one else’s”.
Kort och koncis information, som ger intrycket av att man på Nya Zeeland verkligen gör allvarliga ansträngningar för att värna barnets rätt. Dessutom förefaller det vara klart att barnets ombud inte har till uppgift att t ex medla mellan föräldrarna, utan att vara ombud ”för barnet, och ingen annan”.
Connecticut: en föregångare!
Tillbaka till USA. Delstaten Connecticut verkar vara en föregångare på barnrättens område. 1981, i ett rättsfall från denna delstat, uttalade Supreme Court of Connecticut att då det är fråga om konfliktfyllda vårdnadsmål bör barnet ha en oberoende juridisk representant. Här kan man således verkligen tala om en modern syn på barnet som en egen individ, med egna rättigheter och intressen i vårdnadsmålet som är värda att ta på allvar och värna. Jag tycker att domstolens egna ord är väl värda att citera:
For the future, we suggest that, in the absence of strong countervailing considerations such as physical urgency or financial stringency, the better course is to appoint independent counsel whenever the issue of child custody is seriously contested.
Och nog kan man hålla med om att ett oberoende biträde för barnet är ”the better course”, d v s det bästa sättet att se till att målet utreds i tillräcklig omfattning och att barnet inte hamnar i skymundan.
Du som vill läsa mer om rättsfallet och om barnadvokater i Connecticut kan göra det via den här länken.
Virginia: ombudets uppgifter
Som avslutning på det här inlägget tänker jag dela med mig av delar av genomgången av barnombuds uppgifter som tillhandahålls av domstolarna i Virginia.
I domstolarnas handbok ”Performance standards for guardians ad litem for children” beskrivs regelverket. Till att börja med ska biträdet vara advokat med relevant utbildning på området. Domstolarna delar upp ombudets uppgifter i olika punkter (A-K), som återges nedan. Regelverket omfattar även motsvarigheten till svenska LVU-ärenden, men följande aspekter av biträdets uppdrag (som jag har valt ut) är särskilt aktuella när det gäller just vårdnadsmål.
På det stora hela är det alldeles utmärkta rekommendationer för hur ett ombud bör arbeta.
A. Träffa barnet personligen
Ombudets uppgift är, till att börja med, att skapa en relation till barnet (klienten). Detta möte bör ske på ett sådant sätt att ombudet kan iaktta barnet och ta reda på barnets önskningar, samt vilket behov som finns av ytterligare utredning och/eller interimistiska beslut från rätten.
Sådana möten bör äga rum innan den första inställelsen i domstol (motsvarande den muntliga förberedelsen), och inte i domstolens lokaler. Mötet bör ske t ex på ombudets kontor, hemma hos barnet eller i skolan, på behörigt avstånd från parterna (föräldrarna) så att barnet kan tala öppet om sin situation.
Det bör finnas tillräckligt med tid mellan intervjun/första mötet och det första framträdandet i rätten, så att ombudet till fullo hinner analysera den information som ombudet har samlat, vidta lämpliga åtgärder, samt formulera meningsfull argumentation och rekommendationer till rätten.
I ärenden som omfattar anklagelser om sexuella och/eller andra övergrepp bör ombudet förlita sig på intervjuer som utförts av rättsläkare eller annan kriminalteknisk expertis, snarare än att utföra en egen oberoende utredning och intervjua barnet om de påstådda övergreppen.
Barnen bör uppmuntras, på ett lämpligt sätt, att ge uttryck för sina farhågor och åsikter. Barnet bör emellertid aldrig känna sig tvingat att säga vem av föräldrarna barnet föredrar eller var det vill bo.
Då det gäller små barn innebär inte barnets ålder och bristande verbala förmåga att ombudet undgår sin skyldighet att träffa barnet. Vid möten med små barn, barn med begränsad språklig förmåga eller barn med funktionshinder måste ombudet i högre grad förlita sig på egna iakttagelser.
B. Utför en oberoende utredning för att säkerställa fakta i målet.
Ombudet ska gå igenom alla relevanta handlingar från rätten, socialtjänsten, läkare, skola och/eller psykiatrin. Ombudet ska intervjua parterna (föräldrarna) och andra med relevant kunskap om barnet.
