Föräldrar och barn: stäm skolan när den inte agerar för att stoppa mobbning

Mobbning är ett av våra verkligt stora samhällsproblem, som det talas alltför tyst om. Kanske för att just vi vuxna i viss mån har gett upp, för att vi tror att det inte går att göra något. Här finns likväl en hel del som vi advokater, tillsammans med barn och föräldrar, kan göra.

Det finns få uppdrag som är lika angelägna att driva i domstol som just mobbningsärenden. Alldeles för få fall av nonchalans, slöhet och ointresse i skolan (som möjliggör mobbning) hamnar i domstol.

Passivitet från skolan är den verkliga ondskan i sammanhanget, inte barns grymhet. Att vi låter barn bete sig hursomhelst mot varandra, det är problemet. Skolan har skyldigheter enligt skollagen, och om den som driver skolverksamhet inte förhindrar att barn skadar andra barn, då kan en domstol förklara att den som driver verksamheten är skadeståndsskyldig gentemot ett barn som blivit utsatt för mobbning.

Statistiken

Att mobbning är ett samhällsproblem framgår då man tar del av statistiken. Enligt Skolverket känner sig 17 000 elever i mellanstadiet mobbade. Mobbning är ännu vanligare i högstadiet. Allt som allt räknar man med att 28 000 elever i Sverige upplever att de blir utsatta för mobbning.

Det är inte lätt att ta till sig de här siffrorna. En bra början kan vara att titta på Friends’ informationsfilm ”Vägen till skolan”
som handlar om ett enskilt fall av mobbning. Filmen, där man ser hur en pojke upplever sin väg till skolan på morgonen, säger verkligen en hel del.

Även om mobbning förekommer överallt i landet verkar vissa landsändar stå för en större del av fallen (även om skillnaderna också förstås kan bero på att det är svårt att få fram korrekta siffror). Nyligen uppgav 15 procent av ungdomarna i årskurs åtta och 7 procent av gymnasieungdomarna i Halland att de blivit mobbade eller utfrysta det senaste halvåret. Det är en mycket hög siffra. Halland ger därmed intryck av att vara en del av landet där mobbning är ett särskilt utbrett fenomen. Jag hoppas för Hallands skull att det är ett felaktigt intryck, för det är verkligen ingen smickrande statistik för ett län att så många barn känner sig kränkta och trakasserade i skolan.

Det är därför positivt att en kommun i länet nyligen gick ut i TV4 och lovade att det ska råda nolltolerans mot mobbning.
Men jag håller med den tuffa och modiga tjejen i inslaget som ställde kommunen mot väggen: det är skrämmande att det inte gjorts någonting.

Hur ska vi tillsammans se till att kommuner och andra huvudmän lever upp till sina löften om nolltolerans (och sina skyldigheter enligt skollagen), så att allt detta inte bara blir tomma ord?

Juridisk hjälp finns att få

För oss advokater kan det bli en viktig uppgift att bidra till ett mobbningsfritt samhälle, en skola där det råder nolltolerans mot mobbning. Det jag talar om är att bistå föräldrar och barn med att väcka skadeståndstalan mot skolor (huvudmannen, d v s kommunen eller stiftelsen som driver skolan) som inte gör tillräckligt mot mobbning.

En skadeståndstalan är möjligen det bästa (och ibland det enda) sättet att få upprättelse för barn som utsätts för systematiska kränkningar i skolkorridorer, skolgårdar, på vägen till och från skolan, på Internet o s v.

En dom eller förlikning genom vilken barnet tillerkänns skadestånd från skolan är en viktig signal, som kan bidra till att ge barnet tillbaka sin självkänsla, visa andra barn att mobbning inte är okej, men framför allt: en dom eller förlikning om skadestånd visar skolorna och de som driver skolverksamhet att mobbning inte är ett agerande som ”man får räkna med”. Det ska vara ekonomiskt kännbart för skolorna runtom i landet så att de helt enkelt blir mer motiverade att motarbeta mobbning och undvika skadeståndsskyldighet gentemot sina elever.

Skolan ska vara en plats präglad av värme och respekt, där det är roligt att lära sig saker. Det är inget att diskutera om, utan en principfråga. Om vi får fler domstolsärenden om skadestånd kan detta bli ett viktigt sätt att påverka. För det är de vuxna som måste påverkas i första hand.

Det förekommer säkert redan i dagsläget att fall av mobbning där fysisk misshandel ingår leder till brottmålsprocesser, d v s fall där polisen inleder förundersökning och åklagare väcker åtal. Men dessa ärenden är enligt min mening inte lika betydelsefulla som processer om skadestånd som riktas direkt mot skolans huvudmän. För även om minderåriga mobbare får ett straff så kommer skolorna (som enligt skollagen ska se till att mobbning inte förekommer) undan alltför billigt.

Det är inte alla föräldrar och barn som känner till att möjligheten att få en advokat (tack vare rättsskyddet i hemförsäkringen). Denna möjlighet innebär i korthet att advokatens arbetskostnader i stort täcks av det försäkringsbolag där föräldrarna har sin hemförsäkring.

