Vissa saker förändras tydligen inte. I alla fall inte av sig själva. Jag tänker nu närmast på mobbning. Häromdagen blev jag kontaktad av en mamma vars son blir mobbad i skolan. Och det slog mig att även fast man tänker på mobbning ibland, så är det just ett sådant ämne som man skjuter ifrån sig för att det är för tungt att ta tag i.
Desto viktigare därför att många, och då menar jag många, verkligen börjar ta tag i frågan om mobbning, både på skolor och ute i arbetslivet. Det faktum att det är en tung fråga, som verkar för jobbig att göra något åt, visar ju att det är en viktig fråga. Kanske rentav en ödesfråga för hur samhället skall se ut. Min tro är att barn som mobbas kan få lida av det hela sitt liv. Att ständigt bli slagen och kallad för saker och ting under uppväxten kan mycket väl påverka barns självkänsla och självförtroende för resten av livet.
När det gäller barn kan man inte lämpa över allt ansvar på föräldrarna. De är inte på skolan där barn som avviker blir utsatta för mobbning. De kan trösta barnen, och försöka ligga på skolan, och vända sig till advokat för att stämma skolan om ingenting händer. Detta uppmanar jag med eftertryck varenda familj att göra som ser ett av sina barn bli mobbade. Vi fick häromåret ett pilotfall från Gotlands tingsrätt, som faktiskt känns epokgörande när det gäller barns rättigheter – alla barns rättigheter, inte bara de som passar in och inte sticker ut och riskerar att bli hackkycklingar.
I det målet förpliktades Gotlands kommun att till en mobbad pojke betala 30 000 kr plus viss ränta.
Pilotfallet (mål nr T 339-08, meddelad av Gotlands tingsrätt 2009-04-07)
Jag blir ledsen och förbannad bara när jag läser om den här pojkens öde. Det visar att inget har förändrats sedan jag gick i skolan. Visst fanns det barn som jag växte upp med som blev mobbade. Och inte tror jag att man tänkte så mycket på det. Det fanns ju inga vuxna som sade till. Alltså, tänkte man nog i sitt lilla barnahjärta, är det väl så det skall vara?
Då, för ganska många år sedan, satt lärarna i sina fikarum och fikade. Samtidigt rådde, för ett fåtal olyckliga barn, ett skräckvälde på skolgården. Och ingenting har förändrats sedan dess. Men vi har faktiskt fått en bättre lagstiftning, som man faktiskt kan hoppas på (mer om detta om en stund). Lagstiftningen har nu ändrats, och enligt min mening förbättrats genom att den numera ligger som ett nytt kapitel i skollagen, som kommer att ligga till grund för framtida tingsrättsdomar om mobbning.
Vi kan kalla pojken på Gotland för Kalle. Han började, tio år gammal, i fyran på en ny skola. Han blev redan från början utsatt för kränkande behandling. Kalle blev redan från början slagen och sparkad av andra elever. De satte krokben för honom och kastade saker på honom. Han fick höra att han var tjock, dum och ful. Vid flera tillfällen fann lärare Kalle gråtandes i skolan.
Gotlands tingsrätt fann att det ”utan minsta tvekan” var klarlagt genom Kalles egna uppgifter att han varit utsatt för mobbning, dessutom av allvarligt slag. Det fanns flera olika skäl på vilka tingsrätten hade kunnat finna att kommunen var skadeståndsskyldig gentemot Kalle. I just det här fallet tog tingsrätten särskilt fasta på det faktum att Kalle haft en hög frånvaro, ”vilket otvivelaktigt har haft ett tydligt samband med hans utsatthet i skolan”.
Redan detta, fortsätter tingsrätten, ”borde rimligen ha gett skolan anledning att ställa sig frågan om vidtagna åtgärder varit tillräckliga och/eller lämpliga”. Skolan hade dessutom fokuserat enbart på Kalle, utan att vidta några åtgärder mot de barn som mobbade honom. Kommunen kunde alltså inte visa att den genomfört tillräckliga utredningsinsatser eller vidtagit alla skäliga åtgärder för att förhindra och förebygga de kränkningar Kalle varit utsatt för.
