Jag har tidigare skrivit en del här på bloggen om ett av mina favoritämnen: skattetillägg.
Än så länge har inget beslut mot Sverige kommit från Europadomstolen. Ni som följt bloggen vet att jag hade hoppats på ett första beslut redan 2012, men så blev det alltså inte. Nu ser vi fram mot ett besked 2013 i stället.
Idag tänker jag koncentrera mig på en annan skatterättslig problematik, närmare bestämt statens skattekrav på företrädare för aktiebolag enligt 59 kap skatteförfarandelagen.
I december 2012 tv-sändes en öppen utfrågning i riksdagens skatteutskott. I programmet påtalar Riksrevisionen bland annat att det förekommer regionala skillnader i valet av åtgärd vid skattekontrollen av företag.
Ur ett rättssäkerhetsperspektiv är regionala skillnader i en och samma myndighets handläggning ett stort problem. Det innebär att likabehandlingsprincipen sätts på spel.
Problemet är emellertid större än så, vågar jag påstå. Inte nödvändigtvis vid Skatteverkets sedvanliga arbete med att utreda och beskatta. Men när det blir tal om konkurs, då finns det tyvärr enorma skillnader. Och jag vågar påstå att det rör sig om inte bara regionala skillnader utan även om betydande individuella skillnader mellan olika handläggare på samma Skattekontor.
Vi advokater ser tyvärr alltför många exempel på godtycklig och oregelbunden (d v s synnerligen rättsosäker) behandling av företagare i konkurssammanhang (d v s när det kan bli tal om personligt betalningsansvar för en företrädare för ett aktiebolag, en fråga av enorm vikt för den enskilde bolagsföreträdaren).
Som jurist kan man inte bli annat än på dåligt humör då man hör att det ens kan existera sådana här skillnader i ett rättssamhälle.
Vi jurister har ju, som alla vet, ett och samma rättsväsende att rätta oss efter. Skattesystemet ska rimligen inte fungera på ett annat sätt än övriga rättssystemet.
Skatteutskottets ordförande poängterar i det ovan nämnda tv-inslaget att det finns ett oundgängligt behov av ett väl fungerande skattesystem som både har en hög effektivitet, en hög legitimitet, och allmänhetens förtroende. Jag håller med, och det är exakt därför jag skriver detta inlägg.
Som sagt så är jag personligen ganska säker på att Skatteverket följer likabehandlingsprincipen då de beskattar medborgarna ”i vanliga fall”. Där verkar tjänstemännen på myndigheten göra ett bra jobb.
Däremot har jag fått intrycket att Skatteverket agerar minst sagt godtyckligt efter en konkurs. Detta till följd av att handläggare på myndigheten verkar få agera en hel del efter eget huvud.
En del företagare som gått i konkurs kan bevisligen bli jagade från hus och hem av Skatteverket (eftersom de hållits betalningsansvariga).
En del kan fortsätta och bli lämnade i fred (även i ärenden där man undrar varför i fridens namn Skatteverket inte ingriper och ansöker om betalningsansvar).
Enligt 59 kap 13 § skatteförfarandelagen kan en företrädare för en juridisk person som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet inte betalat skatt bli skyldig att betala den skatt som den juridiska personen (det handlar oftast om ett aktiebolag) borde ha betalt.
Skälet till att ett aktiebolag inte har erlagt skatt är vanligen att aktiebolaget blivit på obestånd.
Många bolag i konkurs har således skatteskulder, och det handlar inte sällan om omfattande skatteskulder. Företrädaren för bolaget tror – alltför ofta – att konkursen innebär att ansvaret för skulder upphört, men företrädaren kan få en obehaglig överraskning genom att Skatteverket till förvaltningsrätten ger in ansökan i enlighet med 59 kap 16 § skatteförfarandelagen om att företrädaren för bolaget tillsammans med bolaget ska stå bolagets skatteskuld enligt lagens 59 kap 13 §. När ansökan inges yrkar även Skatteverket att företrädarens egendom ska tas i beslag som säkerhet för skatteskulden. Det yrkandet brukar bifallas omgående av förvaltningsrätten.
Som advokat ser jag tyvärr en hel del orättvisor när det gäller den praktiska tillämpningen av den här bestämmelsen. Det verkar enbart vara slumpen som avgör om företrädaren faktiskt får ett krav eller inte. Många som borde få krav slipper krav och vice versa.
Det enda rätta vore givetvis att alla behandlades lika inför lagen, men så går det inte till i det verkliga livet.
Jag ska nämna två fall från verkliga livet som har handlagts av ett och samma skattekontor. Namnen jag använder är fingerade. Låt oss kalla de båda exemplen för Alexander och Kalle. Eftersom tur verkar ha en del att göra med hur man blir behandlad av Skatteverket i konkurssammanhang, så tyckte jag att det var passande att kalla dem Alexander (Kalle Ankas tursamme kusin heter ju så) och Kalle (som sällan har tur utan för det mesta drar det kortaste strået).
Alexander
Alexander har ett bolag som han försätter i konkurs. Det är hans andra konkurs på kort tid. Bolaget har momsskulder om flera miljoner kronor. I den tidigare konkurseren har det också funnits momsskulder på flera miljoner. Förutom skatteskulderna (moms) hade bolaget miljonskulder till olika leverantörer.
Leverantörerna var upprörda och flera leverantörer vände sig till Skatteverket och ansåg att Alexanders agerande inte borde tillåtas. Skatteverket gjorde i det här fallet inte ett dugg, vilket leverantörerna av naturliga skäl fann både märkligt och upprörande.
Det blev således ingen ansökan från staten (Skatteverket) mot Alexander med stöd av 59 kap 16 § skatteförfarandelagen. Till saken hör att Alexander har ganska betydande tillgångar. Han har under åren lagt undan en del i den egna madrassen, så att säga.
Sammanfattningsvis har således Alexander ”konkat” två bolag på ganska kort tid och är på gång med ett tredje bolag. Han har flyttat tillgångar mellan bolagen som han inte ens betalat för (i det första konkursade bolaget), d v s han har gjort sig skyldig till borgenärsbrott. Och i var och en av hans konkurser har det funnits miljontals kronor i momsskulder samt miljontals skulder till leverantörer.
Alexander har likväl inte fått något krav om personligt betalningsansvar från Skatteverket. Alexander har haft tur. Man kan nästan tro att skatteförfarandelagen inte gäller honom.
Kalle
Kalle har inte haft samma tur som Alexander. Kalle har haft ett bolag som gått i konkurs, på egen begäran. Efter en skatterevision bedömde Skatteverket att Bolaget hade obetalda skatter om cirka två miljoner kronor. Med skattetillägg blev det en skatteskuld om ca två och en halv miljon kronor. En sådan skuld kunde inte bolaget betala och bolaget begärde sig därför omgående i konkurs. Det är viktigt att begära sig i konkurs omgående. Annars kan det bli tal om personligt ansvar för företrädare för bolaget.
Skatteverket hade arbetat i nästan ett års tid med revisionen. Efter konkursen begärde Kalle likväl omprövning av Skatteverkets beslut om att höja skatten. Kalle fick en smula rätt. Skatten sänktes från två miljoner kronor till en och en halv miljon kronor. Några dagar senare gav staten (genom Skatteverket) in en ansökan till förvaltningsrätten med yrkande om att Kalle skulle bli personligt betalningsansvarig för dessa en och en halv miljon kronor.
Bolaget genom Kalle överklagar beslutet om att bolaget ska påföras en och en halv miljon kronor i skatt. Kalle är inte någon expert på att upprätta överklaganden och det överklagande han skrev ihop på egen hand var tyvärr inte särskilt välformulerat. (Det är svårt som ”glad amatör” att skriva ihop ett överklagande.)
Kalle försöker hålla sig undan processen mot sig själv (målet om personligt betalningsansvar). En illa vald taktik, eftersom det handlar om förenklad delgivning från domstolen. Kalle anses nämligen delgiven även om han inte svarar. Rådet att hålla sig undan har Kalle fått av en bekant (som inte heller han är jurist). Inget särskilt bra råd i det här sammanhanget.
Skatteverket anmäler även Kalle för skattebrott och bokföringsbrott. Kalle, som gärna vill anlita advokat i skatteprocesserna, får veta av sitt försäkringsbolag att han kan glömma rättsskydd så länge han är misstänkt för brott. Hårda bud för honom, således.
