”Om de döda bara gott” är ord som kommer till uttryck inte minst inom politiken. När en politiker avlider är det kutym att även de som var den avlidnes ”värsta” partimotståndare enbart talar väl om den avlidne.
Inom juridiken har inte alla respekt för att man bara ska tala gott om de döda. Det senaste dödsfallet i häkte har fått mig att tänka på det faktumet. Många av er har säkerligen läst om den 52 årige universitetschefen som nyligen tog sitt liv i häktet. I media var han dessförinnan utpekad som skyldig. Media tar numera ofta klar ställning även innan en fällande dom. Inte minst för att polis läcker information till media. I vissa fall mot viss ersättning.
Om det fanns bevisning som styrkte att universitetschefen var skyldig går det inte att förstå varför åklagaren Helena Eckerrot Flodin inte hade väckt åtal mot 52 åringen innan han tog sitt liv. Hon måste – som jag ser det - ha ansett att den bevisning som förelåg inte var tillräckligt stark för fällande dom. Hon måste i vart fall ha tvekat på den punkten. Om hon varit säker på att den bevisning som fanns skulle räcka till för fällande dom kan det inte vara rätt att vänta med att väcka åtal. Detta eftersom den som sitter häktad ska betraktas som oskyldig till dess det eventuellt finns en fällande dom. Jag skriver eventuellt för alla åtal leder inte till en fällande dom. En åklagare ska således inte vänta med att väcka åtal när åklagaren anser sig sitta inne med full bevisning som styrker att den häktade är skyldig. Detta eftersom det för frihetsberövade alltid är påfrestande att vara häktad. Ingen ska sitta häktad längre än nödvändigt.
De som är häktade är isolerad från omvärlden och har ofta fulla restriktioner vilket innebär förbud att ta emot besök, se på TV m.m. Den person den häktade får träffa förutom häktes-personal och utredande polis (och möjligen åklagaren) är sin offentliga försvarare och kontakten mellan försvararen och den häktade är framförallt yrkesmässig.
Att sitta häktad en dag är påfrestande. Tror jag, eftersom jag bara besökt häktet för att träffa klienter. Å andra sidan rör det sig om många besök genom åren. Jag vet att häktesmiljön är allt annat än munter. När häktningen pågår månad efter månad orkar vissa inte med detta. En del blir självmordsbenägna. Det går ibland så långt att vissa tar sina liv i häktet. Självmord är dock inget bevis på skuld. Det är endast bevis på att den som tagit sitt liv mått oerhört dåligt.
När häktade personer tagit sitt liv blir skuldfrågan aldrig prövad i domstol. Den avlidne har inte heller längre möjlighet att försvara sig. Det är därför mycket upprörande när polis och åklagare efter dödsfall i våra häkten går ut i media och säger att den avlidne är skyldig till det eller de brott den avlidne suttit häktad för. Åklagare och polis borde istället säga att vi aldrig får full klarhet i den frågan eftersom den frågan aldrig kommer att prövas i domstol. Det är domstolarna som avgör skuldfrågan. Inte åklagare, polis, advokater, media eller allmänheten.
I en rättsstat måste det alltid – utan undantag - vara våra domstolar som avgör skuldfrågan.
Varför är det upprörande att peka ut den som avlidit? Den personen kan ju inte höra vad som sägs. Det är upprörande av minst två skäl. Skuldfrågan har aldrig och kommer aldrig att få sin prövning i domstol. Det är således inte säkert att polis/åklagare har rätt i sitt utpekande. Det andra skälet är att den avlidne ofta har familj och nära vänner, som vet att skuldfrågan aldrig kommer få någon rättslig lösning. För anhöriga är det ofta jobbigt att skuldfrågan ska ältas av polis, åklagare och media när anhöriga vet att den avlidne inte längre kan försvara sig.
Medias roll är dock lika viktig. Media har källor inom rättsväsendet och publicerar ofta dessa källor som att de alltid sitter inne med sanningen. Det är media som hänger ut den avlidne. Det är visserligen ofta information från polis och åklagare som gör detta möjligt. Men media har minst lika stort ansvar som de källor som media använder sig av.
Jag anser således att när någon avlidit bör den personen få vila i frid. Inte minst av hänsyn till den avlidnes familj och vänner. Ska undantag ske måste det avse någon avliden person som haft så stor makt att frågan hur den avlidne skött den makten även efter dödsfallet måste granskas. Då rör det sig oftast om någon diktator som avlidit, såsom Hitler för att nämna ett namn. Men om den lilla människan tycker jag att man bara ska skriva ”gott eller ingenting alls” efter ett dödsfall. Det är min bestämda uppfattning.
Polis/åklagare/media tycks dock inte dela min uppfattning. Varför så är fallet förstår jag inte, men det oroar mig. Jag tror dessutom att vi går mot en värld där media i framtiden kommer publicera namn och bild på alla som dömts för brott, förutom namnet på personer media av någon anledning vill skydda. För det finns personer media inte skriver negativt om. Så kommer det alltid att vara. Den som har makten använder den inte mot nära och kära. Media sitter inne med stor makt. Det är delvis därför som media kallas för den tredje statsmakten.
Med den tredje statsmakten avsågs ursprungligen att den tredje statmakten hade i uppdrag att granska den första statsmakten (regeringen) och den andra statsmakten (riksdagen). Numera handlar det lika mycket om att granska vem som helst. Även den lilla människan utan någon som helst makt.
En viktig etisk fråga media borde ta ställning till är när namn och bild ska publiceras dels på den som endast är misstänkt för brott dels på den som är dömd för brott. Det lär dock vara så att media aldrig kan komma överens i den frågan med hänvisning till ”det fria ordet” alltid måste få råda i debatten.
Advokatens roll är dock inte minst att värna om den lilla människan mot de som sitter med makten i sina händer. Det är en av advokatens absolut viktigaste uppgifter. I det arbetet ligger bland annat att se till att ingen odömd sitter frihetsberövad längre än nödvändigt. Men även att försvara klienten - eller den lilla människan - även efter döden när så behövs. För tråkigt nog verkar det som att avlidna även behöver ett försvar efter döden.
Visar inlägg med etikett media. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett media. Visa alla inlägg
tisdag 5 april 2011
fredag 28 januari 2011
Yppandeförbud - alltid lika med ett-noll till polis / åklagare?
Du som i likhet med många andra ser på TV och läser tidningar kan inte ha undgått att läsa om olika brott och brottslingar långt innan det finns en fällande dom eller ens ett åtal.
Nu står det om EVA-fallet. Det går att läsa mycket om den 51-åring som sedan ett tag sitter häktad. De som skriver om fallet hänvisar till sina ”källor”.
Den 51 åriga personens försvarare säger ingenting. Advokaten har yppandeförbud d v s advokaten får inte uttala sig alls. Advokater respekterar den formen av förbud och uttalar sig därför inte i media, annat än om sådant som med säkerhet inte omfattas av yppandeförbudet.
De som läcker till media måste dock vara personer med insyn i förundersökningen och vad de läcker ut kanske beror på eget intresse. Eller att de får betalt av media för att lämna ut sekretessbelagd information, men det är förstås också en form av eget intresse.
Eget intresse kan vara att få den som sitter häktad att framstå som skyldig för att på så sätt lättare få den personen omhäktad. Omhäktning leder till längre utredningstid under vilken den misstänkte står under daglig tillsyn och befinner sig under stor psykisk press. Eget intresse kan vara att för media förklara att vi (polisen) gör ett bra arbete och få det att framstå som att det bara är en tidsfråga innan nödvändig bevisning finns för ett åtal. Eget intresse kan förstås också att få betalt för att lämna ut sekretessbelagd information.
Många jag umgås ”vet” redan ”tack vare” media att 51 åringen är skyldig. De ”vet” att han är en styckmördare. Men vad vet de egentligen? De vet att Eva är mördad, men ingen bevisning har läckt ut som visar att 51 åringen är skyldig. Fanns sådan bevisning skulle det sannolikt redan ha skrivits om den bevisningen.
Det går dock att läsa att 51 åringen är en kallblodig person eftersom han ännu inte brutit ihop. Läckorna och vissa experter menar att han borde ha brutit ihop för länge sedan. Men kanske är det så att 51 åringen har ett gott samvete d v s är oskyldig och därför är vid relativt gott mod. 51 åringen kanske utgår ifrån att han inte kan fällas om han är oskyldig. Så resonerar kanske den som litar på att vår lagstiftning fungerar.
