En bra dag på jobbet
Idag är humöret på topp. På min morgonpromenad till postlådan njöt jag av livet. Solen sken och varma vindar svepte in från alla håll. Väl vid postlådan såg jag ett brev från Högsta Domstolen. De glada tankarna la jag åt sidan och jag tänkte, det är väl som vanligt, ”prövningstillstånd meddelas inte”.
Men denna dag var det annorlunda. Vi – eller rättare sagt – klienten fick prövningstillstånd. Då noterade jag att sommarfåglarna kvittrade glatt. Men kanske inte för det glada beskedet från Högsta Domstolen.
Domen – som målet avser – prövades enbart av tingsrätten. Hovrätten tog inte upp målet till prövning.
Målet avser vårdnad om barn. Var och en förstår nog att det är barnets bästa som i sådana mål måste vara vägledande för målets utgång. Den vårdnadsutredningen som finns visar att min klient är lämplig som förälder och att den andra föräldern inte är detta. Trots detta dömde tingsrätten till förmån för den förälder som inte är lämplig.
Hur kunde tingsrätten döma till förmån för den förälder som inte är lämplig som förälder? Jag skrev i överklagandet att det kan nog bara jurister förstå. Jag är övertygad om att ett barn som är 8 år skulle anse att barn skall bo hos den förälder som är lämplig.
I korthet kan sägas att tingsrätten ansåg att rätten kunde bortse från uppgifterna att mamman inte var lämplig som föräldrar för att utredningen från socialkontoret avsåg uppgifter som gick en tid tillbaka i tiden. Barnet är dock bara 2 år ”gammal” (ingen som är 2 år är gammal) så det var inte fråga om allt för gamla uppgifter. Rätten ansåg vidare att min klient hade en negativ syn på mamman i och med att han ansåg att hon var olämplig. Detta gjorde han utifrån egna iakttagelser och utifrån uppgifter från socialkontoret. I en vårdnadstvist måste föräldrarna till domarna få säga negativa saker om den andra föräldern såvida detta har betydelse för målets utgång! Att så skedde vändes dock enbart mot min klient.
När ett barn bara är 2 år är frågan om föräldrarnas lämplighet viktig. Är bara en förälder lämplig bör ingen tillåta att barnet skall behöva bo hos den som är olämplig.
Jag ringde klienten omgående. Han blev nog minst lika glad som jag. Klienten visste att jag i likhet med honom varit mycket besviken över tingsrättens dom.
Det kändes inte självklart att HD skulle ge prövningstillstånd. HD ger nämligen mycket sällan prövningstillstånd. Men i detta fall anser jag att HD visat att HD kan rätta till misstag gjorda av underinstanserna. Detta var ett misstag som behövde rättas till för rättssäkerhetens skull.
Om tingsrätter och hovrätter kan bortse från vårdnadsutredningar som visar att en förälder är olämplig vore det att hamna helt fel i vårdnadsärenden. Vad skulle allmänheten i så fall anse om våra domstolar?
Som jag påpekat i tidigare blogginlägg har reformen ”En modernare rättegång” inskränkt chanserna att göra sin röst hörd i rättegångsförfarandet. Till EMR-reformen hör att det ofta krävs prövningstillstånd inte bara i HD utan även i hovrätterna. Att få sin sak prövad i hovrätterna har således blivit svårare.
Ingen slump att BRIS – barnens rätt i samhället – och ROKS – riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer – tillsammans med Advokatsamfundet avstyrkte att prövnings-tillstånd skulle behövas för prövning i familjerättsliga mål.
Skälet till prövningstillstånd – enligt regeringen i en proposition – är bl a att barnen kan fara illa av långvariga vårdnadsprocesser. Men det kan ju aldrig gagna barnet att inte få en felaktigt dom prövad! Men regeringen menade att felaktiga domar är domar som kommer att prövas. Varför skedde inte detta när hovrätten fick en uppenbart felaktig dom på sitt bord? Det kan man verkligen undra.