Kalle får en offentlig försvarare (dock inte undertecknad) och det slutar med att brottsmisstankarna skrivs av. Åklagaren anser inte att det går att styrka att Kalle begått något brott. Jag för min del tror att åklagaren ansåg att det var komplicerat (så pass komplicerat att uppsåt inte kunde anses föreligga).
Kalle kommer ihåg samtalet med försäkringsbolaget och anlitar mig som ombud i skatteprocesserna. Skatteprocesser handlar om intressanta frågor. Momsfrågorna trodde jag var enkla, men även de var relativt intrikata. Det fanns även frågor om preliminär skatt och arbetsgivaravgifter (ej lika intrikata frågor).
För att Kalle ska bli personligt betalningsansvarig krävs att han av uppsåtligen eller av grov oaktsamhet inte betalat de skatter Skatteverket påfört Bolaget. Detta är dock inte den första frågan. De påförda skatterna måste dessutom vara rätt påförda skatter.
Målen har nu kommit så långt att målen mot bolagen är avgjorda i första instans. Förvaltningsrätten ansåg att ca 300 000 kr av påförda en och en halv miljon kronor var korrekt påförda. Om domen står sig (den är överklagad av Skatteverket) kan Kalle ”bara” bli förpliktad att utge 300 000 kr. Av beloppet 300 000 kr har dock Kalle hela tiden ansett att ca 200 000 kr var rätt. Om Skatteverket från början påfört 300 000 kr (eller 200 000 kr) hade bolaget kunnat betala dessa skatter och bolaget hade levt vidare. Det hade då inte heller blivit fråga om ett mål om personligt betalningsansvar för Kalle.
En viktig sak med förvaltningsrättens dom – vare sig den är rätt eller fel i sak – är att den visade att Kalle inte uppsåtligen eller av grov oaktsamhet har gjort något fel. Det har inte varit fråga om sådana självklarheter att det Kalle nödvändigtvis borde ha insett att det fanns obetalda skatter på den nivå som Skatteverket beslutat om. Redan på denna grund bör därför statens talan mot Kalle ogillas.
Varför ”ger sig” inte Skatteverket efter domen mot Kalle?
Kalles bolag har nu alltså inte bara gått i konkurs. Bolaget har dessutom upphört att existera eftersom konkursen är avslutad utan överskott (konkurser slutar sällan eller aldrig med överskott). När bolaget upphört saknar det rättskapacitet och därför även partshabilitet (förmåga att vara part i en rättegång).
Regeringsrätten (numera Högsta Förvaltningsdomstolen) har dock beslutat att bolag får föra skatteprocesser eftersom utgången kan ha betydelse för företrädarens personliga betalningsansvar för skatter. Rättsfallet kan du läsa här.
Bolaget hade alltså rätt att processa i förvaltningsrätten. Den processen vann bolaget nästan helt och hållet.
Nu vill Skatteverket själva få föra process i kammarrätten mot en motpart som saknar rättskapacitet och partshabilitet. Om det är tillåtet återstår att se. Jag anser inte att det är tillåtet. Det kan rimligen inte anses vara av sådan vikt för staten att det ska anses vara tillåtet. Tillåts det är det för att staten ska få jaga den enskilde medborgaren långt utöver vad som är rimligt och acceptabelt.
Staten borde efter domen från förvaltningsrätten begripa att Kalle inte agerat uppsåtligt eller av grov oaktsamhet. Men staten verkar inte fundera på den frågan utan har valt att i stället gräva ned sig i svåra skattefrågor.
Jag tror helt enkelt att Staten inte vill ge sig av principiella skäl. Enskilda tjänstemän har lagt ned alldeles för mycket arbete på ärendet, utan att förstå hur dåligt Kalle mår av att (såvitt jag kan bedöma saken) bli felaktigt krävd på miljonbelopp.
Skatteverket har via Kronofogden tagit allt Kalle äger och har. Kalle, som är 60 år fyllda, hade 32 000 kr i besparingar. Mer fanns inte att ta av. De pengarna är numera utmätta. Kalle hade dessutom en belånad fastighet. Det fanns – efter att lånen var betalda – ett överskott om cirka 150 000 kr i fastigheten. Fastigheten är idag utmätt och såld till ett betydande underpris. Här har vi en del av problemet (och antagligen en del av förklaringen till att staten bara ”kör på” utan att stanna upp och tänka efter). Om Skatteverket ”ger sig” medger de ju samtidigt att man från statens sida har gjort fel och att Kalle bör få skadestånd för felet. Vilken eller vilka tjänstemän vill medge sina egna fel? Tyvärr finns det säkert alltför mycket yrkesstolthet inblandad i sådana här ärenden, något som leder till att likabehandlingsprincipen inte respekteras. Individuella skillnader mellan statens tjänstemän, i deras arbetssätt och urval, tillåts spela alldeles för stor roll i enskilda näringsidkares öden.
Jag vet inte om Kalles fall får ett lyckligt slut. Jag tror det. Jag har ansett att Kalle haft rätt hela tiden, annars hade jag inte åtagit mig ärendet. Men hur det slutar kan man aldrig veta. Målen det handlar om kan komma att pågå många år till. Kanske kommer det att krävas en dom från Högsta förvaltningsdomstolen, eller rentav från Europadomstolen.
Hur kan Alexander ha sådan tur?
Alexander är inte min klient. Jag känner till hans ärende genom att det finns leverantörer som känner sig blåsta. Jag vet även att t o m Alexanders revisor varnat för att moms inte betalats i rätt tid och för att bolagets aktiekapital var förbrukat. Det handlar om elementära momsfrågor, d v s inte överdrivet komplicerad skattejuridik.
För en utomstående betraktare är det obegripligt och oroväckande att Alexander klarat sig medan Kalle har drivits från hus och hem. Svaret kan inte sökas någon annan stans än på Skatteverket. På Skatteverket arbetar tjänstemän och jag misstänker att det är på individnivå som skillnaderna ligger. Det gäller att ha tur när man blir utlottad på en viss handläggare. Men följden av detta blir att Skatteverket som myndighet inte arbetar lika mot de enskilda näringsidkarna. Vissa av dem har fantastisk tur, andra fruktansvärd otur. Det är svårt att inte tänka på serietidningarnas värld, Alexander Lukas osannolika tur och Kalles makalösa otur. Godtycket gäller inte bara dem, utan många andra företagare. Under åren har jag sett många chockerande och upprörande exempel på detta.
De som har otur har heller inte alltid råd att anlita ombud. Dessa skattebetalare är det extra synd om. De som har råd har dock ofta inga egna medel kvar (de har ju tagits i beslag), men har råd för att de har anhöriga eller vänner som ställer upp ekonomiskt. Det gäller att man har trofasta vänner som inte sviker i nödens stund. För utan juridisk hjälp kan det var mycket svårt att någonsin få rätt mot staten.
I övrigt kan man bara konstatera gällande Skatteverkets allmänna trovärdighet och effektivitet att det enligt mitt förmenande måste till centrala direktiv för handläggningen av ärenden enligt skatteförfarandelagen.
Att vi ska vara lika inför lagen måste ju även gälla den lagen, eller hur?
Visar inlägg med etikett rättssäkerhet. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett rättssäkerhet. Visa alla inlägg
lördag 2 februari 2013
onsdag 11 januari 2012
Behovet av fler häkten – eller häktesliknande platser - i Norrland, är akut
Jag blev uppringd av en reporter på TV4 Västerbotten och vi kom efter ett tag in på frågan om våra häkten. Det finns i Sverige 27 häkten. I snitt sitter cirka 1 800 personer häktade per dag.
Det finns tre begrepp för de som blir frihetsberövade. Man kan vara gripen, anhållen eller häktad. Polisen beslutar om att gripa personer, åklagaren beslutar om att anhålla personer och våra domstolar beslutar om att häkta personer. Gripen och anhållen får man bara vara kort tid. Efter en kortare tid ska man antingen släppas eller begäras och då sannolikt bli häktad. Alla som begärs häktade blir inte häktade, men det är sällan en begäran om häktning avslås av en domstol.
