Du
kan läsa mer om Freds föräldrars långa, ihärdiga kamp för sin sons självklara
rätt att gå i skolan i det här reportaget i Expressen samt i
det här reportaget i Södermanlands
Nyheter.
Till
grund för talan fanns omfattande bevisning, varav mycket medicinskt material. Materialet
gällde bland annat sensorisk överkänslighet, något som ca 70 procent av alla
som har autism beräknas ha, enligt en artikel i Läkartidningen.
Efter
att talan om diskrimineringsersättning väcktes i Nyköpings tingsrätt anlitade
Oxelösunds kommun en egen advokat. Förlikningsförhandlingar inleddes
på kommunens initiativ. Kommunen visade med andra ord en bra attityd. Vi kan ha
fel, men det verkar ibland som att de mindre kommunerna är mer benägna än de
större att förhandla (se tidigare
blogginlägg
om Sorsele kommun, till exempel).
Vi
kom till sist, efter några dagar, överens om att kommunen skulle erlägga ett
belopp till Fred om 50 000 kr.
Beloppet
hade möjligen kunnat bli något högre,
eftersom vi hade yrkat 100 000 kr. Men Freds föräldrar ansåg inte att
pengar var det viktiga. För dem var en annan aspekt av förlikningen viktigare.
De insisterade, och gav oss i uppdrag, att kräva att förlikningens innehåll skulle
bli offentligt (inte konfidentiellt, som i de flesta förlikningar). De ville
att domen skulle vara till nytta för andra föräldrar i samma situation.
Freds
föräldrar tvekade inte att acceptera ett lägre belopp än vad de hade yrkat från
början, i utbyte mot att vi låg på kommunen för att få dem att godta en
”offentlig” uppgörelse. Det här innebar i sin tur att tidningarna kunde skriva
om vad förlikningen innebar, och att andra föräldrar i samma situation kan se
att det faktiskt går att få
upprättelse. Även om det garanterat förutsätter hård kamp från föräldrarnas
sida plus en hel del arbete från en eventuell advokatbyrå, om en sådan blir
inkopplad.
Domen,
som innehåller förlikningsavtalet, är allmän handling (mål nr T 3423-16,
meddelad 2017-03-09). Vill du få en kostnadsfri kopia i pdf-format? Maila Nyköpings tingsrätt och be att få en.
Vi
vill ta
tillfället i akt och ge Oxelösunds kommun ett erkännande för att de var beredda
att förlikas med vår klient. Det visar på en medvetenhet om att man faktiskt
inser att man inte har gjort tillräckligt (även om man, vilket vi har svårt att
begripa, menar att man inte har gjort fel, trots att man väljer att ge Fred
ersättning). Det rimmar väldigt illa med grundläggande anständighet att hävda
att man är ofelbar som makthavare. Bättre då att göra som Oxelösunds kommun nu
har gjort genom att dels (efter år av kamp från Freds föräldrar) tillgodose
Freds behov av stöd, dels (efter en rättsprocess som pågick i ett halvår) ge
honom upprättelse i form av ekonomisk kompensation.
Diskriminering pga funktionsnedsättning
och i form av bristande tillgänglighet
I Freds
fall prövades inte rättsfrågorna, eftersom det alltså blev en förlikning. Det
fanns en klar grund för att kräva diskrimineringsersättning. För
funktionshindrade har nämligen diskrimineringslagen sedan den 1 januari 2015 bristande tillgänglighet som
diskrimineringsgrund, som ökar möjligheterna att kräva diskrimineringsersättning
(och förhoppningsvis även ökar viljan på kommuner, skolor, arbetsplatser m.
m. att motarbeta diskriminering).
Vad säger skollagen om särskilt stöd?
Enligt
7 kap. 2 § skollagen har barn i Sverige skolplikt (regeln riktar sig till
landets föräldrar). Enligt 7 kap. 3 § har barn därför rätt till kostnadsfri
grundläggande utbildning (regeln riktar sig till landets kommuner). Denna
utbildning måste ibland anpassas efter barnets behov, om det kan konstateras
att det finns ett särskilt behov av stöd.
