Föräldrar och barn: stäm skolan när den inte agerar för att stoppa mobbning

Mobbning är ett av våra verkligt stora samhällsproblem, som det talas alltför tyst om. Kanske för att just vi vuxna i viss mån har gett upp, för att vi tror att det inte går att göra något. Här finns likväl en hel del som vi advokater, tillsammans med barn och föräldrar, kan göra.

Det finns få uppdrag som är lika angelägna att driva i domstol som just mobbningsärenden. Alldeles för få fall av nonchalans, slöhet och ointresse i skolan (som möjliggör mobbning) hamnar i domstol.

Passivitet från skolan är den verkliga ondskan i sammanhanget, inte barns grymhet. Att vi låter barn bete sig hursomhelst mot varandra, det är problemet. Skolan har skyldigheter enligt skollagen, och om den som driver skolverksamhet inte förhindrar att barn skadar andra barn, då kan en domstol förklara att den som driver verksamheten är skadeståndsskyldig gentemot ett barn som blivit utsatt för mobbning.

Statistiken

Att mobbning är ett samhällsproblem framgår då man tar del av statistiken. Enligt Skolverket känner sig 17 000 elever i mellanstadiet mobbade. Mobbning är ännu vanligare i högstadiet. Allt som allt räknar man med att 28 000 elever i Sverige upplever att de blir utsatta för mobbning.

Det är inte lätt att ta till sig de här siffrorna. En bra början kan vara att titta på Friends’ informationsfilm ”Vägen till skolan”
som handlar om ett enskilt fall av mobbning. Filmen, där man ser hur en pojke upplever sin väg till skolan på morgonen, säger verkligen en hel del.

Även om mobbning förekommer överallt i landet verkar vissa landsändar stå för en större del av fallen (även om skillnaderna också förstås kan bero på att det är svårt att få fram korrekta siffror). Nyligen uppgav 15 procent av ungdomarna i årskurs åtta och 7 procent av gymnasieungdomarna i Halland att de blivit mobbade eller utfrysta det senaste halvåret. Det är en mycket hög siffra. Halland ger därmed intryck av att vara en del av landet där mobbning är ett särskilt utbrett fenomen. Jag hoppas för Hallands skull att det är ett felaktigt intryck, för det är verkligen ingen smickrande statistik för ett län att så många barn känner sig kränkta och trakasserade i skolan.

Det är därför positivt att en kommun i länet nyligen gick ut i TV4 och lovade att det ska råda nolltolerans mot mobbning.
Men jag håller med den tuffa och modiga tjejen i inslaget som ställde kommunen mot väggen: det är skrämmande att det inte gjorts någonting.

Hur ska vi tillsammans se till att kommuner och andra huvudmän lever upp till sina löften om nolltolerans (och sina skyldigheter enligt skollagen), så att allt detta inte bara blir tomma ord?

Juridisk hjälp finns att få

För oss advokater kan det bli en viktig uppgift att bidra till ett mobbningsfritt samhälle, en skola där det råder nolltolerans mot mobbning. Det jag talar om är att bistå föräldrar och barn med att väcka skadeståndstalan mot skolor (huvudmannen, d v s kommunen eller stiftelsen som driver skolan) som inte gör tillräckligt mot mobbning.

En skadeståndstalan är möjligen det bästa (och ibland det enda) sättet att få upprättelse för barn som utsätts för systematiska kränkningar i skolkorridorer, skolgårdar, på vägen till och från skolan, på Internet o s v.

En dom eller förlikning genom vilken barnet tillerkänns skadestånd från skolan är en viktig signal, som kan bidra till att ge barnet tillbaka sin självkänsla, visa andra barn att mobbning inte är okej, men framför allt: en dom eller förlikning om skadestånd visar skolorna och de som driver skolverksamhet att mobbning inte är ett agerande som ”man får räkna med”. Det ska vara ekonomiskt kännbart för skolorna runtom i landet så att de helt enkelt blir mer motiverade att motarbeta mobbning och undvika skadeståndsskyldighet gentemot sina elever.

Skolan ska vara en plats präglad av värme och respekt, där det är roligt att lära sig saker. Det är inget att diskutera om, utan en principfråga. Om vi får fler domstolsärenden om skadestånd kan detta bli ett viktigt sätt att påverka. För det är de vuxna som måste påverkas i första hand.

Det förekommer säkert redan i dagsläget att fall av mobbning där fysisk misshandel ingår leder till brottmålsprocesser, d v s fall där polisen inleder förundersökning och åklagare väcker åtal. Men dessa ärenden är enligt min mening inte lika betydelsefulla som processer om skadestånd som riktas direkt mot skolans huvudmän. För även om minderåriga mobbare får ett straff så kommer skolorna (som enligt skollagen ska se till att mobbning inte förekommer) undan alltför billigt.

Det är inte alla föräldrar och barn som känner till att möjligheten att få en advokat (tack vare rättsskyddet i hemförsäkringen). Denna möjlighet innebär i korthet att advokatens arbetskostnader i stort täcks av det försäkringsbolag där föräldrarna har sin hemförsäkring.

Det är på sätt och vis en drastisk åtgärd att väcka skadeståndstalan mot skolans huvudman. Men om skolans huvudman, rektor och/eller annan personal har visat passivitet, slöhet och ointresse för mobbning, då kan en rättsprocess till slut vara det enda effektiva sättet att agera. Domstolen kan då (om man vinner målet eller förliker det) hjälpa föräldrar och barn att statuera exempel som blir (moraliskt och ekonomiskt) kännbara både för skolan och för barnet.

Det finns även en annan fördel med att vinna mål om skadestånd mot en skola. En seger i ett mål om skadestånd p g a mobbning skapar ringar på vattnet, särskilt om media skriver om det. Det kan bidra till att majoriteten av landets skolor ser till att bli bättre på att följa skollagen.

BRIS och Friends kan också bidra till att informera om juridisk hjälp

De flesta tycker nog att föreningar som BRIS och Friends gör ett hedervärt arbete för att bekämpa och informera om mobbning. Om både BRIS och Friends lade upp en länk till Advokatsamfundet på sina sidor med tips om hur man kan söka hjälp skulle BRIS och Friends kunna bidra till att fler får kännedom om den här möjligheten (kanske den mest effektiva möjligheten).

För även om man anmäler skolan till Skolinspektionen eller Diskrimineringsombudsmannen, så kan inte dessa myndigheter dra hela lasset själva. Vi advokater är en outnyttjad resurs i sammanhanget.

Även Advokatsamfundets bör kunna satsa på att utbilda advokater och biträdande jurister om mobbning, så att vi blir ännu bättre på att driva dessa mål. I USA finns sådan kursverksamhet för jurister sedan tidigare. Kanske kan det vara av intresse även på landets juridiska fakulteter.

