Jag kör ofta mellan Skellefteå och Umeå, inte minst i mitt arbete som advokat. Vid bilresorna får man tid över att fundera på ett och annat. Allt för ofta blir det juridiska frågor som tar upp ens tid. Man är nog lite yrkesskadad. Resan Skellefteå-Umeå rör sig om en sträcka om cirka 13 mil. Utmed E 4:a vägen finns flera fartkameror. Jag tror mig veta att alla kameror inte är på. Det ska bara vara någon eller några som används samtidigt, men låt säga att alla kameror är på och att exempelvis jag kör för fort vid samtliga vägkameror. Ska jag i så fall dömas för fortkörning varje gång jag fotades eller endast för en fortkörning? Sådana funderingar kan dyka upp i mitt huvud. Man är advokat även i de privata tankarna. Jag är dock som de flesta av oss en ögontjänare, vilket innebär att jag inte kör för fort vid någon fartkamera. Med det inte sagt att jag annars kör för fort. Det har dock hänt och det kommer nog att hända igen. Fartkameror får oss dock att tänka på farten. Det är positivt.
Fortkörning är ett perdurerande brott. Perdurerande brott är brott som anses pågå under hela den tid som ett visst tillstånd varar, såsom kidnappning eller fortkörning. Fortkörning pågår så länge föraren kör över tillåten hastighet. Den som gör sig skyldig till kidnappning som pågår exempelvis flera månader gör sig således endast skyldig till ett brott.
Så om jag kört för fort hela sträckan mellan Skellefteå till Umeå är fortkörningen endast ett brott. Om jag saktat ned då och då så att jag kör lagligt är det ett nytt brott varje gång jag gasar på så pass mycket att jag åter kör för fort.
För att ”bara” åka fast för en fortkörning kan det bli så att den som kört för fort påstår att han eller hon kört för fort hela sträckan mellan Skellefteå-Umeå. Om fortköraren erkänner att farten mellan de olika fartkamerorna varit laglig riskerar fortköraren nämligen att dömas för fortkörning vid varje fartkamera.
Men om en domstol skulle se fortkörning som endast ett brott under en så lång sträcka som 13 mil är en fråga som jag inte vet svaret på i praktiken. Det måste först prövas i domstol och för att få den prövningen får någon annan än jag köra för fort vid flera fartkameror. Jag är inte så nyfiken på svaret att jag själv avser att köra för fort. Det kan dock krävas att den som kör för fort kommer med invändningen om att det rör sig om ett perdurerande brott. Det är inte säkert att polisen vet om detta.
Ett annat ord du säkert hör talas om är nödvärn. I dagligt tal brukar många säga att man får använda våld i nödvärn, men inte mer än nöden kräver. Det är fel. Man får enligt lagen använda våld i nödvärn, men våldet inte får vara uppenbart oförsvarligt. Är våldet uppenbart oförsvarligt kan man själv dömas för brott. I vissa fall får man dock även använda uppenbart oförsvarligt våld och det när omständigheterna varit sådana att man svårligen kunnat besinna sig. Ibland kan man bli så arg att det är svårt att besinna sig som exempelvis när man avvärjer ett pågående övergrepp på någon som är försvarslös.
Nöd är en annan juridisk term. Den termen ska inte sammanblandas med fattigdom eller misär. Med nöd avses ett svårt eller farligt läge (på grund av exempelvis en olycka). Ett vannligt nödläge är att någon blir akut sjuk och att frågan uppkommer om man får köra den sjuke till akuten i för hög hastighet eller kanske med alkohol i kroppen. Nöden kan innebära att nämnda handlingar är ursäktliga, exempelvis om man befann sig på en plats där ingen hade tillgång till telefon eller annan möjlighet att påkalla ambulans. Eller att det inte fanns någon ambulans tillgänglig. Det senare är ett problem kan uppkomma då och då i norrlands inland.
En term du nog inte hört något om är putativ nödvärn eller putativ nöd. Det betyder att det inte var nöd eller nödvärn, men att någon agerat för att han eller hon trott att det var en nödvärns- eller nödsituation. Det kan räcka med att man tror att det var en nödvärns eller nödsituation för att undgå ansvar.
