Är fortkörning ett perdurerande brott och får man skjuta varg i en nödsituation?

Jag kör ofta mellan Skellefteå och Umeå, inte minst i mitt arbete som advokat. Vid bilresorna får man tid över att fundera på ett och annat. Allt för ofta blir det juridiska frågor som tar upp ens tid. Man är nog lite yrkesskadad. Resan Skellefteå-Umeå rör sig om en sträcka om cirka 13 mil. Utmed E 4:a vägen finns flera fartkameror. Jag tror mig veta att alla kameror inte är på. Det ska bara vara någon eller några som används samtidigt, men låt säga att alla kameror är på och att exempelvis jag kör för fort vid samtliga vägkameror. Ska jag i så fall dömas för fortkörning varje gång jag fotades eller endast för en fortkörning? Sådana funderingar kan dyka upp i mitt huvud. Man är advokat även i de privata tankarna. Jag är dock som de flesta av oss en ögontjänare, vilket innebär att jag inte kör för fort vid någon fartkamera. Med det inte sagt att jag annars kör för fort. Det har dock hänt och det kommer nog att hända igen. Fartkameror får oss dock att tänka på farten. Det är positivt.

Fortkörning är ett perdurerande brott. Perdurerande brott är brott som anses pågå under hela den tid som ett visst tillstånd varar, såsom kidnappning eller fortkörning. Fortkörning pågår så länge föraren kör över tillåten hastighet. Den som gör sig skyldig till kidnappning som pågår exempelvis flera månader gör sig således endast skyldig till ett brott.

Så om jag kört för fort hela sträckan mellan Skellefteå till Umeå är fortkörningen endast ett brott. Om jag saktat ned då och då så att jag kör lagligt är det ett nytt brott varje gång jag gasar på så pass mycket att jag åter kör för fort.

För att ”bara” åka fast för en fortkörning kan det bli så att den som kört för fort påstår att han eller hon kört för fort hela sträckan mellan Skellefteå-Umeå. Om fortköraren erkänner att farten mellan de olika fartkamerorna varit laglig riskerar fortköraren nämligen att dömas för fortkörning vid varje fartkamera.

Men om en domstol skulle se fortkörning som endast ett brott under en så lång sträcka som 13 mil är en fråga som jag inte vet svaret på i praktiken. Det måste först prövas i domstol och för att få den prövningen får någon annan än jag köra för fort vid flera fartkameror. Jag är inte så nyfiken på svaret att jag själv avser att köra för fort. Det kan dock krävas att den som kör för fort kommer med invändningen om att det rör sig om ett perdurerande brott. Det är inte säkert att polisen vet om detta.

Ett annat ord du säkert hör talas om är nödvärn. I dagligt tal brukar många säga att man får använda våld i nödvärn, men inte mer än nöden kräver. Det är fel. Man får enligt lagen använda våld i nödvärn, men våldet inte får vara uppenbart oförsvarligt. Är våldet uppenbart oförsvarligt kan man själv dömas för brott. I vissa fall får man dock även använda uppenbart oförsvarligt våld och det när omständigheterna varit sådana att man svårligen kunnat besinna sig. Ibland kan man bli så arg att det är svårt att besinna sig som exempelvis när man avvärjer ett pågående övergrepp på någon som är försvarslös.

Nöd är en annan juridisk term. Den termen ska inte sammanblandas med fattigdom eller misär. Med nöd avses ett svårt eller farligt läge (på grund av exempelvis en olycka). Ett vannligt nödläge är att någon blir akut sjuk och att frågan uppkommer om man får köra den sjuke till akuten i för hög hastighet eller kanske med alkohol i kroppen. Nöden kan innebära att nämnda handlingar är ursäktliga, exempelvis om man befann sig på en plats där ingen hade tillgång till telefon eller annan möjlighet att påkalla ambulans. Eller att det inte fanns någon ambulans tillgänglig. Det senare är ett problem kan uppkomma då och då i norrlands inland.

En term du nog inte hört något om är putativ nödvärn eller putativ nöd. Det betyder att det inte var nöd eller nödvärn, men att någon agerat för att han eller hon trott att det var en nödvärns- eller nödsituation. Det kan räcka med att man tror att det var en nödvärns eller nödsituation för att undgå ansvar.

Nödrätten skall dock användas restriktivt. Kan man ringa ambulans är det ingen bra idé att skjutsa någon i fyllan till sjukhuset. Kan man lösa en situation utan att använda våld bör det alternativet användas.

