Dålig ersättning till dig när rättsväsendet klantat till det

De flesta som blir frihetsberövade har gjort någon dumhet. Annars brukar man inte bli frihetsberövad.

Om polisen berövar dig din frihet och polisen dessutom beslutat att så skall ske så är du gripen. Det är endast i brådskande fall polisen får ta beslut om gripanden. Det behöver inte vara brott på vilken påföljden kan bli fängelse.

Vem som helst får dessutom gripa den som påträffas på bar gärning eller flyende fot, men då måste det vara fråga om ett brott på vilket fängelse kan följa. Den gripne ska då skyndsamt överlämnas till närmaste polisman.

Om åklagaren beslutar att du ska frihetsberövad är du anhållen. Åklagarens beslut verkställs ofta av polisen.

Gripen eller anhållen kan man bara vara en kortare tid. För att du skall vara frihetsberövad en längre tid måste domstol besluta om häktning. Begäran om häktning skall lämnas in till tingsrätten senast kl 12.00 tredje dagen efter anhållningsbeslutet.

Häktningsförhandling hålls senast fyra dagar efter gripandet eller att anhållningsbeslutet verkställdes.

Den som sitter häktad kan begäras omhäktad många gånger. Tiden i häktet kan således bli mycket lång. Under den tid man sitter häktad har man ofta fulla restriktioner, vilket betyder förbud att ha kontakt med omvärlden, så som att se på TV, läsa tidningar o s v. För många är det en mycket psykiskt påfrestande tid.

Den häktade har kontakt med sin advokat, men är det fulla restriktioner får advokaten inte föra meddelande till den häktade eller från den häktade. Vill den häktade med fulla restriktioner ha kontakt med omvärlden måste den häktade be åklagaren eller tingsrätten om tillstånd till detta. Det kan bli så att åklagaren exempelvis tillåter den häktade att läsa vissa böcker eller framföra en hälsning till sin fru eller sina barn.

Denna gång ska bloggen inte handla om de som suttit skyldigt häktade, utan om de som suttit oskyldigt häktade.

Det vanliga är således att den som suttit häktad är skyldig till brott. Ofta handlar det om mycket allvarliga brott. Men då och då visar det sig att den som suttit häktad varit oskyldig. Den som oskyldigt suttit häktad tror att hävandet av häktningen är detsamma som att den jobbiga tiden är över. Så är sällan fallet. Efter häktningen kommer en ny jobbig tid. Den häktade får veta vad som stått om den häktade i tidningar och vad som sagts om den häktade i TV. Den häktade får dessutom ofta ta del av vad som stått om den häktade på internet.

Den häktade kan i TV, i tidningar eller på internet ha fått ett smeknamn, som den 35-årige mördaren, den 47-årige porrkungen, den 23-årige pedofilen eller andra ännu mindre tilltalande smeknamn.

Om den häktade kommer från en mindre ort vet många via ryktesspridning vem den häktade är och på hans (eller hennes) arbetsplats vet alla vem han är. Alla utan undantag.

Den häktade har en jobbig tid framför sig. Många kommer att kräva svar, så som om den häktade varit skyldig till något. Vissa kommer undvika den häktade, för att så att säga inte behöva smittas av den häktades dåliga rykte.

Som tur är för den häktade har vi en lag om ersättning vid frihetsberövande. Det oturliga är att den lagen inte ger tillräckligt i ekonomisk ersättning. Lagen är helt enkelt inte bra nog.

Lagen

Lagen ger den frihetsberövade rätt till ersättning för kränkning (lidande) de dagar frihets-berövandet varade. Det brukar utgå ersättningen med 1 000 kr per dag. Den ersättningen är skattefri. Lidandet pågår dock för många lång tid även efter att häktningen hävts. Till det lidandet klingat av borde ersättning för lidande få utgå, men det kräver en lagändring.

Lagen ger den frihetsberövade full ersättning för inkomstförlust de dagar den häktade gjort inkomstförlust under häktningen. Den häktade brukar dock inte orka arbeta omgående efter en häktning och gör därför ofta inkomstförlust som inte ersätts. Många gånger handlar det om en betydande inkomstförluster.