Att som barn ha en egen advokat på sin sida då man blivit utsatt för mobbing är förstås en enorm trygghet och något som kan vara av livsavgörande betydelse. Jämför detta med att växa upp i vetskapen om att skolan tillät en orättvisa i det tysta, och att ingen gjorde ett dugg åt det. Att ha en advokat kan innebära att barnet lättare inser att barnet har rätten på sin sida.

Det är viktigt att alla (vuxna som barn) förstår att det inte är ”fel” på andra barn (barn som utsätts för mobbning) utan att det är fel på skolor som passivt tillåter att sådant får ske.

Debatten mellan Skolinspektionen och Diskrimineringsombudsmannen

I praktiken kan man tyvärr inte utgå från att Barn- och elevombudet (BEO, en del av Skolinspektionen) och Diskrimineringsombudsmannen (DO) ska kunna kliva in i varje enskilt fall av mobbning och ställa allt till rätta. Dessa myndigheter kan bara driva ett litet antal rättsprocesser om skadestånd. Vi advokater behövs för att fler ärenden ska kunna prövas.

Debatten som fördes mellan Skolinspektionens generaldirektör och Barn-och elevombudet och Diskrimineringsombudsmannen
visar att dessa båda myndigheter omöjligen kan hantera samtliga fall av mobbning (med eller utan inslag av diskriminering). De tar sig i själva verket bara an ett fåtal av de allra ”värsta” fallen.

Om fler föräldrar tar sina hemförsäkringar i anspråk och vänder sig till advokat för att driva skadeståndstalan gällande mobbning skulle det ge advokatkåren ytterligare en samhällsnyttig uppgift. Vi skulle då kunna bistå BEO och DO, som i dagsläget bara kan ta sig an en bråkdel av alla fall av mobbning.

Domstolarna och rättsväsendet har auktoritet. Det gör intryck på folk om ett barn får upprättelse för att en domstol har bestämt att så ska ske. Då tingsrätten slår fast att skolans huvudman ska betala ett skadestånd är en signal: ”mobbning är inte OK, och om ni skolor inte förhindrar det i enlighet med skollagens bestämmelser kommer ni att få betala skadestånd till den som drabbas av er underlåtenhet, punkt slut”.

Vad barn och föräldrar bör tänka på

När det gäller den juridiska processen kan man säga följande (och nu vänder jag mig direkt till dig som går i skolan och känner att du blir utsatt för mobbning).

1. För dagbok

Minsta kränkning som du utsätts för: skriv ner den. Även om det ”bara” är en papperstuss eller ett elakt ord i korridoren. Det är oacceptabla handlingar, det också. Det gäller att ha bra koll: ”idag den 20 februari blev jag slagen, vi kontaktade skolan, hade ett möte som utmynnade i detta” o s v. Det får inte vara för diffust (”någon gång på höstterminen blev jag slagen men jag vet inte av vem”).

Dokumentera vad skolan gjort (eller inte gjort) i olika situationer för att sätta stopp för mobbningen. Det är i slutändan detta ett ärende om skadestånd kretsar kring: har skolan gjort tillräckligt eller ej?

Sammanställ fakta och uppgifter i kronologisk ordning, helst redan innan det första mötet med advokaten. Det kommer nämligen att bli ord mot ord i de flesta fall, så det gäller att ha en bra ordning på det hela.

2. Samla bevisning

Ta kort som visar om någon har haft sönder en bok för dig, eller om du har fått ett blåmärke för att du har blivit slagen. Spara, skriv ut och/eller arkivera ”nätmobbning” som sker via Facebook, Youtube och andra sociala media. (Nästan all nätmobbning hör samman med mobbning i skolan, såsom framgår av forskning som ska redovisas närmare nedan.)

Ovanstående råd kanske verkar överdrivna, men tingsrätten som ska pröva en talan om skadestånd vill ha så gedigen bevisning som möjligt. Man kan inte få gehör för sin talan helt utan vidare. Skolorna brukar sällan erkänna att de har gjort fel, även om det finns värmande exempel, som Sorsele kommun. Sorsele erkände sent omsider sina misstag, bad om ursäkt och gav min klient 110 000 kr i skadestånd.

Jag hoppas att det så småningom blir vanligare att andra huvudmän agerar på samma sätt. Jag upplever för det mesta att skolan försöker försvara sitt eget skinn genom att säga att ”vi har gjort vad vi kan”. Man försöker slingra sig genom att kalla mobbning för ”konflikter” och påstå att barnen har ”olika uppfattningar”. Ungefär som att barnen är lika goda kålsupare oavsett om de mobbar eller utsätts för mobbning.

Eftersom inte alla skolors huvudmän alltid kan förväntas agera lika renhårigt som Sorsele kommun då advokaten ställer dem mot väggen är det viktigt att barn och föräldrar dokumenterar det som händer och det som har hänt.

Möjligheten till förlikning

I tvister om huruvida en skolas huvudman inte har motarbetat mobbning i tillräckligt hög grad kan förlikning ske. Förlikning skedde i Sorselemålet ovan och även nyligen i det mål där jag företrädde flera barn mot en friskola i Göteborg. Visst kan man tycka att det skulle smälla om möjligt ännu högre att få en dom i tingsrätten, men likväl är en sådan förlikning som nu senast i Göteborg förstås också en seger för barnen. Den visar någonstans att skolans huvudmän i viss mån har gett med sig. Man gör då helt enkelt upp om ett visst belopp som barnen ska få, varpå förlikningen stadfästs av domstolen.

Jag kan inte uttala mig om beloppet, eftersom det hör till vår överenskommelse att beloppets storlek inte ska yppas. Friskolan i Göteborg ville dock, hör och häpna, inte be om ursäkt.

Att man som kommun eller stiftelse inte vill be om ursäkt trots att man betalat ut ett belopp till följd av en förlikning visar onekligen att mobbning handlar om attitydproblem, då vuxna människor har så svårt att erkänna sitt ansvar. Inte så konstigt kanske då att vissa barn känner att de har grönt ljus att bete sig hur som helst mot andra barn som i sin tur får sin skolgång förstörd.

Jag har vid det här laget haft ett flertal mobbningsärenden i domstol och givetvis finns ingen garanti att man alltid har framgång. Men hittills har jag alltid kunnat se till att mina klienter (barnen som jag har företrätt) har fått skadestånd. Alla de här barnen har (till skillnad från de allra flesta skolor) visat stort mod genom att de har vågat ge sig in i den här kampen. Men det har inte varit förgäves.

Fostra skolan genom att stämma den

Mobbning är i första hand inte något barn gör utan något som vi vuxna låter hända. Barn är barn och det är vi vuxna som har ansvaret. Släpper vi det ansvaret har det verkligen gått för långt.

Det borde vara lika självklart som svenska och matte att all skolverksamhet genomsyras av humanism, men tyvärr ställs alltför få skolhuvudmän till svars för sin passivitet och sitt ansvar för att mobbning kan få fortsätta.