Högsta Domstolen (HD) har prövat begreppet nödsituation när en man sköt en varg för att freda sin får (NJA 2004 s 786). HD ansåg att utrymmet för att i nöd skjuta ett så sällsynt djur som en varg är mycket begränsad. Det räckte inte att så skett för att skydda sina får. Fåren ansågs betydligt mindre skyddsvärda än vargen. Den som sköt vargen fälldes därför för brott. Det ansågs dock vid straffmätningen vara en förmildrande omständighet att vargen sköts för att freda sina egna djur och påföljden blev därför villkorlig dom och böter i stället för fängelse. Om det hade varit fråga om vanlig tjuvjakt hade mannen fått ett långt fängelsestraff.

Motsatsen till perdurerande brott är de brott som anses vara begångna vid ett visst tillfälle. Jag fick nyligen tillfälle att fundera på om nedskräpning är ett perdurerande brott eller inte. Om man exempelvis skräpat ned på sin egen tomt och skräpet ligger kvar år efter år kan man dömas för detta eller blir brottet med tiden preskriberat. Till min glädje kunde jag notera att
jag inte behövde fundera länge på den frågan. HD har i ett avgörande från 1992 (NJA 1992
s 126) bestämt att brottet anses begånget från det att den nedskräpande handlingen vidtogs. Om så inte vore fallet skulle nämligen många nedskräpningsbrott inte bli preskriberade eftersom det kan ta lång tid för naturen att bryta ned skräp. I vissa fall längre än en människas livstid.
Brottet nedskräpning är inte ett perdurerande brott trots att brottet i praktiken pågår så länge skräpet ligger och skräpar. HD:s dom vilar på sunt förnuft. Det får helt enkelt inte vara så att nedskräpning blir brott som ska utredas långt efter nedskräpningstillfället. Polisens resurser måste användas till annat.

Preskriptionstiden för nedskräpning är 2 år från det att brottet begicks.

Att brottet är preskriberat hindrar inte kommunerna från att förelägga markägaren eller den som skräpat ned att ta bort skräpet. Så städa efter sig kan man få göra även om brottet är preskriberat.

Dålig ersättning till dig när rättsväsendet klantat till det

De flesta som blir frihetsberövade har gjort någon dumhet. Annars brukar man inte bli frihetsberövad.

Om polisen berövar dig din frihet och polisen dessutom beslutat att så skall ske så är du gripen. Det är endast i brådskande fall polisen får ta beslut om gripanden. Det behöver inte vara brott på vilken påföljden kan bli fängelse.

Vem som helst får dessutom gripa den som påträffas på bar gärning eller flyende fot, men då måste det vara fråga om ett brott på vilket fängelse kan följa. Den gripne ska då skyndsamt överlämnas till närmaste polisman.

Om åklagaren beslutar att du ska frihetsberövad är du anhållen. Åklagarens beslut verkställs ofta av polisen.

Gripen eller anhållen kan man bara vara en kortare tid. För att du skall vara frihetsberövad en längre tid måste domstol besluta om häktning. Begäran om häktning skall lämnas in till tingsrätten senast kl 12.00 tredje dagen efter anhållningsbeslutet.

Häktningsförhandling hålls senast fyra dagar efter gripandet eller att anhållningsbeslutet verkställdes.

Den som sitter häktad kan begäras omhäktad många gånger. Tiden i häktet kan således bli mycket lång. Under den tid man sitter häktad har man ofta fulla restriktioner, vilket betyder förbud att ha kontakt med omvärlden, så som att se på TV, läsa tidningar o s v. För många är det en mycket psykiskt påfrestande tid.

Den häktade har kontakt med sin advokat, men är det fulla restriktioner får advokaten inte föra meddelande till den häktade eller från den häktade. Vill den häktade med fulla restriktioner ha kontakt med omvärlden måste den häktade be åklagaren eller tingsrätten om tillstånd till detta. Det kan bli så att åklagaren exempelvis tillåter den häktade att läsa vissa böcker eller framföra en hälsning till sin fru eller sina barn.

Denna gång ska bloggen inte handla om de som suttit skyldigt häktade, utan om de som suttit oskyldigt häktade.

Det vanliga är således att den som suttit häktad är skyldig till brott. Ofta handlar det om mycket allvarliga brott. Men då och då visar det sig att den som suttit häktad varit oskyldig. Den som oskyldigt suttit häktad tror att hävandet av häktningen är detsamma som att den jobbiga tiden är över. Så är sällan fallet. Efter häktningen kommer en ny jobbig tid. Den häktade får veta vad som stått om den häktade i tidningar och vad som sagts om den häktade i TV. Den häktade får dessutom ofta ta del av vad som stått om den häktade på internet.

