Barnombud i vårdnadsmål – så ser det ut i praktiken!

Advokatsamfundet och Barnombudsmannen är några av de tungt vägande instanser som har påtalat behovet av att våra domstolar bör ges möjlighet att utse ett särskilt biträde för barnet/barnen i vissa vårdnadsmål, i vart fall i särskilt konfliktfyllda sådana. Det är en uppfattning jag ansluter mig helhjärtat till. Som jag tidigare har påpekat
är det en klar brist i vårt rättssystem att denna möjlighet inte redan finns.

För den som värnar barnens rättigheter – det må vara i mobbningsmål, vårdnadstvister och andra typer av mål – är det väldigt intressant att ta del av erfarenheterna från de (många) rättssystem där domstolarna faktiskt redan har möjlighet att ge barnet/barnen en advokat eller annat juridiskt kunnigt biträde.

De rättsordningar jag talar om är först och främst olika delstater i USA, där advokater för barn i vårdnadsmål har funnits längst. På senare tid har även Nya Zeeland och Norge infört denna möjlighet i sina respektive rättsordningar.

Nu tänker jag passa på att ge en översiktlig introduktion till hur detta ser ut i praktiken.

Kanske kan en och annan kollega i rättsväsendet tycka att jag nedan presenterar fakta på ett godtyckligt sätt. (Vi jurister gillar ju i allmänhet inte att uttala oss om innehållet i utländsk rätt.) Mitt syfte är dock inte att göra en lång jämförande utredning (en sådan skulle ta flera år), utan endast ge inblickar i hur systemen med ”barnadvokater” i vårdnadsmål ter sig i verkligheten.

USA, Nya Zeeland och Norge: regleringen i korthet

När man talar om juridisk representation för barn i vårdnadsmål betecknas detta på olika sätt beroende på rättssystem. Man talar härvidlag om:

1. (Family law) Guardian ad litem och/eller Counsel for the child (delstater i USA),

2. Lawyer for the child (Nya Zeeland), samt

3. Advokat eller annen representant for barnet (Norge).

Dessa juridiska biträden kan i ett flertal delstater i USA, Norge och Nya Zeeland utses inte bara som i Sverige (såsom t ex i mål om omhändertagande av unga eller ensamkommande flyktingbarn) utan även i vårdnads-, boende- och/eller umgängesärenden.

Det amerikanska uttrycket ”guardian ad litem” betyder ungefär en ”förmyndare för tvistemålet”. Följande sammanställning är en översikt över regleringen om ”barnadvokater” i vårdnadsmål runtom i USA. Genomgången, som även tar upp en del historik, har några år på nacken, så man kan utgå från att en del ändringar i gällande rätt kan ha skett sedan dess i de olika delstaterna. Domstolspraxis, som har mycket stor tyngd i USA, är förstås av särskilt intresse, men det vore en omöjlig uppgift (det skulle som sagt kräva ett antal år) att här gå igenom exakt hur gällande rätt ser ut i ett så stort antal delstater.

I vilket fall som helst finns det i en majoritet av USA:s delstater möjlighet att utse en ”guardian ad litem” eller ”counsel for the child” i samband med vårdnads-, boende- och umgängesärenden. Eftersom varje delstat har sin egen rättsordning har varje delstat sina egna rekvisit för när ett ombud ska utses samt kring vilka uppgifter ombudet har. I Oregon måste exempelvis ett särskilt biträde för barnet utses om barnet begär det, medan domstolarna i Vermont är skyldiga att utse ett ombud för barnet om barnet själv är vittne i målet.

På Nya Zeeland regleras frågan om juridiskt biträde för barn i vårdnadsmål i artikel 162 i Family Proceedings Act:

Av detta lagrum framgår att rätten, i samband med att den prövar ett familjerättsligt mål (om den är övertygad om att det är nödvändigt eller önskvärt), kan utse en advokat eller annat juridiskt ombud för att hjälpa domstolen eller representera ett barn som är föremål för målet eller på annat sätt part i målet.

I Norge stadgas en möjlighet för rätten att se till att barnet får ett eget ombud i barneloven § 61 nr 5. Rätten kan enligt detta lagrum, då det finns särskilda skäl, utse en advokat eller annan representant för barnet för att ta tillvara barnets intresse i samband med rättegången. Bestämmelsen kan du läsa via följande länk.

