fredag 23 juni 2017

Vad fungerar mot mobbning?

Skollagen och diskrimineringslagen är moderna och tämligen kraftfulla lagar. De ställer upp mycket höga krav, som inte alltid efterlevs i praktiken. Enligt de här båda lagarna kan barn som mobbas eller utsätts för sexuella eller rasistiska trakasserier kräva skadestånd om skolledningen inte har gjort tillräckligt för att utreda och stoppa kränkningarna. Vad bör göras för att det inte ska behöva gå så långt? Att vända sig till advokat, med stöd av sina föräldrars hemförsäkring (som bekostar det mesta av advokatens arbete med att stämma skolan) är den sista utvägen. Självklart borde det aldrig behöva gå så långt.

Ska det verkligen behövas rättsprocesser?

Att en advokat hjälper en kränkt flicka eller pojke att få ekonomisk kompensation, en ursäkt och en upprättelse i efterhand är visserligen någonting positivt, även om ingen advokat kan garantera en framgång på förhand. En domstolsprocess är alltid lång och krävande, både i tid och energi, för barnets föräldrar som måste vara engagerade och aktiva med att skaffa fram tillräcklig bevisning som kan övertyga en domstol om att skolan inte har gjort tillräckligt.

Det finns inga garantier för att vinna en rättsprocess. Med andra ord: det finns alltid en risk att förlora, vilket innebär att barnet (i praktiken barnets föräldrar) måste stå skolans rättegångskostnader. Det kan då röra sig om betydande belopp. (Det finns en skyddsregel i 6 kap. 13 § andra stycket skollagen som ger tingsrätten möjlighet att låta barnet slippa stå motpartens rättegångskostnader även om barnet förlorar, men inte heller detta är något man kan garantera. Det är helt upp till tingsrätten att avgöra om så ska ske. Kravet är att tingsrätten ska anse att barnet hade skälig anledning att få sin sak prövad.) Även av denna anledning bör en rättsprocess om mobbning ses som en sista utväg. Samtidigt är det så att en advokat bara kommer att åta sig ett ärende om det finns en god chans att vinna framgång. Men som sagt, det finns inga garantier för att vinna.

En rättsprocess kan i bästa fall leda till viss ekonomisk kompensation, och kanske även till att en olämplig rektor får sluta. Kanske leder det till förbättrade rutiner på skolan, och att kommunen eller ägaren som driver skolan får upp ögonen för hur viktigt det är att vara på sin vakt mot mobbning.

Rektorns och skolledningens ansvar

Sociologen Björn Ahlström har visat att eleverna själva upplever mindre mobbning på de skolor där rektorn anser att mobbning är ett problem. På skolor där rektorn inte upplever mobbning som ett problem upplever eleverna att nivån av mobbning är högre. (Bullying and social objectives s. 44-45) Alltså är mobbning en fråga om ledarskap. En rektor – tillsammans med kommunen eller ägaren som driver skolan – som tror att ”på vår fina skola har vi minsann ingen mobbning” tycks vara den största enskilda faran för barns trygghet och studiero.

En annan forskare, Arne Forsman, kopplar i sin avhandling denna naiva och passiva inställning från vissa rektorer och skolledare, som kan bana väg för mycket ont, till ”fördomarna om barns inneboende godhet” (Skolans texter mot mobbning s. 193). Med detta menas inte att barn är av naturen goda eller onda, lika lite som vuxna är det. Men att inte ta faran för mobbning på allvar är fegt och oansvarigt.

Ett annat ord för mobbning är kamratförtryck. Och förtryck är precis vad det rör sig om. Det är något som, skulle vi våga påstå, den absoluta majoriteten av alla lärare vill bekämpa. Att alla kompetenta och engagerade lärare och fritidspedagoger har stöd uppifrån är en avgörande förutsättning för att mobbning inte ska frodas i skolmiljön.

Negativt exempel 1: kommuner som försäkrar sig för att ”skydda sig” mot eventuella rättsprocesser

De flesta barn och föräldrar håller nog med oss om att det är rent ut sagt stötande att många kommuner skaffar sig försäkringar som ger dem juristhjälp om de hamnar i en rättsprocess mot en flicka eller pojke som har blivit mobbad och kränkt. Hur kan en kommun mena allvar med att man är emot mobbning om man samtidigt använder en del av sin budget till att försäkra sig så att man kan betala jurister om man blir stämd av ett mobbat barn? Det går inte ihop.

Negativt exempel 2: brist på kunskap hos skolledning och kommuner

En annan sak är bristen på kunskap om mobbning. Man kan förutsätta att pedagoger idag aldrig har varit så kunniga om mobbning som förut. Men om skolledningen och kommunen knappt vet vad mobbning är, så hamnar lärarna i en konstig sits. De kanske rentav riskerar sitt jobb om de vill ta till krafttag för att motverka mobbning, och sedan arbetsgivaren – rektorn och kommunen eller ägaren – tycker att ”varför då, vi har väl inga problem med mobbning?”.