Ombudet bör göra en oberoende bedömning av alla anklagelser om övergrepp eller vanvård eller fara för barnets säkerhet och hälsa. Detta omfattar (men är inte enbart begränsat till) fysiskt och psykiskt våld, sexuella övergrepp, bristande omsorg, ointresse för barnets skolgång, samt huruvida barnet får bevittna våld eller missbruk i hemmet. Denna bedömning ska ske oavsett om våld, vanvård eller faror påtalas av parterna (föräldrarna) eller inte.
C. Ge barnet rådgivning, på ett sätt som barnet förstår, om processens gång, barnets rättigheter samt barnombudets roll och ansvar.
Ombudet ska bl a se till att barnet vet hur man ska komma i kontakt med ombudet. Om barnet har påtagliga psykologiska besvär bör ombudet tillfråga t ex behandlande läkare om hur man ska framföra information till barnet på bästa sätt.
D. Delta (om det är lämpligt) i medling m m inför huvudförhandlingen.
Om det är lämpligt bör ombudet delta i alla sammanträden inför huvudförhandlingen, inklusive medling. Ombudet bör dessutom agera för att försöka lösa ärendet på ett så fredligt sätt som möjligt. När så krävs bör ombudet emellertid klargöra att ombudet inte har till uppgift att medla mellan föräldrarna.
Ombudets funktion vid sådana möten är att representera, och tala för, barnets bästa. Huvudregeln är att ombudet bör uppmuntra till överenskommelser mellan parterna. I undantagsfall (då ombudet med rätta anser att ett förslag till överenskommelse strider mot barnets bästa) bör ombudet först diskutera dessa farhågor med föräldrarna och deras ombud. Om detta likväl inte leder till någon åtgärd bör ombudet informera rätten om de fakta som talar för att den planerade överenskommelsen är olämplig för barnet och därmed inte bör stadfästas av rätten.
E. Säkerställ att barnet närvarar vid alla tillfällen där barnets närvaro är lämplig och/eller obligatorisk.
Ombudet bör tillfråga barnet, någon av föräldrarna, läkare eller andra relevanta personer för att avgöra om det är lämpligt att barnet hörs av rätten. Beslut från ombudet om att barnet inte bör höras bör fattas utifrån barnets ålder, mognad och önskningar, risken för trauma för barnet om det hörs m m.
F. Framträd i rätten för att till fullo, och med kraft, ta tillvara barnets intressen.
Barnombudet bör åberopa vittnen, ställa frågor till parternas (föräldrarnas) åberopade vittnen, samt åberopa egen bevisning då detta är nödvändigt. Ombudet ska inte passivt ansluta sig till endera partens (förälderns) ståndpunkt och argumentation. Ombudet ska uppträda som advokat i ordets fulla bemärkelse för att säkerställa en utgång som verkligen är i enlighet med barnets bästa.
G. Förbered barnet på att vittna, när det är nödvändigt och lämpligt, i enlighet med barnets bästa.
För vissa barn är det positivt och stärkande att få vittna. För andra kan det vara väldigt traumatiskt. Ombudet måste således bedöma för- och nackdelarna med att kalla barnet som vittne i det enskilda fallet. Ombudet ska tillfråga barnets eventuella läkare inom psykiatrin eller annan psykiatrisk expertis för att få hjälp med att bedöma om det kan förorsaka ett trauma för barnet att vittna. Givetvis spelar bevisläget i stort in i hur nödvändigt det är att barnet hörs.
H. Förse rätten med tillräcklig information (även särskilda rekommendationer om vilket beslut rätten bör fatta utifrån vad som framkommit genom intervjuer och oberoende utredning).
Ombudet bör uttala sig om (men inte binda upp sig kring) förslag som lämnats av t ex socialtjänst och medlare.
I. Kommunicera med samt upprätthåll en professionell kontakt så långt detta är möjligt med alla parter utan att ge avkall på det egna oberoendet.
J. Ge in lämpliga inlagor, yrkanden, överklaganden å barnets vägnar och se till att barnet har ett eget ombud även i prövning av målet i högre rätt.
K. Ge barnet rådgivning, på ett sätt som barnet förstår, om domstolens beslut och om vilka konsekvenser det får för barnet och andra personer i barnets liv.
