torsdag 16 juli 2015

Vänd dig till advokat om du blir diskriminerad

Det här inlägget är i första hand riktat dels till den som riskerar att utsättas för diskriminering, dels till kollegor på advokatbyråer som vill få konkreta exempel på vad diskriminering egentligen innebär.
Inlägget består av fyra delar.

I. diskrimineringslagen

II. rättegången

III. diskriminering

IV. rättspolitisk diskussion

Vår förhoppning med det här inlägget är dels att fler skall bli medvetna om att det går att vända sig till advokat, dels att fler advokater skall aktivt börja arbeta aktivt med de här viktiga frågorna.

I. DISKRIMINERINGSLAGEN

Vem kan göra sig skyldig till diskriminering?

Skadeståndsrättsligt ansvar för direkta och indirekta former av diskriminering gäller både myndighetsanställda (som diskriminerar medborgare), kommuner och andra som bedriver skolverksamhet (om elever särbehandlas negativt) och företag (som diskriminerar anställda, arbetssökande eller kunder).

Men det räcker inte med att anse sig ha rätt. Det gäller att få rätt om du blivit utsatt. Det förutsätter i regel något slags juridiskt biträde från facket, DO, en antidiskrimineringsbyrå eller en advokat.

Skadeståndsrättsligt ansvar föreligger dels om någon diskriminerar dig direkt, dels om någon diskriminerar dig indirekt genom att inte leva upp till sina skyldigheter att utreda och vidta åtgärder mot diskriminering (diskrimineringslagen 5 kap 1 §). Även underlåtenhet att göra något åt diskriminering kan alltså utgöra en grund för skadestånd.

7 typer av diskriminering

Diskrimineringsgrunderna (situationerna som utgör diskriminering i rättsligt hänseende) är enligt 1 kap 1 § diskrimineringslagen:

1. kön

2. könsöverskridande identitet eller uttryck

3. etnisk tillhörighet

4. religion eller annan trosuppfattning

5. funktionsnedsättning

6. sexuell läggning

7. ålder

En av ovan nämnda grunder behöver inte vara den enda eller avgörande anledningen till negativ särbehandling. Det räcker med om du kan styrka att en sådan grund har funnits med i beräkningen och bidragit till en kränkning.

II. RÄTTEGÅNGEN

Ingen borde behöva stå ut med diskriminering eller vänja sig vid det. Det är viktigt att fler söker juridisk hjälp, men ännu viktigare att fler faktiskt erbjuder juridisk experthjälp.

Om du vill driva en civilrättslig tvist om diskriminering kan du i vanliga fall få hjälp via rättsskyddet i din hemförsäkring för att bekosta advokatens arvode.

Bevisning

Rättegång i diskrimineringsrättsliga mål äger rum i tingsrätten (och högre instanser) eller i Arbetsdomstolen (om det gäller anställda, arbetssökande, praktikanter samt inhyrd eller inlånad personal).

I denna typ av mål gäller s.k. delad bevisbörda. Det innebär att om du som anser dig ha blivit diskriminerad visar omständigheter som ”ger anledning att anta” att diskriminering har ägt rum, så måste den som utpekas som ansvarig själv visa att det inte har förekommit.

Diskrimineringen kan mycket väl ske vid ett enda tillfälle. Om det däremot är frågan om systematisk diskriminering, t ex på ditt arbete eller i skolan, har vi följande råd.

1. För dagbok

Minsta kränkning som du utsätts för: skriv ner den.

Ju mer fakta du har att visa upp, som du och ditt eventuella juridiska ombud kan uppvisa inför exempelvis tingsrätten eller Arbetsdomstolen eller vid samtal om en förlikning, desto bättre.

Sammanställ fakta i kronologisk ordning med så exakta datum som långt det är möjligt.

2. Samla bevisning (använd din telefon)

Du kan spela in samtal som du själv deltar i.

Får man göra det? Svaret är ja, så länge du själv är närvarande. Det är däremot olagligt att spela in samtal som man ”själv icke deltager i” eller ”obehörigen berett sig tillträde till”. Detta klassas som olovlig avlyssning, 4 kap 9 § brottsbalken.

Du kan alltså ha mobiltelefonen eller någon annan inspelningsutrustning på dig då du skall in på ett samtal med chefen, till exempel. Det avgörande är att du själv deltar. Då är du i din fulla rätt att spela in ett samtal. Sådan bevisning är i regel mycket användbar i domstol. Filmer och ljudfiler styrker dina påståenden. I en ren ”ord mot ord”-situation är det betydligt svårare att övertyga en domstol.

Du bör även spara sms, e-mail och annan elektronisk bevisning. Du kan ta kort och även om möjligt filma sådant som du upplever.

Självklart är det också att föredra om det finns någon som kan vittna och därmed styrka det du berättar.

3. Polisanmäl

Om du diskrimineras i egenskap av konsument, kund, gäst eller dylikt av en restaurang, en hyresvärd etc kan du polisanmäla brottet olaga diskriminering (16 kap 9 § brottsbalken).