I dag får jag glädjas med min klient. Jag unnar alla klienter framgång men i detta fall var han verkligen värd detta beslut. Nu ligger ett orimligt stort ansvar på HD att rätta till det faktum att hovrätterna inte tar upp alla feldömda mål. I och med att det är orimligt tror jag inte att så kan bli fallet i praktiken. Många felaktiga domar kommer således inte att prövas i hovrätterna.
Om jag är kritisk mot tingsrätten? På sätt och vis inte. Alla kan göra felbedömningar. Det gäller för såväl tingsrätterna, som advokater och åklagare. Det är därför det var bra tidigare med möjligheten att alltid få sin sak prövad av minst två instanser. Det gav rättssäkerhet åt allmänheten. Det är nämligen allmänhetens frågor som prövas i domstol.
Finns skäl till att spara på rättssäkerheten? Ja, det finns det. Staten sparar pengar. Men i den sparivern är det lätt att glömma att rättssäkerhet nog är den viktigaste rättigheten den enskilda individen har i samhället. Utan rättssäkerhet kan staten låsa in dig utan några skäl alls. Glöm aldrig detta. USA har numera en president som försöker stärka rättssäkerheten. Han har ett mycket tufft arbete framför sig. Många vill nämligen inte ha rättssäkerhet för alla.
Rättssäkerhet gynnar inte alla. Den som är stark kan ta för sig ändå.
Men nu är det helg, fint väder och sommar i luften. Så passa på och njut!
fredag 22 maj 2009
fredag 8 maj 2009
Miljöbalken verkar inte gälla för alla
Jag har tänkt på en sak: jag har haft en del miljöbalksbrott på senaste tiden. Förra veckan var jag med en klient på ett polisförhör. Min klient är misstänkt för brott mot miljöbalken. Han har anlagt en mindre stenpir – det vill säga lagt ut några stenar – vid sin sommarstuga för att skydda sin roddbåt mot blåst. Min klient är nu delgiven misstanke för att han genom byggandet av denna enkla stenpir ska ha gjort sig skyldig till så kallad privatisering.
Någonting som har slagit mig är att de enda som egentligen ”åker dit” för miljöbrott är just vanliga människor som vidtagit ganska harmlösa åtgärder – som inte har haft någon egentlig miljöpåverkan alls.
Jag hade till exempel en klient som till sitt flygplan köpte särskilt miljövänligt flygbränsle från Stockholm. Tankbilen kom till byn där min klient bor, men kunde inte köra ända fram till min klients bostad på grund av tjällossningen. I stället ställde chauffören ut tunnorna på en upplagsplats utmed vägen, 300 meter från min klients godkända förvaringsställe. Min klient hann inte ens hämta tunnorna förrän han hade blivit anmäld av en granne och miljökontoret var omedelbart på plats. Nu lyckades jag visserligen få min klient friad genom att jag kunde visa att det inte var fråga om någon permanent förvaring på stället där tunnorna hade råkat hamna. I min plädering påpekade jag också att tankbilen som kom med bränslet faktiskt kunde ha kört av vägen var som helst på vägen till min klient. Det är ju betydligt mer troligt att det sker en olycka när bränslet transporteras någonstans än när det står still på stället.
Tala om storm i ett vattenglas när man jagar vanligt, hederligt folk på det här sättet.
Det känns samtidigt som om de riktiga miljöbovarna klarar sig från att lagföras. Bara något halvår senare fick jag höra på Radio Västerbotten att en tankbil hade vält 300 meter från den plats där flygbränslet tidigare hade stått. Stora mängder farligt dieselbränsle rann då ut i sjön som låg vid olycksplatsen. Tror ni att någon blev åtalad den gången?
I ett annat mål hade jag en frisör som klient. Han blev åtalad för att han inte skulle ha ansökt om tillstånd för hantering av vissa miljöfarliga vätskor i sin salong. Han blev till och med åtalad trots att jag inför sittande rätt kunde visa att min klient faktiskt hade ett giltigt tillstånd. Åklagaren tvingades därför återkalla sin talan, mitt under pågående mål.