Sammanfattning
Efter att ha gått igenom delar av regelverket om barnombud i Virginia måste vi nu runda av detta inlägg, som skulle kunna pågå i det oändliga (med tanke på att vi har ett stort antal rättssystem som vore intressanta att skriva mer om).
Avslutningsvis skulle jag vilja påstå att det finns en sak som är helt avgörande för en vettig bedömning av frågan om barnombud: barn vill komma till tals i ärenden som gäller dem. Det är viktigt att vi har det i bakhuvudet när vi diskuterar huruvida det är en vettig idé att göra som man har gjort i USA, Nya Zeeland och Norge.
Frågan, som jag ser det, är: tror vi att en sådan reform kommer att stärka barnens rättigheter? Eller tror vi av någon anledning att det skulle inskränka barnens rättigheter att de ges chansen att ha ett eget ombud? Beroende på hur vi ställer oss till den frågan kommer vi nog bli klarare över vad vi tycker om ett framtida införande av ombud för barn i vårdnadsmål.
onsdag 25 juli 2012
måndag 2 juli 2012
Barns rätt och vilja att komma till tals i vårdnadstvister
I Socialstyrelsens rapport ”Familjerätten och barnet i vårdnadstvister”, som utvärderade vårdnadsreformen 2006, konstaterar BRIS och Rädda Barnen att ”problemet är att barnen upplever att de inte blivit lyssnade på”, samt att barn ”vill komma till tals, det är aldrig farligt att fråga”.
En intressant undersökning av just barns upplevelser av det egna deltagandet (eller bristen på deltagande) i vårdnadsmål publicerades förra året i tidskriften International Journal of Law, Policy and the Family. Författarna – Rachel Birnbaum, Nicholas Bala och Francince Cyr – är professorer i sociologi (Birnbaum), juridik (Bala) respektive psykologi (Cyr), samtliga verksamma i Kanada.
Professor Cyr har under 2010 intervjuat 32 barn om deras erfarenheter att få komma till tals i vårdnadsärenden. Av intervjuerna framgår att barn uppskattar möjligheten att få komma till tals om de själva vill det, samtidigt som de inte får tvingas att delta eller tvingas känna att de måste välja mellan föräldrarna.
Intervjuerna utfördes i den amerikanska delstaten Ohio samt i provinsen Ontario i Kanada med 16 pojkar och 16 flickor i åldrarna 7-17 år, som i samband med vårdnadsmålet hade
1. pratat i enrum med en domare,
2. haft en egen advokat,
3. eller fått tala med en psykolog.
Samtliga barn intervjuades efter att föräldrarnas vårdnadstvist blivit avgjord. Mamman hade fått ensam vårdnad om 22 av barnen, pappan hade fått ensam vårdnad om 7 barn, och för övriga 3 barns del hade man dömt till gemensam vårdnad. Separationerna hade ägt rum 3-5 år tidigare, då barnen var mellan 4 och 12 år gamla. I hälften av fallen hade tvisten hamnat i domstol. Domarna/besluten hade avkunnats mellan 1 månad och 5 år tidigare. 16 av barnen hade blivit hörda i enrum av en domare, 9 hade haft en egen advokat och 7 hade blivit intervjuade av en psykolog/socialsekreterare.
Samtliga 32 fall hade inbegripit allvarliga anklagelser (våld i hemmet, bristande omsorg om barnet samt frågor kopplade till psykiska besvär).
Barnens egna åsikter
Barnen blev tillfrågade av Francince Cyr om vad de mindes om föräldrarnas separation, samt hur de upplevde sitt eget deltagande då ärendet var uppe för prövning. Så gott som samtliga barn uppgav att de var ledsna och oroliga över föräldrarnas separation. Alla barn som varit 10 år eller äldre då separationen ägde rum uppgav att de hade sagt vad de själva tyckte om var de ville bo till sina föräldrar. De flesta barnen antydde dock att föräldrarna inte hade lyssnat på vad barnen tyckte om saken. Här är några citat angående detta.
