måndag 28 december 2009

Hur små fiskar blir till valar i våra domstolar

Vi borde alla oroa oss över att det finns så mycket narkotika i samhället. Det är ett stort problem. Många fina unga människors liv förstörs av att de kommer in i ett missbruk.
Även anhöriga och vänner drabbas ofta hårt. Mina tankar går ofta till alla anhöriga jag träffar i arbetet.

Från början är de flesta ”bara” missbrukare, men för att finansiera sitt eget missbruk börjar de begå brott. Brottet är ofta att de själva i liten skala börjar sälja narkotika.

Jag har försvarat många av dessa unga människor. Jag vill inte att de hamnar i fängelse. Jag vill att de i stället döms till skyddstillsyn i kombination med vård. En påföljd som går att kombinera med ett kortare straff (fängelse i högst 3 månader) vilket kan vara acceptabelt.

Det blir inte alltid som jag vill. Jag anser att det beror på att polis/åklagare inte alltid klarar av att utreda sanningen i mål där det finns flera tilltalade (tilltalad är ett finare ord för åtalad) och att domstolarna låter det gå ut över de tilltalade.

I narkotikans värld finns det i toppen ett fåtal valar. Valarna är de som tjänar miljoner på att sälja knark till våra ungdomar. Valarna är de ”riktiga” skurkarna. De som aldrig brukar åka fast.

Längst ner finns små fiskar i form av missbrukarna. Något större fiskar är de missbrukare som också säljer narkotika för att finansiera sitt eget missbruk.

Mellan valarna och de små fiskarna finns det förstås mellanstora fiskar.

Gissa vilka jag brukar försvara? Rätt gissat. Jag brukar försvara små fiskar eller något större fiskar än de minsta fiskarna. Valar har jag nog aldrig träffat på. De små fiskarna och de något större fiskarna borde samhället stötta. Inte jaga och sätta i fängelse som om de vore valar eller betydligt större fiskar än de mindre fiskarna i narkotikans värld.

I praktiken händer ofta följande i våra domstolar.

En mindre fisk åtalas. Den fisken har umgåtts med ett stim mindre fiskar i en lokal när polisen slår till. Polisen tar hand om alla småfiskar och finner en större mängd narkotika. Mängden narkotika per person är dock inte anmärkningsvärd stor.

Alla små fiskar åtalas som medgärningsmän och utan någon närmare bevisning anses alla ha lika skuld till den större mängd narkotika som fanns i lokalen. Alla döms till långa fängelsestraff. Ingen får vård i stället fängelse.

I pressen framstår det som ett flera valar åkt fast. Som om småfiskarna var stora narkotika-langare. Det är dock domstolen som förvandlat den lilla fisken till en val eller i vart fall en betydligt större fisk än vad det egentligen är fråga om.

I våra fängelser sitter många småfiskar inne på långa fängelsestraff.

Varför har det blivit så att småfiskarna får långa straff? Jag tror inte att domstolarna kan se människan bakom brottet. De klarar inte av att skilja en småfisk från en val. För säkerhets skull ser de därför alla fiskar som valar. Det strider dock mot den rättssäkerhet som borde gälla i en rättsstat som Sverige

Småfiskarnas hopp är att vi advokater kan ta tillvara deras rätt, men det är inte lätt. Jag tycker ofta att jag lyckats visa för rätten att åklagaren bara fångat en liten fisk, men inte sällan ser rätten på den frågan med helt andra ögon.

Min förhoppning är dock att väcka debatt kring denna fråga. Jag tror nämligen inte att allmänheten anser att småfiskarna skall sättas i fängelse. De anser nog som jag nämligen att vård och stöd från samhället är det rätta vägen. Den rätta vägen kan bara vara att hjälpa unga människor att komma ur sitt missbruk. Inte att sätta dem i fängelse en längre tid.

Kriminalvården är dock i många avseenden bra, men det är en helt annan fråga, som jag avser att återkomma till senare.

Jag får ofta frågor från vänner och bekanta eller personer jag bara träffar vid exempelvis en middag med ytligt bekanta hur jag kan försvara narkotikalangare. Ett brott många föraktar i vårt samhälle. Jag förklarar alltid att jag inte försvarar brottet. Jag försvarar oftast ”bara” en svag människa som behöver samhällets stöd för att komma ur sitt missbruk. Jag förklarar också att de inte skall tro att det är topparna i narkotikans värld som blir dömda i våra domstolar. Det är för det mesta bara småfiskar som fångats i ett stort stim av småfiskar.


Jörgen Frisk

fredag 11 september 2009

LVU - Advokatens roll

Jag skrev i mitten av augusti om LVU. LVU är vår lagstiftning som avser tvångsvård av barn.

Barn kan behöva (tvångs)vårdas på grund av sitt eget beteende. Det kan exempelvis vara fråga om barnets eget missbruk av droger eller barnets egen kriminalitet. Barn kan nog ännu oftare behöva (tvångs)vårdas på grund av att deras egna föräldrar är vad jag i föregående artikel kallade dåliga eller onda föräldrar. Vård skall i första hand ske på frivillig basis, men går inte detta kan det bli fråga om tvångsvård.

Med dålig förälder menar jag att alla föräldrar kan vara eller bli dåliga föräldrar. Det räcker med att vara missbrukare av alkohol för att vara en dålig förälder. Till dåliga föräldrar räknar jag även föräldrar som inte kan vara bra föräldrar på grund exempelvis psykisk ohälsa. Att bli en dålig förälder kan – enligt min uppfattning - drabba alla föräldrar.

Med onda föräldrar menar jag endast ett fåtal föräldrar. De föräldrar som av någon anledning våldför sig på sina egna barn. Sådana föräldrar finns, men de är inte många. Varför någon kan bli en sådan förälder kan ibland få sin förklaring i att föräldern lider av en allvarlig psykisk störning. Men så är inte alltid fallet. Det går ibland inte förstå varför någon är en ond förälder.

När vården beror på barnens eget beteende brukar barnen ofta ha nått tonåren. Men barns egna negativa beteende i tonåren har inte sällan sin förklaring i en mindre lycklig barndom.
Men även barn med en lycklig barndom kan börja med droger av exempelvis nyfikenhet.

Offentligt biträde

När kommunen ansöker om LVU utser länsrätten ett offentligt biträde för barnet och ett offentligt biträde åt föräldrarna. Till offentligt biträde utses ofta en advokat eller en jurist som arbetar på en advokatbyrå.

Föräldrarna kan få var sitt biträde. Så sker om föräldrarna exempelvis skyller på varandra.
En advokat får inte företräda två personer som skyller på varandra. Advokaten skulle i så fall hamna i en helt omöjlig situation.

Kommunen och socialsekreterarens syn på det offentliga biträdet

Denna gång skall jag nämna något om Skellefteå kommuns syn på advokaten i dennes egenskap av biträde för barnet. Eller rättare sagt hur jag ser på den frågan utifrån min egen erfarenhet. Min syn på den frågan behöver ju inte nödvändigtvis vara hur Skellefteå kommun ser på den frågan. När jag skriver Skellefteå kommun avser jag de på kommunen som jag kommit i kontakt med avseende LVU. Så alla på kommunen berörs inte.

Min erfarenhet utgår bl a utifrån ett fall jag inte själv var inblandad i, men som jag känner till genom att Skellefteå kommun – för några år sedan - bjöd in oss advokater på en diskussionsträff i ämnet LVU tillsammans med ett 15-tal socialsekretare som arbetar med LVU.

Skellefteå kommun bjöd således in oss advokater för att diskutera kring ämnet LVU. Det var dock bara jag och en advokat till som kom till träffen. Dålig uppslutning från advokatkåren således.

Socialsekreterarna tog upp många frågor kring LVU och jag fick känna mig kunnig eftersom det i sak inte kom fram något jag saknade kunskap om.

En socialsekreterare tog dock – till min förvåning - upp ett konkret exempel på en advokat som denne - och skulle det visa sig flera socialsekreterare - ansåg vara en advokat som på ett uppenbart sätt misskött sitt uppdrag som offentligt biträde för barnet. Självklart spetsade jag öronen när jag skulle får höra negativ kritik (skvaller) om en kollega.

Kritiken mot advokaten

Den advokat kritiken riktade mot hade enligt socialsekreteraren vid en förhandling i länsrätten haft åsikten att barnet inte skulle vårdas med stöd av LVU. Advokaten var biträde för ett barn som bara var några år gammal och advokaten bestred kommunens ansökan om LVU. Därigenom ansåg socialsekreteraren att advokaten begått ett allvarligt fel. Att bestrida ansökan var enligt socialsekreteraren inte förenligt med barnets bästa. Det borde advokat ha förstått, sa socialsekreteraren. Den uppfattningen delades tydligen av alla (kanske inte alla, men i vart fall merparten) socialsekreterare som lyssnade vid diskussionsträffen.

Var kritiken befogad?

Jag vet inga detaljer om det mål där advokaten som var biträde för barnet bestred ansökan om LVU. Det gjorde troligen inte heller merparten av de socialsekretare som lyssnade vid diskussionsträffen och som ändå var kritiska mot den advokat det handlade om.

Så om kritiken var befogad eller inte kan bara avgöras av de som känner till fakta i det LVU ärende det var fråga om. Så varken jag eller flertalet av socialsekreterarna kan veta om kritiken var befogad. Men genom att nämna ett konkret fall där många visste vilken advokat det var fråga om fick den advokaten utstå kritik han inte kunde bemöta.

Jag uppfattade det som att kritiken mot advokaten framförallt bestod i att advokaten bestred ansökan om LVU utifrån att alla gånger kommunen ansöker om LVU borde advokaten som företräder barnet förstå att kommunen har rätt, d v s att ansökan om LVU skall bifallas. Men så är det inte. Advokaten måste alltid göra en självständig bedömning och en sådan bedömning kan i vissa fall leda till att advokaten har en helt annan syn på frågan om LVU är kommunen. Advokaten måste alltid göra sin egen bedömning. Det vore märkligt om advokaten alltid hade samma syn på frågan om LVU som kommunen.

När advokaten gör sin bedömning så skall han göra detta enbart utifrån gällande lagstiftning. Advokaten vet att ett tvångsomhändertagande av ett barn är ett ingrepp i föräldrarollen som i vårt samhälle bara får göra när alla kriterierna för tvångsvård är uppfyllda.

Gör då inte kommunen sin bedömning utifrån enbart gällande lagstiftning? Det gör säkerligen kommunen i varje enskilt ärende. Men den bedömning som kommunen gör behöver inte alltid överensstämma med advokatens bedömning. Det händer att advokater gör olika bedömningar i ett och samma ärende. Det händer att domare gör olika bedömningar i ett och samma mål.

