Jag är en av försvararna i ”kopplerihärvan”. En storm i ett vattenglas som likväl har utmynnat i förstörda liv: i media har de misstänkta personerna lämnats ut på ett sådant sätt att de som jobbar med männen eller som är bekanta med dem förstår vilka det handlar om. Man skulle kunna säga att det räcker med att ha ett ”IQ fiskmås” för att förstå vilka män det är fråga om, i synnerhet om man är från någon av de orter där de misstänkta kommer från.
Polisens och åklagarens agerande är det första som man måste ta upp. Att åka på en gryningsräd och utan förvarning plocka upp en människa som befinner sig på en fisketur och hålla honom frihetsberövad under lång tid, utan att kolla upp den målsägande kvinnan bättre, är skandal. Att polisen kan agera på rykten på det här sättet är redan det oacceptabelt när det gäller den här typen av chikanerande brott.
Polisen har ett stort – stort – ansvar. Jag förstod från första början att det skulle bli otroligt tungt för min klient när polisen och åklagaren kom och började slå på stora trumman. Det är polis och åklagare som sätter bollen i rullning. Och det är ingen liten boll, eftersom den rullas vidare av media, vilket i sin tur leder vidare till skvaller på Internet. Polis och åklagare vet att det här är massmediamål.
Att polis och åklagare talar om ”koppleri” är en guldgruva för media.
I diskussionsforum på nätet kan man kort därefter läsa namnen på de misstänkta, vilket är fullständigt horribelt.
Min sympati riktar sig mot den klient som jag företräder. Vad de övriga männen har gjort eller inte gjort avser jag inte att ägna tid åt, men alla är de nu försatta på fri fot. Det talar för att ingen begått något brott som är så allvarligt som det framställts i media.
Kanske någon av männen har köpt sex? Jag vet inte. Men jag är säker på att min huvudman inte har köpt sex. Och jag är faktiskt säker på att min klient inte har begått något brott alls. Och kan du inte ha fel då, Jörgen – tänker Du kanske. Det tror jag faktiskt inte. Däremot kan min klient ha gjort något som allmänheten anser vara moraliskt fel. Jag misstänker dock att inte heller så är fallet, eftersom jag tror att allmänheten är modernare än så.
Vad kan vara så pass ”moraliskt fel” att den som begått en sådan moralisk överträdelse bör hängas ut med uppgifter om var han arbetar, hur gammal han är, hur många barn han har o s v? Vad min klient beträffar har endast namnet utelämnats i tidningarna. I tidningarna verkar det eventuellt-moraliskt-felaktiga vara att jämställa med ett brott.
Hur media anser sig kunna veta att ett brott är för handen redan innan det ens väcks åtal är dock en gåta för mig.
Att döma ut människor utanför rättssalen p g a så kallade moraliska skäl är verkligen inget nytt under solen. En gång i tiden kallades barn födda utom äktenskapet för ”horungar”. Ett begrepp som idag är helt främmande, även om utomäktenskaplig börd ännu är mer eller mindre skambelagt i länder där äktenskapet som institution har en starkare ställning.
Det kanske bästa exemplet på människor som fortfarande döms av ”moraliska skäl” i Sverige är homo-, bi- och transsexuella. Dessa människor begår inget brott, men fördöms likafullt av människor som – oftast anonymt och på nätet – verkar se som sin främsta uppgift att dela ut domar mot dem. Följden av hets och skvaller på nätet mot människor som inte anses rätta sig efter något som påstås vara ”den allmänna moralen” kan vara att en lynchstämning väcks till liv. Hatbrotten mot hbt-personer visar att nätskvallret inte är så oskyldigt som det verkar.
Rättssamhället måste – enligt min bestämda uppfattning – börja se betydligt strängare på nätskvallret som hänger ut människor som anses begå moraliska felsteg, såsom min klient i den så kallade kopplerihärvan. Att hänga ut människor på nätet i moralens namn är djupt integritetskränkande och måste vara att betrakta som brottsligt.
Det finns nämligen idag många moralister som vill sprida sina sanningar på nätet. De påminner starkt om, och är säkert ofta, identiska med de smyg-sadister som jag skrev om för ett tag sedan.
Det är inget fel att diskutera moral – det är ett ämne som även jag själv är intresserad av och brukar skriva om ibland. Jag skulle vara en hycklare om jag bara tyckte att min moral var okej och att man bara får yttra sig om man tycker som jag. Det är inte det det handlar om. Det handlar inte om yttrandefrihet eller om det fria ordet, utan om individens integritet. Det är inget man kan trampa på och sedan komma undan med att ropa ”yttrandefrihet”. (I så fall skulle man lika gärna kunna begå misshandel och sedan komma undan med att säga att man bara har utnyttjat sin rörelsefrihet genom att slå och sparka fritt omkring sig.)
Den enskilda människan måste värnas mot den anonyma mobben av moralister som läser vad media skriver, tar reda på personernas namn och sprider en massa osanningar (och sanningar). Det räcker med ett rykte för att hängas ut på nätet, har jag förstått. Därför måste individens rättigheter skyddas ytterligare.
Nu undrar Du kanske om jag tycker att det är fel att sprida ”sanningen”? Ja, absolut! ”Sanningen” kan vara en katastrof för en person om den sanningen sprids till allmänheten.
Sanningen att en person exempelvis är homosexuell. Det finns fortfarande många unga män som går omkring och har ”bögskräck”, och rentav verkar vara stolta över det. Inte minst inom sportens värld. Skulle en hockeyspelare som är öppet homosexuell få spela i elitserien eller NHL? Jag önskar att jag hade fel, men jag tror inte att den toleransen existerar i hockeyns värld. Mig veterligt har ingen på den nivån ”kommit ut” under sin aktiva karriär. Tyvärr kan det nog dröja ett bra tag innan någon vågar göra det.