Häktad kan man sitta lång tid. Mycket lång tid vid allvarliga brott där utredningarna kan ta lång tid. Jag var offentlig försvarare i stort skattemål för några år sedan där huvudmannen satt häktad i över ett halvår innan rättegången kom igång. Det finns andra exempel där folk i Sverige suttit häktade över ett år innan de fått sin sak prövad i en brottmålsprocess. Många utredningar är komplicerade och tar därför mycket lång tid. Det går sällan skylla på åklagarna att utredningarna tar tid. Vissa utredningar måste nämligen få ta tid för att vara pålitliga utredningar. Det får inte slarvas med rättssäkerheten och noggrannhet är en viktig del av vår rättssäkerhet.
Det häkte som ligger längst söderut återfinner man i Trelleborg och de flesta häkten ligger i södra Sverige eller i mellan Sverige.
I norra Sverige finns häkten i Gävle, Sundsvall, Östersund, Umeå och Luleå. Häktena i Umeå och Luleå har 30 platser vardera. Jag räknar Gävle till Norrland, men för oss bosatta i Västerbotten är Gävle endast på gränsen till Norrland.
Häktena i Luleå och Umeå är ofta överfulla. Det innebär att häktade inte sällan måste transporteras till andra häkten. Häkten där det finns lediga platser, vilket ofta kan vara häkten i södra eller mellersta Sverige. Vad alla dessa transporter kostar kan jag inte ens gissa mig till, men jag vet att det handlar om betydande summor. Häktespersonalen får enligt sina bestämmelser ”bara” köra ett visst antal timmar per dag, varför en transport till eller från mellersta Sverige eller södra Sverige kan ta tid, med övernattning för den häktade i någon polisarrest på vägen till eller från ett häkte.
Förra sommaren var jag offentlig försvarare i ett stort narkotikamål med många tilltalade. Polisen hade hittat 2,9 kg cannabis i en baklucka på en bil i Norsjö kommun. Narkotikan transporterades av personer boende i södra Sverige till Norsjö. Samtidigt pågick en annan större ”narkotikahärva” i Västerbotten med många tilltalade som var inblandade. Detta innebar att häktena i både Umeå och Västerbotten ? var överfulla med folk som satt häktade. Jag kommer ihåg att min klient, medan han satt häktad, tvingades byta häkte 4 gånger under häktningstiden. Först var han i Umeå för att sedan flyttas till Luleå och sedan till Östersund för att slutligen på nytt hamna i Umeå.
För att klara av den brist på häktesplatser, som då förelåg, var man således tvingade att förflytta min klient långa avstånd mellan olika häkten. Var och en kan ju säkert räkna ut vilka stora kostnader det blir för oss skattebetalare med dessa transportkostnader på grund av brist på häktesplatser. Jag kommer särskilt ihåg att min klient ringde mig en eftermiddag och ville få besök av mig. Vi bestämde att jag skulle komma till häktet i Luleå dagen därpå vid 11-tiden. När jag kom till häktet i Luleå fick jag veta att min klient på grund av platsbrist för en timme sedan påbörjat en transport till häktet i Östersund, varför min resa till Luleå från Skellefteå blev helt bortkastad, men naturligtvis en kostnad för staten då jag naturligtvis tog betalt för min tidsspillan och resekostnad.
Att hamna på en polisarrest - i stället för ett häkte - är ofta ett mycket sämre alternativ. I polisarresten brukar erbjudas en brits med en filt och ingen TV på rummet. På våra häkten finns TV på rummet och sängkläder. Skellefteås polisarrester är vad jag vill kalla för fylleceller. Små rum där man lämpligen kan lägga in personer som är så redlöst berusade att de inte är medvetna om sin omgivning. Sådana personer som inte märker om det är kallt eller varmt i rummet och som inte behöver några sängkläder för att sova ruset av sig.
Skellefteås celler är allt annat än humana. De får mig att tänka på länder där demokrati endast är ett ord och inget som finns i verkligheten.
I vissa celler på arrester finns toalett. I vissa celler är så inte fallet. Det är dock så att i våra fängelser finns inte toalett i cellen och på slutna anstalter är cellen låst nattetid. Den intagne kan då kalla på vakten för att begära att få gå på toaletten, men på många anstalter är det kutym bland de intagna att aldrig kalla på vakten under natten. De intagna väljer att kissa i de handfat som finns i cellen. Varför? Vakterna anses störa ordningen om de kommer till någon cell nattetid. I alla celler finns därför en diskborste, att rengöra handfatet med. Vem bestämmer om den intagne får kalla på vakten nattetid? Ofta har de intagna ett förtroenderåd där regler (oskrivna) bestäms för i vilka situationer intagna får kalla på vakten. Vad förtroenderådet beslutat brukar ingen bryta emot.
Förtroenderådet reder också ut interna problem mellan intagna. Ingen intagen får ta upp sina problem med fångpersonalen. När en intagen blir hotad måste dock den intagne ibland begära skydd att fångpersonalen och får då alltid skydd, vilket brukar sluta med ”knall” som är detsamma som transport till annan anstalt där den intagne får ”börja om på nytt”.
Problemen med för få häktesplatser är också ett hot mot rättssäkerheten. Vid förhandlingar vill inte alltid domstolen att den tilltalade ens ska få finnas med i rättssalen, utan på en plats där det finns en videokamera nära ett häkte. Försvarsadvokaten kan sitta i rättssalen, men kan då inte prata enskilt med sin klient. Om advokaten sitter bredvid klienten kan det bli så att advokaten inte kan ta del av alla handlingar i rättssalen, som exempelvis en karta som kan vara betydelse för att förstå var olika personer befunnit sig vid olika tidpunkter.
Bristen på häktesplatser får inte leda till att tilltalade inte ges möjlighet att vara med på sin egen förhandling. Det hör inte till rättsordningen i en demokrati. Om vi i Sverige får höra att en svensk medborgare fälls i ett annat land och där svensken inte fick vara med i rättssalen under förhandlingen torde det leda till förstasidesrubriker i media.
Ett ännu större problem är om klienten inte kan svenska. Sitter försvarsadvokaten i rättssalen och klienten på annan plats är det i det närmaste omöjligt att prata enskilt, även om tolk hjälper till att översätta. Enskilda samtal med klienter som inte kan svenska förutsätter att advokaten och klienten vid behov får sätta sig ned och prata enskilt i ett eget rum, tillsammans med tolk förstås.
De som inte kan svenska är ofta i behov av en försvarare efter som de kan ha hamnat i ett åtal utan att vara skyldig. Jag kan nämna att en klient jag företrädde – som inte kunde svenska och inte heller engelska – höll på att frysa ihjäl och han försökte ta sig in på polisstationen för att värma sig. Ingen öppnade när han ringde och bankade på fönster och dörrar på polisstationen.
Klienten valde därför att sätta sig i en olåst polisbil för att värma sig. Då kom polisen och klienten blev gripen, anhållen och häktad. Först vid förhandlingen förstod alla att klienten bara ville värma sig och han blev förstås friad. Nu i efterhand låter det som en rolig historia, men det var aldrig en rolig historia för klienten.
Jag förstår att det skulle kosta att ordna med ett eller flera nya häkten i norra Sverige, men det borde finnas utrymme för i vart fall ett par häkten till i den här delen av landet. Dessutom måste våra polisstationer få rusta upp sina celler så att de får en standard motsvarande en häktesplats, så att det blir celler värdiga ett demokratiskt samhälle.
Jag vet att de celler, som finns på många av våra polisstationer är av så undermålig standard att många av mina klienter, som har vistats i dem, har drabbats av psykiska problem. Det är ju inte ovanligt på grund av att vi har så få häktesplatser att polisstationernas celler används som tillfälliga platser för häktade.
T ex så hade jag nyligen strax före jul i ett mål som av massmedia gick under benämningen ”jörnsligan”. I det målet var det en mängd tilltalade som satt häktade. Rättegången pågick under flera veckor. Under en åtalspunkt där jag var offentlig försvarare för en tilltalad pågick domstolsförhandlingen sent en fredagskväll med fortsättning på söndagskväll. Min klient var oerhört rädd för att han skulle tvingas vistas i cellen på polisstationen i Skellefteå från fredag kväll till söndag kväll och att han inte skulle bli transporterad till Luleå där han hade suttit häktad. När han greps hade han under något dygn vistats i cellen i Skellefteå, så han visste vilken fruktansvärd miljö det var att vistas i. Han blev oerhört lättad när han fick beskedet att han skulle transporteras till häktet i Luleå, vilket inte hade varit självklart. Det var bara lyckliga omständigheter den här gången som gjorde att han fick komma till häktet i Luleå.