Att kommunen gör en annan bedömning än advokaten betyder inte att kommunen har gjort en felaktig bedömning. Advokaten kan ha fel. Det är även för en advokat omöjligt att alltid göra den rätta bedömningen. Men advokaten har ofta i hela sitt yrkesliv ägnat sig åt att göra juridiska bedömningar och en advokat måste i ett LVU ärende alltid redovisa sin syn på rättsläget i det aktuella målet. Det får inte bli så att advokaten för att vara vänlig mot kommunen (eller handläggarna i det aktuella LVU-målet) medger talan i ett mål där advokaten anser att det inte föreligger rättslig grund för att bifalla talan.

Den advokat kommunen ansåg ha begått ett fel gjorde troligen endast vad det ankom på den advokaten, nämligen att göra en helt självständig bedömning av rättsläget i det aktuella målet. Det innebär att det inte fanns skäl att kritisera advokaten, annat än om det var fråga om en uppenbar felbedömning. Utan alla fakta i det mål det var fråga om kan jag inte uttala mig i den frågan. Jag känner inte till några fakta i det aktuella målet. Men det gjorde inte heller många av de socialsekreterare som var kritiska mot advokat. Kritiken som framfördes mot advokaten var egentligen endast att advokaten gått emot kommunens förslag om att barnet skulle vårdas med stöd av LVU.

Varför är jag kritisk mot socialsekreterarens kritik av advokaten, om jag inte känner till fakta i det aktuella ärendet? Det beror på att det av föreläsningen inte framgick att advokaten begått annat fel än att bestrida ansökan. Men det måste ju advokaten göra om han gjort en annan bedömning än kommunen. Om socialsekreteraren kritiserat advokaten borde socialsekreteraren sagt vad advokaten begått för fel. Men det enda felet var nog att advokaten bestred ansökan om LVU och som sagt det är inte fel att göra så om advokaten kommit till en annan bedömning än kommunen. Det är tvärtom advokatens skyldighet att ärligt redovisa sin åsikt.

I de flesta mål finns fakta som talar såväl för som emot att talan bör bifallas. Dessa fakta måste läggas i en vågskål och advokaten måste våga ta ställning. Är det fakta för eller emot talan som väger över? Den bedömningen är inte alltid lätt att göra.

Jag ser det kanske inte som ett problem, men som en irritationsfaktor att så många som arbetar med LVU på kommunen inte förstår advokatens roll. Jag tror att alla advokater förstår socialsekreterarnas roll. Men socialsekreterarna måste förstå att vi advokater i vårt arbete som offentliga biträden för barnet är självständiga och att vi advokater inte kan medge att talan om LVU bifalls om vi advokater inte anser att kriterierna för vård är uppfyllda.


När advokaten företräder föräldern (föräldrarna) i stället för barnet (barnen)

När advokaten har den rollen har det visat sig att kommunen (socialsekreterarna) har full förståelse för att advokaten bestrider ansökan om LVU. Då har de sällan eller aldrig någon kritik att rikta mot advokaten. Men jag tror inte att vare sig socialsekreterarna eller allmänheten förstår advokatens roll när advokaten företräder föräldrarna.

Advokaten läser inledningsvis den utredning som finns i målet för att därefter träffa föräldrarna. När advokaten läst utredningen vet advokaten att det som gott som alltid finns ett eller flera problem som måste lösas.

Steg två är att träffa föräldrarna (många gånger finns det bara en förälder; så ser dagens Sverige ut i praktiken). Föräldrarna får då berätta sin version, som ibland helt stämmer med kommunens utredning, men som ibland är en helt annan version.

Många föräldrar vågar inte för advokaten berätta sanningen. Sanningen kan ju vara att någon handling de begått mot barnet är ett allvarligt brott och verkligheten är den att många nekar till brott även om de är skyldiga. Men i de flesta fall handlar det om föräldrar som behöver hjälp i föräldrarollen av skäl som är uppenbara. För enkelhetens skull nämner jag missbruk av alkohol. Min roll som advokat är då att diskutera med den missbrukande föräldern om föräldern kan tänka sig att på något sätt söka hjälp för sitt missbruk.

Steg tre är att tillsammans med föräldrarna och kommunen försöka hitta en frivillig lösning så att ansökan om LVU kan återkallas. Steg tre förutsätter förstås att föräldrarna erkänner att de har ett problem att lösa. Steg tre hinns heller inte alltid med innan förhandling hålls i domstol.

Steg fyra (som kan vara steg tre) är förhandlingen i domstol. I denna förhandling är advokaten helt på sin klients sida. Advokaten lägger fram allt som talar för klienten. Advokaten och föräldrarna kan innan förhandlingen varit helt oense eller oense om i vart fall vissa omständigheter (det kallas att föra en meningsfull diskussion), men vid förhandlingen är det föräldrarnas version som gäller och ingenting annat. Egna åsikter läggs helt åt sidan.

Domen

Efter en förhandling kommer domen från länsrätten. Den som är missnöjd kan klaga till kammarrätten. Kammarätten är i praktiken den slutliga instansen, men i teorin kan ett mål slutligen prövas av Regeringsrätten.

Jag kan inte minnas att jag ansett att länsrätten dömt fel i ett enda LVU mål. Men i mål som står och väger anser jag att länsrätten dömt rätt oavsett utgång i målet, såvida länsrätten väl motiverat sina domskäl. Så har alltid skett i praktiken.

Jag kan således anse att domar borde fått en annan utgång i länsrätten än vad som blivit fallet och ändå anse att domarna är rätt. Det är detta som kan vara svårt för allmänheten att förstå. Jag kan bara förklara detta med följande liknelse. Om allt vore helt svart eller helt vitt och domstolen dömer vitt fast allt var svart skulle jag påstå att domen var uppenbart fel. Men i verkligheten är det en blandning av svart och vitt och domstolen måste ta ställning till vad domstolen anser vara den färg som väger över. Domen kan bara bli svart eller vitt trots denna blandning av svart och vitt. Vad än domstolen dömer kan jag i ett sådant fall inte påstå att domen är fel.

Det finns således många mål som är rätt dömda fast man själv anser att utgången borde vara en annan än den blev i praktiken. Tänk om juridiken vore så logisk som matematik och tvisten var vad summan av 2 + 3 är lika med. Då skulle jag som ombud alltid kunna hävda att domen vore fel om domen blev något annat en 5:a. Men juridiken saknar den enkla logiken. Därför skall man vara försiktig med att vara kritisk mot den som har en annan juridisk syn på en dom än vad man själv har.

Nästa vecka skall jag avsluta mina inlägg om LVU med en solskenshistoria. Ett LVU fall från verkligheten som började i moll men slutade lyckligt för alla, inte minst för barnen.

Hoppas Ni läsare haft en trevlig sommar och laddat batterierna inför den höst som nu stundar. Det kan bli en tuff höst för många om svininfluensan slår till på det sätt många experter varnar för.


Jörgen Frisk

onsdag 19 augusti 2009

LVU

Häromdagen läste jag en artikel om lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) i lokaltidningen i Skellefteå, Norra Västerbotten. Artikeln gick ut på att det har skett en chockökning av tvångsvård av barn under sommaren i Västerbotten. Norra Västerbottens chefredaktör Anette Novak skrev och undrade hur det kunde hända i vårt län.

Min egen erfarenhet av LVU

Jag har i min egenskap av advokat varit biträde för såväl barn som vuxna i ett flertal LVU-mål. När min roll är att vara biträde för barnet handlar det enbart om att ta tillvara barnets intresse. När min roll är att företräda en förälder – eller båda föräldrarna – handlar min roll om att ta tillvara förälderns intresse. Barnets och förälderns intresse borde dock vara samma sak, nämligen barnets bästa. De flesta föräldrar ser till barnets bästa, men undantag finns.

Vad är LVU?

LVU innebär att tvångsvård av barn får ske när barn inte kan vårdas frivilligt. Ibland innebär den s k vården att barnet tas från olämpliga (dåliga) föräldrar och placeras i en bättre miljö än hemmiljön. Ibland beror vården på att barnet har problem som inte beror på föräldrarna – som exempelvis att ett tonårigt barn hamnat i narkotikamissbruk som måste brytas med tvångsvård.

Ett beslut om tvångsvård ska alltid prövas av domstol. Såväl föräldrar som barn tilldelas då en advokat.

Vilken betydelse har geografin för LVU?

Föräldrar som mår bra, är friska och har god ekonomi hamnar sällan under granskning av de sociala myndigheterna. Tro mig när jag säger att LVU av barn boende i Danderyd eller Djursholm därför knappast förekommer. Är föräldrar boende i Danderyd eller Djursholm därför automatiskt bättre föräldrar? Så är det förstås inte, men de har bättre förutsättningar att vara goda föräldrar. Det är en mycket viktig faktor. Barn från välmående områden är förstås barn som kan ha problem, men dessa problem beror enligt min uppfattning ofta på barnen själva – t ex då barn i tonåren av nyfikenhet provar droger och därefter får drogproblem med den problematik som hör till att vara drogberoende.

Sker då inte LVU-ingripanden när barn från Djursholm eller Danderyd blivit drogberoende? Nej, så blir det inte. Det blir i stället ett fungerande samarbete mellan barnets föräldrar och de sociala myndigheterna. En bra förälder klarar nästan alltid av att samarbeta med de sociala myndigheterna.

Föräldrar som har egna problem av relativt svår art kan dock vara dåliga föräldrar. Den förälder som är sjuk, exempelvis sjuk i form av psykiska besvär kanske kopplat till ett eget missbruk av alkohol, och som dessutom har dålig ekonomi, är – tyvärr – inte sällan en dålig förälder.

I större städer – och då särskilt i fattiga områden i större städer – finns det många föräldrar som är dåliga föräldrar. De vill inte vara dåliga föräldrar, men det har blivit det på grund av att det samhälle vi lever i inte klarar av att ge dem det stöd de är i behov av.

Skellefteå är, med norrländska mått, en stor stad. Och i Skellefteå finns det – tyvärr – många föräldrar som misslyckas med att vara bra föräldrar. Med det menar jag helt enkelt att de inte klarar av att ge sina barn en bra och harmonisk uppväxt. Att föräldrar misslyckas beror oftast på att föräldrarna har egna problem som de inte klarar av att lösa. Först om en sådan förälder får hjälp att lösa sina problem kan de bli vad man kan kalla bra föräldrar.

”Känner du dina grannar?”

”Kan dina grannar vara dåliga föräldrar?”

Bryr Du Dig om dessa frågor? Ju större stad Du bor i desto mindre chans att Du bryr dig om Dina grannar, även om det förstås finns undantag från den här grundregeln.

I mindre samhällen vet grannarna eller kanske till och med alla i byn när en förälder har problem. Grannarna bryr sig så pass mycket om saken att om föräldern som har problem missköter sig så ges en anmälan in till de sociala myndigheterna. Och det inte sällan på ett ganska tidigt stadium.

Den förälder som misslyckas med sitt föräldraskap får snabbt stöd av de sociala myndigheterna och det finns då goda chanser för de sociala myndigheterna att ge föräldern det stöd som behövs för att åter bli en bra förälder. Det blir kanske så att även grannarna hjälper den förälder som är i behov av stöd.

