Vårdnadstvister och PAS

Du som har läst de senaste inläggen på bloggen vet att jag tycker att frågan om särskilda ombud för barn i åtminstone vissa konfliktfyllda vårdnadsmål är viktig. En fråga som jag definitivt tycker hör hit, men som förtjänar ett eget kapitel, är barnets känslomässiga reaktioner på att mamma och pappa tvistar om vem som ska ha vårdnaden, var barnet ska bo och hur umgänget med en förälder som inte är boendeförälder ska se ut.

Jag vill poängtera att den här frågan hör till de mer allvarliga jag har ägnat mig åt. Barn är en utsatt grupp i samhället och vi tolkar lätt deras tystnad som att de inte förstår eller bryr sig. Psykologisk forskning om barn som har upplevt vårdnadstvister visar dock att de bryr sig i allra högsta grad. Särskilt barn i mellanstadieåldern reagerar med ilska på separation eller skilsmässa. Ilska som de inte sällan riktar mot en förälder som barnet självt upplever är ”ansvarig” för uppbrottet.

En intressant motion

Som inledning kan jag nämna en motion (2008/09:C455) som lades fram i riksdagen om behovet av nya vårdnadsregler. I motionen hänvisade sju riksdagsledamöter från Moderaterna på ett förtjänstfullt sätt till väl kända fakta, såsom att det finns mängder av ansvarstagande och bra pappor som är tvungna att kämpa i vårdnadstvister för att få vara med och ta ansvar för sina barn efter en separation.

Vi advokater vet att det är så, och jag har företrätt många sådana fantastiska pappor under åren. En del har fått kämpa både länge och väl för att fortsätta vara en del av sina barns liv, trots konflikten med barnens mamma. Det hör till det här yrkets höjdpunkter då man har sådana toppenföräldrar – inte bara pappor, utan självklart även mammor – som klienter. Man vet att det kommer att gagna barnen att inte tappa kontakten från en sådan bra förälder och att det alltid är värt mödan att driva en tvist om vårdnaden och/eller boende och umgänge. Det är ju i barnens intresse att få behålla kontakten med en bra förälder även om föräldrarna är osams. Och ja, faktiskt även om barnet är argt på föräldern och ger den föräldern skulden för att barnets liv vänts upp och ned.

På tal om just barns ilska och avståndstagande hänvisar riksdagsledamöterna i slutet av motionen till PAS (Parental Alienation Syndrome). På svenska kan det översättas med föräldraalienationssyndrom. ”PAS innebär att barn övas i att varken visa empati eller sympati för en av sina föräldrar som i grunden är en älskad person”, skriver de. Vidare gör de gällande att PAS-forskningen är mycket ringa i Sverige, och att regeringen bör vidta åtgärder för att komma till rätta med detta bland t ex socialsekreterare som handlägger vårdnadsärenden.

Motionen avslogs. Men vad är det egentligen som menas med PAS? För att utreda den frågan bör man börja med frågan om det våld som dagligen begås mot kvinnor och barn. Oftast i det tysta. Påståenden om sådana övergrepp i hemmet är nämligen inte alls ovanliga i vårdnadstvister.

Våld och övergrepp i hemmet

Det finns en likheter mellan sexualbrottsmål och vårdnadstvister där påståenden om våld och övergrepp förs fram. Ord står mot ord. Avgörande teknisk bevisning saknas så gott som alltid. Det finns oftast aldrig några utomstående vittnen. Dessa mål är vanskliga och svåra för rättsväsendet att hantera, för givetvis finns en risk för felaktiga beslut som leder till att barn far illa (i vårdnadsmål) och att oskyldiga döms eller skyldiga frias (i sexualbrottsmål).

Sexuella övergrepp inom familjen är enligt BRÅ det brott som har det största mörkertalet. Ungefär 17 kvinnor mördas – som du säkert vet – varje år av en närstående man (make, pojkvän eller f d partner), men detta uppdagas ju åtminstone för det mesta. Däremot sker sexuella övergrepp mot barn i det tysta, och barn som utsätts för övergreppen förstår ofta först senare att de blivit utsatta för ett brott. Drabbade barn ser sig i regel länge som medskyldiga, och det är ofta den vuxnes ”taktik” att få barnet att känna på det sättet och lura i barnet att det ska hålla tyst om vad som har skett. Mörkertalet beror på att brott i hemmet mot kvinnor och barn anmäls i ringa utsträckning. Det är ju i dessa fall en närstående, oftast älskad person som utför brotten! Därför kan anklagelser (som är sanna) om våld och övergrepp mot kvinnor och barn dyka upp sent, exempelvis i samband med en vårdnadstvist.

Nu vill jag att du stålsätter dig, så ska vi gå igenom en del statistik innan vi går vidare till de fall av falska anklagelser som faktiskt också förekommer i vårdnadsmålen (där barns ilska och avståndstagande likväl kan vara för handen, på ett sätt som inte är lika lätt att begripa sig på som då det faktiskt ligger sanning bakom en förälders påståenden om våld och övergrepp i hemmet).

Enligt Rädda Barnen har nästan vart 7:e barn i Sverige någon gång blivit slaget av en vuxen i hemmet. Hemska siffror – och inte heller BRÅ:s statistik är munter läsning.

År 2010 anmäldes vidare 22 300 fall av misshandel mot kvinnor där gärningsmannen var bekant med offret. Det är mer än 60 anmälningar om dagen. Och då talar vi bara om anmälningar, återigen utan att gå in på mörkertalet.

När det gäller sexuella övergrepp mot barn i hemmet (incest) konstaterar en ny BRÅ-rapport att 7-10 procent av alla svenska kvinnor och 1-3 procent av alla svenska män har blivit utsatta för ett sexuellt övergrepp åtminstone en gång under uppväxten. Även om vi stannar vid den lägsta uppskattningen, d v s 7 procent av alla kvinnor och 1 procent av alla män så talar vi här om över 330 000 kvinnor och över 40 000 män som någon gång upplevt ett sexuellt övergrepp som barn. Det är alltså många som lever med sådana barndomsupplevelser.

Slutligen, för att understryka vikten att man noga utreder om barns ilska mot och avståndstagande från en förälder beror på verkliga övergrepp eller på andra, i sig helt normala reaktioner från barnet som går att förklara med barnpsykologisk forskning: när det gäller våldtäkter mot barn i åldersgruppen 0–11 år var den misstänkte i drygt 70 procent av fallen en person inom släkten. Oftast inom den närmaste familjen. Då talar vi än en gång ”bara” om anmälda brott.

Vem som helst begriper att vi är inne på ett enormt samhällsproblem som vi i rättsväsendet måste beakta då vi har den grannlaga uppgiften att skilja mellan äkta och falska anklagelser som kommer fram i vårdnadstvister. I synnerhet om barn dessutom framhåller att de kanske hatar en förälder (oftast pappan) och inte vill träffa honom igen. Vad ska man tro? Ska vi tro det värsta, d v s att pappa har förgripit sig på barnen eller varit våldsam? Eller kan det finnas andra förklaringar?

Det är i just det här sammanhanget som frågan om PAS eller föräldraalienation ofta förs på tal.

Går barn att programmera?

Naturligtvis är gemensam vårdnad i princip olämpligt om en man bevisligen har utsatt en kvinna eller barn för våld eller övergrepp. Man bör inte tvinga en mamma att utöva vårdnaden med en man som har slagit eller kränkt henne. Undantaget bör endast vara om pappan verkligen har sökt hjälp för sitt tidigare beteende och gjort ”bot och bättring”. Då kan gemensam vårdnad vara möjlig, liksom även ensam vårdnad för pappan som blivit en bättre människa.

Hur är det då med de fall där anklagelserna om våld och övergrepp snarare är ett slagträ som saknar grund, men där barnens reaktioner kan tolkas som att det finns sanning bakom orden?

För det första är jag säker på att det är vanligt med lojalitetskonflikter för barnen inte bara i samband med föräldrars separation, utan även i olyckliga familjer (som kanske är på väg mot en separation). Om barnet ständigt får höra gräl mellan föräldrarna eller att en förälder grälar på den andra föräldern befinner sig barnet i en tuff sits. Barnet försöker förstå situationen och kan komma att sympatisera med en förälder mot den andra föräldern. Det kan mycket väl bli så att barnet i en sådan olycklig familj får en bild av att den ena föräldern är god och den andra föräldern är ond. Det kan också bli så att den förälder barnet sympatiserar med lika gärna är en kränkt förälder som en förälder som kränker.

Fenomenet med att barn känner sig tvungna att välja sida är således knappast begränsat till vårdnadstvister. Det är normalt för barn att försöka förstå allting. Hur ska man då se på detta? Vilket slags utbildning är det som krävs för rättsväsendets aktörer?

Vad säger upphovsmannen till PAS-teorin?

Så här menade Richard Gardner, som först myntade begreppet föräldraalienation.

Jag har själv tagit del av två artiklar av Gardner från 2002. Den första av artiklarna finner du här.

Gardner var inte jurist utan psykolog, och tycks ha utformat sin teori om PAS utifrån egna iakttagelser från sin erfarenhet som expertvittne i vårdnadsmål. Han tycks ha reagerat med skräck inför vad han fick se, och det har jag full förståelse för. Den som ser dessa tvister inifrån dag ut och dag in får sannerligen ibland få se folk från deras sämsta sida. Tvister om pengar mellan närstående och om barn är oftast inte vackra.

Men man ska komma ihåg att det faktiskt finns en positiv aspekt. Tvisterna bygger på den s k kontradiktoriska principen (på engelska ”the adversary system”). Det gäller alla rättsstater. Detta är något Gardner också tycks ha tänkt på. Han anser nämligen att PAS är en psykisk störning som är ”very much a product of the adversary system”. Här drar man öronen åt sig, för det är första gången jag har hört att psykisk sjukdom kan uppstå på grund av hur rättsväsendet är utformat i en rättsstat där man respekterar båda parternas rätt att bli hörda.