Utbildningskrav m m

På amerikanskt håll finns ett obegränsat material för dig som vill läsa mer om vilken roll advokater för barn i vårdnadsmål kan ha. Advokatsamfunden och domstolarna i de olika delstaterna tillhandahåller ofta utförlig information. Via advokatsamfundet (State bar) i Wisconsin kan du t ex läsa om hur systemet med särskilda barnombud är utformat där. Och via följande länk kan du läsa mer om barnombudens uppgifter inom ramen för vårdnadsmål i New Hampshire.

De flesta delstater förefaller ha ställt upp utbildningskrav för barnombuden. Ett exempel är Ohio, vars högsta domstol (Supreme Court of Ohio) slagit fast att barnombud måste genomgå en introduktionskurs samt ett visst antal utbildningstimmar varje år.

Ett sådant krav har enligt min uppfattning klara fördelar, eftersom det är viktigt att advokater och andra jurister har kompetens särskilt på barnpsykologins område om vi i framtiden ska ha barn som klienter i vårdnadsmål. Som jag skrev i ett annat blogginlägg
innebär det ju inte precis att man är expertpsykolog bara för att man är jurist. Förutfattade meningar om barnpsykologi från domstolars och advokaters (och för den delen även socialsekreterares) sida kan, i kombination med avsaknaden av ett eget ombud som för barnets talan, göra fruktansvärt stor skada.

Här i landet vore det därför en välkommen uppgift för både domare och advokater att ta ansvar för att bli bättre på att förstå hur barn tänker och reagerar då mamma och pappa tvistar om dem. Sådan fortbildning borde gå hand i hand med att barnombud i vårdnadsmål införs i svensk rätt!

(Man måste här understryka inte bara barnpsykologisk kompetens utan även frågan om juridisk kompetens. Runtom i USA finns olika lösningar, och det är inte alltid som barnombudet måste vara juridiskt kompetent. Min bestämda uppfattning är dock att det för barnets skull alltid är önskvärt med ett juridiskt kompetent biträde. En advokat är helt enkelt bäst lämpad att stå upp för barnets rättigheter inför såväl domstolens egna jurister som föräldrarnas ombud, som i regel är advokater. Detta är i mina ögon ett starkt argument för att barnombudet bör vara advokat. Det minskar risken betydligt för att barnets ombud, och därmed barnet, blir överkört under processen.)

Norge: vad är vitsen med barnombud?

Av den norska barnelovens förarbeten framgår att lagstiftaren har ansett att domstolen ska kunna utse en advokat eller annan representant åt barnet i vårdnadsmål bl a i de fall där konflikten mellan föräldrarna är så ”sterk og altoppslukende” att den utgör en svår belastning för barnet.

Barnombudet kan i Norge även utses om anklagelser om sexuella övergrepp är ett dominerande tema i vårdnadsmålet, och andra omständigheter p g a detta inte blir utredda i tillräckligt hög grad. Ett barnombud ska även kunna sättas in av domstolen när föräldrarnas konflikt är svårartad och föräldrarnas ombud anses bidra till att förstärka konflikten. (Tanken tycks alltså vara att ett barnombud kan sättas in som motvikt mot de två andra advokaterna, som företräder mamman och pappan. Just denna tanke upplever jag dock som mindre lyckad, eftersom det faktiskt hör till domstolens förmåga till processledning att se till att föräldrarnas ombud uppför sig professionellt.)

Bestämmelsen om barnombud i vårdnadsmål i Norge är, enligt barnelovens förarbeten, en undantagsbestämmelse. Den norska lagstiftaren har ansett att bestämmelsens viktigaste användningsområde är att tillvarata barnets intressen.

Bestämmelsen anses vara aktuell i synnerhet i förhållande till äldre barn, som har behov av hjälp för att främja sina intressen. Detta eftersom barn inte har partsrättigheter i vårdnadsmål. Mot bakgrund av vad som anses vara ett barnombuds huvuduppgifter har man sammanfattningsvis ansett att det i regel är mest lämpligt att utse en advokat för att fylla denna funktion.