Brottet olaga diskriminering kan begås både av företagare (näringsidkare) och deras anställda samt myndighetsanställda (anställd i allmän tjänst) som behandlar någon illa p g a hudfärg eller sexuell läggning. (Kvinnodiskriminering omfattas inte av detta lagrum.)

Även om det sällan leder någonvart kan en polisanmälan vara bra, om inte annat av den anledningen att det kan vara bra som bevisning i efterhand (ifall du vänder dig till en advokat). Även då förundersökningen läggs ned och inte leder till åtal.

4. Agera skyndsamt!

I synnerhet i arbetslivet gäller mycket korta tidsfrister innan rätten att gå till domstol preskriberas. Det handlar om bara ett par månader. Sedan förfaller den rätten. Du bör därför inte dröja med att kontakta advokat.

Skadestånd (diskrimineringsersättning)

Skadestånd i diskrimineringsrättsliga ärenden kallas diskrimineringsersättning. Högsta domstolen har konstaterat att så kallad upprättelseersättning och preventionspåslag är de två komponenter som tillsammans utgör diskrimineringsersättningen.

Detta innebär att ersättningen består av en del som gäller lidandet och en del som är avskräckande. Det ska kännas för den som diskriminerar.

En riktpunkt bör vara att preventionspåslaget skall vara lika stort som upprättelseersättningen, anser HD. HD noterar även att när det gäller ersättningens storlek så bör den vara större ”om det rör sig om ett återkommande handingsmönster”, d v s om diskrimineringen är systematisk.

Här ska man ta i beaktande att om det är t ex en kommun eller ett stort eller medelstort företag som diskriminerar så bör det preventiva påslaget vara större. Om skadestånden i diskrimineringsrättsliga mål är för obetydliga får de inte någon preventiv effekt. Vare sig för den som ska betala eller för andra som annars skulle bli avskräckta från att diskriminera på samma sätt. 

Arbetsrättsliga mål

Vad gäller diskriminering i arbetslivet har facket en helt avgörande roll i att bekämpa sådant. Det är något som fackets medlemmar själva anser att deras organisation ska göra. Det borde inte vara så att en anställd ska behöva uppsöka en utomstående advokat. Särskilt inte om han eller hon är med i facket. Det händer dock att både facket och även myndigheter (DO) bedömer att det inte går att kräva diskrimineringsersättning, men att det ändå med hjälp av advokat går att ha framgång i domstol.

Förlikning

I diskrimineringsärenden kan du i normalfallet utgå från att det är troligare att man når en förlikning än att man når ända fram till en dom i allmän domstol.

Det beror på att det brukar bli ganska uppenbart, då ärendet har utretts ett tag och parterna (och även domstolen) vet ungefär vad som konkret har hänt. De företag, kommuner osv som har gjort sig skyldiga till diskriminering brukar ibland hellre ge med sig, erkänna att de har gjort fel, och gå med på att göra upp i godo.

Inte ens för den som medvetet diskriminerar ser det illa ut att ha blivit dömd att betala diskrimineringsersättning. Sannolikt vill stat, kommun och företag undvika att media uppmärksammar att sådant sker. I synnerhet företag inser att de faktiskt kan tappa många kunder om kunderna vet om att det här är ett företag som ägnar sig åt diskriminering.

III. DISKRIMINERING

Exempel

Diskriminering kan vara då en skolflicka i Småland får utstå rasistiska glåpord dag ut och dag in. (Alvesta kommun brast i sin utrednings- och åtgärdsskyldighet gällande trakasserier och kränkande behandling. Flickan fick 55 000 kr i skadestånd av kommunen efter förlikning.)

Det kan vara då en ung kvinna i Haninge söker jobb på en livsmedelsbutik i Haninge och inte får jobbet med den uttryckliga motiveringen från chefen att ”det blir så mycket kackel om det är
mycket tjejer”. (Kvinnan fick 75 000 kr i skadestånd i en förlikning.)

Det kan vara en kvinnlig gymnasieelev i Värmland som utsätts för trakasserier av en manlig elev i flera månaders tid utan att skolan gör något åt saken. (Hovrätten tillerkände eleven 50 000 kr i diskrimineringsersättning.)

Det kan vara en 57-årig kvinna från Iran som söker en tjänst på Läkemedelsverket som hon är kvalificerad till men inte kallas, samtidigt som yngre, mindre meriterade sökande med svenska namn kallades till intervju. (Kvinnan fick 75 000 kr i ersättning i en förlikning.)

Det kan vara en kvinna som får blankt nej till att teckna en sjukförsäkring åt sin dotter, på grund av att dottern har en funktionsnedsättning. ( Hovrätten ådömde försäkringsbolaget att betala 150 000 kr i diskrimineringsersättning.)

Anmälda fall

2014 inkom 1 949 anmälningar till Diskrimineringsombudsmannen (DO). Av dem gällde 660 diskriminering i arbetslivet (på jobbet, anställningsintervjuer osv). Andra samhällsområden där diskriminering är vanligt förekommande är i skolan och hälso- och sjukvården.