Man vill ju inte direkt återgå till den inkvisitoriska principen för rättsprocesser, som beskrivs i korthet i ett annat blogginlägg.

Vitsen är ju faktiskt att två parter ska få stå mot varandra och få säga sitt. Först därefter, och på grundval av vad varje part har anfört, får domstolen döma. Det hör till att det ska vara en konflikt i domstolen, annars vore det något fel. Fördelen är att tvister löses på ett civiliserat sätt, under kontrollerade former. Även om domstolen för många är en skrämmande miljö – särskilt för den som aldrig varit i domstol förut – så är det en tryggare miljö än om parterna skulle vara hänvisade enbart till sina egna resurser för tvistelösning.

Längre fram i artikeln ger Gardner uttryck för sin oro över att domstolar riskerar att missa ”the specific psychopathic disease suffered by the client child” då barnet tagit avstånd från en förälder i samband med separation eller vårdnadstvist.

Låter inte detta lite överdrivet? Nog för att jag har sett barn vara ledsna och helt förkrossade i många vårdnadsmål, liksom att de kan häva ur sig både det ena och det andra om en förälder. Men jag kan inte för mitt liv gå med på att bara därför kalla barnen för psykopatiska.

Läsningen av den första av Gardners artiklar fick mig att se med skepsis på PAS, en teori som jag tidigare har tagit på stort allvar eftersom den ofta omtalas bland rättsväsendets aktörer som en seriös diagnos som man har att ta hänsyn till. Vetenskap, helt enkelt.

I den ovan citerade artikeln såväl som i en annan intressant artikel påpekar Gardner att vårdnadstvisterna har ökat markant sedan 70-talet. Det stämmer garanterat. Och det är förstås upp till var och en att fundera på om man verkligen vill gå tillbaka till ”idyllen” som rådde på 50-talet, då män och kvinnor sällan skilde sig.

I den andra av artiklarna slås jag av några märkliga uttalanden. För det första gör Gardner sig lustig över de aktörer i rättsväsendet (däribland undertecknad) som vill ”encourage the court to ”really listen” to the children”. Man skulle ha väntat sig att en psykolog skulle tycka att det är bra att lyssna på barnen, men på Gardner låter det som om det är en löjlig fantasi. Budskapet verkar vara att det är bättre att stämpla barnen som drabbade av PAS.

De juridiska följderna av en sådan diagnos, d v s att man konstaterar att det är oväsentligt att låta barnet komma till tals, vore fullständigt katastrofala för rättssäkerheten.

Gardner talar även om ”programming mothers”, liksom om pappor ”indoctrinating PAS into their children”. Visst kan man, om man är en dålig förälder, göra sitt yttersta för att lura i ett barn att den andra föräldern är ond och vedervärdig – men jag har däremot aldrig hört talas om att det skulle gå att programmera någon till att bli psykiskt sjuk. Gardner påstår vidare att hans kollegor ”in various parts of the country” har rapporterat om ett liknande fenomen. Men han hänvisar inte till en enda av sina kollegor, utan bara till sina egna skrifter.

Bristen på hänvisningar gör att du blir tvungen att tro på att Gardner har rätt. Det är dock svårt att bli helt övertygad då han avslutar sin artikel med vad han anser vara ”The Solution”: vi måste erkänna att PAS existerar. Flera gånger upprepar han frasen ”It exists… It exists…”. Det verkar som om läsaren ska ”programmeras” att hålla med!

Manligt och kvinnligt

Det finns en bred skala när det gäller föräldrar som hamnar i vårdnadstvister. Från pappor som begår övergrepp mot fru/sambo och barn, till fantastiska pappor som har den stora oturen att bli smutskastade av sin f d partner i samband med en vårdnadstvist. Från mammor som är fantastiska föräldrar till mammor som är våldsamma och elaka mot sin f d partner, med orden som vapen. (Det kan förstås inte heller uteslutas att en förälder kan vara en bra förälder för sina barn, trots att föräldern i fråga beter sig egoistiskt och omoget gentemot sin f d partner.)

Det finns som tur är gott om bra pappor. De kan vara minst lika omvårdande (”kvinnliga”, om man ska kalla det ”kvinnligt” att bry sig om barnen) som mamman. Numera kan det dessutom lika väl vara så att mamman kan vara ”manlig”, om man tänker på hur det såg ut förr, och kanske mer fokuserad på jobbet än på sina barn.

Apropå manligt och kvinnligt tror jag att domstolarna kan bli bättre på att inte fastna i detta. Nämndemannasystemet, med politiskt tillsatta personer, utgör ett problem eftersom nämndemännen är medlemmar i olika politiska partier och kan ha starka åsikter om just män och kvinnor. Oavsett om nämndemannen står till vänster eller höger kan det vara svårt för honom eller henne att se att tvisten förs mellan två individer.

För våra juristdomare och för oss advokater kan problemet vara det omvända. Vi ser oss som rättens tjänare och som neutrala, med stor förmåga att genomskåda andra människor. Vi anser oss ofta inte ha en förutfattad mening, och det kan vara lika farligt. För även om vi gärna vill tro det, så är vi inte expertpsykologer vi heller.

Finns det något motiv?

Som försvarare eller målsägandebiträde i sexualbrottsmål kan man konstatera att verkliga anklagelser tenderar att vara de där det inte finns något motiv från brottsoffret att beljuga gärningsmannen. I vårdnadsmål är det således svårare att se om det finns verklighet bakom anklagelser (som kan tyckas styrkas genom barnens fientliga beteende). Barnen kan vara redskap för svartsjuka och hämnd. Man kan vilja ha barnen ”för sig själv”. Detta är ett betydande motiv för att beljuga en förälder.

Föräldrar som anklagar motparten gör att domstolen inte vill utsätta barnen för risker. Domstolen vill inte spela rysk roulette med barnens liv och hälsa. Den förälder som använder en sådan strategi får stora fördelar inledningsvis, även om sanningen brukar komma fram senare. Det hör till advokatens uppgift att hindra den egna klienten från att använda sig av falska påståenden (eftersom det är oetiskt att spela med i ett sådant spel, och dessutom inte i barnens intresse). Om det är motparten i tvisten som använder denna strategi är det advokatens uppgift att försöka visa på att det inte är sanna påståenden.

En sågning av PAS

PAS förefaller, efter att ha läst några av Gardners artiklar, vara ett ”syndrom” som tyvärr inte har gått att påvisa genom kliniska studier. Därför kan man som ombud börja fundera på om det inte bara bidrar till eländet för de föräldrar som känner sig svartmålade i vårdnadstvister att vi ”snöar in” på att vi tror att motparten orsakar och barnen lider av PAS.

Vad är då grunden till att PAS som beteckning på barns ilska mot och avståndstagande från föräldrar har blivit så ”inne” bland domare, advokater m fl? Främst beror det nog på att barnen hamnar i skymundan i tvisten och att både föräldrarna och rättsväsendets aktörer är lekmannapsykologer som vet för lite om barn (även om vi förstås har gott om idéer om hur barn fungerar, i synnerhet egna barn). Det saknas en ödmjukhet och en vilja att lära sig om barn. Därför blir barnen i praktiken betraktade som ”skadat gods”, som det bara ska tvistas färdigt om. De ska helst hållas utanför tvisten, verkar man tänka.

Jag blev själv ganska förvånad, då jag började läsa mer om PAS-fenomenet, över att det inte är en accepterad vetenskaplig diagnos eller teori. Jag har tidigare haft en väldigt praktisk syn på saken, eftersom jag iakttagit en hel del svåra konflikter där barn kommit i kläm. Mitt första intryck – och jag tror att jag är i gott sällskap med många kollegor – har varit att PAS är en seriös teori. Namnet ger i vart fall sken av att det är en syndrom, en medicinsk diagnos. Det är inte sådant man går och ifrågasätter i första taget.

Juridikprofessorn Carol Bruch går till mycket hårt angrepp mot teorin i en artikel som refererar till både amerikansk rättspraxis och medicinsk forskning. Läs hennes artikel här.

Den här ”sågningen” av PAS är lite svår att ta till sig, eftersom man som advokat sällan hör PAS ifrågasättas. Med tanke på allt jag har sett och hört har det varit lätt att ta till sig PAS som förklaring på vad det är som händer. Jag har själv varit med om mammor som har bedrivit sådana smutskastningskampanjer mot pappan att kommunerna vill omhänderta barnen enligt LVU. Barnen upprepar och spär på mammans hätska ord om pappan. Även om mindre allvarliga saker, såsom att pappan tar barnens godis och fuskar i fia med knuff.

Kontentan? Jo, advokaten kan helt enkelt (liksom Gardner) få intrycket att barnen har blivit fullständigt hjärntvättade (i regel av mamman). Alla är vi ju lekmannapsykologer.

Det finns vissa saker man gärna vill acceptera för att man har hört det någon gång, ungefär som det där om att man värmen lämnar huvudet om man inte har mössa. Det är ingen vetenskaplig sanning, utan en felaktig slutsats som bygger på att man vet att varm luft stiger. Sedan har folk fått för sig att kroppens värme fungerar på precis samma sätt som varmluft. Mammor och pappor har tagit till den där förklaringen för att få barnen att sätta på sig mössan. Och så accepterar man det, trots att huvudet inte alls är någon skorsten där all värme går ut mer än någon annan kroppsdel. Men det ”bär sannolikhetens prägel” och därför kan teorin få fotfäste.

Hur reagerar barn på föräldrarnas separation?

