Littorin denna gång, men fler står i kö – det är ju valår!

Förra veckan skrev jag om ett angeläget problem, förtal på nätet.

Den här veckan har vi fått se ett riktigt skräckexempel på förtal i media. Ni känner redan till bakgrunden.

Det är en sak att vi väljare ställer höga krav på våra politiker. Högre krav än på oss själva, verkar det som ibland. Vi kräver att politiker ska vara helt prickfria. De får inte göra fel och de får aldrig ha gjort fel. De måste tänka rätt; de får inte ha osunda tankar.

Det är inte särskilt länge sedan det ansågs vara omöjligt för homosexuella att vara politiker. Sverige fick sin förste öppet homosexuelle minister 2006. Politik handlar tydligen en hel del om sex, alltså.

Det är dock en helt annan sak är att massmedia slår mynt av alla dessa moraliska krav och inte drar sig för att dra en människas heder och anseende totalt i smutsen för att sälja lösnummer.

Aftonbladet har, som bekant, fyra år efter ett påstått sexköp, hängt ut Sven Otto Littorin från Moderaterna. Övriga media hänger omgående på, Expressen med påståenden om att det minsann inte enbart rör sig om sexköp utan även att Littorin sexchattat på nätet – vilket Expressen vet är tillåtet men som ändå, enligt Expressen, är omoraliskt och osunt.

Expressen utlovade hela tio sidor om detta sexchattande på sin löpsedel den 11 juli. Det löftet sålde nog en hel del tidningar. Inte ens Aftonbladet kunde erbjuda något liknande den dagen.

Det Aftonbladet kommit med är ”inne” idag. Sexköpare är enligt många – inte minst politiker, tänk på justitieministerns utspel om de rosa kuverten! – personer som ska hängas ut. Nu har vi hamnat ett varv längre ned i den här onda cirkeln.

Köp av en tillfällig sexuell tjänst är olagligt. Brottet jämförs straffrättsligt med snatteri; båda dessa brott kan ge sex månaders fängelse, men i praktiken blir påföljden alltid böter. Brotten har en preskriptionstid om två år, vilket framgår i 35 kap 1 § 1 p brottsbalken.

Men, undrar du förstås, är det tillåtet att köpa regelbundna sexuella förbindelser? Svaret är nej, trots att lagtexten bara talar om tillfälliga sexuella tjänster. Regeringen har övervägt att ta bort ordet ”tillfällig” ur lagtexten, men regeringen valde att behålla det eftersom man tyckte att det annars inte skulle vara ”lika tydligt att mer stadigvarande förbindelser – såsom inom ett äktenskap eller ett samboförhållande – inte omfattas av lagen” (Prop. 2004/05:45 s 105). Regeringen anser vidare att lagtexten omfattar stamkunder, d v s även om ”torsken” vid flera tillfällen eller regelmässigt köper sexuella tjänster av samma prostituerad.

Nu åter till den centrala frågan. Aftonbladet väljer att hänga ut Sven Otto Littorin för ett påstått brott som aldrig kommer att leda till en förundersökning. Aftonbladet vet också att det är ett påstått brott som aldrig kommer att prövas i domstol, eftersom det påstådda brottet ska ha begåtts för fyra år sedan.

Varför väljer Aftonbladet då att helt på egen hand fälla Sven Otto Littorin för ett påstått brott som aldrig kommer att prövas i domstol (annat än möjligen i ett kommande förtalsmål mot Aftonbladet)? Jag återkommer till den frågan senare. Först måste jag nämna något om Aftonbladet bevismaterial.

Bevismaterialet är ord från ”Anna”, en kvinna som tydligen har ägnat sig åt prostitution yrkesmässigt. ”Anna” har kontaktat Aftonbladet och sagt att hon för fyra år sedan sålt sex till Sven Otto Littorin. Kvinnan ska ha sagt att hon kände igen Littorin när hon nyligen såg honom på tv. När hon sålde sex visst hon således inte vem han var. Aftonbladet kollade upp informationen – står det i Aftonbladet – genom att läsa vad kvinnan själv hade skrivit.