Så kallat vanligt folk övervakas således. De är ju lätta att övervaka och lagföra. Men hur sker övervakningen av företag som både begår och kan tänkas begå allvarliga brott mot miljön? Verksamheter där risken är uppenbar att det kan komma att begås miljöbalksbrott? Vi har ju här i Skellefteå gruvföretag och andra stora fabriker vars verksamhet innebär stora skador och skaderisker på miljön. Ingen bryr sig om att åtala för detta.
Man har nu upptäckt att Boliden, som bedriver gruvnäring, har orsakat stora utsläpp
från ett flertal gruvor. Jag är helt övertygad om att ingen miljöåklagare i världen kommer att försöka utreda vem inom Bolidenkoncernen som kan tänkas vara ansvarig för denna allvarliga miljöförstöring. Åklagaren lär ju få problem om han finner att ett brott är begånget. Hur ska åklagaren utreda vem i koncernen som är ansvarig? Är det vd:n för företaget? Är det styrelsen för företaget? Någon förman? Någon eller några vanliga arbetstagare? Jag uppfattar saken som att miljöåklagarna upplever ansvarsfrågan som alltför besvärlig för att ge sig in i.
Åtal väcks således nästan aldrig då det är fråga om verkliga och allvarliga miljöbrott. Jag är övertygad om att problemet är att det är så svårt att hitta någon ansvarig, till skillnad från när det gäller privatpersoner som gör en enkel förbättring på sin tomt, sådant som knappt har någon miljöpåverkan alls.
Miljöbalkens syfte är väl ändå att skydda miljön i stort, och inte att leta efter petitesser? Vad tycker Du?
Jag har tänkt på en sak: jag har haft en del miljöbalksbrott på senaste tiden. Förra veckan var jag med en klient på ett polisförhör. Min klient är misstänkt för brott mot miljöbalken. Han har anlagt en mindre stenpir – det vill säga lagt ut några stenar – vid sin sommarstuga för att skydda sin roddbåt mot blåst. Min klient är nu delgiven misstanke för att han genom byggandet av denna enkla stenpir ska ha gjort sig skyldig till så kallad privatisering.
Någonting som har slagit mig är att de enda som egentligen ”åker dit” för miljöbrott är just vanliga människor som vidtagit ganska harmlösa åtgärder – som inte har haft någon egentlig miljöpåverkan alls.
Jag hade till exempel en klient som till sitt flygplan köpte särskilt miljövänligt flygbränsle från Stockholm. Tankbilen kom till byn där min klient bor, men kunde inte köra ända fram till min klients bostad på grund av tjällossningen. I stället ställde chauffören ut tunnorna på en upplagsplats utmed vägen, 300 meter från min klients godkända förvaringsställe. Min klient hann inte ens hämta tunnorna förrän han hade blivit anmäld av en granne och miljökontoret var omedelbart på plats. Nu lyckades jag visserligen få min klient friad genom att jag kunde visa att det inte var fråga om någon permanent förvaring på stället där tunnorna hade råkat hamna. I min plädering påpekade jag också att tankbilen som kom med bränslet faktiskt kunde ha kört av vägen var som helst på vägen till min klient. Det är ju betydligt mer troligt att det sker en olycka när bränslet transporteras någonstans än när det står still på stället.
Tala om storm i ett vattenglas när man jagar vanligt, hederligt folk på det här sättet.
Det känns samtidigt som om de riktiga miljöbovarna klarar sig från att lagföras. Bara något halvår senare fick jag höra på Radio Västerbotten att en tankbil hade vält 300 meter från den plats där flygbränslet tidigare hade stått. Stora mängder farligt dieselbränsle rann då ut i sjön som låg vid olycksplatsen. Tror ni att någon blev åtalad den gången?
I ett annat mål hade jag en frisör som klient. Han blev åtalad för att han inte skulle ha ansökt om tillstånd för hantering av vissa miljöfarliga vätskor i sin salong. Han blev till och med åtalad trots att jag inför sittande rätt kunde visa att min klient faktiskt hade ett giltigt tillstånd. Åklagaren tvingades därför återkalla sin talan, mitt under pågående mål.
