Ondska – och godhet – borde vara lika naturliga skolämnen som matematik och svenska.
För oss som arbetar som försvarsadvokater är ondska en del av vårt arbete. Det är ondska – inte godhet – som avhandlas i många av våra brottmål. Våldsbrott exempelvis handlar alltid om ondska, aldrig om godhet.
Ondska är för mig de onda handlingar vi människor utför. Varför denna ondska? I varje brottmål söker försvarsadvokaten en förklaring. Om förklaringen är till fördel för klienten presenterar försvararen förklaringen. Finns ingen sådan förklaring? Då har försvararen en svår uppgift framför sig.
Ondska är för mig något konkret. Handlingar som förstör för andra människor. Handlingar som i vissa fall tar andra människors liv. Ondskan kan många gånger vara obegriplig, men den finns bland oss.
I rättssalen använder vi lagkunniga sällan eller aldrig begreppet ondska. Det är ett ord som ter sig främmande för oss. Vi talar om att de som utfört onda handlingar är psykotiska eller sadistiska eller andra termer som leder oss bort från ordet ond till den medicinska världen.För om man kan få in begreppet ond i det medicinska går det onda kanske att bota med medicin? Nej, så enkelt är det nog inte, men vi lagkunniga vill alltid förstå varför. Vi vill förstå varför ett brott är begånget. Vi vill också gärna bota det onda, men det finns nog ingen medicin mot det onda. Tyvärr.
Vi lagkunniga talar visserligen om onda handlingar, men använder mycket sällan eller aldrig ordet ond om någon människa.
Varför begås onda gärningar? I nästan alla brottmål finns en förklaring. Förklaring är sällan samma sak som ursäkt. Den som rånar skrämmer sitt offer för att tjäna snabba pengar. För rånaren uppvägs det ”goda” motivet att tjäna snabba pengar det onda motivet att skrämma någon. För den som misshandlar någon kan det onda i att slå någon uppvägas i det ”goda” att få spöa den man tycker illa om. Förklaringar går således ofta att finna.
En förklaring som är allt för vanlig är att förståndet lämnar vissa människor när det är påverkade av alkohol. Många kör rattfulla – om och om igen - eller blir våldsamma. Förklaringen kan man i de fallen kalla för dåligt ”ölsinne”. I min bekantskapskrets finns personer med dåligt ölsinne, men tack och lov inte bland mina närmaste. Om alkohol ”uppfanns” i dag skulle det snabbt klassas som vilken narkotika som helst.
Ondska för dig kanske är personer som Breivik, Anders Eklund (Englas mördare) Hitler och andra personer vars namn automatiskt leder tankarna till ordet ondska. De är alla personer som begått onda handlingar – förstört andra människors liv. Men frågan är om deras ondska hade gått att stoppa? En fråga som förstås inte går att besvara. Men det går att via våra skolor skapa förutsättningar för att framtidens vuxna – våra barn – får utbildning i ämnena ondska och godhet. Och på så sätt kanske stoppa en del framtida ondska.
Godhet är ondskans motsats. Det tråkiga är att vi tar godhet för givet. Vi anser att godhet är det naturliga och att ondhet är det obegripliga. Genom att ta godhet för givet är det något som inte i tillräcklig grad uppskattas. Hur reagerar du på godhet? Ibland tror vi att den som gör något gott egentligen vill något för eget syfte. Vi kan inte alltid tro att någon är god enbart för att vara snäll.
Ondska måste vi dock lära oss att bekämpa och det helst från unga år. Det är nämligen svårt att lära gamla hundar att sitta. Många barn får uppleva ondska tidigt för i många skolor förekommer mobbning dagligen. Vi vuxna får dock även vi då och då en dos av ondska, men vad gör vi åt det? Ofta gör vi ingenting. Det är enklast att inte lägga sig i. Genom att inte göra något tillåter vi att ondskan frodas.
Vad gör du om någon är otrevlig mot exempelvis en servitris? Jag har upplevt att en person jag trodde mig känna ganska väl var mycket otrevlig mot en servitris. Vad jag gjorde åt det? Ingenting. I efterhand ångrade jag mig. Jag borde ha tagit servitrisen i försvar.
Vad gör grannarna när de tror att grannbarnet blir misshandlat? Vissa ringer polisen, vissa lägger sig inte i. Varje gång man inte lägger sig i är det genom likgiltighet – eller rädsla – som man tillåter det onda.
Skälet till att jag inte la mig i historien med servitrisen var att jag inte ville stöta mig med den jag var bekant med, men jag gjorde det på bekostnad av en annan människa. Jag var därför lika skyldig till den obehagliga händelsen som den jag var - och fortfarande är – bekant med.
Händelsen med servitrisen är inte enda gången jag inte lagt mig i. Varför ser jag och många med mig åt ett annat håll inför obehagliga händelser? Skälet till att man ser bort är inte att man själv är ond, utan att man känner obehag i att lägga sig i. Man – jag – är således rädd för vissa obehagliga situationer.
Jag menar dock inte att man alltid ska lägga sig i bokstavligen. Ibland kan det vara alldeles för farligt. Men att ringa polisen det måste vi alla våga.
Jag anser att alla skolor borde undervisa i ämnet ondska/godhet. För som vuxen bör man våga stå upp för det rätta, men för att klara av det är det bra med kunskap om hur man ska agera.
Tillbaka till den servitris jag en gång svek. Jag undrar om hon minns händelsen? Jag minns den som om det vore i går, men det var en händelse för många år sedan. Servitrisen kanske har glömt händelsen (jag hoppas i vart fall att hon glömt att jag var en del av händelsen.
Många gånger när jag sitter i rättssalen tänker jag ”hur tusan kunde det här hända” eller ”det här borde aldrig få ha hänt”. Problemet är att det har hänt. Det onda är alltid närvarande i rättssalen. Alltid kanske är en överdrift. Det finns även brottmål som inte har ett dyft med ondska att göra. Som exempel när jag försvarade ett barn som bjudit ett annat barn på alkohol.
Jag ansåg inte bjudandet var att anse som langning och hade därför förklarat för barnet – min klient – att brott med bestämdhet skulle förnekas. Min klient sken som en sol när jag sa det.Klienten var glad över att ha fått en ”egen” advokat. Min klient hade dock i tidigare förhör erkänt brott inför polis och åklagare och efter att jag å klientens vägnar nekat till brott blev åklagaren arg över att klienten – barnet – ändrat inställning från varande helt skyldig till helt oskyldig. Min klient blev i den situationen rädd för åklagaren – som hade pondus - och valde att än en gång erkänna brott, varefter jag än en gång måste förklara att klienten inte var skyldig till brott.
Min klient vågade inte säga emot åklagaren och när åklagaren under målets gång ställde frågor till klienten – barnet - valde klienten att lätt gråtande hålla med åklagaren om sin egen skuld. Som försvarare kunde jag dock inte annat än vidhålla att klienten var oskyldig. Det var nämligen min juridiska bedömning. En enig tingsrätt delade min bedömning.
Domaren förklarade dock för barnet att han inte borde dricka sprit och barnet lovade att aldrig mer ta en droppe sprit i sitt liv. Detta var ett mål för länge sedan och om barnet hållit sitt löfte vet jag inte, men jag tvivlar på att så blev fallet.
Klienten var över 15 år, men under 18 år. Så länge man är under 18 år är man ett barn enligt FN:s barnkonvention och svensk rätt.
Åter till ondska. Den vill många stoppa. För att stoppa den ropar många på hårdare straff.Tror du att ondskan minskar i ett samhälle som har hårda straff. Vad är hårdare straff? Långa fängelsetider? Dålig behandling av de som sitter i fängelse? Dödsstraff? Du som tycker det anser att ondska ska besegras med ondska. Att ondska är lösningen på ondska. För det är onda handlingar att avrätta människor (dödsstraff) att behandla fångar illa och att låsa in människor lång tid.
Frågan borde vara om ondska går att stoppa på annat sätt än med ondska. Många tror det. Jag är en av många som tror det. Jag förstår att vissa måste vara inlåst lång tid (kanske för alltid) men tror på att det finns många andra metoder än ondska för att få stopp på ondska. En sådan metod är att låta våra barn lära sig godhet i skolan och förstå att ondska – som exempelvis mobbning i skolan – inte kan accepteras. En annan viktig faktor att är skapa ett tryggt samhälle, vilket förutsätter ett samhälle där alla känner sig välkomna. Är inte alla välkomna? Inte så länge det finns fördomar som exempelvis kan bero på främlingshat, intolerans mot olika religioner och förutfattade meningar mot andra kulturer.
Ondska leder tankarna till frågan om fängelse eller psykiatrisk vård. Den som lider av en allvarlig psykisk störning skall inte dömas till fängelse – oavsett hur ond gärningen eller människan bakom gärningen än är – utan till psykiatrisk vård. För vissa onda gärningar vill många i allmänheten inte godta psykiatrisk vård. I Norge är det många som har svårt att acceptera att Breivik skulle kunna dömas till psykiatrisk vård i stället för fängelse.
Frågan om valet mellan fängelse eller vård handlar om en så svår fråga som ”om vi alltid är ansvariga för våra gärningar eller inte.” För den som inte är ansvarig för sina gärningar bör väl inte dömas till straff utan annan påföljd, som exempelvis vård?
Kom dock ihåg att psykiatrisk vård i praktiken kan pågå hela livet för ett brott med lågt straffvärde. Fängelse kan för den åtalade många gånger vara ”bättre” än vård, om man med ”bättre” menar kortare tid av frihetsberövande.
Nog om ondska för denna gång, men min erfarenhet säger mig att alla någon gång begår en ond gärning. Jesus dock undantagen, men han var trots allt Guds son.
Slutligen vill jag önska er alla en God Jul och ett Gott Nytt År. Men tänk på att julen och nyår för många barn är en tid av ondska som beror på att allt för många föräldrar har dåligt ölsinne. Hur många barn i Sverige kommer uppleva en ond jul? Fler än du tror. Julen är dock barnens högtid. Låt därför spriten vara. I vart fall ni som är föräldrar.
Visar inlägg med etikett åklagare. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett åklagare. Visa alla inlägg
torsdag 27 december 2012
söndag 16 september 2012
Häktning: alltför enkelt och rättsosäkert
Statistik från BRÅ visar att våra domstolar är, minst sagt, ”häktningsbenägna”. I tabell nr 3.11 i en BRÅ-rapport kan man se att 1994 (då man började föra statistik som gör att man kan jämföra häktningsframställningar från åklagaren med antalet beviljade tingsrättsbeslut om häktning) begärde åklagaren häktning i 12 057 fall. 10 263 av fallen (ca 85 procent) av dessa bifölls av tingsrätterna. 2010 bifölls 11 213 av 12 690 fall – 88 procent av fallen eller nästan nio av tio om man så önskar.
Hur kommer det sig att våra domstolar är så ”generösa” med att bifalla åklagarnas häktningsframställningar, d v s åklagarens begäran vid en häktningsförhandling eller förhandling om omhäktning om att man under tiden som förundersökningen pågår bör frihetsberöva den som blivit anhållen (för brott som kan ge fängelse i ett år eller mer)?
Det verkar först och främst vara ”tradition” att den som är stökig eller misstänkt för brott lätt kan hamna i ”kurran” i Sverige. Det är något så pass självklart att vi inte diskuterar det så mycket som vi borde göra. För i ett rättssamhälle är det inte alls så självklart att man ska kunna bli frihetsberövad (även om man är misstänkt för brott och förundersökning pågår).
Låt mig ge två exempel från min egen erfarenhet som visar på ett oroande godtycke i fråga om när och hur häktningsbeslut meddelas av våra domstolar (tingsrätterna). Och då menar jag att det där fallet – ett fall av tio när tingsrätterna inte håller med åklagarna – också det ger ett godtyckligt intryck. Det rör sig om två fall som avgjordes på samma domstol – av en och samma domare.
1.
En kväll hade en klient haft ett ”fyllebråk” med sin hustru. Makarna bodde på en liten ort och båda festade gärna på som tonåringar. Grannarna uppmärksammade bråket och på grund av bråket, som uppfattades som misshandel (trots att min klient var tidigare ostraffad), häktades min klient. En skötsam person med gott anseende på hemorten häktades alltså efter en fest som spårat ut efter att han och hustrun hade druckit för mycket.
2.
En annan klient hade just kommit ut från fängelset efter att ha avtjänat ett längre straff för brottet grov kvinnofridskränkning. Vad händer? Det första han gör är att han misshandlar sin hustru en gång till! Det framstod som ett skolexempel på när man borde ha blivit häktad. Men mannen blev inte häktad, trots att han återfallit i brott mot samma kvinna som tidigare.
Det här är ganska tydliga exempel ur verkligheten på hur tombolaaktigt det kan vara. Nu menar jag inte att man per automatik ska slå till och häkta tidigare straffade personer per automatik, utan att det saknas förutsebarhet i systemet (som är en av de saker man ska kunna vänta sig av ett rättssäkert system) och att på tok för många häktningsframställningar bifalles.
Mänskliga faktorn, tycker du kanske. Kanske systemet fungerar bra, även om det råkade bli lite snett den där gången? Jag vill tyvärr påstå att systemet fungerar långt ifrån bra, och att det borde reformeras till fördel för en mindre ingripande ingrepp i individens liv i de flesta fall (övervakning är ett alternativ som finns sedan länge i rättegångsbalken).
Häktningsgrunder: risk för flykt, försvårande av utredningen och/eller återfall i brott
Det är som sagt tingsrätten som beslutar om häktning och i samband med det även om restriktioner (inskränkningar i den misstänktes rätt att vara i kontakt med omvärlden). Det finns tre fristående grunder för att häktning kan ske.
1. faran för flykt
2. faran för kollusion (risken för att utredningen påverkas, t ex genom att bevis förstörs genom att den misstänkte pratar med folk eller undanröjer bevismaterial på något annat sätt)
3. recidivfaran (risken för återfall i brott)
Så långt den grundläggande juridiken. Hur ser då den grundläggande ”mänskliga” sidan av saken ut? Titta gärna på de här bilderna från Kriminalvården. Bläddra framåt, och ta dig en titt på bild nummer 6. Låt den ligga kvar på skärmen och titta på den en stund. Känner du dig väl till mods eller illa till mods efter att ha tittat på den bilden i några minuter? En kvart, rentav? Försök att göra det! Det är inte som att sitta på en brygga med en kall öl och titta ut över en spegelblank sjö på sommaren, eller hur?