Detta skulle sällan hända i en hård storstadsmiljö. I mindre samhällen behöver därför sällan LVU tas i bruk. De sociala myndigheterna kommer nämligen ofta in i rätt tid.

”Dåliga föräldrar”

Att tala om ”dåliga föräldrar” låter kanske hårt. Du kanske tycker att jag borde skriva mindre lämplig eller olämplig förälder? Med dålig förälder menas dock inte att det är en illvillig eller ondskefull förälder, utan en förälder som bara inte klarar av att vara en bra förälder på grund av sorgliga omständigheter. Dessa sorgliga omständigheter kan vara missbruk, sjukdom, ekonomiska problem, allt detta i kombination, eller kanske någon annan omständighet.

Alla kan misslyckas som föräldrar – det räcker med att ha otur.

Antalet fall av LVU i en kommun visar inte på hur många dåliga föräldrar som finns i den kommunen. Det visar att det finns dåliga föräldrar, men inte någonting annat.

Antalet fall kan bero på att vissa kommuner är mer benägna att ansöka om LVU än att finna en frivillig lösning. Antalet fall kan bero på att handläggarna på kommunen ser med olika ögon på hur problemet med dåliga föräldrar skall lösas. Jag vet genom alla de kontakter jag haft med socialsekreterare att förmodligen alla socialsekreterare vill lösa föräldrars problem på frivillig väg och inte med stöd av LVU.

LVU är nämligen sällan eller aldrig lösningen på föräldrarnas problem. Löser man inte föräldrarnas problem berövar man barnen rätten till sina föräldrar.

Antalet fall kan också bero på när advokaten kommer in i ärendet (mer om detta nedan).

Onda föräldrar – en tragisk verklighet

Det finns en liten del av föräldrarna som också måste nämnas. Det är vad jag skulle kalla för onda föräldrar. Du har hört talas om dessa föräldrar, som när deras fall granskas får Dig som läsare att förfasas över hur deras barn haft det.

Det är föräldrar som våldför sig på sina egna barn, exempelvis i form av sexuella övergrepp eller grov misshandel, inte sällan under tortyrliknande former. I dessa fall måste LVU tas till omgående. Dessa föräldrar kan möjligen gå att bota, men barnen skall aldrig behöva riskera att återvända till onda föräldrar. Tack och lov är det bara ett mycket litet fåtal föräldrar som kan kallas för onda föräldrar.

Ordet ond är ett ord jag ogärna använder. Men föräldrar som exempelvis har torterat sina egna barn kan nog bara beskrivas med något annat ord. Eller vad tycker Du? Jag finner då inget annat adekvat ord för sådana föräldrar.

Dåliga föräldrar och socialtjänstens roll

Socialtjänstens roll är att leta efter dåliga föräldrar. Det är förstås inte det lättaste. Men i den kampen finns det en skyldighet för många att inge rapport till de sociala myndigheterna.

Skolan ska rapportera till de sociala myndigheterna när det finns misstanke om att barn far illa i hemmet. Läkare och polis har samma skyldighet att lämna rapport till de sociala myndigheterna. Grannar och allmänheten har inte denna skyldighet. Men en god granne bör förstås rapportera oegentligheter. Barn får inte behandlas illa utan att man på något sätt reagerar.

När socialtjänsten fått in en rapport är det socialtjänstens skyldighet att utreda om det kan vara så att det finns barn som far illa. Det sker bl a genom att kontakt tas med föräldern eller föräldrarna. Denna första kontakt är mycket viktig. Föräldern eller föräldrarna måste förstå att socialtjänsten tar kontakt för att hjälpa till. Men många dåliga föräldrar tror att kontakten sker för att socialtjänsten vill ta barnen ifrån dem. Den förälder som inte är en bra förälder är ofta medveten om sina brister som förälder, men han eller hon vill inte alltid erkänna dessa för en person från de sociala myndigheterna av rädsla för att förlora barnen.

Går det inte att skapa en god kontakt mellan föräldern eller föräldrarna och de sociala myndigheterna finns inte heller möjligheten att skapa en frivillig lösning av det eller de problem som finns. I sådana fall måste de sociala myndigheterna använda sig av LVU.

Jag är personligen övertygad om att antalet fall av LVU är beroende av socialtjänstemännens förmåga att skapa en god kontakt mellan socialtjänsten och den dåliga föräldern. Och jag är själv tveksam till om jag skulle klara av den mycket svåra roll socialtjänstemännen har.
Socialtjänstemännen är i sin roll beroende av god stöttning av sin arbetsgivare (kommunen) och av överordnade chefer på kommunen.

Det stora problemet för socialtjänstemännen är att de måste hota med LVU om de inte kan nå en frivillig överenskommelse. Socialtjänstemännen har således dubbla roller som egentligen är oförenliga med varandra. (Det vore som att jag som försvarare i ett brottmål hotade min klient med fängelse om klienten inte lyssnade på vad jag har att säga.)

Vilken roll har jag som advokat?

I Skellefteå kommun är det så att advokaten kommer in som biträde när kommunen ansökt om LVU. Vad jag vet har det inte skett på ett tidigare stadium än så.

Jag vet dock att i vissa andra kommuner anmäler kommunen redan på ett tidigt skede till länsrätten att en förälder är i behov av juridiskt biträde. Detta sker när handläggaren på kommunen förstår att föräldern (eller föräldrarna) inte vågar säga sanningen om sin situation av rädsla för att förlora barnen.

Om föräldrarna redan på ett tidigt skede får en advokat har det många fördelar för föräldrarna, socialtjänsten och, förstås, för barnen.

Advokater som arbetar med LVU är proffs på att söka lösningar som är förenliga med barnens bästa. Det är alltid målet med advokatens arbete. Om advokaten på ett tidigt skede kommer in i ärendet kan advokaten ofta skapa ett förtroendefullt samarbete med föräldern eller föräldrarna. Detta förtroendefulla samarbete leder ofta till att det går att föra en meningsfull dialog med kommunen (socialtjänsten) och att det för det mesta går att finna en frivillig lösning.

Lösningen är allt som oftast att föräldrarna får någon form av hjälp i föräldrarollen. Den hjälpen kan dock innebära att barnen en kortare eller längre tid måste bo någon annanstans än hos sina föräldrar. Men målet med hjälpen är alltid att barnet skall bo hemma, men då tillsammans med i vart fall en bra förälder.

Att söka frivillig hjälp som förälder

Varför söker inte föräldrar som misslyckas i sin föräldraroll frivillig hjälp?

Det vanligaste orsaken till att en förälder är en dålig förälder är alkoholmissbruk. Den som är missbrukare av alkohol brukar inte erkänna detta för utomstående och ibland inte ens för sig själv. Missbrukaren är rädd för vilka konsekvenser ett erkännande kan leda till. Kan jag förlora arbetet, kan jag förlora barnen o s v?

Så tänker missbrukaren, som inte sällan lovar sig själv att dricka mindre i framtiden men som sällan eller aldrig är stark nog att håller sitt löfte.

Den som i stället lider av psykisk sjukdom har inte alltid sjukdomsinsikt. Det krävs sjukdomsinsikt för att söka vård och hjälp.

Många som har ekonomiska problem vill klara sig själva och söker därför inte hjälp via de sociala myndigheterna. Det är för många förenat med skam att söka socialbidrag.

Det finns många andra skäl att inte söka hjälp. Ett sådant skäl är stolthet.

Många vill klara sig själv, men även om viljan finns klarar de inte detta utan stöd från samhället.

Hur ska man tolka LVU-statistiken?

Statistik om LVU säger faktiskt ingenting om hur många barn som har dåliga föräldrar. Men det är många barn som far illa i dagens samhälle.

Den allmänna välfärden avgör förstås hur det kommer att se ut i framtiden. Bara genom förbättrad välfärd kan barn få det bättre i framtiden. Visst har många det bra i dag, men alldeles för många i Sverige – inte minst föräldrar – lever ett liv som inte är att se som ett liv i välfärd.

Jag tillhör den lyckligt lottade del av allmänheten som har ett liv i välfärd. Dessutom har jag förmånen att i mitt arbete kunna bistå den som inte har ett sådant liv. Humanjuristens uppgift är bland annat att hjälpa den som står utanför välfärden.

Jag kommer att följa upp detta ämne under de närmaste veckorna. På återhörande.

tisdag 21 juli 2009

Ökad rättssäkerhet på horisonten?

I måndags och tisdags förra veckan hade jag ett brottmål där min klient var misstänkt för medhjälp till våldtäkt. Det var två tilltalade. Det känns faktiskt mycket bättre nu sedan Högsta domstolen avkunnat två domar i sommar, den 3 juli, därför att det känns som att det har blivit betydligt mer rättssäkert.

Det var i båda fallen fråga om påstådda våldtäkter som skett i hemmet mellan unga människor som kände varandra sedan tidigare, d v s i och för sig ganska typiska situationer där det kan vara fråga om våldtäkt – eller inte.

I bägge avgörandena ogillade Högsta domstolen åtalet. HD förklarar i ett centralt resonemang, som är identiskt i bägge avgörandena:

”För en fällande dom i ett mål om sexualbrott krävs liksom i brottmål i övrigt att domstolen genom den utredning som förebringats i målet finner det ha ställts utom rimligt tvivel att den tilltalade har gjort sig skyldig till vad som lagts honom till last. Det är således inte tillräckligt att målsägandens berättelse är mer trovärdig än den tilltalades. Ett åtal är i mål om sexualbrott lika lite som i något annat sammanhang styrkt genom att målsägandens och den tilltalades utsagor vägs mot varandra och målsägandens därvid bedöms väga tyngre.

Vid påstådd brottslighet av förevarande slag saknas ofta direkta vittnesiakttagelser och teknisk bevisning till stöd för åtalet. Det hindrar inte att bevisningen ändå kan befinnas tillräcklig för en fällande dom. En huvuvuppgift i sådana mål är att bedöma trovärdigheten av målsägandens utsaga. En alltigenom trovärdig utsaga från målsäganden kan i förening med vad som i övrigt har framkommit i målet – t.ex. om målsägandens beteende efter händelsen – vara tillräcklig för en fällande dom”.

Nu räcker det inte längre med bara ord mot ord, som det ofta är fråga om. Nu måste det krävas någonting mer, har HD slagit fast. Till exempel bevisning.

En bra sak är att HD inte längre tar upp ordet ”beljuga”. Det vill säga, ”varför ska kvinnan beljuga den här mannen?”. Den frågan har jag hört många gånger. Det verkar som att åklagarna och våra domstolar ibland utgår från att det är omöjligt för en kvinna att tala osanning om en man. Som om bara män kunde ljuga, får man förmoda.