Så kallat vanligt folk övervakas således. De är ju lätta att övervaka och lagföra. Men hur sker övervakningen av företag som både begår och kan tänkas begå allvarliga brott mot miljön? Verksamheter där risken är uppenbar att det kan komma att begås miljöbalksbrott? Vi har ju här i Skellefteå gruvföretag och andra stora fabriker vars verksamhet innebär stora skador och skaderisker på miljön. Ingen bryr sig om att åtala för detta.
Man har nu upptäckt att Boliden, som bedriver gruvnäring, har orsakat stora utsläpp
från ett flertal gruvor. Jag är helt övertygad om att ingen miljöåklagare i världen kommer att försöka utreda vem inom Bolidenkoncernen som kan tänkas vara ansvarig för denna allvarliga miljöförstöring. Åklagaren lär ju få problem om han finner att ett brott är begånget. Hur ska åklagaren utreda vem i koncernen som är ansvarig? Är det vd:n för företaget? Är det styrelsen för företaget? Någon förman? Någon eller några vanliga arbetstagare? Jag uppfattar saken som att miljöåklagarna upplever ansvarsfrågan som alltför besvärlig för att ge sig in i.
Åtal väcks således nästan aldrig då det är fråga om verkliga och allvarliga miljöbrott. Jag är övertygad om att problemet är att det är så svårt att hitta någon ansvarig, till skillnad från när det gäller privatpersoner som gör en enkel förbättring på sin tomt, sådant som knappt har någon miljöpåverkan alls.
Miljöbalkens syfte är väl ändå att skydda miljön i stort, och inte att leta efter petitesser? Vad tycker Du?
onsdag 6 maj 2009
Nya problem med EMR
Idag fick jag återigen ett bevis på vad som är fel med En Modernare Rättegång-reformen. Det handlar om inget mindre än advokatens roll i rättsväsendet och advokatens självständighet.
Idag ringde hovrätten för Övre Norrland till mig och frågade mig om jag kunde gå med på att låta rätten gå igenom viss bevisning (en ljudinspelning från den tidigare tingsrättsförhandlingen) på egen hand och inte i samband med den stundande rättegången i hovrätten. Hovrätten erbjöd sig att skicka över ljudfilen till mig så att jag också skulle kunna sitta på mitt kontor och lyssna igenom den.
Låter det vettigt? Är det meningen att domstolen ska sitta och lyssna på bevisningen utan att försvararen har någon som helst koll på vad de gör? Det vill säga att de verkligen gör vad de lovar?
Jag skrev en inlaga till domstolen och förklarade mina skäl till att jag som försvarare inte gick med på hovrättens erbjudande. Det ligger i advokatkårens och allmänhetens intresse att inte låta domstolarna få öka sin makt på vår bekostnad på det här sättet. På ytan ser det ut som en förenkling av rättegångsförfarandet. Men i själva verket är det ju en försämring av möjligheten för advokaten att vara med och påverka rättens ledamöter och kontrollera att de gör sitt jobb som de ska. Jag anförde bland annat följande:
”Det är av vikt att allmänheten och klienterna förstår att advokaten är självständig i förhållande till såväl domstolen som åklagaren och att advokatens roll endast är att ta tillvara den tilltalades rättigheter. Om jag medger att rätten får ta del av bevisning enskilt – före förhandlingen eller under något avbrott under förhandlingen – kan allmänheten och klienten uppfatta ett sådant samtycke som att jag inte är självständig gentemot domstolen.
Ett medgivande kan också uppfattas av allmänheten och klienten som att jag har en nära och god relation till hovrättens ledamöter. Att jag känner hovrättens ledamöter personligen så pass väl att jag kan lita på att rätten tar del av det material hovrätten lovat att ta del av. Det är faktiskt inte ovanligt att allmänheten och klienter tror att jag som försvarare har en så god och nära relation med rättens ledamöter att jag därigenom fått förhandsbesked från någon domare hur målet kommer att sluta...