Föräldrar och barn som påbörjar en rättsprocess hjälper enligt min mening andra barn också. Får man rätt mot skolorna så ”fostrar” man dem också till att förstå att man inte kan vara hur slö som helst. Barn ser igenom de vuxnas hyckleri och passivitet. Både mobbare och de som mobbas kan uppfatta de vuxnas tystnad och oförmåga att agera som ett bevis på att mobbning är ett okej beteende. Det är de vuxna som behöver skärpa sig.

Domstolsprocesser är ett utmärkt steg på vägen.

Att flytta eller byta skola

Föräldrar älskar sina barn. Och ibland händer det att en familj flyttar till en annan ort för att ”rädda” ett barn som blivit utsatt för mobbning på skolan. Jag har haft klienter som har gjort det. Det är en vacker gest, och jag beundrar de föräldrar som gör en sådan uppoffring i hopp om att barnen ska få det bättre på en annan plats.

Men hur mycket jag än beundrar föräldrar som gör allt för sina barn på detta sätt, så borde det inte behöva ske. Det ska gå att lösa på plats innan det går så långt. Att vända sig till en stridbar jurist är en bra början.

Ett mindre radikalt sätt att hantera saken som många föräldrar försöker med är att låta barnet byta skola.

Även detta är förstås beslut som man tar av omtanke och kärlek om sina barn. Men det är långtifrån säkert att det är en lösning som fungerar. Tyvärr kan samma mönster upprepa sig på den nya skolan om samma slapphet råder där (risken finns, onekligen).

Även om det är svårt att uttala sig generellt så är jag tämligen säker på att konfrontation med skolledningen i domstol i många fall är en bättre lösning för att få en förändring till det bättre.

Något om skolornas skyldigheter enligt 6 kap skollagen

Tanken från lagstiftaren är att skollagen och diskrimineringslagen ska komplettera varandra. En advokat hjälper föräldrar och barn att driva skadeståndstalan oavsett om det finns inslag av diskriminering eller ej i mobbningen.

I de ovan nämnda debattartiklarna diskuteras det faktum att BEO och DO arbetar på olika sätt och att mobbning kan komma att hanteras av olika myndigheter beroende på om det finns inslag av diskriminering eller ej. Och jag håller med författarna om att det är helt orimligt att elever som utsätts för grova trakasserier inte ska kunna få upprättelse.

Något bör sägas om skillnaden mellan tvistemål och brottmål, som båda handläggs av våra tingsrätter. Det jag talar om i det här inlägget är inte polisanmälningar, åtal och fällande domar i brottmål. Den vägen kan man också gå och det kan förstås inte sällan vara aktuellt att polisanmäla brott. Men det jag talar om nu är en civilprocess, som inte handlar om att fälla ett barn för ett brott utan om att bevisa att en skolas huvudman är skadeståndsskyldig.

Bestämmelserna om mobbning har fått en framskjuten plats i den nu gällande skollagen och återfinns i dess 6 kapitel.

Vad gäller skadestånd framgår av 6 kap 12 § att huvudmannen ska betala skadestånd om huvudmannen eller personalen åsidosatt sina skyldigheter i 7-11 §§. Huvudmannen ska även ersätta annan skada som uppstått av ett sådant åsidosättande.

Den skyldighet som skolorna inte lever upp till när mobbning tillåts fortsätta är först och främst huvudmannens skyldighet att enligt 10 § anmäla, utreda och vidta åtgärder mot mobbning. Det innebär att när personal på skolan får kännedom om att ett barn anser sig ha blivit utsatt för mobbning ska detta anmälas till rektorn. (Det avgörande är alltså barnets uppfattning.) Rektorn ska i sin tur anmäla detta till huvudmannen (den som driver skolan) och vidta åtgärder som skäligen kan krävas för att förhindra kränkande behandling i framtiden.

Detta ansvar gäller oavsett om det är ”vanlig” mobbning eller om det rör sig om mobbning som har inslag av diskriminering enligt diskrimineringslagen (diskriminering på grund av kön, etnisk tillhörighet, religion, funktionshinder, sexuell läggning etcetera).

Bevisbörderegeln i 14 § skollagen är viktig. Den innebär att huvudmannen för skolan har bevisbördan för att visa att mobbning inte har förekommit. Att bevisbördan ligger på skolan är en viktig princip. Det ställer höga krav på skolornas egen bevisföring då de väl blir indragna i en domstolstvist.

Forskning om mobbning och ”nätmobbning”

Just nu skrivs det en del om s k nätmobbning. Enligt en världsledande expert som forskat i över 40 år om mobbning, psykologiprofessorn Dan Olweus vid universitetet i Bergen, blir 85-90 procent av de barn som blir mobbade ”digitalt” också mobbade på traditionellt vis. Nätmobbning omfattas med andra ord i 85-90 procent av fallen av skolans skyldigheter enligt skollagen.

Olweus påpekar också att flickor och pojkar är lika utsatta för ”digital mobbning”. Det är med andra ord en myt att bara flickor blir mobbade på nätet.

I tvistemål om mobbning kan man utgå från att skolor som inte tar sitt ansvar kan vilja hävda att man inte har något ansvar för vad som sker ute på nätet. Dan Olweus’ forskning motsäger detta argument, eftersom den visar att det i nästan alla fall finns ett orsakssamband mellan mobbning i skolan och nätmobbning.

Även det sunda förnuftet säger att det är störst risk att bli mobbad av barn man känner, barn på den egna skolan. Fall av nätmobbning via Facebook, Youtube o s v bör således, med beaktande av professor Olweus forskning, av våra domstolar ses som en viktig form av stödbevisning om att skolans huvudman inte lever upp till sina skyldigheter.

Man kan således bara instämma med Friends generalsekreterare Lars Arrhenius, f d advokat och en förkämpe för barns rättigheter, som i en intervju konstaterar att skolan ”absolut” har ansvar för kränkningar som sker på Internet.

Framtidsutsikter

Vi vuxna kan inte skylla ifrån oss och peka på barn som gör fel. Barn som är bosatta i Sverige har skolplikt, så deras miljö när de uppfyller sin plikt att gå i skolan är vårt ansvar. Det finns inga förmildrande omständigheter då en skola misslyckas med att motverka mobbning. Barnet har en skyldighet att gå i skolan, skolan har en skyldighet att tillhandahålla en god miljö, punkt slut.

Friends-filmen ”Elaka ord”inger hopp i slutet, där pojken hittar ett vänligt ord i stället för alla elaka ord han fått höra tidigare. Jag tycker att det är viktigt att ha en sådan inställning: att saker och ting faktiskt kan bli bättre. Barn som blir mobbade kan få både upprättelse och en positiv förändring i sina liv.

De kommuner, företag, skolor, rektorer och lärare som lyckas med att skapa en mobbningsfri miljö ska ha en stor eloge. Till dess att vi har ett mobbningsfritt samhälle så kan jag lova att jag och mina kollegor i Advokatsamfundet står till förfogande för att ställa skolor till svars. Kanske blir de då bättre på att tillhandahålla en miljö att där våra barn får växa och lära i en miljö präglad av kamratskap och glädje i stället för rädsla och grymhet.