Man behöver inte ha särskilt livlig fantasi för att förstå hur påfrestande det skulle ha varit att hamna i en cell där det inte ens finns en tv, så att man får möjlighet att fördriva tiden med olika tv-program. Att bara ligga i en relativt mörk cell utan något annat än sina egna tankar att fördriva tiden med innebär ju naturligtvis att man helt avskärmas från samhället och tiden man vistas där måste ju kännas som olidligt lång. Att kunna få vara på ett häkte där man får möjlighet att se olika tv-program gör ju att man har möjlighet att skingra sina tankar.
Jag tror att det skulle vara en framkomlig väg att om man rustar upp cellerna, som finns på de olika polisstationerna, så att de får standard motsvarande våra häktesceller och också ordnar med rastmöjligheter och möjligheter till viss motion, så skulle man till viss del kunna lösa
problemet med för få häktesplatser.
Du kanske tycker att det är för dyrt? Om du själv blir häktad tycker du något annat. Och kom ihåg att den som är häktad inte är skyldig förrän det finns en lagakraftvunnen dom som säger något annat. Häktade skall behandlas som oskyldiga, i vart fall till dess det finns en dom som säger det motsatta d v s skyldig.
Att hålla någon häktad kostar ca 2000 kr per dag, av det beloppet utgör 45 kr för mat, så maten är inte någon kostnad i sammanhanget. I sluten anstalt kostar ”vården” ca 2 700 kr per dag och i öppen anstalt ca 1 700 kr per dag. Kriminalvården kostade i fjol drygt 7 miljarder kronor, så det handlar om stora kostnader. Men det handlar om nödvändiga kostnader i ett rättssamhälle.
Det finns tre begrepp för de som blir frihetsberövade. Man kan vara gripen, anhållen eller häktad. Polisen beslutar om att gripa personer, åklagaren beslutar om att anhålla personer och våra domstolar beslutar om att häkta personer. Gripen och anhållen får man bara vara kort tid. Efter en kortare tid ska man antingen släppas eller begäras och då sannolikt bli häktad. Alla som begärs häktade blir inte häktade, men det är sällan en begäran om häktning avslås av en domstol.
Häktad kan man sitta lång tid. Mycket lång tid vid allvarliga brott där utredningarna kan ta lång tid. Jag var offentlig försvarare i stort skattemål för några år sedan där huvudmannen satt häktad i över ett halvår innan rättegången kom igång. Det finns andra exempel där folk i Sverige suttit häktade över ett år innan de fått sin sak prövad i en brottmålsprocess. Många utredningar är komplicerade och tar därför mycket lång tid. Det går sällan skylla på åklagarna att utredningarna tar tid. Vissa utredningar måste nämligen få ta tid för att vara pålitliga utredningar. Det får inte slarvas med rättssäkerheten och noggrannhet är en viktig del av vår rättssäkerhet.
Det häkte som ligger längst söderut återfinner man i Trelleborg och de flesta häkten ligger i södra Sverige eller i mellan Sverige.
I norra Sverige finns häkten i Gävle, Sundsvall, Östersund, Umeå och Luleå. Häktena i Umeå och Luleå har 30 platser vardera. Jag räknar Gävle till Norrland, men för oss bosatta i Västerbotten är Gävle endast på gränsen till Norrland.
Häktena i Luleå och Umeå är ofta överfulla. Det innebär att häktade inte sällan måste transporteras till andra häkten. Häkten där det finns lediga platser, vilket ofta kan vara häkten i södra eller mellersta Sverige. Vad alla dessa transporter kostar kan jag inte ens gissa mig till, men jag vet att det handlar om betydande summor. Häktespersonalen får enligt sina bestämmelser ”bara” köra ett visst antal timmar per dag, varför en transport till eller från mellersta Sverige eller södra Sverige kan ta tid, med övernattning för den häktade i någon polisarrest på vägen till eller från ett häkte.
Förra sommaren var jag offentlig försvarare i ett stort narkotikamål med många tilltalade. Polisen hade hittat 2,9 kg cannabis i en baklucka på en bil i Norsjö kommun. Narkotikan transporterades av personer boende i södra Sverige till Norsjö. Samtidigt pågick en annan större ”narkotikahärva” i Västerbotten med många tilltalade som var inblandade. Detta innebar att häktena i både Umeå och Västerbotten ? var överfulla med folk som satt häktade. Jag kommer ihåg att min klient, medan han satt häktad, tvingades byta häkte 4 gånger under häktningstiden. Först var han i Umeå för att sedan flyttas till Luleå och sedan till Östersund för att slutligen på nytt hamna i Umeå.
För att klara av den brist på häktesplatser, som då förelåg, var man således tvingade att förflytta min klient långa avstånd mellan olika häkten. Var och en kan ju säkert räkna ut vilka stora kostnader det blir för oss skattebetalare med dessa transportkostnader på grund av brist på häktesplatser. Jag kommer särskilt ihåg att min klient ringde mig en eftermiddag och ville få besök av mig. Vi bestämde att jag skulle komma till häktet i Luleå dagen därpå vid 11-tiden. När jag kom till häktet i Luleå fick jag veta att min klient på grund av platsbrist för en timme sedan påbörjat en transport till häktet i Östersund, varför min resa till Luleå från Skellefteå blev helt bortkastad, men naturligtvis en kostnad för staten då jag naturligtvis tog betalt för min tidsspillan och resekostnad.
Att hamna på en polisarrest - i stället för ett häkte - är ofta ett mycket sämre alternativ. I polisarresten brukar erbjudas en brits med en filt och ingen TV på rummet. På våra häkten finns TV på rummet och sängkläder. Skellefteås polisarrester är vad jag vill kalla för fylleceller. Små rum där man lämpligen kan lägga in personer som är så redlöst berusade att de inte är medvetna om sin omgivning. Sådana personer som inte märker om det är kallt eller varmt i rummet och som inte behöver några sängkläder för att sova ruset av sig.
Skellefteås celler är allt annat än humana. De får mig att tänka på länder där demokrati endast är ett ord och inget som finns i verkligheten.
I vissa celler på arrester finns toalett. I vissa celler är så inte fallet. Det är dock så att i våra fängelser finns inte toalett i cellen och på slutna anstalter är cellen låst nattetid. Den intagne kan då kalla på vakten för att begära att få gå på toaletten, men på många anstalter är det kutym bland de intagna att aldrig kalla på vakten under natten. De intagna väljer att kissa i de handfat som finns i cellen. Varför? Vakterna anses störa ordningen om de kommer till någon cell nattetid. I alla celler finns därför en diskborste, att rengöra handfatet med. Vem bestämmer om den intagne får kalla på vakten nattetid? Ofta har de intagna ett förtroenderåd där regler (oskrivna) bestäms för i vilka situationer intagna får kalla på vakten. Vad förtroenderådet beslutat brukar ingen bryta emot.
Förtroenderådet reder också ut interna problem mellan intagna. Ingen intagen får ta upp sina problem med fångpersonalen. När en intagen blir hotad måste dock den intagne ibland begära skydd att fångpersonalen och får då alltid skydd, vilket brukar sluta med ”knall” som är detsamma som transport till annan anstalt där den intagne får ”börja om på nytt”.
Problemen med för få häktesplatser är också ett hot mot rättssäkerheten. Vid förhandlingar vill inte alltid domstolen att den tilltalade ens ska få finnas med i rättssalen, utan på en plats där det finns en videokamera nära ett häkte. Försvarsadvokaten kan sitta i rättssalen, men kan då inte prata enskilt med sin klient. Om advokaten sitter bredvid klienten kan det bli så att advokaten inte kan ta del av alla handlingar i rättssalen, som exempelvis en karta som kan vara betydelse för att förstå var olika personer befunnit sig vid olika tidpunkter.
Bristen på häktesplatser får inte leda till att tilltalade inte ges möjlighet att vara med på sin egen förhandling. Det hör inte till rättsordningen i en demokrati. Om vi i Sverige får höra att en svensk medborgare fälls i ett annat land och där svensken inte fick vara med i rättssalen under förhandlingen torde det leda till förstasidesrubriker i media.