Det finns andra ”sanningar” som kan göra oerhörd skada, såsom att en person varit otrogen. Det kan till och med göra skada då en person pekas ut som anhörig till en person som begått ett ”moraliskt övertramp”.
Vad är egentligen moral? Det varierar från tid till tid och från samhälle till samhälle. Men den som alltid vill vara moralisk ska hålla sig i mittfåran. Den som inte är i den fåran kan ha begått något omoraliskt, men i mina ögon handlar det allt för ofta om personer som helt saknar tolerans, respekt m m. De ser sig som moralens väktare när de i verkligheten är rasister eller ”böghatare” eller endast idioter i allmänhet.
Lagstiftarens, medias och rättsväsendets delade ansvar
Denna problematik är ingens fel, eller allas fel om du så vill. Naturligtvis är ansvarsfrågan inte helt enkel. Det handlar som vanligt om att ta ett samlat grepp och ett gemensamt ansvar för denna fråga. Internet har gått om rättsutvecklingen på denna punkt. På Internet kan du skriva nästan vad du vill utan att riskera någon påföljd. Åklagarna vet nog inte vad brott på Internet skulle bestå i, och detta beror i sin tur på att vare sig riksdag eller regering har tagit itu med frågan.
Ring och säg att du ska döda någon och du är anhållen i morgon. Skriv samma sak på nätet så händer ingenting, såvida du inte hotar att skjuta alla på någon skola i din närhet.
Om vi bortser från riksdag och regering har media, den ”tredje statsmakten”, ett inflytande – och därmed en makt och ett ansvar – som är större än någonsin. Det hänger inte minst på ansvariga utgivare i Sverige hur vår framtid ska se ut. Det fordras en verklig moralisk resning för landets chefredaktörer och ansvariga utgivare för tidningar med tiotusentals läsare. Deras ansvar är större än gemene mans, eftersom de sitter på så mycket makt över vad som sägs och skrivs.
Polis och åklagare, som ägnar sig åt myndighetsutövning, har ett närmast gränslöst ansvar när det gäller att se till att förundersökningar inte läcker till media innan ett eventuellt åtal väcks. Det gäller inte minst i ärenden där en persons liv kan förstöras om polis och åklagare läcker information. Det är också av stor vikt att åklagare och polis gör helgjutna förundersökningar. Då menar jag att polis och åklagare också kritiskt måste granska brottsoffrens historia och bakgrund (det är inte alls ovanligt att anmälningar om brott är osanna).
Jag är orolig för att jakten på både oskyldiga och skyldiga håller på att öka i våra medier, på ett sätt som kommer att göra att de alla förvandlas till skvallertidningar. Ett rykte kommer att räcka för att hänga ut någon i media, som i dagens snabba nyhetsflöde inte längre har tid att vänta på en fällande dom.
Min klient, den huvudmisstänkte i den så kallade kopplerihärvan, kommer visserligen att få ett skadestånd. Men vare sig han eller jag tycker att detta är nog för att kompensera ett förstört liv.
Våra domstolar spelar en viktig roll
Brottsplatser kan se ut på olika sätt, och inte minst bloggar där folk lämnar kommentarer kan vara nog så djävliga när det gäller att dra människors heder och anseende i smutsen. Därför är det viktigt att våra domstolar sätter ned foten då människor förtalas på diskussionsforum och bloggar. Detta kommer förhoppningsvis att hamna på Högsta domstolens bord inom en snar framtid, eftersom det än så länge finns en ojämn praxis från tingsrätternas sida om hur man ser på den här typen av brottslighet.
Norrköpings tingsrätt konstaterade – helt riktigt, enligt mitt förmenande – den 11 juni att en moderator på en blogg är ansvarig även för förtal som andra har lagt upp på bloggen. Tingsrätten skrev i domskälen:
I målet är ostridigt att den text som funnits som en kommentar på X:s blogg innebar ett förtalsbrott av Y. Som modererare av kommentarer på sin blogg har X ett ansvar även för innehållet i kommentarerna. Det han uppgett om att andra kan ha godkänt kommentaren är inte något som fråntar honom detta ansvar. Påståendet att kommentaren publicerats utan hans godkännande på grund av något tekniskt fel är så osannolikt att tingsrätten lämnar det utan avseende.
X har alltså gjort sig skyldig till förtal av Y genom att tillåta det aktuella inlägget som en kommentar på hans blogg. Kommentaren innefattar ett så allvarligt angrepp mot Y:s ära att kränkningsersättning skall utgå...
Detta är, enligt min mening, den enda tänkbara ordningen i ett rättssamhälle. Annars låter man ansvarsfriheten och anonyma moralisterna, rasisterna eller vad de nu är för något att ta över helt och hållet.
Jag hoppas att riksdag och regering tar tag i frågan om nätförtal, då detta enligt mitt förmenande är ett gigantiskt problem för den enskilde individen.
Jag önskar dig som har läst detta inlägg – som blev längre än jag hade tänkt även den här gången – en fortsatt trevlig sommar.
onsdag 30 juni 2010
onsdag 23 juni 2010
Nåd för de som drabbats av lagstiftning som strider mot Europakonventionen?
Nåd är något som man söker hos regeringen. De flesta förknippar nåd med att någon på grund av svår sjukdom bör få straffet eftergivet eller förkortat eller ändrat till böter eller villkorlig dom.