Sedan kommer vi till en mycket träffsäker formulering från Gotlands tingsrätt, som en gång för alla slog fast varför Gotlands kommun inte kunde undgå skadeståndsskyldighet: ”Det kan inte uteslutas att Kalle måste ha upplevt det som att det var han som av skolan ansetts som upphovsman till problemen och utsetts som ansvarig för de inträffade kränkningarna”. Det finns alltså, anförde rätten, ”anledning att anta att skolan därmed utsatt Kalle för en primär kränkning”.
Mitt råd till landets föräldrar
Som advokat, och förälder, känner jag att andra sådana här mål skulle jag kunna driva resten av min yrkesverksamma karriär. Jag tycker att mobbning är något så fruktansvärt att det behövs många, många som tar upp frågan och kämpar för individens rättigheter.
Jag säger det inte av något annat skäl än att sådana här mål uppenbarligen måste drivas. Föräldrar och barn i hela landet måste bli varse att det inte måste vara så här. I skollagen finns numera ett nytt kapitel, 14 a kap, som tar upp kränkande behandling. Med detta menas just mobbning och liknande beteenden. I paragraferna 7 till 11 i detta kapitel beskrivs skyldigheterna för huvudmannen, d v s den som driver skolan, och för skolans personal att förebygga och förhindra kränkande behandling, d v s mobbning.
Och sedan kommer vi till skollagen, 14 a kapitlet, 12 paragrafen, första meningen. Jag uppmanar alla föräldrar: citera den för den som driver skolan, oavsett om det är kommunen eller en enskild företagare som driver skolan. Här har ni den i fulltext:
Om huvudmannen eller personalen åsidosätter sina skyldigheter enligt 7–11 §§ ska huvudmannen
dels betala skadestånd till barnet eller eleven för den kränkning som detta innebär, dels ersätta annan skada som har orsakats av åsidosättandet.
Jag uppmanar föräldrar land och rike runt att hota kommuner och skolor med rättsprocesser och se till att det går till rättsprocesser om det inte blir någon bättring. Jag säger det inte för att jag vill skapa split och konflikt. Jag vet som advokat att meningsskiljaktigheter och meningsmotsättningar måste upp i ljuset ibland för att saker och ting skall kunna bli bättre. Att sopa saker under mattan är oftast den absolut sämsta lösningen på ett problem.
Jag hoppas att detta med att bekämpa mobbning blir en stor fråga. Jag och mina advokatkollegor, det lovar jag, kommer att ta oss an dessa ärenden med all den kraft och engagemang som de verkligen kräver. Det handlar om tolerans och om våra barns framtid.
Samhällets framtid.
Pingad på intressant
2 kommentarer:
Mobbing är ett problem som många inte vill ta i. Det skrivs handlingsplaner hit och dit och då tror skolan och arbetsplatser att de gjort sitt.
Det förekommer dagligen kränkningar, mobbing på skolor och inte minst på arbetsplatser.
Mycket bra att du tar tag i detta.
Det förefaller vara så att Barn och Elevombudet BEO, underordnade Skolinspektionen, inte kan hantera den fullständiga storm av ärenden gällande mobbing, som väller in. Därför kan det vara bra att vända sig till advokat, tror jag.
Att vara mobbad över tid kan skada allvarligt. Det finns mångårig evidens och allt mer utkommande forskning som ger stöd i detta uttalande. Att som förälder se sitt barn gradvis brytas ned av mobbing som skolan inte vill eller kan hantera, är i det närmaste förödande. Det är många känslor som uppstår under tiden man som förälder försöker bearbeta skolan att ta tag i ärendet. Påstötningar mot skolan, har jag förstått ofta studsa tillbaka i form av olika försök att bestraffa, genom anmälan riktad emot föräldrar till sociala myndigheter etc. Samtidigt åberopar skolan ibland att de tänker på barnets bästa. Det här förhållningssättet måste ses som en ordentlig tankevurpa. Skolan måste anpassa sig efter de krav som finns. Tyvärr ligger allt för många kommuner i bakvatten härvid lag. Det är bara att gå in på BEOs statistik och titta, samt läsa nyheter om uppmärksammade mobbingfall, så förstår man att samhällssystemet har stora brister ifråga.
Att vända sig till advokat som är kunnig inom ämnet kränkningar, synonymt mobbing, kan vara som att söka sig till en oas i öknen. Möjligheten att få hjälp ökar och det blir en slags avlastning att veta att någon arbetar för ens barns bästa.
Bästa hälsningar
J. Höijmand
Skicka en kommentar