Ett ännu större problem är om klienten inte kan svenska. Sitter försvarsadvokaten i rättssalen och klienten på annan plats är det i det närmaste omöjligt att prata enskilt, även om tolk hjälper till att översätta. Enskilda samtal med klienter som inte kan svenska förutsätter att advokaten och klienten vid behov får sätta sig ned och prata enskilt i ett eget rum, tillsammans med tolk förstås.
De som inte kan svenska är ofta i behov av en försvarare efter som de kan ha hamnat i ett åtal utan att vara skyldig. Jag kan nämna att en klient jag företrädde – som inte kunde svenska och inte heller engelska – höll på att frysa ihjäl och han försökte ta sig in på polisstationen för att värma sig. Ingen öppnade när han ringde och bankade på fönster och dörrar på polisstationen.
Klienten valde därför att sätta sig i en olåst polisbil för att värma sig. Då kom polisen och klienten blev gripen, anhållen och häktad. Först vid förhandlingen förstod alla att klienten bara ville värma sig och han blev förstås friad. Nu i efterhand låter det som en rolig historia, men det var aldrig en rolig historia för klienten.
Jag förstår att det skulle kosta att ordna med ett eller flera nya häkten i norra Sverige, men det borde finnas utrymme för i vart fall ett par häkten till i den här delen av landet. Dessutom måste våra polisstationer få rusta upp sina celler så att de får en standard motsvarande en häktesplats, så att det blir celler värdiga ett demokratiskt samhälle.
Jag vet att de celler, som finns på många av våra polisstationer är av så undermålig standard att många av mina klienter, som har vistats i dem, har drabbats av psykiska problem. Det är ju inte ovanligt på grund av att vi har så få häktesplatser att polisstationernas celler används som tillfälliga platser för häktade.
T ex så hade jag nyligen strax före jul i ett mål som av massmedia gick under benämningen ”jörnsligan”. I det målet var det en mängd tilltalade som satt häktade. Rättegången pågick under flera veckor. Under en åtalspunkt där jag var offentlig försvarare för en tilltalad pågick domstolsförhandlingen sent en fredagskväll med fortsättning på söndagskväll. Min klient var oerhört rädd för att han skulle tvingas vistas i cellen på polisstationen i Skellefteå från fredag kväll till söndag kväll och att han inte skulle bli transporterad till Luleå där han hade suttit häktad. När han greps hade han under något dygn vistats i cellen i Skellefteå, så han visste vilken fruktansvärd miljö det var att vistas i. Han blev oerhört lättad när han fick beskedet att han skulle transporteras till häktet i Luleå, vilket inte hade varit självklart. Det var bara lyckliga omständigheter den här gången som gjorde att han fick komma till häktet i Luleå.
Man behöver inte ha särskilt livlig fantasi för att förstå hur påfrestande det skulle ha varit att hamna i en cell där det inte ens finns en tv, så att man får möjlighet att fördriva tiden med olika tv-program. Att bara ligga i en relativt mörk cell utan något annat än sina egna tankar att fördriva tiden med innebär ju naturligtvis att man helt avskärmas från samhället och tiden man vistas där måste ju kännas som olidligt lång. Att kunna få vara på ett häkte där man får möjlighet att se olika tv-program gör ju att man har möjlighet att skingra sina tankar.
Jag tror att det skulle vara en framkomlig väg att om man rustar upp cellerna, som finns på de olika polisstationerna, så att de får standard motsvarande våra häktesceller och också ordnar med rastmöjligheter och möjligheter till viss motion, så skulle man till viss del kunna lösa
problemet med för få häktesplatser.
Du kanske tycker att det är för dyrt? Om du själv blir häktad tycker du något annat. Och kom ihåg att den som är häktad inte är skyldig förrän det finns en lagakraftvunnen dom som säger något annat. Häktade skall behandlas som oskyldiga, i vart fall till dess det finns en dom som säger det motsatta d v s skyldig.
Att hålla någon häktad kostar ca 2000 kr per dag, av det beloppet utgör 45 kr för mat, så maten är inte någon kostnad i sammanhanget. I sluten anstalt kostar ”vården” ca 2 700 kr per dag och i öppen anstalt ca 1 700 kr per dag. Kriminalvården kostade i fjol drygt 7 miljarder kronor, så det handlar om stora kostnader. Men det handlar om nödvändiga kostnader i ett rättssamhälle.
onsdag 24 mars 2010
Något om rättssäkerheten i våra domstolar – där rätt inte alltid är rätt!
Vi advokater får många samtal från allmänheten. Den som ringer har ofta ett problem han eller hon vill ha hjälp med. Han eller hon vill få rätt i sitt ärende.
Rätt och fel anser många är varandras motsatser på samma sätt som vitt och svart, gott och ont och varmt och kallt är några exempel på motsatser. Ordet rätt betyder dock olika beroende på i vilket sammanhang ordet används.
Många definierar ordet rätt med makt d v s att rätt och makt är samma sak. Staten har makten i ett samhälle och staten har därför makten att exempelvis stifta lagar. Lagar vi måste följa för att göra rätt.
Redan Platon – elev till Sokrates lärare till Aristoteles – skrev om ordet rätt i boken ”Staten”. En bok som fortfarande är läsvärd och egentligen ofattbart aktuell utifrån det samhälle vi lever i idag.
Platon berättar bland annat att i ett demokratiskt samhälle kommer vi lämna bort de gamla till särskilda förvaringsplatser (våra ålderdomshem) i stället för att själva ta hand om våra egna föräldrar. Det hade hans elever mycket svårt att tro på.
Intressant är inte minst att Platon framhöll att i ett demokratiskt samhälle kommer individen med kraft debattera i en fråga ena dagen för att nästa dag inte alls bry sig om den frågan. Enda dagen kämpar vi för miljön. Nästa dag kanske vi förstör miljön själva medvetet eller kanske omedvetet. Ena dagen värnar vi om barn som farit illa. Nästa dag ägnar vi inte mer tankar år det frågan och så vidare.
Åter till ordet rätt. Den rätt jag skall skriva om är endast den rätt som det beslutas om i våra domstolar. Det är fråga om formell rätt. Den formella rätten kan stämma med den sanna rätten men den formella rätten går oftare än du tror emot den sanna rätten
I domstolar är det formell rätt som det beslutas om. Det är det som är lika med rättssäkerhet. Den sanna rätten är inte alls viktig i domstolen även om det utåt i debatter med mera kan framstå som att så vore fallet. Den som förlorar ett mål antar exempelvis media nästan alltid vara en person som har fel. En person som inte har den sanna rätten på sin sida.
Den sanna rätten kallar vi jurister för materiell rätt. Om du äger en fastighet är du materiell ägare (den sanna ägaren) av den fastigheten. Om du har 10 000 kr på banken är du materiell ägare av dessa 10 000 kr. Om du har lånat ut 5 000 kr till en kompis har du en materiell fordran om 5 000 kr o s v.
I en domstol kan du exempelvis påstå att du har materiell rätt till en fastighet eller i form av en fordran om 5 000 kr och yrka att tingsrätten skall fastställa din äganderätt till fastigheten eller förplikta den som är skyldig dig 5 000 kr att betala dig 5 000 kr.
Domstolen kommer i den ”vanliga” civila processen inte att söka efter den materiella rätten (den sanna rätten). I brottmål kan domstolen vara mer aktiv, men i brottmålet är det åklagaren som har att styrka sanningen.
Det är således åklagaren som har att styrka att den åtalade är skyldig. Kan inte åklagaren detta går den åtalade fri. Det är en formellt riktig dom även om det är så att den som blev friad egentligen är skyldig. Rättssäkerheten kräver endast formellt riktiga domar. Domarna behöver inte stämma med sanningen.
I den civila processen är det den individ som gör gällande att han har den sanna rätten på sin sida som måste styrka detta. Kan den individ som har den sanna rätten på sin sida inte styrka detta så förlorar den individen i normalfallet målet. Domen är då formellt rätt trots att den inte alls stämmer med sanningen. Det är trots detta en rättssäker dom.