Jag har i dagarna hjälpt en klient att söka nåd av ett helt annat skäl, nämligen vad jag och många med mig anser vara en allvarlig brist i den svenska lagstiftningen. Denna brist har jag skrivit om tidigare. Det handlar om skattetillägg och straff för den handling som också medfört skattetillägg.
Jag ska mycket kort redogöra för problematiken. Europadomstolen har under 2009 i två avgöranden underkänt förfaranden i Finland och Ryssland för skatteavgifter och straff för en och samma handling. Detta med stöd av en bestämmelse i Europakonventionen som gäller som lag i Sverige. Jag och många med mig anser att avgörandena från Europadomstolen visar att det i Sverige är förbjudet med skattetillägg och dessutom straff för den handling som föranlett skattetillägg. Vad skulle skilja Sverige från Finland och Ryssland i det avseendet? Inget, som jag ser det. Sverige bör inte behandlas på annat sätt än Finland och Ryssland i den frågan.
HD har dock gått emot Europadomstolens avgöranden i två beslut från den 31 mars 2010, men det endast med domssiffrorna tre mot två och det går inte komma ifrån att majoriteten i HD ansåg att det kanske var fel att gå emot Europadomstolens avgöranden. HD:s majoritet ansåg dock att det bör till ett avgörande från Europadomstolen innan HD vet vad som är rätt eller fel. Men varför i så fall döma till fördel för Staten och till nackdel för enskilda individer?
Vet man inte vad som är rätt eller fel är det alltid bättre att fria.
En domare i HD ansåg att lagstiftaren omgående borde se över nu gällande lagstiftning och ändra den utifrån Europakonventionen. Det var förresten en av de domare som hörde till de domare som ansåg att HD inte kunde gå emot svensk intern lagstiftning innan det finns ett avgörande från Europadomstolen som avsåg Sverige.
Jag och min klient har i nådeansökan framhållit att nu gällande svensk intern lagstiftning står i uppenbar strid med Europakonventionen och att Europakonventionens bestämmelser alltid går före svensk intern lag (möjligen inte svensk grundlag, men det är en annan fråga). Om regeringen delar min och min klients uppfattning bör nåd beviljas för det skattebrott min klient är dömd för.
Detta är dock en politisk fråga och jag undrar därför om regeringen kommer att ta nådeansökan på allvar eller avslå den utan att ens utreda den rättsfråga jag i nådeansökan belyst.
Min klient skulle nu inställa sig för att avtjäna sitt fängelsestraff, men får uppskov med detta under den tid regeringen behandlar nådefrågan. Sker det en seriös bedömning borde den behandlingen i vart fall ta några månader.
Oavsett hur regeringen agerar arbetar jag nu med ett flertal ärenden som är på väg till Europadomstolen. Dessa olika ärenden skall inges till Europadomstolen under sommaren. Jag kommer då att återkomma till den rättsfråga jag mycket kortfattat nämnt ovan.
Jag kommer också berätta hur det gick med nådeansökan den dag den frågan är prövad i sak.
Bifall kan vara problematiskt för regeringen på kort sikt. På lång sikt skulle dock Sverige kunna vinna på detta genom att visa att Sverige är ett land som följer Europadomstolens bedömningar. Men vill Sverige erkänna fel innan prövning skett i Europadomstolen? Det ser jag som en politisk fråga, som kanske är extra känslig under ett valår.
Solna tingsrätt har den 14 april 2010 dömt tvärtemot HD (mål nr B 8288-09). Jag ser den domen som att Solna tingsrätt ansett att HD dömt uppenbart fel i sina avgöranden från den 31 mars 2010. Det är inte bara ovanligt att en underinstans anser att HD dömt så uppenbart fel att underinstansen anser sig måste döma på annat sätt än HD. Det är så vitt jag vet helt unikt.
Pingad på intressant
Jag har i dagarna hjälpt en klient att söka nåd av ett helt annat skäl, nämligen vad jag och många med mig anser vara en allvarlig brist i den svenska lagstiftningen. Denna brist har jag skrivit om tidigare. Det handlar om skattetillägg och straff för den handling som också medfört skattetillägg.
Jag ska mycket kort redogöra för problematiken. Europadomstolen har under 2009 i två avgöranden underkänt förfaranden i Finland och Ryssland för skatteavgifter och straff för en och samma handling. Detta med stöd av en bestämmelse i Europakonventionen som gäller som lag i Sverige. Jag och många med mig anser att avgörandena från Europadomstolen visar att det i Sverige är förbjudet med skattetillägg och dessutom straff för den handling som föranlett skattetillägg. Vad skulle skilja Sverige från Finland och Ryssland i det avseendet? Inget, som jag ser det. Sverige bör inte behandlas på annat sätt än Finland och Ryssland i den frågan.
HD har dock gått emot Europadomstolens avgöranden i två beslut från den 31 mars 2010, men det endast med domssiffrorna tre mot två och det går inte komma ifrån att majoriteten i HD ansåg att det kanske var fel att gå emot Europadomstolens avgöranden. HD:s majoritet ansåg dock att det bör till ett avgörande från Europadomstolen innan HD vet vad som är rätt eller fel. Men varför i så fall döma till fördel för Staten och till nackdel för enskilda individer?
Vet man inte vad som är rätt eller fel är det alltid bättre att fria.
En domare i HD ansåg att lagstiftaren omgående borde se över nu gällande lagstiftning och ändra den utifrån Europakonventionen. Det var förresten en av de domare som hörde till de domare som ansåg att HD inte kunde gå emot svensk intern lagstiftning innan det finns ett avgörande från Europadomstolen som avsåg Sverige.