Det är på sätt och vis en drastisk åtgärd att väcka skadeståndstalan mot skolans huvudman. Men om skolans huvudman, rektor och/eller annan personal har visat passivitet, slöhet och ointresse för mobbning, då kan en rättsprocess till slut vara det enda effektiva sättet att agera. Domstolen kan då (om man vinner målet eller förliker det) hjälpa föräldrar och barn att statuera exempel som blir (moraliskt och ekonomiskt) kännbara både för skolan och för barnet.

Det finns även en annan fördel med att vinna mål om skadestånd mot en skola. En seger i ett mål om skadestånd p g a mobbning skapar ringar på vattnet, särskilt om media skriver om det. Det kan bidra till att majoriteten av landets skolor ser till att bli bättre på att följa skollagen.

BRIS och Friends kan också bidra till att informera om juridisk hjälp

De flesta tycker nog att föreningar som BRIS och Friends gör ett hedervärt arbete för att bekämpa och informera om mobbning. Om både BRIS och Friends lade upp en länk till Advokatsamfundet på sina sidor med tips om hur man kan söka hjälp skulle BRIS och Friends kunna bidra till att fler får kännedom om den här möjligheten (kanske den mest effektiva möjligheten).

För även om man anmäler skolan till Skolinspektionen eller Diskrimineringsombudsmannen, så kan inte dessa myndigheter dra hela lasset själva. Vi advokater är en outnyttjad resurs i sammanhanget.

Även Advokatsamfundets bör kunna satsa på att utbilda advokater och biträdande jurister om mobbning, så att vi blir ännu bättre på att driva dessa mål. I USA finns sådan kursverksamhet för jurister sedan tidigare. Kanske kan det vara av intresse även på landets juridiska fakulteter.

Att som barn ha en egen advokat på sin sida då man blivit utsatt för mobbing är förstås en enorm trygghet och något som kan vara av livsavgörande betydelse. Jämför detta med att växa upp i vetskapen om att skolan tillät en orättvisa i det tysta, och att ingen gjorde ett dugg åt det. Att ha en advokat kan innebära att barnet lättare inser att barnet har rätten på sin sida.

Det är viktigt att alla (vuxna som barn) förstår att det inte är ”fel” på andra barn (barn som utsätts för mobbning) utan att det är fel på skolor som passivt tillåter att sådant får ske.

Debatten mellan Skolinspektionen och Diskrimineringsombudsmannen

I praktiken kan man tyvärr inte utgå från att Barn- och elevombudet (BEO, en del av Skolinspektionen) och Diskrimineringsombudsmannen (DO) ska kunna kliva in i varje enskilt fall av mobbning och ställa allt till rätta. Dessa myndigheter kan bara driva ett litet antal rättsprocesser om skadestånd. Vi advokater behövs för att fler ärenden ska kunna prövas.

Debatten som fördes mellan Skolinspektionens generaldirektör och Barn-och elevombudet och Diskrimineringsombudsmannen
visar att dessa båda myndigheter omöjligen kan hantera samtliga fall av mobbning (med eller utan inslag av diskriminering). De tar sig i själva verket bara an ett fåtal av de allra ”värsta” fallen.

Om fler föräldrar tar sina hemförsäkringar i anspråk och vänder sig till advokat för att driva skadeståndstalan gällande mobbning skulle det ge advokatkåren ytterligare en samhällsnyttig uppgift. Vi skulle då kunna bistå BEO och DO, som i dagsläget bara kan ta sig an en bråkdel av alla fall av mobbning.

Domstolarna och rättsväsendet har auktoritet. Det gör intryck på folk om ett barn får upprättelse för att en domstol har bestämt att så ska ske. Då tingsrätten slår fast att skolans huvudman ska betala ett skadestånd är en signal: ”mobbning är inte OK, och om ni skolor inte förhindrar det i enlighet med skollagens bestämmelser kommer ni att få betala skadestånd till den som drabbas av er underlåtenhet, punkt slut”.

Vad barn och föräldrar bör tänka på

När det gäller den juridiska processen kan man säga följande (och nu vänder jag mig direkt till dig som går i skolan och känner att du blir utsatt för mobbning).

1. För dagbok

Minsta kränkning som du utsätts för: skriv ner den. Även om det ”bara” är en papperstuss eller ett elakt ord i korridoren. Det är oacceptabla handlingar, det också. Det gäller att ha bra koll: ”idag den 20 februari blev jag slagen, vi kontaktade skolan, hade ett möte som utmynnade i detta” o s v. Det får inte vara för diffust (”någon gång på höstterminen blev jag slagen men jag vet inte av vem”).

Dokumentera vad skolan gjort (eller inte gjort) i olika situationer för att sätta stopp för mobbningen. Det är i slutändan detta ett ärende om skadestånd kretsar kring: har skolan gjort tillräckligt eller ej?

Sammanställ fakta och uppgifter i kronologisk ordning, helst redan innan det första mötet med advokaten. Det kommer nämligen att bli ord mot ord i de flesta fall, så det gäller att ha en bra ordning på det hela.

2. Samla bevisning

Ta kort som visar om någon har haft sönder en bok för dig, eller om du har fått ett blåmärke för att du har blivit slagen. Spara, skriv ut och/eller arkivera ”nätmobbning” som sker via Facebook, Youtube och andra sociala media. (Nästan all nätmobbning hör samman med mobbning i skolan, såsom framgår av forskning som ska redovisas närmare nedan.)