HD fastslår att man bör ställa högre krav på förundersökningarna. Det är ett rimligt krav, skriver man, ”att målsägandens berättelse till den del det är praktiskt möjligt blivit kontrollerad under förundersökningen”. Det kan jag skriva under på.

I HD:s avgöranden konstateras att de båda målsägande kvinnorna har ”lämnat sina uppgifter på ett sammanhängande och detaljerat sätt” respektive lämnat en berättelse som är ”utförlig, levande och detaljerad”. Med andra ord, de målsägande kvinnorna har berättat på ett högst trovärdigt sätt, även om det har funnit en del frågetecken, särskilt i det ena avgörandet där frågan var om det hade förekommit en kniv eller inte (en uppgift om vilken det helt saknades DNA eller annan teknisk bevisning).

På senare tid har det blivit hårdare tongångar från regering och riksdag när det gäller sexualbrott. I mina ögon känns det som att man ofta vill plocka billiga poäng genom att framställa sig själv som tuffa och på kvinnornas sida. Men att göra det alltför lätt att döma för sexualbrott är inte bra för någon, vare sig män eller kvinnor. Såvitt jag kan se är det inget som stärker kvinnornas ställning i samhället. Det försämrar bara för oss alla.

Därför är det bra att HD nu har agerat röst åt förnuftet och dragit i handbromsen en smula. För det håller inte att hetsa på så hårt om sexualbrott i en rättsstat. HD ger också en tydlig signal till polisen om att man måste utreda brott ordentligare. I det andra rättsfallet förelåg uppenbara brister i förundersökningen, med följden att det inte gick att styrka vad kvinnan i det målet hade berättat. Kanske skulle det ha gått om polisen hade gjort sitt jobb bättre. Men nu var det inte så.

Tidigare känns det som att det är alltför många som blivit dömda för våldtäkt. Det här är ett steg i rätt riktning. Visserligen kan det hända att det här kommer att leda till att vissa våldtäkter inte klaras upp. Men det är ju jämförelsevis mycket värre att någon oskyldig döms. Det är i varje fall min uppfattning. Tänk Dig att sitta dömd för ett så nesligt brott på en anstalt i många, många år och veta att staten har berövat Dig friheten på felaktig grund.

Jag kan tillägga: dömda våldtäktsmän står inte högt i kurs inne på ”kåken” bland de andra intagna. En våldtäktsman är en föraktad varelse. Och är han skyldig så nog förtjänar han förakt. Men ingen ska behöva bli oskyldigt dömd för ett så förkastligt brott i ett rättssamhälle!

Nu kan det förstås bli så att en kvinna inte får upprättelse för det hon har varit med om, och det är förstås avskyvärt. Att inte bli trodd när man har blivit utsatt för något så hemskt. Våldtäkt måste vara ett av de vidrigaste brott som finns. Jag kommer aldrig att kunna förstå hur man kan våldta, hur man kan tycka att det är något som man vill göra. Hur kan man som man ens vilja ta i en kvinna som inte själv vill det?

Men det handlar väl inte om kärlek utan om makt och liknande känslor som inte är av godo utan tvärtom handlar om att dominera, förtrycka och höja upp sig själv på falska och felaktiga grunder och detta på en annan människas bekostnad.

Så tycker jag och så tycker alla vettiga, normala människor. Våldtäkt är vidrigt. Men särskilt när det gäller ett så vidrigt brott så måste man hålla hårt på rättssäkerheten så att det inte blir rättslöst i våra domstolar för den man som har oturen att bli åtalad för detta brott.

Är man skyldig ska man bli dömd, men är man oskyldig ska det inte ens finnas minsta risk för att bli det.

Det är min fasta övertygelse att många oskyldiga människor sitter i fängelse. Om detta senare går att bevisa kvarstår att se. Men om så är fallet kommer det att delvis rasera rättssystemets trovärdighet. Det vore dock ingen katastrof, utan leda till en skyldighet för staten att fortsätta arbetet med att nå målet att vara en stat med ett helt rättssäkert system. Katastrofen är ”enbart” att många oskyldiga sitter i fängelse.

HD:s ovan nämnda domar innebär således att HD än en gång lagt en viktig byggsten i det troligen evigt pågående arbetet med att nå ett helt rättsäkert system.

Jag återkommer till frågan om rättssäkerhet inom kort. Det är ju en fråga som är viktig för oss alla.

måndag 20 juli 2009

Säkerheten i våra rättssalar

I Sverige är det vanligen ingen polis eller vakt närvarande vid rättegången. Är det ett brottmål och den tilltalade (åtalade) är häktad finns det dock häktespersonal med vid rättegången. Deras uppgift är förstås att bevaka den tilltalade.

Många domstolar har en säkerhetssal. Där hålls rättegången när domstolen anser att det av något skäl är påkallat att höja säkerheten från normal säkerhet, d v s ingen säkerhet alls.

Mindre domstolar – som exempelvis tingsrätten i Skellefteå – har ingen säkerhetssal. Under de år jag varit försvarare – ca 15 år – har endast ett mål flyttats till säkerhetssalen i Umeå. I just det fallet ansåg jag inte att detta var befogat, men de tilltalade – som var unga män – tillhörde den så kallade grova kriminella världen. Det föranledde tingsrätten att anse att det var ett mål där säkerheten måste höjas så mycket att målet flyttades till närmaste säkerhetssal, som finns i Umeå.

Jag ser på säkerheten från ett annat perspektiv. Jag tror att hotet mot oss som jobbar i rättssalen visserligen kan komma från den grova organiserade brottsligheten, men då sällan under själva rättegången utan på det sätt som skett mot en åklagare för något år sedan, d v s i form av hot och våld utanför rättssalen.

Under rättegången ser jag hotet utifrån tre kategorier av mål. Den första kategorin avser jag att redogöra för genom följande exempel.

Jag försvarade en ung man – egentligen ett barn eftersom han var under 18 år – som stod åtalad för grov våldtäkt. Våldtäkt är ett hatbrott. Med det menar jag att den som begått ett sådant brott kommer att få utstå allmänhetens förakt, om den tilltalade fälls för brottet och om den åtalades namn därefter avslöjas för allmänheten. I vissa fall sker avslöjandet redan innan fällande dom (exempelvis Anders Eklund).

Den unga mannen hade våldtagit en flicka som bara var 13 år. Skuldfrågan gick inte att ifrågasätta eftersom hela våldtäkten fanns på film. Åklagaren ansåg att detta var den grövsta våldtäkt han någonsin handlagt under sin långa karriär som åklagare. Så kanske var fallet, men denna våldtäkt skilde sig på en punkt från andra våldtäkter som såväl jag som åklagaren handlagt tidigare och senare. Denna våldtäkt var vi tvungna att bevittna. Den fanns ju på film. Denna våldtäkt var fruktansvärd. Men alla grova våldtäkter är fruktansvärda. Det är bara det att vi inom rättsväsendet brukar vara förskonade från att behöva se ”vad som hänt”. Att tala om vad som hänt är långt ifrån att behöva bevittna vad som hänt.

Före rättegången hölls försökte jag sätta mig in i det lidande våldtäkten inneburit inte bara för flickan, utan även för hennes familj och då särskilt flickans mamma och pappa. Jag försökte sätta mig in i hur jag själv skulle ha reagerat om det var min dotter som blivit utsatt för ett fruktansvärt övergrepp. Jag förstod att flickans föräldrar måste ha farit mycket illa.

När förhandlingen skulle hållas såg jag en man vid förhandlingen som såg psykiskt sjuk ut.
Jag förstod under förhandlingen att den mannen var flickans pappa. Mannen såg ut att lida fruktansvärt. Jag gick dock in i min yrkesroll. Min roll som försvarare är att ta fram det som talar för en så mild påföljd som möjligt. I ett våldtäktsmål försöker försvararen föra fram fakta om målsäganden, som inte alltid ger en helt vit bild av målsäganden. I min egenskap av försvarare blev det därför så att jag nämnde fakta om flickan, som ingen pappa vill höra.

Under förhandlingen hölls flera pauser. Jag noterade att pappan flera gånger gick precis bakom mig och jag förväntade mig att förr eller senare bli angripen. Jag förstod att pappans hat hade förflyttats från den pojke som våldtagit hans dotter till den som försvarade pojken.
Tingsrätten måste också ha noterat att pappan var på väg mot ett sammanbrott.

Men det blev inget fysiskt angrepp. Det blev till slut så att pappan reste sig upp i rättssalen och skrek till mig att han och jag inte kom från samma planet och efter de orden gick pappan i vredesmod ut ur rättssalen och kom inte tillbaka igen. Pappan förstod att han höll på att bryta ihop och han hade förstånd att lämna rättssalen i stället för att begå en dum handling.

Jag hade då och har än i dag förståelse för att pappans hat riktades mot mig. Jag som förälder hade kanske reagerat likadant eller i värsta fall på ett grövre sätt än pappan gjorde. Jag anser att domstolar måste förstå att när brott är begångna mot barn kan föräldrar, andra anhöriga, vänner till familjen eller någon ur allmänheten vilja ge sig på gärningsmannen eller gärningsmannens försvarare. Det är en konkret hotbild som alltid finns när det är fråga om hatbrott.

Till hatbrotten hör många brott. Inte bara våldtäkt. Ordet hatbrott används även i en annan betydelse och det är när brottet är riktat mot något man hatar. Den som hatar bögar ger sig på homosexuella, den som hatar utlänningar ger sig på den som ser utländsk ut. Det är inte sådana hatbrott som jag åsyftar utan brott där allmänheten på grund av brottets karaktär föraktar gärningsmannen. Brott mot barn leder nästan alltid till ett förakt mot gärningsmannen. Brott mot kvinnor leder oftast till förakt mot mannen.

Ett brott som inte är ett hatbrott är exempelvis bokföringsbrott. Det är inget brott som leder till att allmänheten föraktar gärningsmannen.

Ovan har jag nämnt den första kategori av mål där det alltid borde vara höjd säkerhet. Det borde åtminstone finnas en vakt närvarande under rättegången.

Den andra kategorin av mål där det ibland kan behövas höjd säkerhet är i känslomål. Ordet känslomål är en term jag använder för mål där det inte går att med enbart förstånd nå en lösning. Det rör sig inte sällan om familjemål. Det behöver inte vara mål om vårdnad om barn. Det kan lika gärna vara en arvstvist eller en tvist mellan några som en gång var vänner, men som blivit ovänner.

Jag har företrätt klienter som mått dåligt och som varit hatiska mot motparten. Så hatiska att klienterna talat om att skada motparten på ”ett eller annat sätt.” I många fall flyttas hatet över på den advokat som företräder motparten. Klienten undrar hur det kan komma sig att motpartens advokat ”ljuger så mycket” d v s framför vad motparten sagt om klienten. De flesta advokater som arbetat viss tid med känslomål vet vad jag talar om.