Den som suttit frihetsberövad kan ofta ha gått miste om framtida inkomster för att arbetsgivaren under den tid den frihetsberövade satt häktad lagt över framtida arbetsuppgifter den häktade skulle haft på andra personer. Arbetsgivaren vågade inte chansa att häktningen skulle hävas och sannolikt har arbetsgivaren tvivlat på den häktade i skuldfrågan. Det är förståligt, för under tiden det rådde fulla restriktioner fick arbetsgivaren inte veta något alls, annat än att den anställde satt häktad för ett allvarligt brott.

Lagen ger den häktade rätt till ersättning för advokatkostnader som har samband med att sammanställa skadeståndsanspråket. Advokaten skall samla in handlingar från gripandet, anhållandet, häktningen, vad det stått i media, intyg från arbetsgivaren angående arbetsförlust och ofta intyg från psykiatrin till styrkande av att klienten tagit illa vid sig av att sitta oskyldigt häktad. Därefter skall advokaten skriva en inlaga med begäran om skadestånd och bifoga de handlingar som talar för att skadestånd bör utgå. För det arbetet brukat staten anse att advokaten som mest ska lägga ned två timmars arbete. Om advokaten inte är klar på två timmar arbetar de flesta advokater ändå den tid det tar. Ofta gratis. Det går inte att slarva fram en inlaga. Men betalt för mer än två timmars advokatarbete får sällan den häktade av staten.

Jag anser att samhället inte tar hand om de som suttit oskyldigt häktade. De borde ha lika mycket rätt till hjälp som till vilket brottsoffer som helst, men det kanske är en mycket dum jämförelse. Jag vet nämligen att många brottsoffer lider stor nöd på hjälp, vilket är ett ämne jag avser att återkomma till senare. Men de som suttit oskyldigt häktade bör ses som brottsoffer. De har berövats sin frihet, utan att vara skyldiga till brott.

Det är de svaga i vårt samhälle som ofta råkar illa ut. De drabbas av mycket elände, men de brukar sällan klaga i första taget. I samhället kan alla hamna bland de svaga. Det räcker med att läsa om omsorgen av äldre i vissa kommuner, såsom i Boden senast. Frukost kl 10.00, lunch kl 11.00. Så illa behandlas inte ens någon inom Kriminalvårdens murar. Där råder bättre villkor.

Men att en grupp i vårt samhälle behandlas illa betyder aldrig att det är acceptabelt att någon annan grupp i vårt samhälle också behandlas illa. Det är ”bara” bevis på pågående brister i vårt samhälle. Och en sak vet vi. När det är valår kommer den stora gruppen av pensionärer att lovas än det ena och än det andra. För den gruppen är viktig för politikerna under valåren.

De som suttit oskyldigt frihetsberövade eller kommer att sitta oskyldigt frihetsberövade kommer knappast att få några vallöften. För ingen väljare har tänkt sig en framtid som oskyldigt frihetsberövad eller att ens att riskera att behöva bli drabbad av ett sådant fruktansvärt och ofta förödande livsöde. Förödande för att många anser att den som suttit oskyldigt häktad måste väl ändå vara skyldig till något. Ingen rök utan eld. Den oskyldigt häktade bär således inte sällan med sig en osynlig boja av att ha varit häktad.

En sann historia

Slutligen ska jag nämna en sann historia om en klient som satt oskyldigt häktad. Det var en man som hade umgåtts med några andra män en sommardag. Dagen hade de ägnat åt att dricka sig berusade i centrala Skellefteå och sannolikt hade någon eller några ringt polisen för att männen störde ordningen genom att vara högljudda. Polisen kom till platsen och min klient blev gripen för fylleri på allmän plats. Övriga kompisar han smita undan polisen. Efter bara några timmar i en cell på Skellefteå polisstation ansåg polisen att min klient var tillräckligt nykter för att släppas.

Min klient var inte från Skellefteå och inte heller från Sverige. Samma sak med klientens kompisar, som sannolikt redan lämnat Skellefteå med buss. Klienten sökte nämligen sina vänner under flera timmar, men utan framgång. Mot kvällen blev det ganska kallt ute. Det hade varit en sval sommardag och det blev en kall kväll och natt. Klienten började frysa mycket och han hade inga pengar till vare sig hotell eller buss. Klienten gick därför tillbaka till polisstationen och frågade om hjälp.