Hjälp finns att få. Och då menar jag, som du förstår, handfast, konkret hjälp som har goda förutsättningar att leda någon vart. För det kan jag lova: en domstol är en mycket väl lämpad plats att få saken bedömd i.

Sammanfattning

I USA vänder sig nu allt fler föräldrar till domstol för att ta strid p g a att deras barn blir mobbade. Enligt en artikel
tros detta bero på ökad medvetenhet om problemet, nya lagstiftning och anti-mobbningsregler på skolorna, samt att juristkåren har fått fler experter på ämnet.

En advokat säger i artikeln att han drivit över 60 mobbningsärenden på två år. Och han säger något jag känner igen från de föräldrar som har vänt sig till mig: ”Varje förälder som vänder sig till mig gör det av en och samma anledning. De vill se till att det som hänt deras barn inte händer andra barn”.

Föräldrar som vänder sig till advokat i sådana här ärenden brinner inte bara för sina egna barn utan även för andra barn inte ska bli utsatta för samma orättvisa och passivitet. Samma patos finner man hos barnen själva. De vill inte bli utsatta för orättvisor och de vill inte heller att andra barn ska bli det. Se på Betty Jansson i TV4-inslaget ovan, som gjort en beundransvärd insats genom att ställa de lokala politikerna mot väggen.

Ett annat exempel är Dylan Frey, som blev mobbad i mellanstadiet i en skola i Minnesota och som tillsammans med fem andra elever fick dela på ett skadestånd på 270 000 dollar. Han konstaterar i en artikel att han hoppas att förlikningen leder till att andra barn ska slippa utstå liknande trakasserier.

Samma inställning har även föräldrarna till en pojke i Uppsala som nyligen gick ut i media och tog strid för sin son. ”Vi vill inte att andra ska råka ut för samma sak”, säger pojkens föräldrar till Uppsala Nya Tidning. (De föräldrarna har sedermera tagit kontakt med mig för att driva deras sons skadeståndstalan.)

Som ni förstår lär jag säkert återkomma till det här ämnet. Till dess kan jag, som vidare läsning, rekommendera en artikel av en kanadensisk advokatkollega som konstaterar att man bör se på skolan på exakt samma sätt som man ser på läkare eller advokater. Säg att man går till en läkare, advokat eller skola och sedan lider skada p g a läkarens, advokatens eller skolans underlåtenhet, inkompetens eller felaktiga agerande.

Bör man inte då förvänta sig att den som bär ansvaret för skadan också ställs till svars?

Rättshjälpen har för allmänheten allvarliga brister

Det finns olika former av rättshjälp. En del fungerar mycket bra. En del fungerar dåligt. Med dåligt menar jag dåligt för den som beviljats rättshjälp.

Rättshjälp är hjälp från Staten . Det handlar om hjälp till den enskilde vid olika rättsliga angelägenheter. För att få rättshjälp måste det ofta röra sig om ett mål (eller ärende) i domstol.

Rättshjälpen är ibland till för alla och ibland inte. Rättshjälpen är till exempel till för alla i brottsmål. Alla har i normalfallet rätt till en offentlig försvarare (advokat) vid åtal som kan föranleda fängelse. Det kan dock kosta en del för den åtalade, bland annat beroende på vilken inkomst den åtalade har. Det prövas från fall till fall. Hur den prövningen går till ska jag ta upp vid något annat tillfälle.

Alla föräldrar har rätt till offentligt biträde när Staten avser att ta barnen ifrån föräldrarna. Barnen har då också rätt till eget offentligt biträde. Staten står biträdets kostnader oavsett utgången i målet. De som utses till biträde är nästan alltid advokat (eller jurist som arbetar på en advokatbyrå).

Det finns fler exempel där rättshjälpen fungerar bra. Som exempelvis rätten till fri advokat för de som tvångsvårdas för psykiska problem på våra sjukhus. Advokatens uppgift då är att se till att tvångsvård bara används när det är nödvändigt. Frivillig vård är naturligtvis oftast att föredra. Ingen vård alls är sällan eller aldrig ett alternativ i mål som handlar om psykiatrisk vård.

Det som är problemet med rättshjälpen är i vanliga civila tvister. Civila tvister med rättshjälp avser endast tvister där den som beviljats rättshjälp är en civil person. I juridiken kallas en civil person för en fysisk person. Vid civila tvister ska dock privatpersoner i första hand söka rättsskydd via sin hemförsäkring. Rättsskydd finns i alla hemförsäkringar. I vissa tvister gäller dock inte hemförsäkringen och det är dessutom så att alla inte har en hemförsäkring.

I exempelvis arbetstvister gäller inte hemförsäkringen. Det finns också andra tvister där hemförsäkringen inte gäller, som exempelvis när man ännu inte haft försäkringen i ett års tid eller i vårdnadstvister som uppkommer när föräldrarna separerar.

I tvister där hemförsäkringen inte gäller kan man ofta få rättshjälp. I tvister där försäkringen skulle ha gällt om man hade haft en försäkring får man som huvudregel ingen rättshjälp. Man får så att säga skylla sig själv att man inte är försäkrad. Det finns dock många undantag från regeln att man får skylla sig själv. Många lever på små resurser och har inte råd med hemförsäkring. De får ändå rättshjälp. En del har inget att försäkra, så som många ungdomar och de får också rättshjälp. Vissa har blivit utan försäkring en kortare tid efter en separation. De brukar också beviljas rättshjälp. Det finns även flera andra undantag där rättshjälp kan beviljas.

Rättshjälp i civila tvister är dock alltid behovsprövat. Man får inte ha för stor inkomst eller för stor förmögenhet. Då beviljas inte rättshjälp. Den som beviljas rättshjälp måste även betala en del av sina advokatkostnader, men hur mycket beror på den egna inkomsten. Den egna avgiften kan bli från 0 % upp till 40 %. Även om avgiften blir 0 % måste den enskilde betala minst 1 458 kr (vilket således kan ses som lägsta möjliga avgift).

Vad är problemet? Problemet är att vid de flesta tvister får förlorande part betala motpartens rättegångskostnader. Motpartens rättegångskostnader täcks inte alls av rättshjälpen. Vid vårdnadstvister får vardera parten stå sina egna kostnader så i sådana tvister finns inte det problemet. Problemet ska jag nedan redogöra för genom att ta upp hur en arbetstvist kan se ut i praktiken.

En anställd har förlorat sin anställning på ett sätt den anställde uppfattat som ett avskedande.
Den anställde ska då vända sig till facket för att få hjälp. Det händer i praktiken att facket inte hjälper den anställde och det kan ha många förklaringar. Jag har fått uppfattningen att facket inte sällan tror på arbetsgivaren version av vad som hänt och således tvivlar på vad den anställde har att berätta. Advokatens roll är att tro på klientens version av vad som hänt, såvida den utsagan inte är helt osannolik. Då måste advokaten säga att versionen låter så osannolik att den inte går att driva i domstol. Att en version är osannolik behöver dock inte alltid betyda att den versionen är osann. Det osannolika kan vara sant och det sannolika kan vara osant. När facket inte ställer upp vänder sig en del som anser sig avskedade till advokat.