Av 3 kap. 8 § framgår att om
det befaras att en elev inte kommer att nå de kunskapskrav som minst ska uppnås
ska rektor ska se till att elevens behov av särskilt stöd skyndsamt utreds. Om
en utredning visar att en elev är i behov av särskilt stöd, ska han eller hon
ges sådant stöd. Enligt 3 kap. 9 § ska ett
åtgärdsprogram utarbetas för elev som ska ges särskilt stöd.
Rätten att lära och utvecklas
Utbildningen
(som syftar till att barn och elever ska inhämta kunskaper och värden) ska
främja alla barns utveckling och lärande. I utbildningen ska hänsyn tas till
barns och elevers olika behov. Barn och elever ska ges stöd och stimulans (1 kap 4 § första och andra stycket).
Utbildning ska överensstämma med
demokratiska principer
Utbildning ska utformas i överensstämmelse med demokratiska principer,
däribland principen om allas lika värde (1 kap 5 § första stycket). Att en
elev inte bereds utbildning pga funktionsnedsättning är precis lika förkastligt
som om samma sak skulle ske med en elev pga hudfärg eller kön.
Utbildning ska grundas på
vetenskap och (därmed förenlig) erfarenhet
Utbildningen ska dessutom vila på vetenskaplig grund och beprövad
erfarenhet (1 kap 5 § tredje stycket). Detta är något som det tyvärr händer att
skolor struntar i. Trots att kunskap finns verkar man inte vilja låtsas om den.
Lika tillgång till utbildning
samt rätt till likvärdig utbildning oavsett geografisk hemvist
Alla ska ha lika tillgång till utbildning oberoende av geografisk
hemvist. Vidare ska utbildningen vara likvärdig oavsett var i landet den
anordnas (1 kap 8
och 9 §§). En kommun ska alltså inte kunna komma undan med
att skylla på att man saknar kompetens eller kunskap inom ett visst område.
Skolverksamhet är en kärnverksamhet för kommunerna och det är deras ansvar och
uppgift att ha all nödvändig kunskap för att erbjuda våra barn utbildning värd
namnet.
Barnets bästa
Liksom i svensk familjerätt står varken familjen eller staten i
centrum för den svenska skollagstiftningen. Det gör i stället barnet, närmare
bestämt principen om barnets bästa, som ska vara utgångspunkt för all
utbildning (1 kap. 10
§).
Behov, inte diagnos, är det
avgörande
Elevens behov, inte en viss diagnos eller kombination av diagnoser
(t.ex. språkstörning och uppmärksamhetsstörning), utgör rekvisitet för särskilt
stöd enligt 3 kap. 8 §. Detta framgår tydligt av lagtexten, men även av lagens förarbete
(den statliga utredningen, propositionen till riksdagen och betänkandet från
riksdagens utskott), som ger viktig vägledning i fråga om hur lagen bör tolkas
och tillämpas.
Begreppet ”diagnos” förekommer bara på ett enda ställe i skollagens förarbeten SOU
2002:121, Prop.
2009/10:165 och bet.
2009/10:UbU21.
På s. 336 i SOU 2002:121 kan vi läsa: ”Utgångspunkten är att stödet bör
bedömas efter en analys av elevens behov och inte vara beroende av en medicinsk
diagnos”.
Finns ett konstaterat behov ska alltså rektor besluta om anpassningar
eller särskilt stöd. Att hävda att det måste finnas en diagnos (eller flera) strider
helt mot skollagens ordalydelse och lagstiftarens intentioner.
Saknas det tillräcklig behovsutredning? Då är det rektors ansvar att se
till att en ordentlig utredning sker till dess att frågetecknen har blivit
uträtade till utropstecken. Detta följer, med all önskvärd tydlighet av 3 kap.
8 § skollagen.
Tillgänglighet: en mänsklig
rättighet!
I Fred Vestmans, och många andra barns fall, aktualiseras två
diskrimineringsgrunder: funktionsnedsättning och bristande tillgänglighet.