Hjälpen blev att en polisman lovade att ringa de sociala myndigheterna. Polismannen sa att någon från det sociala skulle komma inom kort och att min klient måste vänta utanför polishuset till någon från det sociala kunde komma. Klienten som varken kan svenska eller engelska förstod ändå att någon skulle komma och hjälpa honom, men mer än så förstod han inte. Tiden gick och klienten började frysa allt mer. Till slut frös klienten så mycket att han kände att han måste få komma in på polisstationen och värma sig. Klienten ringde på polishuset, men nu var det kväll och ingen svarade. Klienten knackade på dörrar och fönster, men ingen svarade.

I ovan nämnd situation hoppade klienten över ett stängsel för att pröva på att knacka på de fönster och dörrar som fanns inom det inhägnade polisområdet. Alla knackningar var dock förgäves. Ingen öppnade någon dörr eller något fönster.

I det inhägnade området stod en polisbil. Min klient valde då att sätta sig i polisbilen för att värma sig. Då dök polisen upp och grep min klient som blev misstänkt för att försöka stjäla bilen. Min klient kunde ingen svenska och ingen engelska. Poliserna kunde inte förstå det språk min klient behärskade. Det blev därför så att polisen grep min klient. Gripandet var lätt att förstå. Om klienten kunnat svenska hade det hela sannolikt slutat med att polisen hjälpt min klient att få kontakt med någon inom socialtjänsten.

Några dagar senare blev det häktningsförhandling och med tolkens hjälp förstod jag att min klient hade frusit så mycket att han i det närmaste hade försökt bryta sig in i polishuset, dock utan att lyckas. Jag förstod att klienten inte tänkte ta polisbilen som stod inom ett inhägnat område. Som klienten sa ”Det hade krävts en pansarvagn för att köra sig ut från det stängda området.” Min klient har dessutom inget körkort (han kan inte ens köra bil) och han har mycket dålig syn.

Vid häktningen försvarade jag således en person misstänkt för försök till bilstöld, som egentligen försökt ta sig in i polishuset för att slippa frysa, men som till slut gett upp och satt sig i en olåst polisbil för att värma sig. Jag tog för givet att klienten skulle släppas vid häktningen. Det var i mina ögon helt uppenbart att klienten inte hade för avsikt att stjäla polisbilen.

Klienten blev dock häktad och fick sitta ungefär en vecka i häkte varefter det blev förhandling i målet. Klienten blev förstås friad. Klienten har dock inte haft något lidande av häktningen i efterhand. Han var inte från Sverige och häktningen kommer inte på något sätt påverka hans framtid negativt. Men oskyldigt häktad, det var han. Han var så oskyldig man kan vara till det brott han satt häktad för. Häktningen har dock sin förklaring i språkligt missförstånd och om en felaktig häktning kan vara mindre allvarlig är detta ett sådant undantagsfall.

Vårdnadstvister och ibland skrämmande handläggning av socialsekreterare

Vårdnadstvister idag handlar oftast hos vem av föräldrarna barnet ska bo. Gemensam vårdnad är huvudregeln. Men i vissa fall är ensam vårdnad för en av föräldrarna den bästa lösningen.

Vårdnadsmålet inleds med att en av föräldrarna inger en stämningsansökan. I den handlingen brukar det nästan alltid finnas med en begäran om ett eller flera interimistiska beslut. Med det avses beslut från tingsrätten som gäller omedelbart och som gäller till tingsrätten beslutar annat exempelvis genom den kommande slutliga domen.

När det finns med ett interimistiskt yrkande sätter tingsrätten ut målet relativt omgående till förhandling. Inför den förhandlingen inhämtar tingsrätten ett s k snabbyttrande från berörd kommun d v s den kommun där föräldrarna bor. Om föräldrarna bor i olika kommuner kan det bli fråga om att inhämta två snabbyttranden.