Ovanstående råd kanske verkar överdrivna, men tingsrätten som ska pröva en talan om skadestånd vill ha så gedigen bevisning som möjligt. Man kan inte få gehör för sin talan helt utan vidare. Skolorna brukar sällan erkänna att de har gjort fel, även om det finns värmande exempel, som Sorsele kommun. Sorsele erkände sent omsider sina misstag, bad om ursäkt och gav min klient 110 000 kr i skadestånd.

Jag hoppas att det så småningom blir vanligare att andra huvudmän agerar på samma sätt. Jag upplever för det mesta att skolan försöker försvara sitt eget skinn genom att säga att ”vi har gjort vad vi kan”. Man försöker slingra sig genom att kalla mobbning för ”konflikter” och påstå att barnen har ”olika uppfattningar”. Ungefär som att barnen är lika goda kålsupare oavsett om de mobbar eller utsätts för mobbning.

Eftersom inte alla skolors huvudmän alltid kan förväntas agera lika renhårigt som Sorsele kommun då advokaten ställer dem mot väggen är det viktigt att barn och föräldrar dokumenterar det som händer och det som har hänt.

Möjligheten till förlikning

I tvister om huruvida en skolas huvudman inte har motarbetat mobbning i tillräckligt hög grad kan förlikning ske. Förlikning skedde i Sorselemålet ovan och även nyligen i det mål där jag företrädde flera barn mot en friskola i Göteborg. Visst kan man tycka att det skulle smälla om möjligt ännu högre att få en dom i tingsrätten, men likväl är en sådan förlikning som nu senast i Göteborg förstås också en seger för barnen. Den visar någonstans att skolans huvudmän i viss mån har gett med sig. Man gör då helt enkelt upp om ett visst belopp som barnen ska få, varpå förlikningen stadfästs av domstolen.

Jag kan inte uttala mig om beloppet, eftersom det hör till vår överenskommelse att beloppets storlek inte ska yppas. Friskolan i Göteborg ville dock, hör och häpna, inte be om ursäkt.

Att man som kommun eller stiftelse inte vill be om ursäkt trots att man betalat ut ett belopp till följd av en förlikning visar onekligen att mobbning handlar om attitydproblem, då vuxna människor har så svårt att erkänna sitt ansvar. Inte så konstigt kanske då att vissa barn känner att de har grönt ljus att bete sig hur som helst mot andra barn som i sin tur får sin skolgång förstörd.

Jag har vid det här laget haft ett flertal mobbningsärenden i domstol och givetvis finns ingen garanti att man alltid har framgång. Men hittills har jag alltid kunnat se till att mina klienter (barnen som jag har företrätt) har fått skadestånd. Alla de här barnen har (till skillnad från de allra flesta skolor) visat stort mod genom att de har vågat ge sig in i den här kampen. Men det har inte varit förgäves.

Fostra skolan genom att stämma den

Mobbning är i första hand inte något barn gör utan något som vi vuxna låter hända. Barn är barn och det är vi vuxna som har ansvaret. Släpper vi det ansvaret har det verkligen gått för långt.

Det borde vara lika självklart som svenska och matte att all skolverksamhet genomsyras av humanism, men tyvärr ställs alltför få skolhuvudmän till svars för sin passivitet och sitt ansvar för att mobbning kan få fortsätta.

Föräldrar och barn som påbörjar en rättsprocess hjälper enligt min mening andra barn också. Får man rätt mot skolorna så ”fostrar” man dem också till att förstå att man inte kan vara hur slö som helst. Barn ser igenom de vuxnas hyckleri och passivitet. Både mobbare och de som mobbas kan uppfatta de vuxnas tystnad och oförmåga att agera som ett bevis på att mobbning är ett okej beteende. Det är de vuxna som behöver skärpa sig.

Domstolsprocesser är ett utmärkt steg på vägen.

Att flytta eller byta skola

Föräldrar älskar sina barn. Och ibland händer det att en familj flyttar till en annan ort för att ”rädda” ett barn som blivit utsatt för mobbning på skolan. Jag har haft klienter som har gjort det. Det är en vacker gest, och jag beundrar de föräldrar som gör en sådan uppoffring i hopp om att barnen ska få det bättre på en annan plats.

Men hur mycket jag än beundrar föräldrar som gör allt för sina barn på detta sätt, så borde det inte behöva ske. Det ska gå att lösa på plats innan det går så långt. Att vända sig till en stridbar jurist är en bra början.

Ett mindre radikalt sätt att hantera saken som många föräldrar försöker med är att låta barnet byta skola.

Även detta är förstås beslut som man tar av omtanke och kärlek om sina barn. Men det är långtifrån säkert att det är en lösning som fungerar. Tyvärr kan samma mönster upprepa sig på den nya skolan om samma slapphet råder där (risken finns, onekligen).

Även om det är svårt att uttala sig generellt så är jag tämligen säker på att konfrontation med skolledningen i domstol i många fall är en bättre lösning för att få en förändring till det bättre.

Något om skolornas skyldigheter enligt 6 kap skollagen

Tanken från lagstiftaren är att skollagen och diskrimineringslagen ska komplettera varandra. En advokat hjälper föräldrar och barn att driva skadeståndstalan oavsett om det finns inslag av diskriminering eller ej i mobbningen.