Jag och min klient har i nådeansökan framhållit att nu gällande svensk intern lagstiftning står i uppenbar strid med Europakonventionen och att Europakonventionens bestämmelser alltid går före svensk intern lag (möjligen inte svensk grundlag, men det är en annan fråga). Om regeringen delar min och min klients uppfattning bör nåd beviljas för det skattebrott min klient är dömd för.
Detta är dock en politisk fråga och jag undrar därför om regeringen kommer att ta nådeansökan på allvar eller avslå den utan att ens utreda den rättsfråga jag i nådeansökan belyst.
Min klient skulle nu inställa sig för att avtjäna sitt fängelsestraff, men får uppskov med detta under den tid regeringen behandlar nådefrågan. Sker det en seriös bedömning borde den behandlingen i vart fall ta några månader.
Oavsett hur regeringen agerar arbetar jag nu med ett flertal ärenden som är på väg till Europadomstolen. Dessa olika ärenden skall inges till Europadomstolen under sommaren. Jag kommer då att återkomma till den rättsfråga jag mycket kortfattat nämnt ovan.
Jag kommer också berätta hur det gick med nådeansökan den dag den frågan är prövad i sak.
Bifall kan vara problematiskt för regeringen på kort sikt. På lång sikt skulle dock Sverige kunna vinna på detta genom att visa att Sverige är ett land som följer Europadomstolens bedömningar. Men vill Sverige erkänna fel innan prövning skett i Europadomstolen? Det ser jag som en politisk fråga, som kanske är extra känslig under ett valår.
Solna tingsrätt har den 14 april 2010 dömt tvärtemot HD (mål nr B 8288-09). Jag ser den domen som att Solna tingsrätt ansett att HD dömt uppenbart fel i sina avgöranden från den 31 mars 2010. Det är inte bara ovanligt att en underinstans anser att HD dömt så uppenbart fel att underinstansen anser sig måste döma på annat sätt än HD. Det är så vitt jag vet helt unikt.
Pingad på intressant
Etiketter:
europadomstolen,
europakonventionen,
Högsta domstolen,
lagstiftning,
nåd,
nådeansökan,
skattetillägg
torsdag 10 juni 2010
Föräldrar: era barn har rätt att inte bli mobbade
Vissa saker förändras tydligen inte. I alla fall inte av sig själva. Jag tänker nu närmast på mobbning. Häromdagen blev jag kontaktad av en mamma vars son blir mobbad i skolan. Och det slog mig att även fast man tänker på mobbning ibland, så är det just ett sådant ämne som man skjuter ifrån sig för att det är för tungt att ta tag i.
Desto viktigare därför att många, och då menar jag många, verkligen börjar ta tag i frågan om mobbning, både på skolor och ute i arbetslivet. Det faktum att det är en tung fråga, som verkar för jobbig att göra något åt, visar ju att det är en viktig fråga. Kanske rentav en ödesfråga för hur samhället skall se ut. Min tro är att barn som mobbas kan få lida av det hela sitt liv. Att ständigt bli slagen och kallad för saker och ting under uppväxten kan mycket väl påverka barns självkänsla och självförtroende för resten av livet.
När det gäller barn kan man inte lämpa över allt ansvar på föräldrarna. De är inte på skolan där barn som avviker blir utsatta för mobbning. De kan trösta barnen, och försöka ligga på skolan, och vända sig till advokat för att stämma skolan om ingenting händer. Detta uppmanar jag med eftertryck varenda familj att göra som ser ett av sina barn bli mobbade. Vi fick häromåret ett pilotfall från Gotlands tingsrätt, som faktiskt känns epokgörande när det gäller barns rättigheter – alla barns rättigheter, inte bara de som passar in och inte sticker ut och riskerar att bli hackkycklingar.
I det målet förpliktades Gotlands kommun att till en mobbad pojke betala 30 000 kr plus viss ränta.
Pilotfallet (mål nr T 339-08, meddelad av Gotlands tingsrätt 2009-04-07)
Jag blir ledsen och förbannad bara när jag läser om den här pojkens öde. Det visar att inget har förändrats sedan jag gick i skolan. Visst fanns det barn som jag växte upp med som blev mobbade. Och inte tror jag att man tänkte så mycket på det. Det fanns ju inga vuxna som sade till. Alltså, tänkte man nog i sitt lilla barnahjärta, är det väl så det skall vara?
Då, för ganska många år sedan, satt lärarna i sina fikarum och fikade. Samtidigt rådde, för ett fåtal olyckliga barn, ett skräckvälde på skolgården. Och ingenting har förändrats sedan dess. Men vi har faktiskt fått en bättre lagstiftning, som man faktiskt kan hoppas på (mer om detta om en stund). Lagstiftningen har nu ändrats, och enligt min mening förbättrats genom att den numera ligger som ett nytt kapitel i skollagen, som kommer att ligga till grund för framtida tingsrättsdomar om mobbning.
Vi kan kalla pojken på Gotland för Kalle. Han började, tio år gammal, i fyran på en ny skola. Han blev redan från början utsatt för kränkande behandling. Kalle blev redan från början slagen och sparkad av andra elever. De satte krokben för honom och kastade saker på honom. Han fick höra att han var tjock, dum och ful. Vid flera tillfällen fann lärare Kalle gråtandes i skolan.
Gotlands tingsrätt fann att det ”utan minsta tvekan” var klarlagt genom Kalles egna uppgifter att han varit utsatt för mobbning, dessutom av allvarligt slag. Det fanns flera olika skäl på vilka tingsrätten hade kunnat finna att kommunen var skadeståndsskyldig gentemot Kalle. I just det här fallet tog tingsrätten särskilt fasta på det faktum att Kalle haft en hög frånvaro, ”vilket otvivelaktigt har haft ett tydligt samband med hans utsatthet i skolan”.