Kanske kan du känna, trots att du kanske aldrig haft med svenskt rättsväsende att göra, att det vore ganska obehagligt att sitta där. Kanske rentav avskyvärt (så jag tänker inte be dig att titta på bilden i åtminstone ett par timmar).
Vi advokater ser sådana här platser jämt och ständigt. Vi har ”tur”: vi har en ringklocka som vi ringer i när vi har pratat klart med klienten. Och så blir vi utsläppta av personalen och tar den trånga hissen tillbaka ut i friheten.
Vi advokater har god insyn i hur oskyldiga (den som är häktad är ännu inte dömd för något) far illa i häktet, både de som senare döms för brott och de som frikänns. Jag tycker att det är fel att en så viktig fråga diskuteras så sällan. En stor del av problemet verkar ligga i att vi tar för lätt på problemet. Och så går domstolarna på åklagarens linje: ”Ordning och reda, lås in honom, så vet vi var vi har honom under utredningen och i väntan på huvudförhandlingen. Sedan drar vi av tiden han har suttit från det slutgiltiga straffet”. Man ger intryck av att anta att den misstänkte kommer att förklaras skyldig.
Vad händer när man sitter häktad?
Klienter (både män och kvinnor) som sitter häktade får ofta panik i början (i princip alltid, om det är första gången i häktet). Det är alla advokaters erfarenhet. Ofta hör de av sig på en gång och vill tala med sin advokat. Var är min advokat, undrar de.
Svensk psykologisk forskning visar att hälften av de häktade med restriktioner som är föräldrar drabbas av klinisk depression, ett mycket allvarligt tillstånd som innebär att den drabbade inte har kraft kvar att göra någonting (vilket är allvarligt både rent mänskligt och när det är dags för rättegång). Hälften av alla som hålls isolerade som har barn – det är minst sagt en betydande andel!
De psykologiska trauman som orsakas av alla dessa slentrianhäktningar märks redan på de häktade vid det där första telefonsamtalet. Du hör hur illa de mår. De vill ut. De säger att de inte har gjort något. (Tänk dig själv, om du visste att du inte hade gjort något. Det är ingen avundsvärd position att sitta där inne och bara ha advokaten att prata med, ifall du dessutom har restriktioner.)
Vi advokater vet hur illa klienterna mår av att sitta häktade – i synnerhet under den första, chockartade tiden då de nyss blivit inlåsta och paniken sätter in. Bristen på psykologer som kan hjälpa till i den första svåra ”övergångsfasen” då klienten ska försöka vänja sig vid en outhärdlig situation (att sitta inlåst i väntan på rättegången) gör att vi har ett stort ansvar.
Det finns förstås också en viss ”nackdel” med populära advokater (som är kända för att vara tuffa och stå på klientens sida, bra på att se bristerna i polisens och åklagarens arbete o s v).
Populära advokater har många klienter. Kanske sitter du i en heldagsförhandling och kan inte träffa din klient på en gång. Och minuterna blir samtidigt oerhört långa och plågsamma för klienten, för han vill ju träffa dig, med en gång! Inte i morgon, inte på fredag heller, utan nu! Han ger blanka den i om du har en rättegång. Problemet är här att det kanske bara är den mindre populära advokaten (som har få klienter) som skulle ha tid att inställa sig på en gång, utan dröjsmål. I vissa delar av Sverige (särskilt i norra Sverige) bidrar de långa avstånden till att den häktade kan få sitta ännu längre innan advokaten hinner fram.
Advokaten vet att under de här minuterna och timmarna och dagarna sker en stor psykologisk skada i många fall, särskilt för häktade som sedan tidigare har haft någon form av psykologiska besvär. Men även tidigare fullt friska personer, som kanske ansett sig vara antingen ”tuffa” eller ”vanliga”, kan snabbt bli fullständigt krossade av häktningen. Man rycks från sin familj, sina närmaste, och skärs av från sitt vardagsliv. Har man aldrig varit häktad förut, om det är första gången, då ska man vara beredd på sitt livs kanske värsta stund.
Ett exempel till på hur det här bryter ner folk är när man (det händer tyvärr också ofta) lägger restriktioner. En av mina klienter satt häktad från januari till i början av juni. Han var närmare 70 år. Han gick ner 20 kilo och for verkligen illa. Häktet skulle ha kunnat bli hans död. Och även om ingen tycker om ekobrott (han var misstänkt för ett sådant) och man är för att ge ekobrottslingar hårda straff, så tycker jag att man i dessa och många andra fall skulle kunna ordna annan betryggande övervakning (i enlighet med rättegångsbalken) och vänta med att låsa in folk innan rättegången – d v s om brottet verkligen går att styrka!
Häktade som tar sina liv
Som jag sade, häktet kan ta död på folk.
Det sker ungefär en gång varannan månad. För så ofta tar någon sitt liv i häktet eller i arresten.
Men, kan man tycka, är det verkligen sant? Varför skriver inte tidningarna om det? Det undrar jag också. Det är en fråga som berör många, familjer, vänner och så vidare. Men tidningarna skriver inte. Kanske tror vissa journalister att folk inte bryr sig. Jag tror att de i så fall har fel.
Sannolikt (jag har ingen statistik, men jag antar att det är så) är det oftast fattiga personer som tar sina liv på häktet och i arresten. Personer som inte har vänner som är journalister. Det skulle säkert vara annorlunda annars (då kanske det skulle skrivas lite mindre om kändisar).
Hittills har, vad jag vet, fyra häktade tagit sitt liv under 2012. Fyra häktade, låt det sjunka in. Det är fyra söner eller bröder eller makar eller pojkvänner eller pappor. Fyra hemska tragedier bara i år. Man tänker på familjerna, vännerna och barnen som ska leva med sorgen.
Ändå blir det bara små notiser i tidningen. Inga namn, inga fakta i övrigt.
Ett av mycket få exempel på när media faktiskt uppmärksammat ett självmord i häkte/arrest är ett välgjort reportage av en reporter som tog sig tid att granska varför 23-årige Sercan Budakci tog sitt liv sommaren 2011 på en polisstation i Haninge.
Tragedins omfattning blir inte lättare att förstå när man får reda på att den här unga killen hade blivit gripen efter att ha bråkat med en busschaufför om något så futtigt som en sms-biljett. Han var då på väg med grillkorv och kött till en sjö för att grilla med sina vänner.
Sercan Budakcis syster säger i inslaget att ”det är som om det är en fågel som har dött på gatan”. Det verkar inte spela någon roll. Dessutom hade hennes bror bett att få åka till psykakuten för att han mådde så dåligt i arresten. ”Jag kan lika gärna säga att de har framkallat min brors självmord”, säger systern.
Kloka ord från en som vet
Reportern som gjorde inslaget om Sercan Budakci insåg att självmord i häkten och arrester har ha att göra med den psykologiska reaktionen på att bli inlåst. Reportern talar i slutet av inslaget med Peter Söderlund, ordförande för X-CONS (som tidigare hette KRIS), organisationen som vill hjälpa f d kriminella tillbaka till ett normalt liv i frihet.
”Den mest vältränade och på ytan starka människan kan bete sig som ett barn”, säger Peter Söderlund. ”När man låser in en människa vet du oftast inte den personens bakgrund, den personens psykiska hälsa. Man saknar så gott som all kunskap. Det ställer stora krav på staten, om man nu inte ska räkna med att det ska stryka med några stycken per år”.
I reportaget tar Peter Söderlund upp frågan om att häktningarna tar knäcken på den häktade, bryter ned honom, och gör det lättare för honom att erkänna. Det är en erfarenhet som vi försvarsadvokater känner igen. Våra klienter kan vara så nedbrutna, förvirrade, beroende av psykofarmaka efter ett antal månader i häktet att det är svårt för dem att försvara sig. Det är bland annat av denna anledning som FN:s främste tortyrexpert vill kraftigt inskränka bruket av häktning med restriktioner (jag återkommer till detta i ett annat blogginlägg inom kort).
JO:s beslut visar på problemen
När det gäller självmord i häktet kan man inte sitta med armarna i kors och vänta på att t ex JO (som handlägger många anmälningar om självmord) ska kunna lösa allting. Man kan inte överlåta allt ansvar på en myndighet som aldrig kommer in förrän det är för sent.
”Vissa säkerhetshöjande åtgärder har vidtagits med anledning av ett självmord i arresten januari 2011, arbetet är dock ännu inte färdigt”, heter det i JO:s protokoll från ett besök på polisarresten i Karlstad (JO:s beslut 5034-2011, meddelat 2012-01-16).
”För det fall en intagen uppfattas som så suicidbenägen att han inte ganska snart bedöms kunna få tillgång till sängkläder, bör han enligt min mening ställas under sekundbevakning. Vidare bör kontakt med psykiatrin övervägas”. Så heter det i JO:s beslut 1661-2010, meddelat 2010-12-21.
2008 tog JO Cecilia Nordenfelt ett hedervärt initiativ till en särskild granskning av självmord i häkten (JO:s beslut 122-2008, meddelat 2008-06-09).
JO Nordenfelt skriver: ”Kriminalvården har alltså att, inom rimliga gränser, förhindra att intagna i häkten begår självmord. Jag inser att det inte är möjligt att i varje enskilt fall hindra en person som har suicidtankar från att göra verklighet av sin önskan att ta sitt liv. Det finns dock mycket Kriminalvården bör kunna göra i syfte att undvika dessa tragiska händelser.”
Det är bara att hålla med. Men samtidigt går det inte att överlåta allt ansvar till Kriminalvården (lika lite som man kan överlåta allt ansvar till JO). Det är domare, åklagare och advokater som har ett gemensamt ansvar för att häktningarna blir färre (i enlighet med rådande bestämmelser på området, som enligt min mening inte på långa vägar respekteras).
”Det är enligt min mening synnerligen viktigt”, skriver JO Nordenfelt, att beslut om häktning ”begränsas till de fall där det är motiverat”. Detta är en viktig iakttagelse, för den pekar på domstolarnas ansvar att tillämpa gällande lagstiftning på ett korrekt och humant sätt. Lagstiftningen finns redan.
24 kap 4 § rättegångsbalken: så kan självmord i häktet förebyggas
Självmorden i häkten och arrestlokaler handlar inte i första hand om lokalernas utformning eller frågan om den häktade har tillgång till sängkläder.
Det handlar om att man från domstolars och åklagares sida inte till fullo respekterar och utnyttjar lagstiftningens krav på att man inte får häkta människor när det finns risk för men, d v s en risk för att den häktade far illa. I sådana fall – säger rättegångsbalken – ska någon form av övervakning ordnas i stället för häktning.
Det är uppenbart att då en anhållen person har haft kontakt med psykiatrin sedan tidigare kan det ”befaras att häktning skulle komma att medföra allvarligt men”, som det heter i rättegångsbalken (RB).
Förslag # 1: bättre förutsägbarhet
Jag anser att det viktigaste sättet att förbättra systemet skulle vara ett mer restriktivt bruk av häktningar, d v s i första hand att våra domstolar blir mer försiktiga med att bifalla åklagarens häktningsframställan (och att åklagarna blir bättre på att anordna alternativ till häktning, d v s övervakning då det finns risk för men, helt i enlighet med vad som åläggs åklagarna i RB).
I vart och ett av de fall där åklagaren begär häktning kan domstolarna inte nöja sig med att godta åklagarens argumentation. Domstolarna måste bli bättre på att lyssna på vad den misstänktes advokat har att framföra. Jag tror många svenska advokater – när vi för fram den misstänktes inställning till brottsmisstanke, häktningsskäl och/eller skäl för restriktioner – känner vid häktningsförhandlingarna att man talar för döva öron. Ungefär som att vi far dit, får betalt för vårt arbete och far hem. Så får det inte vara.
Bristen på rättssäkerhet spär förmodligen på föreställningen om de häktade som mindre värda. Många häktas vårdslöst och ogenomtänkt – att bli häktad på det sättet gör frihetsberövandet än mer outhärdligt. Det är illa nog att vara inlåst, men att dessutom känna att man har blivit inlåst på ett rättsosäkert sätt är en dubbel orätt. Många känner sig orättvist behandlade, och det i kombination med den onaturliga situationen att sitta inlåst i en liten cell på häktet är rent ut sagt en livsfarlig kombination.
Förslag # 2: mer debatt
Häromåret misstänktes en polisman i Jönköping för att ha tagit strypgrepp, slagit en häktad mot njuren samt dödshotat den häktade. Polismannen blev aldrig fälld. Men visst kan man vänta sig att chansen att bli friad för sådana övergrepp ökar om samhället i stort inte verkar bry sig om de häktades rättigheter.
Låt oss anta att en polisman får för sig att utdela ett dödshot och ta strypgrepp på en häktad. Min gissning är att den polismannen kan inbilla sig att ”det här kan jag göra utan någon risk. Man bryr sig ju inte ens om häktade tar livet av sig”.
Jag tycker att journalisterna måste ta sitt ansvar. Ju mindre denna fråga tas upp desto större är nog också risken för att häktade far illa. Det är fel att häktade som tar sina liv eller kränks på annat sätt förblir namnlösa och att deras berättelser aldrig når utanför häktescellen.
Förslag # 3. Fler psykologer på häktena
Det skulle behövas en ”insatsstyrka” av psykologer för att hjälpa de som faktiskt blir häktade att anpassa sig, för forskningen bekräftar försvararnas erfarenhet: det är den första perioden som är farligast för den häktades hälsa.
Man kan faktiskt begära att den häktade ska få någon att prata med som kan hjälpa den häktade att ”anpassa” sig till den nya situationen, vänja sig, få råd och tips om hur man kan hantera den.
Förslag # 4. Mer kunskap om psykologisk forskning hos domstolarna
Det krävs mer kunskap bland oss, bland rättsväsendets aktörer. Vi är inte psykologer, men vi arbetar med människor dag ut och dag in. Då kan man faktiskt kräva att vi har grundläggande kännedom och kunskap om hur en människa fungerar. Forskningen som redovisas ovan är en bra början för oss alla.