Nya Zeeland: grundläggande information

I en informationsbroschyr från de nyazeeländska domstolarna finns grundläggande information under den sympatiska rubriken ”Children have rights”. Här konstateras att när en vårdnadstvist inte har kunnat lösas genom familjerådgivning eller medling – och då det är troligt att det kommer att handläggas av domstol – så kommer domstolen i regel utse en advokat för barnet.

Barnadvokatens jobb är, enligt de nyazeeländska domstolarna, att träffa barnet för att ta reda på vad de anser om tvisten och hur den kan lösas, samt att representera barnet, barnets intressen och barnets bästa under tiden målet prövas. Barnets advokat är ”the child’s lawyer, and no-one else’s”.

Kort och koncis information, som ger intrycket av att man på Nya Zeeland verkligen gör allvarliga ansträngningar för att värna barnets rätt. Dessutom förefaller det vara klart att barnets ombud inte har till uppgift att t ex medla mellan föräldrarna, utan att vara ombud ”för barnet, och ingen annan”.

Connecticut: en föregångare!

Tillbaka till USA. Delstaten Connecticut verkar vara en föregångare på barnrättens område. 1981, i ett rättsfall från denna delstat, uttalade Supreme Court of Connecticut att då det är fråga om konfliktfyllda vårdnadsmål bör barnet ha en oberoende juridisk representant. Här kan man således verkligen tala om en modern syn på barnet som en egen individ, med egna rättigheter och intressen i vårdnadsmålet som är värda att ta på allvar och värna. Jag tycker att domstolens egna ord är väl värda att citera:

For the future, we suggest that, in the absence of strong countervailing considerations such as physical urgency or financial stringency, the better course is to appoint independent counsel whenever the issue of child custody is seriously contested.

Och nog kan man hålla med om att ett oberoende biträde för barnet är ”the better course”, d v s det bästa sättet att se till att målet utreds i tillräcklig omfattning och att barnet inte hamnar i skymundan.

Du som vill läsa mer om rättsfallet och om barnadvokater i Connecticut kan göra det via den här länken.

Virginia: ombudets uppgifter

Som avslutning på det här inlägget tänker jag dela med mig av delar av genomgången av barnombuds uppgifter som tillhandahålls av domstolarna i Virginia.

I domstolarnas handbok ”Performance standards for guardians ad litem for children” beskrivs regelverket. Till att börja med ska biträdet vara advokat med relevant utbildning på området. Domstolarna delar upp ombudets uppgifter i olika punkter (A-K), som återges nedan. Regelverket omfattar även motsvarigheten till svenska LVU-ärenden, men följande aspekter av biträdets uppdrag (som jag har valt ut) är särskilt aktuella när det gäller just vårdnadsmål.

På det stora hela är det alldeles utmärkta rekommendationer för hur ett ombud bör arbeta.

A. Träffa barnet personligen

Ombudets uppgift är, till att börja med, att skapa en relation till barnet (klienten). Detta möte bör ske på ett sådant sätt att ombudet kan iaktta barnet och ta reda på barnets önskningar, samt vilket behov som finns av ytterligare utredning och/eller interimistiska beslut från rätten.

Sådana möten bör äga rum innan den första inställelsen i domstol (motsvarande den muntliga förberedelsen), och inte i domstolens lokaler. Mötet bör ske t ex på ombudets kontor, hemma hos barnet eller i skolan, på behörigt avstånd från parterna (föräldrarna) så att barnet kan tala öppet om sin situation.

Det bör finnas tillräckligt med tid mellan intervjun/första mötet och det första framträdandet i rätten, så att ombudet till fullo hinner analysera den information som ombudet har samlat, vidta lämpliga åtgärder, samt formulera meningsfull argumentation och rekommendationer till rätten.

I ärenden som omfattar anklagelser om sexuella och/eller andra övergrepp bör ombudet förlita sig på intervjuer som utförts av rättsläkare eller annan kriminalteknisk expertis, snarare än att utföra en egen oberoende utredning och intervjua barnet om de påstådda övergreppen.

Barnen bör uppmuntras, på ett lämpligt sätt, att ge uttryck för sina farhågor och åsikter. Barnet bör emellertid aldrig känna sig tvingat att säga vem av föräldrarna barnet föredrar eller var det vill bo.