Det ”Anna” har skrivit är, måste man anta, något som hon fyra år efter en sexförsäljning skrivit om någon som hon uppfattat som en ”torsk” som hon sålt sex till? ”Anna” kan ju inte ha skrivit upp vem personen i fråga för fyra år sedan, eftersom hon då inte ska ha vetat vem han var.

Hur lätt är det att minnas utseendet på en person du bara träffat på en gång, när det dessutom är fyra år sedan? Det är nog inte lätt om personen inte har något särskilt utmärkande drag som är lätt att komma ihåg. Utrymmet för misstag måste anses vara ganska betydande.

Aftonbladet har vid valet mellan att fälla eller fria Littorin endast haft ”Annas” ord att gå på. Inget mer. Det räckte för en fällande dom. Aftonbladet har till sitt försvar hävdat att ”Anna” är så i hög grad trovärdig att tidningen har rätt att leka domstol mot en person avseende ett påstått men vid det här laget preskriberat sexbrott. Kan inte en domstol fälla Littorin på grund av preskription så tycks Aftonbladet vilja visa att en så larvig regel om preskription minsann inte hindrar Aftonbladet från att skippa rättvisa. Aftonbladet vill kanske därmed visa att de är en tidning som står på de svagas sida – vad vet jag.

Ordet ”trovärdig” är inte det enklaste. Det vet vi advokater, inte minst genom yrkesmässig erfarenhet. I juristkåren finns det en och annan som kanske tror att han eller hon är särskilt skicklig på att bedöma andras trovärdighet, men den verkligt erfarne vet att det är en omöjlig uppgift. Media verkar inte ta med den svårigheten i beräkningen. Det finns inga otrevliga bedragare, brukar man säga. Bedragare är nämligen ofta bra på sin sak (annars blir det bara försök till bedrägeri). Det är därför ofattbart att Lena Melin, en synnerligen erfaren reporter, på fullt allvar hävdar att hon tycker att någon är ”trovärdig”.

Det är skrämmande naivt att säga att man ”tror” och därefter skriva exakt vad som helst. Med samma logik, utan bevis, skulle man kunna påstå precis vad som helst om precis vem som helst.

Jag skulle vilja veta varför ”Anna” ringde Aftonbladet. Var det för att tjäna stora pengar? Eller vad hade hon annars för motiv? ”Anna” kan redan ha gjort sig en mindre förmögenhet på sin berättelse.

Jag vill framhålla att jag inte vet om ”Anna” eller Littorin talar sanning, men en sak är säker och det är att inte heller Aftonbladet vet vad som är sanningen. De publicerade ändå ”Annas” historia för att den säljer bra och ger tidningen möjlighet att få bättre försäljningssiffror än Expressen.

Expressen hakar på med att man minsann vet att Littorin är en riktig snuskhummer. Detta genom att visa att Expressen vet att Littorin sexchattat med okända kvinnor på nätet. Huva!

Aftonbladet är dessutom en socialdemokratisk tidning, och det går att misstänka tidningen för att ha politiska motiv bakom publiceringen så här strax innan valet. Förtroendet för regeringen har ju sjunkit efter Littorinaffären. I så fall finns motivet hos den ansvariga utgivaren som tillåter publiceringen. Det är därför häpnadsväckande att Lena Mellin har mage att idag påstå att publiceringen inte påverkar utgången av höstens val. Och då menar jag inte bara att regeringen bevisligen har tappat poäng bland allmänheten. Jag menar att hela den politiska debatten förvandlas till en pajkastningsmatch där media skriver om politiker på samma närgångna sätt som om ”kändisar”, i stället för en fråga om vilket sorts samhälle vi vill leva i.

Visst, man kan säga att det handlar om att sälja lösnummer. Reportrarna bakom skriverierna vill nog bara skriva sådant som säljer, det förstår jag. Och ordet sexskandal säljer.

Vad gör Littorins politiska vänner då? De förtalar honom också, eller så tiger de. Mångas jobb står på spel. Ingen vågar under detta valår stå upp för en politisk vän, dessvärre. Visst är det ömkligt? Om en vän säger att en anklagelse är osann och du vet att ord står mot ord brukar inte du i så fall stötta och tro på din vän framför en okänd person?