Det vanligaste är förmodligen att man som domare eller åklagare (eller advokat, för den delen) tänker att ”jag skulle säkert inte få några problem om jag blev frihetsberövad”. Jag är ju en stark människa. Och så vidare.
Där, vågar jag lova, har många av oss fel. Även riktiga hårdingar kan bli helt nedbrutna av att sitta häktede. Inte för att de inte skulle vara tuffa, utan för att de är människor. Den där tuffingen, han kan ha en liten dotter eller en liten son eller en sjuk förälder som betyder allt för honom.
Tror vi att någon är mindre kapabel att ha starka, goda känslor bara för att han är misstänkt för brott? I så fall tror vi fel. Det är nog ofta just de där starka, goda känslorna som bryter ned en människa under häktningen.
Förslag # 5. Övervakning i stället för häktning
Det här är inget förslag, utan snarare ett krav i vår lagstiftning som hänger ihop med kravet på större rättssäkerhet (samt med kravet på att vi som arbetar med de här frågorna har kännedom om psykologisk kunskap). Rättegångsbalken talar uttryckligen om fall där det finns anledning att anta att häktning inte får ske. I rättegångsbalken anges uttryckligen att övervakning kan ersätta häktning av humanitära skäl om det finns risk att den misstänkte lider allvarligt men.
Enligt 26-28 §§ förundersökningskungörelsen (1947:948) är det åklagarens ansvar att ordna med lämplig övervakning. Då hävs också anhållandet. Övervakning förutsätter den misstänktes medverkan och kan anordnas bl a i dennes hem. Till detta får knytas villkor, som att den misstänkte vissa tider ska vara tillgänglig i hemmet eller på arbetsplatsen.
Högsta domstolen har gett prov på stor klarsynthet i denna fråga i ett rättsfall från 2008 där man framhöll att det i fråga om en ung person var lämpligare med placering på ett ungdomshem än med häktning. Både tingsrätten och hovrätten (hovrätten var dock skiljaktig, d v s inte enig) hade ansett att häktning var lämpligt för en 17-åring misstänkt för rån. Två hovrättsråd hade, med hänvisning till just alternativet övervakning i 24:4 RB, konstaterat att häktning ska ske endast om det är uppenbart att betryggande övervakning inte kan anordnas.
Det är ett ansvar som åklagarna lämpligen bör åläggas betydligt oftare än vad som nu sker. Det får absolut inte vara så att häktning sker för att ge åklagaren ”ett huvudbry mindre”.
Det är min absoluta övertygelse, och jag tror att jag har många försvararkollegor med mig i detta, liksom psykologisk expertis, att man vid tolkningen av hälsorekvisitet i 24:4 RB måste ta i beaktande just en historia av psykisk ohälsa.
Här, som i så många andra fall, finns skäl till en uppstramning för att vi ska kunna leva upp till de högst ställda, och humanistiska, kraven som finns i bl a rättegångsbalken. Det är inte rätt att vi ska ”glömma bort” att sådana krav finns. Även för den ”ekonomiskt” sinnade bör alternativet övervakning framstå som bättre än exempelvis häktning (som utan tvivel är dyrare än en betryggande övervakning på annan plats än i häkte, t ex i hemmet). För allvarligt talat, hur många tror vi ska fara utomlands? Vad ska de göra i utlandet, förresten? Och om det mot förmodan blir aktuellt, så finns det något som heter utlämningsavtal med andra länder.
Återigen måste man ge polisen mer förtroende. Man kan inte kräva att förundersökningen ska vara åklagarens (förundersökningsledarens) lekstuga och att den misstänkte slentrianmässigt ska placeras i karantän. Nog borde man kunna förvänta sig så mycket professionalitet från polisen och åklagarna att de faktiskt klarar av utredningsarbetet trots att den misstänkte inte slussas iväg till häktet så ofta som nu sker.
Ta tillvara på humanismen som finns i lagstiftningen!
Min uppfattning, och jag hoppas att du håller med mig, är att det är på tok för lätt att bli häktad i Sverige. Det är en utveckling som måste brytas förr eller senare. Den lätthet med vilken häktning (och häktning med restriktioner) beviljas av domstolarna på åklagarens begäran strider mot vad lagstiftaren har anfört t ex i 24 kap 1 § 3 st rättegångsbalken om att häktning får ske endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär.
Den här proportionalitetsprincipen respekteras inte i praktiken när domstolarna i nio av tio fall bifaller åklagarens begäran om häktning. Nio av tio – visst låter det lite som valresultatet när det är presidentval i en diktatur?
Det är i princip fråga om en slentrianmässig bedömning som enligt min mening visar att man inte lever upp till proportionalitetsprincipen. En annan bestämmelse som rimligen borde kunna dammas av är regeln i 23 kap 4 § rättegångsbalken om att förundersökning bör bedrivas så att ingen i onödan får vidkännas kostnad eller olägenhet.
Ska man anta att ”alla är skyldiga”?
Om vi utgår från oskuldspresumtionen ser vi att övervakning i många fall torde vara betydligt lämpligare än häktning. Man är i juridisk mening oskyldig så länge motsatsen inte är bevisad och en fällande dom har meddelats av domstol. Det är denna utgångspunkt man ska ha i ett rättssamhälle. Man är oskyldig till dess att åklagaren har övertygat domstolen om motsatsen.
Som oskyldig har man i ett rättssamhälle, bland annat, rätt att inte bli slentrianmässigt häktad, i synnerhet inte när det finns risk för att man kommer att fara illa. Som jurist har man ett ansvar för att se till att det inte händer.
Hur kommer det sig att våra domstolar är så ”generösa” med att bifalla åklagarnas häktningsframställningar, d v s åklagarens begäran vid en häktningsförhandling eller förhandling om omhäktning om att man under tiden som förundersökningen pågår bör frihetsberöva den som blivit anhållen (för brott som kan ge fängelse i ett år eller mer)?
Det verkar först och främst vara ”tradition” att den som är stökig eller misstänkt för brott lätt kan hamna i ”kurran” i Sverige. Det är något så pass självklart att vi inte diskuterar det så mycket som vi borde göra. För i ett rättssamhälle är det inte alls så självklart att man ska kunna bli frihetsberövad (även om man är misstänkt för brott och förundersökning pågår).
Låt mig ge två exempel från min egen erfarenhet som visar på ett oroande godtycke i fråga om när och hur häktningsbeslut meddelas av våra domstolar (tingsrätterna). Och då menar jag att det där fallet – ett fall av tio när tingsrätterna inte håller med åklagarna – också det ger ett godtyckligt intryck. Det rör sig om två fall som avgjordes på samma domstol – av en och samma domare.
1.
En kväll hade en klient haft ett ”fyllebråk” med sin hustru. Makarna bodde på en liten ort och båda festade gärna på som tonåringar. Grannarna uppmärksammade bråket och på grund av bråket, som uppfattades som misshandel (trots att min klient var tidigare ostraffad), häktades min klient. En skötsam person med gott anseende på hemorten häktades alltså efter en fest som spårat ut efter att han och hustrun hade druckit för mycket.
2.
En annan klient hade just kommit ut från fängelset efter att ha avtjänat ett längre straff för brottet grov kvinnofridskränkning. Vad händer? Det första han gör är att han misshandlar sin hustru en gång till! Det framstod som ett skolexempel på när man borde ha blivit häktad. Men mannen blev inte häktad, trots att han återfallit i brott mot samma kvinna som tidigare.
Det här är ganska tydliga exempel ur verkligheten på hur tombolaaktigt det kan vara. Nu menar jag inte att man per automatik ska slå till och häkta tidigare straffade personer per automatik, utan att det saknas förutsebarhet i systemet (som är en av de saker man ska kunna vänta sig av ett rättssäkert system) och att på tok för många häktningsframställningar bifalles.
Mänskliga faktorn, tycker du kanske. Kanske systemet fungerar bra, även om det råkade bli lite snett den där gången? Jag vill tyvärr påstå att systemet fungerar långt ifrån bra, och att det borde reformeras till fördel för en mindre ingripande ingrepp i individens liv i de flesta fall (övervakning är ett alternativ som finns sedan länge i rättegångsbalken).
Häktningsgrunder: risk för flykt, försvårande av utredningen och/eller återfall i brott
Det är som sagt tingsrätten som beslutar om häktning och i samband med det även om restriktioner (inskränkningar i den misstänktes rätt att vara i kontakt med omvärlden). Det finns tre fristående grunder för att häktning kan ske.
1. faran för flykt
2. faran för kollusion (risken för att utredningen påverkas, t ex genom att bevis förstörs genom att den misstänkte pratar med folk eller undanröjer bevismaterial på något annat sätt)
3. recidivfaran (risken för återfall i brott)
Så långt den grundläggande juridiken. Hur ser då den grundläggande ”mänskliga” sidan av saken ut? Titta gärna på de här bilderna från Kriminalvården. Bläddra framåt, och ta dig en titt på bild nummer 6. Låt den ligga kvar på skärmen och titta på den en stund. Känner du dig väl till mods eller illa till mods efter att ha tittat på den bilden i några minuter? En kvart, rentav? Försök att göra det! Det är inte som att sitta på en brygga med en kall öl och titta ut över en spegelblank sjö på sommaren, eller hur?
Kanske kan du känna, trots att du kanske aldrig haft med svenskt rättsväsende att göra, att det vore ganska obehagligt att sitta där. Kanske rentav avskyvärt (så jag tänker inte be dig att titta på bilden i åtminstone ett par timmar).
Vi advokater ser sådana här platser jämt och ständigt. Vi har ”tur”: vi har en ringklocka som vi ringer i när vi har pratat klart med klienten. Och så blir vi utsläppta av personalen och tar den trånga hissen tillbaka ut i friheten.
Vi advokater har god insyn i hur oskyldiga (den som är häktad är ännu inte dömd för något) far illa i häktet, både de som senare döms för brott och de som frikänns. Jag tycker att det är fel att en så viktig fråga diskuteras så sällan. En stor del av problemet verkar ligga i att vi tar för lätt på problemet. Och så går domstolarna på åklagarens linje: ”Ordning och reda, lås in honom, så vet vi var vi har honom under utredningen och i väntan på huvudförhandlingen. Sedan drar vi av tiden han har suttit från det slutgiltiga straffet”. Man ger intryck av att anta att den misstänkte kommer att förklaras skyldig.
Vad händer när man sitter häktad?
Klienter (både män och kvinnor) som sitter häktade får ofta panik i början (i princip alltid, om det är första gången i häktet). Det är alla advokaters erfarenhet. Ofta hör de av sig på en gång och vill tala med sin advokat. Var är min advokat, undrar de.
Svensk psykologisk forskning visar att hälften av de häktade med restriktioner som är föräldrar drabbas av klinisk depression, ett mycket allvarligt tillstånd som innebär att den drabbade inte har kraft kvar att göra någonting (vilket är allvarligt både rent mänskligt och när det är dags för rättegång). Hälften av alla som hålls isolerade som har barn – det är minst sagt en betydande andel!
De psykologiska trauman som orsakas av alla dessa slentrianhäktningar märks redan på de häktade vid det där första telefonsamtalet. Du hör hur illa de mår. De vill ut. De säger att de inte har gjort något. (Tänk dig själv, om du visste att du inte hade gjort något. Det är ingen avundsvärd position att sitta där inne och bara ha advokaten att prata med, ifall du dessutom har restriktioner.)
Vi advokater vet hur illa klienterna mår av att sitta häktade – i synnerhet under den första, chockartade tiden då de nyss blivit inlåsta och paniken sätter in. Bristen på psykologer som kan hjälpa till i den första svåra ”övergångsfasen” då klienten ska försöka vänja sig vid en outhärdlig situation (att sitta inlåst i väntan på rättegången) gör att vi har ett stort ansvar.
Det finns förstås också en viss ”nackdel” med populära advokater (som är kända för att vara tuffa och stå på klientens sida, bra på att se bristerna i polisens och åklagarens arbete o s v).
Populära advokater har många klienter. Kanske sitter du i en heldagsförhandling och kan inte träffa din klient på en gång. Och minuterna blir samtidigt oerhört långa och plågsamma för klienten, för han vill ju träffa dig, med en gång! Inte i morgon, inte på fredag heller, utan nu! Han ger blanka den i om du har en rättegång. Problemet är här att det kanske bara är den mindre populära advokaten (som har få klienter) som skulle ha tid att inställa sig på en gång, utan dröjsmål. I vissa delar av Sverige (särskilt i norra Sverige) bidrar de långa avstånden till att den häktade kan få sitta ännu längre innan advokaten hinner fram.
Advokaten vet att under de här minuterna och timmarna och dagarna sker en stor psykologisk skada i många fall, särskilt för häktade som sedan tidigare har haft någon form av psykologiska besvär. Men även tidigare fullt friska personer, som kanske ansett sig vara antingen ”tuffa” eller ”vanliga”, kan snabbt bli fullständigt krossade av häktningen. Man rycks från sin familj, sina närmaste, och skärs av från sitt vardagsliv. Har man aldrig varit häktad förut, om det är första gången, då ska man vara beredd på sitt livs kanske värsta stund.
Ett exempel till på hur det här bryter ner folk är när man (det händer tyvärr också ofta) lägger restriktioner. En av mina klienter satt häktad från januari till i början av juni. Han var närmare 70 år. Han gick ner 20 kilo och for verkligen illa. Häktet skulle ha kunnat bli hans död. Och även om ingen tycker om ekobrott (han var misstänkt för ett sådant) och man är för att ge ekobrottslingar hårda straff, så tycker jag att man i dessa och många andra fall skulle kunna ordna annan betryggande övervakning (i enlighet med rättegångsbalken) och vänta med att låsa in folk innan rättegången – d v s om brottet verkligen går att styrka!
Häktade som tar sina liv
Som jag sade, häktet kan ta död på folk.
Det sker ungefär en gång varannan månad. För så ofta tar någon sitt liv i häktet eller i arresten.
Men, kan man tycka, är det verkligen sant? Varför skriver inte tidningarna om det? Det undrar jag också. Det är en fråga som berör många, familjer, vänner och så vidare. Men tidningarna skriver inte. Kanske tror vissa journalister att folk inte bryr sig. Jag tror att de i så fall har fel.
Sannolikt (jag har ingen statistik, men jag antar att det är så) är det oftast fattiga personer som tar sina liv på häktet och i arresten. Personer som inte har vänner som är journalister. Det skulle säkert vara annorlunda annars (då kanske det skulle skrivas lite mindre om kändisar).