Dessa klienter kan under en förhandling komma att angripa motparten eller advokaten eller domaren eller alla på en gång. Det svåraste angreppet som skett var under en rättegång i Eskilstuna, där motpartens advokat råkade mycket illa ut efter ett attentat från motparten som vad jag fått höra var riktat mot alla i rättssalen.

I dessa ärenden har advokaten en svår roll. Får ens advokaten ringa och begära förhöjd säkerhet? Det innebär ju samtidigt ett avslöjande till domstolen om att klienten inte är i balans. Ett avslöjande som i många fall vore ett brott mot tystnadsplikten. Och brott mot tystnadsplikten är ett brott ingen advokat vill begå. Det är nog så att tystnadsplikten går före den egna säkerheten. Ett avslöjande att klienten inte är i balans kan också leda till att klienten förlorar exempelvis ett vårdnadsmål.

Jag anser att domstolarna på egen hand måste läsa mellan raderna om det kan behövas höjd säkerhet i känslomål. Domstolarna kan av ovan nämnda skäl inte lita på att advokaten slår larm överhuvudtaget. Jag vet dock advokater som slagit larm. Advokater som sett det som viktigare att bry sig om andras säkerhet än att in absurdum hålla på tystnadsplikten.

Den tredje kategorin av mål är där klienten lider av svår psykisk ohälsa. Då bör det alltid vara förhöjd säkerhet, men så är inte fallet. Det är otäckt att sitta bredvid en tickande bomb och veta att det inte finns någon säkerhet i rättssalen.

När det gäller psykisk ohälsa finns samma problem för de som arbetar inom socialtjänsten i våra kommuner. Min morbror – Yngve Sundin på socialtjänsten i Skellefteå – blev för ett visst antal år sedan svårt knivskuren i ansiktet av en man med svåra psykiska problem. Sådana överfall skulle inte kunna ske om det fanns ett bättre säkerhetstänkande.

Men säkerhet kostar och det priset kanske inte det allmänna orkar med i de dåliga tider som nu råder? Men aktörerna inom rättsväsendet skulle må bättre av ett mer genomtänkt säkerhetstänkande. Detta säkerhetstänkande borde vara utformat utifrån ett samarbete mellan domare, åklagar och advokater. Vi ser ju på frågan om säkerhet utifrån såväl helt lika som
helt olika erfarenheter.

fredag 22 maj 2009

En bra dag på jobbet

Idag är humöret på topp. På min morgonpromenad till postlådan njöt jag av livet. Solen sken och varma vindar svepte in från alla håll. Väl vid postlådan såg jag ett brev från Högsta Domstolen. De glada tankarna la jag åt sidan och jag tänkte, det är väl som vanligt, ”prövningstillstånd meddelas inte”.

Men denna dag var det annorlunda. Vi – eller rättare sagt – klienten fick prövningstillstånd. Då noterade jag att sommarfåglarna kvittrade glatt. Men kanske inte för det glada beskedet från Högsta Domstolen.

Domen – som målet avser – prövades enbart av tingsrätten. Hovrätten tog inte upp målet till prövning.

Målet avser vårdnad om barn. Var och en förstår nog att det är barnets bästa som i sådana mål måste vara vägledande för målets utgång. Den vårdnadsutredningen som finns visar att min klient är lämplig som förälder och att den andra föräldern inte är detta. Trots detta dömde tingsrätten till förmån för den förälder som inte är lämplig.

Hur kunde tingsrätten döma till förmån för den förälder som inte är lämplig som förälder? Jag skrev i överklagandet att det kan nog bara jurister förstå. Jag är övertygad om att ett barn som är 8 år skulle anse att barn skall bo hos den förälder som är lämplig.

I korthet kan sägas att tingsrätten ansåg att rätten kunde bortse från uppgifterna att mamman inte var lämplig som föräldrar för att utredningen från socialkontoret avsåg uppgifter som gick en tid tillbaka i tiden. Barnet är dock bara 2 år ”gammal” (ingen som är 2 år är gammal) så det var inte fråga om allt för gamla uppgifter. Rätten ansåg vidare att min klient hade en negativ syn på mamman i och med att han ansåg att hon var olämplig. Detta gjorde han utifrån egna iakttagelser och utifrån uppgifter från socialkontoret. I en vårdnadstvist måste föräldrarna till domarna få säga negativa saker om den andra föräldern såvida detta har betydelse för målets utgång! Att så skedde vändes dock enbart mot min klient.

När ett barn bara är 2 år är frågan om föräldrarnas lämplighet viktig. Är bara en förälder lämplig bör ingen tillåta att barnet skall behöva bo hos den som är olämplig.

Jag ringde klienten omgående. Han blev nog minst lika glad som jag. Klienten visste att jag i likhet med honom varit mycket besviken över tingsrättens dom.

Det kändes inte självklart att HD skulle ge prövningstillstånd. HD ger nämligen mycket sällan prövningstillstånd. Men i detta fall anser jag att HD visat att HD kan rätta till misstag gjorda av underinstanserna. Detta var ett misstag som behövde rättas till för rättssäkerhetens skull.
Om tingsrätter och hovrätter kan bortse från vårdnadsutredningar som visar att en förälder är olämplig vore det att hamna helt fel i vårdnadsärenden. Vad skulle allmänheten i så fall anse om våra domstolar?

Som jag påpekat i tidigare blogginlägg har reformen ”En modernare rättegång” inskränkt chanserna att göra sin röst hörd i rättegångsförfarandet. Till EMR-reformen hör att det ofta krävs prövningstillstånd inte bara i HD utan även i hovrätterna. Att få sin sak prövad i hovrätterna har således blivit svårare.

Ingen slump att BRIS – barnens rätt i samhället – och ROKS – riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer – tillsammans med Advokatsamfundet avstyrkte att prövnings-tillstånd skulle behövas för prövning i familjerättsliga mål.

Skälet till prövningstillstånd – enligt regeringen i en proposition – är bl a att barnen kan fara illa av långvariga vårdnadsprocesser. Men det kan ju aldrig gagna barnet att inte få en felaktigt dom prövad! Men regeringen menade att felaktiga domar är domar som kommer att prövas. Varför skedde inte detta när hovrätten fick en uppenbart felaktig dom på sitt bord? Det kan man verkligen undra.

I dag får jag glädjas med min klient. Jag unnar alla klienter framgång men i detta fall var han verkligen värd detta beslut. Nu ligger ett orimligt stort ansvar på HD att rätta till det faktum att hovrätterna inte tar upp alla feldömda mål. I och med att det är orimligt tror jag inte att så kan bli fallet i praktiken. Många felaktiga domar kommer således inte att prövas i hovrätterna.

Om jag är kritisk mot tingsrätten? På sätt och vis inte. Alla kan göra felbedömningar. Det gäller för såväl tingsrätterna, som advokater och åklagare. Det är därför det var bra tidigare med möjligheten att alltid få sin sak prövad av minst två instanser. Det gav rättssäkerhet åt allmänheten. Det är nämligen allmänhetens frågor som prövas i domstol.

Finns skäl till att spara på rättssäkerheten? Ja, det finns det. Staten sparar pengar. Men i den sparivern är det lätt att glömma att rättssäkerhet nog är den viktigaste rättigheten den enskilda individen har i samhället. Utan rättssäkerhet kan staten låsa in dig utan några skäl alls. Glöm aldrig detta. USA har numera en president som försöker stärka rättssäkerheten. Han har ett mycket tufft arbete framför sig. Många vill nämligen inte ha rättssäkerhet för alla.

Rättssäkerhet gynnar inte alla. Den som är stark kan ta för sig ändå.

Men nu är det helg, fint väder och sommar i luften. Så passa på och njut!

fredag 8 maj 2009

Miljöbalken verkar inte gälla för alla

Jag har tänkt på en sak: jag har haft en del miljöbalksbrott på senaste tiden. Förra veckan var jag med en klient på ett polisförhör. Min klient är misstänkt för brott mot miljöbalken. Han har anlagt en mindre stenpir – det vill säga lagt ut några stenar – vid sin sommarstuga för att skydda sin roddbåt mot blåst. Min klient är nu delgiven misstanke för att han genom byggandet av denna enkla stenpir ska ha gjort sig skyldig till så kallad privatisering.

Någonting som har slagit mig är att de enda som egentligen ”åker dit” för miljöbrott är just vanliga människor som vidtagit ganska harmlösa åtgärder – som inte har haft någon egentlig miljöpåverkan alls.

Jag hade till exempel en klient som till sitt flygplan köpte särskilt miljövänligt flygbränsle från Stockholm. Tankbilen kom till byn där min klient bor, men kunde inte köra ända fram till min klients bostad på grund av tjällossningen. I stället ställde chauffören ut tunnorna på en upplagsplats utmed vägen, 300 meter från min klients godkända förvaringsställe. Min klient hann inte ens hämta tunnorna förrän han hade blivit anmäld av en granne och miljökontoret var omedelbart på plats. Nu lyckades jag visserligen få min klient friad genom att jag kunde visa att det inte var fråga om någon permanent förvaring på stället där tunnorna hade råkat hamna. I min plädering påpekade jag också att tankbilen som kom med bränslet faktiskt kunde ha kört av vägen var som helst på vägen till min klient. Det är ju betydligt mer troligt att det sker en olycka när bränslet transporteras någonstans än när det står still på stället.

Tala om storm i ett vattenglas när man jagar vanligt, hederligt folk på det här sättet.

Det känns samtidigt som om de riktiga miljöbovarna klarar sig från att lagföras. Bara något halvår senare fick jag höra på Radio Västerbotten att en tankbil hade vält 300 meter från den plats där flygbränslet tidigare hade stått. Stora mängder farligt dieselbränsle rann då ut i sjön som låg vid olycksplatsen. Tror ni att någon blev åtalad den gången?

I ett annat mål hade jag en frisör som klient. Han blev åtalad för att han inte skulle ha ansökt om tillstånd för hantering av vissa miljöfarliga vätskor i sin salong. Han blev till och med åtalad trots att jag inför sittande rätt kunde visa att min klient faktiskt hade ett giltigt tillstånd. Åklagaren tvingades därför återkalla sin talan, mitt under pågående mål.

Så kallat vanligt folk övervakas således. De är ju lätta att övervaka och lagföra. Men hur sker övervakningen av företag som både begår och kan tänkas begå allvarliga brott mot miljön? Verksamheter där risken är uppenbar att det kan komma att begås miljöbalksbrott? Vi har ju här i Skellefteå gruvföretag och andra stora fabriker vars verksamhet innebär stora skador och skaderisker på miljön. Ingen bryr sig om att åtala för detta.

Man har nu upptäckt att Boliden, som bedriver gruvnäring, har orsakat stora utsläpp
från ett flertal gruvor. Jag är helt övertygad om att ingen miljöåklagare i världen kommer att försöka utreda vem inom Bolidenkoncernen som kan tänkas vara ansvarig för denna allvarliga miljöförstöring. Åklagaren lär ju få problem om han finner att ett brott är begånget. Hur ska åklagaren utreda vem i koncernen som är ansvarig? Är det vd:n för företaget? Är det styrelsen för företaget? Någon förman? Någon eller några vanliga arbetstagare? Jag uppfattar saken som att miljöåklagarna upplever ansvarsfrågan som alltför besvärlig för att ge sig in i.