I de ovan nämnda debattartiklarna diskuteras det faktum att BEO och DO arbetar på olika sätt och att mobbning kan komma att hanteras av olika myndigheter beroende på om det finns inslag av diskriminering eller ej. Och jag håller med författarna om att det är helt orimligt att elever som utsätts för grova trakasserier inte ska kunna få upprättelse.

Något bör sägas om skillnaden mellan tvistemål och brottmål, som båda handläggs av våra tingsrätter. Det jag talar om i det här inlägget är inte polisanmälningar, åtal och fällande domar i brottmål. Den vägen kan man också gå och det kan förstås inte sällan vara aktuellt att polisanmäla brott. Men det jag talar om nu är en civilprocess, som inte handlar om att fälla ett barn för ett brott utan om att bevisa att en skolas huvudman är skadeståndsskyldig.

Bestämmelserna om mobbning har fått en framskjuten plats i den nu gällande skollagen och återfinns i dess 6 kapitel.

Vad gäller skadestånd framgår av 6 kap 12 § att huvudmannen ska betala skadestånd om huvudmannen eller personalen åsidosatt sina skyldigheter i 7-11 §§. Huvudmannen ska även ersätta annan skada som uppstått av ett sådant åsidosättande.

Den skyldighet som skolorna inte lever upp till när mobbning tillåts fortsätta är först och främst huvudmannens skyldighet att enligt 10 § anmäla, utreda och vidta åtgärder mot mobbning. Det innebär att när personal på skolan får kännedom om att ett barn anser sig ha blivit utsatt för mobbning ska detta anmälas till rektorn. (Det avgörande är alltså barnets uppfattning.) Rektorn ska i sin tur anmäla detta till huvudmannen (den som driver skolan) och vidta åtgärder som skäligen kan krävas för att förhindra kränkande behandling i framtiden.

Detta ansvar gäller oavsett om det är ”vanlig” mobbning eller om det rör sig om mobbning som har inslag av diskriminering enligt diskrimineringslagen (diskriminering på grund av kön, etnisk tillhörighet, religion, funktionshinder, sexuell läggning etcetera).

Bevisbörderegeln i 14 § skollagen är viktig. Den innebär att huvudmannen för skolan har bevisbördan för att visa att mobbning inte har förekommit. Att bevisbördan ligger på skolan är en viktig princip. Det ställer höga krav på skolornas egen bevisföring då de väl blir indragna i en domstolstvist.

Forskning om mobbning och ”nätmobbning”

Just nu skrivs det en del om s k nätmobbning. Enligt en världsledande expert som forskat i över 40 år om mobbning, psykologiprofessorn Dan Olweus vid universitetet i Bergen, blir 85-90 procent av de barn som blir mobbade ”digitalt” också mobbade på traditionellt vis. Nätmobbning omfattas med andra ord i 85-90 procent av fallen av skolans skyldigheter enligt skollagen.

Olweus påpekar också att flickor och pojkar är lika utsatta för ”digital mobbning”. Det är med andra ord en myt att bara flickor blir mobbade på nätet.

I tvistemål om mobbning kan man utgå från att skolor som inte tar sitt ansvar kan vilja hävda att man inte har något ansvar för vad som sker ute på nätet. Dan Olweus’ forskning motsäger detta argument, eftersom den visar att det i nästan alla fall finns ett orsakssamband mellan mobbning i skolan och nätmobbning.

Även det sunda förnuftet säger att det är störst risk att bli mobbad av barn man känner, barn på den egna skolan. Fall av nätmobbning via Facebook, Youtube o s v bör således, med beaktande av professor Olweus forskning, av våra domstolar ses som en viktig form av stödbevisning om att skolans huvudman inte lever upp till sina skyldigheter.

Man kan således bara instämma med Friends generalsekreterare Lars Arrhenius, f d advokat och en förkämpe för barns rättigheter, som i en intervju konstaterar att skolan ”absolut” har ansvar för kränkningar som sker på Internet.

Framtidsutsikter

Vi vuxna kan inte skylla ifrån oss och peka på barn som gör fel. Barn som är bosatta i Sverige har skolplikt, så deras miljö när de uppfyller sin plikt att gå i skolan är vårt ansvar. Det finns inga förmildrande omständigheter då en skola misslyckas med att motverka mobbning. Barnet har en skyldighet att gå i skolan, skolan har en skyldighet att tillhandahålla en god miljö, punkt slut.

Friends-filmen ”Elaka ord”inger hopp i slutet, där pojken hittar ett vänligt ord i stället för alla elaka ord han fått höra tidigare. Jag tycker att det är viktigt att ha en sådan inställning: att saker och ting faktiskt kan bli bättre. Barn som blir mobbade kan få både upprättelse och en positiv förändring i sina liv.

De kommuner, företag, skolor, rektorer och lärare som lyckas med att skapa en mobbningsfri miljö ska ha en stor eloge. Till dess att vi har ett mobbningsfritt samhälle så kan jag lova att jag och mina kollegor i Advokatsamfundet står till förfogande för att ställa skolor till svars. Kanske blir de då bättre på att tillhandahålla en miljö att där våra barn får växa och lära i en miljö präglad av kamratskap och glädje i stället för rädsla och grymhet.