”I didn’t have any say . . . they [parents and professionals] need to listen to children, they [children] are humans no matter how old they are”. (15-åring)
”I would have liked to be at court, after all it is my life”. (11-åring)
”I was told it [arrangements] was none of my business”. (9-åring)
”I remember seeing a social worker and not knowing why until it was too late [that this meeting could have a significant effect on my future]”. (13-åring)
Citaten visar att barn är betydligt mer kompetenta, och har en klarare uppfattning, än vad många av oss som arbetar med dessa ärenden kan få intryck av (eftersom vi exempelvis i Sverige sällan ”hör” barnen annat än i andra hand, via socialnämndens utredningar).
Delstaterna i USA samt de kanadensiska provinserna (som alla har egna rättssystem) erbjuder dock fler möjligheter för barnen att komma till tals än vad som är fallet i Sverige. I både Ohio och Ontario har barn som är inbegripna i ett vårdnadsmål både möjlighet att få ett eget juridiskt ombud och en möjlighet att få tala i enrum med rättens ordförande, d v s domaren som ska döma i målet.
Barnen i Ohio och Ontario var eniga både om att det var viktigt för dem att bli hörda, även om de inte ville fatta de slutliga besluten. De 16 barn som träffade en domare (ett vanligt förfaringssätt särskilt i Ohio) uppgav att de inledningsvis var oroliga inför mötet, men att de ville tala med domaren för att förklara hur de själva tyckte och tänkte. (De träffade domaren på egen hand, och hördes alltså inte inför rätten. I 8 av dessa fall, då barnen träffade domaren i enrum, var barnets särskilda juridiska biträde också närvarande.)
Så här sade några av barnen om sina möten (med eller utan advokat) med domaren:
”I wanted to be heard as it was about me . . . judge never heard about lot of stuff”. (10-åring)
”Yes, it was good to see the judge, even though I did not get what I wanted”. (10-åring)
”Didn’t get what I wanted, not worth it [judicial interview], but did get my point across”. (14-åring)
Barnens reaktioner var med andra ord positiva – även om de inte alltid upplevde att de hade fått sin vilja igenom.
Följderna av att barnen hålls utanför
Inte heller i USA och Kanada får barn alltid komma till tals i vårdnadsärenden. Detta, framhåller Birnbaum, Bala och Cyr, beror delvis på antaganden från rättsväsendets aktörer samt från föräldrar om att barn kommer att ta skada om de på något sätt blir indragna i beslutsfattandet efter föräldrarnas separation. (Det här resonemanget är något man kan känna igen även från det svenska rättsväsendet.)
Likväl pekar många oberoende forskningsrön på att ”children want and will benefit from being part of the decision-making process”. Detta verkar vara fallet oavsett vilket rättssystem man har gjort undersökningen i. Författarna hänvisar till undersökningar från både USA, Kanada, Tyskland och Nya Zeeland som pekar på liknande resultat.
I en av de refererade studierna från delstaten New South Wales i Australien intervjuades 12 barn (6 flickor och 6 pojkar). Samtliga barn tyckte att de borde få ha något att säga till om. Många uppgav att de i efterhand kände sig arga och bittra över att ha hållits utanför beslutsfattandet. De beskrev sina känslor med ord som ”cranky and upset”, ”angry”, ”horrible”, ”sad and bad”, ”frustrated”, ”an outsider” och ”left in the dark”.
Intervjuerna med barnen i Australien påminner (dessvärre) mer om situationen i Sverige och de forskningsrön man skulle kunna vänta sig här – så länge som fler möjligheter för barnen att komma till tals saknas. Detta trots att barnens rättigheter utgör utgångspunkten för den familjerättsliga lagstiftningen.
Jag delar Birnbaum, Bala och Cyrs iakttagelse om att rättsväsendet (d v s även det svenska rättsväsendet) utgår från en presumtion om att barn är oskrivna kort som kan få ”fel” saker skrivna på sig. Man antar att det bästa är att utesluta barnen från själva rättsprocessen så långt det är möjligt. Av studien från Australien framgår dock att barn känner ilska och bitterhet då de inte har fått utöva sin rätt att komma till tals. Det är allvarligt med tanke på att barn som känner så får svårare att anpassa sig till den nya situationen där föräldrarna inte längre ska vara tillsammans.
