tisdag 2 maj 2023

Vårdnadstvister och PAS

 Du som har läst de senaste inläggen på bloggen vet att jag tycker att frågan om särskilda ombud för barn i åtminstone vissa konfliktfyllda vårdnadsmål är viktig. En fråga som jag definitivt tycker hör hit, men som förtjänar ett eget kapitel, är barnets känslomässiga reaktioner på att mamma och pappa tvistar om vem som ska ha vårdnaden, var barnet ska bo och hur umgänget med en förälder som inte är boendeförälder ska se ut.


Jag vill poängtera att den här frågan hör till de mer allvarliga jag har ägnat mig åt. Barn är en utsatt grupp i samhället och vi tolkar lätt deras tystnad som att de inte förstår eller bryr sig. Psykologisk forskning om barn som har upplevt vårdnadstvister visar dock att de bryr sig i allra högsta grad. Särskilt barn i mellanstadieåldern reagerar med ilska på separation eller skilsmässa. Ilska som de inte sällan riktar mot en förälder som barnet självt upplever är ”ansvarig” för uppbrottet.

En intressant motion

Som inledning kan jag nämna en motion (2008/09:C455) som lades fram i riksdagen om behovet av nya vårdnadsregler. I motionen hänvisade sju riksdagsledamöter från Moderaterna på ett förtjänstfullt sätt till väl kända fakta, såsom att det finns mängder av ansvarstagande och bra pappor som är tvungna att kämpa i vårdnadstvister för att få vara med och ta ansvar för sina barn efter en separation.

Vi advokater vet att det är så, och jag har företrätt många sådana fantastiska pappor under åren. En del har fått kämpa både länge och väl för att fortsätta vara en del av sina barns liv, trots konflikten med barnens mamma. Det hör till det här yrkets höjdpunkter då man har sådana toppenföräldrar – inte bara pappor, utan självklart även mammor – som klienter. Man vet att det kommer att gagna barnen att inte tappa kontakten från en sådan bra förälder och att det alltid är värt mödan att driva en tvist om vårdnaden och/eller boende och umgänge. Det är ju i barnens intresse att få behålla kontakten med en bra förälder även om föräldrarna är osams. Och ja, faktiskt även om barnet är argt på föräldern och ger den föräldern skulden för att barnets liv vänts upp och ned.

På tal om just barns ilska och avståndstagande hänvisar riksdagsledamöterna i slutet av motionen till PAS (Parental Alienation Syndrome). På svenska kan det översättas med föräldraalienationssyndrom. ”PAS innebär att barn övas i att varken visa empati eller sympati för en av sina föräldrar som i grunden är en älskad person”, skriver de. Vidare gör de gällande att PAS-forskningen är mycket ringa i Sverige, och att regeringen bör vidta åtgärder för att komma till rätta med detta bland t ex socialsekreterare som handlägger vårdnadsärenden.

Motionen avslogs. Men vad är det egentligen som menas med PAS? För att utreda den frågan bör man börja med frågan om det våld som dagligen begås mot kvinnor och barn. Oftast i det tysta. Påståenden om sådana övergrepp i hemmet är nämligen inte alls ovanliga i vårdnadstvister.

Våld och övergrepp i hemmet

Det finns en likheter mellan sexualbrottsmål och vårdnadstvister där påståenden om våld och övergrepp förs fram. Ord står mot ord. Avgörande teknisk bevisning saknas så gott som alltid. Det finns oftast aldrig några utomstående vittnen. Dessa mål är vanskliga och svåra för rättsväsendet att hantera, för givetvis finns en risk för felaktiga beslut som leder till att barn far illa (i vårdnadsmål) och att oskyldiga döms eller skyldiga frias (i sexualbrottsmål).

Sexuella övergrepp inom familjen är enligt BRÅ det brott som har det största mörkertalet. Ungefär 17 kvinnor mördas – som du säkert vet – varje år av en närstående man (make, pojkvän eller f d partner), men detta uppdagas ju åtminstone för det mesta. Däremot sker sexuella övergrepp mot barn i det tysta, och barn som utsätts för övergreppen förstår ofta först senare att de blivit utsatta för ett brott. Drabbade barn ser sig i regel länge som medskyldiga, och det är ofta den vuxnes ”taktik” att få barnet att känna på det sättet och lura i barnet att det ska hålla tyst om vad som har skett. Mörkertalet beror på att brott i hemmet mot kvinnor och barn anmäls i ringa utsträckning. Det är ju i dessa fall en närstående, oftast älskad person som utför brotten! Därför kan anklagelser (som är sanna) om våld och övergrepp mot kvinnor och barn dyka upp sent, exempelvis i samband med en vårdnadstvist.