Det finns massor av forskning om mobbning. Och den som driver en skola är skyldig enligt lag att driva skolverksamheten på ett visst sätt. Utbildningen ska nämligen baseras på forskning och beprövad erfarenhet, heter det i skollagen.

Vi menar inte att alla kommunpolitiker ska doktorera i pedagogik. Men åtminstone bör de politiker som sitter i barn- och utbildningsnämnden, rektorernas närmaste chefer, ha koll på vad mobbning är. Vi håller med Arne Forsman, som på s. 232 i sin ovan nämnda avhandling kritiserar ”kommunala lekmannapolitikers bristande kunskaper om just forskning och vetenskap”.

För den som vill bli uppdaterad kan vi rekommendera en enda text som förklarar vad mobbning är: doktorsavhandlingen Inneslutandets och uteslutandets praktik av Marie Wrethander.

Hur bygger barn upp relationer?

Wrethanders avhandling är den bästa text vi känner till om mobbning. Den handlar inte bara om mobbning, utan handlar om hur barn (och faktiskt även vuxna) bygger upp sina relationer. Wrethander sätter alltså in mobbningen i ett sammanhang.

För det första är det underhållande läsning, eftersom Wrethander hela tiden befinner sig bland barnen i skolan och återberättar vad de gör och vad de säger: hon besökte nämligen en fjärdeklass två dagar i veckan i ett läsår. Det blev 62 besök och 300 timmar som hon umgicks med eleverna. Wrethander satte inte ens sin fot i lärarrummet. Barnen var helt med på att hon var ”en av dem”, så långt det är möjligt för en vuxen.

Wrethander visar hur likhet och olikhet är viktig för barns sätt att skapa sin egen identitet och skapa vänskap med varandra. Alla barn, även de mest ”populära”, fokuserar ständigt på vem de helst vill sitta bredvid eller göra en uppgift med.

En av pojkarna i ett litet kompisgäng säger till exempel om Andreas, en pojke som de inte vill umgås med: ”han är inte min sort”. Samma mönster upprepas mot en pojke från Finland, Markus, som kommer som ny till klassen och snabbt blir utanför. Bland annat blir han retad för sin brytning. Wrethander skriver: ”Att ansätta Markus verkar fungera för att vinna status och positiv bekräftelse för egen del”.

Wrethander citerar William Corsaro, som har gjort sociologiska studier på barn sedan sjuttiotalet. Corsaro noterar att ”barndomen är en väsentlig del av samhället”. Det är en viktig poäng, för det finns en stark ”äh, de är ju bara barn”-tendens bland vuxna som saknar kunskap. Den som har sett Anna Odells film Återträffen kommer kanske ihåg att en av mobbarna försvarar sig i efterhand, i vuxen ålder, med just den frasen: ”Vi var ju bara barn”. I filmen svarar då Anna, mobboffret: ”Ja, men inte för varandra”.

De barn Wrethander studerar gick i fjärde klass och var för unga för att ägna sig åt sexuella trakasserier, något som brukar äga rum senare, i högstadiet. Men däremot konstaterar hon att det förekommer invandrarfientliga trakasserier bland fjärdeklassarna. Hon skriver: ”Andreas, Nelly och Markus uteslöts ofta från aktiviteter och gemenskaper med deras utländska bakgrund som motiv eller medel”.

Wrethander visar tydligt hur barnen använder invandrarfientliga glåpord ”som ett redskap för att peka ut en individ och därmed tillskriva henne/honom egenskaper och förväntat agerande” och ”för att sanktionera och rättfärdiga de kränkande och förnedrande handlingarna”. Efter att ha läst detta är det svårt att hävda att barn ”bara är barn”.

Den viktigaste poängen med Wrethanders avhandling är att hon tydligt visar hur barn använder sig av inneslutande och uteslutande beteenden för att skapa samhörighet och markera avståndstagande. Att detta beteende inte går överstyr, att barnen känner att det finns en gräns för vad som är okej, är centralt i kampen mot mobbning.

Vi håller med Wrethander, som idag är chef för utbildningen av rektorer på Göteborgs universitet, då hon säger till Lärarnas tidning att uttrycket mobbning är delvis förlegat. Snarare bör man kanske tala om ”okamratligt beteende” eller något liknande, för att täcka in mer vad det egentligen handlar om, och framför allt för att därigenom understryka att det inte är ”tufft” eller ballt utan lågt och svagt att hävda sig genom att trycka ned någon som är annorlunda och ensam. Att sparka nedåt kräver ingen styrka. Styrka är att stå på den svagares sida även då du är populär. Det är något att vara stolt över, något att bygga vidare på. Det här gäller förstås både barn och vuxna. Barn är inte så olika oss som vi vill tro.