Åtal väcks således nästan aldrig då det är fråga om verkliga och allvarliga miljöbrott. Jag är övertygad om att problemet är att det är så svårt att hitta någon ansvarig, till skillnad från när det gäller privatpersoner som gör en enkel förbättring på sin tomt, sådant som knappt har någon miljöpåverkan alls.

Miljöbalkens syfte är väl ändå att skydda miljön i stort, och inte att leta efter petitesser? Vad tycker Du?

onsdag 6 maj 2009

Nya problem med EMR

Idag fick jag återigen ett bevis på vad som är fel med En Modernare Rättegång-reformen. Det handlar om inget mindre än advokatens roll i rättsväsendet och advokatens självständighet.

Idag ringde hovrätten för Övre Norrland till mig och frågade mig om jag kunde gå med på att låta rätten gå igenom viss bevisning (en ljudinspelning från den tidigare tingsrättsförhandlingen) på egen hand och inte i samband med den stundande rättegången i hovrätten. Hovrätten erbjöd sig att skicka över ljudfilen till mig så att jag också skulle kunna sitta på mitt kontor och lyssna igenom den.

Låter det vettigt? Är det meningen att domstolen ska sitta och lyssna på bevisningen utan att försvararen har någon som helst koll på vad de gör? Det vill säga att de verkligen gör vad de lovar?

Jag skrev en inlaga till domstolen och förklarade mina skäl till att jag som försvarare inte gick med på hovrättens erbjudande. Det ligger i advokatkårens och allmänhetens intresse att inte låta domstolarna få öka sin makt på vår bekostnad på det här sättet. På ytan ser det ut som en förenkling av rättegångsförfarandet. Men i själva verket är det ju en försämring av möjligheten för advokaten att vara med och påverka rättens ledamöter och kontrollera att de gör sitt jobb som de ska. Jag anförde bland annat följande:

”Det är av vikt att allmänheten och klienterna förstår att advokaten är självständig i förhållande till såväl domstolen som åklagaren och att advokatens roll endast är att ta tillvara den tilltalades rättigheter. Om jag medger att rätten får ta del av bevisning enskilt – före förhandlingen eller under något avbrott under förhandlingen – kan allmänheten och klienten uppfatta ett sådant samtycke som att jag inte är självständig gentemot domstolen.

Ett medgivande kan också uppfattas av allmänheten och klienten som att jag har en nära och god relation till hovrättens ledamöter. Att jag känner hovrättens ledamöter personligen så pass väl att jag kan lita på att rätten tar del av det material hovrätten lovat att ta del av. Det är faktiskt inte ovanligt att allmänheten och klienter tror att jag som försvarare har en så god och nära relation med rättens ledamöter att jag därigenom fått förhandsbesked från någon domare hur målet kommer att sluta...

Försvararen – i likhet med åklagaren – skall inte ha en nära och god kontakt med rättens ledamöter. För i så fall kan såväl advokatens, åklagarens och domarnas opartiskhet på goda grunder i frågasättas.”

Avslutningsvis tog jag upp det faktum att det händer att nämndemän sitter och nickar till under en pågående huvudförhandling. Och då sitter ändå försvararen med i salen. Då kan man faktiskt fundera på om risken inte är ganska så stor att rättens ledamöter kommer att vara mindre uppmärksamma om de ska sköta viss bevisupptagning på egen hand, i slutna rum. Vad vet vi andra om vad som sker därinne?

Advokaten har bara ett intresse, och det är klientens intressen. Den som blir lidande är alltså den som advokaten är satt att företräda. Många som står åtalade är i en livskris där de själva inte är starka nog att på egen hand bevaka sina rättsliga intressen. Dessutom måste man ha förståelse för att den tilltalade inte har kunskap om vad han har för rättigheter. Av förståeliga skäl. Det är ofta den svåra livskrisen som kan ha förmått dem att begå en illgärning. Ingen människa är ju ond rakt igenom utom i sagornas värld. Man kan säga att de flesta vi advokater försvarar är vanliga människor. Att man har kört rattfull kanske beror på en skilsmässa. Vi stöter ofta på sådana livsfrågor.

En modern rättegång enligt min syn på saken en ackusatorisk straffprocess med fri bevisföring, där det är upp till försvaret och åklagaren att bevisa och motbevisa varandra och övertyga rätten. Men, som min bloggande juristkollega Juristen påpekade häromdagen: vi verkar faktiskt ha gått tillbaka till den inkvisitoriska processen där domstolen ska sitta upphöjd och självständigt tar reda på vad som är sant utan att parterna i rättegången behöver blanda sig i särskilt mycket.

Inkvisitorisk straffprocess var förhärskande på kontinenten fram till början på 1800-talet. Den präglades av ”dystert hemlighetsmakeri”. Det var den sortens process där den misstänkte kände sig värnlös. Så skriver Erik Anners i sin fina bok Den europeiska rättens historia. Är det verkligen rätt att tala om En Modernare Rättegång med tanke på vilka följder EMR-reformen har fått? För mig känns den bara som ett stort steg bakåt, i helt fel rikting. Och det hela har gått oerhört snabbt.

Hur ska det se ut i slutändan om man idag accepterar och säger till hovrätten: ”Nej nej, sköt bevisupptagningen själva ni så kommer jag in sista kvarten och pläderar lite.” Kanske kommer vi till slut få ett system där pläderingen inte heller anses vara särskilt nödvändig eftersom rätten ändå vet sanningen? Vi som är satta att försvara våra medmänniskors rättigheter kan omöjligen godta en sådan utveckling. Annars sitter vi där en vacker dag och skickar in även vår slutplädering med en ljudfil till hovrätten.

torsdag 2 april 2009

Värna de asylsökandes möjlighet till rättvis prövning!

Jag är stolt över att vara från Skellefteå. En av anledningarna är att det finns ett starkt medmänskligt engagemang för flyktingar här i min hemstad. Ett exempel är det fullsatta mötet i måndags i Forumsalen på Campus Skellefteå. På mötet deltog riksdagsledamöter, bland annat Ulf Nilsson som träffade en asylsökande familj och kunde konstatera att det är en svår situation de befinner sig i som måste vänta så länge på besked. Det här överensstämmer helt och hållet med min egen erfarenhet.

Den erfarenhet jag har är att all denna väntan inte är bra för de asylsökande. Jag upplever att de tar psykiskt mycket illa vid sig av dessa väntetider, och att deras sinnesstämning även spiller över på hela familjen då det finns barn med i bilden.

Tänk Dig in i den asylsökandes situation: att behöva gå till postlådan varje dag och vänta på sitt livs viktigaste besked. Man är tvungen att älta det och gå 6, 8 månader och vänta. Och hela tiden gå och undra: ”Vad ska hända med mitt liv?”. Min uppfattning är att det inte är acceptabelt. Eller som asylmottagningsutredningen konstaterar: inaktivitet är nedbrytande för individen.

Jag tycker att regeringen tillsammans med Migrationsverket bör försöka förkorta handläggningstiderna så att man inte åsamkar de asylsökande dessa svåra psykiska besvär. Det skulle bl a innebära ekonomiska besparingar. Ingen tjänar ju på att man gör de asylsökande sjuka, eller hur?

Det borde finnas en regel om att om man inte klarar av det här på under ett år, då ska man få stanna. Jag vet att denna uppfattning delas av chefsöverläkaren vid psykiatrin i Skellefteå, som får se mycket av de psykiska skador som de långa väntetiderna orsakar.

Dock måste ett kortande av väntetiderna ske på rätt sätt. Som Advokatsamfundets generalsekreterare, Anne Ramberg, har påpekat bör detta inte ske genom att Migrationsverket tar sig rätten att fatta beslut vid ett första möte utan att den asylsökande fått tillgång till ett rättsligt ombud. Migrationsverkets generalsekreterare menar att verkets handläggare är kompetenta nog. Men även om de vore hur kompetenta som helst så är detta en fråga om rättsprinciper som man inte kan frångå hur som helst. Asylsökande har rätt till ett eget ombud som tillvaratar hans eller hennes rätt.

Före 2006, på Utlänningsnämndens tid, då kom vi ombud in i ärendena först senare, efter hemska förhörsliknande möten som Migrationsverket (tidigare Statens invandrarverk) höll i. Det ska vi absolut inte gå tillbaka till! Jag tycker också att det vore bäst för alla inblandade om vi kunde gå bort från Myndighets-Sverige ett steg till.

Mycket har ju blivit bättre genom den nya instans- och processordningen, där flyktingen har rätt till ett eget ombud och utredningarna inte längre ligger helt i händerna på Migrationsverket. Men det finns alltid sånt som kan bli bättre. Ett steg i rätt riktning vore att låta domstolarna sköta förordnandet av offentliga biträden. Som advokat har jag den osvikliga känslan att det är bättre att låta domstolar sköta detta, inte myndigheter. Detta är ett förslag som Advokatsamfundet stöder helhjärtat, och som även stöds av bland andra riksdagsmannen Fredrik Federley, som deltog på mötet här i stan. Det vore en klart bättre ordning. Som det är nu tror jag att många med mig tycker att man inte vågar vara alltför kritisk mot Migrationsverket, för då ”biter man den hand som föder en”. Det känns allt annat än bra då man verkligen vill kunna ta ut svängarna och tillvarata sin klients rätt fullt ut.

Det känns helt enkelt konstigt att den som jag ska möta i första instans också är den som utser mig. Det känns på något sätt som en helt annan sak när tingsrätten förordnar mig som offentlig försvarare än när Migrationsverket förordnar mig som offentligt biträde.

Asylrätten är över huvud taget ett väldigt speciellt rättsområde. För jag upplever att det har mycket med ekonomi att göra. Som ni vet är det ju regeringen som bestämmer hur mycket flyktingmottagandet får kosta per år. Enligt mitt bestämda förmenande - efter att ha arbetat med asylärenden sedan början av 1990-talet - så skärps praxis för att få stanna när det kommer fler asylsökande och regeringens budget därmed spricker.

Det känns enormt rättsosäkert, och så fungerar ju ingen annan lagstiftning i Sverige!

På tal om flyktingars rättigheter. Det känns extra aktuellt nu, med tanke på de enligt mitt förmenande vidriga uttalandena från medlemmar i Sverigedemokraterna. Det var bra att deras främlingsfientlighet kom fram i ljuset. Det gör mig bara än mer glad över det engagemang som jag vet finns i min hemstad med omnejd för att asylsökande ska bli behandlade med värdighet och respekt.

måndag 30 mars 2009

Vilken utbildning får nämndemännen?