Försvararen – i likhet med åklagaren – skall inte ha en nära och god kontakt med rättens ledamöter. För i så fall kan såväl advokatens, åklagarens och domarnas opartiskhet på goda grunder i frågasättas.”
Avslutningsvis tog jag upp det faktum att det händer att nämndemän sitter och nickar till under en pågående huvudförhandling. Och då sitter ändå försvararen med i salen. Då kan man faktiskt fundera på om risken inte är ganska så stor att rättens ledamöter kommer att vara mindre uppmärksamma om de ska sköta viss bevisupptagning på egen hand, i slutna rum. Vad vet vi andra om vad som sker därinne?
Advokaten har bara ett intresse, och det är klientens intressen. Den som blir lidande är alltså den som advokaten är satt att företräda. Många som står åtalade är i en livskris där de själva inte är starka nog att på egen hand bevaka sina rättsliga intressen. Dessutom måste man ha förståelse för att den tilltalade inte har kunskap om vad han har för rättigheter. Av förståeliga skäl. Det är ofta den svåra livskrisen som kan ha förmått dem att begå en illgärning. Ingen människa är ju ond rakt igenom utom i sagornas värld. Man kan säga att de flesta vi advokater försvarar är vanliga människor. Att man har kört rattfull kanske beror på en skilsmässa. Vi stöter ofta på sådana livsfrågor.
En modern rättegång enligt min syn på saken en ackusatorisk straffprocess med fri bevisföring, där det är upp till försvaret och åklagaren att bevisa och motbevisa varandra och övertyga rätten. Men, som min bloggande juristkollega Juristen påpekade häromdagen: vi verkar faktiskt ha gått tillbaka till den inkvisitoriska processen där domstolen ska sitta upphöjd och självständigt tar reda på vad som är sant utan att parterna i rättegången behöver blanda sig i särskilt mycket.
Inkvisitorisk straffprocess var förhärskande på kontinenten fram till början på 1800-talet. Den präglades av ”dystert hemlighetsmakeri”. Det var den sortens process där den misstänkte kände sig värnlös. Så skriver Erik Anners i sin fina bok Den europeiska rättens historia. Är det verkligen rätt att tala om En Modernare Rättegång med tanke på vilka följder EMR-reformen har fått? För mig känns den bara som ett stort steg bakåt, i helt fel rikting. Och det hela har gått oerhört snabbt.
Hur ska det se ut i slutändan om man idag accepterar och säger till hovrätten: ”Nej nej, sköt bevisupptagningen själva ni så kommer jag in sista kvarten och pläderar lite.” Kanske kommer vi till slut få ett system där pläderingen inte heller anses vara särskilt nödvändig eftersom rätten ändå vet sanningen? Vi som är satta att försvara våra medmänniskors rättigheter kan omöjligen godta en sådan utveckling. Annars sitter vi där en vacker dag och skickar in även vår slutplädering med en ljudfil till hovrätten.
Idag fick jag återigen ett bevis på vad som är fel med En Modernare Rättegång-reformen. Det handlar om inget mindre än advokatens roll i rättsväsendet och advokatens självständighet.
Idag ringde hovrätten för Övre Norrland till mig och frågade mig om jag kunde gå med på att låta rätten gå igenom viss bevisning (en ljudinspelning från den tidigare tingsrättsförhandlingen) på egen hand och inte i samband med den stundande rättegången i hovrätten. Hovrätten erbjöd sig att skicka över ljudfilen till mig så att jag också skulle kunna sitta på mitt kontor och lyssna igenom den.
Låter det vettigt? Är det meningen att domstolen ska sitta och lyssna på bevisningen utan att försvararen har någon som helst koll på vad de gör? Det vill säga att de verkligen gör vad de lovar?