Hittills har, vad jag vet, fyra häktade tagit sitt liv under 2012. Fyra häktade, låt det sjunka in. Det är fyra söner eller bröder eller makar eller pojkvänner eller pappor. Fyra hemska tragedier bara i år. Man tänker på familjerna, vännerna och barnen som ska leva med sorgen.
Ändå blir det bara små notiser i tidningen. Inga namn, inga fakta i övrigt.
Ett av mycket få exempel på när media faktiskt uppmärksammat ett självmord i häkte/arrest är ett välgjort reportage av en reporter som tog sig tid att granska varför 23-årige Sercan Budakci tog sitt liv sommaren 2011 på en polisstation i Haninge.
Tragedins omfattning blir inte lättare att förstå när man får reda på att den här unga killen hade blivit gripen efter att ha bråkat med en busschaufför om något så futtigt som en sms-biljett. Han var då på väg med grillkorv och kött till en sjö för att grilla med sina vänner.
Sercan Budakcis syster säger i inslaget att ”det är som om det är en fågel som har dött på gatan”. Det verkar inte spela någon roll. Dessutom hade hennes bror bett att få åka till psykakuten för att han mådde så dåligt i arresten. ”Jag kan lika gärna säga att de har framkallat min brors självmord”, säger systern.
Kloka ord från en som vet
Reportern som gjorde inslaget om Sercan Budakci insåg att självmord i häkten och arrester har ha att göra med den psykologiska reaktionen på att bli inlåst. Reportern talar i slutet av inslaget med Peter Söderlund, ordförande för X-CONS (som tidigare hette KRIS), organisationen som vill hjälpa f d kriminella tillbaka till ett normalt liv i frihet.
”Den mest vältränade och på ytan starka människan kan bete sig som ett barn”, säger Peter Söderlund. ”När man låser in en människa vet du oftast inte den personens bakgrund, den personens psykiska hälsa. Man saknar så gott som all kunskap. Det ställer stora krav på staten, om man nu inte ska räkna med att det ska stryka med några stycken per år”.
I reportaget tar Peter Söderlund upp frågan om att häktningarna tar knäcken på den häktade, bryter ned honom, och gör det lättare för honom att erkänna. Det är en erfarenhet som vi försvarsadvokater känner igen. Våra klienter kan vara så nedbrutna, förvirrade, beroende av psykofarmaka efter ett antal månader i häktet att det är svårt för dem att försvara sig. Det är bland annat av denna anledning som FN:s främste tortyrexpert vill kraftigt inskränka bruket av häktning med restriktioner (jag återkommer till detta i ett annat blogginlägg inom kort).
JO:s beslut visar på problemen
När det gäller självmord i häktet kan man inte sitta med armarna i kors och vänta på att t ex JO (som handlägger många anmälningar om självmord) ska kunna lösa allting. Man kan inte överlåta allt ansvar på en myndighet som aldrig kommer in förrän det är för sent.
”Vissa säkerhetshöjande åtgärder har vidtagits med anledning av ett självmord i arresten januari 2011, arbetet är dock ännu inte färdigt”, heter det i JO:s protokoll från ett besök på polisarresten i Karlstad (JO:s beslut 5034-2011, meddelat 2012-01-16).
”För det fall en intagen uppfattas som så suicidbenägen att han inte ganska snart bedöms kunna få tillgång till sängkläder, bör han enligt min mening ställas under sekundbevakning. Vidare bör kontakt med psykiatrin övervägas”. Så heter det i JO:s beslut 1661-2010, meddelat 2010-12-21.
2008 tog JO Cecilia Nordenfelt ett hedervärt initiativ till en särskild granskning av självmord i häkten (JO:s beslut 122-2008, meddelat 2008-06-09).
JO Nordenfelt skriver: ”Kriminalvården har alltså att, inom rimliga gränser, förhindra att intagna i häkten begår självmord. Jag inser att det inte är möjligt att i varje enskilt fall hindra en person som har suicidtankar från att göra verklighet av sin önskan att ta sitt liv. Det finns dock mycket Kriminalvården bör kunna göra i syfte att undvika dessa tragiska händelser.”
Det är bara att hålla med. Men samtidigt går det inte att överlåta allt ansvar till Kriminalvården (lika lite som man kan överlåta allt ansvar till JO). Det är domare, åklagare och advokater som har ett gemensamt ansvar för att häktningarna blir färre (i enlighet med rådande bestämmelser på området, som enligt min mening inte på långa vägar respekteras).
”Det är enligt min mening synnerligen viktigt”, skriver JO Nordenfelt, att beslut om häktning ”begränsas till de fall där det är motiverat”. Detta är en viktig iakttagelse, för den pekar på domstolarnas ansvar att tillämpa gällande lagstiftning på ett korrekt och humant sätt. Lagstiftningen finns redan.
24 kap 4 § rättegångsbalken: så kan självmord i häktet förebyggas
Självmorden i häkten och arrestlokaler handlar inte i första hand om lokalernas utformning eller frågan om den häktade har tillgång till sängkläder.
Det handlar om att man från domstolars och åklagares sida inte till fullo respekterar och utnyttjar lagstiftningens krav på att man inte får häkta människor när det finns risk för men, d v s en risk för att den häktade far illa. I sådana fall – säger rättegångsbalken – ska någon form av övervakning ordnas i stället för häktning.
Det är uppenbart att då en anhållen person har haft kontakt med psykiatrin sedan tidigare kan det ”befaras att häktning skulle komma att medföra allvarligt men”, som det heter i rättegångsbalken (RB).
Förslag # 1: bättre förutsägbarhet
Jag anser att det viktigaste sättet att förbättra systemet skulle vara ett mer restriktivt bruk av häktningar, d v s i första hand att våra domstolar blir mer försiktiga med att bifalla åklagarens häktningsframställan (och att åklagarna blir bättre på att anordna alternativ till häktning, d v s övervakning då det finns risk för men, helt i enlighet med vad som åläggs åklagarna i RB).
I vart och ett av de fall där åklagaren begär häktning kan domstolarna inte nöja sig med att godta åklagarens argumentation. Domstolarna måste bli bättre på att lyssna på vad den misstänktes advokat har att framföra. Jag tror många svenska advokater – när vi för fram den misstänktes inställning till brottsmisstanke, häktningsskäl och/eller skäl för restriktioner – känner vid häktningsförhandlingarna att man talar för döva öron. Ungefär som att vi far dit, får betalt för vårt arbete och far hem. Så får det inte vara.
Bristen på rättssäkerhet spär förmodligen på föreställningen om de häktade som mindre värda. Många häktas vårdslöst och ogenomtänkt – att bli häktad på det sättet gör frihetsberövandet än mer outhärdligt. Det är illa nog att vara inlåst, men att dessutom känna att man har blivit inlåst på ett rättsosäkert sätt är en dubbel orätt. Många känner sig orättvist behandlade, och det i kombination med den onaturliga situationen att sitta inlåst i en liten cell på häktet är rent ut sagt en livsfarlig kombination.
Förslag # 2: mer debatt
Häromåret misstänktes en polisman i Jönköping för att ha tagit strypgrepp, slagit en häktad mot njuren samt dödshotat den häktade. Polismannen blev aldrig fälld. Men visst kan man vänta sig att chansen att bli friad för sådana övergrepp ökar om samhället i stort inte verkar bry sig om de häktades rättigheter.
Låt oss anta att en polisman får för sig att utdela ett dödshot och ta strypgrepp på en häktad. Min gissning är att den polismannen kan inbilla sig att ”det här kan jag göra utan någon risk. Man bryr sig ju inte ens om häktade tar livet av sig”.
Jag tycker att journalisterna måste ta sitt ansvar. Ju mindre denna fråga tas upp desto större är nog också risken för att häktade far illa. Det är fel att häktade som tar sina liv eller kränks på annat sätt förblir namnlösa och att deras berättelser aldrig når utanför häktescellen.
Förslag # 3. Fler psykologer på häktena
Det skulle behövas en ”insatsstyrka” av psykologer för att hjälpa de som faktiskt blir häktade att anpassa sig, för forskningen bekräftar försvararnas erfarenhet: det är den första perioden som är farligast för den häktades hälsa.
Man kan faktiskt begära att den häktade ska få någon att prata med som kan hjälpa den häktade att ”anpassa” sig till den nya situationen, vänja sig, få råd och tips om hur man kan hantera den.
Förslag # 4. Mer kunskap om psykologisk forskning hos domstolarna
Det krävs mer kunskap bland oss, bland rättsväsendets aktörer. Vi är inte psykologer, men vi arbetar med människor dag ut och dag in. Då kan man faktiskt kräva att vi har grundläggande kännedom och kunskap om hur en människa fungerar. Forskningen som redovisas ovan är en bra början för oss alla.
Det vanligaste är förmodligen att man som domare eller åklagare (eller advokat, för den delen) tänker att ”jag skulle säkert inte få några problem om jag blev frihetsberövad”. Jag är ju en stark människa. Och så vidare.
Där, vågar jag lova, har många av oss fel. Även riktiga hårdingar kan bli helt nedbrutna av att sitta häktede. Inte för att de inte skulle vara tuffa, utan för att de är människor. Den där tuffingen, han kan ha en liten dotter eller en liten son eller en sjuk förälder som betyder allt för honom.
Tror vi att någon är mindre kapabel att ha starka, goda känslor bara för att han är misstänkt för brott? I så fall tror vi fel. Det är nog ofta just de där starka, goda känslorna som bryter ned en människa under häktningen.
Förslag # 5. Övervakning i stället för häktning
Det här är inget förslag, utan snarare ett krav i vår lagstiftning som hänger ihop med kravet på större rättssäkerhet (samt med kravet på att vi som arbetar med de här frågorna har kännedom om psykologisk kunskap). Rättegångsbalken talar uttryckligen om fall där det finns anledning att anta att häktning inte får ske. I rättegångsbalken anges uttryckligen att övervakning kan ersätta häktning av humanitära skäl om det finns risk att den misstänkte lider allvarligt men.
Enligt 26-28 §§ förundersökningskungörelsen (1947:948) är det åklagarens ansvar att ordna med lämplig övervakning. Då hävs också anhållandet. Övervakning förutsätter den misstänktes medverkan och kan anordnas bl a i dennes hem. Till detta får knytas villkor, som att den misstänkte vissa tider ska vara tillgänglig i hemmet eller på arbetsplatsen.
Högsta domstolen har gett prov på stor klarsynthet i denna fråga i ett rättsfall från 2008 där man framhöll att det i fråga om en ung person var lämpligare med placering på ett ungdomshem än med häktning. Både tingsrätten och hovrätten (hovrätten var dock skiljaktig, d v s inte enig) hade ansett att häktning var lämpligt för en 17-åring misstänkt för rån. Två hovrättsråd hade, med hänvisning till just alternativet övervakning i 24:4 RB, konstaterat att häktning ska ske endast om det är uppenbart att betryggande övervakning inte kan anordnas.
Det är ett ansvar som åklagarna lämpligen bör åläggas betydligt oftare än vad som nu sker. Det får absolut inte vara så att häktning sker för att ge åklagaren ”ett huvudbry mindre”.
Det är min absoluta övertygelse, och jag tror att jag har många försvararkollegor med mig i detta, liksom psykologisk expertis, att man vid tolkningen av hälsorekvisitet i 24:4 RB måste ta i beaktande just en historia av psykisk ohälsa.
Här, som i så många andra fall, finns skäl till en uppstramning för att vi ska kunna leva upp till de högst ställda, och humanistiska, kraven som finns i bl a rättegångsbalken. Det är inte rätt att vi ska ”glömma bort” att sådana krav finns. Även för den ”ekonomiskt” sinnade bör alternativet övervakning framstå som bättre än exempelvis häktning (som utan tvivel är dyrare än en betryggande övervakning på annan plats än i häkte, t ex i hemmet). För allvarligt talat, hur många tror vi ska fara utomlands? Vad ska de göra i utlandet, förresten? Och om det mot förmodan blir aktuellt, så finns det något som heter utlämningsavtal med andra länder.
Återigen måste man ge polisen mer förtroende. Man kan inte kräva att förundersökningen ska vara åklagarens (förundersökningsledarens) lekstuga och att den misstänkte slentrianmässigt ska placeras i karantän. Nog borde man kunna förvänta sig så mycket professionalitet från polisen och åklagarna att de faktiskt klarar av utredningsarbetet trots att den misstänkte inte slussas iväg till häktet så ofta som nu sker.
Ta tillvara på humanismen som finns i lagstiftningen!
Min uppfattning, och jag hoppas att du håller med mig, är att det är på tok för lätt att bli häktad i Sverige. Det är en utveckling som måste brytas förr eller senare. Den lätthet med vilken häktning (och häktning med restriktioner) beviljas av domstolarna på åklagarens begäran strider mot vad lagstiftaren har anfört t ex i 24 kap 1 § 3 st rättegångsbalken om att häktning får ske endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär.
Den här proportionalitetsprincipen respekteras inte i praktiken när domstolarna i nio av tio fall bifaller åklagarens begäran om häktning. Nio av tio – visst låter det lite som valresultatet när det är presidentval i en diktatur?
Det är i princip fråga om en slentrianmässig bedömning som enligt min mening visar att man inte lever upp till proportionalitetsprincipen. En annan bestämmelse som rimligen borde kunna dammas av är regeln i 23 kap 4 § rättegångsbalken om att förundersökning bör bedrivas så att ingen i onödan får vidkännas kostnad eller olägenhet.
Ska man anta att ”alla är skyldiga”?
Om vi utgår från oskuldspresumtionen ser vi att övervakning i många fall torde vara betydligt lämpligare än häktning. Man är i juridisk mening oskyldig så länge motsatsen inte är bevisad och en fällande dom har meddelats av domstol. Det är denna utgångspunkt man ska ha i ett rättssamhälle. Man är oskyldig till dess att åklagaren har övertygat domstolen om motsatsen.
Som oskyldig har man i ett rättssamhälle, bland annat, rätt att inte bli slentrianmässigt häktad, i synnerhet inte när det finns risk för att man kommer att fara illa. Som jurist har man ett ansvar för att se till att det inte händer.
tisdag 14 augusti 2012
Vem åtalar åklagarna då de begår fel i sin tjänsteutövning?