Om bevisning framkommer som visar att 51 åringen är skyldig kommer ha att få sitt straff. Om sådan bevisning inte framkommer gissar jag att 51 åringens ”helvete” på jorden börjar den dag han sätts på fri fot. Då om någonsin kommer han att få uppleva vilken information som läckt ut om honom. Det vet han nog inte än på grund av att han hålls isolerad. Då kommer han att få uppleva att media kommer följa varje steg han tar ett bra tag framåt i tiden. Då kommer han att få uppleva att många tror att han är skyldig, kanske även närstående. För media skulle väl inte skriva om någon som är oskyldig? Så resonerar en hel del ”vanliga” människor.
Det jag vet om 51 åringen är ingenting annat än att han nog hade en relation till Eva. Men finns det mer än så som föranlett misstanke om styckmord? Om inte är det skrämmande att fallet redan nu fått sådan uppmärksamhet enbart riktad mot 51 åringen.
Med 1-0 till polis/åklagare menar jag att polisen genom att lämna ut sekretessbelagd information gett domstolen en bild av 51 åringen som kanske inte alls är sann. Den möjligheten kanske advokaten också har, men då måste advokaten bryta mot yppandeförbudet. Det gör sällan eller aldrig advokater. Vi följer spelreglerna till punkt
och pricka. Dessutom är knappast media intresserade att skriva något gott om 51 åringen eftersom han kan vara skyldig till mord. Men även om 51 åringen blir friad eller inte åtalad lär media aldrig skriva gott om 51 åringen. Inte ens om det skulle visa sig att polisen hittar någon annan som är skyldig. Då försvinner 51 åringen endast bort från media som en person som det inte längre finns intresse att skriva om.
Jag har skrivit det förut. Rapport och Aktuellt börjar och avslutar varje nyhetssändning med att säga god kväll. Däremellan berättar de varför det inte är en god kväll. Eller hur? Jag vet föräldrar som förbjuder barn att se vissa filmer som inte alls är skrämmande. Samma föräldrar brukar låta barnen se Rapport och Aktuellt, som om nyheterna inte nästan varje dag vore skrämmande i sig.
Läcka? Det är en liknelse för att lämna ut hemlig information. Det är vanligt med liknelser i samhället. Moderaterna skriver gärna att det finns ”hinder” för företagandet när de menar att skattetrycket är för högt eller att det finns en svår ”tröskel” att ta sig över när de menar att
det finns alldeles för många blanketter att hålla reda på när det gäller söka olika bidrag från EU. Socialdemokraterna talar ofta med ord som ”klyftor” mellan oss när de menar att vissa har alldeles för bra inkomster jämfört med andra i samhället. Det finns många liknelser att hålla reda på. Högern gillar i det avseende att jämföra med olika hinder och sossarna med att det borde finnas mer ”goda” regler för att förhindra olika klyftor mellan oss.
Pingad på intressant
Nu står det om EVA-fallet. Det går att läsa mycket om den 51-åring som sedan ett tag sitter häktad. De som skriver om fallet hänvisar till sina ”källor”.
Den 51 åriga personens försvarare säger ingenting. Advokaten har yppandeförbud d v s advokaten får inte uttala sig alls. Advokater respekterar den formen av förbud och uttalar sig därför inte i media, annat än om sådant som med säkerhet inte omfattas av yppandeförbudet.
De som läcker till media måste dock vara personer med insyn i förundersökningen och vad de läcker ut kanske beror på eget intresse. Eller att de får betalt av media för att lämna ut sekretessbelagd information, men det är förstås också en form av eget intresse.
Eget intresse kan vara att få den som sitter häktad att framstå som skyldig för att på så sätt lättare få den personen omhäktad. Omhäktning leder till längre utredningstid under vilken den misstänkte står under daglig tillsyn och befinner sig under stor psykisk press. Eget intresse kan vara att för media förklara att vi (polisen) gör ett bra arbete och få det att framstå som att det bara är en tidsfråga innan nödvändig bevisning finns för ett åtal. Eget intresse kan förstås också att få betalt för att lämna ut sekretessbelagd information.
Många jag umgås ”vet” redan ”tack vare” media att 51 åringen är skyldig. De ”vet” att han är en styckmördare. Men vad vet de egentligen? De vet att Eva är mördad, men ingen bevisning har läckt ut som visar att 51 åringen är skyldig. Fanns sådan bevisning skulle det sannolikt redan ha skrivits om den bevisningen.
Det går dock att läsa att 51 åringen är en kallblodig person eftersom han ännu inte brutit ihop. Läckorna och vissa experter menar att han borde ha brutit ihop för länge sedan. Men kanske är det så att 51 åringen har ett gott samvete d v s är oskyldig och därför är vid relativt gott mod. 51 åringen kanske utgår ifrån att han inte kan fällas om han är oskyldig. Så resonerar kanske den som litar på att vår lagstiftning fungerar.
Om bevisning framkommer som visar att 51 åringen är skyldig kommer ha att få sitt straff. Om sådan bevisning inte framkommer gissar jag att 51 åringens ”helvete” på jorden börjar den dag han sätts på fri fot. Då om någonsin kommer han att få uppleva vilken information som läckt ut om honom. Det vet han nog inte än på grund av att han hålls isolerad. Då kommer han att få uppleva att media kommer följa varje steg han tar ett bra tag framåt i tiden. Då kommer han att få uppleva att många tror att han är skyldig, kanske även närstående. För media skulle väl inte skriva om någon som är oskyldig? Så resonerar en hel del ”vanliga” människor.
Det jag vet om 51 åringen är ingenting annat än att han nog hade en relation till Eva. Men finns det mer än så som föranlett misstanke om styckmord? Om inte är det skrämmande att fallet redan nu fått sådan uppmärksamhet enbart riktad mot 51 åringen.
Med 1-0 till polis/åklagare menar jag att polisen genom att lämna ut sekretessbelagd information gett domstolen en bild av 51 åringen som kanske inte alls är sann. Den möjligheten kanske advokaten också har, men då måste advokaten bryta mot yppandeförbudet. Det gör sällan eller aldrig advokater. Vi följer spelreglerna till punkt
och pricka. Dessutom är knappast media intresserade att skriva något gott om 51 åringen eftersom han kan vara skyldig till mord. Men även om 51 åringen blir friad eller inte åtalad lär media aldrig skriva gott om 51 åringen. Inte ens om det skulle visa sig att polisen hittar någon annan som är skyldig. Då försvinner 51 åringen endast bort från media som en person som det inte längre finns intresse att skriva om.
Jag har skrivit det förut. Rapport och Aktuellt börjar och avslutar varje nyhetssändning med att säga god kväll. Däremellan berättar de varför det inte är en god kväll. Eller hur? Jag vet föräldrar som förbjuder barn att se vissa filmer som inte alls är skrämmande. Samma föräldrar brukar låta barnen se Rapport och Aktuellt, som om nyheterna inte nästan varje dag vore skrämmande i sig.
Läcka? Det är en liknelse för att lämna ut hemlig information. Det är vanligt med liknelser i samhället. Moderaterna skriver gärna att det finns ”hinder” för företagandet när de menar att skattetrycket är för högt eller att det finns en svår ”tröskel” att ta sig över när de menar att
det finns alldeles för många blanketter att hålla reda på när det gäller söka olika bidrag från EU. Socialdemokraterna talar ofta med ord som ”klyftor” mellan oss när de menar att vissa har alldeles för bra inkomster jämfört med andra i samhället. Det finns många liknelser att hålla reda på. Högern gillar i det avseende att jämföra med olika hinder och sossarna med att det borde finnas mer ”goda” regler för att förhindra olika klyftor mellan oss.
Pingad på intressant
onsdag 30 juni 2010
Den så kallade kopplerihärvan och moralen
Jag är en av försvararna i ”kopplerihärvan”. En storm i ett vattenglas som likväl har utmynnat i förstörda liv: i media har de misstänkta personerna lämnats ut på ett sådant sätt att de som jobbar med männen eller som är bekanta med dem förstår vilka det handlar om. Man skulle kunna säga att det räcker med att ha ett ”IQ fiskmås” för att förstå vilka män det är fråga om, i synnerhet om man är från någon av de orter där de misstänkta kommer från.