Kanske är Littorins vänner i regeringen fortfarande förbannade på honom för att han gick ut den 5 juli och krävde kvotering av kvinnor till bolagsstyrelser. Kanske är det därför de nu låter Littorin falla fritt. Ironiskt nog verkar det alltså som om oppositionen, som kan förväntas vara mer positivt inställd till kvotering av kvinnor till bolagsstyrelserna, har gått miste om en vän i Sven Otto Littorin.

Littorins politiska motståndare gör likväl det man kunde ha förväntat sig. De utnyttjar situationen så gott de kan, med några få undantag som valt att påpeka att det i vart fall borde till en fällande dom innan man baktalar någon, såsom Miljöpartiets Maria Wetterstrand. Heder åt henne för detta.

Men borde vi inte granska alla politikers sexliv i sömmarna? Och dessutom sexlivet hos de som granskar våra politiker? Hur många kan de vara, de som har makten och som granskar makten, som har köpt sex? Och då menar jag allt köp av sex. Kan det inte vara så att många av våra politiker, eller för den delen journalister, har sett en sexfilm på sitt hotellrum via en betalkanal? Det är också att köpa sex, om än i andra hand och inte olagligen.

Att sexchatta med kvinnor på nätet är för övrigt också lagligt. Det är inte fråga om sexköp över huvud taget. Eller hur var det nu med den saken, Expressen?

Den så kallade kopplerihärvan och moralen

Jag är en av försvararna i ”kopplerihärvan”. En storm i ett vattenglas som likväl har utmynnat i förstörda liv: i media har de misstänkta personerna lämnats ut på ett sådant sätt att de som jobbar med männen eller som är bekanta med dem förstår vilka det handlar om. Man skulle kunna säga att det räcker med att ha ett ”IQ fiskmås” för att förstå vilka män det är fråga om, i synnerhet om man är från någon av de orter där de misstänkta kommer från.

Polisens och åklagarens agerande är det första som man måste ta upp. Att åka på en gryningsräd och utan förvarning plocka upp en människa som befinner sig på en fisketur och hålla honom frihetsberövad under lång tid, utan att kolla upp den målsägande kvinnan bättre, är skandal. Att polisen kan agera på rykten på det här sättet är redan det oacceptabelt när det gäller den här typen av chikanerande brott.

Polisen har ett stort – stort – ansvar. Jag förstod från första början att det skulle bli otroligt tungt för min klient när polisen och åklagaren kom och började slå på stora trumman. Det är polis och åklagare som sätter bollen i rullning. Och det är ingen liten boll, eftersom den rullas vidare av media, vilket i sin tur leder vidare till skvaller på Internet. Polis och åklagare vet att det här är massmediamål.

Att polis och åklagare talar om ”koppleri” är en guldgruva för media.

I diskussionsforum på nätet kan man kort därefter läsa namnen på de misstänkta, vilket är fullständigt horribelt.

Min sympati riktar sig mot den klient som jag företräder. Vad de övriga männen har gjort eller inte gjort avser jag inte att ägna tid åt, men alla är de nu försatta på fri fot. Det talar för att ingen begått något brott som är så allvarligt som det framställts i media.

Kanske någon av männen har köpt sex? Jag vet inte. Men jag är säker på att min huvudman inte har köpt sex. Och jag är faktiskt säker på att min klient inte har begått något brott alls. Och kan du inte ha fel då, Jörgen – tänker Du kanske. Det tror jag faktiskt inte. Däremot kan min klient ha gjort något som allmänheten anser vara moraliskt fel. Jag misstänker dock att inte heller så är fallet, eftersom jag tror att allmänheten är modernare än så.

Vad kan vara så pass ”moraliskt fel” att den som begått en sådan moralisk överträdelse bör hängas ut med uppgifter om var han arbetar, hur gammal han är, hur många barn han har o s v? Vad min klient beträffar har endast namnet utelämnats i tidningarna. I tidningarna verkar det eventuellt-moraliskt-felaktiga vara att jämställa med ett brott.