Det kan även vara så att den anställde inte är med i facket – det är fler och fler som inte går med i facket – och då vänder sig den som anser sig avskedad då och då direkt till en advokat.

När advokaten får den första kontakten med den som förlorat sin anställning är det ofta bråttom att agera. Arbetsrätten innehåller korta preskriptionstider som ofta måsta avbrytas genom att talan väcks i domstol.

När advokaten träffar den som anser sig avskedad är det ofta endast några dagar kvar innan ärendet preskriberas. Advokaten lyssnar på vad den som anser sig avskedad har att berätta och advokaten måste ofta omgående bedöma om stämningsansökan bör ges in eller inte. Det finns alldeles för sällan tid att fundera. Efter att ha lyssnat klart ger advokaten den nya klienten rådet att antingen gå till domstol eller inte. Om advokaten ger rådet att vända sig till domstol är det upp till klienten att bestämma sig, men många följer advokatens råd. Säger advokaten nej ska klienten antingen ge upp sitt ärende eller vända sig till annan advokat för ytterligare ett råd. När advokaten säger nej tror advokaten att han (eller hon) inte kan hjälpa klienten att vinna en tvist i domstol. Då ska advokaten alltid säga nej till att påbörja ett mål i domstol.

När klienten sagt ja till advokatens råd att inleda en process upprättar och inger advokaten stämningsansökan tillsammans med ansökan om rättshjälp. Klienten har förlorat sitt arbete och han eller hon har kanske ingen inkomst alls på grund av att den anställde inte ens har A-kassa. Många klienter klarar ändå ekonomin utan socialbidrag på grund av att anhöriga ställer upp ekonomiskt

Klienter utan inkomst och förmögenhet får 0 kr i rättshjälpsavgift och den enda egna kostnad klienten har att betala blir mellan ofta 1 458 kr, som är minsta obligatoriska avgift för att få rättshjälp. Högsta obligatorisk avgift är det dubbla d v s 2 916 kr.

Efter att stämningsansökan är ingiven inkommer arbetsgivaren med sitt svaromål. Det blir därefter inte sällan ganska omfattande skriftväxling i målet mellan parterna och när tingsrätten eller parterna anser att det är nog med skriftväxling kallar tingsrätten till muntlig förberedelse i målet. Vid den muntliga förberedelsen försöker domstolen alltid hjälpa parterna att komma överens. Kommer parterna överens är målet över. Då har parterna träffat en överenskommelse (förlikning) som kanske båda parterna är nöjda med eller i vart fall en förlikning ingen av parterna är missnöjd med. Förlikning är den vanligaste slutet på ett mål.

Kommer parterna inte överens vid den muntliga förberedelsen ger båda parterna kort tid senare in sina slutliga bevisuppgifter. Det ”enda” som därefter återstår i målet är den muntliga huvudförhandlingen.

Inför huvudförhandlingen vill klienten förstås veta hur målet kommer att sluta. Klienten vill gärna ha ett förhandsbesked från advokaten. Advokaten kan nästan aldrig veta hur målet kommer att sluta och advokaten får inte lova att klienten vinner målet. Advokaten bör dock redogöra för hur advokaten tror att domstolen kommer att döma. Det är viktigt att betona att det är fråga om en bedömning och inte ett förhandsbesked. Advokaten kan nämligen aldrig veta hur domstolen kommer att döma, bland annat för att ingen är felfri. Domstolen kan döma fel. Advokaten kan ha gjort en feldömning. Det som vidare kan gå fel är den muntliga bevisningen. Vittnen kan ofta med säkerhet minnas allt möjligt innan de ska höras som vittnen i målet . Vid huvudförhandlingen inser dock många vittnen vikten av att tala sanning och det innebär att bara berätta vad vittnets verkligen minns. Många vittnen blir då mycket osäkra. Sådant kan förändra hela målets utgång. Det är viktigt att veta att vittnen kan komma att säga något helt annat än vad man förväntar sig. Det är en del av advokatens arbete.

Många mål innehåller dessutom svåra rättsfrågor och jurister kan därför ha olika uppfattning om hur det ska dömas, utan att det är fråga om felbedömningar. I ett mål jag hade i Högsta Domstolen ifjol slutade målet 3-2 till nackdel för klienten. Det avsåg en svår rättsfråga om skattetillägg. Staten vann således med 3-2 i domarröster. Det målet ligger nu i Europa-domstolen och kommer att prövas 2012. Hur det kommer att sluta? Jag vet inte. Jag tror
på framgång, men är väl medveten om att det handlar om en oerhört svår rättsfråga. Inte bara för mig, utan tydligen även för vår Högsta Domstol.

Innan förhandlingen kan advokaten vara ganska säker på målets utgång, men sällan vara helt säker och aldrig så säker att advokaten kan lämna löften om målets utgång. Det skulle bland annat vara ett löfte om att våra domstolar är felfria eller att advokaten är felfri. Som jag nämnt är ingen felfri.

Advokaten har - redan innan stämningsansökan gavs in - berättat för klienten att förlorande part får stå motpartens samtliga rättegångskostnader. Det brukar oroa klienten först när huvudförhandlingen närmar sig i tid. Klienten vill inför huvudförhandlingen gärna veta hur mycket motparten kommer att yrka i rättegångskostnader. Det vet inte klientens egen advokat. Klientens egen advokat vet endast hur många timmar han (eller hon) lagt ned på målet och hur många timmar det egna arbetet ungefär kommer att röra sig om sammanlagt.

Klienten får veta hur mycket tid den egna advokaten lagt ned på ärendet och den egna advokaten kan uppskatta att motpartens rättegångskostnader kommer att ligga på exempelvis cirka 40 arbetstimmar, men advokaten måste berätta att det är en uppskattning, som kan vara fel. Det den egna advokaten sällan vet är vad motpartens (arbetsgivarens) advokat tar per timme. Det kan vara en timkostnad mellan ca 1 200 kr per timme upp till närmare 4 000 kr per timme (exklusive moms). Momsen är dock ingen rättegångskostnad för arbetsgivaren på grund av att arbetsgivaren får lyfta momsen på den egna advokatens arvode.

Ju närmare förhandlingen kommer i tid desto större oro känner ofta klienten för att förlora. Många klienter väljer i det läget en mager förlikning för att slippa ta risken att förlora och behöva stå motpartens rättegångskostnader. Motparten (arbetsgivaren) har ofta råd att förlora tvisten. För arbetstagaren kan en förlust vara samma sak som en livslång rättegångsskuld att betala.