DO, som är en statlig myndighet, driver bara ett fåtal ärenden - någon enstaka procent - till domstol. Dessutom är det troligt att det finns ett enormt mörkertal av situationer som helt enkelt aldrig anmäls, bland annat för att de som utsätts inte förväntar sig att det finns lagliga medel att ta till.

Samhällsstrukturer

Det är inte alla som har turen att bli bemött som en individ. Du som är kvinna eller som ser icke-europeisk ut måste kämpa särskilt hårt för att hävda din rätt att bli bemött och behandlad på lika villkor. Du har en "uppförsbacke" som en ljushyad man aldrig (i värsta fall) ens reflekterar över.

Statistik från SCB visar dels att kvinnor presterar bättre än män på högskolan, dels att invandrarungdomar presterar bättre i skolan jämfört med andra elever med föräldrar som har samma inkomst- och utbildningsnivå. Att dessa två kategorier presterar bättre kan säkert ha att göra med kampen mot fördomar och samhällsstrukturer. Som kvinna eller (synlig) ”invandrare” måste du vara snäppet bättre om du vill bli behandlad på lika villkor. Så ser den hårda verkligheten ut och det är ingen idé att hyckla om det.

Arbetsförmedlingen är en myndighet som ofta har förts på tal i diskrimineringssammanhang. Diskriminering är även utbredd inom rättsväsendet. Och även DO bryter mot bestämmelserna i diskrimineringslagen.

Så kallad strukturell diskriminering är inte bara ett problem på individnivå utan först och främst en samhällsfråga. Det handlar om regler, normer, rutiner, vedertagna förhållningssätt och beteenden i institutioner och andra samhällsstrukturer (Kommittédirektiv 2003:118).

Att det drivs ärenden om diskriminering även mot myndigheter. Att ”det i Sverige finns starka förnekelsetendenser” (SOU 2005:56 s 451) hänger inte minst ihop med den officiella bilden av Sverige som jämställt och jämlikt.

IV. RÄTTSPOLITISK DISKUSSION

Köns- och etnicitetsneutral lagstiftning

Diskrimineringsutredningen poängterar att ”könsmaktsordningen och den etniska maktordningen hänger ihop” (SOU 2005:56 s. 74). Ändå är diskrimineringslagen köns- och etnicitetsneutral. Här finns en uppenbar självmotsägelse mot fakta som konstateras i diskrimineringslagens förarbeten.

Med könsdiskriminering menar vi diskriminering av kvinnor. Med etnisk diskriminering menar vi missgynnande av personer som inte är ljushyade, som inte ser europeiska ut. I kanadensisk lagstiftning används begreppet synlig minoritet. Det begreppet hycklar åtminstone inte om att det är rasism som är problemet.

Behovet av positiv särbehandling

Köns- och etnicitetsneutral diskrimineringslagstiftning är en självmotsägelse som i praktiken upprätthåller det i princip totala förbudet mot positiv särbehandling i Sverige. I USA och Kanada finns däremot positiv särbehandling (kvotering) som bygger på att sexism och rasism faktiskt finns.

Diskrimineringsutredningen föreslog ”att positiv särbehandling med hänsyn till etnisk eller religiös tillhörighet i arbetslivet (och i utbildning) ska tillåtas” (SOU 2005:56 s. 572).

Stöd för det finns redan i artikel 1.4 FN-konventionen om avskaffandet av alla former av rasdiskrimineringSärskilda åtgärder som enbart syftar till att trygga en godtagbar utveckling för sådana rasgrupper, etniska grupper eller enskilda personer som har behov av skydd för att på lika villkor kunna åtnjuta och utöva sina mänskliga rättigheter och grundläggande friheter skall inte betraktas som rasdiskriminering.

Stöd finns också i artikel 7.1 EU:s likabehandlingsdirektivI syfte att säkerställa full jämlikhet i yrkeslivet får principen om likabehandling inte hindra en medlemsstat från att behålla eller besluta om särskilda åtgärder för att förhindra att personer… missgynnas.

Ett undantag av det ovan nämnda slaget finns redan i finsk lagstiftning. 3 kap 9 § finska diskrimineringslagen stadgar: Sådan proportionerlig särbehandling som syftar till att främja faktisk likabehandling eller att förhindra eller undanröja olägenheter som beror på diskriminering är inte diskriminering.

Lagstiftaren och därmed Högsta domstolen intar en helt motsatt inställning: positiv särbehandling av ”en som eftersatt betraktad grupp” anses för närvarande av stat och regering som diskriminering (i praktiken som diskriminering av män, av ljushyade personer o s v).

Den enda form av positiv särbehandling som är tillåten i Sverige i praktiken är sådan som får ske vid nyanställning om det ena eller andra könet är underrepresenterat (3 kap 9 § diskrimineringslagen). Men inte heller på den här punkten finns ett spår i lagen av att sexism (diskriminering riktad mot kvinnor) är ett problem som måste bekämpas.

