I Socialstyrelsens rapport ”Familjerätten och barnet i vårdnadstvister”, som utvärderade vårdnadsreformen 2006, konstaterar BRIS och Rädda Barnen att ”problemet är att barnen upplever att de inte blivit lyssnade på”, samt att barn ”vill komma till tals, det är aldrig farligt att fråga”.
En intressant undersökning av just barns upplevelser av det egna deltagandet (eller bristen på deltagande) i vårdnadsmål publicerades förra året i tidskriften International Journal of Law, Policy and the Family. Författarna – Rachel Birnbaum, Nicholas Bala och Francince Cyr – är professorer i sociologi (Birnbaum), juridik (Bala) respektive psykologi (Cyr), samtliga verksamma i Kanada.
Professor Cyr har under 2010 intervjuat 32 barn om deras erfarenheter att få komma till tals i vårdnadsärenden. Av intervjuerna framgår att barn uppskattar möjligheten att få komma till tals om de själva vill det, samtidigt som de inte får tvingas att delta eller tvingas känna att de måste välja mellan föräldrarna.
Intervjuerna utfördes i den amerikanska delstaten Ohio samt i provinsen Ontario i Kanada med 16 pojkar och 16 flickor i åldrarna 7-17 år, som i samband med vårdnadsmålet hade
1. pratat i enrum med en domare,
2. haft en egen advokat,
3. eller fått tala med en psykolog.
Samtliga barn intervjuades efter att föräldrarnas vårdnadstvist blivit avgjord. Mamman hade fått ensam vårdnad om 22 av barnen, pappan hade fått ensam vårdnad om 7 barn, och för övriga 3 barns del hade man dömt till gemensam vårdnad. Separationerna hade ägt rum 3-5 år tidigare, då barnen var mellan 4 och 12 år gamla. I hälften av fallen hade tvisten hamnat i domstol. Domarna/besluten hade avkunnats mellan 1 månad och 5 år tidigare. 16 av barnen hade blivit hörda i enrum av en domare, 9 hade haft en egen advokat och 7 hade blivit intervjuade av en psykolog/socialsekreterare.
Samtliga 32 fall hade inbegripit allvarliga anklagelser (våld i hemmet, bristande omsorg om barnet samt frågor kopplade till psykiska besvär).
Barnens egna åsikter
Barnen blev tillfrågade av Francince Cyr om vad de mindes om föräldrarnas separation, samt hur de upplevde sitt eget deltagande då ärendet var uppe för prövning. Så gott som samtliga barn uppgav att de var ledsna och oroliga över föräldrarnas separation. Alla barn som varit 10 år eller äldre då separationen ägde rum uppgav att de hade sagt vad de själva tyckte om var de ville bo till sina föräldrar. De flesta barnen antydde dock att föräldrarna inte hade lyssnat på vad barnen tyckte om saken. Här är några citat angående detta.
”I didn’t have any say . . . they [parents and professionals] need to listen to children, they [children] are humans no matter how old they are”. (15-åring)
”I would have liked to be at court, after all it is my life”. (11-åring)
”I was told it [arrangements] was none of my business”. (9-åring)
”I remember seeing a social worker and not knowing why until it was too late [that this meeting could have a significant effect on my future]”. (13-åring)
Citaten visar att barn är betydligt mer kompetenta, och har en klarare uppfattning, än vad många av oss som arbetar med dessa ärenden kan få intryck av (eftersom vi exempelvis i Sverige sällan ”hör” barnen annat än i andra hand, via socialnämndens utredningar).
Delstaterna i USA samt de kanadensiska provinserna (som alla har egna rättssystem) erbjuder dock fler möjligheter för barnen att komma till tals än vad som är fallet i Sverige. I både Ohio och Ontario har barn som är inbegripna i ett vårdnadsmål både möjlighet att få ett eget juridiskt ombud och en möjlighet att få tala i enrum med rättens ordförande, d v s domaren som ska döma i målet.
Barnen i Ohio och Ontario var eniga både om att det var viktigt för dem att bli hörda, även om de inte ville fatta de slutliga besluten. De 16 barn som träffade en domare (ett vanligt förfaringssätt särskilt i Ohio) uppgav att de inledningsvis var oroliga inför mötet, men att de ville tala med domaren för att förklara hur de själva tyckte och tänkte. (De träffade domaren på egen hand, och hördes alltså inte inför rätten. I 8 av dessa fall, då barnen träffade domaren i enrum, var barnets särskilda juridiska biträde också närvarande.)
Så här sade några av barnen om sina möten (med eller utan advokat) med domaren:
”I wanted to be heard as it was about me . . . judge never heard about lot of stuff”. (10-åring)
”Yes, it was good to see the judge, even though I did not get what I wanted”. (10-åring)
”Didn’t get what I wanted, not worth it [judicial interview], but did get my point across”. (14-åring)
Barnens reaktioner var med andra ord positiva – även om de inte alltid upplevde att de hade fått sin vilja igenom.