Då det gäller små barn innebär inte barnets ålder och bristande verbala förmåga att ombudet undgår sin skyldighet att träffa barnet. Vid möten med små barn, barn med begränsad språklig förmåga eller barn med funktionshinder måste ombudet i högre grad förlita sig på egna iakttagelser.

B. Utför en oberoende utredning för att säkerställa fakta i målet.

Ombudet ska gå igenom alla relevanta handlingar från rätten, socialtjänsten, läkare, skola och/eller psykiatrin. Ombudet ska intervjua parterna (föräldrarna) och andra med relevant kunskap om barnet.

Ombudet bör göra en oberoende bedömning av alla anklagelser om övergrepp eller vanvård eller fara för barnets säkerhet och hälsa. Detta omfattar (men är inte enbart begränsat till) fysiskt och psykiskt våld, sexuella övergrepp, bristande omsorg, ointresse för barnets skolgång, samt huruvida barnet får bevittna våld eller missbruk i hemmet. Denna bedömning ska ske oavsett om våld, vanvård eller faror påtalas av parterna (föräldrarna) eller inte.

C. Ge barnet rådgivning, på ett sätt som barnet förstår, om processens gång, barnets rättigheter samt barnombudets roll och ansvar.

Ombudet ska bl a se till att barnet vet hur man ska komma i kontakt med ombudet. Om barnet har påtagliga psykologiska besvär bör ombudet tillfråga t ex behandlande läkare om hur man ska framföra information till barnet på bästa sätt.

D. Delta (om det är lämpligt) i medling m m inför huvudförhandlingen.

Om det är lämpligt bör ombudet delta i alla sammanträden inför huvudförhandlingen, inklusive medling. Ombudet bör dessutom agera för att försöka lösa ärendet på ett så fredligt sätt som möjligt. När så krävs bör ombudet emellertid klargöra att ombudet inte har till uppgift att medla mellan föräldrarna.

Ombudets funktion vid sådana möten är att representera, och tala för, barnets bästa. Huvudregeln är att ombudet bör uppmuntra till överenskommelser mellan parterna. I undantagsfall (då ombudet med rätta anser att ett förslag till överenskommelse strider mot barnets bästa) bör ombudet först diskutera dessa farhågor med föräldrarna och deras ombud. Om detta likväl inte leder till någon åtgärd bör ombudet informera rätten om de fakta som talar för att den planerade överenskommelsen är olämplig för barnet och därmed inte bör stadfästas av rätten.

E. Säkerställ att barnet närvarar vid alla tillfällen där barnets närvaro är lämplig och/eller obligatorisk.

Ombudet bör tillfråga barnet, någon av föräldrarna, läkare eller andra relevanta personer för att avgöra om det är lämpligt att barnet hörs av rätten. Beslut från ombudet om att barnet inte bör höras bör fattas utifrån barnets ålder, mognad och önskningar, risken för trauma för barnet om det hörs m m.

F. Framträd i rätten för att till fullo, och med kraft, ta tillvara barnets intressen.

Barnombudet bör åberopa vittnen, ställa frågor till parternas (föräldrarnas) åberopade vittnen, samt åberopa egen bevisning då detta är nödvändigt. Ombudet ska inte passivt ansluta sig till endera partens (förälderns) ståndpunkt och argumentation. Ombudet ska uppträda som advokat i ordets fulla bemärkelse för att säkerställa en utgång som verkligen är i enlighet med barnets bästa.

G. Förbered barnet på att vittna, när det är nödvändigt och lämpligt, i enlighet med barnets bästa.

För vissa barn är det positivt och stärkande att få vittna. För andra kan det vara väldigt traumatiskt. Ombudet måste således bedöma för- och nackdelarna med att kalla barnet som vittne i det enskilda fallet. Ombudet ska tillfråga barnets eventuella läkare inom psykiatrin eller annan psykiatrisk expertis för att få hjälp med att bedöma om det kan förorsaka ett trauma för barnet att vittna. Givetvis spelar bevisläget i stort in i hur nödvändigt det är att barnet hörs.

H. Förse rätten med tillräcklig information (även särskilda rekommendationer om vilket beslut rätten bör fatta utifrån vad som framkommit genom intervjuer och oberoende utredning).