Redan detta, fortsätter tingsrätten, ”borde rimligen ha gett skolan anledning att ställa sig frågan om vidtagna åtgärder varit tillräckliga och/eller lämpliga”. Skolan hade dessutom fokuserat enbart på Kalle, utan att vidta några åtgärder mot de barn som mobbade honom. Kommunen kunde alltså inte visa att den genomfört tillräckliga utredningsinsatser eller vidtagit alla skäliga åtgärder för att förhindra och förebygga de kränkningar Kalle varit utsatt för.
Sedan kommer vi till en mycket träffsäker formulering från Gotlands tingsrätt, som en gång för alla slog fast varför Gotlands kommun inte kunde undgå skadeståndsskyldighet: ”Det kan inte uteslutas att Kalle måste ha upplevt det som att det var han som av skolan ansetts som upphovsman till problemen och utsetts som ansvarig för de inträffade kränkningarna”. Det finns alltså, anförde rätten, ”anledning att anta att skolan därmed utsatt Kalle för en primär kränkning”.
Mitt råd till landets föräldrar
Som advokat, och förälder, känner jag att andra sådana här mål skulle jag kunna driva resten av min yrkesverksamma karriär. Jag tycker att mobbning är något så fruktansvärt att det behövs många, många som tar upp frågan och kämpar för individens rättigheter.
Jag säger det inte av något annat skäl än att sådana här mål uppenbarligen måste drivas. Föräldrar och barn i hela landet måste bli varse att det inte måste vara så här. I skollagen finns numera ett nytt kapitel, 14 a kap, som tar upp kränkande behandling. Med detta menas just mobbning och liknande beteenden. I paragraferna 7 till 11 i detta kapitel beskrivs skyldigheterna för huvudmannen, d v s den som driver skolan, och för skolans personal att förebygga och förhindra kränkande behandling, d v s mobbning.
Och sedan kommer vi till skollagen, 14 a kapitlet, 12 paragrafen, första meningen. Jag uppmanar alla föräldrar: citera den för den som driver skolan, oavsett om det är kommunen eller en enskild företagare som driver skolan. Här har ni den i fulltext:
Om huvudmannen eller personalen åsidosätter sina skyldigheter enligt 7–11 §§ ska huvudmannen
dels betala skadestånd till barnet eller eleven för den kränkning som detta innebär, dels ersätta annan skada som har orsakats av åsidosättandet.
Jag uppmanar föräldrar land och rike runt att hota kommuner och skolor med rättsprocesser och se till att det går till rättsprocesser om det inte blir någon bättring. Jag säger det inte för att jag vill skapa split och konflikt. Jag vet som advokat att meningsskiljaktigheter och meningsmotsättningar måste upp i ljuset ibland för att saker och ting skall kunna bli bättre. Att sopa saker under mattan är oftast den absolut sämsta lösningen på ett problem.
Jag hoppas att detta med att bekämpa mobbning blir en stor fråga. Jag och mina advokatkollegor, det lovar jag, kommer att ta oss an dessa ärenden med all den kraft och engagemang som de verkligen kräver. Det handlar om tolerans och om våra barns framtid.
Samhällets framtid.
Pingad på intressant
Desto viktigare därför att många, och då menar jag många, verkligen börjar ta tag i frågan om mobbning, både på skolor och ute i arbetslivet. Det faktum att det är en tung fråga, som verkar för jobbig att göra något åt, visar ju att det är en viktig fråga. Kanske rentav en ödesfråga för hur samhället skall se ut. Min tro är att barn som mobbas kan få lida av det hela sitt liv. Att ständigt bli slagen och kallad för saker och ting under uppväxten kan mycket väl påverka barns självkänsla och självförtroende för resten av livet.
När det gäller barn kan man inte lämpa över allt ansvar på föräldrarna. De är inte på skolan där barn som avviker blir utsatta för mobbning. De kan trösta barnen, och försöka ligga på skolan, och vända sig till advokat för att stämma skolan om ingenting händer. Detta uppmanar jag med eftertryck varenda familj att göra som ser ett av sina barn bli mobbade. Vi fick häromåret ett pilotfall från Gotlands tingsrätt, som faktiskt känns epokgörande när det gäller barns rättigheter – alla barns rättigheter, inte bara de som passar in och inte sticker ut och riskerar att bli hackkycklingar.
I det målet förpliktades Gotlands kommun att till en mobbad pojke betala 30 000 kr plus viss ränta.
Pilotfallet (mål nr T 339-08, meddelad av Gotlands tingsrätt 2009-04-07)
Jag blir ledsen och förbannad bara när jag läser om den här pojkens öde. Det visar att inget har förändrats sedan jag gick i skolan. Visst fanns det barn som jag växte upp med som blev mobbade. Och inte tror jag att man tänkte så mycket på det. Det fanns ju inga vuxna som sade till. Alltså, tänkte man nog i sitt lilla barnahjärta, är det väl så det skall vara?
Då, för ganska många år sedan, satt lärarna i sina fikarum och fikade. Samtidigt rådde, för ett fåtal olyckliga barn, ett skräckvälde på skolgården. Och ingenting har förändrats sedan dess. Men vi har faktiskt fått en bättre lagstiftning, som man faktiskt kan hoppas på (mer om detta om en stund). Lagstiftningen har nu ändrats, och enligt min mening förbättrats genom att den numera ligger som ett nytt kapitel i skollagen, som kommer att ligga till grund för framtida tingsrättsdomar om mobbning.