Enligt utvecklingspsykologins fader, Piaget, som delade in människans utveckling i stadier, är det utmärkande för barn mellan ungefär 6 och 11 år att de inte kan tänka abstrakt. Den här iakttagelsen har reviderats av senare tiders forskning, och det finns t ex barn som är tidigt utvecklade i sitt tänkande. Men det är ändå en utgångspunkt att barn upp till en viss ålder inte kan tänka abstrakt. Barn i den här åldern är bundna till sin omgivning och kan inte dra långtgående slutsatser.

Den stora behållningen med Carol Bruchs artikel var att läsa om en studie från 1980, ”Surviving the breakup”. I den intervjuade man 131 skilsmässobarn i Kalifornien och kom fram till att barnets ålder och mognad var avgörande för barnets sätt att hantera föräldrakonflikter.

Följande tre centrala iakttagelser gjordes när det gällde barn mellan 9 och 12 år.

De uppvisade ett utpräglat argt beteende.

De lade ofta skulden på den förälder de ansåg hade orsakat skilsmässan.

De slöt upp bakom den förälder som de ansåg som ”oskyldig”.

Det här stämmer väl överens med min erfarenhet av vårdnadsmål. De yngsta och äldsta barnen tar oftast inte stryk på samma sätt som barn i och kring mellanstadieåldern, som förstår en hel del men inte kan hantera det känslomässigt. Min erfarenhet är också att dessa barn, på grund av sin ålder och mognad, hamnar i ett läge där de känner närmast ett tvång att välja sida och sympatisera med än den ena, än den andra föräldern. De är ledsna över att deras värld vänds upp och ned. Och som själva ordet lojalitetskonflikt ger för handen är det, för barnen i den här åldersgruppen, naturligt att välja sida. Det framgår med all önskvärd tydlighet av ”Surviving the breakup” och det är något jag känner igen i mitt arbete.

Intervjuerna med de 131 barnen ger således inte för handen att barn drabbas av en mental störning och blir psykopatiska, som teorin om PAS hävdar. Intervjuerna visar att det rör sig om en normala reaktion, mot bakgrund av barnets ålder och mognad, på ”divorce and high parental conflict”. Efter att ha hört och sett många sorgliga exempel på barns avståndstagande – särskilt just i den känsliga åldern 9 till 12 – tycker jag att det är en värmande tanke att barnens ställningstagande är övergående, och att alla barnen i studien senare övergav sina tidigare bestämda ställningstaganden, oftast inom ett eller två år och samtliga före 18 års ålder. Barnen övergav sin tidigare fientlighet, konstaterar Bruchs, mot den förälder ”that they previously treated so badly”.

Det måste vara fullständigt hjärtskärande att se sina egna barn ta ställning mot en, ifall man bara har velat dem gott. För en förälder som får uppleva detta avståndstagande kan det nog kännas som helt ”sjukt”. Men barnpsykologisk forskning visar att så här reagerar barn. Barn är inte så passiva som PAS-teorin hävdar, de reagerar på mammas och pappas uppbrott med stora känslor. De har fullt upp med att hantera omställningen att mamma och pappa inte ska vara tillsammans längre.

Detta är något som pappor i vårdnadstvister bör ta till sig. Detta visar att det inte är lönlöst att kämpa för att bibehålla en nära och god kontakt med sina barn, t o m då de tar avstånd från dig. ”Surviving the breakup” bekräftar ju att barns ilska går över, och att det mer handlar om barns eget sätt att reagera än att de blir ”programmerade” av en fientligt sinnad förälder. Det är en trösterik tanke, som jag tror bör ge särskilt pappor mer tillförsikt än Gardners teori.

Forskningen visar ju att det verkligen är värt mödan att kämpa för barnens rätt till båda sina föräldrar, även om det råder en bitter konflikt med barnens mamma, som kanske tycker att barnen inte behöver träffa pappa mer.

Om en mamma har en sådan egoistisk inställning att hon inte ens vill att barnen ska träffa pappa (och pappan är en bra pappa) har pappan en uppförsbacke. Men det är värt det, och barn som trots att pappan bara vill dem väl kan ha varit rent ut sagt hatiska kommer längre fram att bli tacksamma för att pappan visade dem kärlek även då han knappt fick träffa dem. När de blir större kommer de att förstå att både mamma och pappa har bra och dåliga sidor.

Debatten om PAS

Det har förts en het debatt om de här frågorna. ”Parental Alienation Is a Serious Mental Condition”, hävdade nyligen psykologen William Bernet och hans kollegor i en över 100 sidor lång artikel där man samlat exempel på barns avståndstagande från föräldrarna från jordens alla hörn (även Norge, Sverige och Finland är representerade). Bernet menar att PAS måste erkännas som en psykiatrisk diagnos av American Psychiatric Association i nästa upplaga av deras manual DSM (Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders). Min uppfattning som lekman är dock att de ovan nämnda rönen från ”Surviving the breakup” övertygar mer än Bernets artikel, där man kallar barns reaktioner på föräldrarnas separation för ”serious mental condition”. Vad är i så fall andra diagnoser som t ex schizofreni eller posttraumatiskt stressyndrom – menar man att det är lika allvarligt?

Juridik hör samman med politik, och man får intrycket att Gardner och Bernet uppfattar separationer och skilsmässor som ett jätteproblem. Därför gör man gällande att barn blir psykiskt sjuka av mammas och pappas uppbrott. Det är i vart fall mitt intryck av debatten.

Psykologerna Lenore Walker och David Shapiro har skrivit ett svar på Bernets långa artikel där de konstaterar att det skulle innebära en skambeläggning om man gav barn diagnosen PAS eller PAD (Parental Alienation Disorder). Walker och Shapiro framhåller också det olämpliga i att diagnosticera ett barn med en mental störning ”based on the parents’ behavior”. När det gäller fall där utredningen visar att en förälder har ljugit om att den andra föräldern begått övergrepp (och där man vill hjälpa barnet att knyta an på nytt till den alienerade föräldern) konstaterar författarna att man måste gå varsamt fram och göra det på barnets villkor:

The labeling of the treatment as ‘‘reunification therapy’’ in and of itself can set up the treatment for failure. The goal of treatment, instead, should be to help the child, including if the child has been traumatized, to treat the trauma first. Another goal of treatment may be to help the child learn that each of the parents may engage in good and bad behaviors when the child is ready to move beyond the belief that one parent is all good and the other all bad.

Walker och Shapiro tar vidare upp att införandet av nya diagnoser i DSM har ett samband med lobbying från läkemedelsföretagen, som kan tjäna enorma pengar på att nya diagnoser införs i manualen och blir officiellt erkända. Slutligen upprepar de en lärdom som man även verkar kunna dra av ”Surviving the breakup”, nämligen att barn inte bör kallas sjuka när de ställer sig på en förälders sida och tar avstånd från den andra. Sådana barn ”may simply be reacting with anger to the changes in their lives”.

Trots debatten mellan Bernet och Walker-Shapiro verkar det såvitt jag kan se inte vara aktuellt med att införa PAS i DSM. Jag har i vart fall inte hittat något om att det ska tas med i nästa upplaga av manualen, som du kan läsa mer om via följande informationssida.

Psykologi för jurister

I ett välkänt rättsfall, NJA 1992 s 446, satte Högsta domstolen ned foten mot ett överdrivet förtroende för psykiatriska expertvittnen, som florerat i rättskipningen tidigare. Det står klart att domstolarna inte okritiskt kan utgå från vad som sägs av anlitade psykologiska experter, framhöll HD. Det här är ord som man bör ta till sig.

Man kan också komplettera HD:s viktiga resonemang med vad jur dr Lena Schelin, sakkunnig vid Justitiedepartementet, framhåller i Advokaten om att rättsväsendets egna aktörer – däribland domare och advokater – bör bli mer kunniga i psykologi. Det duger inte att vi är okunniga om detta angelägna ämne, vi måste själva se till att bli om inte experter så i vart fall väl pålästa lekmän. Visst lär man sig av erfarenheten – men man kan få en del om bakfoten också.

Det känns f ö som ”typiskt jurister” att vi tenderar att stämpla vissa beteenden, bl a barns reaktioner på föräldrarnas uppbrott, som sjukdomstillstånd. När man tänker efter så ansågs exempelvis homosexualitet tidigare både som kriminellt och en psykisk störning. I andra länder händer det än idag att beteenden som inte passar in, från homosexualitet till politisk opposition, klassas som sjukdomstillstånd av myndigheterna.

Noggrannare värdering av fakta och mer psykologisk expertis bland rättsväsendets egna aktörer – mer utbildning och debatt om dessa frågor – vore således önskvärd.

Vidare läsning

Jag gör självfallet inga anspråk på att det här inlägget ska vara uttömmande. Men en sak har jag blivit allt mer övertygad om, och det är att rättsväsendets aktörer behöver bli mer ödmjuka och mindre övertygade om vår egen förträfflighet som människokännare. Det gäller inte minst den dag då särskilda biträden för barn i vårdnadsmål (förhoppningsvis) införlivas i svensk rätt.

Fastän jag inte har läst allt material de har sammanställt så är mitt intryck att Leadership Council on Child Abuse presenterar en mängd seriöst rättsligt material samt psykologisk forskning om bl a PAS. Såväl juristkollegor som föräldrar som är indragna i tvister bör kunna ha nytta av materialet på Leadership Councils hemsida. Till föreningen är knutna juridikprofessorer, advokater, läkare m fl, så den får anses ha en tämligen hög trovärdighet. Föreningen anger som ett av sina sympatiska motton att man vill

provide officers of the court, the media, and public policy-makers with the latest scientific information on issues which may affect the public health and the safety of society's most vulnerable members, including children and those suffering from mental disorders.