I domstolen kan åklagaren bara få formell rättvisa. Denna rättvisa kan mycket väl stämma med sanningen, men vid friande domar behöver den formella rättvisa inte stämma med sanningen. De brukar uttryckas med att det är bättre att nio skyldiga frias än att en oskyldig fälls! En åsikt jag delar.
I domstolen händer det dock att oskyldiga fälls. Kan det ändå vara en formellt riktig dom?
Egentligen inte, men i praktiken kan en felaktigt fällande dom utåt ses som formellt riktig.
Domstolen kan exempelvis ha blivit lurad av vittnen som vittnat falskt. I Quick rättegången verkar dock det helt ofattbara ha hänt. Att domstolen blivit lurad genom falsk bevisning åberopad av åklagaren. Träbitar skall ha påståtts vara kvarlevor av ett (eller flera?) offer.
Är det sant så är det en rättsskandal av ofattbara mått. Det kan i sin tur vara så att åklagaren blivit lurad av någon att tro att träbitarna var kvarlevor av offer. Det är i så fall ändå en stor rättsskandal.
Det jag ovan försökt förklara är att den som är skyldig att bevisa den sanna rätten bara vinner om han eller hon klarar av detta. Rättssäkerheten kräver att det skall vara på det viset. För bara om det är på det viset går det att förutse hur domstolen kommer att döma.
I brottmål är det upp till åklagaren att bevisa den sanna rätten. I vanliga civila tvister är det oftast den individ som påstår sig ha den sanna rätten som måste bevisa sin rätt. I undantagsfall måste motparten bevisa att en viss individ inte har den sanna rätten, med dessa undantagsfall är så gott som alltid fall där det är logiskt att det bör vara på det sättet.
Vare sig åklagaren eller den enskilde enskilda individen vinner eller förlorar målet är domen oftast formellt rätt. Domstolen söker inte sanningen. Den skall bevisas.
När domar inte är formellt rätta går det då att tala om brister i rättssäkerheten? Nej, en formellt oriktig dom behöver inte alls tyda på brister i rättssäkerheten, men kan bero på en brist i rättssäkerheten.
En formellt felaktig dom kan visa att det mål domstolen prövade var så svårt att inte ens domarna klarade av att döma formellt riktigt. Vi måste inse att våra domare inte är felfria.
Även i ett rättssäkert samhälle blir det fel ibland.
En dom är inte formellt felaktig – som jag redovisat ovan – om den beror på falsk bevisning. Falsk bevisning kan våra domare inte klandras för.
En dom som uppenbart är formellt felaktig är dock ett bevis på bristande rättssäkerhet och det är därför det är viktigt att ha rätt att få sitt ärende prövat i minst två instanser. Det reparerar i vart fall det fel en underinstans kan begå.
Det jag ovan förklarat kanske inte är så lätt att förstå. Jag tar därför upp två exempel.
Brottmålet
En person har blivit misshandlad och åklagaren åtalar fyra personer för den misshandeln.
Alla fyra har misshandlat den som blev misshandlad, men åklagaren lyckas bara bevisa att tre deltog i misshandeln. Domen blir därför att tre fälls och en går fri. Den som går fri är skyldig, men måste av samhället betraktas som oskyldig. Det är formell rätt. Det är fråga om rätts-säkerhet. Vi måste acceptera formellt rätta domar.
Varför en gick fri är ointressant, men det kan bero på att den som blev misshandlad är osäker på om den som gick fri verkligen deltog i misshandeln.
Civilmålet
Du har lånat 5 000 kr till en person som du trodde var din kompis. Eftersom den som lånade pengarna var din kompis skrev ni inga papper och ingen bevittnade lånet. Det visar sig senare att kompisen inte var någon kompis och kompisen nekar till att betala tillbaka lånet.
Startar du då en process mot den som lånat pengar av dig står ord mot ord. Det betyder att du sannolikt förlorar målet. Vad göra? tänker du kanske i den situationen.
I det fall jag ovan nämnt skulle jag rekommendera att du ringer upp låntagaren och frågar när du kan få tillbaka lånet samt att du spelar in det samtalet. Den som lånat pengar kanske på telefon bekräftar lånet. Då har du ordnat den bevisning du behöver för att vinna i ett civilmål.
Spela in sitt eget samtal? Ja, det är lagligt. Det rekommenderar jag framförallt till personer som blir hotade per telefon.
Rätt och rätt
Att ha (materiell) rätt och att få (formell) rätt är således inte samma sak och en advokat kan ofta innan en rättegång bedöma dina möjligheter att få (formell) rätt. Advokaten kan förstå att du har (materiell) rätt och ändå avråda dig från att gå till domstol av formella skäl. Advokaten vill bara ta sig an ditt ärende om advokaten tror att han kan vara till hjälp. En advokat bör inte ta på sig fall advokaten inte tror sig kunna vinna (jag talar nu om civila mål). I brottmål handlar det inte enbart om att vinna. Där kan det lika gärna handla om att ta fram fakta som talar för en mild dom eller att förmå den som är rattfyllerist att inse att vård är den enda vägen bort från de problem alkoholen ställt till med.
Den som vinner ett mål kan således inte sällan vara den som inte har rätt eftersom bara den som kan bevisa sin rätt får rätt i våra domstolar.
Som du förstår är det många som förlorat mål fast de har (materiell) rätt. Dessa personer är ofta mycket besvikna och tycker att just deras mål blev feldömt. De anser det feldömt för att de hade materiell rätt (den sanna rätten) på sin sida. De flesta domar är dock inte feldömda. Förlusten berodde i stället på att den som hade rätt inte kunde bevisa sin rätt.
Ett viktigt skäl att kontakta advokat är att advokatens uppgift är att bedöma om du kan få formell rätt vid en eventuell prövning i domstol. Jag vill påstås att advokater är mycket kunniga på att göra sådana bedömningar. Men som alltid finns det fall där advokaten inser att det i praktiken kan komma att gå hur som helst. Processande är ofta ett riskspel. En risk som ekonomiskt ofta går att minimera via hemförsäkringen som kan täcka rättegångskostnaderna vid en process, minus en sedvanlig självrisk. För att kunna ta rättsskyddet i anspråk bör dock alltid en advokat kontaktas.
Det finns mål där jag anser att domarna inte alltid är formellt riktiga. Det är dock en helt annan fråga som jag avser att återkomma till senare. Det problemet är - som jag ser det - en brist som finns i vår rättssäkerhet.
Pingad på intressant
Rätt och fel anser många är varandras motsatser på samma sätt som vitt och svart, gott och ont och varmt och kallt är några exempel på motsatser. Ordet rätt betyder dock olika beroende på i vilket sammanhang ordet används.
Många definierar ordet rätt med makt d v s att rätt och makt är samma sak. Staten har makten i ett samhälle och staten har därför makten att exempelvis stifta lagar. Lagar vi måste följa för att göra rätt.
Redan Platon – elev till Sokrates lärare till Aristoteles – skrev om ordet rätt i boken ”Staten”. En bok som fortfarande är läsvärd och egentligen ofattbart aktuell utifrån det samhälle vi lever i idag.
Platon berättar bland annat att i ett demokratiskt samhälle kommer vi lämna bort de gamla till särskilda förvaringsplatser (våra ålderdomshem) i stället för att själva ta hand om våra egna föräldrar. Det hade hans elever mycket svårt att tro på.
Intressant är inte minst att Platon framhöll att i ett demokratiskt samhälle kommer individen med kraft debattera i en fråga ena dagen för att nästa dag inte alls bry sig om den frågan. Enda dagen kämpar vi för miljön. Nästa dag kanske vi förstör miljön själva medvetet eller kanske omedvetet. Ena dagen värnar vi om barn som farit illa. Nästa dag ägnar vi inte mer tankar år det frågan och så vidare.
Åter till ordet rätt. Den rätt jag skall skriva om är endast den rätt som det beslutas om i våra domstolar. Det är fråga om formell rätt. Den formella rätten kan stämma med den sanna rätten men den formella rätten går oftare än du tror emot den sanna rätten
I domstolar är det formell rätt som det beslutas om. Det är det som är lika med rättssäkerhet. Den sanna rätten är inte alls viktig i domstolen även om det utåt i debatter med mera kan framstå som att så vore fallet. Den som förlorar ett mål antar exempelvis media nästan alltid vara en person som har fel. En person som inte har den sanna rätten på sin sida.
