Jag blev uppringd av en reporter på TV4 Västerbotten och vi kom efter ett tag in på frågan om våra häkten. Det finns i Sverige 27 häkten. I snitt sitter cirka 1 800 personer häktade per dag.
Det finns tre begrepp för de som blir frihetsberövade. Man kan vara gripen, anhållen eller häktad. Polisen beslutar om att gripa personer, åklagaren beslutar om att anhålla personer och våra domstolar beslutar om att häkta personer. Gripen och anhållen får man bara vara kort tid. Efter en kortare tid ska man antingen släppas eller begäras och då sannolikt bli häktad. Alla som begärs häktade blir inte häktade, men det är sällan en begäran om häktning avslås av en domstol.
Häktad kan man sitta lång tid. Mycket lång tid vid allvarliga brott där utredningarna kan ta lång tid. Jag var offentlig försvarare i stort skattemål för några år sedan där huvudmannen satt häktad i över ett halvår innan rättegången kom igång. Det finns andra exempel där folk i Sverige suttit häktade över ett år innan de fått sin sak prövad i en brottmålsprocess. Många utredningar är komplicerade och tar därför mycket lång tid. Det går sällan skylla på åklagarna att utredningarna tar tid. Vissa utredningar måste nämligen få ta tid för att vara pålitliga utredningar. Det får inte slarvas med rättssäkerheten och noggrannhet är en viktig del av vår rättssäkerhet.
Det häkte som ligger längst söderut återfinner man i Trelleborg och de flesta häkten ligger i södra Sverige eller i mellan Sverige.
I norra Sverige finns häkten i Gävle, Sundsvall, Östersund, Umeå och Luleå. Häktena i Umeå och Luleå har 30 platser vardera. Jag räknar Gävle till Norrland, men för oss bosatta i Västerbotten är Gävle endast på gränsen till Norrland.
Häktena i Luleå och Umeå är ofta överfulla. Det innebär att häktade inte sällan måste transporteras till andra häkten. Häkten där det finns lediga platser, vilket ofta kan vara häkten i södra eller mellersta Sverige. Vad alla dessa transporter kostar kan jag inte ens gissa mig till, men jag vet att det handlar om betydande summor. Häktespersonalen får enligt sina bestämmelser ”bara” köra ett visst antal timmar per dag, varför en transport till eller från mellersta Sverige eller södra Sverige kan ta tid, med övernattning för den häktade i någon polisarrest på vägen till eller från ett häkte.
Förra sommaren var jag offentlig försvarare i ett stort narkotikamål med många tilltalade. Polisen hade hittat 2,9 kg cannabis i en baklucka på en bil i Norsjö kommun. Narkotikan transporterades av personer boende i södra Sverige till Norsjö. Samtidigt pågick en annan större ”narkotikahärva” i Västerbotten med många tilltalade som var inblandade. Detta innebar att häktena i både Umeå och Västerbotten ? var överfulla med folk som satt häktade. Jag kommer ihåg att min klient, medan han satt häktad, tvingades byta häkte 4 gånger under häktningstiden. Först var han i Umeå för att sedan flyttas till Luleå och sedan till Östersund för att slutligen på nytt hamna i Umeå.
För att klara av den brist på häktesplatser, som då förelåg, var man således tvingade att förflytta min klient långa avstånd mellan olika häkten. Var och en kan ju säkert räkna ut vilka stora kostnader det blir för oss skattebetalare med dessa transportkostnader på grund av brist på häktesplatser. Jag kommer särskilt ihåg att min klient ringde mig en eftermiddag och ville få besök av mig. Vi bestämde att jag skulle komma till häktet i Luleå dagen därpå vid 11-tiden. När jag kom till häktet i Luleå fick jag veta att min klient på grund av platsbrist för en timme sedan påbörjat en transport till häktet i Östersund, varför min resa till Luleå från Skellefteå blev helt bortkastad, men naturligtvis en kostnad för staten då jag naturligtvis tog betalt för min tidsspillan och resekostnad.
Att hamna på en polisarrest - i stället för ett häkte - är ofta ett mycket sämre alternativ. I polisarresten brukar erbjudas en brits med en filt och ingen TV på rummet. På våra häkten finns TV på rummet och sängkläder. Skellefteås polisarrester är vad jag vill kalla för fylleceller. Små rum där man lämpligen kan lägga in personer som är så redlöst berusade att de inte är medvetna om sin omgivning. Sådana personer som inte märker om det är kallt eller varmt i rummet och som inte behöver några sängkläder för att sova ruset av sig.
Skellefteås celler är allt annat än humana. De får mig att tänka på länder där demokrati endast är ett ord och inget som finns i verkligheten.
I vissa celler på arrester finns toalett. I vissa celler är så inte fallet. Det är dock så att i våra fängelser finns inte toalett i cellen och på slutna anstalter är cellen låst nattetid. Den intagne kan då kalla på vakten för att begära att få gå på toaletten, men på många anstalter är det kutym bland de intagna att aldrig kalla på vakten under natten. De intagna väljer att kissa i de handfat som finns i cellen. Varför? Vakterna anses störa ordningen om de kommer till någon cell nattetid. I alla celler finns därför en diskborste, att rengöra handfatet med. Vem bestämmer om den intagne får kalla på vakten nattetid? Ofta har de intagna ett förtroenderåd där regler (oskrivna) bestäms för i vilka situationer intagna får kalla på vakten. Vad förtroenderådet beslutat brukar ingen bryta emot.