Det tycker jag är helt rätt synsätt. Jämförelsen mellan barn och de som lider av psykisk sjukdom är korrekt, då det rör sig om två sårbara grupper i samhället som har svårt att komma till tals. Förslag som läggs fram måste gå ut på att värna deras rättigheter, inte inskränka dem.

Jag får säkert anledning att återkomma till de här viktiga frågorna. Till dess hoppas jag att du som läser tycker att du fick ut någonting av det här inlägget, som det åtminstone för undertecknads del har varit belönande att med.

Medling i vårdnadstvister

Jag har arbetat med vårdnadstvister sedan början av 1990-talet. Jag vet inte hur många mål jag varit ombud i, men det rör sig om 100-tals mål. Jag har varit ombud för antingen mamman eller pappan. Barnen har inga egna ombud, fastän målen alltid handlar om barnens bästa.

Vårdnadstvister kan förvärra den konflikt som redan finns mellan föräldrarna. För det gäller att i vårdnadstvister bevisa att den andra föräldern har fel och att man själv har rätt. Då gäller det att berätta om den andra förälderns brister och sina egna goda egenskaper. Det gäller dock att klienterna håller tungan rätt i mun så att det inte framstår som förtal av den andra föräldern och skryt om sina egna egenskaper.

Som ombud vet jag att barnen många gånger hamnar i kläm. En metod för att få parterna d.v.s. föräldrarna att komma överens är via medling. En lagändring som kom 2006.

Lagändringen från 2006 återfinner man i föräldrabalkens 6 kapitel 18 a §. Där står följande:

”Rätten får uppdra år en medlare att försöka få föräldrarna att nå en samförståndslösning som är förenlig med barnets bästa. Rätten kan lämna medlaren närmare anvisningar om vad han eller hon skall iaktta när uppdraget fullgörs.
Medlaren skall inom den tid som rätten bestämmer lämna en redogörelse för de åtgärder som har vidtagit. Tiden får inte sättas längre en fyra veckor. Rätten får dock förlänga tiden, om det finns förutsättningar att nå en samförståndslösning.
Medlaren har rätt till skälig ersättning för arbete, tidsspillan och utlägg som uppdraget krävt.
Rätten beslutar om ersättningen. Ersättningen betalas av allmänna medel.”

Det är nästan alltid bäst med en samförståndslösning. Därför har lagen tillförts möjligheten till medling. Det är också bra för barnet att veta att det som ska gälla är vad föräldrarna själva kommit överens om och inte ett beslut av utomstående som gjort någon av föräldrarna besviken. Barn får lugn och ro av att föräldrarna kan samarbeta. Medling skall det dock bara bli fråga om när en samförståndsbedömning är det bästa för barnet. Domstolen måste alltid ta ställning till den frågan. En samförståndslösning kan vara fel i vissa fall, såsom i fall där ena föräldern uppenbarligen inte är lämplig som förälder.

Domstolen bör dessutom endast förordna om medling i fall där det finns förutsättningar att medlingen lyckas. Vad parterna och ombuden har för uppfattningen kring den frågan måste domstolen ta till sig. Om två erfarna ombud säger att medling inte har förutsättningar att lyckas bör domstolen lyssna på ombuden.

I ett vårdnadsmål blir parterna kallade ganska omgående till en muntlig inledande förhandling i domstolen (muntlig förberedelse). Då ska domstolen – domaren – agera som medlare. Domaren som handlägger målet kan dock inte alltid gå så långt i sina försök att medla eftersom domaren även ska döma i målet. Den som utses till medlare har större möjligheter att lämna olika förslag till föräldrarna och medlaren kan ”bolla” olika förslag fram och tillbaka med föräldrarna. Medlaren kan också vara mer frispråkig än en domare. Medlaren kan skälla lite på föräldrarna, men framförallt vara öppenhjärtlig. Ge sin syn på saken ur barnens perspektiv.

En medlare bör dock bara utses om det dessförinnan varit samarbetssamtal i kommunal regi som misslyckats. Det är medling i kommunal regi som i första hand gäller. Medling sker således i normalfallet endast i mål som är mycket svåra att lösa. Lagstiftaren har därför betonat att till medlare skall endast utses någon som har stor erfarenhet eller av annat skäl är särskilt kvalificerad. Att vara medlare är således inget för en nybörjare.

För att få föräldrarna att i svåra mål lyssna på en medlare krävs ofta att föräldrarna känner tillit till medlaren. Det är erfarenhet och kvalifikationer som skapar den tilliten. Medlaren bör inledningsvis därför berätta en del om sin yrkesmässiga bakgrund till föräldrarna.

Medling kostar inget för föräldrarna. Som framgår av lagtexten är det en kostnad som stannar på staten. Det är således en form av fri rättshjälp. Det är därför något föräldrarna för det mesta bör acceptera. Och det särskilt mot bakgrund av att domstolen endast utser personer som är särskilt lämpade till att vara medlare (även om alla medlare i praktiken inte kan vara lika bra och en och annan kan nog vara dålig).

Så du som hamnar i en svår vårdnadstvist eller känner någon som är i den situationen bör fundera på medling, om ingen annan redan tagit upp det förslaget. Det är värt att pröva. Det kan ju leda till en bra lösning för alla, inte minst för det barn tvisten avser.

Trevlig helg. Ska ni grilla ute? Skönare höstväder kan jag inte minnas.

Vårdnadstvister och ibland skrämmande handläggning av socialsekreterare

Vårdnadstvister idag handlar oftast hos vem av föräldrarna barnet ska bo. Gemensam vårdnad är huvudregeln. Men i vissa fall är ensam vårdnad för en av föräldrarna den bästa lösningen.

Vårdnadsmålet inleds med att en av föräldrarna inger en stämningsansökan. I den handlingen brukar det nästan alltid finnas med en begäran om ett eller flera interimistiska beslut. Med det avses beslut från tingsrätten som gäller omedelbart och som gäller till tingsrätten beslutar annat exempelvis genom den kommande slutliga domen.

När det finns med ett interimistiskt yrkande sätter tingsrätten ut målet relativt omgående till förhandling. Inför den förhandlingen inhämtar tingsrätten ett s k snabbyttrande från berörd kommun d v s den kommun där föräldrarna bor. Om föräldrarna bor i olika kommuner kan det bli fråga om att inhämta två snabbyttranden.

I snabbyttrandet står det ofta om föräldrarna tidigare haft kontakt med kommunen och om föräldrarna finns med i belastningsregistret.

Det som är faran med snabbyttrandena är dock att vissa socialsekreterare på det stadiet är överambitiösa och tar in okritiskt granskad information. Jag förklarar enklast vad jag menar genom ett fall från verkligheten.

I ett vårdnadsmål där jag företräder mamman inkom ett snabbyttrande några dagar innan förhandlingen. Den socialsekreterare som skrev det yttrandet valde att även yttra sig om pappans och mammans lämplighet som föräldrar. Det som egentligen ska utredas genom en omfattande vårdnadsutredning, som brukar ta minst fyra månader att genomföra.

Kommunen i fråga - via socialsekreteraren - skrev att mamman inte kunde ta hand om sig själv och därför inte heller om dottern som ännu inte hade fyllt 1 år. Det stod att mamman inte klarade av så enkla saker som att laga mat och städa hemma. Kommunen påpekade vidare att pappan hade arbete och att mamman var arbetslös. Av snabbyttrandet fick man vidare veta att det hos mamman var stökigt och smutsigt samt att mamman led av en psykisk sjukdom, som påverkade hennes förmåga att vara mamma.

Mamman hade flyttat från den kommun det handlar om till Skellefteå kommun under det pågående målet. Den andra kommunen hade därför till Skellefteå kommun skickat en orosanmälan med innebörd att barnet och modern (min klient) levde i misär i Skellefteå.

I den situation jag nu nämner skulle tingsrätten ta ett interimistiskt beslut. Jag insåg att domstolen i den kommun det handlar om skulle döma som socialnämnden uppenbarligen ansåg vara rätt, d v s till pappans fördel. Min klient insåg också att handlingarna från socialnämnden omöjliggjorde chansen att få det interimistiska beslutet på sin sida. Min klient berättade dock att hon är en bra mamma och att hon kan ta hand om sig själv och barnet samt att hon alltid har ordning och reda hemma.

Eftersom jag och min klient visste hur rätten skulle döma interimistiskt fann vi för gott att komma överens med pappan (via hans ombud) om att barnet tills vidare (under den tid det tar att göra en vårdnadsutredning i praktiken) skulle få bo hos pappan, men först efter viss inskolning. Barnet hade vuxit upp med mamman och därför krävdes det viss inskolning
innan barnet kunde överlämnas till pappan.

Inskolningen skulle ske under fem dagar, men pappan kom inte första dagen. Dag två, tre och fyra var pappan hos barnet vid några kortare tillfällen. Femte dagen – tidigt på morgonen – ville pappan åka med barnet till sin kommun, men mamman sa nej. Inskolningen var inte klar. I vredesmod lämnade pappan Skellefteå.

Skellefteå kommun som fått in en orosanmälan från en annan kommun om mamman och hennes förmåga att ta hand om barnet gjorde förstås en egen utredning. Den inleddes med ett oanmält besök hos mamman av en av cheferna på socialnämnden. Den kvinnliga chefen kunder konstatera att det var mycket rent och fint hos mamman och att mamman var frisk och kapabel att ta hand om sitt eget barn. Skellefteå kommun skrev därför en utredning som endast talade till mammans fördel.

Dagiset i Skellefteå blev tillfrågade och de hade bara positiva ord att säga om min klient i hennes egenskap av mamma och dagispersonalen intygade skriftligen att barnet mådde mycket bra och att min klient bara visat goda egenskaper som mamma.

Efter att ha fått ovan nämnda positiva omdömen om klienten började jag utreda varför det kunde stå så mycket negativt om klienten i snabbyttrandet. Svaret är skrämmande och gör mig upprörd.