Den sanna rätten kallar vi jurister för materiell rätt. Om du äger en fastighet är du materiell ägare (den sanna ägaren) av den fastigheten. Om du har 10 000 kr på banken är du materiell ägare av dessa 10 000 kr. Om du har lånat ut 5 000 kr till en kompis har du en materiell fordran om 5 000 kr o s v.
I en domstol kan du exempelvis påstå att du har materiell rätt till en fastighet eller i form av en fordran om 5 000 kr och yrka att tingsrätten skall fastställa din äganderätt till fastigheten eller förplikta den som är skyldig dig 5 000 kr att betala dig 5 000 kr.
Domstolen kommer i den ”vanliga” civila processen inte att söka efter den materiella rätten (den sanna rätten). I brottmål kan domstolen vara mer aktiv, men i brottmålet är det åklagaren som har att styrka sanningen.
Det är således åklagaren som har att styrka att den åtalade är skyldig. Kan inte åklagaren detta går den åtalade fri. Det är en formellt riktig dom även om det är så att den som blev friad egentligen är skyldig. Rättssäkerheten kräver endast formellt riktiga domar. Domarna behöver inte stämma med sanningen.
I den civila processen är det den individ som gör gällande att han har den sanna rätten på sin sida som måste styrka detta. Kan den individ som har den sanna rätten på sin sida inte styrka detta så förlorar den individen i normalfallet målet. Domen är då formellt rätt trots att den inte alls stämmer med sanningen. Det är trots detta en rättssäker dom.
I domstolen kan åklagaren bara få formell rättvisa. Denna rättvisa kan mycket väl stämma med sanningen, men vid friande domar behöver den formella rättvisa inte stämma med sanningen. De brukar uttryckas med att det är bättre att nio skyldiga frias än att en oskyldig fälls! En åsikt jag delar.
I domstolen händer det dock att oskyldiga fälls. Kan det ändå vara en formellt riktig dom?
Egentligen inte, men i praktiken kan en felaktigt fällande dom utåt ses som formellt riktig.
Domstolen kan exempelvis ha blivit lurad av vittnen som vittnat falskt. I Quick rättegången verkar dock det helt ofattbara ha hänt. Att domstolen blivit lurad genom falsk bevisning åberopad av åklagaren. Träbitar skall ha påståtts vara kvarlevor av ett (eller flera?) offer.
Är det sant så är det en rättsskandal av ofattbara mått. Det kan i sin tur vara så att åklagaren blivit lurad av någon att tro att träbitarna var kvarlevor av offer. Det är i så fall ändå en stor rättsskandal.
Det jag ovan försökt förklara är att den som är skyldig att bevisa den sanna rätten bara vinner om han eller hon klarar av detta. Rättssäkerheten kräver att det skall vara på det viset. För bara om det är på det viset går det att förutse hur domstolen kommer att döma.
I brottmål är det upp till åklagaren att bevisa den sanna rätten. I vanliga civila tvister är det oftast den individ som påstår sig ha den sanna rätten som måste bevisa sin rätt. I undantagsfall måste motparten bevisa att en viss individ inte har den sanna rätten, med dessa undantagsfall är så gott som alltid fall där det är logiskt att det bör vara på det sättet.
Vare sig åklagaren eller den enskilde enskilda individen vinner eller förlorar målet är domen oftast formellt rätt. Domstolen söker inte sanningen. Den skall bevisas.
När domar inte är formellt rätta går det då att tala om brister i rättssäkerheten? Nej, en formellt oriktig dom behöver inte alls tyda på brister i rättssäkerheten, men kan bero på en brist i rättssäkerheten.
En formellt felaktig dom kan visa att det mål domstolen prövade var så svårt att inte ens domarna klarade av att döma formellt riktigt. Vi måste inse att våra domare inte är felfria.
Även i ett rättssäkert samhälle blir det fel ibland.
En dom är inte formellt felaktig – som jag redovisat ovan – om den beror på falsk bevisning. Falsk bevisning kan våra domare inte klandras för.
En dom som uppenbart är formellt felaktig är dock ett bevis på bristande rättssäkerhet och det är därför det är viktigt att ha rätt att få sitt ärende prövat i minst två instanser. Det reparerar i vart fall det fel en underinstans kan begå.
Det jag ovan förklarat kanske inte är så lätt att förstå. Jag tar därför upp två exempel.
Brottmålet
En person har blivit misshandlad och åklagaren åtalar fyra personer för den misshandeln.
Alla fyra har misshandlat den som blev misshandlad, men åklagaren lyckas bara bevisa att tre deltog i misshandeln. Domen blir därför att tre fälls och en går fri. Den som går fri är skyldig, men måste av samhället betraktas som oskyldig. Det är formell rätt. Det är fråga om rätts-säkerhet. Vi måste acceptera formellt rätta domar.
Varför en gick fri är ointressant, men det kan bero på att den som blev misshandlad är osäker på om den som gick fri verkligen deltog i misshandeln.
Civilmålet
Du har lånat 5 000 kr till en person som du trodde var din kompis. Eftersom den som lånade pengarna var din kompis skrev ni inga papper och ingen bevittnade lånet. Det visar sig senare att kompisen inte var någon kompis och kompisen nekar till att betala tillbaka lånet.
Startar du då en process mot den som lånat pengar av dig står ord mot ord. Det betyder att du sannolikt förlorar målet. Vad göra? tänker du kanske i den situationen.
I det fall jag ovan nämnt skulle jag rekommendera att du ringer upp låntagaren och frågar när du kan få tillbaka lånet samt att du spelar in det samtalet. Den som lånat pengar kanske på telefon bekräftar lånet. Då har du ordnat den bevisning du behöver för att vinna i ett civilmål.
Spela in sitt eget samtal? Ja, det är lagligt. Det rekommenderar jag framförallt till personer som blir hotade per telefon.
Rätt och rätt
Att ha (materiell) rätt och att få (formell) rätt är således inte samma sak och en advokat kan ofta innan en rättegång bedöma dina möjligheter att få (formell) rätt. Advokaten kan förstå att du har (materiell) rätt och ändå avråda dig från att gå till domstol av formella skäl. Advokaten vill bara ta sig an ditt ärende om advokaten tror att han kan vara till hjälp. En advokat bör inte ta på sig fall advokaten inte tror sig kunna vinna (jag talar nu om civila mål). I brottmål handlar det inte enbart om att vinna. Där kan det lika gärna handla om att ta fram fakta som talar för en mild dom eller att förmå den som är rattfyllerist att inse att vård är den enda vägen bort från de problem alkoholen ställt till med.
Den som vinner ett mål kan således inte sällan vara den som inte har rätt eftersom bara den som kan bevisa sin rätt får rätt i våra domstolar.
Som du förstår är det många som förlorat mål fast de har (materiell) rätt. Dessa personer är ofta mycket besvikna och tycker att just deras mål blev feldömt. De anser det feldömt för att de hade materiell rätt (den sanna rätten) på sin sida. De flesta domar är dock inte feldömda. Förlusten berodde i stället på att den som hade rätt inte kunde bevisa sin rätt.
Ett viktigt skäl att kontakta advokat är att advokatens uppgift är att bedöma om du kan få formell rätt vid en eventuell prövning i domstol. Jag vill påstås att advokater är mycket kunniga på att göra sådana bedömningar. Men som alltid finns det fall där advokaten inser att det i praktiken kan komma att gå hur som helst. Processande är ofta ett riskspel. En risk som ekonomiskt ofta går att minimera via hemförsäkringen som kan täcka rättegångskostnaderna vid en process, minus en sedvanlig självrisk. För att kunna ta rättsskyddet i anspråk bör dock alltid en advokat kontaktas.
Det finns mål där jag anser att domarna inte alltid är formellt riktiga. Det är dock en helt annan fråga som jag avser att återkomma till senare. Det problemet är - som jag ser det - en brist som finns i vår rättssäkerhet.
Pingad på intressant
måndag 28 december 2009
Hur små fiskar blir till valar i våra domstolar
Vi borde alla oroa oss över att det finns så mycket narkotika i samhället. Det är ett stort problem. Många fina unga människors liv förstörs av att de kommer in i ett missbruk.
Även anhöriga och vänner drabbas ofta hårt. Mina tankar går ofta till alla anhöriga jag träffar i arbetet.