Polisens och åklagarens agerande är det första som man måste ta upp. Att åka på en gryningsräd och utan förvarning plocka upp en människa som befinner sig på en fisketur och hålla honom frihetsberövad under lång tid, utan att kolla upp den målsägande kvinnan bättre, är skandal. Att polisen kan agera på rykten på det här sättet är redan det oacceptabelt när det gäller den här typen av chikanerande brott.
Polisen har ett stort – stort – ansvar. Jag förstod från första början att det skulle bli otroligt tungt för min klient när polisen och åklagaren kom och började slå på stora trumman. Det är polis och åklagare som sätter bollen i rullning. Och det är ingen liten boll, eftersom den rullas vidare av media, vilket i sin tur leder vidare till skvaller på Internet. Polis och åklagare vet att det här är massmediamål.
Att polis och åklagare talar om ”koppleri” är en guldgruva för media.
I diskussionsforum på nätet kan man kort därefter läsa namnen på de misstänkta, vilket är fullständigt horribelt.
Min sympati riktar sig mot den klient som jag företräder. Vad de övriga männen har gjort eller inte gjort avser jag inte att ägna tid åt, men alla är de nu försatta på fri fot. Det talar för att ingen begått något brott som är så allvarligt som det framställts i media.
Kanske någon av männen har köpt sex? Jag vet inte. Men jag är säker på att min huvudman inte har köpt sex. Och jag är faktiskt säker på att min klient inte har begått något brott alls. Och kan du inte ha fel då, Jörgen – tänker Du kanske. Det tror jag faktiskt inte. Däremot kan min klient ha gjort något som allmänheten anser vara moraliskt fel. Jag misstänker dock att inte heller så är fallet, eftersom jag tror att allmänheten är modernare än så.
Vad kan vara så pass ”moraliskt fel” att den som begått en sådan moralisk överträdelse bör hängas ut med uppgifter om var han arbetar, hur gammal han är, hur många barn han har o s v? Vad min klient beträffar har endast namnet utelämnats i tidningarna. I tidningarna verkar det eventuellt-moraliskt-felaktiga vara att jämställa med ett brott.
Hur media anser sig kunna veta att ett brott är för handen redan innan det ens väcks åtal är dock en gåta för mig.
Att döma ut människor utanför rättssalen p g a så kallade moraliska skäl är verkligen inget nytt under solen. En gång i tiden kallades barn födda utom äktenskapet för ”horungar”. Ett begrepp som idag är helt främmande, även om utomäktenskaplig börd ännu är mer eller mindre skambelagt i länder där äktenskapet som institution har en starkare ställning.
Det kanske bästa exemplet på människor som fortfarande döms av ”moraliska skäl” i Sverige är homo-, bi- och transsexuella. Dessa människor begår inget brott, men fördöms likafullt av människor som – oftast anonymt och på nätet – verkar se som sin främsta uppgift att dela ut domar mot dem. Följden av hets och skvaller på nätet mot människor som inte anses rätta sig efter något som påstås vara ”den allmänna moralen” kan vara att en lynchstämning väcks till liv. Hatbrotten mot hbt-personer visar att nätskvallret inte är så oskyldigt som det verkar.
Rättssamhället måste – enligt min bestämda uppfattning – börja se betydligt strängare på nätskvallret som hänger ut människor som anses begå moraliska felsteg, såsom min klient i den så kallade kopplerihärvan. Att hänga ut människor på nätet i moralens namn är djupt integritetskränkande och måste vara att betrakta som brottsligt.
Det finns nämligen idag många moralister som vill sprida sina sanningar på nätet. De påminner starkt om, och är säkert ofta, identiska med de smyg-sadister som jag skrev om för ett tag sedan.
Det är inget fel att diskutera moral – det är ett ämne som även jag själv är intresserad av och brukar skriva om ibland. Jag skulle vara en hycklare om jag bara tyckte att min moral var okej och att man bara får yttra sig om man tycker som jag. Det är inte det det handlar om. Det handlar inte om yttrandefrihet eller om det fria ordet, utan om individens integritet. Det är inget man kan trampa på och sedan komma undan med att ropa ”yttrandefrihet”. (I så fall skulle man lika gärna kunna begå misshandel och sedan komma undan med att säga att man bara har utnyttjat sin rörelsefrihet genom att slå och sparka fritt omkring sig.)
Den enskilda människan måste värnas mot den anonyma mobben av moralister som läser vad media skriver, tar reda på personernas namn och sprider en massa osanningar (och sanningar). Det räcker med ett rykte för att hängas ut på nätet, har jag förstått. Därför måste individens rättigheter skyddas ytterligare.
Nu undrar Du kanske om jag tycker att det är fel att sprida ”sanningen”? Ja, absolut! ”Sanningen” kan vara en katastrof för en person om den sanningen sprids till allmänheten.
Sanningen att en person exempelvis är homosexuell. Det finns fortfarande många unga män som går omkring och har ”bögskräck”, och rentav verkar vara stolta över det. Inte minst inom sportens värld. Skulle en hockeyspelare som är öppet homosexuell få spela i elitserien eller NHL? Jag önskar att jag hade fel, men jag tror inte att den toleransen existerar i hockeyns värld. Mig veterligt har ingen på den nivån ”kommit ut” under sin aktiva karriär. Tyvärr kan det nog dröja ett bra tag innan någon vågar göra det.
Det finns andra ”sanningar” som kan göra oerhörd skada, såsom att en person varit otrogen. Det kan till och med göra skada då en person pekas ut som anhörig till en person som begått ett ”moraliskt övertramp”.
Vad är egentligen moral? Det varierar från tid till tid och från samhälle till samhälle. Men den som alltid vill vara moralisk ska hålla sig i mittfåran. Den som inte är i den fåran kan ha begått något omoraliskt, men i mina ögon handlar det allt för ofta om personer som helt saknar tolerans, respekt m m. De ser sig som moralens väktare när de i verkligheten är rasister eller ”böghatare” eller endast idioter i allmänhet.
Lagstiftarens, medias och rättsväsendets delade ansvar
Denna problematik är ingens fel, eller allas fel om du så vill. Naturligtvis är ansvarsfrågan inte helt enkel. Det handlar som vanligt om att ta ett samlat grepp och ett gemensamt ansvar för denna fråga. Internet har gått om rättsutvecklingen på denna punkt. På Internet kan du skriva nästan vad du vill utan att riskera någon påföljd. Åklagarna vet nog inte vad brott på Internet skulle bestå i, och detta beror i sin tur på att vare sig riksdag eller regering har tagit itu med frågan.
Ring och säg att du ska döda någon och du är anhållen i morgon. Skriv samma sak på nätet så händer ingenting, såvida du inte hotar att skjuta alla på någon skola i din närhet.
Om vi bortser från riksdag och regering har media, den ”tredje statsmakten”, ett inflytande – och därmed en makt och ett ansvar – som är större än någonsin. Det hänger inte minst på ansvariga utgivare i Sverige hur vår framtid ska se ut. Det fordras en verklig moralisk resning för landets chefredaktörer och ansvariga utgivare för tidningar med tiotusentals läsare. Deras ansvar är större än gemene mans, eftersom de sitter på så mycket makt över vad som sägs och skrivs.
Polis och åklagare, som ägnar sig åt myndighetsutövning, har ett närmast gränslöst ansvar när det gäller att se till att förundersökningar inte läcker till media innan ett eventuellt åtal väcks. Det gäller inte minst i ärenden där en persons liv kan förstöras om polis och åklagare läcker information. Det är också av stor vikt att åklagare och polis gör helgjutna förundersökningar. Då menar jag att polis och åklagare också kritiskt måste granska brottsoffrens historia och bakgrund (det är inte alls ovanligt att anmälningar om brott är osanna).
Jag är orolig för att jakten på både oskyldiga och skyldiga håller på att öka i våra medier, på ett sätt som kommer att göra att de alla förvandlas till skvallertidningar. Ett rykte kommer att räcka för att hänga ut någon i media, som i dagens snabba nyhetsflöde inte längre har tid att vänta på en fällande dom.
Min klient, den huvudmisstänkte i den så kallade kopplerihärvan, kommer visserligen att få ett skadestånd. Men vare sig han eller jag tycker att detta är nog för att kompensera ett förstört liv.