Sexism

Män utsätts inte för sexism. Därför kan t.ex. en manlig advokat få för sig att sexism inte är ett problem i Sverige idag. Men det är bara i hans huvud som det förhåller sig på det sättet. Ifall han undrar om kvinnodiskriminering är ett problem räcker det med att läsa ett par sidor i Jämställdhetsbarometern som publiceras av LO: ”Arbetarkvinnor har de klart sämsta ekonomiska villkoren på den svenska arbetsmarknaden”.

Det är även vanligt att kvinnor diskrimineras i samband med graviditet. Detta trots att diskrimineringslagen (3 kap § 5) numera kräver att arbetsgivaren skall underlätta för sina anställda att förena jobb och föräldraskap. Det finns alltså ett lagrum som direkt förbjuder arbetsgivare att ägna sig åt att diskriminera gravida (eller, för den delen, pappor, eftersom lagen utgår från att män kan diskrimineras).

Nästan var femte kvinna utsätts för sexuella trakasserier (ett uppträdande av sexuell natur som kränker någons värdighet, som det heter i diskrimineringslagen) på jobbet.Vi hoppas att fler kvinnor kommer att dra arbetsgivare som tillåter sådant till domstol.

Överhuvudtaget bör advokatkåren m.fl. aktörer i rättsväsendet uppmärksamma kvinnodiskriminering även i mål om etnisk eller religiös diskriminering. Om en kvinna med icke-europeiskt utseende diskrimineras måste advokaten ställa sig frågan om hon utsätts för dubbel diskriminering, både som kvinna och person med icke-europeiskt utseende.

Gissningsvis har det en ”uppfostrande” effekt på oss män om det blir mer uppenbart att sexism hör hemma i domstol, och inte i arbetslivet eller i kontakten med myndigheter.

Rasism

Det ovan nämnda kanadensiska rättsliga begreppet synlig minoritet beskriver tydligt vilka det är som drabbas av rasism. En bra beskrivning av vad rasism innebär att det är ett ”privilegiesystem” som ger ljushyade människor fördelar (SOU 2005:56 s 80). Även här är alltså lagens förarbeten tydliga med att det inte är något som kan drabba alla, vilket diskrimineringslagen på ett helt orealistiskt sätt utgår från.

Ljushyade personer utsätts inte för rasism. Därför kan t.ex. en ljushyad advokat få för sig att rasism inte är ett problem i Sverige idag. Det är bara i hans huvud som det förhåller sig på det sättet. Ifall han undrar om rasism är ett problem kan han läsa om hur svarta ungdomar själva upplever rasism i  enkäten Att färgas av Sverige. Enkäten bygger på intervjuer med 33 tonåringar och unga vuxna med afrikansk bakgrund. Jag tror att jag alltid vetat att jag inte är vit, säger en av de som intervjuas.

En deltagare i enkäten förklarar: Man känner sig kränkt när någon säger ’neger’, man sänker en annan människa… För mig tänker jag på slav, när man säger ’n-ordet’. Det finns också svarta som säger ordet, och då är det viktigt att även svarta förstår och får kunskap om varför man inte skall nedvärdera sig själv.

”Neger” är från början ett gammalt juridiskt (sakrättsligt) begrepp som började användas på den svenska slavhandelns tid. 1787 delade den svenske guvernören på Saint Barthélemy in befolkningen i ”vita”, ”fria kulörta” och ”negrer” (Slaveri då och nu, s. 16). Känner man till den historien inser man varför det är ett ord som ingen borde använda: ett ord som förvandlar människor till ”saker”.

Särskilt stötande exempel på rasism som inte går att uppleva direkt för en ljushyad person är ”rutinkontroller”, kroppsvisiteringar, spontana polisförhör på gatan, stoppande av bilar och krograsism. Mest utsatta är svarta män och kvinnor (avsnittet ”Väktare och polis”, s. 25-29 i Att färgas av Sverige).

Ingen ska behöva stå ut med sådan negativ särbehandling. Liknande händelser kan utgöra grund för diskrimineringsrättsliga ärenden.

Rasism är vardagsmat även i skolan (inte för alla, bara för vissa). I en enkät med högstadie- och gymnasieelever heter det: Exempelvis uppger cirka 40 procent av eleverna med immigrantbakgrund att de vid något tillfälle blivit retade på grund av sitt ursprung jämfört med 9 procent av ungdomarna med helsvensk bakgrund (Intolerans: Antisemitiska, homofobiska, islamofobiska och invandrarfientliga tendenser bland unga, s. 12).

Personer som tillhör synliga minoriteter stöter på klara hinder i arbetslivet. Enligt nationalekonomen Dan-Olof Rooth har adopterade med utländskt utseende ”en arbetslöshet som är cirka tio procentenheter högre” än de med europeiskt utseende.

Gissningsvis har det en uppfostrande effekt på alla oss som tillhör den ljushyade majoriteten om det blir mer uppenbart att rasism hör hemma i domstol, och inte i arbetslivet eller i kontakten med myndigheter.