Nu vill jag att du stålsätter dig, så ska vi gå igenom en del statistik innan vi går vidare till de fall av falska anklagelser som faktiskt också förekommer i vårdnadsmålen (där barns ilska och avståndstagande likväl kan vara för handen, på ett sätt som inte är lika lätt att begripa sig på som då det faktiskt ligger sanning bakom en förälders påståenden om våld och övergrepp i hemmet).

Enligt Rädda Barnen har nästan vart 7:e barn i Sverige någon gång blivit slaget av en vuxen i hemmet. Hemska siffror – och inte heller BRÅ:s statistik är munter läsning.

År 2010 anmäldes vidare 22 300 fall av misshandel mot kvinnor där gärningsmannen var bekant med offret. Det är mer än 60 anmälningar om dagen. Och då talar vi bara om anmälningar, återigen utan att gå in på mörkertalet.

När det gäller sexuella övergrepp mot barn i hemmet (incest) konstaterar en ny BRÅ-rapport att 7-10 procent av alla svenska kvinnor och 1-3 procent av alla svenska män har blivit utsatta för ett sexuellt övergrepp åtminstone en gång under uppväxten. Även om vi stannar vid den lägsta uppskattningen, d v s 7 procent av alla kvinnor och 1 procent av alla män så talar vi här om över 330 000 kvinnor och över 40 000 män som någon gång upplevt ett sexuellt övergrepp som barn. Det är alltså många som lever med sådana barndomsupplevelser.

Slutligen, för att understryka vikten att man noga utreder om barns ilska mot och avståndstagande från en förälder beror på verkliga övergrepp eller på andra, i sig helt normala reaktioner från barnet som går att förklara med barnpsykologisk forskning: när det gäller våldtäkter mot barn i åldersgruppen 0–11 år var den misstänkte i drygt 70 procent av fallen en person inom släkten. Oftast inom den närmaste familjen. Då talar vi än en gång ”bara” om anmälda brott.

Vem som helst begriper att vi är inne på ett enormt samhällsproblem som vi i rättsväsendet måste beakta då vi har den grannlaga uppgiften att skilja mellan äkta och falska anklagelser som kommer fram i vårdnadstvister. I synnerhet om barn dessutom framhåller att de kanske hatar en förälder (oftast pappan) och inte vill träffa honom igen. Vad ska man tro? Ska vi tro det värsta, d v s att pappa har förgripit sig på barnen eller varit våldsam? Eller kan det finnas andra förklaringar?

Det är i just det här sammanhanget som frågan om PAS eller föräldraalienation ofta förs på tal.

Går barn att programmera?

Naturligtvis är gemensam vårdnad i princip olämpligt om en man bevisligen har utsatt en kvinna eller barn för våld eller övergrepp. Man bör inte tvinga en mamma att utöva vårdnaden med en man som har slagit eller kränkt henne. Undantaget bör endast vara om pappan verkligen har sökt hjälp för sitt tidigare beteende och gjort ”bot och bättring”. Då kan gemensam vårdnad vara möjlig, liksom även ensam vårdnad för pappan som blivit en bättre människa.

Hur är det då med de fall där anklagelserna om våld och övergrepp snarare är ett slagträ som saknar grund, men där barnens reaktioner kan tolkas som att det finns sanning bakom orden?

För det första är jag säker på att det är vanligt med lojalitetskonflikter för barnen inte bara i samband med föräldrars separation, utan även i olyckliga familjer (som kanske är på väg mot en separation). Om barnet ständigt får höra gräl mellan föräldrarna eller att en förälder grälar på den andra föräldern befinner sig barnet i en tuff sits. Barnet försöker förstå situationen och kan komma att sympatisera med en förälder mot den andra föräldern. Det kan mycket väl bli så att barnet i en sådan olycklig familj får en bild av att den ena föräldern är god och den andra föräldern är ond. Det kan också bli så att den förälder barnet sympatiserar med lika gärna är en kränkt förälder som en förälder som kränker.