Våra domstolar spelar en viktig roll
Brottsplatser kan se ut på olika sätt, och inte minst bloggar där folk lämnar kommentarer kan vara nog så djävliga när det gäller att dra människors heder och anseende i smutsen. Därför är det viktigt att våra domstolar sätter ned foten då människor förtalas på diskussionsforum och bloggar. Detta kommer förhoppningsvis att hamna på Högsta domstolens bord inom en snar framtid, eftersom det än så länge finns en ojämn praxis från tingsrätternas sida om hur man ser på den här typen av brottslighet.
Norrköpings tingsrätt konstaterade – helt riktigt, enligt mitt förmenande – den 11 juni att en moderator på en blogg är ansvarig även för förtal som andra har lagt upp på bloggen. Tingsrätten skrev i domskälen:
I målet är ostridigt att den text som funnits som en kommentar på X:s blogg innebar ett förtalsbrott av Y. Som modererare av kommentarer på sin blogg har X ett ansvar även för innehållet i kommentarerna. Det han uppgett om att andra kan ha godkänt kommentaren är inte något som fråntar honom detta ansvar. Påståendet att kommentaren publicerats utan hans godkännande på grund av något tekniskt fel är så osannolikt att tingsrätten lämnar det utan avseende.
X har alltså gjort sig skyldig till förtal av Y genom att tillåta det aktuella inlägget som en kommentar på hans blogg. Kommentaren innefattar ett så allvarligt angrepp mot Y:s ära att kränkningsersättning skall utgå...
Detta är, enligt min mening, den enda tänkbara ordningen i ett rättssamhälle. Annars låter man ansvarsfriheten och anonyma moralisterna, rasisterna eller vad de nu är för något att ta över helt och hållet.
Jag hoppas att riksdag och regering tar tag i frågan om nätförtal, då detta enligt mitt förmenande är ett gigantiskt problem för den enskilde individen.
Jag önskar dig som har läst detta inlägg – som blev längre än jag hade tänkt även den här gången – en fortsatt trevlig sommar.
Polisens och åklagarens agerande är det första som man måste ta upp. Att åka på en gryningsräd och utan förvarning plocka upp en människa som befinner sig på en fisketur och hålla honom frihetsberövad under lång tid, utan att kolla upp den målsägande kvinnan bättre, är skandal. Att polisen kan agera på rykten på det här sättet är redan det oacceptabelt när det gäller den här typen av chikanerande brott.
Polisen har ett stort – stort – ansvar. Jag förstod från första början att det skulle bli otroligt tungt för min klient när polisen och åklagaren kom och började slå på stora trumman. Det är polis och åklagare som sätter bollen i rullning. Och det är ingen liten boll, eftersom den rullas vidare av media, vilket i sin tur leder vidare till skvaller på Internet. Polis och åklagare vet att det här är massmediamål.
Att polis och åklagare talar om ”koppleri” är en guldgruva för media.
I diskussionsforum på nätet kan man kort därefter läsa namnen på de misstänkta, vilket är fullständigt horribelt.
Min sympati riktar sig mot den klient som jag företräder. Vad de övriga männen har gjort eller inte gjort avser jag inte att ägna tid åt, men alla är de nu försatta på fri fot. Det talar för att ingen begått något brott som är så allvarligt som det framställts i media.
Kanske någon av männen har köpt sex? Jag vet inte. Men jag är säker på att min huvudman inte har köpt sex. Och jag är faktiskt säker på att min klient inte har begått något brott alls. Och kan du inte ha fel då, Jörgen – tänker Du kanske. Det tror jag faktiskt inte. Däremot kan min klient ha gjort något som allmänheten anser vara moraliskt fel. Jag misstänker dock att inte heller så är fallet, eftersom jag tror att allmänheten är modernare än så.
Vad kan vara så pass ”moraliskt fel” att den som begått en sådan moralisk överträdelse bör hängas ut med uppgifter om var han arbetar, hur gammal han är, hur många barn han har o s v? Vad min klient beträffar har endast namnet utelämnats i tidningarna. I tidningarna verkar det eventuellt-moraliskt-felaktiga vara att jämställa med ett brott.
Hur media anser sig kunna veta att ett brott är för handen redan innan det ens väcks åtal är dock en gåta för mig.
Att döma ut människor utanför rättssalen p g a så kallade moraliska skäl är verkligen inget nytt under solen. En gång i tiden kallades barn födda utom äktenskapet för ”horungar”. Ett begrepp som idag är helt främmande, även om utomäktenskaplig börd ännu är mer eller mindre skambelagt i länder där äktenskapet som institution har en starkare ställning.
Det kanske bästa exemplet på människor som fortfarande döms av ”moraliska skäl” i Sverige är homo-, bi- och transsexuella. Dessa människor begår inget brott, men fördöms likafullt av människor som – oftast anonymt och på nätet – verkar se som sin främsta uppgift att dela ut domar mot dem. Följden av hets och skvaller på nätet mot människor som inte anses rätta sig efter något som påstås vara ”den allmänna moralen” kan vara att en lynchstämning väcks till liv. Hatbrotten mot hbt-personer visar att nätskvallret inte är så oskyldigt som det verkar.
Rättssamhället måste – enligt min bestämda uppfattning – börja se betydligt strängare på nätskvallret som hänger ut människor som anses begå moraliska felsteg, såsom min klient i den så kallade kopplerihärvan. Att hänga ut människor på nätet i moralens namn är djupt integritetskränkande och måste vara att betrakta som brottsligt.
Det finns nämligen idag många moralister som vill sprida sina sanningar på nätet. De påminner starkt om, och är säkert ofta, identiska med de smyg-sadister som jag skrev om för ett tag sedan.
Det är inget fel att diskutera moral – det är ett ämne som även jag själv är intresserad av och brukar skriva om ibland. Jag skulle vara en hycklare om jag bara tyckte att min moral var okej och att man bara får yttra sig om man tycker som jag. Det är inte det det handlar om. Det handlar inte om yttrandefrihet eller om det fria ordet, utan om individens integritet. Det är inget man kan trampa på och sedan komma undan med att ropa ”yttrandefrihet”. (I så fall skulle man lika gärna kunna begå misshandel och sedan komma undan med att säga att man bara har utnyttjat sin rörelsefrihet genom att slå och sparka fritt omkring sig.)
Den enskilda människan måste värnas mot den anonyma mobben av moralister som läser vad media skriver, tar reda på personernas namn och sprider en massa osanningar (och sanningar). Det räcker med ett rykte för att hängas ut på nätet, har jag förstått. Därför måste individens rättigheter skyddas ytterligare.
Nu undrar Du kanske om jag tycker att det är fel att sprida ”sanningen”? Ja, absolut! ”Sanningen” kan vara en katastrof för en person om den sanningen sprids till allmänheten.
Sanningen att en person exempelvis är homosexuell. Det finns fortfarande många unga män som går omkring och har ”bögskräck”, och rentav verkar vara stolta över det. Inte minst inom sportens värld. Skulle en hockeyspelare som är öppet homosexuell få spela i elitserien eller NHL? Jag önskar att jag hade fel, men jag tror inte att den toleransen existerar i hockeyns värld. Mig veterligt har ingen på den nivån ”kommit ut” under sin aktiva karriär. Tyvärr kan det nog dröja ett bra tag innan någon vågar göra det.
Det finns andra ”sanningar” som kan göra oerhörd skada, såsom att en person varit otrogen. Det kan till och med göra skada då en person pekas ut som anhörig till en person som begått ett ”moraliskt övertramp”.
Vad är egentligen moral? Det varierar från tid till tid och från samhälle till samhälle. Men den som alltid vill vara moralisk ska hålla sig i mittfåran. Den som inte är i den fåran kan ha begått något omoraliskt, men i mina ögon handlar det allt för ofta om personer som helt saknar tolerans, respekt m m. De ser sig som moralens väktare när de i verkligheten är rasister eller ”böghatare” eller endast idioter i allmänhet.
Lagstiftarens, medias och rättsväsendets delade ansvar
Denna problematik är ingens fel, eller allas fel om du så vill. Naturligtvis är ansvarsfrågan inte helt enkel. Det handlar som vanligt om att ta ett samlat grepp och ett gemensamt ansvar för denna fråga. Internet har gått om rättsutvecklingen på denna punkt. På Internet kan du skriva nästan vad du vill utan att riskera någon påföljd. Åklagarna vet nog inte vad brott på Internet skulle bestå i, och detta beror i sin tur på att vare sig riksdag eller regering har tagit itu med frågan.