Jag hade ett våldtäktsmål för något år sedan i Skellefteå tingsrätt. Tolken, en mycket sympatisk man, berättade för mig att han även brukade ha uppdrag som nämndeman.

När jag pläderade i slutet av rättegången försökte jag, som vanligt, vända på så många stenar som möjligt. Jag försökte klargöra för rättens ledamöter att det fanns många oklarheter som talade mot att min klient var skyldig. Jag argumenterade bl a kring vad "ställt utom rimligt tvivel" innebär. Översatt i procent handlar det ju om att man ska vara åtminstone till 95 procent övertygad om den tilltalades skuld. Den här gången, menade jag, var säkerheten inte högre än, låt oss säga, 60 procent.

Utanför rättssalen ställer tolken, tillika nämndemannen, följande fråga till mig: "Du Jörgen, var fick du de där 95 procenten ifrån?" Jag menade, svarade jag, att om den tilltalades skuld är bevisad med åtminstone 95 procents säkerhet, då är det ställt utom rimligt tvivel. "Det visste jag inte", utbrast tolken.

Jag tänkte, utan att någonting säga: kan det vara så att nämndemännen inte vet om vilket beviskrav som måste vara uppnått för en fällande dom? (För Dig som vill veta mer kan jag rekommendera en artikel av justitiekanslern Göran Lambertz, ”Kvalitetssäkring av bevisprövningen i brottmål", i Svensk Juristtidning 2009 s. 1-14.)

Det här var för ungefär ett år sedan, och jag har gått och funderat på det sedan dess. Så för två veckor sedan var jag på en förhandling i ett vårdnadsmål i Hovrätten för Övre Norrland. Samma kväll gick jag på sportbaren O'Learys och fick njuta av att se Skellefteå AIK vinna sista matchen i kvartsfinalserierna mot Linköping. Vilket var helt fantastiskt. Och även en smula märkligt att se hela restaurangen, full med Umebor, sitta och heja på AIK!

Vid bordet bredvid mig satt hur som helst ett ungt par. Vi kom i samspråk. Grabben berättade att han läste juridik. Han var också från Skellefteå och läste sista terminen på juristlinjen. Dessutom, fick jag veta, var han nämndeman i Skellefteå tingsrätt, liksom tolken jag har berättat om ovan. Så jag passade på att fråga: "Vilken utbildning får nämndemännen?". Den unge studenten svarade: "Ingen utbildning alls".

Det som man får veta, fortsatte han, är att man inte får ha politiska knappar och dylikt på kläderna som visar vilket politiskt parti man tillhör.

Jag fick således mina misstankar bekräftade. Och det tycker jag är skrämmande. Sedan vet jag inte hur det är ute i övriga landet. Här är det fråga om Skellefteå tingsrätt. Men även om det bara skulle gälla en enda domstol vore det ju oacceptabelt! Ställt utom rimligt tvivel innebär definitivt inte att rättens ledamöter ska sitta och tänka: "Jag tror till 51 procent på åklagaren och 49 procent på försvaret, alltså är den tilltalades skuld bevisad".

Det är inte ens i närheten. Ribban ligger bra mycket högre än så, och det måste man väl kunna kräva att alla som är nämndemän får någon sorts utbildning om? Själv är jag upprörd över vad jag nu fått veta om nämndemännens bristande utbildning.

Hur ser ni på att de två ovan nämnda nämndemännen inte fått någon utbildning om vilka beviskrav som gäller i brottmål - trots att de är med och dömer folk?

fredag 27 mars 2009

Problem med EMR

Du kanske har hört talas om att den 1 november förra året genomfördes en ganska omfattande reform i våra domstolar. Reformen kallas En Modernare Rättegång (EMR). Tanken är ökad flexibilitet, snabbare handläggning av ärenden och ekonomisk effektivitet. Hur ser det ut i praktiken efter att reformen genomförts?

I mitt arbete som advokat har jag redan stött på flera bekymmer med EMR, och jag tänker använda min blogg för att göra Dig som läser uppmärksam på dem. Problemet är inte tekniken, utan att mina klienters rättigheter. Rättigheter som nu, enligt min mening, får ta stryk i teknikens namn. Fler inlägg om EMR kommer inom kort.

Numera spelas alla förhör i tingsrätterna in på video för att kunna återanvändas i högre instans, det vill säga i hovrätterna. Man använder sig även av så kallad videokonferens för att höra personer på annan ort. Det mitt inlägg ska handla om idag är just vad en sådan videokonferens kan innebära.

Genom EMR infördes en ny paragraf i rättegångsbalken som slår fast att om det finns skäl för det, så får domstolen besluta att en part inte behöver infinna sig i rättssalen. I stället får domstolen besluta att han eller hon ska delta genom telefon eller videolänk. Den som har medverkat på detta sätt anses ha inställt sig i domstolen, d v s närvarat i juridisk mening.
Häromveckan var jag med om följande.

1. Min klient (vi kan kalla honom för A) begärdes häktad för ett allvarligt brott. Vid häktningsförhandlingen satt min klient och jag tillsammans i domstolen. Åklagaren satt däremot på annan ort och deltog via videolänk. Det har jag inget emot. För min klient spelar det ingen roll var åklagaren befinner sig, och jag har full förståelse för att åklagaren tycker att det är praktiskt.

2. Vid förhandlingen om omhäktning såg det plötsligt annorlunda ut. Nu menade tingsrätten att min klient inte behövde närvara personligen till domstolen. I stället skulle han sitta kvar på häktet i samma stad som åklagaren befinner sig i. Och de skulle medverka via videolänk, tillsammans alltså. Och så skulle jag sitta där och titta upp på en videoskärm och försöka företräda min klient på skärmen.

Föreställ er hur min klient ska uppleva det här. Han är frihetsberövad och misstänkt för brott. Och så förnekas han rätten till sitt ombud. Vem sitter bredvid honom i stället? Jo, allmänne åklagaren. En mycket klen tröst för min klient.

Jag faxade iväg en protest till tingsrätten. Jag anförde min klients inställning och yrkande till beslutet om att låta honom delta i förhandlingen via videolänk (allt i kursiv stil inom citattecken är direkta citat från min inlaga den 18 mars):

För det första: "A motsätter sig åklagarens begäran att han skall närvara via videolänk från häktet".

För det andra: "A motsätter sig att åklagaren är närvarande vid häktningsförhandlingen via videolänk från häktet".

För det tredje: "A yrkar att tingsrätten skall besluta om att han skall få närvara personligen i samband med häktningsförhandlingen".

Som rättslig grund för min klients inställning och yrkande anförde jag följande.

"Det finns ingen anmärkning mot att åklagaren närvarar vid förhandlingen via videolänk från åklagarkammaren. Åklagarens personliga närvaro vid en häktningsförhandling är endast undantagsvis nödvändig och detta är inte ett undantagsfall.

Åklagaren bör dock inte vara närvarande via videolänk från häktet. Det är inte acceptabelt att den som begärs häktad vid sin sida endast har en åklagare.

Den som begärs häktad bör alltid få vara närvarande personligen om försvaret begär detta. Det är en åsikt som Advokatsamfundet står bakom och frågan om närvaro vid häktningsförhandlingar var en fråga som diskuterades så sent som föregående vecka på Advokatsamfundets, Norra avdelningen, årsmöte.

Den som begärs häktad bör inställa sig personligen om försvaret begär detta, bl a av följande skäl.

1. Den som begärs häktad bör få träffa sin advokat personligen i samband med häktningsförhandlingen. Före förhandlingen inleds är det för försvaret av vikt att få tala enskilt med klienten. Under häktningsförhandlingen kan frågor dyka upp som försvarare och klient behöver diskutera enskilt. Efter häktningsförhandlingen är det inte sällan av vikt för klienten att få tala enskilt med försvararen.

2. Den som begärs häktad bör betraktas som oskyldig och därför ha rätt att få vara närvarande personligen när en så viktig fråga som frihetsberövande skall avhandlas.

3. Försvararens roll är bl a att vara ett stöd för den person som begärs häktad. Det är i praktiken inte möjligt att ge sådant stöd om den som begärs häktad inte får närvara vid förhandlingen.

4. Om den som begärs häktad inte får träffa sin advokat i samband med häktningsförhandlingen lär många som begärs häktade förlora förtroendet för sin advokat före det hålls en eventuell huvudförhandling i målet.

5. Visserligen kan klient och försvarare kommunicera per telefon innan häktningsförhandlingen. Men samtal per telefon är inte samma sak som ett samtal mellan fyra ögon. Det finns vid kommunikation per telefon dessutom inte sällan en oro från klienten att samtalet kan vara avlyssnat. Det var inte länge sedan det visade sig att sådan oro, tyvärr, var befogad vid ett samtal mellan klient och advokat.
(Jag syftade på avslöjandena om att man har avlyssnat och spelat in samtal mellan en fånge och dennes advokat).

Jag vill genom vad jag ovan anfört inte vara "besvärlig", men det ingår i min yrkesroll att ta upp nämnda fråga och jag blev så sent som i fredags (13 mars 2009) uppmärksammad på advokatkårens inställning i ovan nämnt avseende."

Min begäran avslogs. I sitt beslut skrev tingsrätten att den misstänktes fysiska närvaro i rättssalen inte är nödvändig. Domstolen hänvisade också till ”de kostnader och olägenheter som en fysisk inställelse skulle innebära”.

Kostnader och olägenheter. Uttrycket är hämtat från paragrafen i rättegångsbalken om videokonferens. Ingen verkar ha tänkt på de verkliga olägenheterna, d v s för klienten vars rätt till en advokat inskränks i den moderna teknikens namn. Modern teknik är bra, men den ska användas på rätt sätt. Den syn som framfördes på Advokatsamfundets Norra avdelnings årsmöte den 13 mars i år är att den som misstänks för ett brott självklart har rätt att närvara personligen vid en förhandling då frågan om hans eller hennes frihet avgörs.

Om man godtar att det kan gå till på det här sättet, hur ska då nästa reform se ut? Om videotekniken inte fungerar, ska det räcka att den misstänkte sitter kvar i häktet och stirrar på en mikrofon? I rättegångsbalken står det faktiskt att det räcker med bara telefon (ljud utan bild). Det är ju om möjligt ännu värre. Så nu är det dags att sätta ner hälarna! Bara för att man monterar upp videokameror betyder det inte att man kan montera ner rätten till en advokat.

Som försvarare kan jag inte gå med på att sitta bekvämt tillbakalutad i rättssalen medan min klient sitter ensam och förgås av tvivel och oro på häktet. Jag vet att regeringen ser annorlunda
på saken, men det är min bestämda uppfattning att ett deltagande via videolänk kränker min klients rätt att ställas inför domare. Rätten att ställas inför domare skyddas i Europakonventionen.