Från början är de flesta ”bara” missbrukare, men för att finansiera sitt eget missbruk börjar de begå brott. Brottet är ofta att de själva i liten skala börjar sälja narkotika.
Jag har försvarat många av dessa unga människor. Jag vill inte att de hamnar i fängelse. Jag vill att de i stället döms till skyddstillsyn i kombination med vård. En påföljd som går att kombinera med ett kortare straff (fängelse i högst 3 månader) vilket kan vara acceptabelt.
Det blir inte alltid som jag vill. Jag anser att det beror på att polis/åklagare inte alltid klarar av att utreda sanningen i mål där det finns flera tilltalade (tilltalad är ett finare ord för åtalad) och att domstolarna låter det gå ut över de tilltalade.
I narkotikans värld finns det i toppen ett fåtal valar. Valarna är de som tjänar miljoner på att sälja knark till våra ungdomar. Valarna är de ”riktiga” skurkarna. De som aldrig brukar åka fast.
Längst ner finns små fiskar i form av missbrukarna. Något större fiskar är de missbrukare som också säljer narkotika för att finansiera sitt eget missbruk.
Mellan valarna och de små fiskarna finns det förstås mellanstora fiskar.
Gissa vilka jag brukar försvara? Rätt gissat. Jag brukar försvara små fiskar eller något större fiskar än de minsta fiskarna. Valar har jag nog aldrig träffat på. De små fiskarna och de något större fiskarna borde samhället stötta. Inte jaga och sätta i fängelse som om de vore valar eller betydligt större fiskar än de mindre fiskarna i narkotikans värld.
I praktiken händer ofta följande i våra domstolar.
En mindre fisk åtalas. Den fisken har umgåtts med ett stim mindre fiskar i en lokal när polisen slår till. Polisen tar hand om alla småfiskar och finner en större mängd narkotika. Mängden narkotika per person är dock inte anmärkningsvärd stor.
Alla små fiskar åtalas som medgärningsmän och utan någon närmare bevisning anses alla ha lika skuld till den större mängd narkotika som fanns i lokalen. Alla döms till långa fängelsestraff. Ingen får vård i stället fängelse.
I pressen framstår det som ett flera valar åkt fast. Som om småfiskarna var stora narkotika-langare. Det är dock domstolen som förvandlat den lilla fisken till en val eller i vart fall en betydligt större fisk än vad det egentligen är fråga om.
I våra fängelser sitter många småfiskar inne på långa fängelsestraff.
Varför har det blivit så att småfiskarna får långa straff? Jag tror inte att domstolarna kan se människan bakom brottet. De klarar inte av att skilja en småfisk från en val. För säkerhets skull ser de därför alla fiskar som valar. Det strider dock mot den rättssäkerhet som borde gälla i en rättsstat som Sverige
Småfiskarnas hopp är att vi advokater kan ta tillvara deras rätt, men det är inte lätt. Jag tycker ofta att jag lyckats visa för rätten att åklagaren bara fångat en liten fisk, men inte sällan ser rätten på den frågan med helt andra ögon.
Min förhoppning är dock att väcka debatt kring denna fråga. Jag tror nämligen inte att allmänheten anser att småfiskarna skall sättas i fängelse. De anser nog som jag nämligen att vård och stöd från samhället är det rätta vägen. Den rätta vägen kan bara vara att hjälpa unga människor att komma ur sitt missbruk. Inte att sätta dem i fängelse en längre tid.
Kriminalvården är dock i många avseenden bra, men det är en helt annan fråga, som jag avser att återkomma till senare.
Jag får ofta frågor från vänner och bekanta eller personer jag bara träffar vid exempelvis en middag med ytligt bekanta hur jag kan försvara narkotikalangare. Ett brott många föraktar i vårt samhälle. Jag förklarar alltid att jag inte försvarar brottet. Jag försvarar oftast ”bara” en svag människa som behöver samhällets stöd för att komma ur sitt missbruk. Jag förklarar också att de inte skall tro att det är topparna i narkotikans värld som blir dömda i våra domstolar. Det är för det mesta bara småfiskar som fångats i ett stort stim av småfiskar.
Jörgen Frisk
Även anhöriga och vänner drabbas ofta hårt. Mina tankar går ofta till alla anhöriga jag träffar i arbetet.
Från början är de flesta ”bara” missbrukare, men för att finansiera sitt eget missbruk börjar de begå brott. Brottet är ofta att de själva i liten skala börjar sälja narkotika.
Jag har försvarat många av dessa unga människor. Jag vill inte att de hamnar i fängelse. Jag vill att de i stället döms till skyddstillsyn i kombination med vård. En påföljd som går att kombinera med ett kortare straff (fängelse i högst 3 månader) vilket kan vara acceptabelt.
Det blir inte alltid som jag vill. Jag anser att det beror på att polis/åklagare inte alltid klarar av att utreda sanningen i mål där det finns flera tilltalade (tilltalad är ett finare ord för åtalad) och att domstolarna låter det gå ut över de tilltalade.
I narkotikans värld finns det i toppen ett fåtal valar. Valarna är de som tjänar miljoner på att sälja knark till våra ungdomar. Valarna är de ”riktiga” skurkarna. De som aldrig brukar åka fast.
Längst ner finns små fiskar i form av missbrukarna. Något större fiskar är de missbrukare som också säljer narkotika för att finansiera sitt eget missbruk.
Mellan valarna och de små fiskarna finns det förstås mellanstora fiskar.
Gissa vilka jag brukar försvara? Rätt gissat. Jag brukar försvara små fiskar eller något större fiskar än de minsta fiskarna. Valar har jag nog aldrig träffat på. De små fiskarna och de något större fiskarna borde samhället stötta. Inte jaga och sätta i fängelse som om de vore valar eller betydligt större fiskar än de mindre fiskarna i narkotikans värld.
I praktiken händer ofta följande i våra domstolar.
En mindre fisk åtalas. Den fisken har umgåtts med ett stim mindre fiskar i en lokal när polisen slår till. Polisen tar hand om alla småfiskar och finner en större mängd narkotika. Mängden narkotika per person är dock inte anmärkningsvärd stor.
Alla små fiskar åtalas som medgärningsmän och utan någon närmare bevisning anses alla ha lika skuld till den större mängd narkotika som fanns i lokalen. Alla döms till långa fängelsestraff. Ingen får vård i stället fängelse.
I pressen framstår det som ett flera valar åkt fast. Som om småfiskarna var stora narkotika-langare. Det är dock domstolen som förvandlat den lilla fisken till en val eller i vart fall en betydligt större fisk än vad det egentligen är fråga om.
I våra fängelser sitter många småfiskar inne på långa fängelsestraff.
Varför har det blivit så att småfiskarna får långa straff? Jag tror inte att domstolarna kan se människan bakom brottet. De klarar inte av att skilja en småfisk från en val. För säkerhets skull ser de därför alla fiskar som valar. Det strider dock mot den rättssäkerhet som borde gälla i en rättsstat som Sverige
Småfiskarnas hopp är att vi advokater kan ta tillvara deras rätt, men det är inte lätt. Jag tycker ofta att jag lyckats visa för rätten att åklagaren bara fångat en liten fisk, men inte sällan ser rätten på den frågan med helt andra ögon.
Min förhoppning är dock att väcka debatt kring denna fråga. Jag tror nämligen inte att allmänheten anser att småfiskarna skall sättas i fängelse. De anser nog som jag nämligen att vård och stöd från samhället är det rätta vägen. Den rätta vägen kan bara vara att hjälpa unga människor att komma ur sitt missbruk. Inte att sätta dem i fängelse en längre tid.
Kriminalvården är dock i många avseenden bra, men det är en helt annan fråga, som jag avser att återkomma till senare.
Jag får ofta frågor från vänner och bekanta eller personer jag bara träffar vid exempelvis en middag med ytligt bekanta hur jag kan försvara narkotikalangare. Ett brott många föraktar i vårt samhälle. Jag förklarar alltid att jag inte försvarar brottet. Jag försvarar oftast ”bara” en svag människa som behöver samhällets stöd för att komma ur sitt missbruk. Jag förklarar också att de inte skall tro att det är topparna i narkotikans värld som blir dömda i våra domstolar. Det är för det mesta bara småfiskar som fångats i ett stort stim av småfiskar.
Jörgen Frisk
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)