Hur media anser sig kunna veta att ett brott är för handen redan innan det ens väcks åtal är dock en gåta för mig.

Att döma ut människor utanför rättssalen p g a så kallade moraliska skäl är verkligen inget nytt under solen. En gång i tiden kallades barn födda utom äktenskapet för ”horungar”. Ett begrepp som idag är helt främmande, även om utomäktenskaplig börd ännu är mer eller mindre skambelagt i länder där äktenskapet som institution har en starkare ställning.
Det kanske bästa exemplet på människor som fortfarande döms av ”moraliska skäl” i Sverige är homo-, bi- och transsexuella. Dessa människor begår inget brott, men fördöms likafullt av människor som – oftast anonymt och på nätet – verkar se som sin främsta uppgift att dela ut domar mot dem. Följden av hets och skvaller på nätet mot människor som inte anses rätta sig efter något som påstås vara ”den allmänna moralen” kan vara att en lynchstämning väcks till liv. Hatbrotten mot hbt-personer visar att nätskvallret inte är så oskyldigt som det verkar.

Rättssamhället måste – enligt min bestämda uppfattning – börja se betydligt strängare på nätskvallret som hänger ut människor som anses begå moraliska felsteg, såsom min klient i den så kallade kopplerihärvan. Att hänga ut människor på nätet i moralens namn är djupt integritetskränkande och måste vara att betrakta som brottsligt.

Det finns nämligen idag många moralister som vill sprida sina sanningar på nätet. De påminner starkt om, och är säkert ofta, identiska med de smyg-sadister som jag skrev om för ett tag sedan.


Det är inget fel att diskutera moral – det är ett ämne som även jag själv är intresserad av och brukar skriva om ibland. Jag skulle vara en hycklare om jag bara tyckte att min moral var okej och att man bara får yttra sig om man tycker som jag. Det är inte det det handlar om. Det handlar inte om yttrandefrihet eller om det fria ordet, utan om individens integritet. Det är inget man kan trampa på och sedan komma undan med att ropa ”yttrandefrihet”. (I så fall skulle man lika gärna kunna begå misshandel och sedan komma undan med att säga att man bara har utnyttjat sin rörelsefrihet genom att slå och sparka fritt omkring sig.)

Den enskilda människan måste värnas mot den anonyma mobben av moralister som läser vad media skriver, tar reda på personernas namn och sprider en massa osanningar (och sanningar). Det räcker med ett rykte för att hängas ut på nätet, har jag förstått. Därför måste individens rättigheter skyddas ytterligare.

Nu undrar Du kanske om jag tycker att det är fel att sprida ”sanningen”? Ja, absolut! ”Sanningen” kan vara en katastrof för en person om den sanningen sprids till allmänheten.

Sanningen att en person exempelvis är homosexuell. Det finns fortfarande många unga män som går omkring och har ”bögskräck”, och rentav verkar vara stolta över det. Inte minst inom sportens värld. Skulle en hockeyspelare som är öppet homosexuell få spela i elitserien eller NHL? Jag önskar att jag hade fel, men jag tror inte att den toleransen existerar i hockeyns värld. Mig veterligt har ingen på den nivån ”kommit ut” under sin aktiva karriär. Tyvärr kan det nog dröja ett bra tag innan någon vågar göra det.

Det finns andra ”sanningar” som kan göra oerhörd skada, såsom att en person varit otrogen. Det kan till och med göra skada då en person pekas ut som anhörig till en person som begått ett ”moraliskt övertramp”.

Vad är egentligen moral? Det varierar från tid till tid och från samhälle till samhälle. Men den som alltid vill vara moralisk ska hålla sig i mittfåran. Den som inte är i den fåran kan ha begått något omoraliskt, men i mina ögon handlar det allt för ofta om personer som helt saknar tolerans, respekt m m. De ser sig som moralens väktare när de i verkligheten är rasister eller ”böghatare” eller endast idioter i allmänhet.