Hbtq-fobi

Homosexualitet var olagligt i Sverige till och med 1944 och klassades som en sjukdom av Socialstyrelsen till och med 1979. Pride-rörelsen och många modiga initiativ, bl.a.från Kiruna IF, har ökat hbtq-personers synlighet och gjort diskrimineringen mindre rumsren. Men ännu diskrimineras icke-heterosexuella och andra hbtq-personer när de söker jobb.

Man kan fortfarande utgå från att från att åtskilliga hbtq-personer riskerar diskriminering i sådana lägen där de väljer att vara öppna med sin identitet och inte vill dölja den.

Funktionshinder och bristande tillgänglighet

Vad gäller funktionsnedsättning klargör diskrimineringslagens förarbeten att det inte är graden av funktionsnedsättning som är avgörande utan att det finns ett funktionshinder överhuvudtaget. Det behöver alltså inte vara frågan om ett allvarligt funktionshinder. Även personer med mer begränsade funktionsnedsättningar kan drabbas.

Numera räknas även bristande tillgänglighet som diskriminering av personer med funktionsnedsättning (1 kap 4 § p 3 diskrimineringslagen). Det betyder att du som har en funktionsnedsättning inte ska behöva ”anpassa” ditt liv. Samhället måste tvärtom bli bättre på att anpassa sig.

Vid sidan av bristande tillgänglighet är det att anse som diskriminering om du som har funktionsnedsättning blir bemött på ett kränkande sätt. T.ex. att bli behandlad som mindre vetande eller nonchalerad.

Åldersdiskriminering

När det gäller åldersdiskriminering kan man utgå från att den främst kan drabba dig som är i 50-60-årsåldern. Men även på denna punkt är lagstiftningen neutral. Det finns därför möjlighet att i vissa lägen driva skadeståndsrättsliga mål om diskriminering av unga människor, även om det i praktiken lär vara ganska sällsynt.

Religiös intolerans: oftast kopplad till rasism

När det gäller religion som diskrimineringsgrund bör man som advokat utgå från att den som diskrimineras på grund av sin religion sannolikt "i första hand" blir diskriminerad för att han eller hon är mörkhyad.

Det finns rättsfall som handlar om att muslimer inte vill skaka hand med personer av det motsatta könet. En muslim som tillämpar denna religiösa regel gör det inte för att vara otrevlig utan för att det anses vara omoraliskt och fel med fysisk beröring i många lägen. Det hänger helt enkelt ihop med varje persons rätt till sin fysiska integritet. Ingen annan ska kunna bestämma vad du ska göra eller inte göra med din egen kropp. För övrigt tenderar personer från norra Sverige att skaka hand mindre än södra Sverige. Ska norrlänningar dras inför rätta för det, tycker du?

En muslim med europeiskt utseende löper betydligt mindre risk att bli diskriminerad än en muslim med icke-europeiskt utseende. Advokatkåren bör därför ha i åtanke att diskriminering av muslimer oftast inte bara handlar om religion utan även om etnisk diskriminering med religionen som "ursäkt".

För att citera en deltagare i en annan enkätJag har svårt att veta ifall jag blir behandlad på ett sätt för att jag är muslim eller av skäl som har samband med min hudfärg, eller om det är en kombination av båda.

En annan deltagare i samma enkät säger: Det syns inte på mig vilken religion jag har och jag går inte runt och berättar heller.

Advokatens roll

Advokatkåren har en viktig roll att spela. Vi har en särskild ställning och ett särskilt ansvar. Vårt arbete och vår kunskap om verkligheten är en förutsättning för att enskildas ska kunna hävda sina fri- och rättigheter på ett effektivt sätt. Vi måste bli mycket bättre på att ta oss an de mängder av diskrimineringsrättsliga ärenden som facket och DO inte tar tag i.

I sammanhanget kan nämnas att advokatkåren sakta men säkert börjar spegla befolkningens sammansättning. 58 procent av de biträdande juristerna på advokatbyråerna är kvinnor idag, och 18 procent av de biträdande juristerna har föräldrar som är födda utomlands. Detta bidrar garanterat till att höja kunskapsnivån och därmed också kapaciteten att driva diskrimineringsärenden på byråerna.

Advokatsamfundet måste ägna sig mer åt att informera allmänheten, i synnerhet de som utsätts för diskriminering, om att det finns juridisk hjälp att få. Följden kan i bästa fall bli att vi bidrar till att förbättra inte minst kvinnornas och de synliga minoriteternas ställning i samhället.

måndag 12 januari 2015

Våra barn

Finns det något viktigare än våra barn? Du har rätt. Det finns det inte. Barn får dock inte alltid den hjälp barnet är i behov av. Hjälp som barnet många gånger borde ha rätt till.

Det är först i vuxen ålder jag reflekterat på exempelvis situationen i många skolor. När jag gick i skolan blev barn mobbade och så är det tydligen än i dag. En liknande situation på en vanlig arbetsplats skulle aldrig godtas. Barn kan dock sällan eller aldrig bevaka sina rättigheter. Det är vi vuxna som måste hjälpa barnen med detta.