I artikeln framhålls vidare att det är viktigt att göra skillnad på barns deltagande och barns valfrihet. Barn vill nämligen i allmänhet vara delaktiga tillsammans med ”supportive adults during family transitions”. Det är inte förenligt med barnets bästa, framhåller artikelförfattarna, om barnen behandlas som passiva objekt som ska skyddas från beslutsfattandet. Däremot är det relativt få barn som vill eller förväntar sig att de själva ska ha total valfrihet och fatta besluten helt på egen hand.
Tar barn skada av att utöva sina rättigheter?
I slutet av artikeln konstateras något som kommer att vara aktuellt för det fall särskilda barnombud i vårdnadsmål införs även i svensk rätt, nämligen att man inte bör förlita sig på ”just one interview to establish a child’s view and preferences”. Om barn mår dåligt, som de per definition gör under ett vårdnadsärende, måste man vara lyhörd. Man kan inte räkna med att de kommer att lägga fram hela sanningen på ett bräde första gången man pratar med dem. (Detta visar i sin tur på vikten av utbildning om hur man pratar med barn för alla rättsväsendets aktörer. Detta vore en välkommen uppgift både för Domstolsverket och för Sveriges Advokatsamfund i framtiden.)
Det är värt att understryka att det tillfälle som barnen i Ohio och Ontario i efterhand mindes som mest traumatiskt inte var mötet med någon av rättsväsendets aktörer. Det mest traumatiska minne de hade var dagen för föräldrarnas separation. Av detta kan man dra slutsatsen att det inte är så farligt som vi kanske tror för barn att göra sina röster hörda.
Antagandet om barns sårbarhet står således i vägen för barnets (ofta omtalade, men sällan utövade) rätt att komma till tals. Att utövandet av den rätten skulle vara farlig för barnet självt är en uppfattning som inte vinner stöd av psykologisk forskning (t ex Francine Cyrs intervjuer). Lämpligare underlag för att bilda sig en uppfattning om saken är svårt att hitta, om vi inte ska luta oss tillbaka på vad var och en tror eller tycker.
Om barnen som själva varit med om vårdnadstvister säger att de vill att vi lyssnar, och att de tyckte att det kändes bra att få delta i processen (eller vice versa att de hade velat delta), då får man också anta att barnen är mogna för den uppgiften. Sedan är det självfallet upp till oss som arbetar med de här frågorna att värdera barnens utsagor på ett nyktert och kompetent sätt.
Det förtjänar att nämnas att artikelförfattarna framhåller att den mesta forskningen inte bara inom psykologi utan även inom juridik och samhällsvetenskap idag framhåller vikten av att låta barn ”participate in post-separation decision making”. Låt barnen delta, alltså. Det är en humanistisk trend som jag hoppas växer sig ännu starkare den närmaste tiden.
En intressant undersökning av just barns upplevelser av det egna deltagandet (eller bristen på deltagande) i vårdnadsmål publicerades förra året i tidskriften International Journal of Law, Policy and the Family. Författarna – Rachel Birnbaum, Nicholas Bala och Francince Cyr – är professorer i sociologi (Birnbaum), juridik (Bala) respektive psykologi (Cyr), samtliga verksamma i Kanada.
Professor Cyr har under 2010 intervjuat 32 barn om deras erfarenheter att få komma till tals i vårdnadsärenden. Av intervjuerna framgår att barn uppskattar möjligheten att få komma till tals om de själva vill det, samtidigt som de inte får tvingas att delta eller tvingas känna att de måste välja mellan föräldrarna.
Intervjuerna utfördes i den amerikanska delstaten Ohio samt i provinsen Ontario i Kanada med 16 pojkar och 16 flickor i åldrarna 7-17 år, som i samband med vårdnadsmålet hade
1. pratat i enrum med en domare,
2. haft en egen advokat,
3. eller fått tala med en psykolog.