Ombudet bör uttala sig om (men inte binda upp sig kring) förslag som lämnats av t ex socialtjänst och medlare.

I. Kommunicera med samt upprätthåll en professionell kontakt så långt detta är möjligt med alla parter utan att ge avkall på det egna oberoendet.

J. Ge in lämpliga inlagor, yrkanden, överklaganden å barnets vägnar och se till att barnet har ett eget ombud även i prövning av målet i högre rätt.

K. Ge barnet rådgivning, på ett sätt som barnet förstår, om domstolens beslut och om vilka konsekvenser det får för barnet och andra personer i barnets liv.

Sammanfattning

Efter att ha gått igenom delar av regelverket om barnombud i Virginia måste vi nu runda av detta inlägg, som skulle kunna pågå i det oändliga (med tanke på att vi har ett stort antal rättssystem som vore intressanta att skriva mer om).

Avslutningsvis skulle jag vilja påstå att det finns en sak som är helt avgörande för en vettig bedömning av frågan om barnombud: barn vill komma till tals i ärenden som gäller dem. Det är viktigt att vi har det i bakhuvudet när vi diskuterar huruvida det är en vettig idé att göra som man har gjort i USA, Nya Zeeland och Norge.

Frågan, som jag ser det, är: tror vi att en sådan reform kommer att stärka barnens rättigheter? Eller tror vi av någon anledning att det skulle inskränka barnens rättigheter att de ges chansen att ha ett eget ombud? Beroende på hur vi ställer oss till den frågan kommer vi nog bli klarare över vad vi tycker om ett framtida införande av ombud för barn i vårdnadsmål.

Våra barn

Finns det något viktigare än våra barn? Du har rätt. Det finns det inte. Barn får dock inte alltid den hjälp barnet är i behov av. Hjälp som barnet många gånger borde ha rätt till.

Det är först i vuxen ålder jag reflekterat på exempelvis situationen i många skolor. När jag gick i skolan blev barn mobbade och så är det tydligen än i dag. En liknande situation på en vanlig arbetsplats skulle aldrig godtas. Barn kan dock sällan eller aldrig bevaka sina rättigheter. Det är vi vuxna som måste hjälpa barnen med detta.

Jag är alltid ombud i vårdnadsmål. Med alltid menar jag inte att målen pågår i evighet utan att jag i snart 20 år anlitats i vårdnadstvister och att det ännu inte blivit så att jag i vart fall på de senaste 15 åren inte haft många pågående mål i domstol. När ett tar slut, tar ofta ett annat vid även om de inte exakt lappar in i varandra i tid.

Jag är antingen ombud för mamman eller pappan. Barnen har aldrig eget ombud. Jag anser att det är en klar brist i vårt rättssystem. I vissa tvister, men långt ifrån de flesta, borde barnet ha rätt till ett eget ombud.

När bör barnet få ett eget ombud?

När domstolen i en vårdnadstvist anser att barnet har behov av ett eget ombud.

Barnet kan inte få eget ombud endast för att någon av föräldrarnas ombud anser detta. Föräldrarnas ombud kan nämligen inte få ha talerätt i den frågan. I ett vårdnadsmål är det ombudets (advokatens) uppgift att ta tillvara klientens intresse d v s mammans eller pappans intresse. Ombudets arbete är inte att se till barnets bästa. I många vårdnadstvister klarar föräldrarna själva - eller med hjälp av oss ombud - att se till barnets bästa. Men alla föräldrar har inte den förmågan. Det kan i en infekterad vårdnadstvist vara svårt eller till och med helt omöjligt för en förälder att endast se till barnets bästa.

När bör domstolen tillsätta ett eget ombud för barnet? Om detta vore tillåtet

När domstolen märker att den förälder barnet bor hos strävar efter att se till att barnet inte har någon kontakt - eller endast ytterst begränsad kontakt - med den förälder barnet inte bor med.

Om jag företräder den person barnet bor med kan det vara mitt arbete att till 100 % arbeta för att barnet inte alls får hålla kontakt med den andra föräldern. Det kan i vissa mål vara rätt för barnet, men i många mål också vara helt fel för barnet.