Den som väcker åtal utan att ha sannolika skäl till det döms enligt svensk rätt för obefogat åtal till böter eller fängelse i högst sex månader. Gäller detta i praktiken för våra åklagare?
De senaste två-tre åren har jag och en rad advokatkollegor jag diskuterat saken med upplevt att åtalen i vissa brottmål blivit oerhört svaga. Framför allt i mål av större omfattning där grövre kriminalitet påstås.
Jag var exempelvis försvarare i ett stort narkotikamål i Norrland nu under våren. Beträffande min klient var det ett mycket svagt åtal, byggt på rena spekulationer från åklagarens sida. Det fanns inga konkreta bevis om att det skulle ha förekommit narkotikahantering. Bara denna åtalspunkt har föranlett ungefär 2 miljoner kr i advokatkostnader. Till detta kommer miljonkostnader i skattepengar för domstolarna, åklagare, transporter av häktade med mera.
Hösten 2011 var jag försvarare i ett annat stort mål, gällande ”Jörnligan”. Åklagaren påstod att fattiga asylsökande gjort sig skyldiga till grov kriminalitet. Den kriminalitet min klient skulle ha gjort sig skyldig till hade enligt åklagaren ett straffvärde på flera års fängelse. I slutändan dömdes min klient till 1 500 kr i böter för snatteri.
Åklagaren var så fel ute att det i själva verket var målsägandena som borde ha varit åtalade för grov kriminalitet, däribland övergrepp i rättssak. Målet kostade samhället mångmiljonbelopp. Likväl var åklagaren under rättegången otrevlig och hånfull mot de tilltalade. Han satt rentav och skrattade åt dem.
Även polisen var kritisk till åklagaren. Min klient tillerkändes senare 60 000 kr i ersättning av JK för att han suttit olovligt frihetsberövad. ”Jörnligan”-målet är utan tvivel det mest pinsamma jag har sett i min karriär som brottmålsadvokat.
Trots att det ständigt dyker upp mål där åtalen bara är tunn fernissa känner jag inte till några fall i modern tid där en åklagare har blivit åtalad för obefogat åtal. De sitter således i en maktposition där de inte behöver riskera någonting med ett grundlöst åtal. I "Jörnligan"-målet borde åklagaren rimligen ha åtalats för obefogat åtal, men vems sak är det att åtala dem?
Polisen är ute ur bilden då ett åtal har väckts och domstolens roll är att pröva åtalet i sak, inte att pröva om åklagaren har överskridit sina befogenheter. Är det då realistiskt att tro att den tilltalade, från sin utsatta position, ska göra en rekonventionstalan mot åklagaren? Nej, snarare bör vi advokater bli tuffare med att anmäla till JO då vi ser att det är så här låg nivå på åtalen. Justitieombudsmännen bör i sin tur börja göra bruk av sin befogenhet att, som särskilda åklagare, väcka åtal mot offentliga funktionärer. Detta JO:s ”yttersta vapen” bör rimligen kunna utnyttjas mer i praktiken.
Det går knappast att tänka sig en allvarligare rättssäkerhetsfråga än försämrade åtal. När ett åtal på flera års straffvärde slutar med snatteri, och åtalspunkterna försvinner en efter en, då är det dags att sätta ned foten. Att åtalen blir sämre är en utveckling advokater och rättsvårdande myndigheter måste göra sitt yttersta för att vända.
De senaste två-tre åren har jag och en rad advokatkollegor jag diskuterat saken med upplevt att åtalen i vissa brottmål blivit oerhört svaga. Framför allt i mål av större omfattning där grövre kriminalitet påstås.
Jag var exempelvis försvarare i ett stort narkotikamål i Norrland nu under våren. Beträffande min klient var det ett mycket svagt åtal, byggt på rena spekulationer från åklagarens sida. Det fanns inga konkreta bevis om att det skulle ha förekommit narkotikahantering. Bara denna åtalspunkt har föranlett ungefär 2 miljoner kr i advokatkostnader. Till detta kommer miljonkostnader i skattepengar för domstolarna, åklagare, transporter av häktade med mera.
Hösten 2011 var jag försvarare i ett annat stort mål, gällande ”Jörnligan”. Åklagaren påstod att fattiga asylsökande gjort sig skyldiga till grov kriminalitet. Den kriminalitet min klient skulle ha gjort sig skyldig till hade enligt åklagaren ett straffvärde på flera års fängelse. I slutändan dömdes min klient till 1 500 kr i böter för snatteri.
Åklagaren var så fel ute att det i själva verket var målsägandena som borde ha varit åtalade för grov kriminalitet, däribland övergrepp i rättssak. Målet kostade samhället mångmiljonbelopp. Likväl var åklagaren under rättegången otrevlig och hånfull mot de tilltalade. Han satt rentav och skrattade åt dem.
Även polisen var kritisk till åklagaren. Min klient tillerkändes senare 60 000 kr i ersättning av JK för att han suttit olovligt frihetsberövad. ”Jörnligan”-målet är utan tvivel det mest pinsamma jag har sett i min karriär som brottmålsadvokat.
Trots att det ständigt dyker upp mål där åtalen bara är tunn fernissa känner jag inte till några fall i modern tid där en åklagare har blivit åtalad för obefogat åtal. De sitter således i en maktposition där de inte behöver riskera någonting med ett grundlöst åtal. I "Jörnligan"-målet borde åklagaren rimligen ha åtalats för obefogat åtal, men vems sak är det att åtala dem?
Polisen är ute ur bilden då ett åtal har väckts och domstolens roll är att pröva åtalet i sak, inte att pröva om åklagaren har överskridit sina befogenheter. Är det då realistiskt att tro att den tilltalade, från sin utsatta position, ska göra en rekonventionstalan mot åklagaren? Nej, snarare bör vi advokater bli tuffare med att anmäla till JO då vi ser att det är så här låg nivå på åtalen. Justitieombudsmännen bör i sin tur börja göra bruk av sin befogenhet att, som särskilda åklagare, väcka åtal mot offentliga funktionärer. Detta JO:s ”yttersta vapen” bör rimligen kunna utnyttjas mer i praktiken.
Det går knappast att tänka sig en allvarligare rättssäkerhetsfråga än försämrade åtal. När ett åtal på flera års straffvärde slutar med snatteri, och åtalspunkterna försvinner en efter en, då är det dags att sätta ned foten. Att åtalen blir sämre är en utveckling advokater och rättsvårdande myndigheter måste göra sitt yttersta för att vända.
torsdag 20 oktober 2011
Dålig ersättning till dig när rättsväsendet klantat till det
De flesta som blir frihetsberövade har gjort någon dumhet. Annars brukar man inte bli frihetsberövad.
Om polisen berövar dig din frihet och polisen dessutom beslutat att så skall ske så är du gripen. Det är endast i brådskande fall polisen får ta beslut om gripanden. Det behöver inte vara brott på vilken påföljden kan bli fängelse.
Vem som helst får dessutom gripa den som påträffas på bar gärning eller flyende fot, men då måste det vara fråga om ett brott på vilket fängelse kan följa. Den gripne ska då skyndsamt överlämnas till närmaste polisman.
Om åklagaren beslutar att du ska frihetsberövad är du anhållen. Åklagarens beslut verkställs ofta av polisen.
Gripen eller anhållen kan man bara vara en kortare tid. För att du skall vara frihetsberövad en längre tid måste domstol besluta om häktning. Begäran om häktning skall lämnas in till tingsrätten senast kl 12.00 tredje dagen efter anhållningsbeslutet.
Häktningsförhandling hålls senast fyra dagar efter gripandet eller att anhållningsbeslutet verkställdes.
Den som sitter häktad kan begäras omhäktad många gånger. Tiden i häktet kan således bli mycket lång. Under den tid man sitter häktad har man ofta fulla restriktioner, vilket betyder förbud att ha kontakt med omvärlden, så som att se på TV, läsa tidningar o s v. För många är det en mycket psykiskt påfrestande tid.
Den häktade har kontakt med sin advokat, men är det fulla restriktioner får advokaten inte föra meddelande till den häktade eller från den häktade. Vill den häktade med fulla restriktioner ha kontakt med omvärlden måste den häktade be åklagaren eller tingsrätten om tillstånd till detta. Det kan bli så att åklagaren exempelvis tillåter den häktade att läsa vissa böcker eller framföra en hälsning till sin fru eller sina barn.
Denna gång ska bloggen inte handla om de som suttit skyldigt häktade, utan om de som suttit oskyldigt häktade.
Det vanliga är således att den som suttit häktad är skyldig till brott. Ofta handlar det om mycket allvarliga brott. Men då och då visar det sig att den som suttit häktad varit oskyldig. Den som oskyldigt suttit häktad tror att hävandet av häktningen är detsamma som att den jobbiga tiden är över. Så är sällan fallet. Efter häktningen kommer en ny jobbig tid. Den häktade får veta vad som stått om den häktade i tidningar och vad som sagts om den häktade i TV. Den häktade får dessutom ofta ta del av vad som stått om den häktade på internet.
Den häktade kan i TV, i tidningar eller på internet ha fått ett smeknamn, som den 35-årige mördaren, den 47-årige porrkungen, den 23-årige pedofilen eller andra ännu mindre tilltalande smeknamn.
Om den häktade kommer från en mindre ort vet många via ryktesspridning vem den häktade är och på hans (eller hennes) arbetsplats vet alla vem han är. Alla utan undantag.
Den häktade har en jobbig tid framför sig. Många kommer att kräva svar, så som om den häktade varit skyldig till något. Vissa kommer undvika den häktade, för att så att säga inte behöva smittas av den häktades dåliga rykte.
Som tur är för den häktade har vi en lag om ersättning vid frihetsberövande. Det oturliga är att den lagen inte ger tillräckligt i ekonomisk ersättning. Lagen är helt enkelt inte bra nog.
Lagen
Lagen ger den frihetsberövade rätt till ersättning för kränkning (lidande) de dagar frihets-berövandet varade. Det brukar utgå ersättningen med 1 000 kr per dag. Den ersättningen är skattefri. Lidandet pågår dock för många lång tid även efter att häktningen hävts. Till det lidandet klingat av borde ersättning för lidande få utgå, men det kräver en lagändring.
Lagen ger den frihetsberövade full ersättning för inkomstförlust de dagar den häktade gjort inkomstförlust under häktningen. Den häktade brukar dock inte orka arbeta omgående efter en häktning och gör därför ofta inkomstförlust som inte ersätts. Många gånger handlar det om en betydande inkomstförluster.
Den som suttit frihetsberövad kan ofta ha gått miste om framtida inkomster för att arbetsgivaren under den tid den frihetsberövade satt häktad lagt över framtida arbetsuppgifter den häktade skulle haft på andra personer. Arbetsgivaren vågade inte chansa att häktningen skulle hävas och sannolikt har arbetsgivaren tvivlat på den häktade i skuldfrågan. Det är förståligt, för under tiden det rådde fulla restriktioner fick arbetsgivaren inte veta något alls, annat än att den anställde satt häktad för ett allvarligt brott.
Lagen ger den häktade rätt till ersättning för advokatkostnader som har samband med att sammanställa skadeståndsanspråket. Advokaten skall samla in handlingar från gripandet, anhållandet, häktningen, vad det stått i media, intyg från arbetsgivaren angående arbetsförlust och ofta intyg från psykiatrin till styrkande av att klienten tagit illa vid sig av att sitta oskyldigt häktad. Därefter skall advokaten skriva en inlaga med begäran om skadestånd och bifoga de handlingar som talar för att skadestånd bör utgå. För det arbetet brukat staten anse att advokaten som mest ska lägga ned två timmars arbete. Om advokaten inte är klar på två timmar arbetar de flesta advokater ändå den tid det tar. Ofta gratis. Det går inte att slarva fram en inlaga. Men betalt för mer än två timmars advokatarbete får sällan den häktade av staten.
Jag anser att samhället inte tar hand om de som suttit oskyldigt häktade. De borde ha lika mycket rätt till hjälp som till vilket brottsoffer som helst, men det kanske är en mycket dum jämförelse. Jag vet nämligen att många brottsoffer lider stor nöd på hjälp, vilket är ett ämne jag avser att återkomma till senare. Men de som suttit oskyldigt häktade bör ses som brottsoffer. De har berövats sin frihet, utan att vara skyldiga till brott.
Det är de svaga i vårt samhälle som ofta råkar illa ut. De drabbas av mycket elände, men de brukar sällan klaga i första taget. I samhället kan alla hamna bland de svaga. Det räcker med att läsa om omsorgen av äldre i vissa kommuner, såsom i Boden senast. Frukost kl 10.00, lunch kl 11.00. Så illa behandlas inte ens någon inom Kriminalvårdens murar. Där råder bättre villkor.
Men att en grupp i vårt samhälle behandlas illa betyder aldrig att det är acceptabelt att någon annan grupp i vårt samhälle också behandlas illa. Det är ”bara” bevis på pågående brister i vårt samhälle. Och en sak vet vi. När det är valår kommer den stora gruppen av pensionärer att lovas än det ena och än det andra. För den gruppen är viktig för politikerna under valåren.
De som suttit oskyldigt frihetsberövade eller kommer att sitta oskyldigt frihetsberövade kommer knappast att få några vallöften. För ingen väljare har tänkt sig en framtid som oskyldigt frihetsberövad eller att ens att riskera att behöva bli drabbad av ett sådant fruktansvärt och ofta förödande livsöde. Förödande för att många anser att den som suttit oskyldigt häktad måste väl ändå vara skyldig till något. Ingen rök utan eld. Den oskyldigt häktade bär således inte sällan med sig en osynlig boja av att ha varit häktad.
En sann historia
Slutligen ska jag nämna en sann historia om en klient som satt oskyldigt häktad. Det var en man som hade umgåtts med några andra män en sommardag. Dagen hade de ägnat åt att dricka sig berusade i centrala Skellefteå och sannolikt hade någon eller några ringt polisen för att männen störde ordningen genom att vara högljudda. Polisen kom till platsen och min klient blev gripen för fylleri på allmän plats. Övriga kompisar han smita undan polisen. Efter bara några timmar i en cell på Skellefteå polisstation ansåg polisen att min klient var tillräckligt nykter för att släppas.