Jag skrev en inlaga till domstolen och förklarade mina skäl till att jag som försvarare inte gick med på hovrättens erbjudande. Det ligger i advokatkårens och allmänhetens intresse att inte låta domstolarna få öka sin makt på vår bekostnad på det här sättet. På ytan ser det ut som en förenkling av rättegångsförfarandet. Men i själva verket är det ju en försämring av möjligheten för advokaten att vara med och påverka rättens ledamöter och kontrollera att de gör sitt jobb som de ska. Jag anförde bland annat följande:
”Det är av vikt att allmänheten och klienterna förstår att advokaten är självständig i förhållande till såväl domstolen som åklagaren och att advokatens roll endast är att ta tillvara den tilltalades rättigheter. Om jag medger att rätten får ta del av bevisning enskilt – före förhandlingen eller under något avbrott under förhandlingen – kan allmänheten och klienten uppfatta ett sådant samtycke som att jag inte är självständig gentemot domstolen.
Ett medgivande kan också uppfattas av allmänheten och klienten som att jag har en nära och god relation till hovrättens ledamöter. Att jag känner hovrättens ledamöter personligen så pass väl att jag kan lita på att rätten tar del av det material hovrätten lovat att ta del av. Det är faktiskt inte ovanligt att allmänheten och klienter tror att jag som försvarare har en så god och nära relation med rättens ledamöter att jag därigenom fått förhandsbesked från någon domare hur målet kommer att sluta...
Försvararen – i likhet med åklagaren – skall inte ha en nära och god kontakt med rättens ledamöter. För i så fall kan såväl advokatens, åklagarens och domarnas opartiskhet på goda grunder i frågasättas.”
Avslutningsvis tog jag upp det faktum att det händer att nämndemän sitter och nickar till under en pågående huvudförhandling. Och då sitter ändå försvararen med i salen. Då kan man faktiskt fundera på om risken inte är ganska så stor att rättens ledamöter kommer att vara mindre uppmärksamma om de ska sköta viss bevisupptagning på egen hand, i slutna rum. Vad vet vi andra om vad som sker därinne?
Advokaten har bara ett intresse, och det är klientens intressen. Den som blir lidande är alltså den som advokaten är satt att företräda. Många som står åtalade är i en livskris där de själva inte är starka nog att på egen hand bevaka sina rättsliga intressen. Dessutom måste man ha förståelse för att den tilltalade inte har kunskap om vad han har för rättigheter. Av förståeliga skäl. Det är ofta den svåra livskrisen som kan ha förmått dem att begå en illgärning. Ingen människa är ju ond rakt igenom utom i sagornas värld. Man kan säga att de flesta vi advokater försvarar är vanliga människor. Att man har kört rattfull kanske beror på en skilsmässa. Vi stöter ofta på sådana livsfrågor.
En modern rättegång enligt min syn på saken en ackusatorisk straffprocess med fri bevisföring, där det är upp till försvaret och åklagaren att bevisa och motbevisa varandra och övertyga rätten. Men, som min bloggande juristkollega Juristen påpekade häromdagen: vi verkar faktiskt ha gått tillbaka till den inkvisitoriska processen där domstolen ska sitta upphöjd och självständigt tar reda på vad som är sant utan att parterna i rättegången behöver blanda sig i särskilt mycket.
Inkvisitorisk straffprocess var förhärskande på kontinenten fram till början på 1800-talet. Den präglades av ”dystert hemlighetsmakeri”. Det var den sortens process där den misstänkte kände sig värnlös. Så skriver Erik Anners i sin fina bok Den europeiska rättens historia. Är det verkligen rätt att tala om En Modernare Rättegång med tanke på vilka följder EMR-reformen har fått? För mig känns den bara som ett stort steg bakåt, i helt fel rikting. Och det hela har gått oerhört snabbt.
Hur ska det se ut i slutändan om man idag accepterar och säger till hovrätten: ”Nej nej, sköt bevisupptagningen själva ni så kommer jag in sista kvarten och pläderar lite.” Kanske kommer vi till slut få ett system där pläderingen inte heller anses vara särskilt nödvändig eftersom rätten ändå vet sanningen? Vi som är satta att försvara våra medmänniskors rättigheter kan omöjligen godta en sådan utveckling. Annars sitter vi där en vacker dag och skickar in även vår slutplädering med en ljudfil till hovrätten.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)