Den häktade kan i TV, i tidningar eller på internet ha fått ett smeknamn, som den 35-årige mördaren, den 47-årige porrkungen, den 23-årige pedofilen eller andra ännu mindre tilltalande smeknamn.

Om den häktade kommer från en mindre ort vet många via ryktesspridning vem den häktade är och på hans (eller hennes) arbetsplats vet alla vem han är. Alla utan undantag.

Den häktade har en jobbig tid framför sig. Många kommer att kräva svar, så som om den häktade varit skyldig till något. Vissa kommer undvika den häktade, för att så att säga inte behöva smittas av den häktades dåliga rykte.

Som tur är för den häktade har vi en lag om ersättning vid frihetsberövande. Det oturliga är att den lagen inte ger tillräckligt i ekonomisk ersättning. Lagen är helt enkelt inte bra nog.

Lagen

Lagen ger den frihetsberövade rätt till ersättning för kränkning (lidande) de dagar frihets-berövandet varade. Det brukar utgå ersättningen med 1 000 kr per dag. Den ersättningen är skattefri. Lidandet pågår dock för många lång tid även efter att häktningen hävts. Till det lidandet klingat av borde ersättning för lidande få utgå, men det kräver en lagändring.

Lagen ger den frihetsberövade full ersättning för inkomstförlust de dagar den häktade gjort inkomstförlust under häktningen. Den häktade brukar dock inte orka arbeta omgående efter en häktning och gör därför ofta inkomstförlust som inte ersätts. Många gånger handlar det om en betydande inkomstförluster.

Den som suttit frihetsberövad kan ofta ha gått miste om framtida inkomster för att arbetsgivaren under den tid den frihetsberövade satt häktad lagt över framtida arbetsuppgifter den häktade skulle haft på andra personer. Arbetsgivaren vågade inte chansa att häktningen skulle hävas och sannolikt har arbetsgivaren tvivlat på den häktade i skuldfrågan. Det är förståligt, för under tiden det rådde fulla restriktioner fick arbetsgivaren inte veta något alls, annat än att den anställde satt häktad för ett allvarligt brott.

Lagen ger den häktade rätt till ersättning för advokatkostnader som har samband med att sammanställa skadeståndsanspråket. Advokaten skall samla in handlingar från gripandet, anhållandet, häktningen, vad det stått i media, intyg från arbetsgivaren angående arbetsförlust och ofta intyg från psykiatrin till styrkande av att klienten tagit illa vid sig av att sitta oskyldigt häktad. Därefter skall advokaten skriva en inlaga med begäran om skadestånd och bifoga de handlingar som talar för att skadestånd bör utgå. För det arbetet brukat staten anse att advokaten som mest ska lägga ned två timmars arbete. Om advokaten inte är klar på två timmar arbetar de flesta advokater ändå den tid det tar. Ofta gratis. Det går inte att slarva fram en inlaga. Men betalt för mer än två timmars advokatarbete får sällan den häktade av staten.

Jag anser att samhället inte tar hand om de som suttit oskyldigt häktade. De borde ha lika mycket rätt till hjälp som till vilket brottsoffer som helst, men det kanske är en mycket dum jämförelse. Jag vet nämligen att många brottsoffer lider stor nöd på hjälp, vilket är ett ämne jag avser att återkomma till senare. Men de som suttit oskyldigt häktade bör ses som brottsoffer. De har berövats sin frihet, utan att vara skyldiga till brott.

Det är de svaga i vårt samhälle som ofta råkar illa ut. De drabbas av mycket elände, men de brukar sällan klaga i första taget. I samhället kan alla hamna bland de svaga. Det räcker med att läsa om omsorgen av äldre i vissa kommuner, såsom i Boden senast. Frukost kl 10.00, lunch kl 11.00. Så illa behandlas inte ens någon inom Kriminalvårdens murar. Där råder bättre villkor.

Men att en grupp i vårt samhälle behandlas illa betyder aldrig att det är acceptabelt att någon annan grupp i vårt samhälle också behandlas illa. Det är ”bara” bevis på pågående brister i vårt samhälle. Och en sak vet vi. När det är valår kommer den stora gruppen av pensionärer att lovas än det ena och än det andra. För den gruppen är viktig för politikerna under valåren.