Fenomenet med att barn känner sig tvungna att välja sida är således knappast begränsat till vårdnadstvister. Det är normalt för barn att försöka förstå allting. Hur ska man då se på detta? Vilket slags utbildning är det som krävs för rättsväsendets aktörer?

Vad säger upphovsmannen till PAS-teorin?

Så här menade Richard Gardner, som först myntade begreppet föräldraalienation.

Jag har själv tagit del av två artiklar av Gardner från 2002. Den första av artiklarna finner du här.

Gardner var inte jurist utan psykolog, och tycks ha utformat sin teori om PAS utifrån egna iakttagelser från sin erfarenhet som expertvittne i vårdnadsmål. Han tycks ha reagerat med skräck inför vad han fick se, och det har jag full förståelse för. Den som ser dessa tvister inifrån dag ut och dag in får sannerligen ibland få se folk från deras sämsta sida. Tvister om pengar mellan närstående och om barn är oftast inte vackra.

Men man ska komma ihåg att det faktiskt finns en positiv aspekt. Tvisterna bygger på den s k kontradiktoriska principen (på engelska ”the adversary system”). Det gäller alla rättsstater. Detta är något Gardner också tycks ha tänkt på. Han anser nämligen att PAS är en psykisk störning som är ”very much a product of the adversary system”. Här drar man öronen åt sig, för det är första gången jag har hört att psykisk sjukdom kan uppstå på grund av hur rättsväsendet är utformat i en rättsstat där man respekterar båda parternas rätt att bli hörda.

Man vill ju inte direkt återgå till den inkvisitoriska principen för rättsprocesser, som beskrivs i korthet i ett annat blogginlägg.

Vitsen är ju faktiskt att två parter ska få stå mot varandra och få säga sitt. Först därefter, och på grundval av vad varje part har anfört, får domstolen döma. Det hör till att det ska vara en konflikt i domstolen, annars vore det något fel. Fördelen är att tvister löses på ett civiliserat sätt, under kontrollerade former. Även om domstolen för många är en skrämmande miljö – särskilt för den som aldrig varit i domstol förut – så är det en tryggare miljö än om parterna skulle vara hänvisade enbart till sina egna resurser för tvistelösning.

Längre fram i artikeln ger Gardner uttryck för sin oro över att domstolar riskerar att missa ”the specific psychopathic disease suffered by the client child” då barnet tagit avstånd från en förälder i samband med separation eller vårdnadstvist.

Låter inte detta lite överdrivet? Nog för att jag har sett barn vara ledsna och helt förkrossade i många vårdnadsmål, liksom att de kan häva ur sig både det ena och det andra om en förälder. Men jag kan inte för mitt liv gå med på att bara därför kalla barnen för psykopatiska.

Läsningen av den första av Gardners artiklar fick mig att se med skepsis på PAS, en teori som jag tidigare har tagit på stort allvar eftersom den ofta omtalas bland rättsväsendets aktörer som en seriös diagnos som man har att ta hänsyn till. Vetenskap, helt enkelt.

I den ovan citerade artikeln såväl som i en annan intressant artikel påpekar Gardner att vårdnadstvisterna har ökat markant sedan 70-talet. Det stämmer garanterat. Och det är förstås upp till var och en att fundera på om man verkligen vill gå tillbaka till ”idyllen” som rådde på 50-talet, då män och kvinnor sällan skilde sig.

I den andra av artiklarna slås jag av några märkliga uttalanden. För det första gör Gardner sig lustig över de aktörer i rättsväsendet (däribland undertecknad) som vill ”encourage the court to ”really listen” to the children”. Man skulle ha väntat sig att en psykolog skulle tycka att det är bra att lyssna på barnen, men på Gardner låter det som om det är en löjlig fantasi. Budskapet verkar vara att det är bättre att stämpla barnen som drabbade av PAS.

De juridiska följderna av en sådan diagnos, d v s att man konstaterar att det är oväsentligt att låta barnet komma till tals, vore fullständigt katastrofala för rättssäkerheten.

Gardner talar även om ”programming mothers”, liksom om pappor ”indoctrinating PAS into their children”. Visst kan man, om man är en dålig förälder, göra sitt yttersta för att lura i ett barn att den andra föräldern är ond och vedervärdig – men jag har däremot aldrig hört talas om att det skulle gå att programmera någon till att bli psykiskt sjuk. Gardner påstår vidare att hans kollegor ”in various parts of the country” har rapporterat om ett liknande fenomen. Men han hänvisar inte till en enda av sina kollegor, utan bara till sina egna skrifter.

Bristen på hänvisningar gör att du blir tvungen att tro på att Gardner har rätt. Det är dock svårt att bli helt övertygad då han avslutar sin artikel med vad han anser vara ”The Solution”: vi måste erkänna att PAS existerar. Flera gånger upprepar han frasen ”It exists… It exists…”. Det verkar som om läsaren ska ”programmeras” att hålla med!

Manligt och kvinnligt

Det finns en bred skala när det gäller föräldrar som hamnar i vårdnadstvister. Från pappor som begår övergrepp mot fru/sambo och barn, till fantastiska pappor som har den stora oturen att bli smutskastade av sin f d partner i samband med en vårdnadstvist. Från mammor som är fantastiska föräldrar till mammor som är våldsamma och elaka mot sin f d partner, med orden som vapen. (Det kan förstås inte heller uteslutas att en förälder kan vara en bra förälder för sina barn, trots att föräldern i fråga beter sig egoistiskt och omoget gentemot sin f d partner.)

Det finns som tur är gott om bra pappor. De kan vara minst lika omvårdande (”kvinnliga”, om man ska kalla det ”kvinnligt” att bry sig om barnen) som mamman. Numera kan det dessutom lika väl vara så att mamman kan vara ”manlig”, om man tänker på hur det såg ut förr, och kanske mer fokuserad på jobbet än på sina barn.

Apropå manligt och kvinnligt tror jag att domstolarna kan bli bättre på att inte fastna i detta. Nämndemannasystemet, med politiskt tillsatta personer, utgör ett problem eftersom nämndemännen är medlemmar i olika politiska partier och kan ha starka åsikter om just män och kvinnor. Oavsett om nämndemannen står till vänster eller höger kan det vara svårt för honom eller henne att se att tvisten förs mellan två individer.

För våra juristdomare och för oss advokater kan problemet vara det omvända. Vi ser oss som rättens tjänare och som neutrala, med stor förmåga att genomskåda andra människor. Vi anser oss ofta inte ha en förutfattad mening, och det kan vara lika farligt. För även om vi gärna vill tro det, så är vi inte expertpsykologer vi heller.

Finns det något motiv?

Som försvarare eller målsägandebiträde i sexualbrottsmål kan man konstatera att verkliga anklagelser tenderar att vara de där det inte finns något motiv från brottsoffret att beljuga gärningsmannen. I vårdnadsmål är det således svårare att se om det finns verklighet bakom anklagelser (som kan tyckas styrkas genom barnens fientliga beteende). Barnen kan vara redskap för svartsjuka och hämnd. Man kan vilja ha barnen ”för sig själv”. Detta är ett betydande motiv för att beljuga en förälder.

Föräldrar som anklagar motparten gör att domstolen inte vill utsätta barnen för risker. Domstolen vill inte spela rysk roulette med barnens liv och hälsa. Den förälder som använder en sådan strategi får stora fördelar inledningsvis, även om sanningen brukar komma fram senare. Det hör till advokatens uppgift att hindra den egna klienten från att använda sig av falska påståenden (eftersom det är oetiskt att spela med i ett sådant spel, och dessutom inte i barnens intresse). Om det är motparten i tvisten som använder denna strategi är det advokatens uppgift att försöka visa på att det inte är sanna påståenden.

En sågning av PAS

PAS förefaller, efter att ha läst några av Gardners artiklar, vara ett ”syndrom” som tyvärr inte har gått att påvisa genom kliniska studier. Därför kan man som ombud börja fundera på om det inte bara bidrar till eländet för de föräldrar som känner sig svartmålade i vårdnadstvister att vi ”snöar in” på att vi tror att motparten orsakar och barnen lider av PAS.

Vad är då grunden till att PAS som beteckning på barns ilska mot och avståndstagande från föräldrar har blivit så ”inne” bland domare, advokater m fl? Främst beror det nog på att barnen hamnar i skymundan i tvisten och att både föräldrarna och rättsväsendets aktörer är lekmannapsykologer som vet för lite om barn (även om vi förstås har gott om idéer om hur barn fungerar, i synnerhet egna barn). Det saknas en ödmjukhet och en vilja att lära sig om barn. Därför blir barnen i praktiken betraktade som ”skadat gods”, som det bara ska tvistas färdigt om. De ska helst hållas utanför tvisten, verkar man tänka.