Ring och säg att du ska döda någon och du är anhållen i morgon. Skriv samma sak på nätet så händer ingenting, såvida du inte hotar att skjuta alla på någon skola i din närhet.
Om vi bortser från riksdag och regering har media, den ”tredje statsmakten”, ett inflytande – och därmed en makt och ett ansvar – som är större än någonsin. Det hänger inte minst på ansvariga utgivare i Sverige hur vår framtid ska se ut. Det fordras en verklig moralisk resning för landets chefredaktörer och ansvariga utgivare för tidningar med tiotusentals läsare. Deras ansvar är större än gemene mans, eftersom de sitter på så mycket makt över vad som sägs och skrivs.
Polis och åklagare, som ägnar sig åt myndighetsutövning, har ett närmast gränslöst ansvar när det gäller att se till att förundersökningar inte läcker till media innan ett eventuellt åtal väcks. Det gäller inte minst i ärenden där en persons liv kan förstöras om polis och åklagare läcker information. Det är också av stor vikt att åklagare och polis gör helgjutna förundersökningar. Då menar jag att polis och åklagare också kritiskt måste granska brottsoffrens historia och bakgrund (det är inte alls ovanligt att anmälningar om brott är osanna).
Jag är orolig för att jakten på både oskyldiga och skyldiga håller på att öka i våra medier, på ett sätt som kommer att göra att de alla förvandlas till skvallertidningar. Ett rykte kommer att räcka för att hänga ut någon i media, som i dagens snabba nyhetsflöde inte längre har tid att vänta på en fällande dom.
Min klient, den huvudmisstänkte i den så kallade kopplerihärvan, kommer visserligen att få ett skadestånd. Men vare sig han eller jag tycker att detta är nog för att kompensera ett förstört liv.
Våra domstolar spelar en viktig roll
Brottsplatser kan se ut på olika sätt, och inte minst bloggar där folk lämnar kommentarer kan vara nog så djävliga när det gäller att dra människors heder och anseende i smutsen. Därför är det viktigt att våra domstolar sätter ned foten då människor förtalas på diskussionsforum och bloggar. Detta kommer förhoppningsvis att hamna på Högsta domstolens bord inom en snar framtid, eftersom det än så länge finns en ojämn praxis från tingsrätternas sida om hur man ser på den här typen av brottslighet.
Norrköpings tingsrätt konstaterade – helt riktigt, enligt mitt förmenande – den 11 juni att en moderator på en blogg är ansvarig även för förtal som andra har lagt upp på bloggen. Tingsrätten skrev i domskälen:
I målet är ostridigt att den text som funnits som en kommentar på X:s blogg innebar ett förtalsbrott av Y. Som modererare av kommentarer på sin blogg har X ett ansvar även för innehållet i kommentarerna. Det han uppgett om att andra kan ha godkänt kommentaren är inte något som fråntar honom detta ansvar. Påståendet att kommentaren publicerats utan hans godkännande på grund av något tekniskt fel är så osannolikt att tingsrätten lämnar det utan avseende.
X har alltså gjort sig skyldig till förtal av Y genom att tillåta det aktuella inlägget som en kommentar på hans blogg. Kommentaren innefattar ett så allvarligt angrepp mot Y:s ära att kränkningsersättning skall utgå...
Detta är, enligt min mening, den enda tänkbara ordningen i ett rättssamhälle. Annars låter man ansvarsfriheten och anonyma moralisterna, rasisterna eller vad de nu är för något att ta över helt och hållet.
Jag hoppas att riksdag och regering tar tag i frågan om nätförtal, då detta enligt mitt förmenande är ett gigantiskt problem för den enskilde individen.
Jag önskar dig som har läst detta inlägg – som blev längre än jag hade tänkt även den här gången – en fortsatt trevlig sommar.
fredag 19 mars 2010
Varför är det ofta de som inte har verklig kunskap som i media kommer till tals i vårdnadstvister
Kan inte låta bli att skriva om detta ämne efter att nyligen sett ett debattprogram om detta i SVT.
Jag har närmare 20-års erfarenhet av vårdnadstvister och har under dessa år varit ombud i 100-tals vårdnadsärenden. I denna artikel delar jag med mig av mina erfarenheter. De stämmer inte med den debatt jag såg i TV.
I debattprogram är det ofta med debattörer som i det närmaste fanatiskt talar för sin sak. I debattprogram om vårdnad om barn framställs mamman som god och pappan som ond eller tvärtom mamman som ond pappan som god. Tror du att det är sanningen i våra domstolar?
I debattprogram om vårdnad om barn framställs det som att pappan inte har en chans att vinna målet. Tro du att det är sanningen i våra domstolar?
Ond eller god?
De flesta av oss har gjort många goda handlingar. Då och då skänkt en slant till behövande vid olika katastrofer. Lämnat in en upphittad plånbok till polisen. Stannat och hjälpt till vid en trafikolycka. Hjälpt någon som fått bensinstopp. Låtit någon som har bråttom gå före i kön o s v.
Alla vi som är vuxna har också hunnit med att göra en - eller mer troligt - flera onda handlingar.
Jag har själv gjort onda handlingar. Jag har till exempel efter en lång arbetsdag kunnat vara irriterad på något eller någon och den som då råkat ringa kan jag ha varit otrevlig emot fast den personen alltid behandlat mig med respekt. Jag har gått för hårt fram i vissa mål där jag varit ombud. Jag kunde ha skött mig mera taktfullt många gånger. Jag har begått flera andra fel. Vissa fel som måste ses som onda handlingar.
Det tråkiga med livet är att en god handling sällan eller aldrig räcker för att kompensera en ond handling. En ond handling kan vara mycket svår att reparera. Ibland omöjlig att reparera.
Mord är ett exempel på en ond handling som inte går att reparera En sådan handling går inte att reparera med exempelvis tusen goda gärningar. Är den som mördar alltid en ond människa rakt igenom? Så är sällan fallet, men det går inte att komma ifrån att den som begått ett mord begått en ond handling som aldrig går att reparera. Därför ser många mord som det svåraste brottet någon kan begå.
Att köra ihjäl någon på grund av rattfylla är en ond handling. En ond gärning som aldrig går att reparera. Där är dock ”vi” snabbare att förlåta på grund av att rattfylleristen inte hade för avsikt att köra ihjäl någon. ”Vi” är dock sällan föräldrarna till ett ihjälkört barn. Föräldrarna kan i vissa fall aldrig förlåta rattfylleristen. Jag har förståelse för att föräldrar som drabbats av en sådan fruktansvärd sorg som det är att förlora sitt eget barn inte kan förlåta rattfylleristen.
Att misshandla sin fru, sin sambo eller sina barn är onda handlingar. Vilken motsvarande god gärning kan reparera den skada som uppkommit genom misshandeln? Kanske en bättring genom att senare i livet vara en god make eller förälder? En bättring som ofta förutsätter att pappan eller mamman sökt hjälp för egna problem. Men det är inte alltid så att den som blivit slagen senare kan förlåta den som slagit.
Jag börjar nedan med de fall där det inte går att tala om annat än goda föräldrar. Som du nog förstår handlar nästan alla debatter om undantagsfall. Det vanliga är – tack och lov - nämligen att båda föräldrarna är mycket bra föräldrar.
Goda föräldrar
Hur kan bra (goda) föräldrar hamna i tvist? När skilsmässan är ett faktum är det inte sällan så att i vart fall en av föräldrarna inte mår bra. En skilsmässa i sig är nästan alltid jobbigt att gå igenom. Vid skilsmässan råder ofta oenighet kring många frågor, inte minst hos vem av föräldrarna barnen skall bo.
När båda föräldrarna är goda föräldrar talar de för det mesta så gott som enbart gott om den andra föräldern, men klienterna har inte sällan andra egna argument som talar för att barnen av något annat skäl bör bo med dem eller så frågar de om advokaten har några råd i den frågan. Det har vi (advokaten) ofta.
De bra föräldrarnas tvist om barnen hamnar dock inte sällan i domstol och det första beslutet domstolen fattar i boendefrågan kan avgöra hur ärendet kommer att gå. Det första beslutet kan ofta gå hur som helst, men en fråga som ofta är avgörande är vem av föräldrarna som bor kvar i det tidigare gemensamma hemmet. Våra domstolar låter gärna barnen bo kvar i den miljö barnet hört hemma en längre tid, nämligen föräldrarnas tidigare gemensamma hem. Då slipper barnet byta skola, barnet kan behålla sina kompisar o s v.
Mål med goda föräldrar slutar ganska ofta med växelvis boende, d v s att barnen bor varannan vecka hos respektive förälder.
När det är fråga om två bra föräldrar är lagen helt könsneutral. Pappan har lika stora chanser som mamman att vinna – eller förlora – målet. Allmänheten tror kanske att så inte är fallet, men det är det. Domstolarna består av domare som för det mesta dömer i enlighet med vår könsneutrala lagstiftning.
Ovan nämnda ärenden debatteras kanske inte så ofta på grund av att dessa ärenden sällan går så långt som till en avgörande dom. Dessa föräldrar kommer oftast överens innan det blir huvudförhandling i målet. De kommer överens för att de är goda föräldrar! Men just när de skilde sig kunde de kanske inte tänka klart och logiskt. När det gått si så där ett halvår efter skilsmässan har de kommit till sans igen och de följder ofta de förhoppningsvis goda råd deras advokater har lämnat till dem.
Den pappan som av debattörer och media i allmänhet framställs som den onda pappan
Det är en pappa som behandlat sin sambo eller fru illa – d v s behandlat mamman illa - under den tid de levde tillsammans. Det förekommer tyvärr våld i många hem.
När förhållandet tar slut flyttar mamman inte sällan under mer eller mindre dramatiska former. Det händer att också att pappan flyttar. Det är inte ovanligt att det finns en polisanmälan och att pappan av åklagare belagts med besöksförbud.
Pappan vill dock ha fortsatt kontakt med barnet (eller barnen). Då kommer inte sällan advokaten in i ärendet. Pappan kontaktar nämligen advokat för att få hjälp med att träffa sina barn.
Vissa pappor medger att det förekommit våld i hemmet. Vissa nekar. När det gäller den pappa som framställs som den onda pappan har det dock alltid förekommit våld. Om det inte förekommit våld är det mamman som ljuger. Det fallet tar jag upp under den mamma som i media framställs som den onda mamman.
Som advokat lyssnar jag på pappans berättelse och som advokat måste jag skilja på om pappan misshandlat mamman eller om det är så att pappan också misshandlat barnet. För det förekommer att pappor misshandlat sina egna barn. Barn kan också ha farit illa om barn bevittnat att pappa behandlat mamma illa. Barn far ofta illa enbart av vetskapen om att pappa har misshandlat mamma.
Mitt jobb? Det är att pappan skall få umgänge med sitt barn, men för att komma till ett normalt umgänge måste jag övertyga domstolen om att umgänget kan ske under trygga former. Då måste jag arbeta med att pappan skall gå med på flera inledande villkor för umgänget, såsom att umgänget inledningsvis endast ska ske i närvaror av en kontaktperson.
Kan jag och pappan samarbeta finner vi ofta en metod som till slut – slutet kan vara några år framåt - leder till ett normalt umgänge. Vill inte pappan gå med på de villkor som krävs för att nå ett normalt umgänge slutar ärendet illa för pappan och för barnet. Det förstörs en framtida god pappa/barn relation.
Gemensam vårdnad? Den pappa som misshandlat mamman kan inte räkna med gemensam vårdnad. Men samarbetssamtal via duktiga socialsekreterare kan leda till gemensam vårdnad.
Det kan också bli fråga om samarbetsamtal mellan föräldrarna som leds av oss advokater. Problemet då kan vara advokatens roll som är att vara ombud för ena föräldern.
De flesta pappor jag företrätt (nästan alla) har följt mina råd. De kontaktar mig för att de vill vara en god pappa. De kontaktar inte en advokat för att fortsätta att begå fel mot sitt eget barn.
För att ha slagit barnens mamma – även om det aldrig mer kommer att hända - är också ett fel mot barnen.
Är pappan ond? Att misshandla någon är alltid en ond gärning, men det betyder inte att en person inte kan ändra sig. Jag vill påstå att det mesta av det våld som förekommer i våra hem har en förklaring vi alla känner till. Den förklaringen stavas A L K O H O L. Det är allt för många som inser sina alkoholproblem först när katastrofen är ett faktum exempelvis i form av att ha misshandlat sin egen fru. Alkoholen förklarar misshandeln, men att det blev fråga om misshandel beror ofta på att mannen haft andra problem som han bedövat med alkohol. Alkohol är dock aldrig en lösning förutom möjligen för de män som inte vågar dansa nykter.
De svåraste fallen jag varit med om är fall där män lidit av psykiska besvär som lett till misshandel som i sin tur lett till långa fängelsestraff eller psykisk vård. Men även dessa pappor kan komma igen. Men de behöver samhällets stöd. På samma sätt som ett brottsoffer ofta kan behöva stöd. Det är viktigt att stöd finns för såväl den som slår som för den som blivit slagen. Det är framförallt viktigt för barnen att deras föräldrar får en chans att vara goda föräldrar. Barn vill ha bra föräldrar.
Många anses att det daltas med de som slår. De som säger så glömmer bort att syftet med ”daltandet” är att ge våra barn föräldrar som är goda.
Den mamman som i media framställs som den onda mamman
Det är mycket ovanligt att kvinnor misshandlar män fysiskt. När en kvinna slår en man är det ofta under ett så kallat fyllebråk. Nyktra kvinnor använder mycket sällan våld. När det gäller den i media utpekade onda mamman handlar det dock nästan aldrig om våld. Det handlar om mammor som av andra skäl är olämpliga mammor.
Det är mammor som falskeligen anklagar pappor för misshandel eller ännu värre incest. Varför anklaga någon på falska grunder? Det kan finnas tusen skäl till detta. Ett skäl är uppenbart. Mamman vill vinna en vårdnadsprocess. Finns misstanke om misshandel talar det för att mamman vinner processen. Finns misstankar om incest vill jag påstå att pappan är chanslös.
Ett annat skäl till att kvinnan ljuger kan vara svartsjuka. Svartsjuka kan ofta var en hemsk sjukdom. Om mannen träffat en ny kvinna kan den försmådda kvinnan på grund av svartsjuka anklaga sitt ex för både det ena och det andra.
Varför gör inte män som kvinnor och ljuger? Män blir inte trodda om de falskeligen påstår sig ha blivit utsatta för övergrepp av sin före detta sambo eller fru. Män blir inte trodda om de falskeligen anklagar sitt ex för incest. Män vet om att det inte blir trodda. Då är det ju ingen idé att ljuga.
Mot barnet begår den ljugande mamman en lika ond handling som mot pappan. Hon får barnet att tro att pappa är ond. Pappor som blir utsatta för falska anklagelser mår ofta mycket dåligt och när domstolen tror på mamman blir de inte sällan besvikna på ”samhället”. De kan bli besvikna på domaren som dömde i målet, de kan bli besvikna på den egna advokaten som inte kunde avslöja att mamman ljög och självklart är de besvikna på att den de tidigare levt med framfört falska anklagelse.
Jag har för övrigt ganska nyligen företrätt en pappa som råkat ut för en ljugande mamma. Den lögnen gick – efter viss tid dock - att avslöja och pappan vann målet. Pappan i det målet ville endast få ett få normalt umgänge med sin dotter, men mammans sätt att agera tvingade pappan att - via mig som ombud - söka ensam vårdnad. Det var en tvist som visar att våra domstolar dömer till pappans fördel när så bör ske, men problemet är att det inte alltid går att avslöja en lögn. Det kan ibland vara omöjligt att avslöja en lögn. Därför kommer det alltid att finnas bittra pappor.
Det finns förstås mammor som inte är bra mammor av andra skäl än att de är ljugande mammor. Men det är ljugande mammor som skapar debatt.
En mamma (och en pappa) kan exempelvis lida av psykisk ohälsa och därför sakna förmåga att ta hand om sina barn. Men det går då inte att tala om ond annat än att den som har psyksiska besvär just därför kan begå onda handlingar.
Den goda pappan
De flesta pappor är bra pappor under hela barnets uppväxt, men med kanske någon eller några undantagsperioder under barnets uppväxt.
Alla kan hamna i problem, såsom en depression i anledning av en skilsmässa. Under en sådan period är det inte alltid lätt att vara en god pappa.
Många män har alkoholproblem. Att vara en ansvarstagande pappa och samtidigt ha svåra alkoholproblem är en helt omöjlig kombination. Utan alkohol är det dock ofta fråga om en uppenbart god pappa.
Män är sämre på att söka hjälp, när så borde ske, via exempelvis via psykiatrin.
Den goda mamman
Självklart är även de flesta mammor bra mammor under hela barnets uppväxt, men även mammor kan ha de problem jag ovan nämnt. Om alkohol hade ”uppfunnits” i dag är jag övertygad att den skulle ses som vilken narkotika som helst. Advokater som i likhet med mig arbetar med brottmål skulle nog förlora minst 90 % av försvarsuppdrag som avsåg våldsbrott om vi inte hade alkoholen att ”tacka” för våldet i vårt samhälle. Som du förstår ser vi som är advokater en sida av alkoholen som du kanske inte upplevt och aldrig kommer att behöva uppleva. Vi advokater ser alkoholens onda sida alldeles för ofta.
Debatten
Debatten om vårdnad borde handla om goda och onda gärningar.
Pappor som inte begått någon ond handling ligger i en vårdnadstvist lika bra till som mammor som inte begått någon ond handling, förutom i en undantagssituation.
Undantaget för den goda pappan är att han kan bli utsatt för lögner om onda handlingar. Det händer då och då och en del av dessa pappor blir mycket bittra och besvikna på samhället. Det är bland annat en del av dessa pappor som säger att pappor inte kan vinna vårdnadsprocesser.
Det finns dock även pappor som begått onda handlingar – men nekar i sten till detta – som också säger att bra pappor inte kan vinna. De påstår sig vara bra pappor när de i verkligheten begått onda handlingar mot sina barn. De blir sällan bra pappor förrän de erkänner sina handlingar och söker adekvat hjälp som innebär att de inte en gång till begår en ond
handling mot sina egna barn.
Advokatens roll i en vårdnadstvist är alltid att ta tillvara klientens intresse. Jag anser dock att det alltid ligger i klientens intresse att skapa en god kontakt med sina egna barn. Ingenting kan väl vara viktigare än ens egna barn?
Jörgen Frisk
Pingad på intressant
Jag har närmare 20-års erfarenhet av vårdnadstvister och har under dessa år varit ombud i 100-tals vårdnadsärenden. I denna artikel delar jag med mig av mina erfarenheter. De stämmer inte med den debatt jag såg i TV.
I debattprogram är det ofta med debattörer som i det närmaste fanatiskt talar för sin sak. I debattprogram om vårdnad om barn framställs mamman som god och pappan som ond eller tvärtom mamman som ond pappan som god. Tror du att det är sanningen i våra domstolar?
I debattprogram om vårdnad om barn framställs det som att pappan inte har en chans att vinna målet. Tro du att det är sanningen i våra domstolar?
Ond eller god?
De flesta av oss har gjort många goda handlingar. Då och då skänkt en slant till behövande vid olika katastrofer. Lämnat in en upphittad plånbok till polisen. Stannat och hjälpt till vid en trafikolycka. Hjälpt någon som fått bensinstopp. Låtit någon som har bråttom gå före i kön o s v.
Alla vi som är vuxna har också hunnit med att göra en - eller mer troligt - flera onda handlingar.
Jag har själv gjort onda handlingar. Jag har till exempel efter en lång arbetsdag kunnat vara irriterad på något eller någon och den som då råkat ringa kan jag ha varit otrevlig emot fast den personen alltid behandlat mig med respekt. Jag har gått för hårt fram i vissa mål där jag varit ombud. Jag kunde ha skött mig mera taktfullt många gånger. Jag har begått flera andra fel. Vissa fel som måste ses som onda handlingar.
Det tråkiga med livet är att en god handling sällan eller aldrig räcker för att kompensera en ond handling. En ond handling kan vara mycket svår att reparera. Ibland omöjlig att reparera.
Mord är ett exempel på en ond handling som inte går att reparera En sådan handling går inte att reparera med exempelvis tusen goda gärningar. Är den som mördar alltid en ond människa rakt igenom? Så är sällan fallet, men det går inte att komma ifrån att den som begått ett mord begått en ond handling som aldrig går att reparera. Därför ser många mord som det svåraste brottet någon kan begå.
Att köra ihjäl någon på grund av rattfylla är en ond handling. En ond gärning som aldrig går att reparera. Där är dock ”vi” snabbare att förlåta på grund av att rattfylleristen inte hade för avsikt att köra ihjäl någon. ”Vi” är dock sällan föräldrarna till ett ihjälkört barn. Föräldrarna kan i vissa fall aldrig förlåta rattfylleristen. Jag har förståelse för att föräldrar som drabbats av en sådan fruktansvärd sorg som det är att förlora sitt eget barn inte kan förlåta rattfylleristen.
Att misshandla sin fru, sin sambo eller sina barn är onda handlingar. Vilken motsvarande god gärning kan reparera den skada som uppkommit genom misshandeln? Kanske en bättring genom att senare i livet vara en god make eller förälder? En bättring som ofta förutsätter att pappan eller mamman sökt hjälp för egna problem. Men det är inte alltid så att den som blivit slagen senare kan förlåta den som slagit.
Jag börjar nedan med de fall där det inte går att tala om annat än goda föräldrar. Som du nog förstår handlar nästan alla debatter om undantagsfall. Det vanliga är – tack och lov - nämligen att båda föräldrarna är mycket bra föräldrar.
Goda föräldrar
Hur kan bra (goda) föräldrar hamna i tvist? När skilsmässan är ett faktum är det inte sällan så att i vart fall en av föräldrarna inte mår bra. En skilsmässa i sig är nästan alltid jobbigt att gå igenom. Vid skilsmässan råder ofta oenighet kring många frågor, inte minst hos vem av föräldrarna barnen skall bo.
När båda föräldrarna är goda föräldrar talar de för det mesta så gott som enbart gott om den andra föräldern, men klienterna har inte sällan andra egna argument som talar för att barnen av något annat skäl bör bo med dem eller så frågar de om advokaten har några råd i den frågan. Det har vi (advokaten) ofta.
De bra föräldrarnas tvist om barnen hamnar dock inte sällan i domstol och det första beslutet domstolen fattar i boendefrågan kan avgöra hur ärendet kommer att gå. Det första beslutet kan ofta gå hur som helst, men en fråga som ofta är avgörande är vem av föräldrarna som bor kvar i det tidigare gemensamma hemmet. Våra domstolar låter gärna barnen bo kvar i den miljö barnet hört hemma en längre tid, nämligen föräldrarnas tidigare gemensamma hem. Då slipper barnet byta skola, barnet kan behålla sina kompisar o s v.
Mål med goda föräldrar slutar ganska ofta med växelvis boende, d v s att barnen bor varannan vecka hos respektive förälder.
När det är fråga om två bra föräldrar är lagen helt könsneutral. Pappan har lika stora chanser som mamman att vinna – eller förlora – målet. Allmänheten tror kanske att så inte är fallet, men det är det. Domstolarna består av domare som för det mesta dömer i enlighet med vår könsneutrala lagstiftning.
Ovan nämnda ärenden debatteras kanske inte så ofta på grund av att dessa ärenden sällan går så långt som till en avgörande dom. Dessa föräldrar kommer oftast överens innan det blir huvudförhandling i målet. De kommer överens för att de är goda föräldrar! Men just när de skilde sig kunde de kanske inte tänka klart och logiskt. När det gått si så där ett halvår efter skilsmässan har de kommit till sans igen och de följder ofta de förhoppningsvis goda råd deras advokater har lämnat till dem.
Den pappan som av debattörer och media i allmänhet framställs som den onda pappan
Det är en pappa som behandlat sin sambo eller fru illa – d v s behandlat mamman illa - under den tid de levde tillsammans. Det förekommer tyvärr våld i många hem.
När förhållandet tar slut flyttar mamman inte sällan under mer eller mindre dramatiska former. Det händer att också att pappan flyttar. Det är inte ovanligt att det finns en polisanmälan och att pappan av åklagare belagts med besöksförbud.
Pappan vill dock ha fortsatt kontakt med barnet (eller barnen). Då kommer inte sällan advokaten in i ärendet. Pappan kontaktar nämligen advokat för att få hjälp med att träffa sina barn.
Vissa pappor medger att det förekommit våld i hemmet. Vissa nekar. När det gäller den pappa som framställs som den onda pappan har det dock alltid förekommit våld. Om det inte förekommit våld är det mamman som ljuger. Det fallet tar jag upp under den mamma som i media framställs som den onda mamman.