Jag är i praktiken alltid ombud i vårdnadstvister i Skellefteå, Umeå, Luleå, Lycksele och på andra håll i hela norra Sverige. I synnerhet i Skellefteå och Umeå som har var sin tingsrätt och där advokatbyrån har sina kontor. Med alltid menar jag inte att en vårdnadstvist pågår i evighet utan att jag i snart 20 år anlitats i vårdnadstvister och att det ännu inte blivit så att jag i vart fall på de senaste 15 åren inte haft många pågående mål i domstol. När en tvist om vårdnad, boende och umgänge tar slut tar ofta en annan vid, även om de inte exakt lappar in i varandra i tid.

Jag är antingen ombud för mamman eller pappan. Barnen har aldrig eget ombud i en vårdnadstvist. Jag anser att det är en klar brist i vårt rättssystem. I vissa tvister, men långt ifrån de flesta, borde barnet ha rätt till ett eget ombud.

När bör barnet få ett eget ombud?

När domstolen i en vårdnadstvist anser att barnet har behov av ett eget ombud.

Barnet kan inte få eget ombud endast för att någon av föräldrarnas ombud anser detta. Föräldrarnas ombud kan nämligen inte få ha talerätt i den frågan. I ett vårdnadsmål är det ombudets (advokatens) uppgift att ta tillvara klientens intresse d v s mammans eller pappans intresse. Ombudets arbete är inte att se till barnets bästa. I många vårdnadstvister klarar föräldrarna själva - eller med hjälp av oss ombud - att se till barnets bästa. Men alla föräldrar har inte den förmågan. Det kan i en infekterad vårdnadstvist vara svårt eller till och med helt omöjligt för en förälder att endast se till barnets bästa.

När bör domstolen tillsätta ett eget ombud för barnet? Om detta vore tillåtet

När domstolen märker att den förälder barnet bor hos strävar efter att se till att barnet inte har någon kontakt - eller endast ytterst begränsad kontakt - med den förälder barnet inte bor med.

Om jag företräder den person barnet bor med kan det vara mitt arbete att till 100 % arbeta för att barnet inte alls får hålla kontakt med den andra föräldern. Det kan i vissa mål vara rätt för barnet, men i många mål också vara helt fel för barnet.

Om barnet i mål av ovan nämnd karaktär får ett eget ombud skulle den frågan bli mycket bättre utredd än vad den nu är fallet i våra domstolar.

Hur det är nu

Vad som är bäst för barnet utreds av det sociala. Det brukar bli fråga om ett eller ett par möten med barnet tillsammans med den förälder barnet bor med. Barnets uppfattning är då inte alltid barnets egen uppfattning utan en uppfattning barnet fått från boendeföräldern.

Vi vuxna kan manipulera med våra barn. Barn vågar dessutom oftast inte ta konflikt med boendeföräldern före barnen kommit i tonåren. Det som kallas för tonårstrots är endast en normal utveckling. Barnet måste lära sig att ta konflikt inför det kommande vuxenlivet.

Den uppfattning som redovisas av de sociala myndigheterna till domstolarna är ofta endast den version barnet lärt sig av sin egen boendeförälder!

Jag är övertygad om att en advokat som blev ombud för barnet i en vårdnadstvist skulle se till att barnets bästa låg i fokus och det behöver inte alls vara det barnet först berättar. Med frågor kan i vart fall ett erfaret ombud ofta komma fram till att barnet helst vill ha kontakt med båda föräldrarna och att barnet vill att föräldrarna skall samarbeta kring alla frågor som rör barnet.

Kan det vara rätt att barnet inte har kontakt – eller ytterst begränsad kontakt - med den förälder barnet inte bor med?

Ja, vissa föräldrar har med exempelvis onda handlingar visat att barnet skulle ta skada av att behöva hålla kontakt med den förälder barnet inte bor med.

Men det vanliga i våra domstolar är att barnet skulle må bäst av att ha kontakt med båda föräldrarna. Undantagen i våra domstolar är få.

Hur kan det komma sig att den förälder barnet bor med vill motverka ett umgänge mellan barnet och den andra föräldern?

Som jag ovan nämnt finns det föräldrar som med exempelvis onda handlingar visat att barnet måste klara sig utan en förälder i vart fall till dess barnet blivit vuxen. Därefter kanske kontakten kan återupptas. Jag vill framhålla att onda handlingar ofta har sin förklaring i psykisk ohälsa, alkohol eller missbruk av narkotika. Eller allt detta på en och samma gång.

En förälder kan ha många skäl till att vilja att den andra föräldern avskärs all rätt till umgänge.
Föräldern anser ofta att skälen för detta är goda och det kan de vara. Nedan radar jag upp några goda skäl. Ordet pappa nedan går att byta ut mot mamma.