Jag blev själv ganska förvånad, då jag började läsa mer om PAS-fenomenet, över att det inte är en accepterad vetenskaplig diagnos eller teori. Jag har tidigare haft en väldigt praktisk syn på saken, eftersom jag iakttagit en hel del svåra konflikter där barn kommit i kläm. Mitt första intryck – och jag tror att jag är i gott sällskap med många kollegor – har varit att PAS är en seriös teori. Namnet ger i vart fall sken av att det är en syndrom, en medicinsk diagnos. Det är inte sådant man går och ifrågasätter i första taget.

Juridikprofessorn Carol Bruch går till mycket hårt angrepp mot teorin i en artikel som refererar till både amerikansk rättspraxis och medicinsk forskning. Läs hennes artikel här.

Den här ”sågningen” av PAS är lite svår att ta till sig, eftersom man som advokat sällan hör PAS ifrågasättas. Med tanke på allt jag har sett och hört har det varit lätt att ta till sig PAS som förklaring på vad det är som händer. Jag har själv varit med om mammor som har bedrivit sådana smutskastningskampanjer mot pappan att kommunerna vill omhänderta barnen enligt LVU. Barnen upprepar och spär på mammans hätska ord om pappan. Även om mindre allvarliga saker, såsom att pappan tar barnens godis och fuskar i fia med knuff.

Kontentan? Jo, advokaten kan helt enkelt (liksom Gardner) få intrycket att barnen har blivit fullständigt hjärntvättade (i regel av mamman). Alla är vi ju lekmannapsykologer.

Det finns vissa saker man gärna vill acceptera för att man har hört det någon gång, ungefär som det där om att man värmen lämnar huvudet om man inte har mössa. Det är ingen vetenskaplig sanning, utan en felaktig slutsats som bygger på att man vet att varm luft stiger. Sedan har folk fått för sig att kroppens värme fungerar på precis samma sätt som varmluft. Mammor och pappor har tagit till den där förklaringen för att få barnen att sätta på sig mössan. Och så accepterar man det, trots att huvudet inte alls är någon skorsten där all värme går ut mer än någon annan kroppsdel. Men det ”bär sannolikhetens prägel” och därför kan teorin få fotfäste.

Hur reagerar barn på föräldrarnas separation?

Enligt utvecklingspsykologins fader, Piaget, som delade in människans utveckling i stadier, är det utmärkande för barn mellan ungefär 6 och 11 år att de inte kan tänka abstrakt. Den här iakttagelsen har reviderats av senare tiders forskning, och det finns t ex barn som är tidigt utvecklade i sitt tänkande. Men det är ändå en utgångspunkt att barn upp till en viss ålder inte kan tänka abstrakt. Barn i den här åldern är bundna till sin omgivning och kan inte dra långtgående slutsatser.

Den stora behållningen med Carol Bruchs artikel var att läsa om en studie från 1980, ”Surviving the breakup”. I den intervjuade man 131 skilsmässobarn i Kalifornien och kom fram till att barnets ålder och mognad var avgörande för barnets sätt att hantera föräldrakonflikter.

Följande tre centrala iakttagelser gjordes när det gällde barn mellan 9 och 12 år.

De uppvisade ett utpräglat argt beteende.

De lade ofta skulden på den förälder de ansåg hade orsakat skilsmässan.

De slöt upp bakom den förälder som de ansåg som ”oskyldig”.

Det här stämmer väl överens med min erfarenhet av vårdnadsmål. De yngsta och äldsta barnen tar oftast inte stryk på samma sätt som barn i och kring mellanstadieåldern, som förstår en hel del men inte kan hantera det känslomässigt. Min erfarenhet är också att dessa barn, på grund av sin ålder och mognad, hamnar i ett läge där de känner närmast ett tvång att välja sida och sympatisera med än den ena, än den andra föräldern. De är ledsna över att deras värld vänds upp och ned. Och som själva ordet lojalitetskonflikt ger för handen är det, för barnen i den här åldersgruppen, naturligt att välja sida. Det framgår med all önskvärd tydlighet av ”Surviving the breakup” och det är något jag känner igen i mitt arbete.