Samtliga barn intervjuades efter att föräldrarnas vårdnadstvist blivit avgjord. Mamman hade fått ensam vårdnad om 22 av barnen, pappan hade fått ensam vårdnad om 7 barn, och för övriga 3 barns del hade man dömt till gemensam vårdnad. Separationerna hade ägt rum 3-5 år tidigare, då barnen var mellan 4 och 12 år gamla. I hälften av fallen hade tvisten hamnat i domstol. Domarna/besluten hade avkunnats mellan 1 månad och 5 år tidigare. 16 av barnen hade blivit hörda i enrum av en domare, 9 hade haft en egen advokat och 7 hade blivit intervjuade av en psykolog/socialsekreterare.
Samtliga 32 fall hade inbegripit allvarliga anklagelser (våld i hemmet, bristande omsorg om barnet samt frågor kopplade till psykiska besvär).
Barnens egna åsikter
Barnen blev tillfrågade av Francince Cyr om vad de mindes om föräldrarnas separation, samt hur de upplevde sitt eget deltagande då ärendet var uppe för prövning. Så gott som samtliga barn uppgav att de var ledsna och oroliga över föräldrarnas separation. Alla barn som varit 10 år eller äldre då separationen ägde rum uppgav att de hade sagt vad de själva tyckte om var de ville bo till sina föräldrar. De flesta barnen antydde dock att föräldrarna inte hade lyssnat på vad barnen tyckte om saken. Här är några citat angående detta.
”I didn’t have any say . . . they [parents and professionals] need to listen to children, they [children] are humans no matter how old they are”. (15-åring)
”I would have liked to be at court, after all it is my life”. (11-åring)
”I was told it [arrangements] was none of my business”. (9-åring)
”I remember seeing a social worker and not knowing why until it was too late [that this meeting could have a significant effect on my future]”. (13-åring)
Citaten visar att barn är betydligt mer kompetenta, och har en klarare uppfattning, än vad många av oss som arbetar med dessa ärenden kan få intryck av (eftersom vi exempelvis i Sverige sällan ”hör” barnen annat än i andra hand, via socialnämndens utredningar).
Delstaterna i USA samt de kanadensiska provinserna (som alla har egna rättssystem) erbjuder dock fler möjligheter för barnen att komma till tals än vad som är fallet i Sverige. I både Ohio och Ontario har barn som är inbegripna i ett vårdnadsmål både möjlighet att få ett eget juridiskt ombud och en möjlighet att få tala i enrum med rättens ordförande, d v s domaren som ska döma i målet.
Barnen i Ohio och Ontario var eniga både om att det var viktigt för dem att bli hörda, även om de inte ville fatta de slutliga besluten. De 16 barn som träffade en domare (ett vanligt förfaringssätt särskilt i Ohio) uppgav att de inledningsvis var oroliga inför mötet, men att de ville tala med domaren för att förklara hur de själva tyckte och tänkte. (De träffade domaren på egen hand, och hördes alltså inte inför rätten. I 8 av dessa fall, då barnen träffade domaren i enrum, var barnets särskilda juridiska biträde också närvarande.)
Så här sade några av barnen om sina möten (med eller utan advokat) med domaren:
”I wanted to be heard as it was about me . . . judge never heard about lot of stuff”. (10-åring)
”Yes, it was good to see the judge, even though I did not get what I wanted”. (10-åring)
”Didn’t get what I wanted, not worth it [judicial interview], but did get my point across”. (14-åring)
Barnens reaktioner var med andra ord positiva – även om de inte alltid upplevde att de hade fått sin vilja igenom.
Följderna av att barnen hålls utanför
Inte heller i USA och Kanada får barn alltid komma till tals i vårdnadsärenden. Detta, framhåller Birnbaum, Bala och Cyr, beror delvis på antaganden från rättsväsendets aktörer samt från föräldrar om att barn kommer att ta skada om de på något sätt blir indragna i beslutsfattandet efter föräldrarnas separation. (Det här resonemanget är något man kan känna igen även från det svenska rättsväsendet.)
Likväl pekar många oberoende forskningsrön på att ”children want and will benefit from being part of the decision-making process”. Detta verkar vara fallet oavsett vilket rättssystem man har gjort undersökningen i. Författarna hänvisar till undersökningar från både USA, Kanada, Tyskland och Nya Zeeland som pekar på liknande resultat.