Hjälp finns att få. Och då menar jag, som du förstår, handfast, konkret hjälp som har goda förutsättningar att leda någon vart. För det kan jag lova: en domstol är en mycket väl lämpad plats att få saken bedömd i.

Sammanfattning

I USA vänder sig nu allt fler föräldrar till domstol för att ta strid p g a att deras barn blir mobbade. Enligt en artikel
tros detta bero på ökad medvetenhet om problemet, nya lagstiftning och anti-mobbningsregler på skolorna, samt att juristkåren har fått fler experter på ämnet.

En advokat säger i artikeln att han drivit över 60 mobbningsärenden på två år. Och han säger något jag känner igen från de föräldrar som har vänt sig till mig: ”Varje förälder som vänder sig till mig gör det av en och samma anledning. De vill se till att det som hänt deras barn inte händer andra barn”.

Föräldrar som vänder sig till advokat i sådana här ärenden brinner inte bara för sina egna barn utan även för andra barn inte ska bli utsatta för samma orättvisa och passivitet. Samma patos finner man hos barnen själva. De vill inte bli utsatta för orättvisor och de vill inte heller att andra barn ska bli det. Se på Betty Jansson i TV4-inslaget ovan, som gjort en beundransvärd insats genom att ställa de lokala politikerna mot väggen.

Ett annat exempel är Dylan Frey, som blev mobbad i mellanstadiet i en skola i Minnesota och som tillsammans med fem andra elever fick dela på ett skadestånd på 270 000 dollar. Han konstaterar i en artikel att han hoppas att förlikningen leder till att andra barn ska slippa utstå liknande trakasserier.

Samma inställning har även föräldrarna till en pojke i Uppsala som nyligen gick ut i media och tog strid för sin son. ”Vi vill inte att andra ska råka ut för samma sak”, säger pojkens föräldrar till Uppsala Nya Tidning. (De föräldrarna har sedermera tagit kontakt med mig för att driva deras sons skadeståndstalan.)

Som ni förstår lär jag säkert återkomma till det här ämnet. Till dess kan jag, som vidare läsning, rekommendera en artikel av en kanadensisk advokatkollega som konstaterar att man bör se på skolan på exakt samma sätt som man ser på läkare eller advokater. Säg att man går till en läkare, advokat eller skola och sedan lider skada p g a läkarens, advokatens eller skolans underlåtenhet, inkompetens eller felaktiga agerande.

Bör man inte då förvänta sig att den som bär ansvaret för skadan också ställs till svars?

Barnombud i vårdnadsmål – så ser det ut i praktiken!

Advokatsamfundet och Barnombudsmannen är några av de tungt vägande instanser som har påtalat behovet av att våra domstolar bör ges möjlighet att utse ett särskilt biträde för barnet/barnen i vissa vårdnadsmål, i vart fall i särskilt konfliktfyllda sådana. Det är en uppfattning jag ansluter mig helhjärtat till. Som jag tidigare har påpekat
är det en klar brist i vårt rättssystem att denna möjlighet inte redan finns.

För den som värnar barnens rättigheter – det må vara i mobbningsmål, vårdnadstvister och andra typer av mål – är det väldigt intressant att ta del av erfarenheterna från de (många) rättssystem där domstolarna faktiskt redan har möjlighet att ge barnet/barnen en advokat eller annat juridiskt kunnigt biträde.

De rättsordningar jag talar om är först och främst olika delstater i USA, där advokater för barn i vårdnadsmål har funnits längst. På senare tid har även Nya Zeeland och Norge infört denna möjlighet i sina respektive rättsordningar.

Nu tänker jag passa på att ge en översiktlig introduktion till hur detta ser ut i praktiken.

Kanske kan en och annan kollega i rättsväsendet tycka att jag nedan presenterar fakta på ett godtyckligt sätt. (Vi jurister gillar ju i allmänhet inte att uttala oss om innehållet i utländsk rätt.) Mitt syfte är dock inte att göra en lång jämförande utredning (en sådan skulle ta flera år), utan endast ge inblickar i hur systemen med ”barnadvokater” i vårdnadsmål ter sig i verkligheten.

USA, Nya Zeeland och Norge: regleringen i korthet

När man talar om juridisk representation för barn i vårdnadsmål betecknas detta på olika sätt beroende på rättssystem. Man talar härvidlag om:

1. (Family law) Guardian ad litem och/eller Counsel for the child (delstater i USA),

2. Lawyer for the child (Nya Zeeland), samt

3. Advokat eller annen representant for barnet (Norge).

Dessa juridiska biträden kan i ett flertal delstater i USA, Norge och Nya Zeeland utses inte bara som i Sverige (såsom t ex i mål om omhändertagande av unga eller ensamkommande flyktingbarn) utan även i vårdnads-, boende- och/eller umgängesärenden.

Det amerikanska uttrycket ”guardian ad litem” betyder ungefär en ”förmyndare för tvistemålet”. Följande sammanställning är en översikt över regleringen om ”barnadvokater” i vårdnadsmål runtom i USA. Genomgången, som även tar upp en del historik, har några år på nacken, så man kan utgå från att en del ändringar i gällande rätt kan ha skett sedan dess i de olika delstaterna. Domstolspraxis, som har mycket stor tyngd i USA, är förstås av särskilt intresse, men det vore en omöjlig uppgift (det skulle som sagt kräva ett antal år) att här gå igenom exakt hur gällande rätt ser ut i ett så stort antal delstater.