Lagstiftarens, medias och rättsväsendets delade ansvar

Denna problematik är ingens fel, eller allas fel om du så vill. Naturligtvis är ansvarsfrågan inte helt enkel. Det handlar som vanligt om att ta ett samlat grepp och ett gemensamt ansvar för denna fråga. Internet har gått om rättsutvecklingen på denna punkt. På Internet kan du skriva nästan vad du vill utan att riskera någon påföljd. Åklagarna vet nog inte vad brott på Internet skulle bestå i, och detta beror i sin tur på att vare sig riksdag eller regering har tagit itu med frågan.

Ring och säg att du ska döda någon och du är anhållen i morgon. Skriv samma sak på nätet så händer ingenting, såvida du inte hotar att skjuta alla på någon skola i din närhet.

Om vi bortser från riksdag och regering har media, den ”tredje statsmakten”, ett inflytande – och därmed en makt och ett ansvar – som är större än någonsin. Det hänger inte minst på ansvariga utgivare i Sverige hur vår framtid ska se ut. Det fordras en verklig moralisk resning för landets chefredaktörer och ansvariga utgivare för tidningar med tiotusentals läsare. Deras ansvar är större än gemene mans, eftersom de sitter på så mycket makt över vad som sägs och skrivs.

Polis och åklagare, som ägnar sig åt myndighetsutövning, har ett närmast gränslöst ansvar när det gäller att se till att förundersökningar inte läcker till media innan ett eventuellt åtal väcks. Det gäller inte minst i ärenden där en persons liv kan förstöras om polis och åklagare läcker information. Det är också av stor vikt att åklagare och polis gör helgjutna förundersökningar. Då menar jag att polis och åklagare också kritiskt måste granska brottsoffrens historia och bakgrund (det är inte alls ovanligt att anmälningar om brott är osanna).

Jag är orolig för att jakten på både oskyldiga och skyldiga håller på att öka i våra medier, på ett sätt som kommer att göra att de alla förvandlas till skvallertidningar. Ett rykte kommer att räcka för att hänga ut någon i media, som i dagens snabba nyhetsflöde inte längre har tid att vänta på en fällande dom.

Min klient, den huvudmisstänkte i den så kallade kopplerihärvan, kommer visserligen att få ett skadestånd. Men vare sig han eller jag tycker att detta är nog för att kompensera ett förstört liv.

Våra domstolar spelar en viktig roll

Brottsplatser kan se ut på olika sätt, och inte minst bloggar där folk lämnar kommentarer kan vara nog så djävliga när det gäller att dra människors heder och anseende i smutsen. Därför är det viktigt att våra domstolar sätter ned foten då människor förtalas på diskussionsforum och bloggar. Detta kommer förhoppningsvis att hamna på Högsta domstolens bord inom en snar framtid, eftersom det än så länge finns en ojämn praxis från tingsrätternas sida om hur man ser på den här typen av brottslighet.

Norrköpings tingsrätt konstaterade – helt riktigt, enligt mitt förmenande – den 11 juni att en moderator på en blogg är ansvarig även för förtal som andra har lagt upp på bloggen. Tingsrätten skrev i domskälen:

I målet är ostridigt att den text som funnits som en kommentar på X:s blogg innebar ett förtalsbrott av Y. Som modererare av kommentarer på sin blogg har X ett ansvar även för innehållet i kommentarerna. Det han uppgett om att andra kan ha godkänt kommentaren är inte något som fråntar honom detta ansvar. Påståendet att kommentaren publicerats utan hans godkännande på grund av något tekniskt fel är så osannolikt att tingsrätten lämnar det utan avseende.

X har alltså gjort sig skyldig till förtal av Y genom att tillåta det aktuella inlägget som en kommentar på hans blogg. Kommentaren innefattar ett så allvarligt angrepp mot Y:s ära att kränkningsersättning skall utgå...

Detta är, enligt min mening, den enda tänkbara ordningen i ett rättssamhälle. Annars låter man ansvarsfriheten och anonyma moralisterna, rasisterna eller vad de nu är för något att ta över helt och hållet.

Jag hoppas att riksdag och regering tar tag i frågan om nätförtal, då detta enligt mitt förmenande är ett gigantiskt problem för den enskilde individen.

Jag önskar dig som har läst detta inlägg – som blev längre än jag hade tänkt även den här gången – en fortsatt trevlig sommar.