I snabbyttrandet står det ofta om föräldrarna tidigare haft kontakt med kommunen och om föräldrarna finns med i belastningsregistret.

Det som är faran med snabbyttrandena är dock att vissa socialsekreterare på det stadiet är överambitiösa och tar in okritiskt granskad information. Jag förklarar enklast vad jag menar genom ett fall från verkligheten.

I ett vårdnadsmål där jag företräder mamman inkom ett snabbyttrande några dagar innan förhandlingen. Den socialsekreterare som skrev det yttrandet valde att även yttra sig om pappans och mammans lämplighet som föräldrar. Det som egentligen ska utredas genom en omfattande vårdnadsutredning, som brukar ta minst fyra månader att genomföra.

Kommunen i fråga - via socialsekreteraren - skrev att mamman inte kunde ta hand om sig själv och därför inte heller om dottern som ännu inte hade fyllt 1 år. Det stod att mamman inte klarade av så enkla saker som att laga mat och städa hemma. Kommunen påpekade vidare att pappan hade arbete och att mamman var arbetslös. Av snabbyttrandet fick man vidare veta att det hos mamman var stökigt och smutsigt samt att mamman led av en psykisk sjukdom, som påverkade hennes förmåga att vara mamma.

Mamman hade flyttat från den kommun det handlar om till Skellefteå kommun under det pågående målet. Den andra kommunen hade därför till Skellefteå kommun skickat en orosanmälan med innebörd att barnet och modern (min klient) levde i misär i Skellefteå.

I den situation jag nu nämner skulle tingsrätten ta ett interimistiskt beslut. Jag insåg att domstolen i den kommun det handlar om skulle döma som socialnämnden uppenbarligen ansåg vara rätt, d v s till pappans fördel. Min klient insåg också att handlingarna från socialnämnden omöjliggjorde chansen att få det interimistiska beslutet på sin sida. Min klient berättade dock att hon är en bra mamma och att hon kan ta hand om sig själv och barnet samt att hon alltid har ordning och reda hemma.

Eftersom jag och min klient visste hur rätten skulle döma interimistiskt fann vi för gott att komma överens med pappan (via hans ombud) om att barnet tills vidare (under den tid det tar att göra en vårdnadsutredning i praktiken) skulle få bo hos pappan, men först efter viss inskolning. Barnet hade vuxit upp med mamman och därför krävdes det viss inskolning
innan barnet kunde överlämnas till pappan.

Inskolningen skulle ske under fem dagar, men pappan kom inte första dagen. Dag två, tre och fyra var pappan hos barnet vid några kortare tillfällen. Femte dagen – tidigt på morgonen – ville pappan åka med barnet till sin kommun, men mamman sa nej. Inskolningen var inte klar. I vredesmod lämnade pappan Skellefteå.

Skellefteå kommun som fått in en orosanmälan från en annan kommun om mamman och hennes förmåga att ta hand om barnet gjorde förstås en egen utredning. Den inleddes med ett oanmält besök hos mamman av en av cheferna på socialnämnden. Den kvinnliga chefen kunder konstatera att det var mycket rent och fint hos mamman och att mamman var frisk och kapabel att ta hand om sitt eget barn. Skellefteå kommun skrev därför en utredning som endast talade till mammans fördel.

Dagiset i Skellefteå blev tillfrågade och de hade bara positiva ord att säga om min klient i hennes egenskap av mamma och dagispersonalen intygade skriftligen att barnet mådde mycket bra och att min klient bara visat goda egenskaper som mamma.

Efter att ha fått ovan nämnda positiva omdömen om klienten började jag utreda varför det kunde stå så mycket negativt om klienten i snabbyttrandet. Svaret är skrämmande och gör mig upprörd.

Kommunen hade fått in bilder på en smutsig och stökig lägenhet. Bilderna var dock inte från mammans lägenhet. Bilderna var från pappans lägenhet. Pappan hade dock förklarat att det inte var han som hade smutsat ned lägenheten eller stökat till i lägenheten. Pappan hade skyllt ifrån sig på mamman. Den socialsekretare som skrev snabbyttrandet litade i det avseendet på pappans uppgifter och skrev därför att mamman var den som hade det smutsigt och stökigt.