Kommunen hade fått in bilder på en smutsig och stökig lägenhet. Bilderna var dock inte från mammans lägenhet. Bilderna var från pappans lägenhet. Pappan hade dock förklarat att det inte var han som hade smutsat ned lägenheten eller stökat till i lägenheten. Pappan hade skyllt ifrån sig på mamman. Den socialsekretare som skrev snabbyttrandet litade i det avseendet på pappans uppgifter och skrev därför att mamman var den som hade det smutsigt och stökigt.

Pappan hade vidare sagt att mamman inte kunde ta hand om sig själv och barnet och att mamman inte klarade elementära ting som att laga mat och städa. Socialsekreteraren som skrev snabbyttrandet godtog dessa uppgifter som sanning.

Pappan förklarade att mammans oförmåga att ta hand om sig själv och barnet berodde på en psykisk störning. Socialsekreteraren godtog också den förklaringen som sanning.

Det var helt enkelt så att socialsekreteraren tog för givet att pappan höll sig till sanningen.

Sanningen i målet kommer att komma fram, men det först i samband med den kommande huvudförhandlingen. Då går det att presentera bevisning som visar hur bra min klient är som mamma. För det är hon. Hon är mycket lämplig som mamma. Det inledande snabbyttrandet från kommunen har dock ställt till det och medfört problem som jag inte närmare kan gå in på. Med det är problem som vi håller på att lösa.

Jag är inte upprörd över att pappan ljugit om mamman och hennes omsorgsförmåga. Jag är inte upprörd över att pappan ljugit om att mamman smutsat ned och stökat till hans lägenhet.
Det är nämligen inte ovanligt att en förälder medvetet försöker smutskasta andra föräldern i en vårdnadstvist. Jag är dock upprörd över att en kommun i ett yttrande till en domstol kan skriva att en mamma är olämplig som mamma när det - i efterhand - visar sig att enda källan till den informationen enbart är information från pappan. Hade det framgått av snabbyttrandet att enda källan till den negativa informationen var pappan så hade det nu funnits ett första interimistiskt beslut till förmån för mamman.

Det första interimistiska beslutet

Det beslutet avgör många gånger hur målet slutar. Därför är det en och annan förälder som ljuger om den andra föräldern. Det är så och kommer nog alltid vara så. Det är dock av stor vikt att kommunen inledningsvis enbart berättar om fakta kommunen känner till. Den ena partens ord är inte fakta, det är en partsinlaga som parten ska lägga fram till domaren.

Det som hänt i detta ärende är ändå ganska ovanligt i vårdnadstvister, men det är en viktig påminnelse om att alltid granska källan till den information som man får ta del av. Källan kan nämligen ha anledning att sprida falsk information, vilket innebär att sådan information alltid bör föranleda kritisk granskning.

Det är dock så att man inte vill tro att kommuner – socialsekreterare – är så naiva att de tror på vad ena parten har att berätta utan att ens höra andra parten först. Det är inte kommunens roll i en vårdnadstvist. Om kommunen hör båda parterna bör de förstås redovisa vad båda har att berätta och om kommunen inte tror på ena parten i ett eller annat avseende bör kommunen redovisa vad denna misstro beror på.

Kan advokater misstro sina klienter? Ja, men sådana diskussioner för i så fall advokaten alltid enskilt med sin klient. Vill klienten därefter byta advokat har klienten alltid den möjligheten. Utåt ska advokaten aldrig visa misstro mot sin klient. Det ingår i advokatens yrkesroll att alltid stötta klienten. Att stötta en klient är dock inte att alltid vara okritisk till vad klienten har att berätta. Det den egna advokaten ifrågasätter lär även motpartens advokat att ifrågasätta och sannolikt även domstolen. Därför är det av vikt att föra en dialog med klienten som förbereder klienten på vad klienten kan vänta sig för ifrågasättande frågor från motpartsombud och domare.

Mål i våra domstolar kan vara dispositiva eller indispositiva. Med dispositiva mål avses mål där parterna får förlikas och i indispositiva mål gäller det motsatta. Vårdnadsmål är indispositiva. Det betyder för att tala fotbollsspråk att domaren i dispositiva mål ska låta spelarna (parterna) spela boll utan att domaren gör annat än dömer i målet. I indispositiva mål är domaren också en av spelarna i matchen och får därför ställa de frågor domaren anser lämpligt för att matchen ska sluta med seger för ”rätt” spelare (part). ”Rätt” spelare är förstås i domarens perspektiv den förälder hos vilken barnet får det bäst, vilket ofta är allt annat än lätt att bedöma.

Pingad på intressant

Vårdnadstvister och HD

För dig som inte är juridiskt insatt betyder HD i juridiska kretsar alltid Högsta Domstolen.

Jag ska i denna blogg återknyta till en tidigare blogg som handlade om att HD meddelat prövningstillstånd i ett av mina mål samt en annan blogg som handlade om att vårt rättssystem försämrats genom EMR som står för de nya reglerna om En Modernare Rättegång.

Före de nya reglerna om En Modernare Rättegång var rättssäkerheten hög i Sverige. De nya reglerna har sänkt denna rättssäkerhet till en nivå som i mina ögon inte är acceptabel.

För några år sedan blev jag ombud i ett vårdnadsmål. Jag är sällan säker på utgången i vårdnadsmål. Det finns ofta skäl som talar för båda föräldrarna. Just denna gång var jag dock 100 % säker på att min klient (pappan) skulle få ensam vårdnad om parternas barn som bara var drygt ett år ung (jag kan inte skriva gammal om den som bara är ett år).

Min klient var förstår orolig inför förhandlingen. Jag lugnade honom med att utredningen i målet gjord av socialtjänsten i Skellefteå till 100 % talade för klienten och jag påpekade att det var fråga om en gedigen och seriös utredning från socialtjänsten. Förhandlingen gick som jag trodde, d v s allt gick bra. Jag och klienten var efter förhandlingen säker på målets utgång. Klienten skulle vinna. Jag är säker på att motpartsombudet hade exakt samma uppfattning.

Några veckor senare kom domen. Tingsrätten gav mamman ensam vårdnad om barnet. Jag förstod ingenting. Jag ringde klienten och berättade om målets utgång. Jag hade förväntat mig att klienten skulle bli arg och tappa allt förtroende för mig. Det hade varit en naturlig reaktion.
Klienten gav mig dock uppdraget att överklaga tingsrättens dom till hovrätten. Före reglerna om En Modernare Rättegång hade klienten haft rätt till prövning i hovrätten, nu krävs för prövning att hovrätten först meddelar prövningstillstånd.

Tiden gick och en dag kom med posten besked om att hovrätten inte meddelar prövnings-tillstånd, d v s att hovrätten bestämt sig för att inte pröva målet. Denna gång var det ännu jobbigare att ringa klienten. Jag förklarade för klienten att HD sällan eller snarare aldrig tar upp ett överklagande. HD tar bara upp överklagande som har prejudikatvärde. Det räcker inte att hovrätten fattat ett felaktigt beslut. Jag och klienten kom överens om att ändå klaga till HD.

Jag kan inte låta bli att nämna att jag i överklagandet till HD skrev att ett barn som är 8 år klarar av att inse att tingsrätten dömt på ett sätt som inte är förenligt med barnets bästa.

Till min stora förvåning meddelade HD prövningstillstånd. Det betyder inte att klienten hade vunnit något. Bara att HD skulle pröva om Hovrätten var skyldig att ta upp målet till prövning i sak eller inte. HD:s beslut var för mig ändå som för barn att få julklappar på julafton.

Ett halvår senare kom HD:s beslut. Beslutet innebar att HD ansåg att hovrätten begått fel genom att inte pröva överklagandet. HD ansåg att det inte gick att begripa varför tingsrätten dömt till mammans fördel när en gedigen och seriös utredning från socialnämnden visade att barnet skulle få det så mycket bättre hos pappa än hos mamma. HD beslutade därför att hovrätten skulle pröva målet i sak. HD visade för mig att rättsväsendet behöver HD. HD:s beslut för mig var också ett bevis på att En Modernare Rättegång har lett till rättsosäkerhet.

Målet har nu prövats i hovrätten. Målet slutade med att pappan fick ensam vårdnad om barnet. Så som det borde ha blivit redan i tingsrätten.

Men nästa gång tingsrätten dömer fel och hovrätten inte tar upp målet till prövning är det inte säkert att det föranleder prövningstillstånd i HD. Nu finns nämligen ett prejudikat och det är bara att hoppas att våra hovrätter följer det prejudikatet. Det återstår att se.

Skyldigheten att följa HD:s praxis har alltid funnits. På en punkt har dock en ändring skett i år. Alla domstolar (domare i praktiken) följer inte HD:s praxis avseende frågan om den som förts skattetillägg för åtalas för den handling som föranlett skattetillägg. HD anser att detta är tillåtet enligt två avgöranden från i år. Vissa domare följer i stället den praxis som finns från Europadomstolen. Det anser jag vara rätt. Europadomstolens praxis ska gå före praxis från HD. Avgöranden från Europadomstolen kommer med tiden att få allt större betydelse.

Pingad på intressant

Våra barn

Finns det något viktigare än våra barn? Du har rätt. Det finns det inte. Barn får dock inte alltid den hjälp barnet är i behov av. Hjälp som barnet många gånger borde ha rätt till.

Det är först i vuxen ålder jag reflekterat på exempelvis situationen i många skolor. När jag gick i skolan blev barn mobbade och så är det tydligen än i dag. En liknande situation på en vanlig arbetsplats skulle aldrig godtas. Barn kan dock sällan eller aldrig bevaka sina rättigheter. Det är vi vuxna som måste hjälpa barnen med detta.