1.
Pappa klarar inte av att vara nykter när han har barnet och när han blir full blir barnet rädd för pappa.

2.
Pappa har tidigare slagit barnet och barnet vågar inte vara själv med pappa eller vill inte ens träffa pappa.

3.
Pappa lider av en svår psykisk störning som innebär att han saknar omsorgsförmåga.

4.
Pappan kan inte umgås med barnet på barnets villkor. Det rör sig bland annat om pappor som inför barnen inte kan låta bli att prata illa om mamma.

5.
Pappan har sexuellt förgripit sig på barnet. Det behöver väl ingen närmare förklaring?

6.
Viss kriminalitet. Jag pratar inte om fortkörning och inte heller om skattebrott. Men vissa brott är av så allvarlig art att brottet i sig kan vara hinder för umgänge. Det kan exempelvis röra sig om att pappan sexuellt förgripit sig på andra barn än sina egna barn.

Jag har förstås företrätt pappor med svåra alkoholproblem. Kan pappan inte komma till rätta med det problemet måste pappan godta ett begränsat umgänge. Ett umgänge som med garanti är ett nyktert umgänge.

Jag har företrätt pappor som slagit sina barn. I sådana fall är det oerhört viktigt att ta reda på varför pappan slagit barnet och se till att en sådan situation aldrig upprepas. Vanligt umgänge kan det bara bli tal om när det åter byggts upp ett förtroende mellan pappa och barnet. Arbetet med att bygga upp ett sådant förtroende är bland det viktigaste ett ombud kan arbeta med. Det arbetet kräver också oftast ett mycket gott samarbete mellan ombuden. I vårdnadstvister är det i klientens intresse att i vart fall ombuden kan förhandla med varandra. För föräldrarna brukar i svåra fall inte klara av detta på egen hand.

Många förklarar misshandeln med alkohol, men en ”vanlig” förälder misshandlar inte sitt barn när föräldern är full. Alkoholen tar dock bort en spärr från vissa föräldrar, som innebär att de kan begå en så dåraktig handling som att misshandla sitt eget barn.

Jag har företrätt pappor som lidit av allvarliga psykiska störningar. I sådana fall anser jag att det är av vikt att pappans läkare får vara en del av frågan om hur umgänget bör se ut. Det kan i vissa fall vara nödvändigt att rådfråga mer än en läkare.

Jag har företrätt pappor som inför barnen pratat illa om mamma. Det är dock ett beteende som går att bryta bara viljan finns. Beteendet bör inte bara brytas utan pappan bör förklara för barnet att pappa aldrig menat vad pappa sagt och be barnet om ursäkt.

Med prata illa menar jag det som kallas för skitsnack och inte att en pappa exempelvis förklarat för barnet att barnet inte kan träffa mamma för att mamma exempelvis är sjuk. Med prata illa menar jag också att i vissa fall prata med barn på ett sätt barnet inte förstår.

Jag har företrätt pappor som sexuellt förgripit sig på barn. I sådana fall måste pappan förstå att det bara kan bli kontakt med barnet i framtiden på ett sätt som barnet inte kan ta skada av och där kommer åter frågan in om att samarbeta i den frågan med pappans läkare och även barnets läkare.

Jag har företrätt pappor som begått såväl små som allvarliga brott. Det är dock endast ett fåtal av alla allvarliga brott som kan utgöra hinder för kontakt mellan pappa och barnet. Det går inte säga att ett visst brott alltid utgör hinder för umgänge. Det måste alltid ske en bedömning i varje enskilt fall.

Idag är det så att många som döms till fängelse inte är friska, men de är inte sjuka nog att dömas till rättspsykiatrisk vård. I våra fängelser sitter således många med psykiska problem.
Det är ofta den problematiken – inte brottet i sig – som kan utgöra hinder för ett framtida normalt umgänge.

När mamman anser att det föreligger hinder för umgänge som inte avser ovan nämnda kategorier
Jag brukar dela in dessa hinder i verkliga hinder och påhittade hinder. Om det står påhittat framför ordet hinder betyder det att det inte finns något hinder.

Påhittade hinder

Det finns mammor (du får lika gärna läsa pappor om du vill) som vill förhindra pappor får träffa sina barn utan att ha några godtagbara skäl för en sådan inställning. Då finns det mammor som faktiskt hittar på hinder.

Jag kan nämna att i ett mål där jag nyligen var ombud gick mamman så långt att hon nu står åtalad för brott. Pappan ville ha umgänge. Mamman gjorde allt för att förhindra detta.
Målet slutade med att pappan fick ensam vårdnad om dottern. Pappan hade inte ens sökt ensam vårdnad i början av målet, men mammans handlande tvingade pappan att under målets gång ansöka om ensam vårdnad. Utgången i målet var ett bevis på att våra domstolar dömer rätt om det går att bevisa att mamman ägnat sig åt umgängessabotage.

Nedan följer en lista på lögner som förekommer.