Intervjuerna med de 131 barnen ger således inte för handen att barn drabbas av en mental störning och blir psykopatiska, som teorin om PAS hävdar. Intervjuerna visar att det rör sig om en normala reaktion, mot bakgrund av barnets ålder och mognad, på ”divorce and high parental conflict”. Efter att ha hört och sett många sorgliga exempel på barns avståndstagande – särskilt just i den känsliga åldern 9 till 12 – tycker jag att det är en värmande tanke att barnens ställningstagande är övergående, och att alla barnen i studien senare övergav sina tidigare bestämda ställningstaganden, oftast inom ett eller två år och samtliga före 18 års ålder. Barnen övergav sin tidigare fientlighet, konstaterar Bruchs, mot den förälder ”that they previously treated so badly”.

Det måste vara fullständigt hjärtskärande att se sina egna barn ta ställning mot en, ifall man bara har velat dem gott. För en förälder som får uppleva detta avståndstagande kan det nog kännas som helt ”sjukt”. Men barnpsykologisk forskning visar att så här reagerar barn. Barn är inte så passiva som PAS-teorin hävdar, de reagerar på mammas och pappas uppbrott med stora känslor. De har fullt upp med att hantera omställningen att mamma och pappa inte ska vara tillsammans längre.

Detta är något som pappor i vårdnadstvister bör ta till sig. Detta visar att det inte är lönlöst att kämpa för att bibehålla en nära och god kontakt med sina barn, t o m då de tar avstånd från dig. ”Surviving the breakup” bekräftar ju att barns ilska går över, och att det mer handlar om barns eget sätt att reagera än att de blir ”programmerade” av en fientligt sinnad förälder. Det är en trösterik tanke, som jag tror bör ge särskilt pappor mer tillförsikt än Gardners teori.

Forskningen visar ju att det verkligen är värt mödan att kämpa för barnens rätt till båda sina föräldrar, även om det råder en bitter konflikt med barnens mamma, som kanske tycker att barnen inte behöver träffa pappa mer.

Om en mamma har en sådan egoistisk inställning att hon inte ens vill att barnen ska träffa pappa (och pappan är en bra pappa) har pappan en uppförsbacke. Men det är värt det, och barn som trots att pappan bara vill dem väl kan ha varit rent ut sagt hatiska kommer längre fram att bli tacksamma för att pappan visade dem kärlek även då han knappt fick träffa dem. När de blir större kommer de att förstå att både mamma och pappa har bra och dåliga sidor.

Debatten om PAS

Det har förts en het debatt om de här frågorna. ”Parental Alienation Is a Serious Mental Condition”, hävdade nyligen psykologen William Bernet och hans kollegor i en över 100 sidor lång artikel där man samlat exempel på barns avståndstagande från föräldrarna från jordens alla hörn (även Norge, Sverige och Finland är representerade). Bernet menar att PAS måste erkännas som en psykiatrisk diagnos av American Psychiatric Association i nästa upplaga av deras manual DSM (Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders). Min uppfattning som lekman är dock att de ovan nämnda rönen från ”Surviving the breakup” övertygar mer än Bernets artikel, där man kallar barns reaktioner på föräldrarnas separation för ”serious mental condition”. Vad är i så fall andra diagnoser som t ex schizofreni eller posttraumatiskt stressyndrom – menar man att det är lika allvarligt?

Juridik hör samman med politik, och man får intrycket att Gardner och Bernet uppfattar separationer och skilsmässor som ett jätteproblem. Därför gör man gällande att barn blir psykiskt sjuka av mammas och pappas uppbrott. Det är i vart fall mitt intryck av debatten.

Psykologerna Lenore Walker och David Shapiro har skrivit ett svar på Bernets långa artikel där de konstaterar att det skulle innebära en skambeläggning om man gav barn diagnosen PAS eller PAD (Parental Alienation Disorder). Walker och Shapiro framhåller också det olämpliga i att diagnosticera ett barn med en mental störning ”based on the parents’ behavior”. När det gäller fall där utredningen visar att en förälder har ljugit om att den andra föräldern begått övergrepp (och där man vill hjälpa barnet att knyta an på nytt till den alienerade föräldern) konstaterar författarna att man måste gå varsamt fram och göra det på barnets villkor:

The labeling of the treatment as ‘‘reunification therapy’’ in and of itself can set up the treatment for failure. The goal of treatment, instead, should be to help the child, including if the child has been traumatized, to treat the trauma first. Another goal of treatment may be to help the child learn that each of the parents may engage in good and bad behaviors when the child is ready to move beyond the belief that one parent is all good and the other all bad.