Min klient var inte från Skellefteå och inte heller från Sverige. Samma sak med klientens kompisar, som sannolikt redan lämnat Skellefteå med buss. Klienten sökte nämligen sina vänner under flera timmar, men utan framgång. Mot kvällen blev det ganska kallt ute. Det hade varit en sval sommardag och det blev en kall kväll och natt. Klienten började frysa mycket och han hade inga pengar till vare sig hotell eller buss. Klienten gick därför tillbaka till polisstationen och frågade om hjälp.
Hjälpen blev att en polisman lovade att ringa de sociala myndigheterna. Polismannen sa att någon från det sociala skulle komma inom kort och att min klient måste vänta utanför polishuset till någon från det sociala kunde komma. Klienten som varken kan svenska eller engelska förstod ändå att någon skulle komma och hjälpa honom, men mer än så förstod han inte. Tiden gick och klienten började frysa allt mer. Till slut frös klienten så mycket att han kände att han måste få komma in på polisstationen och värma sig. Klienten ringde på polishuset, men nu var det kväll och ingen svarade. Klienten knackade på dörrar och fönster, men ingen svarade.
I ovan nämnd situation hoppade klienten över ett stängsel för att pröva på att knacka på de fönster och dörrar som fanns inom det inhägnade polisområdet. Alla knackningar var dock förgäves. Ingen öppnade någon dörr eller något fönster.
I det inhägnade området stod en polisbil. Min klient valde då att sätta sig i polisbilen för att värma sig. Då dök polisen upp och grep min klient som blev misstänkt för att försöka stjäla bilen. Min klient kunde ingen svenska och ingen engelska. Poliserna kunde inte förstå det språk min klient behärskade. Det blev därför så att polisen grep min klient. Gripandet var lätt att förstå. Om klienten kunnat svenska hade det hela sannolikt slutat med att polisen hjälpt min klient att få kontakt med någon inom socialtjänsten.
Några dagar senare blev det häktningsförhandling och med tolkens hjälp förstod jag att min klient hade frusit så mycket att han i det närmaste hade försökt bryta sig in i polishuset, dock utan att lyckas. Jag förstod att klienten inte tänkte ta polisbilen som stod inom ett inhägnat område. Som klienten sa ”Det hade krävts en pansarvagn för att köra sig ut från det stängda området.” Min klient har dessutom inget körkort (han kan inte ens köra bil) och han har mycket dålig syn.
Vid häktningen försvarade jag således en person misstänkt för försök till bilstöld, som egentligen försökt ta sig in i polishuset för att slippa frysa, men som till slut gett upp och satt sig i en olåst polisbil för att värma sig. Jag tog för givet att klienten skulle släppas vid häktningen. Det var i mina ögon helt uppenbart att klienten inte hade för avsikt att stjäla polisbilen.
Klienten blev dock häktad och fick sitta ungefär en vecka i häkte varefter det blev förhandling i målet. Klienten blev förstås friad. Klienten har dock inte haft något lidande av häktningen i efterhand. Han var inte från Sverige och häktningen kommer inte på något sätt påverka hans framtid negativt. Men oskyldigt häktad, det var han. Han var så oskyldig man kan vara till det brott han satt häktad för. Häktningen har dock sin förklaring i språkligt missförstånd och om en felaktig häktning kan vara mindre allvarlig är detta ett sådant undantagsfall.
Om polisen berövar dig din frihet och polisen dessutom beslutat att så skall ske så är du gripen. Det är endast i brådskande fall polisen får ta beslut om gripanden. Det behöver inte vara brott på vilken påföljden kan bli fängelse.
Vem som helst får dessutom gripa den som påträffas på bar gärning eller flyende fot, men då måste det vara fråga om ett brott på vilket fängelse kan följa. Den gripne ska då skyndsamt överlämnas till närmaste polisman.
Om åklagaren beslutar att du ska frihetsberövad är du anhållen. Åklagarens beslut verkställs ofta av polisen.
Gripen eller anhållen kan man bara vara en kortare tid. För att du skall vara frihetsberövad en längre tid måste domstol besluta om häktning. Begäran om häktning skall lämnas in till tingsrätten senast kl 12.00 tredje dagen efter anhållningsbeslutet.
Häktningsförhandling hålls senast fyra dagar efter gripandet eller att anhållningsbeslutet verkställdes.
Den som sitter häktad kan begäras omhäktad många gånger. Tiden i häktet kan således bli mycket lång. Under den tid man sitter häktad har man ofta fulla restriktioner, vilket betyder förbud att ha kontakt med omvärlden, så som att se på TV, läsa tidningar o s v. För många är det en mycket psykiskt påfrestande tid.
Den häktade har kontakt med sin advokat, men är det fulla restriktioner får advokaten inte föra meddelande till den häktade eller från den häktade. Vill den häktade med fulla restriktioner ha kontakt med omvärlden måste den häktade be åklagaren eller tingsrätten om tillstånd till detta. Det kan bli så att åklagaren exempelvis tillåter den häktade att läsa vissa böcker eller framföra en hälsning till sin fru eller sina barn.
Denna gång ska bloggen inte handla om de som suttit skyldigt häktade, utan om de som suttit oskyldigt häktade.
Det vanliga är således att den som suttit häktad är skyldig till brott. Ofta handlar det om mycket allvarliga brott. Men då och då visar det sig att den som suttit häktad varit oskyldig. Den som oskyldigt suttit häktad tror att hävandet av häktningen är detsamma som att den jobbiga tiden är över. Så är sällan fallet. Efter häktningen kommer en ny jobbig tid. Den häktade får veta vad som stått om den häktade i tidningar och vad som sagts om den häktade i TV. Den häktade får dessutom ofta ta del av vad som stått om den häktade på internet.
Den häktade kan i TV, i tidningar eller på internet ha fått ett smeknamn, som den 35-årige mördaren, den 47-årige porrkungen, den 23-årige pedofilen eller andra ännu mindre tilltalande smeknamn.
Om den häktade kommer från en mindre ort vet många via ryktesspridning vem den häktade är och på hans (eller hennes) arbetsplats vet alla vem han är. Alla utan undantag.
Den häktade har en jobbig tid framför sig. Många kommer att kräva svar, så som om den häktade varit skyldig till något. Vissa kommer undvika den häktade, för att så att säga inte behöva smittas av den häktades dåliga rykte.
Som tur är för den häktade har vi en lag om ersättning vid frihetsberövande. Det oturliga är att den lagen inte ger tillräckligt i ekonomisk ersättning. Lagen är helt enkelt inte bra nog.
Lagen
Lagen ger den frihetsberövade rätt till ersättning för kränkning (lidande) de dagar frihets-berövandet varade. Det brukar utgå ersättningen med 1 000 kr per dag. Den ersättningen är skattefri. Lidandet pågår dock för många lång tid även efter att häktningen hävts. Till det lidandet klingat av borde ersättning för lidande få utgå, men det kräver en lagändring.
Lagen ger den frihetsberövade full ersättning för inkomstförlust de dagar den häktade gjort inkomstförlust under häktningen. Den häktade brukar dock inte orka arbeta omgående efter en häktning och gör därför ofta inkomstförlust som inte ersätts. Många gånger handlar det om en betydande inkomstförluster.
Den som suttit frihetsberövad kan ofta ha gått miste om framtida inkomster för att arbetsgivaren under den tid den frihetsberövade satt häktad lagt över framtida arbetsuppgifter den häktade skulle haft på andra personer. Arbetsgivaren vågade inte chansa att häktningen skulle hävas och sannolikt har arbetsgivaren tvivlat på den häktade i skuldfrågan. Det är förståligt, för under tiden det rådde fulla restriktioner fick arbetsgivaren inte veta något alls, annat än att den anställde satt häktad för ett allvarligt brott.
Lagen ger den häktade rätt till ersättning för advokatkostnader som har samband med att sammanställa skadeståndsanspråket. Advokaten skall samla in handlingar från gripandet, anhållandet, häktningen, vad det stått i media, intyg från arbetsgivaren angående arbetsförlust och ofta intyg från psykiatrin till styrkande av att klienten tagit illa vid sig av att sitta oskyldigt häktad. Därefter skall advokaten skriva en inlaga med begäran om skadestånd och bifoga de handlingar som talar för att skadestånd bör utgå. För det arbetet brukat staten anse att advokaten som mest ska lägga ned två timmars arbete. Om advokaten inte är klar på två timmar arbetar de flesta advokater ändå den tid det tar. Ofta gratis. Det går inte att slarva fram en inlaga. Men betalt för mer än två timmars advokatarbete får sällan den häktade av staten.
Jag anser att samhället inte tar hand om de som suttit oskyldigt häktade. De borde ha lika mycket rätt till hjälp som till vilket brottsoffer som helst, men det kanske är en mycket dum jämförelse. Jag vet nämligen att många brottsoffer lider stor nöd på hjälp, vilket är ett ämne jag avser att återkomma till senare. Men de som suttit oskyldigt häktade bör ses som brottsoffer. De har berövats sin frihet, utan att vara skyldiga till brott.
Det är de svaga i vårt samhälle som ofta råkar illa ut. De drabbas av mycket elände, men de brukar sällan klaga i första taget. I samhället kan alla hamna bland de svaga. Det räcker med att läsa om omsorgen av äldre i vissa kommuner, såsom i Boden senast. Frukost kl 10.00, lunch kl 11.00. Så illa behandlas inte ens någon inom Kriminalvårdens murar. Där råder bättre villkor.
Men att en grupp i vårt samhälle behandlas illa betyder aldrig att det är acceptabelt att någon annan grupp i vårt samhälle också behandlas illa. Det är ”bara” bevis på pågående brister i vårt samhälle. Och en sak vet vi. När det är valår kommer den stora gruppen av pensionärer att lovas än det ena och än det andra. För den gruppen är viktig för politikerna under valåren.
De som suttit oskyldigt frihetsberövade eller kommer att sitta oskyldigt frihetsberövade kommer knappast att få några vallöften. För ingen väljare har tänkt sig en framtid som oskyldigt frihetsberövad eller att ens att riskera att behöva bli drabbad av ett sådant fruktansvärt och ofta förödande livsöde. Förödande för att många anser att den som suttit oskyldigt häktad måste väl ändå vara skyldig till något. Ingen rök utan eld. Den oskyldigt häktade bär således inte sällan med sig en osynlig boja av att ha varit häktad.
En sann historia
Slutligen ska jag nämna en sann historia om en klient som satt oskyldigt häktad. Det var en man som hade umgåtts med några andra män en sommardag. Dagen hade de ägnat åt att dricka sig berusade i centrala Skellefteå och sannolikt hade någon eller några ringt polisen för att männen störde ordningen genom att vara högljudda. Polisen kom till platsen och min klient blev gripen för fylleri på allmän plats. Övriga kompisar han smita undan polisen. Efter bara några timmar i en cell på Skellefteå polisstation ansåg polisen att min klient var tillräckligt nykter för att släppas.
Min klient var inte från Skellefteå och inte heller från Sverige. Samma sak med klientens kompisar, som sannolikt redan lämnat Skellefteå med buss. Klienten sökte nämligen sina vänner under flera timmar, men utan framgång. Mot kvällen blev det ganska kallt ute. Det hade varit en sval sommardag och det blev en kall kväll och natt. Klienten började frysa mycket och han hade inga pengar till vare sig hotell eller buss. Klienten gick därför tillbaka till polisstationen och frågade om hjälp.
Hjälpen blev att en polisman lovade att ringa de sociala myndigheterna. Polismannen sa att någon från det sociala skulle komma inom kort och att min klient måste vänta utanför polishuset till någon från det sociala kunde komma. Klienten som varken kan svenska eller engelska förstod ändå att någon skulle komma och hjälpa honom, men mer än så förstod han inte. Tiden gick och klienten började frysa allt mer. Till slut frös klienten så mycket att han kände att han måste få komma in på polisstationen och värma sig. Klienten ringde på polishuset, men nu var det kväll och ingen svarade. Klienten knackade på dörrar och fönster, men ingen svarade.
I ovan nämnd situation hoppade klienten över ett stängsel för att pröva på att knacka på de fönster och dörrar som fanns inom det inhägnade polisområdet. Alla knackningar var dock förgäves. Ingen öppnade någon dörr eller något fönster.
I det inhägnade området stod en polisbil. Min klient valde då att sätta sig i polisbilen för att värma sig. Då dök polisen upp och grep min klient som blev misstänkt för att försöka stjäla bilen. Min klient kunde ingen svenska och ingen engelska. Poliserna kunde inte förstå det språk min klient behärskade. Det blev därför så att polisen grep min klient. Gripandet var lätt att förstå. Om klienten kunnat svenska hade det hela sannolikt slutat med att polisen hjälpt min klient att få kontakt med någon inom socialtjänsten.
Några dagar senare blev det häktningsförhandling och med tolkens hjälp förstod jag att min klient hade frusit så mycket att han i det närmaste hade försökt bryta sig in i polishuset, dock utan att lyckas. Jag förstod att klienten inte tänkte ta polisbilen som stod inom ett inhägnat område. Som klienten sa ”Det hade krävts en pansarvagn för att köra sig ut från det stängda området.” Min klient har dessutom inget körkort (han kan inte ens köra bil) och han har mycket dålig syn.
Vid häktningen försvarade jag således en person misstänkt för försök till bilstöld, som egentligen försökt ta sig in i polishuset för att slippa frysa, men som till slut gett upp och satt sig i en olåst polisbil för att värma sig. Jag tog för givet att klienten skulle släppas vid häktningen. Det var i mina ögon helt uppenbart att klienten inte hade för avsikt att stjäla polisbilen.
Klienten blev dock häktad och fick sitta ungefär en vecka i häkte varefter det blev förhandling i målet. Klienten blev förstås friad. Klienten har dock inte haft något lidande av häktningen i efterhand. Han var inte från Sverige och häktningen kommer inte på något sätt påverka hans framtid negativt. Men oskyldigt häktad, det var han. Han var så oskyldig man kan vara till det brott han satt häktad för. Häktningen har dock sin förklaring i språkligt missförstånd och om en felaktig häktning kan vara mindre allvarlig är detta ett sådant undantagsfall.
torsdag 14 april 2011
Simborgarmärke i juridik
Jag försökte i går ta simborgarmärket i juridik vilket är att jämföra med 200 meters simning utan tidtagning i valfritt simsätt. Det gick inte så bra.