I vilket fall som helst finns det i en majoritet av USA:s delstater möjlighet att utse en ”guardian ad litem” eller ”counsel for the child” i samband med vårdnads-, boende- och umgängesärenden. Eftersom varje delstat har sin egen rättsordning har varje delstat sina egna rekvisit för när ett ombud ska utses samt kring vilka uppgifter ombudet har. I Oregon måste exempelvis ett särskilt biträde för barnet utses om barnet begär det, medan domstolarna i Vermont är skyldiga att utse ett ombud för barnet om barnet själv är vittne i målet.

På Nya Zeeland regleras frågan om juridiskt biträde för barn i vårdnadsmål i artikel 162 i Family Proceedings Act:

Av detta lagrum framgår att rätten, i samband med att den prövar ett familjerättsligt mål (om den är övertygad om att det är nödvändigt eller önskvärt), kan utse en advokat eller annat juridiskt ombud för att hjälpa domstolen eller representera ett barn som är föremål för målet eller på annat sätt part i målet.

I Norge stadgas en möjlighet för rätten att se till att barnet får ett eget ombud i barneloven § 61 nr 5. Rätten kan enligt detta lagrum, då det finns särskilda skäl, utse en advokat eller annan representant för barnet för att ta tillvara barnets intresse i samband med rättegången. Bestämmelsen kan du läsa via följande länk.

Utbildningskrav m m

På amerikanskt håll finns ett obegränsat material för dig som vill läsa mer om vilken roll advokater för barn i vårdnadsmål kan ha. Advokatsamfunden och domstolarna i de olika delstaterna tillhandahåller ofta utförlig information. Via advokatsamfundet (State bar) i Wisconsin kan du t ex läsa om hur systemet med särskilda barnombud är utformat där. Och via följande länk kan du läsa mer om barnombudens uppgifter inom ramen för vårdnadsmål i New Hampshire.

De flesta delstater förefaller ha ställt upp utbildningskrav för barnombuden. Ett exempel är Ohio, vars högsta domstol (Supreme Court of Ohio) slagit fast att barnombud måste genomgå en introduktionskurs samt ett visst antal utbildningstimmar varje år.

Ett sådant krav har enligt min uppfattning klara fördelar, eftersom det är viktigt att advokater och andra jurister har kompetens särskilt på barnpsykologins område om vi i framtiden ska ha barn som klienter i vårdnadsmål. Som jag skrev i ett annat blogginlägg
innebär det ju inte precis att man är expertpsykolog bara för att man är jurist. Förutfattade meningar om barnpsykologi från domstolars och advokaters (och för den delen även socialsekreterares) sida kan, i kombination med avsaknaden av ett eget ombud som för barnets talan, göra fruktansvärt stor skada.

Här i landet vore det därför en välkommen uppgift för både domare och advokater att ta ansvar för att bli bättre på att förstå hur barn tänker och reagerar då mamma och pappa tvistar om dem. Sådan fortbildning borde gå hand i hand med att barnombud i vårdnadsmål införs i svensk rätt!

(Man måste här understryka inte bara barnpsykologisk kompetens utan även frågan om juridisk kompetens. Runtom i USA finns olika lösningar, och det är inte alltid som barnombudet måste vara juridiskt kompetent. Min bestämda uppfattning är dock att det för barnets skull alltid är önskvärt med ett juridiskt kompetent biträde. En advokat är helt enkelt bäst lämpad att stå upp för barnets rättigheter inför såväl domstolens egna jurister som föräldrarnas ombud, som i regel är advokater. Detta är i mina ögon ett starkt argument för att barnombudet bör vara advokat. Det minskar risken betydligt för att barnets ombud, och därmed barnet, blir överkört under processen.)

Norge: vad är vitsen med barnombud?

Av den norska barnelovens förarbeten framgår att lagstiftaren har ansett att domstolen ska kunna utse en advokat eller annan representant åt barnet i vårdnadsmål bl a i de fall där konflikten mellan föräldrarna är så ”sterk og altoppslukende” att den utgör en svår belastning för barnet.

Barnombudet kan i Norge även utses om anklagelser om sexuella övergrepp är ett dominerande tema i vårdnadsmålet, och andra omständigheter p g a detta inte blir utredda i tillräckligt hög grad. Ett barnombud ska även kunna sättas in av domstolen när föräldrarnas konflikt är svårartad och föräldrarnas ombud anses bidra till att förstärka konflikten. (Tanken tycks alltså vara att ett barnombud kan sättas in som motvikt mot de två andra advokaterna, som företräder mamman och pappan. Just denna tanke upplever jag dock som mindre lyckad, eftersom det faktiskt hör till domstolens förmåga till processledning att se till att föräldrarnas ombud uppför sig professionellt.)

Bestämmelsen om barnombud i vårdnadsmål i Norge är, enligt barnelovens förarbeten, en undantagsbestämmelse. Den norska lagstiftaren har ansett att bestämmelsens viktigaste användningsområde är att tillvarata barnets intressen.