Den svaga parten (arbetstagaren) har således inte råd och därför inte heller mod att få sin sak prövad mot den starka parten (arbetsgivaren). Som advokat är det lätt att förstå att den svagare parten inte vill riskera en livslång skuld. Inte ens om den egna advokaten tror på målet till 100 %. Det är alltid klienten som måste välja mellan chans och risk. Det valet kan klienten inte överlåta till sin advokat. Chansen att vinna måste vägas mot risken att förlora.

Rättshjälpen ger således inte de svaga i samhället möjligheten att få sin sak prövad mot de starka i samhället, annat än emot att de svaga personerna i samhället tar stora ekonomiska risker. Vid förlust har den svaga personen en stor rättegångsskuld att betala. En skuld den svaga personen sällan kan betala. Jag vill göra en liknelse vid sjukvården. Om operationen lyckas skulle patienten slippa betala operationen, men om operationen misslyckas får patienten stå kostnaderna för operationen. Så ser rättshjälpen ut idag.

Det är en stor brist i rättshjälpen att de svaga i samhället inte har möjlighet att få sin sak prövad. Den bristen kan bara ändras genom ändring av vår lagstiftning och då närmare bestämt ändring av reglerna om rättshjälp.

Det är dock få som talar för de svaga när det handlar om rättshjälpen och om några grupper i samhället borde tala för de svaga avseende den frågan är det advokatkåren och domarkåren. Det är vi som måste vara förespråkare för de svaga angående den frågan på samma sätt som det är upp till framförallt föräldrar och lärare att tala för barnen i samhället när det handlar om bättre villkor för barnen i våra skolor.

De svaga kan inte föra sin egen tala bland annat för att de inte inser problemet jag tagit upp innan de själva är i en tvist. Dessutom har de svaga i samhället ofta fullt upp med andra vardagliga problem, så som att få in pengar till hyran och mat.

Domarkåren och advokatkåren har dock ofta fullt upp med annat än att vara förespråkare för de svaga i samhället. De svaga i samhället glöms bort, men som du vet är det så det ser ut i samhället även i helt andra sammanhang än rättshjälp. Jag påminns ofta om de svaga inom rättshjälpen genom mitt arbete. Annars hade jag inte skrivit om den frågan.

På tal om svag läste jag i veckan att en avdelning på lasarettet i Skellefteå ska läggas ned. När man läste artikeln fick man uppfattningen att de som främst skulle drabbas var personalen på avdelningen som skulle läggas ned. För det var personalen som fick komma till tals. De som drabbas hårdast är dock de som behöver vård. Neddragningar inom sjukvården missgynnar de som blir sjuka och går man från att vara frisk till att vara sjuk går man från en stark grupp till en svag grupp. Så alla kan vi en dag tillhöra en svag grupp. Tro mig.

Jag följer dagens debatt om idrottsarenor och kommunernas kostnader för dessa arenor. Jag har full förståelse för alla som anser att pengarna i stället borde användas till sjukvård, skola och åldervård och varför inte i viss mån även bättre rättshjälp till de svaga i samhället.

Skattetillägg: ett straff som strider mot svensk rätt

Strasbourg, here we come.

I fredags lämnade jag in ett antal klagomål mot staten Sverige till registratorn vid Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna i Strasbourg (Europadomstolen). Klagomålen handlar, som ni som följer min blogg säkert redan har listat ut, om dubbelbestraffning, ett brott mot Europakonventionen.

Det känns på vissa sätt som att det är först nu som det har slagit igenom på allvar i det svenska rättsväsendet att Europakonventionen sedan femton år tillbaka gäller fullt ut som svensk lag. Vi jurister brukar ofta beskyllas för att vara konservativa, men nu får man snarast säga att det pågår något av en smärre revolution inom rättsväsendet just när det gäller troheten gentemot Europakonventionen.

Högsta domstolen (HD) och regeringen verkar än så länge inte riktigt vilja respektera Europakonventionen, men ett flertal positiva tecken finns på horisonten, och de kommer glädjande nog från oväntat håll, nämligen från underrätterna, det vill säga från tings- och hovrätter som av hävd brukar vara närmast fanatiskt vördnads- och respektfulla inför vad HD säger. Nu är det snarare tvärtom.

Till saken hör, det bör sägas, att HD var långtifrån enigt då man den 31 mars 2010 gick till beslut i två mål angående dubbelbestraffning. Målet avgjordes med minsta möjliga marginal, tre röster mot två. Två av fem domare ansåg att Europadomstolens praxis utgjorde hinder för åtal när den åtalade redan påförts skattetillägg för den handling åtalet avsåg. Hade vågen vägt över åt andra hållet hade HD gjort något ovanligt, det vill säga de hade då pushat rättsutvecklingen framåt i enlighet med vad som många jurister väntar sig ska ske förr eller senare. Hade vi befunnit oss i USA hade det inte varit en stor nyhet – Supreme Court har en oerhörd auktoritet och har fattat oerhört många epokgörande beslut genom åren – men i Sverige, där redan våra juriststudenter får lära sig en doktrin om att HD aldrig har fel hade det varit en frisk fläkt. Denna friska fläkt väntar vi oss att HD ska bidra med inom snar framtid.

Till dess är det lyckligtvis så att ett flertal företagare och andra enskilda vill göra sitt för att driva på rättsutvecklingen, eller snarare rättsuppfattningen och respekten för rättssäkerheten i vårt land. Jag har fått äran att företräda ett antal sådana företagare i dessa som jag bedömer det oerhört viktiga mål. Jag kan bara ta av mig hatten för mina klienter och berömma dem för deras mod och deras vilja att stå för det som är rätt.

Ne bis in idem

Principen ne bis in idem – att man inte ska kunna straffas dömd två gånger i samma sak – är grundläggande för vår rättskultur, och därför något som de flesta antagligen sympatiserar med. För att man ska kunna tala om straffrätt, till exempel, måste det vara så att det bara kan vara fråga om ett brott, ett straff. Allt annat är faktiskt bara exempel på statligt godtycke. Det är, kan man faktiskt säga, en gräns som man inte får gå över. Går man över den, som regeringen tyvärr gör när den tillåter att enskilda får straffas både genom fängelse och skattetillägg – då är principen faktiskt inte längre någon princip, utan bara ett par vackra ord.

En stat får helt enkelt inte kunna bestämma sig för att vissa saker ska kunna bestraffas flera gånger om.

Konkret då, vad handlar det om? Som mina flitiga läsare vet anser jag – och många andra runtom i jurist-Sverige – att Sverige har brutit mot artikel 4 i Europakonventionens sjunde tilläggsprotokoll. Mina klienter yrkar att Europadomstolen ska förklara att Sverige har gjort sig skyldig till brott mot konventionen på denna punkt, och att Sverige för detta konventionsbrott ska utge skadestånd till var och en av mina klienter.