De som suttit oskyldigt frihetsberövade eller kommer att sitta oskyldigt frihetsberövade kommer knappast att få några vallöften. För ingen väljare har tänkt sig en framtid som oskyldigt frihetsberövad eller att ens att riskera att behöva bli drabbad av ett sådant fruktansvärt och ofta förödande livsöde. Förödande för att många anser att den som suttit oskyldigt häktad måste väl ändå vara skyldig till något. Ingen rök utan eld. Den oskyldigt häktade bär således inte sällan med sig en osynlig boja av att ha varit häktad.

En sann historia

Slutligen ska jag nämna en sann historia om en klient som satt oskyldigt häktad. Det var en man som hade umgåtts med några andra män en sommardag. Dagen hade de ägnat åt att dricka sig berusade i centrala Skellefteå och sannolikt hade någon eller några ringt polisen för att männen störde ordningen genom att vara högljudda. Polisen kom till platsen och min klient blev gripen för fylleri på allmän plats. Övriga kompisar han smita undan polisen. Efter bara några timmar i en cell på Skellefteå polisstation ansåg polisen att min klient var tillräckligt nykter för att släppas.

Min klient var inte från Skellefteå och inte heller från Sverige. Samma sak med klientens kompisar, som sannolikt redan lämnat Skellefteå med buss. Klienten sökte nämligen sina vänner under flera timmar, men utan framgång. Mot kvällen blev det ganska kallt ute. Det hade varit en sval sommardag och det blev en kall kväll och natt. Klienten började frysa mycket och han hade inga pengar till vare sig hotell eller buss. Klienten gick därför tillbaka till polisstationen och frågade om hjälp.

Hjälpen blev att en polisman lovade att ringa de sociala myndigheterna. Polismannen sa att någon från det sociala skulle komma inom kort och att min klient måste vänta utanför polishuset till någon från det sociala kunde komma. Klienten som varken kan svenska eller engelska förstod ändå att någon skulle komma och hjälpa honom, men mer än så förstod han inte. Tiden gick och klienten började frysa allt mer. Till slut frös klienten så mycket att han kände att han måste få komma in på polisstationen och värma sig. Klienten ringde på polishuset, men nu var det kväll och ingen svarade. Klienten knackade på dörrar och fönster, men ingen svarade.

I ovan nämnd situation hoppade klienten över ett stängsel för att pröva på att knacka på de fönster och dörrar som fanns inom det inhägnade polisområdet. Alla knackningar var dock förgäves. Ingen öppnade någon dörr eller något fönster.

I det inhägnade området stod en polisbil. Min klient valde då att sätta sig i polisbilen för att värma sig. Då dök polisen upp och grep min klient som blev misstänkt för att försöka stjäla bilen. Min klient kunde ingen svenska och ingen engelska. Poliserna kunde inte förstå det språk min klient behärskade. Det blev därför så att polisen grep min klient. Gripandet var lätt att förstå. Om klienten kunnat svenska hade det hela sannolikt slutat med att polisen hjälpt min klient att få kontakt med någon inom socialtjänsten.

Några dagar senare blev det häktningsförhandling och med tolkens hjälp förstod jag att min klient hade frusit så mycket att han i det närmaste hade försökt bryta sig in i polishuset, dock utan att lyckas. Jag förstod att klienten inte tänkte ta polisbilen som stod inom ett inhägnat område. Som klienten sa ”Det hade krävts en pansarvagn för att köra sig ut från det stängda området.” Min klient har dessutom inget körkort (han kan inte ens köra bil) och han har mycket dålig syn.

Vid häktningen försvarade jag således en person misstänkt för försök till bilstöld, som egentligen försökt ta sig in i polishuset för att slippa frysa, men som till slut gett upp och satt sig i en olåst polisbil för att värma sig. Jag tog för givet att klienten skulle släppas vid häktningen. Det var i mina ögon helt uppenbart att klienten inte hade för avsikt att stjäla polisbilen.

Klienten blev dock häktad och fick sitta ungefär en vecka i häkte varefter det blev förhandling i målet. Klienten blev förstås friad. Klienten har dock inte haft något lidande av häktningen i efterhand. Han var inte från Sverige och häktningen kommer inte på något sätt påverka hans framtid negativt. Men oskyldigt häktad, det var han. Han var så oskyldig man kan vara till det brott han satt häktad för. Häktningen har dock sin förklaring i språkligt missförstånd och om en felaktig häktning kan vara mindre allvarlig är detta ett sådant undantagsfall.