Bestämmelsen anses vara aktuell i synnerhet i förhållande till äldre barn, som har behov av hjälp för att främja sina intressen. Detta eftersom barn inte har partsrättigheter i vårdnadsmål. Mot bakgrund av vad som anses vara ett barnombuds huvuduppgifter har man sammanfattningsvis ansett att det i regel är mest lämpligt att utse en advokat för att fylla denna funktion.

Nya Zeeland: grundläggande information

I en informationsbroschyr från de nyazeeländska domstolarna finns grundläggande information under den sympatiska rubriken ”Children have rights”. Här konstateras att när en vårdnadstvist inte har kunnat lösas genom familjerådgivning eller medling – och då det är troligt att det kommer att handläggas av domstol – så kommer domstolen i regel utse en advokat för barnet.

Barnadvokatens jobb är, enligt de nyazeeländska domstolarna, att träffa barnet för att ta reda på vad de anser om tvisten och hur den kan lösas, samt att representera barnet, barnets intressen och barnets bästa under tiden målet prövas. Barnets advokat är ”the child’s lawyer, and no-one else’s”.

Kort och koncis information, som ger intrycket av att man på Nya Zeeland verkligen gör allvarliga ansträngningar för att värna barnets rätt. Dessutom förefaller det vara klart att barnets ombud inte har till uppgift att t ex medla mellan föräldrarna, utan att vara ombud ”för barnet, och ingen annan”.

Connecticut: en föregångare!

Tillbaka till USA. Delstaten Connecticut verkar vara en föregångare på barnrättens område. 1981, i ett rättsfall från denna delstat, uttalade Supreme Court of Connecticut att då det är fråga om konfliktfyllda vårdnadsmål bör barnet ha en oberoende juridisk representant. Här kan man således verkligen tala om en modern syn på barnet som en egen individ, med egna rättigheter och intressen i vårdnadsmålet som är värda att ta på allvar och värna. Jag tycker att domstolens egna ord är väl värda att citera:

For the future, we suggest that, in the absence of strong countervailing considerations such as physical urgency or financial stringency, the better course is to appoint independent counsel whenever the issue of child custody is seriously contested.

Och nog kan man hålla med om att ett oberoende biträde för barnet är ”the better course”, d v s det bästa sättet att se till att målet utreds i tillräcklig omfattning och att barnet inte hamnar i skymundan.

Du som vill läsa mer om rättsfallet och om barnadvokater i Connecticut kan göra det via den här länken.

Virginia: ombudets uppgifter

Som avslutning på det här inlägget tänker jag dela med mig av delar av genomgången av barnombuds uppgifter som tillhandahålls av domstolarna i Virginia.

I domstolarnas handbok ”Performance standards for guardians ad litem for children” beskrivs regelverket. Till att börja med ska biträdet vara advokat med relevant utbildning på området. Domstolarna delar upp ombudets uppgifter i olika punkter (A-K), som återges nedan. Regelverket omfattar även motsvarigheten till svenska LVU-ärenden, men följande aspekter av biträdets uppdrag (som jag har valt ut) är särskilt aktuella när det gäller just vårdnadsmål.

På det stora hela är det alldeles utmärkta rekommendationer för hur ett ombud bör arbeta.

A. Träffa barnet personligen

Ombudets uppgift är, till att börja med, att skapa en relation till barnet (klienten). Detta möte bör ske på ett sådant sätt att ombudet kan iaktta barnet och ta reda på barnets önskningar, samt vilket behov som finns av ytterligare utredning och/eller interimistiska beslut från rätten.

Sådana möten bör äga rum innan den första inställelsen i domstol (motsvarande den muntliga förberedelsen), och inte i domstolens lokaler. Mötet bör ske t ex på ombudets kontor, hemma hos barnet eller i skolan, på behörigt avstånd från parterna (föräldrarna) så att barnet kan tala öppet om sin situation.

Det bör finnas tillräckligt med tid mellan intervjun/första mötet och det första framträdandet i rätten, så att ombudet till fullo hinner analysera den information som ombudet har samlat, vidta lämpliga åtgärder, samt formulera meningsfull argumentation och rekommendationer till rätten.

I ärenden som omfattar anklagelser om sexuella och/eller andra övergrepp bör ombudet förlita sig på intervjuer som utförts av rättsläkare eller annan kriminalteknisk expertis, snarare än att utföra en egen oberoende utredning och intervjua barnet om de påstådda övergreppen.

Barnen bör uppmuntras, på ett lämpligt sätt, att ge uttryck för sina farhågor och åsikter. Barnet bör emellertid aldrig känna sig tvingat att säga vem av föräldrarna barnet föredrar eller var det vill bo.

Då det gäller små barn innebär inte barnets ålder och bristande verbala förmåga att ombudet undgår sin skyldighet att träffa barnet. Vid möten med små barn, barn med begränsad språklig förmåga eller barn med funktionshinder måste ombudet i högre grad förlita sig på egna iakttagelser.

B. Utför en oberoende utredning för att säkerställa fakta i målet.

Ombudet ska gå igenom alla relevanta handlingar från rätten, socialtjänsten, läkare, skola och/eller psykiatrin. Ombudet ska intervjua parterna (föräldrarna) och andra med relevant kunskap om barnet.