Jag är alltid ombud i vårdnadsmål. Med alltid menar jag inte att målen pågår i evighet utan att jag i snart 20 år anlitats i vårdnadstvister och att det ännu inte blivit så att jag i vart fall på de senaste 15 åren inte haft många pågående mål i domstol. När ett tar slut, tar ofta ett annat vid även om de inte exakt lappar in i varandra i tid.

Jag är antingen ombud för mamman eller pappan. Barnen har aldrig eget ombud. Jag anser att det är en klar brist i vårt rättssystem. I vissa tvister, men långt ifrån de flesta, borde barnet ha rätt till ett eget ombud.

När bör barnet få ett eget ombud?

När domstolen i en vårdnadstvist anser att barnet har behov av ett eget ombud.

Barnet kan inte få eget ombud endast för att någon av föräldrarnas ombud anser detta. Föräldrarnas ombud kan nämligen inte få ha talerätt i den frågan. I ett vårdnadsmål är det ombudets (advokatens) uppgift att ta tillvara klientens intresse d v s mammans eller pappans intresse. Ombudets arbete är inte att se till barnets bästa. I många vårdnadstvister klarar föräldrarna själva - eller med hjälp av oss ombud - att se till barnets bästa. Men alla föräldrar har inte den förmågan. Det kan i en infekterad vårdnadstvist vara svårt eller till och med helt omöjligt för en förälder att endast se till barnets bästa.

När bör domstolen tillsätta ett eget ombud för barnet? Om detta vore tillåtet

När domstolen märker att den förälder barnet bor hos strävar efter att se till att barnet inte har någon kontakt - eller endast ytterst begränsad kontakt - med den förälder barnet inte bor med.

Om jag företräder den person barnet bor med kan det vara mitt arbete att till 100 % arbeta för att barnet inte alls får hålla kontakt med den andra föräldern. Det kan i vissa mål vara rätt för barnet, men i många mål också vara helt fel för barnet.

Om barnet i mål av ovan nämnd karaktär får ett eget ombud skulle den frågan bli mycket bättre utredd än vad den nu är fallet i våra domstolar.

Hur det är nu

Vad som är bäst för barnet utreds av det sociala. Det brukar bli fråga om ett eller ett par möten med barnet tillsammans med den förälder barnet bor med. Barnets uppfattning är då inte alltid barnets egen uppfattning utan en uppfattning barnet fått från boendeföräldern.

Vi vuxna kan manipulera med våra barn. Barn vågar dessutom oftast inte ta konflikt med boendeföräldern före barnen kommit i tonåren. Det som kallas för tonårstrots är endast en normal utveckling. Barnet måste lära sig att ta konflikt inför det kommande vuxenlivet.

Den uppfattning som redovisas av de sociala myndigheterna till domstolarna är ofta endast den version barnet lärt sig av sin egen boendeförälder!

Jag är övertygad om att en advokat som blev ombud för barnet skulle se till att barnets bästa låg i fokus och det behöver inte alls vara det barnet först berättar. Med frågor kan i vart fall ett erfaret ombud ofta komma fram till att barnet helst vill ha kontakt med båda föräldrarna och att barnet vill att föräldrarna skall samarbeta kring alla frågor som rör barnet.

Kan det vara rätt att barnet inte har kontakt – eller ytterst begränsad kontakt - med den förälder barnet inte bor med?

Ja, vissa föräldrar har med exempelvis onda handlingar visat att barnet skulle ta skada av att behöva hålla kontakt med den förälder barnet inte bor med.

Men det vanliga i våra domstolar är att barnet skulle må bäst av att ha kontakt med båda föräldrarna. Undantagen i våra domstolar är få.

Hur kan det komma sig att den förälder barnet bor med vill motverka ett umgänge mellan barnet och den andra föräldern?

Som jag ovan nämnt finns det föräldrar som med exempelvis onda handlingar visat att barnet måste klara sig utan en förälder i vart fall till dess barnet blivit vuxen. Därefter kanske kontakten kan återupptas. Jag vill framhålla att onda handlingar ofta har sin förklaring i psykisk ohälsa, alkohol eller missbruk av narkotika. Eller allt detta på en och samma gång.

En förälder kan ha många skäl till att vilja att den andra föräldern avskärs all rätt till umgänge.
Föräldern anser ofta att skälen för detta är goda och det kan de vara. Nedan radar jag upp några goda skäl. Ordet pappa nedan går att byta ut mot mamma.

1.
Pappa klarar inte av att vara nykter när han har barnet och när han blir full blir barnet rädd för pappa.

2.
Pappa har tidigare slagit barnet och barnet vågar inte vara själv med pappa eller vill inte ens träffa pappa.

3.
Pappa lider av en svår psykisk störning som innebär att han saknar omsorgsförmåga.

4.
Pappan kan inte umgås med barnet på barnets villkor. Det rör sig bland annat om pappor som inför barnen inte kan låta bli att prata illa om mamma.

5.
Pappan har sexuellt förgripit sig på barnet. Det behöver väl ingen närmare förklaring?

6.
Viss kriminalitet. Jag pratar inte om fortkörning och inte heller om skattebrott. Men vissa brott är av så allvarlig art att brottet i sig kan vara hinder för umgänge. Det kan exempelvis röra sig om att pappan sexuellt förgripit sig på andra barn än sina egna barn.

Jag har förstås företrätt pappor med svåra alkoholproblem. Kan pappan inte komma till rätta med det problemet måste pappan godta ett begränsat umgänge. Ett umgänge som med garanti är ett nyktert umgänge.

Jag har företrätt pappor som slagit sina barn. I sådana fall är det oerhört viktigt att ta reda på varför pappan slagit barnet och se till att en sådan situation aldrig upprepas. Vanligt umgänge kan det bara bli tal om när det åter byggts upp ett förtroende mellan pappa och barnet. Arbetet med att bygga upp ett sådant förtroende är bland det viktigaste ett ombud kan arbeta med. Det arbetet kräver också oftast ett mycket gott samarbete mellan ombuden. I vårdnadstvister är det i klientens intresse att i vart fall ombuden kan förhandla med varandra. För föräldrarna brukar i svåra fall inte klara av detta på egen hand.

Många förklarar misshandeln med alkohol, men en ”vanlig” förälder misshandlar inte sitt barn när föräldern är full. Alkoholen tar dock bort en spärr från vissa föräldrar, som innebär att de kan begå en så dåraktig handling som att misshandla sitt eget barn.

Jag har företrätt pappor som lidit av allvarliga psykiska störningar. I sådana fall anser jag att det är av vikt att pappans läkare får vara en del av frågan om hur umgänget bör se ut. Det kan i vissa fall vara nödvändigt att rådfråga mer än en läkare.

Jag har företrätt pappor som inför barnen pratat illa om mamma. Det är dock ett beteende som går att bryta bara viljan finns. Beteendet bör inte bara brytas utan pappan bör förklara för barnet att pappa aldrig menat vad pappa sagt och be barnet om ursäkt.

Med prata illa menar jag det som kallas för skitsnack och inte att en pappa exempelvis förklarat för barnet att barnet inte kan träffa mamma för att mamma exempelvis är sjuk. Med prata illa menar jag också att i vissa fall prata med barn på ett sätt barnet inte förstår.

Jag har företrätt pappor som sexuellt förgripit sig på barn. I sådana fall måste pappan förstå att det bara kan bli kontakt med barnet i framtiden på ett sätt som barnet inte kan ta skada av och där kommer åter frågan in om att samarbeta i den frågan med pappans läkare och även barnets läkare.

Jag har företrätt pappor som begått såväl små som allvarliga brott. Det är dock endast ett fåtal av alla allvarliga brott som kan utgöra hinder för kontakt mellan pappa och barnet. Det går inte säga att ett visst brott alltid utgör hinder för umgänge. Det måste alltid ske en bedömning i varje enskilt fall.

Idag är det så att många som döms till fängelse inte är friska, men de är inte sjuka nog att dömas till rättspsykiatrisk vård. I våra fängelser sitter således många med psykiska problem.
Det är ofta den problematiken – inte brottet i sig – som kan utgöra hinder för ett framtida normalt umgänge.

När mamman anser att det föreligger hinder för umgänge som inte avser ovan nämnda kategorier
Jag brukar dela in dessa hinder i verkliga hinder och påhittade hinder. Om det står påhittat framför ordet hinder betyder det att det inte finns något hinder.

Påhittade hinder

Det finns mammor (du får lika gärna läsa pappor om du vill) som vill förhindra pappor får träffa sina barn utan att ha några godtagbara skäl för en sådan inställning. Då finns det mammor som faktiskt hittar på hinder.

Jag kan nämna att i ett mål där jag nyligen var ombud gick mamman så långt att hon nu står åtalad för brott. Pappan ville ha umgänge. Mamman gjorde allt för att förhindra detta.
Målet slutade med att pappan fick ensam vårdnad om dottern. Pappan hade inte ens sökt ensam vårdnad i början av målet, men mammans handlande tvingade pappan att under målets gång ansöka om ensam vårdnad. Utgången i målet var ett bevis på att våra domstolar dömer rätt om det går att bevisa att mamman ägnat sig åt umgängessabotage.

Nedan följer en lista på lögner som förekommer.

1.
Pappan har sexuellt förgripit sig på barnet.

Det är förstås hemskare om det hänt i verkligheten än en osann anklagelse att det hänt. Men för den som utsätts för en osann anklagelse om sexuella övergrepp på sitt eget barn är det sannolikt bland det värsta den personen kommer att få vara med om i livet. Det finns dessutom nästan alltid någon som kan tro att anklagelsen är sann.