Vi kan kalla pojken på Gotland för Kalle. Han började, tio år gammal, i fyran på en ny skola. Han blev redan från början utsatt för kränkande behandling. Kalle blev redan från början slagen och sparkad av andra elever. De satte krokben för honom och kastade saker på honom. Han fick höra att han var tjock, dum och ful. Vid flera tillfällen fann lärare Kalle gråtandes i skolan.
Gotlands tingsrätt fann att det ”utan minsta tvekan” var klarlagt genom Kalles egna uppgifter att han varit utsatt för mobbning, dessutom av allvarligt slag. Det fanns flera olika skäl på vilka tingsrätten hade kunnat finna att kommunen var skadeståndsskyldig gentemot Kalle. I just det här fallet tog tingsrätten särskilt fasta på det faktum att Kalle haft en hög frånvaro, ”vilket otvivelaktigt har haft ett tydligt samband med hans utsatthet i skolan”.
Redan detta, fortsätter tingsrätten, ”borde rimligen ha gett skolan anledning att ställa sig frågan om vidtagna åtgärder varit tillräckliga och/eller lämpliga”. Skolan hade dessutom fokuserat enbart på Kalle, utan att vidta några åtgärder mot de barn som mobbade honom. Kommunen kunde alltså inte visa att den genomfört tillräckliga utredningsinsatser eller vidtagit alla skäliga åtgärder för att förhindra och förebygga de kränkningar Kalle varit utsatt för.
Sedan kommer vi till en mycket träffsäker formulering från Gotlands tingsrätt, som en gång för alla slog fast varför Gotlands kommun inte kunde undgå skadeståndsskyldighet: ”Det kan inte uteslutas att Kalle måste ha upplevt det som att det var han som av skolan ansetts som upphovsman till problemen och utsetts som ansvarig för de inträffade kränkningarna”. Det finns alltså, anförde rätten, ”anledning att anta att skolan därmed utsatt Kalle för en primär kränkning”.
Mitt råd till landets föräldrar
Som advokat, och förälder, känner jag att andra sådana här mål skulle jag kunna driva resten av min yrkesverksamma karriär. Jag tycker att mobbning är något så fruktansvärt att det behövs många, många som tar upp frågan och kämpar för individens rättigheter.
Jag säger det inte av något annat skäl än att sådana här mål uppenbarligen måste drivas. Föräldrar och barn i hela landet måste bli varse att det inte måste vara så här. I skollagen finns numera ett nytt kapitel, 14 a kap, som tar upp kränkande behandling. Med detta menas just mobbning och liknande beteenden. I paragraferna 7 till 11 i detta kapitel beskrivs skyldigheterna för huvudmannen, d v s den som driver skolan, och för skolans personal att förebygga och förhindra kränkande behandling, d v s mobbning.
Och sedan kommer vi till skollagen, 14 a kapitlet, 12 paragrafen, första meningen. Jag uppmanar alla föräldrar: citera den för den som driver skolan, oavsett om det är kommunen eller en enskild företagare som driver skolan. Här har ni den i fulltext:
Om huvudmannen eller personalen åsidosätter sina skyldigheter enligt 7–11 §§ ska huvudmannen
dels betala skadestånd till barnet eller eleven för den kränkning som detta innebär, dels ersätta annan skada som har orsakats av åsidosättandet.
Jag uppmanar föräldrar land och rike runt att hota kommuner och skolor med rättsprocesser och se till att det går till rättsprocesser om det inte blir någon bättring. Jag säger det inte för att jag vill skapa split och konflikt. Jag vet som advokat att meningsskiljaktigheter och meningsmotsättningar måste upp i ljuset ibland för att saker och ting skall kunna bli bättre. Att sopa saker under mattan är oftast den absolut sämsta lösningen på ett problem.
Jag hoppas att detta med att bekämpa mobbning blir en stor fråga. Jag och mina advokatkollegor, det lovar jag, kommer att ta oss an dessa ärenden med all den kraft och engagemang som de verkligen kräver. Det handlar om tolerans och om våra barns framtid.
Samhällets framtid.
Pingad på intressant
Etiketter:
föräldrar,
Gotlands tingsrätt,
kränkning,
mobbing,
pilotfall,
skadestånd,
skollagen
måndag 7 juni 2010
Mänskliga rättigheter bakom lås och bom är något vi måste värna
Ibland brukar jag läsa Kåkbladet, fångarnas tidning på nätet. En fin informationskälla för den som vill veta lite mer om den tuffa verkligheten.
Ja, egentligen ska man ju säga ”de intagnas” tidning, men jag föredrar att säga fångar. Fångar är fångar, och när man talar om intagna tycker jag att det låter ungefär som människor som behöver vård. Givetvis är det så att det är den tanken som ligger bakom uttrycket ”intagna” – tanken att vi i Sverige har en helt unik Kriminalvård och att det närmast är av välvilja som vi spärrar in våra mindre lyckligt lottade bröder och systrar bakom lås och bom.
Jag har varit försvarare länge. Men jag kan än idag rysa till när jag hör en dörr smälla till och då jag besöker ett häkte. För det man hör när den där dörren, det är en annan människas frihet som stängs ute, på andra sidan den där dörren. Kvar på insidan sitter en oftast mycket rädd, ibland skamsen, och undantagslöst en människa i en djup livskris. Däri skiljer sig inte en frihetsberövad klient från en klient som är ute i frihet, till exempel i ett vårdnadsärende eller i en tvist om pengar. Mina klienter befinner sig i stora svårigheter, och de har inte sällan fått se sin värld braka ihop. Oavsett om det är en skilsmässa som har lett dit, eller det faktum att man blivit misstänkt för brott. Det man däremot lugnt kan säga är att du som blivit misstänkt för ett brott har den absolut värsta sitsen.