1.
Pappan har sexuellt förgripit sig på barnet.

Det är förstås hemskare om det hänt i verkligheten än en osann anklagelse att det hänt. Men för den som utsätts för en osann anklagelse om sexuella övergrepp på sitt eget barn är det sannolikt bland det värsta den personen kommer att få vara med om i livet. Det finns dessutom nästan alltid någon som kan tro att anklagelsen är sann.

När en sådan anklagelse framförs i inledningen av ett mål blir det vanliga beslutet från rätten att barnet får bo med mamma tills det är utrett om anklagelsen är sann. Detta första beslut av tingsrätten kan därefter vara avgörande för hela målet. För även om det inte går att bevisa att anklagelsen inte var sann är det inte alltid lätt att bevisa att mamman ljugit.

2.
Pappan har misshandlat mamman eller barnet.

Om kvinnan vill ljuga är det bättre att hon anklagar mannen för misshandel av henne än av barnet. Barnet kommer nämligen höras och det är vid ett sådant förhör stor ”risk” för mamman att barnet talar sanning.

3.
Pappan har alkoholproblem.

Eftersom många har alkoholproblem är det en bra lögn att dra till med. Pappan kan på olika sätt bevisa att det är en lögn. Bra leverprover är ett bevis som går att ta med till den inledande förhandlingen.

4.
Pappan har psykiska problem.

Vi vet ju idag hur mycket problem psykisk ohälsa ställt till med. Ett bra sätt att bemöta en sådan anklagelse är att vid förhandlingen vara lugn och saklig. En pappa som brusar upp av exempelvis en falsk anklagelse kan uppfattas som instabil. I rätten gäller det att visa sina bästa sidor.

Jag brukar be mina klienter att hålla sig lugna under förhandlingen eftersom det ger ett gott intryck på rätten. Det först intrycket kan vara viktigt i många sammanhang, således även i våra domstolar.

Det är faktiskt bättre att ombudet tar på sig rollen att brusa upp. För att vara advokat är att ha en viktig roll inte minst vid förhandlingar.

5.
Pappan saknar omsorgsförmåga.

En vanlig anklagelse är att när barnet varit hos pappa kommer barnet hem inte bara med smutsiga kläder utan även smutsig in på bara kroppen. Pappan anklagas således för att inte sköta tvätt och barnets personliga hygien. Det går enkelt att motbevisa genom att filma barnet och barnets kläder när barnet åker till mamma. Men första gången anklagelsen framförs i rätten är det inte alltid lätt att vara förberedd på en sådan anklagelse.

Det finns förstås många andra falska anklagelser. Vissa går att genomskåda, andra inte.

Hinder som är verkliga utan att behöva vara sanna

Det finns objektiv sanning och subjektiv sanning.

Objektiv sanning betyder att något är sant. Subjektiv sanning betyder att vi tror att något är sant. Den subjektiva sanningen behöver dock inte vara sann, men kan vara sann. Den objektiva sanningen är alltid sann.

Det är ofta den subjektiva sanningen som är en del av processen i ett vårdnadsmål. Den objektiva sanningen vet inte alltid rätten eller ombudet något om. Det är inte heller säkert att båda parterna känner till den objektiva sanningen. Låter det krångligt? Jag skall med några exempel förklara med vad jag menar.

1.
Mamman anklagar pappan för sexuella övergrepp mot barnet för att hon tror att detta verkligen hänt.

Utredningen visar därefter att mamman hade fel, men hennes anmälan var föranledd av en stark och verklig tro att övergrepp hade hänt.

2.
Mamman tror att pappan missbrukar när han har barnet. Det vara en helt obefogad oro, men ändå en oro som kan vara en verklig oro. Denna oro beror för det mesta på att pappan tidigare haft missbruksproblem, som han kommit över.

3.
Mammans oro i andra avseende än punkt 1. och p 2 ovan. Det går inte alltid bortse från mammans oro. Mammans oro brukar kunna ”smitta” barnet. Barnet kan via mamma förstå att allt inte är rätt hos pappa fastän allt egentligen bara är bra hos pappa.

Mammors verkliga oro – befogad eller obefogad - måste rätten och pappor och vi ombud respektera. Många gånger går det under målets gång att bevisa att oron är obefogad, men inte alltid.

Om oron är påhittad eller en verklig oro kan vara svårt att får klarhet i. Jag har varit med om båda delarna och jag har säkerligen tagit fel vid ett antal tillfällen. Jag anser dock att jag med ökad erfarenhet lärt mig hur man i de flesta fall kan skilja mellan den påhittade oron och den verkliga oron, men mitt jobb är att ifrågasätta motpartens oro om den inte är styrkt.

Åter till barnen

Jag anser att det är av vikt att den som är ombud får en så pass bra kontakt med klienten att det är barnets bästa målet handlar, men vad som är bästa för barnet är upp till klienten att avgöra. Jag och klienten kan ha helt olika åsikter när vi diskuterar den frågan enskilt, men i rättssalen är jag alltid på klientens sida till 100 %. När jag skriver alltid menar jag alltid och därför vore det på sin plats att barnen i vissa mål fick ha ett eget ombud.