Om barnet i mål av ovan nämnd karaktär får ett eget ombud skulle den frågan bli mycket bättre utredd än vad den nu är fallet i våra domstolar.

Hur det är nu

Vad som är bäst för barnet utreds av det sociala. Det brukar bli fråga om ett eller ett par möten med barnet tillsammans med den förälder barnet bor med. Barnets uppfattning är då inte alltid barnets egen uppfattning utan en uppfattning barnet fått från boendeföräldern.

Vi vuxna kan manipulera med våra barn. Barn vågar dessutom oftast inte ta konflikt med boendeföräldern före barnen kommit i tonåren. Det som kallas för tonårstrots är endast en normal utveckling. Barnet måste lära sig att ta konflikt inför det kommande vuxenlivet.

Den uppfattning som redovisas av de sociala myndigheterna till domstolarna är ofta endast den version barnet lärt sig av sin egen boendeförälder!

Jag är övertygad om att en advokat som blev ombud för barnet skulle se till att barnets bästa låg i fokus och det behöver inte alls vara det barnet först berättar. Med frågor kan i vart fall ett erfaret ombud ofta komma fram till att barnet helst vill ha kontakt med båda föräldrarna och att barnet vill att föräldrarna skall samarbeta kring alla frågor som rör barnet.

Kan det vara rätt att barnet inte har kontakt – eller ytterst begränsad kontakt - med den förälder barnet inte bor med?

Ja, vissa föräldrar har med exempelvis onda handlingar visat att barnet skulle ta skada av att behöva hålla kontakt med den förälder barnet inte bor med.

Men det vanliga i våra domstolar är att barnet skulle må bäst av att ha kontakt med båda föräldrarna. Undantagen i våra domstolar är få.

Hur kan det komma sig att den förälder barnet bor med vill motverka ett umgänge mellan barnet och den andra föräldern?

Som jag ovan nämnt finns det föräldrar som med exempelvis onda handlingar visat att barnet måste klara sig utan en förälder i vart fall till dess barnet blivit vuxen. Därefter kanske kontakten kan återupptas. Jag vill framhålla att onda handlingar ofta har sin förklaring i psykisk ohälsa, alkohol eller missbruk av narkotika. Eller allt detta på en och samma gång.

En förälder kan ha många skäl till att vilja att den andra föräldern avskärs all rätt till umgänge.
Föräldern anser ofta att skälen för detta är goda och det kan de vara. Nedan radar jag upp några goda skäl. Ordet pappa nedan går att byta ut mot mamma.

1.
Pappa klarar inte av att vara nykter när han har barnet och när han blir full blir barnet rädd för pappa.

2.
Pappa har tidigare slagit barnet och barnet vågar inte vara själv med pappa eller vill inte ens träffa pappa.

3.
Pappa lider av en svår psykisk störning som innebär att han saknar omsorgsförmåga.

4.
Pappan kan inte umgås med barnet på barnets villkor. Det rör sig bland annat om pappor som inför barnen inte kan låta bli att prata illa om mamma.

5.
Pappan har sexuellt förgripit sig på barnet. Det behöver väl ingen närmare förklaring?

6.
Viss kriminalitet. Jag pratar inte om fortkörning och inte heller om skattebrott. Men vissa brott är av så allvarlig art att brottet i sig kan vara hinder för umgänge. Det kan exempelvis röra sig om att pappan sexuellt förgripit sig på andra barn än sina egna barn.

Jag har förstås företrätt pappor med svåra alkoholproblem. Kan pappan inte komma till rätta med det problemet måste pappan godta ett begränsat umgänge. Ett umgänge som med garanti är ett nyktert umgänge.

Jag har företrätt pappor som slagit sina barn. I sådana fall är det oerhört viktigt att ta reda på varför pappan slagit barnet och se till att en sådan situation aldrig upprepas. Vanligt umgänge kan det bara bli tal om när det åter byggts upp ett förtroende mellan pappa och barnet. Arbetet med att bygga upp ett sådant förtroende är bland det viktigaste ett ombud kan arbeta med. Det arbetet kräver också oftast ett mycket gott samarbete mellan ombuden. I vårdnadstvister är det i klientens intresse att i vart fall ombuden kan förhandla med varandra. För föräldrarna brukar i svåra fall inte klara av detta på egen hand.