Vad anser Du om det faktum att om Du misstänks för ett brott inte längre har en självklar rätt att framträda i domstolen tillsammans med Din advokat?
Min syn på livstidsdomen mot Toni Alldén

Jag läser igenom domen från Gällivare tingsrätt. Som advokat med lång erfarenhet av brottmål ställer jag mig frågan: hur kommer det sig att LKAB-anställde Toni Alldén fick ett så hårt straff som livstids fängelse? Om Toni Alldén uppsåtligen berövat Carolin Stenvall livet på ett sådant sätt att det inte är att se som dråp utan som mord, hör i så fall brottet då till de allvarligaste fallen, det vill säga de som enligt ett avgörande från Högsta domstolen 2007 leda till livstids fängelse?

Man kan ha synpunkter på om det var dråp eller mord, men det är inte det den här debatten ska handla om. Det jag reagerar på är hur man kom fram till att det här är ett av de allvarligaste fallen.

Toni Alldén var psykiskt instabil. Det tycks inte tingsrätten vilja förstå. I stället beklagar man sig över att Toni Alldén har lämnat flera obesvarade frågor. Men åklagarna har ju inte lyckats motbevisa honom! Det är till och med så att tingsrätten fiskar efter alternativa händelseförlopp. Det verkar som om man menar att Toni Alldén kanske har haft en medhjälpare. Varför låter man sådana spekulationer - uppenbart grundlösa sådana - vara med i domskälen över huvud taget?

Toni Alldén har bedömts som trovärdig då han berättat på plats vid Stenbron om hur han knuffade Carolin Stenvall. I andra lägen har han varit upprörd och förvirrad. Han har varit uppenbart psykiskt instabil.

Det finns ingen som helst motivbild som förklarar varför Toni Alldén skulle ha velat beröva Carolin Stenvall livet. Bristen på motiv är fullt begriplig när man tar Toni Alldéns psykiska hälsa i beaktande. Det förklarar på ett rimligt sätt dels att mötet mellan honom och Carolin Stenvall urartade, dels att han inte ringde på ambulans som vi andra skulle ha gjort. I stället brister det för honom.

Man använder en och samma förklaring, två gånger på raken. Först för att visa att det är mord och inte dråp. Det kan jag gå med på, även om jag tycker att förklaringen är tunn. Men sedan så använder man samma resonemang även för att hävda att det här är ett av de allvarligaste fallen, som ska bestraffas med livstid. Så här skriver tingsrätten: "När man bedömer hur allvarligt Toni Alldéns brott är bör man enligt tingsrättens bedömning inte bara beakta omständigheterna i direkt anslutning till dödandet utan även vad som föregått och följt på detta. För tingsrätten framstår det sätt på vilket Toni Alldén behandlat Carolin Stenvall från och med upptakten vid Stenbron till dess hon slutligen påträffades som så försvårande att gärningen bör bedömas som mord och inte som det mindre allvarliga brottet dråp."

Observera att i HD:s avgörande från 2002 säger man "vid själva gärningen". Det som skett efter dödens inträde har ju faktiskt inget med dödandet att göra. Det ska bedömas särskilt. Ändå slår tingsrätten två flugor i en smäll och skriver: "Tingsrätten anser att de omständigheter som medför att gärningen av tingsrätten bedöms som mord och inte som dråp även innebär att brottet i påföljdshänseende bör anses tillhöra de allvarligaste fallen, för vilka påföljden bör bli livstidsstraff".

Toni Alldén sköt Carolin Stenvall då hon fortfarande levde. En överläkare som hördes som vittne har förklarat att Carolin Stenvall hade en blödning som bara kan uppstå om man är vid liv. Tingsrätten slår dock fast att "Carolin Stenvall antagligen inte varit vid medvetande när Toni Alldén lyfte upp henne i sin bil" (s. 30).Om Toni Alldén sköt henne då hon var medvetslös är det inte samma sak som om hon befann sig i vaket tillstånd. Var Carolin Stenvall medveten då Toni Alldén sköt henne? I så fall är det förstås en oerhört försvårande omständighet.

Ingen vanlig människa skulle ha reagerat som Toni Alldén gjorde, utan skulle ha ringt på hjälp direkt. Men han var inte psykiskt stabil. Enligt det rättspsykiatriska utlåtandet har Toni Alldén "vissa narcissistiska och antisociala drag och dessa i kombination med hyperaktivitets- och uppmärksamhetsstörning, ADHD, och ett aktivt alkoholberoende kan vara en förklaring till att han genomfört gärningen. I efterförloppet bedöms han ha fått en s.k. maladaptiv stressreaktion med ångestdepressiva inslag".

Att Toni Alldén fysiskt angrep Carolin Stenvall är kanske inte så märkligt om man tänker på att Toni Alldén lider av både narcissism och ADHD. En narcissistiskt störd person är ytterst kritikkänslig, och ADHD kännetecknas bl a av brist på impulskontroll. Kombinationen kan förklara ett och annat. Ändå fiskar Gällivare tingsrätt efter andra förklaringar. Bl a menar man att Toni Alldén egentligen var för spenslig för att orka flytta på Carolin Stenvall. Som om en man som får en allvarlig stressreaktion med ångestdepressiva inslag inte kan uppamma kroppskrafter för att göra det.

Kammaråklagare Ulrika Schönbeck har konstaterat i en radiointervju att domen lämnar mycket att önska. Ingen har ju motbevisat Toni Alldéns uppgifter om att det var en dispyt mellan honom och Carolin Stenvall som slutade med att hon blev knuffad och allvarligt skadad. Det är uppenbart att de inte kände varann. Det är uppenbart att de träffades av en slump. Han var på väg hem från jakten, hon skulle på en arbetsintervju på Ishotellet. Toni Alldén uppger att Carolin Stenvall anklagade honom för att ha kört vårdslöst. Åklagarsidan har menat att det är troligare att hon påtalat att han kört på fyllan. Det här tycker jag är en mindre viktig fråga i sammanhanget.

Toni Alldén måste alltså betraktas som trovärdig. Han har inte reagerat normalt efter att olyckan inträffade, utan fått något slags infall där han tänker att det är ute med honom och att han måste bli av med Carolin Stenvall till varje pris. Toni Alldén har uppgett att han skakade av rädsla och funderade på att ta sitt liv efter att han lagt Carolin Stenvall i baksätet. Toni Alldén var helt och hållet satt ur funktion psykiskt. Men visst delar jag åklagarnas uppfattning att han ändå borde ha haft tid att besinna sig.

Det kanske underligaste med hela domen är att tingsrätten vägrar ta hänsyn till Toni Alldéns psykiska kondition. Hans tillstånd är, enligt tingsrättens sätt att se, inte ens att se som en förmildrande omständighet som skulle kunna ge tio år i stället för livstid.

I avgörandet som jag redan har nämnt - det om vilka mord det är som föranleder livstids fängelse - påpekade HD att andelen morddomar där straffet blir livstid har ökat sedan början på 1990-talet. Dessutom har praxis ändrats. Om ett livstidsstraff tidsbestäms får man numera sitta i 18-25 år. Förut fick man sitta 12-16 år. Den här skärpningen av praxis kommer kanske att skrivas in svart på vitt i brottsbalken nu i sommar. I så fall kommer det stå att straffet för mord är 10-18 år eller livstid.

Vilka är egentligen de allvarligaste fallen? HD tyckte i alla fall inte att det var ett sådant fall när en man berövade sin sambo livet genom att hugga henne i ryggen med en stor kökskniv. Hugget var så kraftigt att det orsakade skador på ryggraden. Gärningen skedde i parets gemensamma hem. Så man kan ju undra: är det mindre allvarligt om en man tar livet av in hustru, sin sambor, sin flickvän eller sin före detta? I genomsnitt är det faktiskt 17 kvinnor varje år som blir dödade av en man som de har - eller har haft - en nära relation till. Svartsjuka och separationsproblem är de vanligaste motiven.

Vad är det som gör Toni Alldén så speciell? Jag tror att det beror helt och hållet på massmedia. Och därför gick det som det gick i rättegången. Jag för min del tycker att det är väldigt oroande. Före detta överåklagare Sven-Erik Alhem har däremot lovordat tingsrättens dom. "Jag hade förutsett utgången", skriver han. Tack vare denna förmåga att se in i framtiden har han svårt att förstå varför att lagmannen i Gällivare tyckte målet var svårbedömt. Men sedan kommer det som jag mest stör mig på: Sven-Erik Alhem jämför med mordet på Engla Höglund.

Hur kan man jämföra det helt slumpmässiga mötet mellan två människor med Anders Eklund som målmedvetet sökte upp en 10-årig flicka? Som mördade Engla Höglund efter att han hade våldtagit henne för att tillfredsställa sina sjuka lustar?

Anders Eklund är en man som i Falu tingsrätt har erkänt att han våldtagit och mördat både Engla Höglund och Pernilla Hellgren. Han dömdes även för försök till våldtäkt på en målsägande och barnpornografibrott. Anders Eklund förekom inte mindre än 16 gånger i belastningsregistret och hade redan avtjänat två fängelsestraff för sexualbrott. Morden på Engla Höglund och Pernilla Hellgren föregicks av grovt sexuellt våld och - som Falu tingsrätt skriver i sin dom - båda dessa mord måste anses höra till de allra allvarligaste fallen.

Toni Alldén är tidigare ostraffad. Han mår psykiskt dåligt, och har sökt hjälp för detta. Jämförelsen med Anders Eklund är helt enkelt väldigt magstark. Sven-Erik Alhem avslutar sedan sin krönika med att han är övertygad om att Carolinmålet, liksom Englamålet, kommer att leda till en lagakraftvunnen livstidsdom. Att han är så bergsäker är oroande. Det här är inte vad som menas med förutsebarhet i rättsliga sammanhang. Jag tycker så här: ska skriverierna i media fungera som en rättskälla som våra domstolar ska rätta sig efter? Det är ju uppenbart att det är det som har hänt.

Toni Alldén grubblar säkert varje dag på varför domstolen gav honom det straff han fick. Jag ser det som en självklarhet att det minsta en person som får livstids fängelse kan kräva är att verkligen få veta hur och varför domstolen har kommit fram till det. Det tycker jag inte att Gällivare tingsrätt har levt upp till på långa vägar. Jag förstår inte hur man kan mena att det här är ett av de allvarligaste fallen.

För Dig som läser det här: jag har självklart full förståelse för Carolin Stenvalls familj. Jag har själv en dotter och att förlora henne skulle vara det värsta som kan hända mig. Jag förstår vilket hat familjen känner mot gärningsmannen.

Jag skriver inte det här för att försvara vad Toni Alldén har gjort, utan jag skriver utifrån ett juridiskt perspektiv. Domen stämmer helt enkelt inte överens med vad Högsta domstolen har sagt. Den hemska gärning Toni Alldén har gjort är inte ens i närheten av vad Högsta domstolen menar vara ett av de allvarligaste fallen.

Juridiskt sett är domen, enligt mitt förmenande, alltså felaktig. Toni Alldén skulle ha fått ett tidsbestämt straff och inte ett livstidsstraff.

Vad tycker Du?