Förtroenderådet reder också ut interna problem mellan intagna. Ingen intagen får ta upp sina problem med fångpersonalen. När en intagen blir hotad måste dock den intagne ibland begära skydd att fångpersonalen och får då alltid skydd, vilket brukar sluta med ”knall” som är detsamma som transport till annan anstalt där den intagne får ”börja om på nytt”.
Problemen med för få häktesplatser är också ett hot mot rättssäkerheten. Vid förhandlingar vill inte alltid domstolen att den tilltalade ens ska få finnas med i rättssalen, utan på en plats där det finns en videokamera nära ett häkte. Försvarsadvokaten kan sitta i rättssalen, men kan då inte prata enskilt med sin klient. Om advokaten sitter bredvid klienten kan det bli så att advokaten inte kan ta del av alla handlingar i rättssalen, som exempelvis en karta som kan vara betydelse för att förstå var olika personer befunnit sig vid olika tidpunkter.
Bristen på häktesplatser får inte leda till att tilltalade inte ges möjlighet att vara med på sin egen förhandling. Det hör inte till rättsordningen i en demokrati. Om vi i Sverige får höra att en svensk medborgare fälls i ett annat land och där svensken inte fick vara med i rättssalen under förhandlingen torde det leda till förstasidesrubriker i media.
Ett ännu större problem är om klienten inte kan svenska. Sitter försvarsadvokaten i rättssalen och klienten på annan plats är det i det närmaste omöjligt att prata enskilt, även om tolk hjälper till att översätta. Enskilda samtal med klienter som inte kan svenska förutsätter att advokaten och klienten vid behov får sätta sig ned och prata enskilt i ett eget rum, tillsammans med tolk förstås.
De som inte kan svenska är ofta i behov av en försvarare efter som de kan ha hamnat i ett åtal utan att vara skyldig. Jag kan nämna att en klient jag företrädde – som inte kunde svenska och inte heller engelska – höll på att frysa ihjäl och han försökte ta sig in på polisstationen för att värma sig. Ingen öppnade när han ringde och bankade på fönster och dörrar på polisstationen.
Klienten valde därför att sätta sig i en olåst polisbil för att värma sig. Då kom polisen och klienten blev gripen, anhållen och häktad. Först vid förhandlingen förstod alla att klienten bara ville värma sig och han blev förstås friad. Nu i efterhand låter det som en rolig historia, men det var aldrig en rolig historia för klienten.
Jag förstår att det skulle kosta att ordna med ett eller flera nya häkten i norra Sverige, men det borde finnas utrymme för i vart fall ett par häkten till i den här delen av landet. Dessutom måste våra polisstationer få rusta upp sina celler så att de får en standard motsvarande en häktesplats, så att det blir celler värdiga ett demokratiskt samhälle.
Jag vet att de celler, som finns på många av våra polisstationer är av så undermålig standard att många av mina klienter, som har vistats i dem, har drabbats av psykiska problem. Det är ju inte ovanligt på grund av att vi har så få häktesplatser att polisstationernas celler används som tillfälliga platser för häktade.
T ex så hade jag nyligen strax före jul i ett mål som av massmedia gick under benämningen ”jörnsligan”. I det målet var det en mängd tilltalade som satt häktade. Rättegången pågick under flera veckor. Under en åtalspunkt där jag var offentlig försvarare för en tilltalad pågick domstolsförhandlingen sent en fredagskväll med fortsättning på söndagskväll. Min klient var oerhört rädd för att han skulle tvingas vistas i cellen på polisstationen i Skellefteå från fredag kväll till söndag kväll och att han inte skulle bli transporterad till Luleå där han hade suttit häktad. När han greps hade han under något dygn vistats i cellen i Skellefteå, så han visste vilken fruktansvärd miljö det var att vistas i. Han blev oerhört lättad när han fick beskedet att han skulle transporteras till häktet i Luleå, vilket inte hade varit självklart. Det var bara lyckliga omständigheter den här gången som gjorde att han fick komma till häktet i Luleå.
Man behöver inte ha särskilt livlig fantasi för att förstå hur påfrestande det skulle ha varit att hamna i en cell där det inte ens finns en tv, så att man får möjlighet att fördriva tiden med olika tv-program. Att bara ligga i en relativt mörk cell utan något annat än sina egna tankar att fördriva tiden med innebär ju naturligtvis att man helt avskärmas från samhället och tiden man vistas där måste ju kännas som olidligt lång. Att kunna få vara på ett häkte där man får möjlighet att se olika tv-program gör ju att man har möjlighet att skingra sina tankar.
Jag tror att det skulle vara en framkomlig väg att om man rustar upp cellerna, som finns på de olika polisstationerna, så att de får standard motsvarande våra häktesceller och också ordnar med rastmöjligheter och möjligheter till viss motion, så skulle man till viss del kunna lösa
problemet med för få häktesplatser.
Du kanske tycker att det är för dyrt? Om du själv blir häktad tycker du något annat. Och kom ihåg att den som är häktad inte är skyldig förrän det finns en lagakraftvunnen dom som säger något annat. Häktade skall behandlas som oskyldiga, i vart fall till dess det finns en dom som säger det motsatta d v s skyldig.
Att hålla någon häktad kostar ca 2000 kr per dag, av det beloppet utgör 45 kr för mat, så maten är inte någon kostnad i sammanhanget. I sluten anstalt kostar ”vården” ca 2 700 kr per dag och i öppen anstalt ca 1 700 kr per dag. Kriminalvården kostade i fjol drygt 7 miljarder kronor, så det handlar om stora kostnader. Men det handlar om nödvändiga kostnader i ett rättssamhälle.