Följderna av att barnen hålls utanför
Inte heller i USA och Kanada får barn alltid komma till tals i vårdnadsärenden. Detta, framhåller Birnbaum, Bala och Cyr, beror delvis på antaganden från rättsväsendets aktörer samt från föräldrar om att barn kommer att ta skada om de på något sätt blir indragna i beslutsfattandet efter föräldrarnas separation. (Det här resonemanget är något man kan känna igen även från det svenska rättsväsendet.)
Likväl pekar många oberoende forskningsrön på att ”children want and will benefit from being part of the decision-making process”. Detta verkar vara fallet oavsett vilket rättssystem man har gjort undersökningen i. Författarna hänvisar till undersökningar från både USA, Kanada, Tyskland och Nya Zeeland som pekar på liknande resultat.
I en av de refererade studierna från delstaten New South Wales i Australien intervjuades 12 barn (6 flickor och 6 pojkar). Samtliga barn tyckte att de borde få ha något att säga till om. Många uppgav att de i efterhand kände sig arga och bittra över att ha hållits utanför beslutsfattandet. De beskrev sina känslor med ord som ”cranky and upset”, ”angry”, ”horrible”, ”sad and bad”, ”frustrated”, ”an outsider” och ”left in the dark”.
Intervjuerna med barnen i Australien påminner (dessvärre) mer om situationen i Sverige och de forskningsrön man skulle kunna vänta sig här – så länge som fler möjligheter för barnen att komma till tals saknas. Detta trots att barnens rättigheter utgör utgångspunkten för den familjerättsliga lagstiftningen.
Jag delar Birnbaum, Bala och Cyrs iakttagelse om att rättsväsendet (d v s även det svenska rättsväsendet) utgår från en presumtion om att barn är oskrivna kort som kan få ”fel” saker skrivna på sig. Man antar att det bästa är att utesluta barnen från själva rättsprocessen så långt det är möjligt. Av studien från Australien framgår dock att barn känner ilska och bitterhet då de inte har fått utöva sin rätt att komma till tals. Det är allvarligt med tanke på att barn som känner så får svårare att anpassa sig till den nya situationen där föräldrarna inte längre ska vara tillsammans.
I artikeln framhålls vidare att det är viktigt att göra skillnad på barns deltagande och barns valfrihet. Barn vill nämligen i allmänhet vara delaktiga tillsammans med ”supportive adults during family transitions”. Det är inte förenligt med barnets bästa, framhåller artikelförfattarna, om barnen behandlas som passiva objekt som ska skyddas från beslutsfattandet. Däremot är det relativt få barn som vill eller förväntar sig att de själva ska ha total valfrihet och fatta besluten helt på egen hand.
Tar barn skada av att utöva sina rättigheter?
I slutet av artikeln konstateras något som kommer att vara aktuellt för det fall särskilda barnombud i vårdnadsmål införs även i svensk rätt, nämligen att man inte bör förlita sig på ”just one interview to establish a child’s view and preferences”. Om barn mår dåligt, som de per definition gör under ett vårdnadsärende, måste man vara lyhörd. Man kan inte räkna med att de kommer att lägga fram hela sanningen på ett bräde första gången man pratar med dem. (Detta visar i sin tur på vikten av utbildning om hur man pratar med barn för alla rättsväsendets aktörer. Detta vore en välkommen uppgift både för Domstolsverket och för Sveriges Advokatsamfund i framtiden.)
Det är värt att understryka att det tillfälle som barnen i Ohio och Ontario i efterhand mindes som mest traumatiskt inte var mötet med någon av rättsväsendets aktörer. Det mest traumatiska minne de hade var dagen för föräldrarnas separation. Av detta kan man dra slutsatsen att det inte är så farligt som vi kanske tror för barn att göra sina röster hörda.
Antagandet om barns sårbarhet står således i vägen för barnets (ofta omtalade, men sällan utövade) rätt att komma till tals. Att utövandet av den rätten skulle vara farlig för barnet självt är en uppfattning som inte vinner stöd av psykologisk forskning (t ex Francine Cyrs intervjuer). Lämpligare underlag för att bilda sig en uppfattning om saken är svårt att hitta, om vi inte ska luta oss tillbaka på vad var och en tror eller tycker.
Om barnen som själva varit med om vårdnadstvister säger att de vill att vi lyssnar, och att de tyckte att det kändes bra att få delta i processen (eller vice versa att de hade velat delta), då får man också anta att barnen är mogna för den uppgiften. Sedan är det självfallet upp till oss som arbetar med de här frågorna att värdera barnens utsagor på ett nyktert och kompetent sätt.
Det förtjänar att nämnas att artikelförfattarna framhåller att den mesta forskningen inte bara inom psykologi utan även inom juridik och samhällsvetenskap idag framhåller vikten av att låta barn ”participate in post-separation decision making”. Låt barnen delta, alltså. Det är en humanistisk trend som jag hoppas växer sig ännu starkare den närmaste tiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar