Föräldrar och barn: stäm skolan när den inte agerar för att stoppa mobbning

Mobbning är ett av våra verkligt stora samhällsproblem, som det talas alltför tyst om. Kanske för att just vi vuxna i viss mån har gett upp, för att vi tror att det inte går att göra något. Här finns likväl en hel del som vi advokater, tillsammans med barn och föräldrar, kan göra.

Det finns få uppdrag som är lika angelägna att driva i domstol som just mobbningsärenden. Alldeles för få fall av nonchalans, slöhet och ointresse i skolan (som möjliggör mobbning) hamnar i domstol.

Passivitet från skolan är den verkliga ondskan i sammanhanget, inte barns grymhet. Att vi låter barn bete sig hursomhelst mot varandra, det är problemet. Skolan har skyldigheter enligt skollagen, och om den som driver skolverksamhet inte förhindrar att barn skadar andra barn, då kan en domstol förklara att den som driver verksamheten är skadeståndsskyldig gentemot ett barn som blivit utsatt för mobbning.

Statistiken

Att mobbning är ett samhällsproblem framgår då man tar del av statistiken. Enligt Skolverket känner sig 17 000 elever i mellanstadiet mobbade. Mobbning är ännu vanligare i högstadiet. Allt som allt räknar man med att 28 000 elever i Sverige upplever att de blir utsatta för mobbning.

Det är inte lätt att ta till sig de här siffrorna. En bra början kan vara att titta på Friends’ informationsfilm ”Vägen till skolan”
som handlar om ett enskilt fall av mobbning. Filmen, där man ser hur en pojke upplever sin väg till skolan på morgonen, säger verkligen en hel del.

Även om mobbning förekommer överallt i landet verkar vissa landsändar stå för en större del av fallen (även om skillnaderna också förstås kan bero på att det är svårt att få fram korrekta siffror). Nyligen uppgav 15 procent av ungdomarna i årskurs åtta och 7 procent av gymnasieungdomarna i Halland att de blivit mobbade eller utfrysta det senaste halvåret. Det är en mycket hög siffra. Halland ger därmed intryck av att vara en del av landet där mobbning är ett särskilt utbrett fenomen. Jag hoppas för Hallands skull att det är ett felaktigt intryck, för det är verkligen ingen smickrande statistik för ett län att så många barn känner sig kränkta och trakasserade i skolan.

Det är därför positivt att en kommun i länet nyligen gick ut i TV4 och lovade att det ska råda nolltolerans mot mobbning.
Men jag håller med den tuffa och modiga tjejen i inslaget som ställde kommunen mot väggen: det är skrämmande att det inte gjorts någonting.

Hur ska vi tillsammans se till att kommuner och andra huvudmän lever upp till sina löften om nolltolerans (och sina skyldigheter enligt skollagen), så att allt detta inte bara blir tomma ord?

Juridisk hjälp finns att få

För oss advokater kan det bli en viktig uppgift att bidra till ett mobbningsfritt samhälle, en skola där det råder nolltolerans mot mobbning. Det jag talar om är att bistå föräldrar och barn med att väcka skadeståndstalan mot skolor (huvudmannen, d v s kommunen eller stiftelsen som driver skolan) som inte gör tillräckligt mot mobbning.

En skadeståndstalan är möjligen det bästa (och ibland det enda) sättet att få upprättelse för barn som utsätts för systematiska kränkningar i skolkorridorer, skolgårdar, på vägen till och från skolan, på Internet o s v.

En dom eller förlikning genom vilken barnet tillerkänns skadestånd från skolan är en viktig signal, som kan bidra till att ge barnet tillbaka sin självkänsla, visa andra barn att mobbning inte är okej, men framför allt: en dom eller förlikning om skadestånd visar skolorna och de som driver skolverksamhet att mobbning inte är ett agerande som ”man får räkna med”. Det ska vara ekonomiskt kännbart för skolorna runtom i landet så att de helt enkelt blir mer motiverade att motarbeta mobbning och undvika skadeståndsskyldighet gentemot sina elever.

Skolan ska vara en plats präglad av värme och respekt, där det är roligt att lära sig saker. Det är inget att diskutera om, utan en principfråga. Om vi får fler domstolsärenden om skadestånd kan detta bli ett viktigt sätt att påverka. För det är de vuxna som måste påverkas i första hand.

Det förekommer säkert redan i dagsläget att fall av mobbning där fysisk misshandel ingår leder till brottmålsprocesser, d v s fall där polisen inleder förundersökning och åklagare väcker åtal. Men dessa ärenden är enligt min mening inte lika betydelsefulla som processer om skadestånd som riktas direkt mot skolans huvudmän. För även om minderåriga mobbare får ett straff så kommer skolorna (som enligt skollagen ska se till att mobbning inte förekommer) undan alltför billigt.

Det är inte alla föräldrar och barn som känner till att möjligheten att få en advokat (tack vare rättsskyddet i hemförsäkringen). Denna möjlighet innebär i korthet att advokatens arbetskostnader i stort täcks av det försäkringsbolag där föräldrarna har sin hemförsäkring.

Det är på sätt och vis en drastisk åtgärd att väcka skadeståndstalan mot skolans huvudman. Men om skolans huvudman, rektor och/eller annan personal har visat passivitet, slöhet och ointresse för mobbning, då kan en rättsprocess till slut vara det enda effektiva sättet att agera. Domstolen kan då (om man vinner målet eller förliker det) hjälpa föräldrar och barn att statuera exempel som blir (moraliskt och ekonomiskt) kännbara både för skolan och för barnet.

Det finns även en annan fördel med att vinna mål om skadestånd mot en skola. En seger i ett mål om skadestånd p g a mobbning skapar ringar på vattnet, särskilt om media skriver om det. Det kan bidra till att majoriteten av landets skolor ser till att bli bättre på att följa skollagen.

BRIS och Friends kan också bidra till att informera om juridisk hjälp

De flesta tycker nog att föreningar som BRIS och Friends gör ett hedervärt arbete för att bekämpa och informera om mobbning. Om både BRIS och Friends lade upp en länk till Advokatsamfundet på sina sidor med tips om hur man kan söka hjälp skulle BRIS och Friends kunna bidra till att fler får kännedom om den här möjligheten (kanske den mest effektiva möjligheten).

För även om man anmäler skolan till Skolinspektionen eller Diskrimineringsombudsmannen, så kan inte dessa myndigheter dra hela lasset själva. Vi advokater är en outnyttjad resurs i sammanhanget.

Även Advokatsamfundets bör kunna satsa på att utbilda advokater och biträdande jurister om mobbning, så att vi blir ännu bättre på att driva dessa mål. I USA finns sådan kursverksamhet för jurister sedan tidigare. Kanske kan det vara av intresse även på landets juridiska fakulteter.

Att som barn ha en egen advokat på sin sida då man blivit utsatt för mobbing är förstås en enorm trygghet och något som kan vara av livsavgörande betydelse. Jämför detta med att växa upp i vetskapen om att skolan tillät en orättvisa i det tysta, och att ingen gjorde ett dugg åt det. Att ha en advokat kan innebära att barnet lättare inser att barnet har rätten på sin sida.

Det är viktigt att alla (vuxna som barn) förstår att det inte är ”fel” på andra barn (barn som utsätts för mobbning) utan att det är fel på skolor som passivt tillåter att sådant får ske.

Debatten mellan Skolinspektionen och Diskrimineringsombudsmannen

I praktiken kan man tyvärr inte utgå från att Barn- och elevombudet (BEO, en del av Skolinspektionen) och Diskrimineringsombudsmannen (DO) ska kunna kliva in i varje enskilt fall av mobbning och ställa allt till rätta. Dessa myndigheter kan bara driva ett litet antal rättsprocesser om skadestånd. Vi advokater behövs för att fler ärenden ska kunna prövas.

Debatten som fördes mellan Skolinspektionens generaldirektör och Barn-och elevombudet och Diskrimineringsombudsmannen
visar att dessa båda myndigheter omöjligen kan hantera samtliga fall av mobbning (med eller utan inslag av diskriminering). De tar sig i själva verket bara an ett fåtal av de allra ”värsta” fallen.

Om fler föräldrar tar sina hemförsäkringar i anspråk och vänder sig till advokat för att driva skadeståndstalan gällande mobbning skulle det ge advokatkåren ytterligare en samhällsnyttig uppgift. Vi skulle då kunna bistå BEO och DO, som i dagsläget bara kan ta sig an en bråkdel av alla fall av mobbning.

Domstolarna och rättsväsendet har auktoritet. Det gör intryck på folk om ett barn får upprättelse för att en domstol har bestämt att så ska ske. Då tingsrätten slår fast att skolans huvudman ska betala ett skadestånd är en signal: ”mobbning är inte OK, och om ni skolor inte förhindrar det i enlighet med skollagens bestämmelser kommer ni att få betala skadestånd till den som drabbas av er underlåtenhet, punkt slut”.

Vad barn och föräldrar bör tänka på

När det gäller den juridiska processen kan man säga följande (och nu vänder jag mig direkt till dig som går i skolan och känner att du blir utsatt för mobbning).

1. För dagbok

Minsta kränkning som du utsätts för: skriv ner den. Även om det ”bara” är en papperstuss eller ett elakt ord i korridoren. Det är oacceptabla handlingar, det också. Det gäller att ha bra koll: ”idag den 20 februari blev jag slagen, vi kontaktade skolan, hade ett möte som utmynnade i detta” o s v. Det får inte vara för diffust (”någon gång på höstterminen blev jag slagen men jag vet inte av vem”).

Dokumentera vad skolan gjort (eller inte gjort) i olika situationer för att sätta stopp för mobbningen. Det är i slutändan detta ett ärende om skadestånd kretsar kring: har skolan gjort tillräckligt eller ej?

Sammanställ fakta och uppgifter i kronologisk ordning, helst redan innan det första mötet med advokaten. Det kommer nämligen att bli ord mot ord i de flesta fall, så det gäller att ha en bra ordning på det hela.

2. Samla bevisning

Ta kort som visar om någon har haft sönder en bok för dig, eller om du har fått ett blåmärke för att du har blivit slagen. Spara, skriv ut och/eller arkivera ”nätmobbning” som sker via Facebook, Youtube och andra sociala media. (Nästan all nätmobbning hör samman med mobbning i skolan, såsom framgår av forskning som ska redovisas närmare nedan.)

Ovanstående råd kanske verkar överdrivna, men tingsrätten som ska pröva en talan om skadestånd vill ha så gedigen bevisning som möjligt. Man kan inte få gehör för sin talan helt utan vidare. Skolorna brukar sällan erkänna att de har gjort fel, även om det finns värmande exempel, som Sorsele kommun. Sorsele erkände sent omsider sina misstag, bad om ursäkt och gav min klient 110 000 kr i skadestånd.

Jag hoppas att det så småningom blir vanligare att andra huvudmän agerar på samma sätt. Jag upplever för det mesta att skolan försöker försvara sitt eget skinn genom att säga att ”vi har gjort vad vi kan”. Man försöker slingra sig genom att kalla mobbning för ”konflikter” och påstå att barnen har ”olika uppfattningar”. Ungefär som att barnen är lika goda kålsupare oavsett om de mobbar eller utsätts för mobbning.

Eftersom inte alla skolors huvudmän alltid kan förväntas agera lika renhårigt som Sorsele kommun då advokaten ställer dem mot väggen är det viktigt att barn och föräldrar dokumenterar det som händer och det som har hänt.

Möjligheten till förlikning

I tvister om huruvida en skolas huvudman inte har motarbetat mobbning i tillräckligt hög grad kan förlikning ske. Förlikning skedde i Sorselemålet ovan och även nyligen i det mål där jag företrädde flera barn mot en friskola i Göteborg. Visst kan man tycka att det skulle smälla om möjligt ännu högre att få en dom i tingsrätten, men likväl är en sådan förlikning som nu senast i Göteborg förstås också en seger för barnen. Den visar någonstans att skolans huvudmän i viss mån har gett med sig. Man gör då helt enkelt upp om ett visst belopp som barnen ska få, varpå förlikningen stadfästs av domstolen.

Jag kan inte uttala mig om beloppet, eftersom det hör till vår överenskommelse att beloppets storlek inte ska yppas. Friskolan i Göteborg ville dock, hör och häpna, inte be om ursäkt.

Att man som kommun eller stiftelse inte vill be om ursäkt trots att man betalat ut ett belopp till följd av en förlikning visar onekligen att mobbning handlar om attitydproblem, då vuxna människor har så svårt att erkänna sitt ansvar. Inte så konstigt kanske då att vissa barn känner att de har grönt ljus att bete sig hur som helst mot andra barn som i sin tur får sin skolgång förstörd.

Jag har vid det här laget haft ett flertal mobbningsärenden i domstol och givetvis finns ingen garanti att man alltid har framgång. Men hittills har jag alltid kunnat se till att mina klienter (barnen som jag har företrätt) har fått skadestånd. Alla de här barnen har (till skillnad från de allra flesta skolor) visat stort mod genom att de har vågat ge sig in i den här kampen. Men det har inte varit förgäves.

Fostra skolan genom att stämma den

Mobbning är i första hand inte något barn gör utan något som vi vuxna låter hända. Barn är barn och det är vi vuxna som har ansvaret. Släpper vi det ansvaret har det verkligen gått för långt.

Det borde vara lika självklart som svenska och matte att all skolverksamhet genomsyras av humanism, men tyvärr ställs alltför få skolhuvudmän till svars för sin passivitet och sitt ansvar för att mobbning kan få fortsätta.

Föräldrar och barn som påbörjar en rättsprocess hjälper enligt min mening andra barn också. Får man rätt mot skolorna så ”fostrar” man dem också till att förstå att man inte kan vara hur slö som helst. Barn ser igenom de vuxnas hyckleri och passivitet. Både mobbare och de som mobbas kan uppfatta de vuxnas tystnad och oförmåga att agera som ett bevis på att mobbning är ett okej beteende. Det är de vuxna som behöver skärpa sig.

Domstolsprocesser är ett utmärkt steg på vägen.

Att flytta eller byta skola

Föräldrar älskar sina barn. Och ibland händer det att en familj flyttar till en annan ort för att ”rädda” ett barn som blivit utsatt för mobbning på skolan. Jag har haft klienter som har gjort det. Det är en vacker gest, och jag beundrar de föräldrar som gör en sådan uppoffring i hopp om att barnen ska få det bättre på en annan plats.

Men hur mycket jag än beundrar föräldrar som gör allt för sina barn på detta sätt, så borde det inte behöva ske. Det ska gå att lösa på plats innan det går så långt. Att vända sig till en stridbar jurist är en bra början.

Ett mindre radikalt sätt att hantera saken som många föräldrar försöker med är att låta barnet byta skola.

Även detta är förstås beslut som man tar av omtanke och kärlek om sina barn. Men det är långtifrån säkert att det är en lösning som fungerar. Tyvärr kan samma mönster upprepa sig på den nya skolan om samma slapphet råder där (risken finns, onekligen).

Även om det är svårt att uttala sig generellt så är jag tämligen säker på att konfrontation med skolledningen i domstol i många fall är en bättre lösning för att få en förändring till det bättre.

Något om skolornas skyldigheter enligt 6 kap skollagen

Tanken från lagstiftaren är att skollagen och diskrimineringslagen ska komplettera varandra. En advokat hjälper föräldrar och barn att driva skadeståndstalan oavsett om det finns inslag av diskriminering eller ej i mobbningen.

I de ovan nämnda debattartiklarna diskuteras det faktum att BEO och DO arbetar på olika sätt och att mobbning kan komma att hanteras av olika myndigheter beroende på om det finns inslag av diskriminering eller ej. Och jag håller med författarna om att det är helt orimligt att elever som utsätts för grova trakasserier inte ska kunna få upprättelse.

Något bör sägas om skillnaden mellan tvistemål och brottmål, som båda handläggs av våra tingsrätter. Det jag talar om i det här inlägget är inte polisanmälningar, åtal och fällande domar i brottmål. Den vägen kan man också gå och det kan förstås inte sällan vara aktuellt att polisanmäla brott. Men det jag talar om nu är en civilprocess, som inte handlar om att fälla ett barn för ett brott utan om att bevisa att en skolas huvudman är skadeståndsskyldig.

Bestämmelserna om mobbning har fått en framskjuten plats i den nu gällande skollagen och återfinns i dess 6 kapitel.

Vad gäller skadestånd framgår av 6 kap 12 § att huvudmannen ska betala skadestånd om huvudmannen eller personalen åsidosatt sina skyldigheter i 7-11 §§. Huvudmannen ska även ersätta annan skada som uppstått av ett sådant åsidosättande.

Den skyldighet som skolorna inte lever upp till när mobbning tillåts fortsätta är först och främst huvudmannens skyldighet att enligt 10 § anmäla, utreda och vidta åtgärder mot mobbning. Det innebär att när personal på skolan får kännedom om att ett barn anser sig ha blivit utsatt för mobbning ska detta anmälas till rektorn. (Det avgörande är alltså barnets uppfattning.) Rektorn ska i sin tur anmäla detta till huvudmannen (den som driver skolan) och vidta åtgärder som skäligen kan krävas för att förhindra kränkande behandling i framtiden.

Detta ansvar gäller oavsett om det är ”vanlig” mobbning eller om det rör sig om mobbning som har inslag av diskriminering enligt diskrimineringslagen (diskriminering på grund av kön, etnisk tillhörighet, religion, funktionshinder, sexuell läggning etcetera).

Bevisbörderegeln i 14 § skollagen är viktig. Den innebär att huvudmannen för skolan har bevisbördan för att visa att mobbning inte har förekommit. Att bevisbördan ligger på skolan är en viktig princip. Det ställer höga krav på skolornas egen bevisföring då de väl blir indragna i en domstolstvist.

Forskning om mobbning och ”nätmobbning”

Just nu skrivs det en del om s k nätmobbning. Enligt en världsledande expert som forskat i över 40 år om mobbning, psykologiprofessorn Dan Olweus vid universitetet i Bergen, blir 85-90 procent av de barn som blir mobbade ”digitalt” också mobbade på traditionellt vis. Nätmobbning omfattas med andra ord i 85-90 procent av fallen av skolans skyldigheter enligt skollagen.

Olweus påpekar också att flickor och pojkar är lika utsatta för ”digital mobbning”. Det är med andra ord en myt att bara flickor blir mobbade på nätet.

I tvistemål om mobbning kan man utgå från att skolor som inte tar sitt ansvar kan vilja hävda att man inte har något ansvar för vad som sker ute på nätet. Dan Olweus’ forskning motsäger detta argument, eftersom den visar att det i nästan alla fall finns ett orsakssamband mellan mobbning i skolan och nätmobbning.

Även det sunda förnuftet säger att det är störst risk att bli mobbad av barn man känner, barn på den egna skolan. Fall av nätmobbning via Facebook, Youtube o s v bör således, med beaktande av professor Olweus forskning, av våra domstolar ses som en viktig form av stödbevisning om att skolans huvudman inte lever upp till sina skyldigheter.

Man kan således bara instämma med Friends generalsekreterare Lars Arrhenius, f d advokat och en förkämpe för barns rättigheter, som i en intervju konstaterar att skolan ”absolut” har ansvar för kränkningar som sker på Internet.

Framtidsutsikter

Vi vuxna kan inte skylla ifrån oss och peka på barn som gör fel. Barn som är bosatta i Sverige har skolplikt, så deras miljö när de uppfyller sin plikt att gå i skolan är vårt ansvar. Det finns inga förmildrande omständigheter då en skola misslyckas med att motverka mobbning. Barnet har en skyldighet att gå i skolan, skolan har en skyldighet att tillhandahålla en god miljö, punkt slut.

Friends-filmen ”Elaka ord”inger hopp i slutet, där pojken hittar ett vänligt ord i stället för alla elaka ord han fått höra tidigare. Jag tycker att det är viktigt att ha en sådan inställning: att saker och ting faktiskt kan bli bättre. Barn som blir mobbade kan få både upprättelse och en positiv förändring i sina liv.

De kommuner, företag, skolor, rektorer och lärare som lyckas med att skapa en mobbningsfri miljö ska ha en stor eloge. Till dess att vi har ett mobbningsfritt samhälle så kan jag lova att jag och mina kollegor i Advokatsamfundet står till förfogande för att ställa skolor till svars. Kanske blir de då bättre på att tillhandahålla en miljö att där våra barn får växa och lära i en miljö präglad av kamratskap och glädje i stället för rädsla och grymhet.

Hjälp finns att få. Och då menar jag, som du förstår, handfast, konkret hjälp som har goda förutsättningar att leda någon vart. För det kan jag lova: en domstol är en mycket väl lämpad plats att få saken bedömd i.

Sammanfattning

I USA vänder sig nu allt fler föräldrar till domstol för att ta strid p g a att deras barn blir mobbade. Enligt en artikel
tros detta bero på ökad medvetenhet om problemet, nya lagstiftning och anti-mobbningsregler på skolorna, samt att juristkåren har fått fler experter på ämnet.

En advokat säger i artikeln att han drivit över 60 mobbningsärenden på två år. Och han säger något jag känner igen från de föräldrar som har vänt sig till mig: ”Varje förälder som vänder sig till mig gör det av en och samma anledning. De vill se till att det som hänt deras barn inte händer andra barn”.

Föräldrar som vänder sig till advokat i sådana här ärenden brinner inte bara för sina egna barn utan även för andra barn inte ska bli utsatta för samma orättvisa och passivitet. Samma patos finner man hos barnen själva. De vill inte bli utsatta för orättvisor och de vill inte heller att andra barn ska bli det. Se på Betty Jansson i TV4-inslaget ovan, som gjort en beundransvärd insats genom att ställa de lokala politikerna mot väggen.

Ett annat exempel är Dylan Frey, som blev mobbad i mellanstadiet i en skola i Minnesota och som tillsammans med fem andra elever fick dela på ett skadestånd på 270 000 dollar. Han konstaterar i en artikel att han hoppas att förlikningen leder till att andra barn ska slippa utstå liknande trakasserier.

Samma inställning har även föräldrarna till en pojke i Uppsala som nyligen gick ut i media och tog strid för sin son. ”Vi vill inte att andra ska råka ut för samma sak”, säger pojkens föräldrar till Uppsala Nya Tidning. (De föräldrarna har sedermera tagit kontakt med mig för att driva deras sons skadeståndstalan.)

Som ni förstår lär jag säkert återkomma till det här ämnet. Till dess kan jag, som vidare läsning, rekommendera en artikel av en kanadensisk advokatkollega som konstaterar att man bör se på skolan på exakt samma sätt som man ser på läkare eller advokater. Säg att man går till en läkare, advokat eller skola och sedan lider skada p g a läkarens, advokatens eller skolans underlåtenhet, inkompetens eller felaktiga agerande.

Bör man inte då förvänta sig att den som bär ansvaret för skadan också ställs till svars?

Barnombud i vårdnadsmål – så ser det ut i praktiken!

Advokatsamfundet och Barnombudsmannen är några av de tungt vägande instanser som har påtalat behovet av att våra domstolar bör ges möjlighet att utse ett särskilt biträde för barnet/barnen i vissa vårdnadsmål, i vart fall i särskilt konfliktfyllda sådana. Det är en uppfattning jag ansluter mig helhjärtat till. Som jag tidigare har påpekat
är det en klar brist i vårt rättssystem att denna möjlighet inte redan finns.

För den som värnar barnens rättigheter – det må vara i mobbningsmål, vårdnadstvister och andra typer av mål – är det väldigt intressant att ta del av erfarenheterna från de (många) rättssystem där domstolarna faktiskt redan har möjlighet att ge barnet/barnen en advokat eller annat juridiskt kunnigt biträde.

De rättsordningar jag talar om är först och främst olika delstater i USA, där advokater för barn i vårdnadsmål har funnits längst. På senare tid har även Nya Zeeland och Norge infört denna möjlighet i sina respektive rättsordningar.

Nu tänker jag passa på att ge en översiktlig introduktion till hur detta ser ut i praktiken.

Kanske kan en och annan kollega i rättsväsendet tycka att jag nedan presenterar fakta på ett godtyckligt sätt. (Vi jurister gillar ju i allmänhet inte att uttala oss om innehållet i utländsk rätt.) Mitt syfte är dock inte att göra en lång jämförande utredning (en sådan skulle ta flera år), utan endast ge inblickar i hur systemen med ”barnadvokater” i vårdnadsmål ter sig i verkligheten.

USA, Nya Zeeland och Norge: regleringen i korthet

När man talar om juridisk representation för barn i vårdnadsmål betecknas detta på olika sätt beroende på rättssystem. Man talar härvidlag om:

1. (Family law) Guardian ad litem och/eller Counsel for the child (delstater i USA),

2. Lawyer for the child (Nya Zeeland), samt

3. Advokat eller annen representant for barnet (Norge).

Dessa juridiska biträden kan i ett flertal delstater i USA, Norge och Nya Zeeland utses inte bara som i Sverige (såsom t ex i mål om omhändertagande av unga eller ensamkommande flyktingbarn) utan även i vårdnads-, boende- och/eller umgängesärenden.

Det amerikanska uttrycket ”guardian ad litem” betyder ungefär en ”förmyndare för tvistemålet”. Följande sammanställning är en översikt över regleringen om ”barnadvokater” i vårdnadsmål runtom i USA. Genomgången, som även tar upp en del historik, har några år på nacken, så man kan utgå från att en del ändringar i gällande rätt kan ha skett sedan dess i de olika delstaterna. Domstolspraxis, som har mycket stor tyngd i USA, är förstås av särskilt intresse, men det vore en omöjlig uppgift (det skulle som sagt kräva ett antal år) att här gå igenom exakt hur gällande rätt ser ut i ett så stort antal delstater.

I vilket fall som helst finns det i en majoritet av USA:s delstater möjlighet att utse en ”guardian ad litem” eller ”counsel for the child” i samband med vårdnads-, boende- och umgängesärenden. Eftersom varje delstat har sin egen rättsordning har varje delstat sina egna rekvisit för när ett ombud ska utses samt kring vilka uppgifter ombudet har. I Oregon måste exempelvis ett särskilt biträde för barnet utses om barnet begär det, medan domstolarna i Vermont är skyldiga att utse ett ombud för barnet om barnet själv är vittne i målet.

På Nya Zeeland regleras frågan om juridiskt biträde för barn i vårdnadsmål i artikel 162 i Family Proceedings Act:

Av detta lagrum framgår att rätten, i samband med att den prövar ett familjerättsligt mål (om den är övertygad om att det är nödvändigt eller önskvärt), kan utse en advokat eller annat juridiskt ombud för att hjälpa domstolen eller representera ett barn som är föremål för målet eller på annat sätt part i målet.

I Norge stadgas en möjlighet för rätten att se till att barnet får ett eget ombud i barneloven § 61 nr 5. Rätten kan enligt detta lagrum, då det finns särskilda skäl, utse en advokat eller annan representant för barnet för att ta tillvara barnets intresse i samband med rättegången. Bestämmelsen kan du läsa via följande länk.

Utbildningskrav m m

På amerikanskt håll finns ett obegränsat material för dig som vill läsa mer om vilken roll advokater för barn i vårdnadsmål kan ha. Advokatsamfunden och domstolarna i de olika delstaterna tillhandahåller ofta utförlig information. Via advokatsamfundet (State bar) i Wisconsin kan du t ex läsa om hur systemet med särskilda barnombud är utformat där. Och via följande länk kan du läsa mer om barnombudens uppgifter inom ramen för vårdnadsmål i New Hampshire.

De flesta delstater förefaller ha ställt upp utbildningskrav för barnombuden. Ett exempel är Ohio, vars högsta domstol (Supreme Court of Ohio) slagit fast att barnombud måste genomgå en introduktionskurs samt ett visst antal utbildningstimmar varje år.

Ett sådant krav har enligt min uppfattning klara fördelar, eftersom det är viktigt att advokater och andra jurister har kompetens särskilt på barnpsykologins område om vi i framtiden ska ha barn som klienter i vårdnadsmål. Som jag skrev i ett annat blogginlägg
innebär det ju inte precis att man är expertpsykolog bara för att man är jurist. Förutfattade meningar om barnpsykologi från domstolars och advokaters (och för den delen även socialsekreterares) sida kan, i kombination med avsaknaden av ett eget ombud som för barnets talan, göra fruktansvärt stor skada.

Här i landet vore det därför en välkommen uppgift för både domare och advokater att ta ansvar för att bli bättre på att förstå hur barn tänker och reagerar då mamma och pappa tvistar om dem. Sådan fortbildning borde gå hand i hand med att barnombud i vårdnadsmål införs i svensk rätt!

(Man måste här understryka inte bara barnpsykologisk kompetens utan även frågan om juridisk kompetens. Runtom i USA finns olika lösningar, och det är inte alltid som barnombudet måste vara juridiskt kompetent. Min bestämda uppfattning är dock att det för barnets skull alltid är önskvärt med ett juridiskt kompetent biträde. En advokat är helt enkelt bäst lämpad att stå upp för barnets rättigheter inför såväl domstolens egna jurister som föräldrarnas ombud, som i regel är advokater. Detta är i mina ögon ett starkt argument för att barnombudet bör vara advokat. Det minskar risken betydligt för att barnets ombud, och därmed barnet, blir överkört under processen.)

Norge: vad är vitsen med barnombud?

Av den norska barnelovens förarbeten framgår att lagstiftaren har ansett att domstolen ska kunna utse en advokat eller annan representant åt barnet i vårdnadsmål bl a i de fall där konflikten mellan föräldrarna är så ”sterk og altoppslukende” att den utgör en svår belastning för barnet.

Barnombudet kan i Norge även utses om anklagelser om sexuella övergrepp är ett dominerande tema i vårdnadsmålet, och andra omständigheter p g a detta inte blir utredda i tillräckligt hög grad. Ett barnombud ska även kunna sättas in av domstolen när föräldrarnas konflikt är svårartad och föräldrarnas ombud anses bidra till att förstärka konflikten. (Tanken tycks alltså vara att ett barnombud kan sättas in som motvikt mot de två andra advokaterna, som företräder mamman och pappan. Just denna tanke upplever jag dock som mindre lyckad, eftersom det faktiskt hör till domstolens förmåga till processledning att se till att föräldrarnas ombud uppför sig professionellt.)

Bestämmelsen om barnombud i vårdnadsmål i Norge är, enligt barnelovens förarbeten, en undantagsbestämmelse. Den norska lagstiftaren har ansett att bestämmelsens viktigaste användningsområde är att tillvarata barnets intressen.

Bestämmelsen anses vara aktuell i synnerhet i förhållande till äldre barn, som har behov av hjälp för att främja sina intressen. Detta eftersom barn inte har partsrättigheter i vårdnadsmål. Mot bakgrund av vad som anses vara ett barnombuds huvuduppgifter har man sammanfattningsvis ansett att det i regel är mest lämpligt att utse en advokat för att fylla denna funktion.

Nya Zeeland: grundläggande information

I en informationsbroschyr från de nyazeeländska domstolarna finns grundläggande information under den sympatiska rubriken ”Children have rights”. Här konstateras att när en vårdnadstvist inte har kunnat lösas genom familjerådgivning eller medling – och då det är troligt att det kommer att handläggas av domstol – så kommer domstolen i regel utse en advokat för barnet.

Barnadvokatens jobb är, enligt de nyazeeländska domstolarna, att träffa barnet för att ta reda på vad de anser om tvisten och hur den kan lösas, samt att representera barnet, barnets intressen och barnets bästa under tiden målet prövas. Barnets advokat är ”the child’s lawyer, and no-one else’s”.

Kort och koncis information, som ger intrycket av att man på Nya Zeeland verkligen gör allvarliga ansträngningar för att värna barnets rätt. Dessutom förefaller det vara klart att barnets ombud inte har till uppgift att t ex medla mellan föräldrarna, utan att vara ombud ”för barnet, och ingen annan”.

Connecticut: en föregångare!

Tillbaka till USA. Delstaten Connecticut verkar vara en föregångare på barnrättens område. 1981, i ett rättsfall från denna delstat, uttalade Supreme Court of Connecticut att då det är fråga om konfliktfyllda vårdnadsmål bör barnet ha en oberoende juridisk representant. Här kan man således verkligen tala om en modern syn på barnet som en egen individ, med egna rättigheter och intressen i vårdnadsmålet som är värda att ta på allvar och värna. Jag tycker att domstolens egna ord är väl värda att citera:

For the future, we suggest that, in the absence of strong countervailing considerations such as physical urgency or financial stringency, the better course is to appoint independent counsel whenever the issue of child custody is seriously contested.

Och nog kan man hålla med om att ett oberoende biträde för barnet är ”the better course”, d v s det bästa sättet att se till att målet utreds i tillräcklig omfattning och att barnet inte hamnar i skymundan.

Du som vill läsa mer om rättsfallet och om barnadvokater i Connecticut kan göra det via den här länken.

Virginia: ombudets uppgifter

Som avslutning på det här inlägget tänker jag dela med mig av delar av genomgången av barnombuds uppgifter som tillhandahålls av domstolarna i Virginia.

I domstolarnas handbok ”Performance standards for guardians ad litem for children” beskrivs regelverket. Till att börja med ska biträdet vara advokat med relevant utbildning på området. Domstolarna delar upp ombudets uppgifter i olika punkter (A-K), som återges nedan. Regelverket omfattar även motsvarigheten till svenska LVU-ärenden, men följande aspekter av biträdets uppdrag (som jag har valt ut) är särskilt aktuella när det gäller just vårdnadsmål.

På det stora hela är det alldeles utmärkta rekommendationer för hur ett ombud bör arbeta.

A. Träffa barnet personligen

Ombudets uppgift är, till att börja med, att skapa en relation till barnet (klienten). Detta möte bör ske på ett sådant sätt att ombudet kan iaktta barnet och ta reda på barnets önskningar, samt vilket behov som finns av ytterligare utredning och/eller interimistiska beslut från rätten.

Sådana möten bör äga rum innan den första inställelsen i domstol (motsvarande den muntliga förberedelsen), och inte i domstolens lokaler. Mötet bör ske t ex på ombudets kontor, hemma hos barnet eller i skolan, på behörigt avstånd från parterna (föräldrarna) så att barnet kan tala öppet om sin situation.

Det bör finnas tillräckligt med tid mellan intervjun/första mötet och det första framträdandet i rätten, så att ombudet till fullo hinner analysera den information som ombudet har samlat, vidta lämpliga åtgärder, samt formulera meningsfull argumentation och rekommendationer till rätten.

I ärenden som omfattar anklagelser om sexuella och/eller andra övergrepp bör ombudet förlita sig på intervjuer som utförts av rättsläkare eller annan kriminalteknisk expertis, snarare än att utföra en egen oberoende utredning och intervjua barnet om de påstådda övergreppen.

Barnen bör uppmuntras, på ett lämpligt sätt, att ge uttryck för sina farhågor och åsikter. Barnet bör emellertid aldrig känna sig tvingat att säga vem av föräldrarna barnet föredrar eller var det vill bo.

Då det gäller små barn innebär inte barnets ålder och bristande verbala förmåga att ombudet undgår sin skyldighet att träffa barnet. Vid möten med små barn, barn med begränsad språklig förmåga eller barn med funktionshinder måste ombudet i högre grad förlita sig på egna iakttagelser.

B. Utför en oberoende utredning för att säkerställa fakta i målet.

Ombudet ska gå igenom alla relevanta handlingar från rätten, socialtjänsten, läkare, skola och/eller psykiatrin. Ombudet ska intervjua parterna (föräldrarna) och andra med relevant kunskap om barnet.

Ombudet bör göra en oberoende bedömning av alla anklagelser om övergrepp eller vanvård eller fara för barnets säkerhet och hälsa. Detta omfattar (men är inte enbart begränsat till) fysiskt och psykiskt våld, sexuella övergrepp, bristande omsorg, ointresse för barnets skolgång, samt huruvida barnet får bevittna våld eller missbruk i hemmet. Denna bedömning ska ske oavsett om våld, vanvård eller faror påtalas av parterna (föräldrarna) eller inte.

C. Ge barnet rådgivning, på ett sätt som barnet förstår, om processens gång, barnets rättigheter samt barnombudets roll och ansvar.

Ombudet ska bl a se till att barnet vet hur man ska komma i kontakt med ombudet. Om barnet har påtagliga psykologiska besvär bör ombudet tillfråga t ex behandlande läkare om hur man ska framföra information till barnet på bästa sätt.

D. Delta (om det är lämpligt) i medling m m inför huvudförhandlingen.

Om det är lämpligt bör ombudet delta i alla sammanträden inför huvudförhandlingen, inklusive medling. Ombudet bör dessutom agera för att försöka lösa ärendet på ett så fredligt sätt som möjligt. När så krävs bör ombudet emellertid klargöra att ombudet inte har till uppgift att medla mellan föräldrarna.

Ombudets funktion vid sådana möten är att representera, och tala för, barnets bästa. Huvudregeln är att ombudet bör uppmuntra till överenskommelser mellan parterna. I undantagsfall (då ombudet med rätta anser att ett förslag till överenskommelse strider mot barnets bästa) bör ombudet först diskutera dessa farhågor med föräldrarna och deras ombud. Om detta likväl inte leder till någon åtgärd bör ombudet informera rätten om de fakta som talar för att den planerade överenskommelsen är olämplig för barnet och därmed inte bör stadfästas av rätten.

E. Säkerställ att barnet närvarar vid alla tillfällen där barnets närvaro är lämplig och/eller obligatorisk.

Ombudet bör tillfråga barnet, någon av föräldrarna, läkare eller andra relevanta personer för att avgöra om det är lämpligt att barnet hörs av rätten. Beslut från ombudet om att barnet inte bör höras bör fattas utifrån barnets ålder, mognad och önskningar, risken för trauma för barnet om det hörs m m.

F. Framträd i rätten för att till fullo, och med kraft, ta tillvara barnets intressen.

Barnombudet bör åberopa vittnen, ställa frågor till parternas (föräldrarnas) åberopade vittnen, samt åberopa egen bevisning då detta är nödvändigt. Ombudet ska inte passivt ansluta sig till endera partens (förälderns) ståndpunkt och argumentation. Ombudet ska uppträda som advokat i ordets fulla bemärkelse för att säkerställa en utgång som verkligen är i enlighet med barnets bästa.

G. Förbered barnet på att vittna, när det är nödvändigt och lämpligt, i enlighet med barnets bästa.

För vissa barn är det positivt och stärkande att få vittna. För andra kan det vara väldigt traumatiskt. Ombudet måste således bedöma för- och nackdelarna med att kalla barnet som vittne i det enskilda fallet. Ombudet ska tillfråga barnets eventuella läkare inom psykiatrin eller annan psykiatrisk expertis för att få hjälp med att bedöma om det kan förorsaka ett trauma för barnet att vittna. Givetvis spelar bevisläget i stort in i hur nödvändigt det är att barnet hörs.

H. Förse rätten med tillräcklig information (även särskilda rekommendationer om vilket beslut rätten bör fatta utifrån vad som framkommit genom intervjuer och oberoende utredning).

Ombudet bör uttala sig om (men inte binda upp sig kring) förslag som lämnats av t ex socialtjänst och medlare.

I. Kommunicera med samt upprätthåll en professionell kontakt så långt detta är möjligt med alla parter utan att ge avkall på det egna oberoendet.

J. Ge in lämpliga inlagor, yrkanden, överklaganden å barnets vägnar och se till att barnet har ett eget ombud även i prövning av målet i högre rätt.

K. Ge barnet rådgivning, på ett sätt som barnet förstår, om domstolens beslut och om vilka konsekvenser det får för barnet och andra personer i barnets liv.

Sammanfattning

Efter att ha gått igenom delar av regelverket om barnombud i Virginia måste vi nu runda av detta inlägg, som skulle kunna pågå i det oändliga (med tanke på att vi har ett stort antal rättssystem som vore intressanta att skriva mer om).

Avslutningsvis skulle jag vilja påstå att det finns en sak som är helt avgörande för en vettig bedömning av frågan om barnombud: barn vill komma till tals i ärenden som gäller dem. Det är viktigt att vi har det i bakhuvudet när vi diskuterar huruvida det är en vettig idé att göra som man har gjort i USA, Nya Zeeland och Norge.

Frågan, som jag ser det, är: tror vi att en sådan reform kommer att stärka barnens rättigheter? Eller tror vi av någon anledning att det skulle inskränka barnens rättigheter att de ges chansen att ha ett eget ombud? Beroende på hur vi ställer oss till den frågan kommer vi nog bli klarare över vad vi tycker om ett framtida införande av ombud för barn i vårdnadsmål.

Rättshjälpen har för allmänheten allvarliga brister

Det finns olika former av rättshjälp. En del fungerar mycket bra. En del fungerar dåligt. Med dåligt menar jag dåligt för den som beviljats rättshjälp.

Rättshjälp är hjälp från Staten . Det handlar om hjälp till den enskilde vid olika rättsliga angelägenheter. För att få rättshjälp måste det ofta röra sig om ett mål (eller ärende) i domstol.

Rättshjälpen är ibland till för alla och ibland inte. Rättshjälpen är till exempel till för alla i brottsmål. Alla har i normalfallet rätt till en offentlig försvarare (advokat) vid åtal som kan föranleda fängelse. Det kan dock kosta en del för den åtalade, bland annat beroende på vilken inkomst den åtalade har. Det prövas från fall till fall. Hur den prövningen går till ska jag ta upp vid något annat tillfälle.

Alla föräldrar har rätt till offentligt biträde när Staten avser att ta barnen ifrån föräldrarna. Barnen har då också rätt till eget offentligt biträde. Staten står biträdets kostnader oavsett utgången i målet. De som utses till biträde är nästan alltid advokat (eller jurist som arbetar på en advokatbyrå).

Det finns fler exempel där rättshjälpen fungerar bra. Som exempelvis rätten till fri advokat för de som tvångsvårdas för psykiska problem på våra sjukhus. Advokatens uppgift då är att se till att tvångsvård bara används när det är nödvändigt. Frivillig vård är naturligtvis oftast att föredra. Ingen vård alls är sällan eller aldrig ett alternativ i mål som handlar om psykiatrisk vård.

Det som är problemet med rättshjälpen är i vanliga civila tvister. Civila tvister med rättshjälp avser endast tvister där den som beviljats rättshjälp är en civil person. I juridiken kallas en civil person för en fysisk person. Vid civila tvister ska dock privatpersoner i första hand söka rättsskydd via sin hemförsäkring. Rättsskydd finns i alla hemförsäkringar. I vissa tvister gäller dock inte hemförsäkringen och det är dessutom så att alla inte har en hemförsäkring.

I exempelvis arbetstvister gäller inte hemförsäkringen. Det finns också andra tvister där hemförsäkringen inte gäller, som exempelvis när man ännu inte haft försäkringen i ett års tid eller i vårdnadstvister som uppkommer när föräldrarna separerar.

I tvister där hemförsäkringen inte gäller kan man ofta få rättshjälp. I tvister där försäkringen skulle ha gällt om man hade haft en försäkring får man som huvudregel ingen rättshjälp. Man får så att säga skylla sig själv att man inte är försäkrad. Det finns dock många undantag från regeln att man får skylla sig själv. Många lever på små resurser och har inte råd med hemförsäkring. De får ändå rättshjälp. En del har inget att försäkra, så som många ungdomar och de får också rättshjälp. Vissa har blivit utan försäkring en kortare tid efter en separation. De brukar också beviljas rättshjälp. Det finns även flera andra undantag där rättshjälp kan beviljas.

Rättshjälp i civila tvister är dock alltid behovsprövat. Man får inte ha för stor inkomst eller för stor förmögenhet. Då beviljas inte rättshjälp. Den som beviljas rättshjälp måste även betala en del av sina advokatkostnader, men hur mycket beror på den egna inkomsten. Den egna avgiften kan bli från 0 % upp till 40 %. Även om avgiften blir 0 % måste den enskilde betala minst 1 458 kr (vilket således kan ses som lägsta möjliga avgift).

Vad är problemet? Problemet är att vid de flesta tvister får förlorande part betala motpartens rättegångskostnader. Motpartens rättegångskostnader täcks inte alls av rättshjälpen. Vid vårdnadstvister får vardera parten stå sina egna kostnader så i sådana tvister finns inte det problemet. Problemet ska jag nedan redogöra för genom att ta upp hur en arbetstvist kan se ut i praktiken.

En anställd har förlorat sin anställning på ett sätt den anställde uppfattat som ett avskedande.
Den anställde ska då vända sig till facket för att få hjälp. Det händer i praktiken att facket inte hjälper den anställde och det kan ha många förklaringar. Jag har fått uppfattningen att facket inte sällan tror på arbetsgivaren version av vad som hänt och således tvivlar på vad den anställde har att berätta. Advokatens roll är att tro på klientens version av vad som hänt, såvida den utsagan inte är helt osannolik. Då måste advokaten säga att versionen låter så osannolik att den inte går att driva i domstol. Att en version är osannolik behöver dock inte alltid betyda att den versionen är osann. Det osannolika kan vara sant och det sannolika kan vara osant. När facket inte ställer upp vänder sig en del som anser sig avskedade till advokat.

Det kan även vara så att den anställde inte är med i facket – det är fler och fler som inte går med i facket – och då vänder sig den som anser sig avskedad då och då direkt till en advokat.

När advokaten får den första kontakten med den som förlorat sin anställning är det ofta bråttom att agera. Arbetsrätten innehåller korta preskriptionstider som ofta måsta avbrytas genom att talan väcks i domstol.

När advokaten träffar den som anser sig avskedad är det ofta endast några dagar kvar innan ärendet preskriberas. Advokaten lyssnar på vad den som anser sig avskedad har att berätta och advokaten måste ofta omgående bedöma om stämningsansökan bör ges in eller inte. Det finns alldeles för sällan tid att fundera. Efter att ha lyssnat klart ger advokaten den nya klienten rådet att antingen gå till domstol eller inte. Om advokaten ger rådet att vända sig till domstol är det upp till klienten att bestämma sig, men många följer advokatens råd. Säger advokaten nej ska klienten antingen ge upp sitt ärende eller vända sig till annan advokat för ytterligare ett råd. När advokaten säger nej tror advokaten att han (eller hon) inte kan hjälpa klienten att vinna en tvist i domstol. Då ska advokaten alltid säga nej till att påbörja ett mål i domstol.

När klienten sagt ja till advokatens råd att inleda en process upprättar och inger advokaten stämningsansökan tillsammans med ansökan om rättshjälp. Klienten har förlorat sitt arbete och han eller hon har kanske ingen inkomst alls på grund av att den anställde inte ens har A-kassa. Många klienter klarar ändå ekonomin utan socialbidrag på grund av att anhöriga ställer upp ekonomiskt

Klienter utan inkomst och förmögenhet får 0 kr i rättshjälpsavgift och den enda egna kostnad klienten har att betala blir mellan ofta 1 458 kr, som är minsta obligatoriska avgift för att få rättshjälp. Högsta obligatorisk avgift är det dubbla d v s 2 916 kr.

Efter att stämningsansökan är ingiven inkommer arbetsgivaren med sitt svaromål. Det blir därefter inte sällan ganska omfattande skriftväxling i målet mellan parterna och när tingsrätten eller parterna anser att det är nog med skriftväxling kallar tingsrätten till muntlig förberedelse i målet. Vid den muntliga förberedelsen försöker domstolen alltid hjälpa parterna att komma överens. Kommer parterna överens är målet över. Då har parterna träffat en överenskommelse (förlikning) som kanske båda parterna är nöjda med eller i vart fall en förlikning ingen av parterna är missnöjd med. Förlikning är den vanligaste slutet på ett mål.

Kommer parterna inte överens vid den muntliga förberedelsen ger båda parterna kort tid senare in sina slutliga bevisuppgifter. Det ”enda” som därefter återstår i målet är den muntliga huvudförhandlingen.

Inför huvudförhandlingen vill klienten förstås veta hur målet kommer att sluta. Klienten vill gärna ha ett förhandsbesked från advokaten. Advokaten kan nästan aldrig veta hur målet kommer att sluta och advokaten får inte lova att klienten vinner målet. Advokaten bör dock redogöra för hur advokaten tror att domstolen kommer att döma. Det är viktigt att betona att det är fråga om en bedömning och inte ett förhandsbesked. Advokaten kan nämligen aldrig veta hur domstolen kommer att döma, bland annat för att ingen är felfri. Domstolen kan döma fel. Advokaten kan ha gjort en feldömning. Det som vidare kan gå fel är den muntliga bevisningen. Vittnen kan ofta med säkerhet minnas allt möjligt innan de ska höras som vittnen i målet . Vid huvudförhandlingen inser dock många vittnen vikten av att tala sanning och det innebär att bara berätta vad vittnets verkligen minns. Många vittnen blir då mycket osäkra. Sådant kan förändra hela målets utgång. Det är viktigt att veta att vittnen kan komma att säga något helt annat än vad man förväntar sig. Det är en del av advokatens arbete.

Många mål innehåller dessutom svåra rättsfrågor och jurister kan därför ha olika uppfattning om hur det ska dömas, utan att det är fråga om felbedömningar. I ett mål jag hade i Högsta Domstolen ifjol slutade målet 3-2 till nackdel för klienten. Det avsåg en svår rättsfråga om skattetillägg. Staten vann således med 3-2 i domarröster. Det målet ligger nu i Europa-domstolen och kommer att prövas 2012. Hur det kommer att sluta? Jag vet inte. Jag tror
på framgång, men är väl medveten om att det handlar om en oerhört svår rättsfråga. Inte bara för mig, utan tydligen även för vår Högsta Domstol.

Innan förhandlingen kan advokaten vara ganska säker på målets utgång, men sällan vara helt säker och aldrig så säker att advokaten kan lämna löften om målets utgång. Det skulle bland annat vara ett löfte om att våra domstolar är felfria eller att advokaten är felfri. Som jag nämnt är ingen felfri.

Advokaten har - redan innan stämningsansökan gavs in - berättat för klienten att förlorande part får stå motpartens samtliga rättegångskostnader. Det brukar oroa klienten först när huvudförhandlingen närmar sig i tid. Klienten vill inför huvudförhandlingen gärna veta hur mycket motparten kommer att yrka i rättegångskostnader. Det vet inte klientens egen advokat. Klientens egen advokat vet endast hur många timmar han (eller hon) lagt ned på målet och hur många timmar det egna arbetet ungefär kommer att röra sig om sammanlagt.

Klienten får veta hur mycket tid den egna advokaten lagt ned på ärendet och den egna advokaten kan uppskatta att motpartens rättegångskostnader kommer att ligga på exempelvis cirka 40 arbetstimmar, men advokaten måste berätta att det är en uppskattning, som kan vara fel. Det den egna advokaten sällan vet är vad motpartens (arbetsgivarens) advokat tar per timme. Det kan vara en timkostnad mellan ca 1 200 kr per timme upp till närmare 4 000 kr per timme (exklusive moms). Momsen är dock ingen rättegångskostnad för arbetsgivaren på grund av att arbetsgivaren får lyfta momsen på den egna advokatens arvode.

Ju närmare förhandlingen kommer i tid desto större oro känner ofta klienten för att förlora. Många klienter väljer i det läget en mager förlikning för att slippa ta risken att förlora och behöva stå motpartens rättegångskostnader. Motparten (arbetsgivaren) har ofta råd att förlora tvisten. För arbetstagaren kan en förlust vara samma sak som en livslång rättegångsskuld att betala.

Den svaga parten (arbetstagaren) har således inte råd och därför inte heller mod att få sin sak prövad mot den starka parten (arbetsgivaren). Som advokat är det lätt att förstå att den svagare parten inte vill riskera en livslång skuld. Inte ens om den egna advokaten tror på målet till 100 %. Det är alltid klienten som måste välja mellan chans och risk. Det valet kan klienten inte överlåta till sin advokat. Chansen att vinna måste vägas mot risken att förlora.

Rättshjälpen ger således inte de svaga i samhället möjligheten att få sin sak prövad mot de starka i samhället, annat än emot att de svaga personerna i samhället tar stora ekonomiska risker. Vid förlust har den svaga personen en stor rättegångsskuld att betala. En skuld den svaga personen sällan kan betala. Jag vill göra en liknelse vid sjukvården. Om operationen lyckas skulle patienten slippa betala operationen, men om operationen misslyckas får patienten stå kostnaderna för operationen. Så ser rättshjälpen ut idag.

Det är en stor brist i rättshjälpen att de svaga i samhället inte har möjlighet att få sin sak prövad. Den bristen kan bara ändras genom ändring av vår lagstiftning och då närmare bestämt ändring av reglerna om rättshjälp.

Det är dock få som talar för de svaga när det handlar om rättshjälpen och om några grupper i samhället borde tala för de svaga avseende den frågan är det advokatkåren och domarkåren. Det är vi som måste vara förespråkare för de svaga angående den frågan på samma sätt som det är upp till framförallt föräldrar och lärare att tala för barnen i samhället när det handlar om bättre villkor för barnen i våra skolor.

De svaga kan inte föra sin egen tala bland annat för att de inte inser problemet jag tagit upp innan de själva är i en tvist. Dessutom har de svaga i samhället ofta fullt upp med andra vardagliga problem, så som att få in pengar till hyran och mat.

Domarkåren och advokatkåren har dock ofta fullt upp med annat än att vara förespråkare för de svaga i samhället. De svaga i samhället glöms bort, men som du vet är det så det ser ut i samhället även i helt andra sammanhang än rättshjälp. Jag påminns ofta om de svaga inom rättshjälpen genom mitt arbete. Annars hade jag inte skrivit om den frågan.

På tal om svag läste jag i veckan att en avdelning på lasarettet i Skellefteå ska läggas ned. När man läste artikeln fick man uppfattningen att de som främst skulle drabbas var personalen på avdelningen som skulle läggas ned. För det var personalen som fick komma till tals. De som drabbas hårdast är dock de som behöver vård. Neddragningar inom sjukvården missgynnar de som blir sjuka och går man från att vara frisk till att vara sjuk går man från en stark grupp till en svag grupp. Så alla kan vi en dag tillhöra en svag grupp. Tro mig.

Jag följer dagens debatt om idrottsarenor och kommunernas kostnader för dessa arenor. Jag har full förståelse för alla som anser att pengarna i stället borde användas till sjukvård, skola och åldervård och varför inte i viss mån även bättre rättshjälp till de svaga i samhället.

Våra barn

Finns det något viktigare än våra barn? Du har rätt. Det finns det inte. Barn får dock inte alltid den hjälp barnet är i behov av. Hjälp som barnet många gånger borde ha rätt till.

Det är först i vuxen ålder jag reflekterat på exempelvis situationen i många skolor. När jag gick i skolan blev barn mobbade och så är det tydligen än i dag. En liknande situation på en vanlig arbetsplats skulle aldrig godtas. Barn kan dock sällan eller aldrig bevaka sina rättigheter. Det är vi vuxna som måste hjälpa barnen med detta.

Jag är alltid ombud i vårdnadsmål. Med alltid menar jag inte att målen pågår i evighet utan att jag i snart 20 år anlitats i vårdnadstvister och att det ännu inte blivit så att jag i vart fall på de senaste 15 åren inte haft många pågående mål i domstol. När ett tar slut, tar ofta ett annat vid även om de inte exakt lappar in i varandra i tid.

Jag är antingen ombud för mamman eller pappan. Barnen har aldrig eget ombud. Jag anser att det är en klar brist i vårt rättssystem. I vissa tvister, men långt ifrån de flesta, borde barnet ha rätt till ett eget ombud.

När bör barnet få ett eget ombud?

När domstolen i en vårdnadstvist anser att barnet har behov av ett eget ombud.

Barnet kan inte få eget ombud endast för att någon av föräldrarnas ombud anser detta. Föräldrarnas ombud kan nämligen inte få ha talerätt i den frågan. I ett vårdnadsmål är det ombudets (advokatens) uppgift att ta tillvara klientens intresse d v s mammans eller pappans intresse. Ombudets arbete är inte att se till barnets bästa. I många vårdnadstvister klarar föräldrarna själva - eller med hjälp av oss ombud - att se till barnets bästa. Men alla föräldrar har inte den förmågan. Det kan i en infekterad vårdnadstvist vara svårt eller till och med helt omöjligt för en förälder att endast se till barnets bästa.

När bör domstolen tillsätta ett eget ombud för barnet? Om detta vore tillåtet

När domstolen märker att den förälder barnet bor hos strävar efter att se till att barnet inte har någon kontakt - eller endast ytterst begränsad kontakt - med den förälder barnet inte bor med.

Om jag företräder den person barnet bor med kan det vara mitt arbete att till 100 % arbeta för att barnet inte alls får hålla kontakt med den andra föräldern. Det kan i vissa mål vara rätt för barnet, men i många mål också vara helt fel för barnet.

Om barnet i mål av ovan nämnd karaktär får ett eget ombud skulle den frågan bli mycket bättre utredd än vad den nu är fallet i våra domstolar.

Hur det är nu

Vad som är bäst för barnet utreds av det sociala. Det brukar bli fråga om ett eller ett par möten med barnet tillsammans med den förälder barnet bor med. Barnets uppfattning är då inte alltid barnets egen uppfattning utan en uppfattning barnet fått från boendeföräldern.

Vi vuxna kan manipulera med våra barn. Barn vågar dessutom oftast inte ta konflikt med boendeföräldern före barnen kommit i tonåren. Det som kallas för tonårstrots är endast en normal utveckling. Barnet måste lära sig att ta konflikt inför det kommande vuxenlivet.

Den uppfattning som redovisas av de sociala myndigheterna till domstolarna är ofta endast den version barnet lärt sig av sin egen boendeförälder!

Jag är övertygad om att en advokat som blev ombud för barnet skulle se till att barnets bästa låg i fokus och det behöver inte alls vara det barnet först berättar. Med frågor kan i vart fall ett erfaret ombud ofta komma fram till att barnet helst vill ha kontakt med båda föräldrarna och att barnet vill att föräldrarna skall samarbeta kring alla frågor som rör barnet.

Kan det vara rätt att barnet inte har kontakt – eller ytterst begränsad kontakt - med den förälder barnet inte bor med?

Ja, vissa föräldrar har med exempelvis onda handlingar visat att barnet skulle ta skada av att behöva hålla kontakt med den förälder barnet inte bor med.

Men det vanliga i våra domstolar är att barnet skulle må bäst av att ha kontakt med båda föräldrarna. Undantagen i våra domstolar är få.

Hur kan det komma sig att den förälder barnet bor med vill motverka ett umgänge mellan barnet och den andra föräldern?

Som jag ovan nämnt finns det föräldrar som med exempelvis onda handlingar visat att barnet måste klara sig utan en förälder i vart fall till dess barnet blivit vuxen. Därefter kanske kontakten kan återupptas. Jag vill framhålla att onda handlingar ofta har sin förklaring i psykisk ohälsa, alkohol eller missbruk av narkotika. Eller allt detta på en och samma gång.

En förälder kan ha många skäl till att vilja att den andra föräldern avskärs all rätt till umgänge.
Föräldern anser ofta att skälen för detta är goda och det kan de vara. Nedan radar jag upp några goda skäl. Ordet pappa nedan går att byta ut mot mamma.

1.
Pappa klarar inte av att vara nykter när han har barnet och när han blir full blir barnet rädd för pappa.

2.
Pappa har tidigare slagit barnet och barnet vågar inte vara själv med pappa eller vill inte ens träffa pappa.

3.
Pappa lider av en svår psykisk störning som innebär att han saknar omsorgsförmåga.

4.
Pappan kan inte umgås med barnet på barnets villkor. Det rör sig bland annat om pappor som inför barnen inte kan låta bli att prata illa om mamma.

5.
Pappan har sexuellt förgripit sig på barnet. Det behöver väl ingen närmare förklaring?

6.
Viss kriminalitet. Jag pratar inte om fortkörning och inte heller om skattebrott. Men vissa brott är av så allvarlig art att brottet i sig kan vara hinder för umgänge. Det kan exempelvis röra sig om att pappan sexuellt förgripit sig på andra barn än sina egna barn.

Jag har förstås företrätt pappor med svåra alkoholproblem. Kan pappan inte komma till rätta med det problemet måste pappan godta ett begränsat umgänge. Ett umgänge som med garanti är ett nyktert umgänge.

Jag har företrätt pappor som slagit sina barn. I sådana fall är det oerhört viktigt att ta reda på varför pappan slagit barnet och se till att en sådan situation aldrig upprepas. Vanligt umgänge kan det bara bli tal om när det åter byggts upp ett förtroende mellan pappa och barnet. Arbetet med att bygga upp ett sådant förtroende är bland det viktigaste ett ombud kan arbeta med. Det arbetet kräver också oftast ett mycket gott samarbete mellan ombuden. I vårdnadstvister är det i klientens intresse att i vart fall ombuden kan förhandla med varandra. För föräldrarna brukar i svåra fall inte klara av detta på egen hand.

Många förklarar misshandeln med alkohol, men en ”vanlig” förälder misshandlar inte sitt barn när föräldern är full. Alkoholen tar dock bort en spärr från vissa föräldrar, som innebär att de kan begå en så dåraktig handling som att misshandla sitt eget barn.

Jag har företrätt pappor som lidit av allvarliga psykiska störningar. I sådana fall anser jag att det är av vikt att pappans läkare får vara en del av frågan om hur umgänget bör se ut. Det kan i vissa fall vara nödvändigt att rådfråga mer än en läkare.

Jag har företrätt pappor som inför barnen pratat illa om mamma. Det är dock ett beteende som går att bryta bara viljan finns. Beteendet bör inte bara brytas utan pappan bör förklara för barnet att pappa aldrig menat vad pappa sagt och be barnet om ursäkt.

Med prata illa menar jag det som kallas för skitsnack och inte att en pappa exempelvis förklarat för barnet att barnet inte kan träffa mamma för att mamma exempelvis är sjuk. Med prata illa menar jag också att i vissa fall prata med barn på ett sätt barnet inte förstår.

Jag har företrätt pappor som sexuellt förgripit sig på barn. I sådana fall måste pappan förstå att det bara kan bli kontakt med barnet i framtiden på ett sätt som barnet inte kan ta skada av och där kommer åter frågan in om att samarbeta i den frågan med pappans läkare och även barnets läkare.

Jag har företrätt pappor som begått såväl små som allvarliga brott. Det är dock endast ett fåtal av alla allvarliga brott som kan utgöra hinder för kontakt mellan pappa och barnet. Det går inte säga att ett visst brott alltid utgör hinder för umgänge. Det måste alltid ske en bedömning i varje enskilt fall.

Idag är det så att många som döms till fängelse inte är friska, men de är inte sjuka nog att dömas till rättspsykiatrisk vård. I våra fängelser sitter således många med psykiska problem.
Det är ofta den problematiken – inte brottet i sig – som kan utgöra hinder för ett framtida normalt umgänge.

När mamman anser att det föreligger hinder för umgänge som inte avser ovan nämnda kategorier
Jag brukar dela in dessa hinder i verkliga hinder och påhittade hinder. Om det står påhittat framför ordet hinder betyder det att det inte finns något hinder.

Påhittade hinder

Det finns mammor (du får lika gärna läsa pappor om du vill) som vill förhindra pappor får träffa sina barn utan att ha några godtagbara skäl för en sådan inställning. Då finns det mammor som faktiskt hittar på hinder.

Jag kan nämna att i ett mål där jag nyligen var ombud gick mamman så långt att hon nu står åtalad för brott. Pappan ville ha umgänge. Mamman gjorde allt för att förhindra detta.
Målet slutade med att pappan fick ensam vårdnad om dottern. Pappan hade inte ens sökt ensam vårdnad i början av målet, men mammans handlande tvingade pappan att under målets gång ansöka om ensam vårdnad. Utgången i målet var ett bevis på att våra domstolar dömer rätt om det går att bevisa att mamman ägnat sig åt umgängessabotage.

Nedan följer en lista på lögner som förekommer.

1.
Pappan har sexuellt förgripit sig på barnet.

Det är förstås hemskare om det hänt i verkligheten än en osann anklagelse att det hänt. Men för den som utsätts för en osann anklagelse om sexuella övergrepp på sitt eget barn är det sannolikt bland det värsta den personen kommer att få vara med om i livet. Det finns dessutom nästan alltid någon som kan tro att anklagelsen är sann.

När en sådan anklagelse framförs i inledningen av ett mål blir det vanliga beslutet från rätten att barnet får bo med mamma tills det är utrett om anklagelsen är sann. Detta första beslut av tingsrätten kan därefter vara avgörande för hela målet. För även om det inte går att bevisa att anklagelsen inte var sann är det inte alltid lätt att bevisa att mamman ljugit.

2.
Pappan har misshandlat mamman eller barnet.

Om kvinnan vill ljuga är det bättre att hon anklagar mannen för misshandel av henne än av barnet. Barnet kommer nämligen höras och det är vid ett sådant förhör stor ”risk” för mamman att barnet talar sanning.

3.
Pappan har alkoholproblem.

Eftersom många har alkoholproblem är det en bra lögn att dra till med. Pappan kan på olika sätt bevisa att det är en lögn. Bra leverprover är ett bevis som går att ta med till den inledande förhandlingen.

4.
Pappan har psykiska problem.

Vi vet ju idag hur mycket problem psykisk ohälsa ställt till med. Ett bra sätt att bemöta en sådan anklagelse är att vid förhandlingen vara lugn och saklig. En pappa som brusar upp av exempelvis en falsk anklagelse kan uppfattas som instabil. I rätten gäller det att visa sina bästa sidor.

Jag brukar be mina klienter att hålla sig lugna under förhandlingen eftersom det ger ett gott intryck på rätten. Det först intrycket kan vara viktigt i många sammanhang, således även i våra domstolar.

Det är faktiskt bättre att ombudet tar på sig rollen att brusa upp. För att vara advokat är att ha en viktig roll inte minst vid förhandlingar.

5.
Pappan saknar omsorgsförmåga.

En vanlig anklagelse är att när barnet varit hos pappa kommer barnet hem inte bara med smutsiga kläder utan även smutsig in på bara kroppen. Pappan anklagas således för att inte sköta tvätt och barnets personliga hygien. Det går enkelt att motbevisa genom att filma barnet och barnets kläder när barnet åker till mamma. Men första gången anklagelsen framförs i rätten är det inte alltid lätt att vara förberedd på en sådan anklagelse.

Det finns förstås många andra falska anklagelser. Vissa går att genomskåda, andra inte.

Hinder som är verkliga utan att behöva vara sanna

Det finns objektiv sanning och subjektiv sanning.

Objektiv sanning betyder att något är sant. Subjektiv sanning betyder att vi tror att något är sant. Den subjektiva sanningen behöver dock inte vara sann, men kan vara sann. Den objektiva sanningen är alltid sann.

Det är ofta den subjektiva sanningen som är en del av processen i ett vårdnadsmål. Den objektiva sanningen vet inte alltid rätten eller ombudet något om. Det är inte heller säkert att båda parterna känner till den objektiva sanningen. Låter det krångligt? Jag skall med några exempel förklara med vad jag menar.

1.
Mamman anklagar pappan för sexuella övergrepp mot barnet för att hon tror att detta verkligen hänt.

Utredningen visar därefter att mamman hade fel, men hennes anmälan var föranledd av en stark och verklig tro att övergrepp hade hänt.

2.
Mamman tror att pappan missbrukar när han har barnet. Det vara en helt obefogad oro, men ändå en oro som kan vara en verklig oro. Denna oro beror för det mesta på att pappan tidigare haft missbruksproblem, som han kommit över.

3.
Mammans oro i andra avseende än punkt 1. och p 2 ovan. Det går inte alltid bortse från mammans oro. Mammans oro brukar kunna ”smitta” barnet. Barnet kan via mamma förstå att allt inte är rätt hos pappa fastän allt egentligen bara är bra hos pappa.

Mammors verkliga oro – befogad eller obefogad - måste rätten och pappor och vi ombud respektera. Många gånger går det under målets gång att bevisa att oron är obefogad, men inte alltid.

Om oron är påhittad eller en verklig oro kan vara svårt att får klarhet i. Jag har varit med om båda delarna och jag har säkerligen tagit fel vid ett antal tillfällen. Jag anser dock att jag med ökad erfarenhet lärt mig hur man i de flesta fall kan skilja mellan den påhittade oron och den verkliga oron, men mitt jobb är att ifrågasätta motpartens oro om den inte är styrkt.

Åter till barnen

Jag anser att det är av vikt att den som är ombud får en så pass bra kontakt med klienten att det är barnets bästa målet handlar, men vad som är bästa för barnet är upp till klienten att avgöra. Jag och klienten kan ha helt olika åsikter när vi diskuterar den frågan enskilt, men i rättssalen är jag alltid på klientens sida till 100 %. När jag skriver alltid menar jag alltid och därför vore det på sin plats att barnen i vissa mål fick ha ett eget ombud.


Jörgen Frisk

Pingad på intressant

Varför är det ofta de som inte har verklig kunskap som i media kommer till tals i vårdnadstvister

Kan inte låta bli att skriva om detta ämne efter att nyligen sett ett debattprogram om detta i SVT.

Jag har närmare 20-års erfarenhet av vårdnadstvister och har under dessa år varit ombud i 100-tals vårdnadsärenden. I denna artikel delar jag med mig av mina erfarenheter. De stämmer inte med den debatt jag såg i TV.

I debattprogram är det ofta med debattörer som i det närmaste fanatiskt talar för sin sak. I debattprogram om vårdnad om barn framställs mamman som god och pappan som ond eller tvärtom mamman som ond pappan som god. Tror du att det är sanningen i våra domstolar?

I debattprogram om vårdnad om barn framställs det som att pappan inte har en chans att vinna målet. Tro du att det är sanningen i våra domstolar?

Ond eller god?

De flesta av oss har gjort många goda handlingar. Då och då skänkt en slant till behövande vid olika katastrofer. Lämnat in en upphittad plånbok till polisen. Stannat och hjälpt till vid en trafikolycka. Hjälpt någon som fått bensinstopp. Låtit någon som har bråttom gå före i kön o s v.

Alla vi som är vuxna har också hunnit med att göra en - eller mer troligt - flera onda handlingar.

Jag har själv gjort onda handlingar. Jag har till exempel efter en lång arbetsdag kunnat vara irriterad på något eller någon och den som då råkat ringa kan jag ha varit otrevlig emot fast den personen alltid behandlat mig med respekt. Jag har gått för hårt fram i vissa mål där jag varit ombud. Jag kunde ha skött mig mera taktfullt många gånger. Jag har begått flera andra fel. Vissa fel som måste ses som onda handlingar.

Det tråkiga med livet är att en god handling sällan eller aldrig räcker för att kompensera en ond handling. En ond handling kan vara mycket svår att reparera. Ibland omöjlig att reparera.

Mord är ett exempel på en ond handling som inte går att reparera En sådan handling går inte att reparera med exempelvis tusen goda gärningar. Är den som mördar alltid en ond människa rakt igenom? Så är sällan fallet, men det går inte att komma ifrån att den som begått ett mord begått en ond handling som aldrig går att reparera. Därför ser många mord som det svåraste brottet någon kan begå.

Att köra ihjäl någon på grund av rattfylla är en ond handling. En ond gärning som aldrig går att reparera. Där är dock ”vi” snabbare att förlåta på grund av att rattfylleristen inte hade för avsikt att köra ihjäl någon. ”Vi” är dock sällan föräldrarna till ett ihjälkört barn. Föräldrarna kan i vissa fall aldrig förlåta rattfylleristen. Jag har förståelse för att föräldrar som drabbats av en sådan fruktansvärd sorg som det är att förlora sitt eget barn inte kan förlåta rattfylleristen.

Att misshandla sin fru, sin sambo eller sina barn är onda handlingar. Vilken motsvarande god gärning kan reparera den skada som uppkommit genom misshandeln? Kanske en bättring genom att senare i livet vara en god make eller förälder? En bättring som ofta förutsätter att pappan eller mamman sökt hjälp för egna problem. Men det är inte alltid så att den som blivit slagen senare kan förlåta den som slagit.

Jag börjar nedan med de fall där det inte går att tala om annat än goda föräldrar. Som du nog förstår handlar nästan alla debatter om undantagsfall. Det vanliga är – tack och lov - nämligen att båda föräldrarna är mycket bra föräldrar.

Goda föräldrar

Hur kan bra (goda) föräldrar hamna i tvist? När skilsmässan är ett faktum är det inte sällan så att i vart fall en av föräldrarna inte mår bra. En skilsmässa i sig är nästan alltid jobbigt att gå igenom. Vid skilsmässan råder ofta oenighet kring många frågor, inte minst hos vem av föräldrarna barnen skall bo.

När båda föräldrarna är goda föräldrar talar de för det mesta så gott som enbart gott om den andra föräldern, men klienterna har inte sällan andra egna argument som talar för att barnen av något annat skäl bör bo med dem eller så frågar de om advokaten har några råd i den frågan. Det har vi (advokaten) ofta.

De bra föräldrarnas tvist om barnen hamnar dock inte sällan i domstol och det första beslutet domstolen fattar i boendefrågan kan avgöra hur ärendet kommer att gå. Det första beslutet kan ofta gå hur som helst, men en fråga som ofta är avgörande är vem av föräldrarna som bor kvar i det tidigare gemensamma hemmet. Våra domstolar låter gärna barnen bo kvar i den miljö barnet hört hemma en längre tid, nämligen föräldrarnas tidigare gemensamma hem. Då slipper barnet byta skola, barnet kan behålla sina kompisar o s v.

Mål med goda föräldrar slutar ganska ofta med växelvis boende, d v s att barnen bor varannan vecka hos respektive förälder.

När det är fråga om två bra föräldrar är lagen helt könsneutral. Pappan har lika stora chanser som mamman att vinna – eller förlora – målet. Allmänheten tror kanske att så inte är fallet, men det är det. Domstolarna består av domare som för det mesta dömer i enlighet med vår könsneutrala lagstiftning.

Ovan nämnda ärenden debatteras kanske inte så ofta på grund av att dessa ärenden sällan går så långt som till en avgörande dom. Dessa föräldrar kommer oftast överens innan det blir huvudförhandling i målet. De kommer överens för att de är goda föräldrar! Men just när de skilde sig kunde de kanske inte tänka klart och logiskt. När det gått si så där ett halvår efter skilsmässan har de kommit till sans igen och de följder ofta de förhoppningsvis goda råd deras advokater har lämnat till dem.

Den pappan som av debattörer och media i allmänhet framställs som den onda pappan

Det är en pappa som behandlat sin sambo eller fru illa – d v s behandlat mamman illa - under den tid de levde tillsammans. Det förekommer tyvärr våld i många hem.

När förhållandet tar slut flyttar mamman inte sällan under mer eller mindre dramatiska former. Det händer att också att pappan flyttar. Det är inte ovanligt att det finns en polisanmälan och att pappan av åklagare belagts med besöksförbud.

Pappan vill dock ha fortsatt kontakt med barnet (eller barnen). Då kommer inte sällan advokaten in i ärendet. Pappan kontaktar nämligen advokat för att få hjälp med att träffa sina barn.

Vissa pappor medger att det förekommit våld i hemmet. Vissa nekar. När det gäller den pappa som framställs som den onda pappan har det dock alltid förekommit våld. Om det inte förekommit våld är det mamman som ljuger. Det fallet tar jag upp under den mamma som i media framställs som den onda mamman.

Som advokat lyssnar jag på pappans berättelse och som advokat måste jag skilja på om pappan misshandlat mamman eller om det är så att pappan också misshandlat barnet. För det förekommer att pappor misshandlat sina egna barn. Barn kan också ha farit illa om barn bevittnat att pappa behandlat mamma illa. Barn far ofta illa enbart av vetskapen om att pappa har misshandlat mamma.

Mitt jobb? Det är att pappan skall få umgänge med sitt barn, men för att komma till ett normalt umgänge måste jag övertyga domstolen om att umgänget kan ske under trygga former. Då måste jag arbeta med att pappan skall gå med på flera inledande villkor för umgänget, såsom att umgänget inledningsvis endast ska ske i närvaror av en kontaktperson.

Kan jag och pappan samarbeta finner vi ofta en metod som till slut – slutet kan vara några år framåt - leder till ett normalt umgänge. Vill inte pappan gå med på de villkor som krävs för att nå ett normalt umgänge slutar ärendet illa för pappan och för barnet. Det förstörs en framtida god pappa/barn relation.

Gemensam vårdnad? Den pappa som misshandlat mamman kan inte räkna med gemensam vårdnad. Men samarbetssamtal via duktiga socialsekreterare kan leda till gemensam vårdnad.
Det kan också bli fråga om samarbetsamtal mellan föräldrarna som leds av oss advokater. Problemet då kan vara advokatens roll som är att vara ombud för ena föräldern.

De flesta pappor jag företrätt (nästan alla) har följt mina råd. De kontaktar mig för att de vill vara en god pappa. De kontaktar inte en advokat för att fortsätta att begå fel mot sitt eget barn.
För att ha slagit barnens mamma – även om det aldrig mer kommer att hända - är också ett fel mot barnen.

Är pappan ond? Att misshandla någon är alltid en ond gärning, men det betyder inte att en person inte kan ändra sig. Jag vill påstå att det mesta av det våld som förekommer i våra hem har en förklaring vi alla känner till. Den förklaringen stavas A L K O H O L. Det är allt för många som inser sina alkoholproblem först när katastrofen är ett faktum exempelvis i form av att ha misshandlat sin egen fru. Alkoholen förklarar misshandeln, men att det blev fråga om misshandel beror ofta på att mannen haft andra problem som han bedövat med alkohol. Alkohol är dock aldrig en lösning förutom möjligen för de män som inte vågar dansa nykter.

De svåraste fallen jag varit med om är fall där män lidit av psykiska besvär som lett till misshandel som i sin tur lett till långa fängelsestraff eller psykisk vård. Men även dessa pappor kan komma igen. Men de behöver samhällets stöd. På samma sätt som ett brottsoffer ofta kan behöva stöd. Det är viktigt att stöd finns för såväl den som slår som för den som blivit slagen. Det är framförallt viktigt för barnen att deras föräldrar får en chans att vara goda föräldrar. Barn vill ha bra föräldrar.

Många anses att det daltas med de som slår. De som säger så glömmer bort att syftet med ”daltandet” är att ge våra barn föräldrar som är goda.

Den mamman som i media framställs som den onda mamman

Det är mycket ovanligt att kvinnor misshandlar män fysiskt. När en kvinna slår en man är det ofta under ett så kallat fyllebråk. Nyktra kvinnor använder mycket sällan våld. När det gäller den i media utpekade onda mamman handlar det dock nästan aldrig om våld. Det handlar om mammor som av andra skäl är olämpliga mammor.

Det är mammor som falskeligen anklagar pappor för misshandel eller ännu värre incest. Varför anklaga någon på falska grunder? Det kan finnas tusen skäl till detta. Ett skäl är uppenbart. Mamman vill vinna en vårdnadsprocess. Finns misstanke om misshandel talar det för att mamman vinner processen. Finns misstankar om incest vill jag påstå att pappan är chanslös.

Ett annat skäl till att kvinnan ljuger kan vara svartsjuka. Svartsjuka kan ofta var en hemsk sjukdom. Om mannen träffat en ny kvinna kan den försmådda kvinnan på grund av svartsjuka anklaga sitt ex för både det ena och det andra.

Varför gör inte män som kvinnor och ljuger? Män blir inte trodda om de falskeligen påstår sig ha blivit utsatta för övergrepp av sin före detta sambo eller fru. Män blir inte trodda om de falskeligen anklagar sitt ex för incest. Män vet om att det inte blir trodda. Då är det ju ingen idé att ljuga.

Mot barnet begår den ljugande mamman en lika ond handling som mot pappan. Hon får barnet att tro att pappa är ond. Pappor som blir utsatta för falska anklagelser mår ofta mycket dåligt och när domstolen tror på mamman blir de inte sällan besvikna på ”samhället”. De kan bli besvikna på domaren som dömde i målet, de kan bli besvikna på den egna advokaten som inte kunde avslöja att mamman ljög och självklart är de besvikna på att den de tidigare levt med framfört falska anklagelse.

Jag har för övrigt ganska nyligen företrätt en pappa som råkat ut för en ljugande mamma. Den lögnen gick – efter viss tid dock - att avslöja och pappan vann målet. Pappan i det målet ville endast få ett få normalt umgänge med sin dotter, men mammans sätt att agera tvingade pappan att - via mig som ombud - söka ensam vårdnad. Det var en tvist som visar att våra domstolar dömer till pappans fördel när så bör ske, men problemet är att det inte alltid går att avslöja en lögn. Det kan ibland vara omöjligt att avslöja en lögn. Därför kommer det alltid att finnas bittra pappor.

Det finns förstås mammor som inte är bra mammor av andra skäl än att de är ljugande mammor. Men det är ljugande mammor som skapar debatt.

En mamma (och en pappa) kan exempelvis lida av psykisk ohälsa och därför sakna förmåga att ta hand om sina barn. Men det går då inte att tala om ond annat än att den som har psyksiska besvär just därför kan begå onda handlingar.

Den goda pappan

De flesta pappor är bra pappor under hela barnets uppväxt, men med kanske någon eller några undantagsperioder under barnets uppväxt.

Alla kan hamna i problem, såsom en depression i anledning av en skilsmässa. Under en sådan period är det inte alltid lätt att vara en god pappa.

Många män har alkoholproblem. Att vara en ansvarstagande pappa och samtidigt ha svåra alkoholproblem är en helt omöjlig kombination. Utan alkohol är det dock ofta fråga om en uppenbart god pappa.

Män är sämre på att söka hjälp, när så borde ske, via exempelvis via psykiatrin.

Den goda mamman

Självklart är även de flesta mammor bra mammor under hela barnets uppväxt, men även mammor kan ha de problem jag ovan nämnt. Om alkohol hade ”uppfunnits” i dag är jag övertygad att den skulle ses som vilken narkotika som helst. Advokater som i likhet med mig arbetar med brottmål skulle nog förlora minst 90 % av försvarsuppdrag som avsåg våldsbrott om vi inte hade alkoholen att ”tacka” för våldet i vårt samhälle. Som du förstår ser vi som är advokater en sida av alkoholen som du kanske inte upplevt och aldrig kommer att behöva uppleva. Vi advokater ser alkoholens onda sida alldeles för ofta.

Debatten

Debatten om vårdnad borde handla om goda och onda gärningar.

Pappor som inte begått någon ond handling ligger i en vårdnadstvist lika bra till som mammor som inte begått någon ond handling, förutom i en undantagssituation.

Undantaget för den goda pappan är att han kan bli utsatt för lögner om onda handlingar. Det händer då och då och en del av dessa pappor blir mycket bittra och besvikna på samhället. Det är bland annat en del av dessa pappor som säger att pappor inte kan vinna vårdnadsprocesser.

Det finns dock även pappor som begått onda handlingar – men nekar i sten till detta – som också säger att bra pappor inte kan vinna. De påstår sig vara bra pappor när de i verkligheten begått onda handlingar mot sina barn. De blir sällan bra pappor förrän de erkänner sina handlingar och söker adekvat hjälp som innebär att de inte en gång till begår en ond
handling mot sina egna barn.

Advokatens roll i en vårdnadstvist är alltid att ta tillvara klientens intresse. Jag anser dock att det alltid ligger i klientens intresse att skapa en god kontakt med sina egna barn. Ingenting kan väl vara viktigare än ens egna barn?


Jörgen Frisk

Pingad på intressant