Den så kallade kopplerihärvan och moralen

Jag är en av försvararna i ”kopplerihärvan”. En storm i ett vattenglas som likväl har utmynnat i förstörda liv: i media har de misstänkta personerna lämnats ut på ett sådant sätt att de som jobbar med männen eller som är bekanta med dem förstår vilka det handlar om. Man skulle kunna säga att det räcker med att ha ett ”IQ fiskmås” för att förstå vilka män det är fråga om, i synnerhet om man är från någon av de orter där de misstänkta kommer från.

Polisens och åklagarens agerande är det första som man måste ta upp. Att åka på en gryningsräd och utan förvarning plocka upp en människa som befinner sig på en fisketur och hålla honom frihetsberövad under lång tid, utan att kolla upp den målsägande kvinnan bättre, är skandal. Att polisen kan agera på rykten på det här sättet är redan det oacceptabelt när det gäller den här typen av chikanerande brott.

Polisen har ett stort – stort – ansvar. Jag förstod från första början att det skulle bli otroligt tungt för min klient när polisen och åklagaren kom och började slå på stora trumman. Det är polis och åklagare som sätter bollen i rullning. Och det är ingen liten boll, eftersom den rullas vidare av media, vilket i sin tur leder vidare till skvaller på Internet. Polis och åklagare vet att det här är massmediamål.

Att polis och åklagare talar om ”koppleri” är en guldgruva för media.

I diskussionsforum på nätet kan man kort därefter läsa namnen på de misstänkta, vilket är fullständigt horribelt.

Min sympati riktar sig mot den klient som jag företräder. Vad de övriga männen har gjort eller inte gjort avser jag inte att ägna tid åt, men alla är de nu försatta på fri fot. Det talar för att ingen begått något brott som är så allvarligt som det framställts i media.

Kanske någon av männen har köpt sex? Jag vet inte. Men jag är säker på att min huvudman inte har köpt sex. Och jag är faktiskt säker på att min klient inte har begått något brott alls. Och kan du inte ha fel då, Jörgen – tänker Du kanske. Det tror jag faktiskt inte. Däremot kan min klient ha gjort något som allmänheten anser vara moraliskt fel. Jag misstänker dock att inte heller så är fallet, eftersom jag tror att allmänheten är modernare än så.

Vad kan vara så pass ”moraliskt fel” att den som begått en sådan moralisk överträdelse bör hängas ut med uppgifter om var han arbetar, hur gammal han är, hur många barn han har o s v? Vad min klient beträffar har endast namnet utelämnats i tidningarna. I tidningarna verkar det eventuellt-moraliskt-felaktiga vara att jämställa med ett brott.

Hur media anser sig kunna veta att ett brott är för handen redan innan det ens väcks åtal är dock en gåta för mig.

Att döma ut människor utanför rättssalen p g a så kallade moraliska skäl är verkligen inget nytt under solen. En gång i tiden kallades barn födda utom äktenskapet för ”horungar”. Ett begrepp som idag är helt främmande, även om utomäktenskaplig börd ännu är mer eller mindre skambelagt i länder där äktenskapet som institution har en starkare ställning.
Det kanske bästa exemplet på människor som fortfarande döms av ”moraliska skäl” i Sverige är homo-, bi- och transsexuella. Dessa människor begår inget brott, men fördöms likafullt av människor som – oftast anonymt och på nätet – verkar se som sin främsta uppgift att dela ut domar mot dem. Följden av hets och skvaller på nätet mot människor som inte anses rätta sig efter något som påstås vara ”den allmänna moralen” kan vara att en lynchstämning väcks till liv. Hatbrotten mot hbt-personer visar att nätskvallret inte är så oskyldigt som det verkar.

Rättssamhället måste – enligt min bestämda uppfattning – börja se betydligt strängare på nätskvallret som hänger ut människor som anses begå moraliska felsteg, såsom min klient i den så kallade kopplerihärvan. Att hänga ut människor på nätet i moralens namn är djupt integritetskränkande och måste vara att betrakta som brottsligt.

Det finns nämligen idag många moralister som vill sprida sina sanningar på nätet. De påminner starkt om, och är säkert ofta, identiska med de smyg-sadister som jag skrev om för ett tag sedan.


Det är inget fel att diskutera moral – det är ett ämne som även jag själv är intresserad av och brukar skriva om ibland. Jag skulle vara en hycklare om jag bara tyckte att min moral var okej och att man bara får yttra sig om man tycker som jag. Det är inte det det handlar om. Det handlar inte om yttrandefrihet eller om det fria ordet, utan om individens integritet. Det är inget man kan trampa på och sedan komma undan med att ropa ”yttrandefrihet”. (I så fall skulle man lika gärna kunna begå misshandel och sedan komma undan med att säga att man bara har utnyttjat sin rörelsefrihet genom att slå och sparka fritt omkring sig.)

Den enskilda människan måste värnas mot den anonyma mobben av moralister som läser vad media skriver, tar reda på personernas namn och sprider en massa osanningar (och sanningar). Det räcker med ett rykte för att hängas ut på nätet, har jag förstått. Därför måste individens rättigheter skyddas ytterligare.

Nu undrar Du kanske om jag tycker att det är fel att sprida ”sanningen”? Ja, absolut! ”Sanningen” kan vara en katastrof för en person om den sanningen sprids till allmänheten.