Den omedelbara anledningen till att mina klienter går till Europadomstolen är att domstolen har fällt såväl Finland som Ryssland för brott mot ovan nämnda artikel i Europakonventionen. Det rör sig närmare bestämt om avgörandena Routsalainen ./. Finland (Application no. 13079/03) den 16 juni 2009 samt Zolotukhin ./. Ryssland (Application no. 14939-03) den 10 februari 2009. Finlands motsvarighet till det svenska skattetillägget ansågs av Europadomstolen vara en straffrättslig påföljd. Detsamma gäller den ryska motsvarigheten.

Exakt vad är det då mina klienter klagar på? Jo, på att svensk lag inte är förenlig med Europakonventionen på grund av det svenska skattetillägget. Och det är givetvis omöjligt att förstå varför Sverige skulle behandlas på annat sätt än Finland och Ryssland.

Skattetillägg (straffskatt)

Det är en sanktionsavgift som påförs skattskyldiga – såväl fysiska som juridiska personer – som gjort sig skyldiga till ett skatterättsligt klandervärt beteende. Skattetillägget återfinns i 5 kap 1 § taxeringslagen, där det står att en särskild avgift (skattetillägg) ska tas ut om den skattskyldige på något annat sätt än muntligen under förfarandet har lämnat en oriktig uppgift till ledning för taxeringen.

Skattetillägg utgår som huvudregel med 40 % skatt på den skatt som genom det klandervärda beteendet undandragits, 5 kap 4 § taxeringslagen. Den som undandragit skatt med 1 000 000 kr får således betala skatten om 1 000 000 kr samt 40 % utöver det beloppet, det vill säga ytterligare 400 000 kr. Det är uppenbart att detta inte är något annat än en straffskatt.

Skattetillägg drabbar inte sällan den enskilde mycket hårt ekonomiskt. Det gäller inte minst fysiska personer som driver verksamhet via en juridisk person (exempelvis ett aktiebolag), vilket inte sällan medför skattetillägg för både den fysiska personen och den juridiska personen. Det blir med andra ord ofta fråga om dubbla skattetillägg.

Skattebrott

För att veta vilka handlingar som är att anse som skattebrott ska man titta i 2 § skattebrottslagen. Av denna jämte lagens 4 § stadgas att skattebrott kan bestraffas med fängelse, och att straffet kan bli ända upp till sex år om brottet är att anse som grovt.

Det finns en viktig lagteknisk skillnad mellan skattetillägg och skattebrott, och det är att skattebrott förutsätter uppsåt eller oaktsamhet medan skattetillägg inte förutsätter uppsåt eller oaktsamhet. Dock är det i praktiken så att en skattskyldig som kan visa att han eller hon inte har haft uppsåt eller varit oaktsam inte påförs skattetillägg.

Vad kan man mer konstatera när man går in på mina klienters chanser att vinna? Jag bedömer dem som goda (även om politik dessvärre alltid spelar in i sådana här fall). Till saken hör bland annat att Europadomstolen den 23 juli 2002 har meddelat två avgöranden – i målen Janosevic ./. Sverige samt Västberga Taxi och Vulic ./. Sverige – som båda har tolkats som att det svenska skattetillägget är en straffrättslig påföljd. Dessa båda mål avsåg dock en annan artikel i konventionen, och har därför inte här samma direkta relevans som de ovan nämnda avgörandena 2009 där Finland och Ryssland fälldes för brott mot konventionen.

Rättsutvecklingen i framtiden

Som läget är nu – med det kaos som faktiskt råder – bör den som blir åtalad för skattebrott i Sverige hoppas på att de domare som dömer i målet anser att HD dömde fel den 31 mars 2010. Då blir det nämligen inte någon prövning av åtalet. De som åtalas bör alltså – som ni förstår gör jag mitt bästa för att vara ironisk här – undvika domare som böjer sig för HD:s majoritet.

Som advokat kan man inte undgå att engagera sig särskilt mycket i vissa ärenden. Över huvud taget så måste man vara engagerad om man ska kunna lyckas som advokat. Någon gyllene medelväg finns inte utan det är i regel fullt ös som gäller.

Min personliga förhoppning är att HD kommer att ta till sig kritiken från våra underrätter, och även lyssna till de privatpersoner som går till Europadomstolen angående dubbelbestraffning.

I 2 kap 23 § regeringsformen (RF) heter det numera att lag eller föreskrift inte får meddelas i strid med Sveriges åtaganden på grund av Europakonventionen. HD borde redan i våras ha fattat ett annat beslut med ledning av vad som numera tydligt framgår av RF.

Man kan redan ana ett framtidshopp när man beaktar det faktum att Solna tingsrätt den 14 april 2010 fattade mod och dömde på ett sätt som lär vara unikt i svensk rättshistoria, åtminstone såvitt jag känner till. Aldrig tidigare torde en underinstans så tydligt ha gått emot HD:s praxis – bara fjorton dagar efter HD:s avgöranden! Solna tingsrätt ansåg alltså att det förelåg hinder för åtal när den åtalade påförts skattetillägg för samma handling som åtalet avser.

Även Hovrätten för Västra Sverige dömde den 23 juni 2010 mot HD. Hovrätten förklarade då att hovrätten inte kan följa senare praxis från HD när HD:s praxis strider mot avgöranden från Europadomstolen.

Slutligen, och minst lika dramatiskt: Riksåklagaren (RÅ), det högsta åklagarämbetet i Sverige, har nu överklagat hovrättens beslut. RÅ motiverar detta med att det för närvarande rent ut sagt råder kaos i rättssystemet. Detta innebär i och för sig inte att HD kommer att meddela prövningstillstånd och ta upp målet till prövning. HD får meddela prövningstillstånd om frågan målet avser har prejudikatvärde, och som jag ser på saken har HD redan prövat just denna fråga i sina ovan nämnda avgöranden från i våras. Således torde det här bara kunna bli aktuellt med att HD prövar målet i plenum; det brukar anses att HD endast kan ändra sin egen praxis genom just ett plenumavgörande.

Såvida – och det är ett viktigt ”såvida” – såvida det inte är så att HD:s praxis på grund av ålder, lagändring eller praxis från Europadomstolen inte längre har relevans.

Vad betyder då allt detta? Jo, det betyder givetvis inget annat än att ett antal svenska domare redan håller med HD:s minoritet, och att man anser att HD:s avgöranden från den 31 mars 2010 är oförenliga med Europadomstolens praxis.

Advokatkåren står på den enskildes sida, och från advokatkåren torde tolkningen ostridigt vara att HD:s minoritet hade rätt i våras. Men framtidshopp är nu klart synligt från domar- och åklagarhåll. Låt oss nu bara hoppas att hoppet kommer inte bara från Solna och Göteborg, utan även från Strasbourg – och ytterst även från Sveriges Högsta domstol och regering. Min förhoppning är att de kommer att lyssna på oss som arbetar på verkstadsgolvet. Den övertygelse som ligger bakom då vi går till Europadomstolen i ett ärende torde i sig vara nog för att visa att vi faktiskt inte bara ägnar oss åt hårklyverier utan att vi faktiskt både har vind i seglen och rätten på vår sida. I bästa fall kan det bli så att HD:s avgöranden snart är överspelade – om HD beviljar RÅ prövningstillstånd.