Walker och Shapiro tar vidare upp att införandet av nya diagnoser i DSM har ett samband med lobbying från läkemedelsföretagen, som kan tjäna enorma pengar på att nya diagnoser införs i manualen och blir officiellt erkända. Slutligen upprepar de en lärdom som man även verkar kunna dra av ”Surviving the breakup”, nämligen att barn inte bör kallas sjuka när de ställer sig på en förälders sida och tar avstånd från den andra. Sådana barn ”may simply be reacting with anger to the changes in their lives”.

Trots debatten mellan Bernet och Walker-Shapiro verkar det såvitt jag kan se inte vara aktuellt med att införa PAS i DSM. Jag har i vart fall inte hittat något om att det ska tas med i nästa upplaga av manualen, som du kan läsa mer om via följande informationssida.

Psykologi för jurister

I ett välkänt rättsfall, NJA 1992 s 446, satte Högsta domstolen ned foten mot ett överdrivet förtroende för psykiatriska expertvittnen, som florerat i rättskipningen tidigare. Det står klart att domstolarna inte okritiskt kan utgå från vad som sägs av anlitade psykologiska experter, framhöll HD. Det här är ord som man bör ta till sig.

Man kan också komplettera HD:s viktiga resonemang med vad jur dr Lena Schelin, sakkunnig vid Justitiedepartementet, framhåller i Advokaten om att rättsväsendets egna aktörer – däribland domare och advokater – bör bli mer kunniga i psykologi. Det duger inte att vi är okunniga om detta angelägna ämne, vi måste själva se till att bli om inte experter så i vart fall väl pålästa lekmän. Visst lär man sig av erfarenheten – men man kan få en del om bakfoten också.

Det känns f ö som ”typiskt jurister” att vi tenderar att stämpla vissa beteenden, bl a barns reaktioner på föräldrarnas uppbrott, som sjukdomstillstånd. När man tänker efter så ansågs exempelvis homosexualitet tidigare både som kriminellt och en psykisk störning. I andra länder händer det än idag att beteenden som inte passar in, från homosexualitet till politisk opposition, klassas som sjukdomstillstånd av myndigheterna.

Noggrannare värdering av fakta och mer psykologisk expertis bland rättsväsendets egna aktörer – mer utbildning och debatt om dessa frågor – vore således önskvärd.

Vidare läsning


Jag gör självfallet inga anspråk på att det här inlägget ska vara uttömmande. Men en sak har jag blivit allt mer övertygad om, och det är att rättsväsendets aktörer behöver bli mer ödmjuka och mindre övertygade om vår egen förträfflighet som människokännare. Det gäller inte minst den dag då särskilda biträden för barn i vårdnadsmål (förhoppningsvis) införlivas i svensk rätt.

Fastän jag inte har läst allt material de har sammanställt så är mitt intryck att Leadership Council on Child Abuse presenterar en mängd seriöst rättsligt material samt psykologisk forskning om bl a PAS. Såväl juristkollegor som föräldrar som är indragna i tvister bör kunna ha nytta av materialet på Leadership Councils hemsida. Till föreningen är knutna juridikprofessorer, advokater, läkare m fl, så den får anses ha en tämligen hög trovärdighet. Föreningen anger som ett av sina sympatiska motton att man vill

provide officers of the court, the media, and public policy-makers with the latest scientific information on issues which may affect the public health and the safety of society's most vulnerable members, including children and those suffering from mental disorders.

Det tycker jag är helt rätt synsätt. Jämförelsen mellan barn och de som lider av psykisk sjukdom är korrekt, då det rör sig om två sårbara grupper i samhället som har svårt att komma till tals. Förslag som läggs fram måste gå ut på att värna deras rättigheter, inte inskränka dem.

Jag får säkert anledning att återkomma till de här viktiga frågorna. Till dess hoppas jag att du som läser tycker att du fick ut någonting av det här inlägget, som det åtminstone för undertecknads del har varit belönande att med.