Sanningen att en person exempelvis är homosexuell. Det finns fortfarande många unga män som går omkring och har ”bögskräck”, och rentav verkar vara stolta över det. Inte minst inom sportens värld. Skulle en hockeyspelare som är öppet homosexuell få spela i elitserien eller NHL? Jag önskar att jag hade fel, men jag tror inte att den toleransen existerar i hockeyns värld. Mig veterligt har ingen på den nivån ”kommit ut” under sin aktiva karriär. Tyvärr kan det nog dröja ett bra tag innan någon vågar göra det.

Det finns andra ”sanningar” som kan göra oerhörd skada, såsom att en person varit otrogen. Det kan till och med göra skada då en person pekas ut som anhörig till en person som begått ett ”moraliskt övertramp”.

Vad är egentligen moral? Det varierar från tid till tid och från samhälle till samhälle. Men den som alltid vill vara moralisk ska hålla sig i mittfåran. Den som inte är i den fåran kan ha begått något omoraliskt, men i mina ögon handlar det allt för ofta om personer som helt saknar tolerans, respekt m m. De ser sig som moralens väktare när de i verkligheten är rasister eller ”böghatare” eller endast idioter i allmänhet.

Lagstiftarens, medias och rättsväsendets delade ansvar

Denna problematik är ingens fel, eller allas fel om du så vill. Naturligtvis är ansvarsfrågan inte helt enkel. Det handlar som vanligt om att ta ett samlat grepp och ett gemensamt ansvar för denna fråga. Internet har gått om rättsutvecklingen på denna punkt. På Internet kan du skriva nästan vad du vill utan att riskera någon påföljd. Åklagarna vet nog inte vad brott på Internet skulle bestå i, och detta beror i sin tur på att vare sig riksdag eller regering har tagit itu med frågan.

Ring och säg att du ska döda någon och du är anhållen i morgon. Skriv samma sak på nätet så händer ingenting, såvida du inte hotar att skjuta alla på någon skola i din närhet.

Om vi bortser från riksdag och regering har media, den ”tredje statsmakten”, ett inflytande – och därmed en makt och ett ansvar – som är större än någonsin. Det hänger inte minst på ansvariga utgivare i Sverige hur vår framtid ska se ut. Det fordras en verklig moralisk resning för landets chefredaktörer och ansvariga utgivare för tidningar med tiotusentals läsare. Deras ansvar är större än gemene mans, eftersom de sitter på så mycket makt över vad som sägs och skrivs.

Polis och åklagare, som ägnar sig åt myndighetsutövning, har ett närmast gränslöst ansvar när det gäller att se till att förundersökningar inte läcker till media innan ett eventuellt åtal väcks. Det gäller inte minst i ärenden där en persons liv kan förstöras om polis och åklagare läcker information. Det är också av stor vikt att åklagare och polis gör helgjutna förundersökningar. Då menar jag att polis och åklagare också kritiskt måste granska brottsoffrens historia och bakgrund (det är inte alls ovanligt att anmälningar om brott är osanna).

Jag är orolig för att jakten på både oskyldiga och skyldiga håller på att öka i våra medier, på ett sätt som kommer att göra att de alla förvandlas till skvallertidningar. Ett rykte kommer att räcka för att hänga ut någon i media, som i dagens snabba nyhetsflöde inte längre har tid att vänta på en fällande dom.

Min klient, den huvudmisstänkte i den så kallade kopplerihärvan, kommer visserligen att få ett skadestånd. Men vare sig han eller jag tycker att detta är nog för att kompensera ett förstört liv.

Våra domstolar spelar en viktig roll

Brottsplatser kan se ut på olika sätt, och inte minst bloggar där folk lämnar kommentarer kan vara nog så djävliga när det gäller att dra människors heder och anseende i smutsen. Därför är det viktigt att våra domstolar sätter ned foten då människor förtalas på diskussionsforum och bloggar. Detta kommer förhoppningsvis att hamna på Högsta domstolens bord inom en snar framtid, eftersom det än så länge finns en ojämn praxis från tingsrätternas sida om hur man ser på den här typen av brottslighet.

Norrköpings tingsrätt konstaterade – helt riktigt, enligt mitt förmenande – den 11 juni att en moderator på en blogg är ansvarig även för förtal som andra har lagt upp på bloggen. Tingsrätten skrev i domskälen:

I målet är ostridigt att den text som funnits som en kommentar på X:s blogg innebar ett förtalsbrott av Y. Som modererare av kommentarer på sin blogg har X ett ansvar även för innehållet i kommentarerna. Det han uppgett om att andra kan ha godkänt kommentaren är inte något som fråntar honom detta ansvar. Påståendet att kommentaren publicerats utan hans godkännande på grund av något tekniskt fel är så osannolikt att tingsrätten lämnar det utan avseende.

X har alltså gjort sig skyldig till förtal av Y genom att tillåta det aktuella inlägget som en kommentar på hans blogg. Kommentaren innefattar ett så allvarligt angrepp mot Y:s ära att kränkningsersättning skall utgå...

Detta är, enligt min mening, den enda tänkbara ordningen i ett rättssamhälle. Annars låter man ansvarsfriheten och anonyma moralisterna, rasisterna eller vad de nu är för något att ta över helt och hållet.

Jag hoppas att riksdag och regering tar tag i frågan om nätförtal, då detta enligt mitt förmenande är ett gigantiskt problem för den enskilde individen.

Jag önskar dig som har läst detta inlägg – som blev längre än jag hade tänkt även den här gången – en fortsatt trevlig sommar.