Pappan hade vidare sagt att mamman inte kunde ta hand om sig själv och barnet och att mamman inte klarade elementära ting som att laga mat och städa. Socialsekreteraren som skrev snabbyttrandet godtog dessa uppgifter som sanning.

Pappan förklarade att mammans oförmåga att ta hand om sig själv och barnet berodde på en psykisk störning. Socialsekreteraren godtog också den förklaringen som sanning.

Det var helt enkelt så att socialsekreteraren tog för givet att pappan höll sig till sanningen.

Sanningen i målet kommer att komma fram, men det först i samband med den kommande huvudförhandlingen. Då går det att presentera bevisning som visar hur bra min klient är som mamma. För det är hon. Hon är mycket lämplig som mamma. Det inledande snabbyttrandet från kommunen har dock ställt till det och medfört problem som jag inte närmare kan gå in på. Med det är problem som vi håller på att lösa.

Jag är inte upprörd över att pappan ljugit om mamman och hennes omsorgsförmåga. Jag är inte upprörd över att pappan ljugit om att mamman smutsat ned och stökat till hans lägenhet.
Det är nämligen inte ovanligt att en förälder medvetet försöker smutskasta andra föräldern i en vårdnadstvist. Jag är dock upprörd över att en kommun i ett yttrande till en domstol kan skriva att en mamma är olämplig som mamma när det - i efterhand - visar sig att enda källan till den informationen enbart är information från pappan. Hade det framgått av snabbyttrandet att enda källan till den negativa informationen var pappan så hade det nu funnits ett första interimistiskt beslut till förmån för mamman.

Det första interimistiska beslutet

Det beslutet avgör många gånger hur målet slutar. Därför är det en och annan förälder som ljuger om den andra föräldern. Det är så och kommer nog alltid vara så. Det är dock av stor vikt att kommunen inledningsvis enbart berättar om fakta kommunen känner till. Den ena partens ord är inte fakta, det är en partsinlaga som parten ska lägga fram till domaren.

Det som hänt i detta ärende är ändå ganska ovanligt i vårdnadstvister, men det är en viktig påminnelse om att alltid granska källan till den information som man får ta del av. Källan kan nämligen ha anledning att sprida falsk information, vilket innebär att sådan information alltid bör föranleda kritisk granskning.

Det är dock så att man inte vill tro att kommuner – socialsekreterare – är så naiva att de tror på vad ena parten har att berätta utan att ens höra andra parten först. Det är inte kommunens roll i en vårdnadstvist. Om kommunen hör båda parterna bör de förstås redovisa vad båda har att berätta och om kommunen inte tror på ena parten i ett eller annat avseende bör kommunen redovisa vad denna misstro beror på.

Kan advokater misstro sina klienter? Ja, men sådana diskussioner för i så fall advokaten alltid enskilt med sin klient. Vill klienten därefter byta advokat har klienten alltid den möjligheten. Utåt ska advokaten aldrig visa misstro mot sin klient. Det ingår i advokatens yrkesroll att alltid stötta klienten. Att stötta en klient är dock inte att alltid vara okritisk till vad klienten har att berätta. Det den egna advokaten ifrågasätter lär även motpartens advokat att ifrågasätta och sannolikt även domstolen. Därför är det av vikt att föra en dialog med klienten som förbereder klienten på vad klienten kan vänta sig för ifrågasättande frågor från motpartsombud och domare.

Mål i våra domstolar kan vara dispositiva eller indispositiva. Med dispositiva mål avses mål där parterna får förlikas och i indispositiva mål gäller det motsatta. Vårdnadsmål är indispositiva. Det betyder för att tala fotbollsspråk att domaren i dispositiva mål ska låta spelarna (parterna) spela boll utan att domaren gör annat än dömer i målet. I indispositiva mål är domaren också en av spelarna i matchen och får därför ställa de frågor domaren anser lämpligt för att matchen ska sluta med seger för ”rätt” spelare (part). ”Rätt” spelare är förstås i domarens perspektiv den förälder hos vilken barnet får det bäst, vilket ofta är allt annat än lätt att bedöma.

Pingad på intressant