I en av de refererade studierna från delstaten New South Wales i Australien intervjuades 12 barn (6 flickor och 6 pojkar). Samtliga barn tyckte att de borde få ha något att säga till om. Många uppgav att de i efterhand kände sig arga och bittra över att ha hållits utanför beslutsfattandet. De beskrev sina känslor med ord som ”cranky and upset”, ”angry”, ”horrible”, ”sad and bad”, ”frustrated”, ”an outsider” och ”left in the dark”.
Intervjuerna med barnen i Australien påminner (dessvärre) mer om situationen i Sverige och de forskningsrön man skulle kunna vänta sig här – så länge som fler möjligheter för barnen att komma till tals saknas. Detta trots att barnens rättigheter utgör utgångspunkten för den familjerättsliga lagstiftningen.
Jag delar Birnbaum, Bala och Cyrs iakttagelse om att rättsväsendet (d v s även det svenska rättsväsendet) utgår från en presumtion om att barn är oskrivna kort som kan få ”fel” saker skrivna på sig. Man antar att det bästa är att utesluta barnen från själva rättsprocessen så långt det är möjligt. Av studien från Australien framgår dock att barn känner ilska och bitterhet då de inte har fått utöva sin rätt att komma till tals. Det är allvarligt med tanke på att barn som känner så får svårare att anpassa sig till den nya situationen där föräldrarna inte längre ska vara tillsammans.
I artikeln framhålls vidare att det är viktigt att göra skillnad på barns deltagande och barns valfrihet. Barn vill nämligen i allmänhet vara delaktiga tillsammans med ”supportive adults during family transitions”. Det är inte förenligt med barnets bästa, framhåller artikelförfattarna, om barnen behandlas som passiva objekt som ska skyddas från beslutsfattandet. Däremot är det relativt få barn som vill eller förväntar sig att de själva ska ha total valfrihet och fatta besluten helt på egen hand.
Tar barn skada av att utöva sina rättigheter?
I slutet av artikeln konstateras något som kommer att vara aktuellt för det fall särskilda barnombud i vårdnadsmål införs även i svensk rätt, nämligen att man inte bör förlita sig på ”just one interview to establish a child’s view and preferences”. Om barn mår dåligt, som de per definition gör under ett vårdnadsärende, måste man vara lyhörd. Man kan inte räkna med att de kommer att lägga fram hela sanningen på ett bräde första gången man pratar med dem. (Detta visar i sin tur på vikten av utbildning om hur man pratar med barn för alla rättsväsendets aktörer. Detta vore en välkommen uppgift både för Domstolsverket och för Sveriges Advokatsamfund i framtiden.)
Det är värt att understryka att det tillfälle som barnen i Ohio och Ontario i efterhand mindes som mest traumatiskt inte var mötet med någon av rättsväsendets aktörer. Det mest traumatiska minne de hade var dagen för föräldrarnas separation. Av detta kan man dra slutsatsen att det inte är så farligt som vi kanske tror för barn att göra sina röster hörda.
Antagandet om barns sårbarhet står således i vägen för barnets (ofta omtalade, men sällan utövade) rätt att komma till tals. Att utövandet av den rätten skulle vara farlig för barnet självt är en uppfattning som inte vinner stöd av psykologisk forskning (t ex Francine Cyrs intervjuer). Lämpligare underlag för att bilda sig en uppfattning om saken är svårt att hitta, om vi inte ska luta oss tillbaka på vad var och en tror eller tycker.
Om barnen som själva varit med om vårdnadstvister säger att de vill att vi lyssnar, och att de tyckte att det kändes bra att få delta i processen (eller vice versa att de hade velat delta), då får man också anta att barnen är mogna för den uppgiften. Sedan är det självfallet upp till oss som arbetar med de här frågorna att värdera barnens utsagor på ett nyktert och kompetent sätt.
Det förtjänar att nämnas att artikelförfattarna framhåller att den mesta forskningen inte bara inom psykologi utan även inom juridik och samhällsvetenskap idag framhåller vikten av att låta barn ”participate in post-separation decision making”. Låt barnen delta, alltså. Det är en humanistisk trend som jag hoppas växer sig ännu starkare den närmaste tiden.
Etiketter:
advokat,
skellefteå,
umeå,
vårdnad,
vårdnadstvist
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)