Nödrätten skall dock användas restriktivt. Kan man ringa ambulans är det ingen bra idé att skjutsa någon i fyllan till sjukhuset. Kan man lösa en situation utan att använda våld bör det alternativet användas.
Högsta Domstolen (HD) har prövat begreppet nödsituation när en man sköt en varg för att freda sin får (NJA 2004 s 786). HD ansåg att utrymmet för att i nöd skjuta ett så sällsynt djur som en varg är mycket begränsad. Det räckte inte att så skett för att skydda sina får. Fåren ansågs betydligt mindre skyddsvärda än vargen. Den som sköt vargen fälldes därför för brott. Det ansågs dock vid straffmätningen vara en förmildrande omständighet att vargen sköts för att freda sina egna djur och påföljden blev därför villkorlig dom och böter i stället för fängelse. Om det hade varit fråga om vanlig tjuvjakt hade mannen fått ett långt fängelsestraff.
Motsatsen till perdurerande brott är de brott som anses vara begångna vid ett visst tillfälle. Jag fick nyligen tillfälle att fundera på om nedskräpning är ett perdurerande brott eller inte. Om man exempelvis skräpat ned på sin egen tomt och skräpet ligger kvar år efter år kan man dömas för detta eller blir brottet med tiden preskriberat. Till min glädje kunde jag notera att
jag inte behövde fundera länge på den frågan. HD har i ett avgörande från 1992 (NJA 1992
s 126) bestämt att brottet anses begånget från det att den nedskräpande handlingen vidtogs. Om så inte vore fallet skulle nämligen många nedskräpningsbrott inte bli preskriberade eftersom det kan ta lång tid för naturen att bryta ned skräp. I vissa fall längre än en människas livstid.
Brottet nedskräpning är inte ett perdurerande brott trots att brottet i praktiken pågår så länge skräpet ligger och skräpar. HD:s dom vilar på sunt förnuft. Det får helt enkelt inte vara så att nedskräpning blir brott som ska utredas långt efter nedskräpningstillfället. Polisens resurser måste användas till annat.
Preskriptionstiden för nedskräpning är 2 år från det att brottet begicks.
Att brottet är preskriberat hindrar inte kommunerna från att förelägga markägaren eller den som skräpat ned att ta bort skräpet. Så städa efter sig kan man få göra även om brottet är preskriberat.
måndag 21 november 2011
söndag 6 november 2011
Medling i vårdnadstvister
Jag har arbetat med vårdnadstvister sedan början av 1990-talet. Jag vet inte hur många mål jag varit ombud i, men det rör sig om 100-tals mål. Jag har varit ombud för antingen mamman eller pappan. Barnen har inga egna ombud, fastän målen alltid handlar om barnens bästa.
Vårdnadstvister kan förvärra den konflikt som redan finns mellan föräldrarna. För det gäller att i vårdnadstvister bevisa att den andra föräldern har fel och att man själv har rätt. Då gäller det att berätta om den andra förälderns brister och sina egna goda egenskaper. Det gäller dock att klienterna håller tungan rätt i mun så att det inte framstår som förtal av den andra föräldern och skryt om sina egna egenskaper.
Som ombud vet jag att barnen många gånger hamnar i kläm. En metod för att få parterna d.v.s. föräldrarna att komma överens är via medling. En lagändring som kom 2006.
Lagändringen från 2006 återfinner man i föräldrabalkens 6 kapitel 18 a §. Där står följande:
”Rätten får uppdra år en medlare att försöka få föräldrarna att nå en samförståndslösning som är förenlig med barnets bästa. Rätten kan lämna medlaren närmare anvisningar om vad han eller hon skall iaktta när uppdraget fullgörs.
Medlaren skall inom den tid som rätten bestämmer lämna en redogörelse för de åtgärder som har vidtagit. Tiden får inte sättas längre en fyra veckor. Rätten får dock förlänga tiden, om det finns förutsättningar att nå en samförståndslösning.