Tillgänglighet
är, enligt diskrimineringslagens förarbeten, att se som en mänsklig rättighet
då det hänger samman med alla människors lika värde (Prop. 2013/14:198 s. 50). Med DO:s ord: ett
otillgängligt samhälle leder dagligen till att personer med
funktionsnedsättning nekas sina mänskliga rättigheter (citerad proposition s.
51). Det finns dock ingen legaldefinition av begreppet tillgänglighet (redan
citerad proposition s. 55).
Fred Vestman
utsattes både för direkt
diskriminering (1 kap. 4 § första punkten
diskrimineringslagen) pga sin
funktionsnedsättning (autism med sensorisk överkänslighet), och diskriminering i form av bristande
tillgänglighet (1 kap. 4 § tredje punkten diskrimineringslagen).
Detta eftersom
åtgärder inte hade vidtagits för att Fred skulle komma i en jämförbar situation
med en neurotypisk elev (”neurotypisk” är ett annat sätt att beskriva personer ”utan
diagnos”, se t ex Carolina Lindberg, Tonår
med autism och Asperger: En föräldraguide).
Skolan ska,
liksom andra offentliga institutioner, vara tillgänglig för alla barn.
Bristande tillgänglighet innebär att så inte är fallet.
Diskrimineringsersättning
Diskrimineringsersättning
är ett ganska nytt fenomen i svensk rätt. Det är inte samma sak som
skadestånd, utan en sorts ”förstärkt” skadestånd. Det infördes den 1 januari
2009. Syftet var att domstolarna inte
skulle ta ledning av den allmänna skadeståndsrätten, helt enkelt för att
skadestånd av hävd är mycket låga i Sverige. (Som vi har nämnt tidigare var det helt omöjligt att få skadestånd
från staten över huvud taget före 1972).
Här kan
man nämna ett två diskrimineringsrättsliga mål, som har avgjorts av allmän
domstol.
1. Svea hovrätt ålade genom sin dom i mål nr T 5095-13, meddelad 2014-04-11, Sigtuna
kommun att betala totalt 450 000 kr i diskrimineringsersättning till en familj
(150 000 kr vardera till tre familjemedlemmar).
2. Attunda tingsrätt ålade genom sin i mål nr T
2705-11, meddelad 2012-06-12, ett företag att erlägga 175 000 kr i
diskrimineringsersättning till en kärande med Aspergers syndrom företrädd av
Civilekonomernas Riksförbund.
Här ser
man att diskrimineringsersättningen som utgår kan bli hyfsat hög, även om det
inte är några miljonbelopp som i USA. Då menar vi hög ersättning med svenska mått. Som jämförelse kan
nämnas att brottsskadeersättningen för
våldtäkt är 100 000 kr. Vilket förstås är oacceptabelt i långa loppet.
Här måste det till en förändring, något vi har skrivit om tidigare.
Förhoppningsvis
kan diskrimineringsersättningarna påverka skadestånds- och
brottsskadeersättningsnivåerna så att de blir högre och stämmer bättre överens
med det allmänna rättsmedvetandet, vilket de definitivt inte gör nu.
Diskrimineringsersättningens två komponenter:
kränkning och prevention
Då man yrkar diskrimineringsersättning motsvarar en del av beloppet själva
kränkningen. Ju allvarligare
överträdelse, desto högre bör diskrimineringsersättningen vara (Prop.
2007/08:95 s. 398).
”Det är särskilt allvarligt att myndigheter och offentliga instanser
diskriminerar medborgare”, noterar Diskrimineringsombudsmannen apropå
diskriminering i offentlig sektor (DO:s rapport Upplevelser
av diskriminering, s. 44). Till exempel då barn diskrimineras av
kommuner i en kommunal kärnverksamhet (såsom skolverksamhet).
Den andra delen av diskrimineringsersättningen är prevention. Preventionen står i förhållande till hur ekonomiskt
stark den som diskriminerar är. En verksamhet med hög omsättning, såsom en
kommun, torde i normalfallet kräva ett högre ersättningsbelopp för att den
avskräckande effekten ska uppnås (jfr Prop. 2007/08:95 s. 399).