Ett par ord om förlikningar

Jag förväntar mig – som ni förstår – att Europadomstolen tar upp klagomålen till prövning. Om så blir fallet ligger det i Sveriges intresse (den svenska statskassan, alltså) att nå en förlikning med var och en av de som har klagat.

Om en av de som har klagat vinner, så kommer de tusentals som inte har klagat att kunna utnyttja en vinnande dom mot Sverige. Därför kan det också bli så att de som har klagat får erbjudanden av svenska staten som de inte kan tacka nej till. Och eftersom klagomålen är till för den enskilda individen – och endast i förlängningen hänger samman med den allmänna rättsutvecklingen – bör enligt min mening den enskilde tacka ja till förlikningsbud som gör att den enskilde i fråga får fullständig upprättelse. (I annat fall skulle ju den enskilde snarare vara en martyr för alla de som inte haft modet att klaga, och det kan nog vara att kräva för mycket.)

Personligen hoppas jag på en prövning i sak, men min personliga förhoppning är förstås ointressant i förhållande till klientens bästa. Om så skulle bli fallet, och det blir en förlikning, är jag och min klient inte sällan förbjudna att ens yppa att det blev en förlikning, och ofta förbjudna att yppa något om förlikningens innehåll.

Så jag kan tyvärr inte lova att ”fortsättning följer” här på bloggen. Jag hoppas i vilket fall som helst att du som läser tycker att det här är lika spännande som jag!

Pingad på intressant

Burk-Curt målet är förlikt!

Förhandling i målet skulle ha hållits i dag, men i sista minuten – på tingsrätten tillsammans med oss ombud - kunde parterna komma överens. Hade målet prövats i sak hade ena parten fått allt och andra parten ingenting förutom otacken att behöva betala alla rättegångskostnader i målet. Inte bara egna, utan även motpartens.

Det hade förstås varit synd om den som i så fall förlorat målet. För jag tror att båda parterna ansåg att de hade rätten på sin sida. Det är ofta så i tvister att båda parterna anser sig ha hela rätten på sin sida.

Tack

Jag får inledningsvis passa på att tacka för det samarbete jag har haft med universitetslektor och juris doktor Viola Boström, vars intyg i målet byggde på i stort sett identiska argument som mina egna. Det var trevligt att ha dig här i Skellefteå idag!

Ordet förlikas

Det ordet är en bland jurister ofta använd term och betyder att parterna har kommit överens
d v s att parterna gjort upp i godo.

Förlikningen

Parter och ombud är överens om att inte nämna några exakta detaljer om förlikningen, men följande är parterna överens om att få nämna offentligt.

Båda parterna är mycket nöjda med förlikningen.

Merparten av behållningen tillföll den person Burk-Curt förordat det vill säga min klient. Det går därför att säga att förlikningen var i anda med den handling målet avsåg oavsett om den handlingen var ett testamente, en gåva eller ett avtal (arvsavtal). Jag får också berätta att ett betydande belopp tillföll motparten, varför båda parterna har all anledning att vara nöjda.


Varför förlikas?

Det kan finnas många skäl till att förlikas. Skälen till att göra upp i godo är ofta följande skäl.

1.
Parterna vet vid en förlikning hur deras sak (målet) slutar

Vid en prövning i sak vet inte parterna detta. Det egna ombudet kan ha fel. Domstolen kan döma fel. Om tingsrätterna inte dömde fel ibland skulle det inte behövas några hovrätter.
Om hovrätterna inte dömde fel ibland skulle vi inte behöva Högsta Domstol.

Högsta Domstolen? Alla kan begå fel, tror jag.

Det finns många som valt att inte förlikas och som senare grämt sig över att inte ha tackat ja till ett bra förlikningsbud. Det har hänt många gånger och det kommer att hända många gånger också i framtiden. Det behöver inte vara ett misstag att tacka nej till ett någorlunda
bra förlikningsbud, men det är ofta ett medvetet risktagande att inte tacka ja. En del gillar att ta risker, andra vill inte ta några risker alls. Det är aldrig advokaten som tar risker. Det är alltid klienten som måste ta det beslutet. Det är nämligen klientens sak (saken är ofta pengar) som står på spel. Advokaten brukar dock ofta råda klienten att förlikas om målet avser en fråga klienten anser sig inte ha råd att förlora. Vi – advokater - anser att klienten inte skall
ta risker som klienten inte anser sig ha råd med.

Ett måls utgång kan också ofta vara beroende av ett eller flera vittnesmål. Vad vittnen berättat innan en förhandling och vad de berättar under förhandlingen kan vara två olika utsagor. Det kan bero på att när vittnet skall höras har det gått lång tid från en viss händelse till dess de skall vittna om den händelse i domstol. Då kan det vara svårt att minnas. Det kan också ha andra förklaringar som att vittnen under ed endast vill intyga sådant de vet med 100 % säkerhet. Det är lättare att vara säker när man slipper tala under straffansvar. Sitta hemma i soffan och vara säker är en sak. Sitta och prata under ed förhörd av en skicklig advokat och granskad av flera domare är något helt annat. Tro mig.

Mål har på grund av att vittnen sagt en sak före en förhandling och en annan sak under förhandling inte sällan fått ett slut som på förhand inte alls gick att förutse, även om man som ombud alltid måste vara beredd på att vittnen säger det mest oväntade under en förhandling.

2.
Tiden tala för en förlikning

När en förlikning ingåtts är målet slut. Parterna kan ägna tid åt annat. Det går att spara många år av funderingar genom en förlikning. Att ha vunnit i första instans är dessutom ingen garanti för att det slutar på samma sätt i nästa instans.

3.
Parterna är släkt

Då bör det ofta sluta med en förlikning. Det kräver ingen närmare förklaring.

Personen Burk-Curt

Curt Degerman. Det var Burk-Curts namn. Namnet Burk-Curt kommer dock att leva vidare länge. Han var en person som nästan ”alla” i Skellefteå kände till som Burk-Curt utan att alls känna Curt Degerman som person överhuvudtaget.

Före förlikningen rådde en stel och spänd relation mellan parterna. Efter förlikningen rådde det god stämning mellan Curt Degermans släktingar. Det gladde mig särskilt mycket. Om en förlikning mellan släktingar inte leder till en god stämning mellan släktingarna är det illa.

Nu är Burk-Curt målet slut för min del. Det känns bra. Det jag vet är att jag i framtiden då och kommer att tänka på Burk-Curt och bära hans minne vidare. Inte alls på grund av målet utan för de mycket udda men samtidigt mycket trevliga kontakter jag har haft med honom under årens lopp. Tack Burk-Curt för alla trevliga minnen du gett mig . Må du få vila i frid.

Ni som inte läst en rolig historia om Burk Curt kan läsa ”Dagen då jag fick Burk-Curt att ta på sig en kostym”.


Jörgen Frisk


Pingad på intressant