Som advokat lyssnar jag på pappans berättelse och som advokat måste jag skilja på om pappan misshandlat mamman eller om det är så att pappan också misshandlat barnet. För det förekommer att pappor misshandlat sina egna barn. Barn kan också ha farit illa om barn bevittnat att pappa behandlat mamma illa. Barn far ofta illa enbart av vetskapen om att pappa har misshandlat mamma.
Mitt jobb? Det är att pappan skall få umgänge med sitt barn, men för att komma till ett normalt umgänge måste jag övertyga domstolen om att umgänget kan ske under trygga former. Då måste jag arbeta med att pappan skall gå med på flera inledande villkor för umgänget, såsom att umgänget inledningsvis endast ska ske i närvaror av en kontaktperson.
Kan jag och pappan samarbeta finner vi ofta en metod som till slut – slutet kan vara några år framåt - leder till ett normalt umgänge. Vill inte pappan gå med på de villkor som krävs för att nå ett normalt umgänge slutar ärendet illa för pappan och för barnet. Det förstörs en framtida god pappa/barn relation.
Gemensam vårdnad? Den pappa som misshandlat mamman kan inte räkna med gemensam vårdnad. Men samarbetssamtal via duktiga socialsekreterare kan leda till gemensam vårdnad.
Det kan också bli fråga om samarbetsamtal mellan föräldrarna som leds av oss advokater. Problemet då kan vara advokatens roll som är att vara ombud för ena föräldern.
De flesta pappor jag företrätt (nästan alla) har följt mina råd. De kontaktar mig för att de vill vara en god pappa. De kontaktar inte en advokat för att fortsätta att begå fel mot sitt eget barn.
För att ha slagit barnens mamma – även om det aldrig mer kommer att hända - är också ett fel mot barnen.
Är pappan ond? Att misshandla någon är alltid en ond gärning, men det betyder inte att en person inte kan ändra sig. Jag vill påstå att det mesta av det våld som förekommer i våra hem har en förklaring vi alla känner till. Den förklaringen stavas A L K O H O L. Det är allt för många som inser sina alkoholproblem först när katastrofen är ett faktum exempelvis i form av att ha misshandlat sin egen fru. Alkoholen förklarar misshandeln, men att det blev fråga om misshandel beror ofta på att mannen haft andra problem som han bedövat med alkohol. Alkohol är dock aldrig en lösning förutom möjligen för de män som inte vågar dansa nykter.
De svåraste fallen jag varit med om är fall där män lidit av psykiska besvär som lett till misshandel som i sin tur lett till långa fängelsestraff eller psykisk vård. Men även dessa pappor kan komma igen. Men de behöver samhällets stöd. På samma sätt som ett brottsoffer ofta kan behöva stöd. Det är viktigt att stöd finns för såväl den som slår som för den som blivit slagen. Det är framförallt viktigt för barnen att deras föräldrar får en chans att vara goda föräldrar. Barn vill ha bra föräldrar.
Många anses att det daltas med de som slår. De som säger så glömmer bort att syftet med ”daltandet” är att ge våra barn föräldrar som är goda.
Den mamman som i media framställs som den onda mamman
Det är mycket ovanligt att kvinnor misshandlar män fysiskt. När en kvinna slår en man är det ofta under ett så kallat fyllebråk. Nyktra kvinnor använder mycket sällan våld. När det gäller den i media utpekade onda mamman handlar det dock nästan aldrig om våld. Det handlar om mammor som av andra skäl är olämpliga mammor.
Det är mammor som falskeligen anklagar pappor för misshandel eller ännu värre incest. Varför anklaga någon på falska grunder? Det kan finnas tusen skäl till detta. Ett skäl är uppenbart. Mamman vill vinna en vårdnadsprocess. Finns misstanke om misshandel talar det för att mamman vinner processen. Finns misstankar om incest vill jag påstå att pappan är chanslös.
Ett annat skäl till att kvinnan ljuger kan vara svartsjuka. Svartsjuka kan ofta var en hemsk sjukdom. Om mannen träffat en ny kvinna kan den försmådda kvinnan på grund av svartsjuka anklaga sitt ex för både det ena och det andra.
Varför gör inte män som kvinnor och ljuger? Män blir inte trodda om de falskeligen påstår sig ha blivit utsatta för övergrepp av sin före detta sambo eller fru. Män blir inte trodda om de falskeligen anklagar sitt ex för incest. Män vet om att det inte blir trodda. Då är det ju ingen idé att ljuga.
Mot barnet begår den ljugande mamman en lika ond handling som mot pappan. Hon får barnet att tro att pappa är ond. Pappor som blir utsatta för falska anklagelser mår ofta mycket dåligt och när domstolen tror på mamman blir de inte sällan besvikna på ”samhället”. De kan bli besvikna på domaren som dömde i målet, de kan bli besvikna på den egna advokaten som inte kunde avslöja att mamman ljög och självklart är de besvikna på att den de tidigare levt med framfört falska anklagelse.
Jag har för övrigt ganska nyligen företrätt en pappa som råkat ut för en ljugande mamma. Den lögnen gick – efter viss tid dock - att avslöja och pappan vann målet. Pappan i det målet ville endast få ett få normalt umgänge med sin dotter, men mammans sätt att agera tvingade pappan att - via mig som ombud - söka ensam vårdnad. Det var en tvist som visar att våra domstolar dömer till pappans fördel när så bör ske, men problemet är att det inte alltid går att avslöja en lögn. Det kan ibland vara omöjligt att avslöja en lögn. Därför kommer det alltid att finnas bittra pappor.
Det finns förstås mammor som inte är bra mammor av andra skäl än att de är ljugande mammor. Men det är ljugande mammor som skapar debatt.
En mamma (och en pappa) kan exempelvis lida av psykisk ohälsa och därför sakna förmåga att ta hand om sina barn. Men det går då inte att tala om ond annat än att den som har psyksiska besvär just därför kan begå onda handlingar.
Den goda pappan
De flesta pappor är bra pappor under hela barnets uppväxt, men med kanske någon eller några undantagsperioder under barnets uppväxt.
Alla kan hamna i problem, såsom en depression i anledning av en skilsmässa. Under en sådan period är det inte alltid lätt att vara en god pappa.
Många män har alkoholproblem. Att vara en ansvarstagande pappa och samtidigt ha svåra alkoholproblem är en helt omöjlig kombination. Utan alkohol är det dock ofta fråga om en uppenbart god pappa.
Män är sämre på att söka hjälp, när så borde ske, via exempelvis via psykiatrin.
Den goda mamman
Självklart är även de flesta mammor bra mammor under hela barnets uppväxt, men även mammor kan ha de problem jag ovan nämnt. Om alkohol hade ”uppfunnits” i dag är jag övertygad att den skulle ses som vilken narkotika som helst. Advokater som i likhet med mig arbetar med brottmål skulle nog förlora minst 90 % av försvarsuppdrag som avsåg våldsbrott om vi inte hade alkoholen att ”tacka” för våldet i vårt samhälle. Som du förstår ser vi som är advokater en sida av alkoholen som du kanske inte upplevt och aldrig kommer att behöva uppleva. Vi advokater ser alkoholens onda sida alldeles för ofta.
Debatten
Debatten om vårdnad borde handla om goda och onda gärningar.
Pappor som inte begått någon ond handling ligger i en vårdnadstvist lika bra till som mammor som inte begått någon ond handling, förutom i en undantagssituation.
Undantaget för den goda pappan är att han kan bli utsatt för lögner om onda handlingar. Det händer då och då och en del av dessa pappor blir mycket bittra och besvikna på samhället. Det är bland annat en del av dessa pappor som säger att pappor inte kan vinna vårdnadsprocesser.
Det finns dock även pappor som begått onda handlingar – men nekar i sten till detta – som också säger att bra pappor inte kan vinna. De påstår sig vara bra pappor när de i verkligheten begått onda handlingar mot sina barn. De blir sällan bra pappor förrän de erkänner sina handlingar och söker adekvat hjälp som innebär att de inte en gång till begår en ond
handling mot sina egna barn.
Advokatens roll i en vårdnadstvist är alltid att ta tillvara klientens intresse. Jag anser dock att det alltid ligger i klientens intresse att skapa en god kontakt med sina egna barn. Ingenting kan väl vara viktigare än ens egna barn?
Jörgen Frisk
Pingad på intressant
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)