Min erfarenhet är att försvararuppdraget framtvingar en djup humanism hos försvararen. Oavsett vilken typ av människa försvararen var då han eller hon påbörjade sin bana med att företräda brottsmisstänkta. Jag vill – liksom de flesta – givetvis tro att jag är född som en ovanligt bra och välartad människa. Men i ärlighetens namn så har jag lika många brister och fel som vem som helst.
Däremot kan jag tycka, efter att ha varit en flitigt anlitad försvarare i femton års tid, att jag har blivit bra mycket mer ödmjuk inför andras prövningar och svårigheter.
Det jag ville komma till är att det är lätt att stå vid sidan om allting som händer och sker och vara hård och känslokall. Exempelvis inför fångars situation och rättigheter. Det är väldigt lätt för den okunnige och självgode att kasta första stenen – och fler stenar därtill – och prata om att det är så bra att sitta inspärrad i svenskt fängelse. I så fall undrar man ju faktiskt varför inte fler begår brott om det nu är att betrakta som en obetald hotellvistelse.
Jag läste ett skakande och sorgligt reportage av DN:s fantastiske reporter, den juridiskt skolade Maciej Zaremba, om mobbing på arbetsplatser i Sverige. Detta, liksom fångarnas situation, förefaller vara ett icke-ämne i den svenska debatten. Vissa saker ska man tydligen inte prata så mycket om. Trots att det är jätteproblem. Eller kanske tack vare att det är ett jätteproblem. För stora för att orka ta i.
En av de poänger som Maciej Zaremba gör i sin artikel är att vi människor tycks ha mörka sidor som gör att vi njuter av att se andra plågas och fara illa. Han skriver: ”Somliga menar att det är den disciplinerade människans nedtryckta aggressioner som får sitt utlopp: vi njuter av att se andra förnedras”.
Jag vet inte hur rätt Maciej Zaremba har, men visst kan man ana sig till en smyg-sadism som bubblar under ytan på de personer som bittert påstår att fångar minsann har det så j-a bra i Sverige. Det låter ungefär som om dessa personer faktiskt skulle njuta av att få höra att fångarna hade det riktigt dåligt. Kanske blev torterade, rentav. Jag tror, tyvärr, att det finns en och annan som tänker på det sättet. Det rör sig dock i mina ögon om isolerade och sorgliga individer som på något sätt kan få ut njutning av att veta att andra plågas och lider. Hur det nu går till. Jag är emellertid övertygad om att majoriteten av befolkningen känner medkänsla med de män och kvinnor som sitter på våra häkten och fängelser, och att allmänheten tycker att man ska behandlas mänskligt överallt i samhället, även om man råkar befinna sig på häkte eller anstalt.
Det vore ett snyggt samhälle vi annars skulle ha, ifall vi som levde i frihet fick ha det riktigt bra och sitta med våra grillbrickor och våra utlandssemestrar. Och så ska våra fångar leva i riktigt elände? Är det så vi ska ha det?
Jag kan inte förstå, och det kan nog inte de flesta av oss, hur man kan tycka att det skulle kännas bra att bo och äta sin mat och vara med sin familj i frihet, samtidigt som man vet att folk som sitter på anstalt får sina mänskliga rättigheter kränkta? Hur går det ihop?
Det är med ständigt förnyad bestörtning som jag tar del av nyheterna om häktades och andra frihetsberövades situation här i landet, nu senast i form av en Amnesty-rapport
där Sverige får hård kritik bland annat för det höga antalet självmord i fängelse. Kåkbladet rapporterar om dessa fall, och en av de riktigt tunga historier som finns att läsa kan du läsa här.
Det kommer att dröja ytterligare en tid innan åklagare Gun-Britt Ström kommer att avgöra huruvida det finns skäl att väcka åtal mot häktet i Gävle där den afghanske medborgaren Mir Abbas Safari tog sitt liv. Min förhoppning är att så kommer att ske. Det är viktigt att sådana här tragedier inte sopas under mattan bara för att de drabbar de mest marginaliserade och utsatta i samhället. Deras liv är lika mycket värda som någon annans. För att rättsstaten ska bevara sin heder måste även den okända och marginaliserade människans öde vara värt all tänkbar uppmärksamhet.
Så ja, du läste rätt. Även Sverige, som vi gärna vill tro är världens bästa land, får kritik för att mänskliga rättigheter kränks på anstalterna i vårt land. Och visst, situationen är värre i Irak eller Kongo-Kinshasa. Men är det ett bra argument för att gå smyg-sadisterna till mötes?
Det faktum att intagna – jag menar, fångar – tar sina liv på svenska fängelser tyder väl på att förhållandena måste bli bättre och inte tvärtom?
Pingad på intressant
Ja, egentligen ska man ju säga ”de intagnas” tidning, men jag föredrar att säga fångar. Fångar är fångar, och när man talar om intagna tycker jag att det låter ungefär som människor som behöver vård. Givetvis är det så att det är den tanken som ligger bakom uttrycket ”intagna” – tanken att vi i Sverige har en helt unik Kriminalvård och att det närmast är av välvilja som vi spärrar in våra mindre lyckligt lottade bröder och systrar bakom lås och bom.