Ombudet bör göra en oberoende bedömning av alla anklagelser om övergrepp eller vanvård eller fara för barnets säkerhet och hälsa. Detta omfattar (men är inte enbart begränsat till) fysiskt och psykiskt våld, sexuella övergrepp, bristande omsorg, ointresse för barnets skolgång, samt huruvida barnet får bevittna våld eller missbruk i hemmet. Denna bedömning ska ske oavsett om våld, vanvård eller faror påtalas av parterna (föräldrarna) eller inte.

C. Ge barnet rådgivning, på ett sätt som barnet förstår, om processens gång, barnets rättigheter samt barnombudets roll och ansvar.

Ombudet ska bl a se till att barnet vet hur man ska komma i kontakt med ombudet. Om barnet har påtagliga psykologiska besvär bör ombudet tillfråga t ex behandlande läkare om hur man ska framföra information till barnet på bästa sätt.

D. Delta (om det är lämpligt) i medling m m inför huvudförhandlingen.

Om det är lämpligt bör ombudet delta i alla sammanträden inför huvudförhandlingen, inklusive medling. Ombudet bör dessutom agera för att försöka lösa ärendet på ett så fredligt sätt som möjligt. När så krävs bör ombudet emellertid klargöra att ombudet inte har till uppgift att medla mellan föräldrarna.

Ombudets funktion vid sådana möten är att representera, och tala för, barnets bästa. Huvudregeln är att ombudet bör uppmuntra till överenskommelser mellan parterna. I undantagsfall (då ombudet med rätta anser att ett förslag till överenskommelse strider mot barnets bästa) bör ombudet först diskutera dessa farhågor med föräldrarna och deras ombud. Om detta likväl inte leder till någon åtgärd bör ombudet informera rätten om de fakta som talar för att den planerade överenskommelsen är olämplig för barnet och därmed inte bör stadfästas av rätten.

E. Säkerställ att barnet närvarar vid alla tillfällen där barnets närvaro är lämplig och/eller obligatorisk.

Ombudet bör tillfråga barnet, någon av föräldrarna, läkare eller andra relevanta personer för att avgöra om det är lämpligt att barnet hörs av rätten. Beslut från ombudet om att barnet inte bör höras bör fattas utifrån barnets ålder, mognad och önskningar, risken för trauma för barnet om det hörs m m.

F. Framträd i rätten för att till fullo, och med kraft, ta tillvara barnets intressen.

Barnombudet bör åberopa vittnen, ställa frågor till parternas (föräldrarnas) åberopade vittnen, samt åberopa egen bevisning då detta är nödvändigt. Ombudet ska inte passivt ansluta sig till endera partens (förälderns) ståndpunkt och argumentation. Ombudet ska uppträda som advokat i ordets fulla bemärkelse för att säkerställa en utgång som verkligen är i enlighet med barnets bästa.

G. Förbered barnet på att vittna, när det är nödvändigt och lämpligt, i enlighet med barnets bästa.

För vissa barn är det positivt och stärkande att få vittna. För andra kan det vara väldigt traumatiskt. Ombudet måste således bedöma för- och nackdelarna med att kalla barnet som vittne i det enskilda fallet. Ombudet ska tillfråga barnets eventuella läkare inom psykiatrin eller annan psykiatrisk expertis för att få hjälp med att bedöma om det kan förorsaka ett trauma för barnet att vittna. Givetvis spelar bevisläget i stort in i hur nödvändigt det är att barnet hörs.

H. Förse rätten med tillräcklig information (även särskilda rekommendationer om vilket beslut rätten bör fatta utifrån vad som framkommit genom intervjuer och oberoende utredning).

Ombudet bör uttala sig om (men inte binda upp sig kring) förslag som lämnats av t ex socialtjänst och medlare.

I. Kommunicera med samt upprätthåll en professionell kontakt så långt detta är möjligt med alla parter utan att ge avkall på det egna oberoendet.

J. Ge in lämpliga inlagor, yrkanden, överklaganden å barnets vägnar och se till att barnet har ett eget ombud även i prövning av målet i högre rätt.

K. Ge barnet rådgivning, på ett sätt som barnet förstår, om domstolens beslut och om vilka konsekvenser det får för barnet och andra personer i barnets liv.

Sammanfattning

Efter att ha gått igenom delar av regelverket om barnombud i Virginia måste vi nu runda av detta inlägg, som skulle kunna pågå i det oändliga (med tanke på att vi har ett stort antal rättssystem som vore intressanta att skriva mer om).

Avslutningsvis skulle jag vilja påstå att det finns en sak som är helt avgörande för en vettig bedömning av frågan om barnombud: barn vill komma till tals i ärenden som gäller dem. Det är viktigt att vi har det i bakhuvudet när vi diskuterar huruvida det är en vettig idé att göra som man har gjort i USA, Nya Zeeland och Norge.

Frågan, som jag ser det, är: tror vi att en sådan reform kommer att stärka barnens rättigheter? Eller tror vi av någon anledning att det skulle inskränka barnens rättigheter att de ges chansen att ha ett eget ombud? Beroende på hur vi ställer oss till den frågan kommer vi nog bli klarare över vad vi tycker om ett framtida införande av ombud för barn i vårdnadsmål.