När en sådan anklagelse framförs i inledningen av ett mål blir det vanliga beslutet från rätten att barnet får bo med mamma tills det är utrett om anklagelsen är sann. Detta första beslut av tingsrätten kan därefter vara avgörande för hela målet. För även om det inte går att bevisa att anklagelsen inte var sann är det inte alltid lätt att bevisa att mamman ljugit.

2.
Pappan har misshandlat mamman eller barnet.

Om kvinnan vill ljuga är det bättre att hon anklagar mannen för misshandel av henne än av barnet. Barnet kommer nämligen höras och det är vid ett sådant förhör stor ”risk” för mamman att barnet talar sanning.

3.
Pappan har alkoholproblem.

Eftersom många har alkoholproblem är det en bra lögn att dra till med. Pappan kan på olika sätt bevisa att det är en lögn. Bra leverprover är ett bevis som går att ta med till den inledande förhandlingen.

4.
Pappan har psykiska problem.

Vi vet ju idag hur mycket problem psykisk ohälsa ställt till med. Ett bra sätt att bemöta en sådan anklagelse är att vid förhandlingen vara lugn och saklig. En pappa som brusar upp av exempelvis en falsk anklagelse kan uppfattas som instabil. I rätten gäller det att visa sina bästa sidor.

Jag brukar be mina klienter att hålla sig lugna under förhandlingen eftersom det ger ett gott intryck på rätten. Det först intrycket kan vara viktigt i många sammanhang, således även i våra domstolar.

Det är faktiskt bättre att ombudet tar på sig rollen att brusa upp. För att vara advokat är att ha en viktig roll inte minst vid förhandlingar.

5.
Pappan saknar omsorgsförmåga.

En vanlig anklagelse är att när barnet varit hos pappa kommer barnet hem inte bara med smutsiga kläder utan även smutsig in på bara kroppen. Pappan anklagas således för att inte sköta tvätt och barnets personliga hygien. Det går enkelt att motbevisa genom att filma barnet och barnets kläder när barnet åker till mamma. Men första gången anklagelsen framförs i rätten är det inte alltid lätt att vara förberedd på en sådan anklagelse.

Det finns förstås många andra falska anklagelser. Vissa går att genomskåda, andra inte.

Hinder som är verkliga utan att behöva vara sanna

Det finns objektiv sanning och subjektiv sanning.

Objektiv sanning betyder att något är sant. Subjektiv sanning betyder att vi tror att något är sant. Den subjektiva sanningen behöver dock inte vara sann, men kan vara sann. Den objektiva sanningen är alltid sann.

Det är ofta den subjektiva sanningen som är en del av processen i ett vårdnadsmål. Den objektiva sanningen vet inte alltid rätten eller ombudet något om. Det är inte heller säkert att båda parterna känner till den objektiva sanningen. Låter det krångligt? Jag skall med några exempel förklara med vad jag menar.

1.
Mamman anklagar pappan för sexuella övergrepp mot barnet för att hon tror att detta verkligen hänt.

Utredningen visar därefter att mamman hade fel, men hennes anmälan var föranledd av en stark och verklig tro att övergrepp hade hänt.

2.
Mamman tror att pappan missbrukar när han har barnet. Det vara en helt obefogad oro, men ändå en oro som kan vara en verklig oro. Denna oro beror för det mesta på att pappan tidigare haft missbruksproblem, som han kommit över.

3.
Mammans oro i andra avseende än punkt 1. och p 2 ovan. Det går inte alltid bortse från mammans oro. Mammans oro brukar kunna ”smitta” barnet. Barnet kan via mamma förstå att allt inte är rätt hos pappa fastän allt egentligen bara är bra hos pappa.

Mammors verkliga oro – befogad eller obefogad - måste rätten och pappor och vi ombud respektera. Många gånger går det under målets gång att bevisa att oron är obefogad, men inte alltid.

Om oron är påhittad eller en verklig oro kan vara svårt att får klarhet i. Jag har varit med om båda delarna och jag har säkerligen tagit fel vid ett antal tillfällen. Jag anser dock att jag med ökad erfarenhet lärt mig hur man i de flesta fall kan skilja mellan den påhittade oron och den verkliga oron, men mitt jobb är att ifrågasätta motpartens oro om den inte är styrkt.

Åter till barnen

Jag anser att det är av vikt att den som är ombud får en så pass bra kontakt med klienten att det är barnets bästa målet handlar, men vad som är bästa för barnet är upp till klienten att avgöra. Jag och klienten kan ha helt olika åsikter när vi diskuterar den frågan enskilt, men i rättssalen är jag alltid på klientens sida till 100 %. När jag skriver alltid menar jag alltid och därför vore det på sin plats att barnen i vissa mål fick ha ett eget ombud.


Jörgen Frisk

Pingad på intressant

Varför är det ofta de som inte har verklig kunskap som i media kommer till tals i vårdnadstvister

Kan inte låta bli att skriva om detta ämne efter att nyligen sett ett debattprogram om detta i SVT.

Jag har närmare 20-års erfarenhet av vårdnadstvister och har under dessa år varit ombud i 100-tals vårdnadsärenden. I denna artikel delar jag med mig av mina erfarenheter. De stämmer inte med den debatt jag såg i TV.

I debattprogram är det ofta med debattörer som i det närmaste fanatiskt talar för sin sak. I debattprogram om vårdnad om barn framställs mamman som god och pappan som ond eller tvärtom mamman som ond pappan som god. Tror du att det är sanningen i våra domstolar?

I debattprogram om vårdnad om barn framställs det som att pappan inte har en chans att vinna målet. Tro du att det är sanningen i våra domstolar?

Ond eller god?

De flesta av oss har gjort många goda handlingar. Då och då skänkt en slant till behövande vid olika katastrofer. Lämnat in en upphittad plånbok till polisen. Stannat och hjälpt till vid en trafikolycka. Hjälpt någon som fått bensinstopp. Låtit någon som har bråttom gå före i kön o s v.

Alla vi som är vuxna har också hunnit med att göra en - eller mer troligt - flera onda handlingar.

Jag har själv gjort onda handlingar. Jag har till exempel efter en lång arbetsdag kunnat vara irriterad på något eller någon och den som då råkat ringa kan jag ha varit otrevlig emot fast den personen alltid behandlat mig med respekt. Jag har gått för hårt fram i vissa mål där jag varit ombud. Jag kunde ha skött mig mera taktfullt många gånger. Jag har begått flera andra fel. Vissa fel som måste ses som onda handlingar.

Det tråkiga med livet är att en god handling sällan eller aldrig räcker för att kompensera en ond handling. En ond handling kan vara mycket svår att reparera. Ibland omöjlig att reparera.

Mord är ett exempel på en ond handling som inte går att reparera En sådan handling går inte att reparera med exempelvis tusen goda gärningar. Är den som mördar alltid en ond människa rakt igenom? Så är sällan fallet, men det går inte att komma ifrån att den som begått ett mord begått en ond handling som aldrig går att reparera. Därför ser många mord som det svåraste brottet någon kan begå.

Att köra ihjäl någon på grund av rattfylla är en ond handling. En ond gärning som aldrig går att reparera. Där är dock ”vi” snabbare att förlåta på grund av att rattfylleristen inte hade för avsikt att köra ihjäl någon. ”Vi” är dock sällan föräldrarna till ett ihjälkört barn. Föräldrarna kan i vissa fall aldrig förlåta rattfylleristen. Jag har förståelse för att föräldrar som drabbats av en sådan fruktansvärd sorg som det är att förlora sitt eget barn inte kan förlåta rattfylleristen.

Att misshandla sin fru, sin sambo eller sina barn är onda handlingar. Vilken motsvarande god gärning kan reparera den skada som uppkommit genom misshandeln? Kanske en bättring genom att senare i livet vara en god make eller förälder? En bättring som ofta förutsätter att pappan eller mamman sökt hjälp för egna problem. Men det är inte alltid så att den som blivit slagen senare kan förlåta den som slagit.

Jag börjar nedan med de fall där det inte går att tala om annat än goda föräldrar. Som du nog förstår handlar nästan alla debatter om undantagsfall. Det vanliga är – tack och lov - nämligen att båda föräldrarna är mycket bra föräldrar.

Goda föräldrar

Hur kan bra (goda) föräldrar hamna i tvist? När skilsmässan är ett faktum är det inte sällan så att i vart fall en av föräldrarna inte mår bra. En skilsmässa i sig är nästan alltid jobbigt att gå igenom. Vid skilsmässan råder ofta oenighet kring många frågor, inte minst hos vem av föräldrarna barnen skall bo.

När båda föräldrarna är goda föräldrar talar de för det mesta så gott som enbart gott om den andra föräldern, men klienterna har inte sällan andra egna argument som talar för att barnen av något annat skäl bör bo med dem eller så frågar de om advokaten har några råd i den frågan. Det har vi (advokaten) ofta.

De bra föräldrarnas tvist om barnen hamnar dock inte sällan i domstol och det första beslutet domstolen fattar i boendefrågan kan avgöra hur ärendet kommer att gå. Det första beslutet kan ofta gå hur som helst, men en fråga som ofta är avgörande är vem av föräldrarna som bor kvar i det tidigare gemensamma hemmet. Våra domstolar låter gärna barnen bo kvar i den miljö barnet hört hemma en längre tid, nämligen föräldrarnas tidigare gemensamma hem. Då slipper barnet byta skola, barnet kan behålla sina kompisar o s v.

Mål med goda föräldrar slutar ganska ofta med växelvis boende, d v s att barnen bor varannan vecka hos respektive förälder.

När det är fråga om två bra föräldrar är lagen helt könsneutral. Pappan har lika stora chanser som mamman att vinna – eller förlora – målet. Allmänheten tror kanske att så inte är fallet, men det är det. Domstolarna består av domare som för det mesta dömer i enlighet med vår könsneutrala lagstiftning.