Provet inleddes med att man skulle skriva sitt namn högst upp till vänster. Den frågan klarade jag inte, enligt läraren. Det gick tydligen inte att läsa vad jag skrivit. Rätt svar hade motsvarat ungefär 10 meter. Är det mitt fel att läraren inte kan läsa min namnteckning? Nej, jag avser därför att driva den frågan i domstol. Ända upp till HD om så behövs.
Nästa fråga var på latin. Frågan var vad orden ”pacta sund servanda” betyder. Jag svarade att jag arbetar i Sverige varför frågan måste vara helt felställd. Jag ville byta fråga, men fick inte. Fick inga poäng på den frågan heller. Fick däremot en mycket stor röd bock i kanten.
Nästa fråga var enkel. Vem stiftar våra lagar. Jag hade dock en ganska dålig dag och svarade statsministern. Svaret är Riksdagen, men jag fick en poäng för att jag inte var så långt ifrån rätt svar.
Nästa fråga var vad statsministern heter. Vad har en sådan fråga med juridik att göra? Jag vet att han som är statsminister är flintskallig, men namnet var som bortblåst från mitt minne. Jag skrev den flintskallige moderaten vars hustru ser trevlig ut och också är politiker. Fick rätt på det svaret. Det kan man ju inte klaga på. Jag borde nog fått ytterligare en röd bock i kanten.
Nästa fråga var följande. Vad är en stämning? Jag redogjorde i detalj att stämning är ett känslostillstånd som kan vara gott, dåligt eller neutralt. Jag lämnade exempel på vad jag menade. Vitt vin med räkor i sällskap med sin käraste är ett tillstånd av god stämning. Sitta på toa och upptäcka att toapapperet är slut ger en dålig stämning. Att titta på två hockeylag där ena laget inte är Skellefteå ger en neutral stämning. Läraren tyckte att svaret var bra, men fel. Vad rätt svar är vet jag ännu inte. Jag frågade några kollegor i stan, men de visste inte heller vad rätt svar är. Vi måste nog ringa till någon Stockholms advokat. De kan ju allting.
Sedan började provet bli riktigt svårt. Eller rättare sagt i det närmaste omöjligt. Nästa fråga var vad en åklagare är för något. Alltid en människa svarade jag. Vad annars? Men det var tydligen också fel svar. Läraren trodde mitt svar var ett skämt. Men vad är en åklagare om åklagaren inte är en människa? Ett odjur? Det kanske många åtalade anser, men det kan nog inte heller vara rätt svar.
Nästa fråga vara vad en dom är för något. Det vet jag mycket väl men att beskriva det med ord är inte det lättaste. Jag svarade att en dom är en dom, det vet ju alla. Men jag förstod att svaret skulle vara en definition av vad en dom är. Kan du det? Jag kunde inte det. Jag tog den röda bocken som en man, d v s utan att gråta.
Efter som det handlar om ett prov som ska hålla samma nivå som ett simborgarmärke kanske du förstår att det inte var så många fler frågor. En av dessa frågor klarade jag dock galant. Frågan var hur Europadomstolen respektive HD ser på skattetillägg. Jag redogjorde för avgörandena mot Finland och Ryssland från 2009, HD:s syn på den frågan april 2010, min egen syn på den frågan och skrev en hel del om de många ärenden som drivs mot Sverige i skrivande stund i Europadomstolen. Men frågan var förstås så enkel att det hade gett mer poäng om jag skrivit mitt namn läsligt. I HD förlorade skattebetalarna med rösterna 2-3. Det går att säga att svenska Staten vann med 3-2. Det var en jämn match, som dock aldrig kunnat sluta oavgjort
Som ni förstår blev jag inte godkänd, men nästa år får jag en ny chans att ta simborgarmärket i juridik. Den chansen ska jag inte missa.
På tal om frågor undrar jag om ni klarar av att förklara var kronan som försvann tog vägen.
Tre män handlade ved för 10 kr var av en vedförsäljare. Som ni vet blir 10 kr x 3 alltid 30 kr.
Veden var dock inte av allra bästa kvalitet varför vedhandlaren skickade drängen för att lämna tillbaka sammanlagt 5 kr av erhållna 30 kr. Drängen hann ikapp männen men visste inte hur han skulle dela 5 kr på tre och kom därför på den praktiska lösningen att han kunde behålla
2 kr själv och lämna 1 kr var till de tre männen. Så blev det även i praktiken.
Fakta är att de tre männen efter att ha återfått 1 kr var betalat 9 kr var för veden. 9 kr x 3 är alltid 27 kr. Fakta är att drängen tog hand om 2 kr. Fakta är att 27 kr + 2 kr = 29 kr. Fakta är att en krona saknas. Var tog den kronan vägen? Med fakta går det ibland att förvilla. Eller hur?
Fakta presenterade i en viss ordning eller på ett visst sätt kan lätt förvilla även den som tror sig vara en vis man eller vis kvinna. Godtar man fakta på det sätt jag ovan redovisat för kommer kronan som fattas att fattas i all framtid. Kom därför ihåg att vara kritisk mot fakta, såvida fakta kommer från någon som kanske har som avsikt att lura dig.
Provet inleddes med att man skulle skriva sitt namn högst upp till vänster. Den frågan klarade jag inte, enligt läraren. Det gick tydligen inte att läsa vad jag skrivit. Rätt svar hade motsvarat ungefär 10 meter. Är det mitt fel att läraren inte kan läsa min namnteckning? Nej, jag avser därför att driva den frågan i domstol. Ända upp till HD om så behövs.
Nästa fråga var på latin. Frågan var vad orden ”pacta sund servanda” betyder. Jag svarade att jag arbetar i Sverige varför frågan måste vara helt felställd. Jag ville byta fråga, men fick inte. Fick inga poäng på den frågan heller. Fick däremot en mycket stor röd bock i kanten.
Nästa fråga var enkel. Vem stiftar våra lagar. Jag hade dock en ganska dålig dag och svarade statsministern. Svaret är Riksdagen, men jag fick en poäng för att jag inte var så långt ifrån rätt svar.
Nästa fråga var vad statsministern heter. Vad har en sådan fråga med juridik att göra? Jag vet att han som är statsminister är flintskallig, men namnet var som bortblåst från mitt minne. Jag skrev den flintskallige moderaten vars hustru ser trevlig ut och också är politiker. Fick rätt på det svaret. Det kan man ju inte klaga på. Jag borde nog fått ytterligare en röd bock i kanten.
Nästa fråga var följande. Vad är en stämning? Jag redogjorde i detalj att stämning är ett känslostillstånd som kan vara gott, dåligt eller neutralt. Jag lämnade exempel på vad jag menade. Vitt vin med räkor i sällskap med sin käraste är ett tillstånd av god stämning. Sitta på toa och upptäcka att toapapperet är slut ger en dålig stämning. Att titta på två hockeylag där ena laget inte är Skellefteå ger en neutral stämning. Läraren tyckte att svaret var bra, men fel. Vad rätt svar är vet jag ännu inte. Jag frågade några kollegor i stan, men de visste inte heller vad rätt svar är. Vi måste nog ringa till någon Stockholms advokat. De kan ju allting.
Sedan började provet bli riktigt svårt. Eller rättare sagt i det närmaste omöjligt. Nästa fråga var vad en åklagare är för något. Alltid en människa svarade jag. Vad annars? Men det var tydligen också fel svar. Läraren trodde mitt svar var ett skämt. Men vad är en åklagare om åklagaren inte är en människa? Ett odjur? Det kanske många åtalade anser, men det kan nog inte heller vara rätt svar.
Nästa fråga vara vad en dom är för något. Det vet jag mycket väl men att beskriva det med ord är inte det lättaste. Jag svarade att en dom är en dom, det vet ju alla. Men jag förstod att svaret skulle vara en definition av vad en dom är. Kan du det? Jag kunde inte det. Jag tog den röda bocken som en man, d v s utan att gråta.
Efter som det handlar om ett prov som ska hålla samma nivå som ett simborgarmärke kanske du förstår att det inte var så många fler frågor. En av dessa frågor klarade jag dock galant. Frågan var hur Europadomstolen respektive HD ser på skattetillägg. Jag redogjorde för avgörandena mot Finland och Ryssland från 2009, HD:s syn på den frågan april 2010, min egen syn på den frågan och skrev en hel del om de många ärenden som drivs mot Sverige i skrivande stund i Europadomstolen. Men frågan var förstås så enkel att det hade gett mer poäng om jag skrivit mitt namn läsligt. I HD förlorade skattebetalarna med rösterna 2-3. Det går att säga att svenska Staten vann med 3-2. Det var en jämn match, som dock aldrig kunnat sluta oavgjort
Som ni förstår blev jag inte godkänd, men nästa år får jag en ny chans att ta simborgarmärket i juridik. Den chansen ska jag inte missa.
På tal om frågor undrar jag om ni klarar av att förklara var kronan som försvann tog vägen.
Tre män handlade ved för 10 kr var av en vedförsäljare. Som ni vet blir 10 kr x 3 alltid 30 kr.
Veden var dock inte av allra bästa kvalitet varför vedhandlaren skickade drängen för att lämna tillbaka sammanlagt 5 kr av erhållna 30 kr. Drängen hann ikapp männen men visste inte hur han skulle dela 5 kr på tre och kom därför på den praktiska lösningen att han kunde behålla
2 kr själv och lämna 1 kr var till de tre männen. Så blev det även i praktiken.
Fakta är att de tre männen efter att ha återfått 1 kr var betalat 9 kr var för veden. 9 kr x 3 är alltid 27 kr. Fakta är att drängen tog hand om 2 kr. Fakta är att 27 kr + 2 kr = 29 kr. Fakta är att en krona saknas. Var tog den kronan vägen? Med fakta går det ibland att förvilla. Eller hur?
Fakta presenterade i en viss ordning eller på ett visst sätt kan lätt förvilla även den som tror sig vara en vis man eller vis kvinna. Godtar man fakta på det sätt jag ovan redovisat för kommer kronan som fattas att fattas i all framtid. Kom därför ihåg att vara kritisk mot fakta, såvida fakta kommer från någon som kanske har som avsikt att lura dig.
fredag 28 januari 2011
Yppandeförbud - alltid lika med ett-noll till polis / åklagare?
Du som i likhet med många andra ser på TV och läser tidningar kan inte ha undgått att läsa om olika brott och brottslingar långt innan det finns en fällande dom eller ens ett åtal.
Nu står det om EVA-fallet. Det går att läsa mycket om den 51-åring som sedan ett tag sitter häktad. De som skriver om fallet hänvisar till sina ”källor”.
Den 51 åriga personens försvarare säger ingenting. Advokaten har yppandeförbud d v s advokaten får inte uttala sig alls. Advokater respekterar den formen av förbud och uttalar sig därför inte i media, annat än om sådant som med säkerhet inte omfattas av yppandeförbudet.
De som läcker till media måste dock vara personer med insyn i förundersökningen och vad de läcker ut kanske beror på eget intresse. Eller att de får betalt av media för att lämna ut sekretessbelagd information, men det är förstås också en form av eget intresse.
Eget intresse kan vara att få den som sitter häktad att framstå som skyldig för att på så sätt lättare få den personen omhäktad. Omhäktning leder till längre utredningstid under vilken den misstänkte står under daglig tillsyn och befinner sig under stor psykisk press. Eget intresse kan vara att för media förklara att vi (polisen) gör ett bra arbete och få det att framstå som att det bara är en tidsfråga innan nödvändig bevisning finns för ett åtal. Eget intresse kan förstås också att få betalt för att lämna ut sekretessbelagd information.
Många jag umgås ”vet” redan ”tack vare” media att 51 åringen är skyldig. De ”vet” att han är en styckmördare. Men vad vet de egentligen? De vet att Eva är mördad, men ingen bevisning har läckt ut som visar att 51 åringen är skyldig. Fanns sådan bevisning skulle det sannolikt redan ha skrivits om den bevisningen.
Det går dock att läsa att 51 åringen är en kallblodig person eftersom han ännu inte brutit ihop. Läckorna och vissa experter menar att han borde ha brutit ihop för länge sedan. Men kanske är det så att 51 åringen har ett gott samvete d v s är oskyldig och därför är vid relativt gott mod. 51 åringen kanske utgår ifrån att han inte kan fällas om han är oskyldig. Så resonerar kanske den som litar på att vår lagstiftning fungerar.
Om bevisning framkommer som visar att 51 åringen är skyldig kommer ha att få sitt straff. Om sådan bevisning inte framkommer gissar jag att 51 åringens ”helvete” på jorden börjar den dag han sätts på fri fot. Då om någonsin kommer han att få uppleva vilken information som läckt ut om honom. Det vet han nog inte än på grund av att han hålls isolerad. Då kommer han att få uppleva att media kommer följa varje steg han tar ett bra tag framåt i tiden. Då kommer han att få uppleva att många tror att han är skyldig, kanske även närstående. För media skulle väl inte skriva om någon som är oskyldig? Så resonerar en hel del ”vanliga” människor.
Det jag vet om 51 åringen är ingenting annat än att han nog hade en relation till Eva. Men finns det mer än så som föranlett misstanke om styckmord? Om inte är det skrämmande att fallet redan nu fått sådan uppmärksamhet enbart riktad mot 51 åringen.
Med 1-0 till polis/åklagare menar jag att polisen genom att lämna ut sekretessbelagd information gett domstolen en bild av 51 åringen som kanske inte alls är sann. Den möjligheten kanske advokaten också har, men då måste advokaten bryta mot yppandeförbudet. Det gör sällan eller aldrig advokater. Vi följer spelreglerna till punkt
och pricka. Dessutom är knappast media intresserade att skriva något gott om 51 åringen eftersom han kan vara skyldig till mord. Men även om 51 åringen blir friad eller inte åtalad lär media aldrig skriva gott om 51 åringen. Inte ens om det skulle visa sig att polisen hittar någon annan som är skyldig. Då försvinner 51 åringen endast bort från media som en person som det inte längre finns intresse att skriva om.
Jag har skrivit det förut. Rapport och Aktuellt börjar och avslutar varje nyhetssändning med att säga god kväll. Däremellan berättar de varför det inte är en god kväll. Eller hur? Jag vet föräldrar som förbjuder barn att se vissa filmer som inte alls är skrämmande. Samma föräldrar brukar låta barnen se Rapport och Aktuellt, som om nyheterna inte nästan varje dag vore skrämmande i sig.