Medlaren har rätt till skälig ersättning för arbete, tidsspillan och utlägg som uppdraget krävt.
Rätten beslutar om ersättningen. Ersättningen betalas av allmänna medel.”
Det är nästan alltid bäst med en samförståndslösning. Därför har lagen tillförts möjligheten till medling. Det är också bra för barnet att veta att det som ska gälla är vad föräldrarna själva kommit överens om och inte ett beslut av utomstående som gjort någon av föräldrarna besviken. Barn får lugn och ro av att föräldrarna kan samarbeta. Medling skall det dock bara bli fråga om när en samförståndsbedömning är det bästa för barnet. Domstolen måste alltid ta ställning till den frågan. En samförståndslösning kan vara fel i vissa fall, såsom i fall där ena föräldern uppenbarligen inte är lämplig som förälder.
Domstolen bör dessutom endast förordna om medling i fall där det finns förutsättningar att medlingen lyckas. Vad parterna och ombuden har för uppfattningen kring den frågan måste domstolen ta till sig. Om två erfarna ombud säger att medling inte har förutsättningar att lyckas bör domstolen lyssna på ombuden.
I ett vårdnadsmål blir parterna kallade ganska omgående till en muntlig inledande förhandling i domstolen (muntlig förberedelse). Då ska domstolen – domaren – agera som medlare. Domaren som handlägger målet kan dock inte alltid gå så långt i sina försök att medla eftersom domaren även ska döma i målet. Den som utses till medlare har större möjligheter att lämna olika förslag till föräldrarna och medlaren kan ”bolla” olika förslag fram och tillbaka med föräldrarna. Medlaren kan också vara mer frispråkig än en domare. Medlaren kan skälla lite på föräldrarna, men framförallt vara öppenhjärtlig. Ge sin syn på saken ur barnens perspektiv.
En medlare bör dock bara utses om det dessförinnan varit samarbetssamtal i kommunal regi som misslyckats. Det är medling i kommunal regi som i första hand gäller. Medling sker således i normalfallet endast i mål som är mycket svåra att lösa. Lagstiftaren har därför betonat att till medlare skall endast utses någon som har stor erfarenhet eller av annat skäl är särskilt kvalificerad. Att vara medlare är således inget för en nybörjare.
För att få föräldrarna att i svåra mål lyssna på en medlare krävs ofta att föräldrarna känner tillit till medlaren. Det är erfarenhet och kvalifikationer som skapar den tilliten. Medlaren bör inledningsvis därför berätta en del om sin yrkesmässiga bakgrund till föräldrarna.
Medling kostar inget för föräldrarna. Som framgår av lagtexten är det en kostnad som stannar på staten. Det är således en form av fri rättshjälp. Det är därför något föräldrarna för det mesta bör acceptera. Och det särskilt mot bakgrund av att domstolen endast utser personer som är särskilt lämpade till att vara medlare (även om alla medlare i praktiken inte kan vara lika bra och en och annan kan nog vara dålig).
Så du som hamnar i en svår vårdnadstvist eller känner någon som är i den situationen bör fundera på medling, om ingen annan redan tagit upp det förslaget. Det är värt att pröva. Det kan ju leda till en bra lösning för alla, inte minst för det barn tvisten avser.
Trevlig helg. Ska ni grilla ute? Skönare höstväder kan jag inte minnas.
Vårdnadstvister kan förvärra den konflikt som redan finns mellan föräldrarna. För det gäller att i vårdnadstvister bevisa att den andra föräldern har fel och att man själv har rätt. Då gäller det att berätta om den andra förälderns brister och sina egna goda egenskaper. Det gäller dock att klienterna håller tungan rätt i mun så att det inte framstår som förtal av den andra föräldern och skryt om sina egna egenskaper.
Som ombud vet jag att barnen många gånger hamnar i kläm. En metod för att få parterna d.v.s. föräldrarna att komma överens är via medling. En lagändring som kom 2006.