Ovan nämnda ärenden debatteras kanske inte så ofta på grund av att dessa ärenden sällan går så långt som till en avgörande dom. Dessa föräldrar kommer oftast överens innan det blir huvudförhandling i målet. De kommer överens för att de är goda föräldrar! Men just när de skilde sig kunde de kanske inte tänka klart och logiskt. När det gått si så där ett halvår efter skilsmässan har de kommit till sans igen och de följder ofta de förhoppningsvis goda råd deras advokater har lämnat till dem.

Den pappan som av debattörer och media i allmänhet framställs som den onda pappan

Det är en pappa som behandlat sin sambo eller fru illa – d v s behandlat mamman illa - under den tid de levde tillsammans. Det förekommer tyvärr våld i många hem.

När förhållandet tar slut flyttar mamman inte sällan under mer eller mindre dramatiska former. Det händer att också att pappan flyttar. Det är inte ovanligt att det finns en polisanmälan och att pappan av åklagare belagts med besöksförbud.

Pappan vill dock ha fortsatt kontakt med barnet (eller barnen). Då kommer inte sällan advokaten in i ärendet. Pappan kontaktar nämligen advokat för att få hjälp med att träffa sina barn.

Vissa pappor medger att det förekommit våld i hemmet. Vissa nekar. När det gäller den pappa som framställs som den onda pappan har det dock alltid förekommit våld. Om det inte förekommit våld är det mamman som ljuger. Det fallet tar jag upp under den mamma som i media framställs som den onda mamman.

Som advokat lyssnar jag på pappans berättelse och som advokat måste jag skilja på om pappan misshandlat mamman eller om det är så att pappan också misshandlat barnet. För det förekommer att pappor misshandlat sina egna barn. Barn kan också ha farit illa om barn bevittnat att pappa behandlat mamma illa. Barn far ofta illa enbart av vetskapen om att pappa har misshandlat mamma.

Mitt jobb? Det är att pappan skall få umgänge med sitt barn, men för att komma till ett normalt umgänge måste jag övertyga domstolen om att umgänget kan ske under trygga former. Då måste jag arbeta med att pappan skall gå med på flera inledande villkor för umgänget, såsom att umgänget inledningsvis endast ska ske i närvaror av en kontaktperson.

Kan jag och pappan samarbeta finner vi ofta en metod som till slut – slutet kan vara några år framåt - leder till ett normalt umgänge. Vill inte pappan gå med på de villkor som krävs för att nå ett normalt umgänge slutar ärendet illa för pappan och för barnet. Det förstörs en framtida god pappa/barn relation.

Gemensam vårdnad? Den pappa som misshandlat mamman kan inte räkna med gemensam vårdnad. Men samarbetssamtal via duktiga socialsekreterare kan leda till gemensam vårdnad.
Det kan också bli fråga om samarbetsamtal mellan föräldrarna som leds av oss advokater. Problemet då kan vara advokatens roll som är att vara ombud för ena föräldern.

De flesta pappor jag företrätt (nästan alla) har följt mina råd. De kontaktar mig för att de vill vara en god pappa. De kontaktar inte en advokat för att fortsätta att begå fel mot sitt eget barn.
För att ha slagit barnens mamma – även om det aldrig mer kommer att hända - är också ett fel mot barnen.

Är pappan ond? Att misshandla någon är alltid en ond gärning, men det betyder inte att en person inte kan ändra sig. Jag vill påstå att det mesta av det våld som förekommer i våra hem har en förklaring vi alla känner till. Den förklaringen stavas A L K O H O L. Det är allt för många som inser sina alkoholproblem först när katastrofen är ett faktum exempelvis i form av att ha misshandlat sin egen fru. Alkoholen förklarar misshandeln, men att det blev fråga om misshandel beror ofta på att mannen haft andra problem som han bedövat med alkohol. Alkohol är dock aldrig en lösning förutom möjligen för de män som inte vågar dansa nykter.

De svåraste fallen jag varit med om är fall där män lidit av psykiska besvär som lett till misshandel som i sin tur lett till långa fängelsestraff eller psykisk vård. Men även dessa pappor kan komma igen. Men de behöver samhällets stöd. På samma sätt som ett brottsoffer ofta kan behöva stöd. Det är viktigt att stöd finns för såväl den som slår som för den som blivit slagen. Det är framförallt viktigt för barnen att deras föräldrar får en chans att vara goda föräldrar. Barn vill ha bra föräldrar.

Många anses att det daltas med de som slår. De som säger så glömmer bort att syftet med ”daltandet” är att ge våra barn föräldrar som är goda.

Den mamman som i media framställs som den onda mamman

Det är mycket ovanligt att kvinnor misshandlar män fysiskt. När en kvinna slår en man är det ofta under ett så kallat fyllebråk. Nyktra kvinnor använder mycket sällan våld. När det gäller den i media utpekade onda mamman handlar det dock nästan aldrig om våld. Det handlar om mammor som av andra skäl är olämpliga mammor.

Det är mammor som falskeligen anklagar pappor för misshandel eller ännu värre incest. Varför anklaga någon på falska grunder? Det kan finnas tusen skäl till detta. Ett skäl är uppenbart. Mamman vill vinna en vårdnadsprocess. Finns misstanke om misshandel talar det för att mamman vinner processen. Finns misstankar om incest vill jag påstå att pappan är chanslös.

Ett annat skäl till att kvinnan ljuger kan vara svartsjuka. Svartsjuka kan ofta var en hemsk sjukdom. Om mannen träffat en ny kvinna kan den försmådda kvinnan på grund av svartsjuka anklaga sitt ex för både det ena och det andra.

Varför gör inte män som kvinnor och ljuger? Män blir inte trodda om de falskeligen påstår sig ha blivit utsatta för övergrepp av sin före detta sambo eller fru. Män blir inte trodda om de falskeligen anklagar sitt ex för incest. Män vet om att det inte blir trodda. Då är det ju ingen idé att ljuga.

Mot barnet begår den ljugande mamman en lika ond handling som mot pappan. Hon får barnet att tro att pappa är ond. Pappor som blir utsatta för falska anklagelser mår ofta mycket dåligt och när domstolen tror på mamman blir de inte sällan besvikna på ”samhället”. De kan bli besvikna på domaren som dömde i målet, de kan bli besvikna på den egna advokaten som inte kunde avslöja att mamman ljög och självklart är de besvikna på att den de tidigare levt med framfört falska anklagelse.

Jag har för övrigt ganska nyligen företrätt en pappa som råkat ut för en ljugande mamma. Den lögnen gick – efter viss tid dock - att avslöja och pappan vann målet. Pappan i det målet ville endast få ett få normalt umgänge med sin dotter, men mammans sätt att agera tvingade pappan att - via mig som ombud - söka ensam vårdnad. Det var en tvist som visar att våra domstolar dömer till pappans fördel när så bör ske, men problemet är att det inte alltid går att avslöja en lögn. Det kan ibland vara omöjligt att avslöja en lögn. Därför kommer det alltid att finnas bittra pappor.

Det finns förstås mammor som inte är bra mammor av andra skäl än att de är ljugande mammor. Men det är ljugande mammor som skapar debatt.

En mamma (och en pappa) kan exempelvis lida av psykisk ohälsa och därför sakna förmåga att ta hand om sina barn. Men det går då inte att tala om ond annat än att den som har psyksiska besvär just därför kan begå onda handlingar.

Den goda pappan

De flesta pappor är bra pappor under hela barnets uppväxt, men med kanske någon eller några undantagsperioder under barnets uppväxt.

Alla kan hamna i problem, såsom en depression i anledning av en skilsmässa. Under en sådan period är det inte alltid lätt att vara en god pappa.

Många män har alkoholproblem. Att vara en ansvarstagande pappa och samtidigt ha svåra alkoholproblem är en helt omöjlig kombination. Utan alkohol är det dock ofta fråga om en uppenbart god pappa.

Män är sämre på att söka hjälp, när så borde ske, via exempelvis via psykiatrin.

Den goda mamman

Självklart är även de flesta mammor bra mammor under hela barnets uppväxt, men även mammor kan ha de problem jag ovan nämnt. Om alkohol hade ”uppfunnits” i dag är jag övertygad att den skulle ses som vilken narkotika som helst. Advokater som i likhet med mig arbetar med brottmål skulle nog förlora minst 90 % av försvarsuppdrag som avsåg våldsbrott om vi inte hade alkoholen att ”tacka” för våldet i vårt samhälle. Som du förstår ser vi som är advokater en sida av alkoholen som du kanske inte upplevt och aldrig kommer att behöva uppleva. Vi advokater ser alkoholens onda sida alldeles för ofta.

Debatten

Debatten om vårdnad borde handla om goda och onda gärningar.

Pappor som inte begått någon ond handling ligger i en vårdnadstvist lika bra till som mammor som inte begått någon ond handling, förutom i en undantagssituation.

Undantaget för den goda pappan är att han kan bli utsatt för lögner om onda handlingar. Det händer då och då och en del av dessa pappor blir mycket bittra och besvikna på samhället. Det är bland annat en del av dessa pappor som säger att pappor inte kan vinna vårdnadsprocesser.

Det finns dock även pappor som begått onda handlingar – men nekar i sten till detta – som också säger att bra pappor inte kan vinna. De påstår sig vara bra pappor när de i verkligheten begått onda handlingar mot sina barn. De blir sällan bra pappor förrän de erkänner sina handlingar och söker adekvat hjälp som innebär att de inte en gång till begår en ond
handling mot sina egna barn.

Advokatens roll i en vårdnadstvist är alltid att ta tillvara klientens intresse. Jag anser dock att det alltid ligger i klientens intresse att skapa en god kontakt med sina egna barn. Ingenting kan väl vara viktigare än ens egna barn?


Jörgen Frisk

Pingad på intressant