Jag har varit försvarare länge. Men jag kan än idag rysa till när jag hör en dörr smälla till och då jag besöker ett häkte. För det man hör när den där dörren, det är en annan människas frihet som stängs ute, på andra sidan den där dörren. Kvar på insidan sitter en oftast mycket rädd, ibland skamsen, och undantagslöst en människa i en djup livskris. Däri skiljer sig inte en frihetsberövad klient från en klient som är ute i frihet, till exempel i ett vårdnadsärende eller i en tvist om pengar. Mina klienter befinner sig i stora svårigheter, och de har inte sällan fått se sin värld braka ihop. Oavsett om det är en skilsmässa som har lett dit, eller det faktum att man blivit misstänkt för brott. Det man däremot lugnt kan säga är att du som blivit misstänkt för ett brott har den absolut värsta sitsen.
Min erfarenhet är att försvararuppdraget framtvingar en djup humanism hos försvararen. Oavsett vilken typ av människa försvararen var då han eller hon påbörjade sin bana med att företräda brottsmisstänkta. Jag vill – liksom de flesta – givetvis tro att jag är född som en ovanligt bra och välartad människa. Men i ärlighetens namn så har jag lika många brister och fel som vem som helst.
Däremot kan jag tycka, efter att ha varit en flitigt anlitad försvarare i femton års tid, att jag har blivit bra mycket mer ödmjuk inför andras prövningar och svårigheter.
Det jag ville komma till är att det är lätt att stå vid sidan om allting som händer och sker och vara hård och känslokall. Exempelvis inför fångars situation och rättigheter. Det är väldigt lätt för den okunnige och självgode att kasta första stenen – och fler stenar därtill – och prata om att det är så bra att sitta inspärrad i svenskt fängelse. I så fall undrar man ju faktiskt varför inte fler begår brott om det nu är att betrakta som en obetald hotellvistelse.
Jag läste ett skakande och sorgligt reportage av DN:s fantastiske reporter, den juridiskt skolade Maciej Zaremba, om mobbing på arbetsplatser i Sverige. Detta, liksom fångarnas situation, förefaller vara ett icke-ämne i den svenska debatten. Vissa saker ska man tydligen inte prata så mycket om. Trots att det är jätteproblem. Eller kanske tack vare att det är ett jätteproblem. För stora för att orka ta i.
En av de poänger som Maciej Zaremba gör i sin artikel är att vi människor tycks ha mörka sidor som gör att vi njuter av att se andra plågas och fara illa. Han skriver: ”Somliga menar att det är den disciplinerade människans nedtryckta aggressioner som får sitt utlopp: vi njuter av att se andra förnedras”.
Jag vet inte hur rätt Maciej Zaremba har, men visst kan man ana sig till en smyg-sadism som bubblar under ytan på de personer som bittert påstår att fångar minsann har det så j-a bra i Sverige. Det låter ungefär som om dessa personer faktiskt skulle njuta av att få höra att fångarna hade det riktigt dåligt. Kanske blev torterade, rentav. Jag tror, tyvärr, att det finns en och annan som tänker på det sättet. Det rör sig dock i mina ögon om isolerade och sorgliga individer som på något sätt kan få ut njutning av att veta att andra plågas och lider. Hur det nu går till. Jag är emellertid övertygad om att majoriteten av befolkningen känner medkänsla med de män och kvinnor som sitter på våra häkten och fängelser, och att allmänheten tycker att man ska behandlas mänskligt överallt i samhället, även om man råkar befinna sig på häkte eller anstalt.
Det vore ett snyggt samhälle vi annars skulle ha, ifall vi som levde i frihet fick ha det riktigt bra och sitta med våra grillbrickor och våra utlandssemestrar. Och så ska våra fångar leva i riktigt elände? Är det så vi ska ha det?
Jag kan inte förstå, och det kan nog inte de flesta av oss, hur man kan tycka att det skulle kännas bra att bo och äta sin mat och vara med sin familj i frihet, samtidigt som man vet att folk som sitter på anstalt får sina mänskliga rättigheter kränkta? Hur går det ihop?
Det är med ständigt förnyad bestörtning som jag tar del av nyheterna om häktades och andra frihetsberövades situation här i landet, nu senast i form av en Amnesty-rapport
där Sverige får hård kritik bland annat för det höga antalet självmord i fängelse. Kåkbladet rapporterar om dessa fall, och en av de riktigt tunga historier som finns att läsa kan du läsa här.
Det kommer att dröja ytterligare en tid innan åklagare Gun-Britt Ström kommer att avgöra huruvida det finns skäl att väcka åtal mot häktet i Gävle där den afghanske medborgaren Mir Abbas Safari tog sitt liv. Min förhoppning är att så kommer att ske. Det är viktigt att sådana här tragedier inte sopas under mattan bara för att de drabbar de mest marginaliserade och utsatta i samhället. Deras liv är lika mycket värda som någon annans. För att rättsstaten ska bevara sin heder måste även den okända och marginaliserade människans öde vara värt all tänkbar uppmärksamhet.
Så ja, du läste rätt. Även Sverige, som vi gärna vill tro är världens bästa land, får kritik för att mänskliga rättigheter kränks på anstalterna i vårt land. Och visst, situationen är värre i Irak eller Kongo-Kinshasa. Men är det ett bra argument för att gå smyg-sadisterna till mötes?
Det faktum att intagna – jag menar, fångar – tar sina liv på svenska fängelser tyder väl på att förhållandena måste bli bättre och inte tvärtom?
Pingad på intressant
Etiketter:
Amnesty rapport,
fångar,
fängelse,
försvarsadvokat,
kåkbladet,
Maciej Zaremba,
Mir Abbas Safari,
mobbing,
mänskliga rättigheter,
åtal
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)