Läcka? Det är en liknelse för att lämna ut hemlig information. Det är vanligt med liknelser i samhället. Moderaterna skriver gärna att det finns ”hinder” för företagandet när de menar att skattetrycket är för högt eller att det finns en svår ”tröskel” att ta sig över när de menar att
det finns alldeles för många blanketter att hålla reda på när det gäller söka olika bidrag från EU. Socialdemokraterna talar ofta med ord som ”klyftor” mellan oss när de menar att vissa har alldeles för bra inkomster jämfört med andra i samhället. Det finns många liknelser att hålla reda på. Högern gillar i det avseende att jämföra med olika hinder och sossarna med att det borde finnas mer ”goda” regler för att förhindra olika klyftor mellan oss.
Pingad på intressant
Nu står det om EVA-fallet. Det går att läsa mycket om den 51-åring som sedan ett tag sitter häktad. De som skriver om fallet hänvisar till sina ”källor”.
Den 51 åriga personens försvarare säger ingenting. Advokaten har yppandeförbud d v s advokaten får inte uttala sig alls. Advokater respekterar den formen av förbud och uttalar sig därför inte i media, annat än om sådant som med säkerhet inte omfattas av yppandeförbudet.
De som läcker till media måste dock vara personer med insyn i förundersökningen och vad de läcker ut kanske beror på eget intresse. Eller att de får betalt av media för att lämna ut sekretessbelagd information, men det är förstås också en form av eget intresse.
Eget intresse kan vara att få den som sitter häktad att framstå som skyldig för att på så sätt lättare få den personen omhäktad. Omhäktning leder till längre utredningstid under vilken den misstänkte står under daglig tillsyn och befinner sig under stor psykisk press. Eget intresse kan vara att för media förklara att vi (polisen) gör ett bra arbete och få det att framstå som att det bara är en tidsfråga innan nödvändig bevisning finns för ett åtal. Eget intresse kan förstås också att få betalt för att lämna ut sekretessbelagd information.
Många jag umgås ”vet” redan ”tack vare” media att 51 åringen är skyldig. De ”vet” att han är en styckmördare. Men vad vet de egentligen? De vet att Eva är mördad, men ingen bevisning har läckt ut som visar att 51 åringen är skyldig. Fanns sådan bevisning skulle det sannolikt redan ha skrivits om den bevisningen.
Det går dock att läsa att 51 åringen är en kallblodig person eftersom han ännu inte brutit ihop. Läckorna och vissa experter menar att han borde ha brutit ihop för länge sedan. Men kanske är det så att 51 åringen har ett gott samvete d v s är oskyldig och därför är vid relativt gott mod. 51 åringen kanske utgår ifrån att han inte kan fällas om han är oskyldig. Så resonerar kanske den som litar på att vår lagstiftning fungerar.
Om bevisning framkommer som visar att 51 åringen är skyldig kommer ha att få sitt straff. Om sådan bevisning inte framkommer gissar jag att 51 åringens ”helvete” på jorden börjar den dag han sätts på fri fot. Då om någonsin kommer han att få uppleva vilken information som läckt ut om honom. Det vet han nog inte än på grund av att han hålls isolerad. Då kommer han att få uppleva att media kommer följa varje steg han tar ett bra tag framåt i tiden. Då kommer han att få uppleva att många tror att han är skyldig, kanske även närstående. För media skulle väl inte skriva om någon som är oskyldig? Så resonerar en hel del ”vanliga” människor.
Det jag vet om 51 åringen är ingenting annat än att han nog hade en relation till Eva. Men finns det mer än så som föranlett misstanke om styckmord? Om inte är det skrämmande att fallet redan nu fått sådan uppmärksamhet enbart riktad mot 51 åringen.
Med 1-0 till polis/åklagare menar jag att polisen genom att lämna ut sekretessbelagd information gett domstolen en bild av 51 åringen som kanske inte alls är sann. Den möjligheten kanske advokaten också har, men då måste advokaten bryta mot yppandeförbudet. Det gör sällan eller aldrig advokater. Vi följer spelreglerna till punkt
och pricka. Dessutom är knappast media intresserade att skriva något gott om 51 åringen eftersom han kan vara skyldig till mord. Men även om 51 åringen blir friad eller inte åtalad lär media aldrig skriva gott om 51 åringen. Inte ens om det skulle visa sig att polisen hittar någon annan som är skyldig. Då försvinner 51 åringen endast bort från media som en person som det inte längre finns intresse att skriva om.
Jag har skrivit det förut. Rapport och Aktuellt börjar och avslutar varje nyhetssändning med att säga god kväll. Däremellan berättar de varför det inte är en god kväll. Eller hur? Jag vet föräldrar som förbjuder barn att se vissa filmer som inte alls är skrämmande. Samma föräldrar brukar låta barnen se Rapport och Aktuellt, som om nyheterna inte nästan varje dag vore skrämmande i sig.
Läcka? Det är en liknelse för att lämna ut hemlig information. Det är vanligt med liknelser i samhället. Moderaterna skriver gärna att det finns ”hinder” för företagandet när de menar att skattetrycket är för högt eller att det finns en svår ”tröskel” att ta sig över när de menar att
det finns alldeles för många blanketter att hålla reda på när det gäller söka olika bidrag från EU. Socialdemokraterna talar ofta med ord som ”klyftor” mellan oss när de menar att vissa har alldeles för bra inkomster jämfört med andra i samhället. Det finns många liknelser att hålla reda på. Högern gillar i det avseende att jämföra med olika hinder och sossarna med att det borde finnas mer ”goda” regler för att förhindra olika klyftor mellan oss.
Pingad på intressant
måndag 28 december 2009
Hur små fiskar blir till valar i våra domstolar
Vi borde alla oroa oss över att det finns så mycket narkotika i samhället. Det är ett stort problem. Många fina unga människors liv förstörs av att de kommer in i ett missbruk.
Även anhöriga och vänner drabbas ofta hårt. Mina tankar går ofta till alla anhöriga jag träffar i arbetet.
Från början är de flesta ”bara” missbrukare, men för att finansiera sitt eget missbruk börjar de begå brott. Brottet är ofta att de själva i liten skala börjar sälja narkotika.
Jag har försvarat många av dessa unga människor. Jag vill inte att de hamnar i fängelse. Jag vill att de i stället döms till skyddstillsyn i kombination med vård. En påföljd som går att kombinera med ett kortare straff (fängelse i högst 3 månader) vilket kan vara acceptabelt.
Det blir inte alltid som jag vill. Jag anser att det beror på att polis/åklagare inte alltid klarar av att utreda sanningen i mål där det finns flera tilltalade (tilltalad är ett finare ord för åtalad) och att domstolarna låter det gå ut över de tilltalade.
I narkotikans värld finns det i toppen ett fåtal valar. Valarna är de som tjänar miljoner på att sälja knark till våra ungdomar. Valarna är de ”riktiga” skurkarna. De som aldrig brukar åka fast.
Längst ner finns små fiskar i form av missbrukarna. Något större fiskar är de missbrukare som också säljer narkotika för att finansiera sitt eget missbruk.
Mellan valarna och de små fiskarna finns det förstås mellanstora fiskar.
Gissa vilka jag brukar försvara? Rätt gissat. Jag brukar försvara små fiskar eller något större fiskar än de minsta fiskarna. Valar har jag nog aldrig träffat på. De små fiskarna och de något större fiskarna borde samhället stötta. Inte jaga och sätta i fängelse som om de vore valar eller betydligt större fiskar än de mindre fiskarna i narkotikans värld.
I praktiken händer ofta följande i våra domstolar.
En mindre fisk åtalas. Den fisken har umgåtts med ett stim mindre fiskar i en lokal när polisen slår till. Polisen tar hand om alla småfiskar och finner en större mängd narkotika. Mängden narkotika per person är dock inte anmärkningsvärd stor.
Alla små fiskar åtalas som medgärningsmän och utan någon närmare bevisning anses alla ha lika skuld till den större mängd narkotika som fanns i lokalen. Alla döms till långa fängelsestraff. Ingen får vård i stället fängelse.
I pressen framstår det som ett flera valar åkt fast. Som om småfiskarna var stora narkotika-langare. Det är dock domstolen som förvandlat den lilla fisken till en val eller i vart fall en betydligt större fisk än vad det egentligen är fråga om.
I våra fängelser sitter många småfiskar inne på långa fängelsestraff.
Varför har det blivit så att småfiskarna får långa straff? Jag tror inte att domstolarna kan se människan bakom brottet. De klarar inte av att skilja en småfisk från en val. För säkerhets skull ser de därför alla fiskar som valar. Det strider dock mot den rättssäkerhet som borde gälla i en rättsstat som Sverige
Småfiskarnas hopp är att vi advokater kan ta tillvara deras rätt, men det är inte lätt. Jag tycker ofta att jag lyckats visa för rätten att åklagaren bara fångat en liten fisk, men inte sällan ser rätten på den frågan med helt andra ögon.
Min förhoppning är dock att väcka debatt kring denna fråga. Jag tror nämligen inte att allmänheten anser att småfiskarna skall sättas i fängelse. De anser nog som jag nämligen att vård och stöd från samhället är det rätta vägen. Den rätta vägen kan bara vara att hjälpa unga människor att komma ur sitt missbruk. Inte att sätta dem i fängelse en längre tid.
Kriminalvården är dock i många avseenden bra, men det är en helt annan fråga, som jag avser att återkomma till senare.
Jag får ofta frågor från vänner och bekanta eller personer jag bara träffar vid exempelvis en middag med ytligt bekanta hur jag kan försvara narkotikalangare. Ett brott många föraktar i vårt samhälle. Jag förklarar alltid att jag inte försvarar brottet. Jag försvarar oftast ”bara” en svag människa som behöver samhällets stöd för att komma ur sitt missbruk. Jag förklarar också att de inte skall tro att det är topparna i narkotikans värld som blir dömda i våra domstolar. Det är för det mesta bara småfiskar som fångats i ett stort stim av småfiskar.
Jörgen Frisk
Även anhöriga och vänner drabbas ofta hårt. Mina tankar går ofta till alla anhöriga jag träffar i arbetet.
Från början är de flesta ”bara” missbrukare, men för att finansiera sitt eget missbruk börjar de begå brott. Brottet är ofta att de själva i liten skala börjar sälja narkotika.
Jag har försvarat många av dessa unga människor. Jag vill inte att de hamnar i fängelse. Jag vill att de i stället döms till skyddstillsyn i kombination med vård. En påföljd som går att kombinera med ett kortare straff (fängelse i högst 3 månader) vilket kan vara acceptabelt.
Det blir inte alltid som jag vill. Jag anser att det beror på att polis/åklagare inte alltid klarar av att utreda sanningen i mål där det finns flera tilltalade (tilltalad är ett finare ord för åtalad) och att domstolarna låter det gå ut över de tilltalade.
I narkotikans värld finns det i toppen ett fåtal valar. Valarna är de som tjänar miljoner på att sälja knark till våra ungdomar. Valarna är de ”riktiga” skurkarna. De som aldrig brukar åka fast.
Längst ner finns små fiskar i form av missbrukarna. Något större fiskar är de missbrukare som också säljer narkotika för att finansiera sitt eget missbruk.
Mellan valarna och de små fiskarna finns det förstås mellanstora fiskar.
Gissa vilka jag brukar försvara? Rätt gissat. Jag brukar försvara små fiskar eller något större fiskar än de minsta fiskarna. Valar har jag nog aldrig träffat på. De små fiskarna och de något större fiskarna borde samhället stötta. Inte jaga och sätta i fängelse som om de vore valar eller betydligt större fiskar än de mindre fiskarna i narkotikans värld.
I praktiken händer ofta följande i våra domstolar.
En mindre fisk åtalas. Den fisken har umgåtts med ett stim mindre fiskar i en lokal när polisen slår till. Polisen tar hand om alla småfiskar och finner en större mängd narkotika. Mängden narkotika per person är dock inte anmärkningsvärd stor.
Alla små fiskar åtalas som medgärningsmän och utan någon närmare bevisning anses alla ha lika skuld till den större mängd narkotika som fanns i lokalen. Alla döms till långa fängelsestraff. Ingen får vård i stället fängelse.
I pressen framstår det som ett flera valar åkt fast. Som om småfiskarna var stora narkotika-langare. Det är dock domstolen som förvandlat den lilla fisken till en val eller i vart fall en betydligt större fisk än vad det egentligen är fråga om.
I våra fängelser sitter många småfiskar inne på långa fängelsestraff.
Varför har det blivit så att småfiskarna får långa straff? Jag tror inte att domstolarna kan se människan bakom brottet. De klarar inte av att skilja en småfisk från en val. För säkerhets skull ser de därför alla fiskar som valar. Det strider dock mot den rättssäkerhet som borde gälla i en rättsstat som Sverige
Småfiskarnas hopp är att vi advokater kan ta tillvara deras rätt, men det är inte lätt. Jag tycker ofta att jag lyckats visa för rätten att åklagaren bara fångat en liten fisk, men inte sällan ser rätten på den frågan med helt andra ögon.
Min förhoppning är dock att väcka debatt kring denna fråga. Jag tror nämligen inte att allmänheten anser att småfiskarna skall sättas i fängelse. De anser nog som jag nämligen att vård och stöd från samhället är det rätta vägen. Den rätta vägen kan bara vara att hjälpa unga människor att komma ur sitt missbruk. Inte att sätta dem i fängelse en längre tid.
Kriminalvården är dock i många avseenden bra, men det är en helt annan fråga, som jag avser att återkomma till senare.
Jag får ofta frågor från vänner och bekanta eller personer jag bara träffar vid exempelvis en middag med ytligt bekanta hur jag kan försvara narkotikalangare. Ett brott många föraktar i vårt samhälle. Jag förklarar alltid att jag inte försvarar brottet. Jag försvarar oftast ”bara” en svag människa som behöver samhällets stöd för att komma ur sitt missbruk. Jag förklarar också att de inte skall tro att det är topparna i narkotikans värld som blir dömda i våra domstolar. Det är för det mesta bara småfiskar som fångats i ett stort stim av småfiskar.
Jörgen Frisk
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)