Många förklarar misshandeln med alkohol, men en ”vanlig” förälder misshandlar inte sitt barn när föräldern är full. Alkoholen tar dock bort en spärr från vissa föräldrar, som innebär att de kan begå en så dåraktig handling som att misshandla sitt eget barn.

Jag har företrätt pappor som lidit av allvarliga psykiska störningar. I sådana fall anser jag att det är av vikt att pappans läkare får vara en del av frågan om hur umgänget bör se ut. Det kan i vissa fall vara nödvändigt att rådfråga mer än en läkare.

Jag har företrätt pappor som inför barnen pratat illa om mamma. Det är dock ett beteende som går att bryta bara viljan finns. Beteendet bör inte bara brytas utan pappan bör förklara för barnet att pappa aldrig menat vad pappa sagt och be barnet om ursäkt.

Med prata illa menar jag det som kallas för skitsnack och inte att en pappa exempelvis förklarat för barnet att barnet inte kan träffa mamma för att mamma exempelvis är sjuk. Med prata illa menar jag också att i vissa fall prata med barn på ett sätt barnet inte förstår.

Jag har företrätt pappor som sexuellt förgripit sig på barn. I sådana fall måste pappan förstå att det bara kan bli kontakt med barnet i framtiden på ett sätt som barnet inte kan ta skada av och där kommer åter frågan in om att samarbeta i den frågan med pappans läkare och även barnets läkare.

Jag har företrätt pappor som begått såväl små som allvarliga brott. Det är dock endast ett fåtal av alla allvarliga brott som kan utgöra hinder för kontakt mellan pappa och barnet. Det går inte säga att ett visst brott alltid utgör hinder för umgänge. Det måste alltid ske en bedömning i varje enskilt fall.

Idag är det så att många som döms till fängelse inte är friska, men de är inte sjuka nog att dömas till rättspsykiatrisk vård. I våra fängelser sitter således många med psykiska problem.
Det är ofta den problematiken – inte brottet i sig – som kan utgöra hinder för ett framtida normalt umgänge.

När mamman anser att det föreligger hinder för umgänge som inte avser ovan nämnda kategorier
Jag brukar dela in dessa hinder i verkliga hinder och påhittade hinder. Om det står påhittat framför ordet hinder betyder det att det inte finns något hinder.

Påhittade hinder

Det finns mammor (du får lika gärna läsa pappor om du vill) som vill förhindra pappor får träffa sina barn utan att ha några godtagbara skäl för en sådan inställning. Då finns det mammor som faktiskt hittar på hinder.

Jag kan nämna att i ett mål där jag nyligen var ombud gick mamman så långt att hon nu står åtalad för brott. Pappan ville ha umgänge. Mamman gjorde allt för att förhindra detta.
Målet slutade med att pappan fick ensam vårdnad om dottern. Pappan hade inte ens sökt ensam vårdnad i början av målet, men mammans handlande tvingade pappan att under målets gång ansöka om ensam vårdnad. Utgången i målet var ett bevis på att våra domstolar dömer rätt om det går att bevisa att mamman ägnat sig åt umgängessabotage.

Nedan följer en lista på lögner som förekommer.

1.
Pappan har sexuellt förgripit sig på barnet.

Det är förstås hemskare om det hänt i verkligheten än en osann anklagelse att det hänt. Men för den som utsätts för en osann anklagelse om sexuella övergrepp på sitt eget barn är det sannolikt bland det värsta den personen kommer att få vara med om i livet. Det finns dessutom nästan alltid någon som kan tro att anklagelsen är sann.

När en sådan anklagelse framförs i inledningen av ett mål blir det vanliga beslutet från rätten att barnet får bo med mamma tills det är utrett om anklagelsen är sann. Detta första beslut av tingsrätten kan därefter vara avgörande för hela målet. För även om det inte går att bevisa att anklagelsen inte var sann är det inte alltid lätt att bevisa att mamman ljugit.

2.
Pappan har misshandlat mamman eller barnet.

Om kvinnan vill ljuga är det bättre att hon anklagar mannen för misshandel av henne än av barnet. Barnet kommer nämligen höras och det är vid ett sådant förhör stor ”risk” för mamman att barnet talar sanning.