Lagändringen från 2006 återfinner man i föräldrabalkens 6 kapitel 18 a §. Där står följande:
”Rätten får uppdra år en medlare att försöka få föräldrarna att nå en samförståndslösning som är förenlig med barnets bästa. Rätten kan lämna medlaren närmare anvisningar om vad han eller hon skall iaktta när uppdraget fullgörs.
Medlaren skall inom den tid som rätten bestämmer lämna en redogörelse för de åtgärder som har vidtagit. Tiden får inte sättas längre en fyra veckor. Rätten får dock förlänga tiden, om det finns förutsättningar att nå en samförståndslösning.
Medlaren har rätt till skälig ersättning för arbete, tidsspillan och utlägg som uppdraget krävt.
Rätten beslutar om ersättningen. Ersättningen betalas av allmänna medel.”
Det är nästan alltid bäst med en samförståndslösning. Därför har lagen tillförts möjligheten till medling. Det är också bra för barnet att veta att det som ska gälla är vad föräldrarna själva kommit överens om och inte ett beslut av utomstående som gjort någon av föräldrarna besviken. Barn får lugn och ro av att föräldrarna kan samarbeta. Medling skall det dock bara bli fråga om när en samförståndsbedömning är det bästa för barnet. Domstolen måste alltid ta ställning till den frågan. En samförståndslösning kan vara fel i vissa fall, såsom i fall där ena föräldern uppenbarligen inte är lämplig som förälder.
Domstolen bör dessutom endast förordna om medling i fall där det finns förutsättningar att medlingen lyckas. Vad parterna och ombuden har för uppfattningen kring den frågan måste domstolen ta till sig. Om två erfarna ombud säger att medling inte har förutsättningar att lyckas bör domstolen lyssna på ombuden.
I ett vårdnadsmål blir parterna kallade ganska omgående till en muntlig inledande förhandling i domstolen (muntlig förberedelse). Då ska domstolen – domaren – agera som medlare. Domaren som handlägger målet kan dock inte alltid gå så långt i sina försök att medla eftersom domaren även ska döma i målet. Den som utses till medlare har större möjligheter att lämna olika förslag till föräldrarna och medlaren kan ”bolla” olika förslag fram och tillbaka med föräldrarna. Medlaren kan också vara mer frispråkig än en domare. Medlaren kan skälla lite på föräldrarna, men framförallt vara öppenhjärtlig. Ge sin syn på saken ur barnens perspektiv.
En medlare bör dock bara utses om det dessförinnan varit samarbetssamtal i kommunal regi som misslyckats. Det är medling i kommunal regi som i första hand gäller. Medling sker således i normalfallet endast i mål som är mycket svåra att lösa. Lagstiftaren har därför betonat att till medlare skall endast utses någon som har stor erfarenhet eller av annat skäl är särskilt kvalificerad. Att vara medlare är således inget för en nybörjare.
För att få föräldrarna att i svåra mål lyssna på en medlare krävs ofta att föräldrarna känner tillit till medlaren. Det är erfarenhet och kvalifikationer som skapar den tilliten. Medlaren bör inledningsvis därför berätta en del om sin yrkesmässiga bakgrund till föräldrarna.
Medling kostar inget för föräldrarna. Som framgår av lagtexten är det en kostnad som stannar på staten. Det är således en form av fri rättshjälp. Det är därför något föräldrarna för det mesta bör acceptera. Och det särskilt mot bakgrund av att domstolen endast utser personer som är särskilt lämpade till att vara medlare (även om alla medlare i praktiken inte kan vara lika bra och en och annan kan nog vara dålig).
Så du som hamnar i en svår vårdnadstvist eller känner någon som är i den situationen bör fundera på medling, om ingen annan redan tagit upp det förslaget. Det är värt att pröva. Det kan ju leda till en bra lösning för alla, inte minst för det barn tvisten avser.
Trevlig helg. Ska ni grilla ute? Skönare höstväder kan jag inte minnas.
Etiketter:
föräldrabalken,
Högsta domstolen,
medling,
ombud,
vårdnadsmål,
vårdnadstvister
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)