Diskrimineringen
är att se som särskilt allvarlig då en kommun (åtminstone kortsiktigt) sparat
in pengar varje dag som de inte tillgodoser barns rätt till utbildning. (Även
om det både mänskligt och nationalekonomiskt är rena vansinnet att snåla på
sådant i långa loppet.)
Att kräva diskrimineringsersättning: viktiga
överväganden för och emot
Diskrimineringsersättning
är, för föräldrar som kan ha kämpat i åratal för sina barns rätt till en
fullvärdig skolgång, i högsta grad en fråga om upprättelse och att rätt ska
vara rätt. Att man anser att ansvariga (oansvariga) kommuner på något sätt bör
ställas till svars för att de inte bryr sig om kritik från Skolinspektionen.
Inte ens sådan kritik tycks bita på somliga maktfullkomliga kommunala
tjänstemän, som helst bara verkar vilja dricka sitt kaffe, sitta på möten och
vara i fred.
Det
räcker med att läsa artiklar och läsarkommentarer m.m. på artiklarna på följande Facebooksida om ”funkisbarnens”
rättigheter (funkisbarn = barn med funktionsnedsättning) för att förstå att det
finns ett stort mörkertal. Det är viktigt att understryka att detta inte handlar
om någon sorts ”rättshaveri” (som oansvariga ansvariga kommuntjänstemän säkert
vill få det till) utan snarare vissa kommuner och kommunrepresentanter som
verkar tro sig vara immuna mot kritik. Somliga kommunala pampar skulle nog
behöva gå in och läsa en hel del på den ideella organisationen SchoolBosts Facebooksida för
att skaffa sig nya perspektiv på vad som verkligen är viktigt, att utbildning borde
vara något självklart och glädjefullt, och inte en kostnadspost där våra barn
är att se som ett problem och en belastning.
Ärenden
om diskriminering av barn med funktionsnedsättning hör till de mer komplicerade
juridiska ärendena. Skälet är att det finns medicinska aspekter med i varje
ärende som fordrar omfattande utredning.
Detta
leder i sin tur till att rättegångskostnaderna riskerar att bli väldigt höga,
även om en tingsrätt kan förordna att
vardera parten ska stå sina egna kostnader även om barnet förlorar målet i
tingsrätten (6 kap. 7 § diskrimineringslagen). En sådan möjlighet finns i
diskrimineringslagen, men det är upp till tingsrätten att besluta om den saken.
Detta är inte något man kan ta för givet utan vidare.
En advokatbyrå
skulle aldrig driva ett ärende om diskrimineringsersättning i så pass
komplicerade (medicinskt komplicerade) mål som det här är frågan om man inte
anser att det finns en stark rättslig grund för talan (och därmed goda chanser
för att vinna framgång).
Här måste
man understryka: det finns, i juridikens värld, inga ”idiotsäkra” mål. Det är
alltid en öppen fråga vad en tingsrätt kommer att anse efter sin prövning av
ett mål. Advokatens arbetsinsats kommer alltid att spela stor roll: ”Det
handlar inte om att ha rätt, utan om att få rätt”. Varje enskilt fall måste
föregås av en noggrann förhandsbedömning från advokatens sida innan advokaten
åtar sig uppdraget.
Familjen
Vestmans framgång gentemot Oxelösunds kommun visar dock att det faktiskt går
att få rätt om man har rätt.
2 kommentarer:
Bra jobbat Jörgen. Det här ärendet har chans att bli banbrytande. För som du skriver; mörkertalet är stort och du har nu bevisat att det går att få rätt!
Stort grattis till er och Fred med familjs framgångar! Jag är både förälder, anhörig och lärare till personer med ASD. Sådana här domar behövs för att få till en verklig förändring för elever som Fred och andra. Jag tackar både er och Freds föräldrar för en verkligt fin och viktig insatt! Glad Påsk!
Skicka en kommentar