3.
Pappan har alkoholproblem.

Eftersom många har alkoholproblem är det en bra lögn att dra till med. Pappan kan på olika sätt bevisa att det är en lögn. Bra leverprover är ett bevis som går att ta med till den inledande förhandlingen.

4.
Pappan har psykiska problem.

Vi vet ju idag hur mycket problem psykisk ohälsa ställt till med. Ett bra sätt att bemöta en sådan anklagelse är att vid förhandlingen vara lugn och saklig. En pappa som brusar upp av exempelvis en falsk anklagelse kan uppfattas som instabil. I rätten gäller det att visa sina bästa sidor.

Jag brukar be mina klienter att hålla sig lugna under förhandlingen eftersom det ger ett gott intryck på rätten. Det först intrycket kan vara viktigt i många sammanhang, således även i våra domstolar.

Det är faktiskt bättre att ombudet tar på sig rollen att brusa upp. För att vara advokat är att ha en viktig roll inte minst vid förhandlingar.

5.
Pappan saknar omsorgsförmåga.

En vanlig anklagelse är att när barnet varit hos pappa kommer barnet hem inte bara med smutsiga kläder utan även smutsig in på bara kroppen. Pappan anklagas således för att inte sköta tvätt och barnets personliga hygien. Det går enkelt att motbevisa genom att filma barnet och barnets kläder när barnet åker till mamma. Men första gången anklagelsen framförs i rätten är det inte alltid lätt att vara förberedd på en sådan anklagelse.

Det finns förstås många andra falska anklagelser. Vissa går att genomskåda, andra inte.

Hinder som är verkliga utan att behöva vara sanna

Det finns objektiv sanning och subjektiv sanning.

Objektiv sanning betyder att något är sant. Subjektiv sanning betyder att vi tror att något är sant. Den subjektiva sanningen behöver dock inte vara sann, men kan vara sann. Den objektiva sanningen är alltid sann.

Det är ofta den subjektiva sanningen som är en del av processen i ett vårdnadsmål. Den objektiva sanningen vet inte alltid rätten eller ombudet något om. Det är inte heller säkert att båda parterna känner till den objektiva sanningen. Låter det krångligt? Jag skall med några exempel förklara med vad jag menar.

1.
Mamman anklagar pappan för sexuella övergrepp mot barnet för att hon tror att detta verkligen hänt.

Utredningen visar därefter att mamman hade fel, men hennes anmälan var föranledd av en stark och verklig tro att övergrepp hade hänt.

2.
Mamman tror att pappan missbrukar när han har barnet. Det vara en helt obefogad oro, men ändå en oro som kan vara en verklig oro. Denna oro beror för det mesta på att pappan tidigare haft missbruksproblem, som han kommit över.

3.
Mammans oro i andra avseende än punkt 1. och p 2 ovan. Det går inte alltid bortse från mammans oro. Mammans oro brukar kunna ”smitta” barnet. Barnet kan via mamma förstå att allt inte är rätt hos pappa fastän allt egentligen bara är bra hos pappa.

Mammors verkliga oro – befogad eller obefogad - måste rätten och pappor och vi ombud respektera. Många gånger går det under målets gång att bevisa att oron är obefogad, men inte alltid.

Om oron är påhittad eller en verklig oro kan vara svårt att får klarhet i. Jag har varit med om båda delarna och jag har säkerligen tagit fel vid ett antal tillfällen. Jag anser dock att jag med ökad erfarenhet lärt mig hur man i de flesta fall kan skilja mellan den påhittade oron och den verkliga oron, men mitt jobb är att ifrågasätta motpartens oro om den inte är styrkt.

Åter till barnen

Jag anser att det är av vikt att den som är ombud får en så pass bra kontakt med klienten att det är barnets bästa målet handlar, men vad som är bästa för barnet är upp till klienten att avgöra. Jag och klienten kan ha helt olika åsikter när vi diskuterar den frågan enskilt, men i rättssalen är jag alltid på klientens sida till 100 %. När jag skriver alltid menar jag alltid och därför vore det på sin plats att barnen i vissa mål fick ha ett eget ombud.


Jörgen Frisk

Pingad på intressant