Vad kan man lära sig av Wrethanders år med fjärdeklassarna?

Lärare och fritidspedagoger måste få stöd och uppmuntran uppifrån för att få in barnen i en bredare, mer positiv gruppidentitet som inte behöver syndabockar och hackkycklingar. Det är ett uselt, simpelt och ovärdigt sätt att skapa en egen positiv självbild. Det finns andra sätt som vi människor kan höja upp oss, utan att trycka ned andra. Kamratskap är en färdighet, en förmåga, som barn behöver hjälp med att träna upp. Hit hör att vara anständig och reko mot alla, även mot de som inte är lika bra på sport eller matte, eller har lika fina kläder.

Barn kan utan problem lära sig att vara som Flugornas Herre. Det kräver ingen träning alls. Låt barnen göra exakt som de vill, och låt internet uppfostra dem, så kommer djungelns lag att ta över med tiden.

Om lärare och fritidspedagoger inte motarbetas indirekt genom okunskap och naivitet från rektorer och kommunpolitiker får de lättare att lära eleverna att vara goda förebilder, att ta efter lärarnas goda exempel. Att det faktiskt kan vara ”coolt” för den som är populär och bra på sport att respektera och vara schysst den som inte är bra på sport och ”socialt isolerad”. Alla behöver inte vara bästisar. Men det måste finnas en ”hyfsat hög lägstanivå”.

Det saknas inte positiva litterära förebilder, från Pippi till Harry Potter, handlar om att den som är stark måste använda sin styrka på ett vettigt sätt och inte förtrycka och bossa utan skydda och vara hygglig mot den som är svag. Filmen Central Intelligence som kom häromåret är ett annat exempel: en actionkomedi film som tar upp ämnet mobbning.

En annan forskare som har byggt vidare på Corsaros rön om inneslutande och uteslutande är Britt Tellgren. Hennes licenciatavhandling i pedagogik Förskolan som mötesplats är en studie av förskolebarn. ”Uteslutningsstrategier som att jaga bort andra, att ignorera någon och att hänvisa till ålder och storlek var synliga i barnens lek”, noterar Tellgren.

Tellgren poängterar också hur viktig pedagogens roll är, även på förskolan: ”i situationer där pedagoger har en tillåtande, glad och humoristisk framtoning i samspelet med barnen, så visar sig denna framtoning även i barnens agerande gentemot varandra”.

Barnets rätt till respekt

En annan författare som är värd att läsa för alla som har det minsta med skolverksamhet att göra är klassikern Barnets rätt till respekt av Janusz Korczak. ”Barnen kan inte skilja mellan viktigt och oviktigt”, skriver Korczak. Det är pedagogens jobb att visa dem den skillnaden.

Korczak skriver också om hur (mindre starka) pedagoger som inte vågar ta strid med aggressiva elever i stället kan ingå ”allianser” med dessa elever för att på så sätt få ordning i klassrummet. Att detta inte är en hållbar lösning, och att pedagoger måste kunna ta konflikter för att upprätta sin egen auktoritet, är något som påpekas i följande artikel i Lärarnas Tidning.

Samspelet mellan pedagoger och elever

Skolverket genomförde en tre år lång studie där 10 000 fjärde- till niondeklassare deltog. Av forskningssammanställningen Vad fungerar? Resultat av utvärdering av metoder mot mobbning kan följande utläsas. För det första: att Skolverket är kritiskt mot färdiga paketlösningar. ”Det existerar ingen enskild insats som leder till en kraftig minskning av mobbningen”. I stället förordar man ett antimobbningsarbete från grunden, ”där all personal är involverad och alla elever ges möjlighet att delta”.

När skolan utgår från ”hela skolans engagemang” får det effekter på elevernas upplevelse av delaktighet och hur de beter sig mot varandra. Även vid skolor som varit präglade av ett ”tufft klimat”, har man framgångsrikt lyckats reducera andelen mobbade elever, bland annat genom att hela personalen varit engagerad i arbetet.

Att det går att få till stånd en förändring även på skolor med ”tufft klimat” bevisar vad vi ser. Det är inte en fråga om pengar, utan om engagemang. Om det vore en fråga om pengar skulle inte mobbning vara så utbrett i vissa rika kommuner och på kända friskolor.

Det är alltså frågan om ett aktivt förhållningssätt, inte bara någonting som ska undvikas utan någonting annat som ska till, ett fokus på god kamratskap. På en skola talar personalen om jämlikhetens kultur. Även eleverna på den skolan visar under intervjuerna att de har blivit en del av denna gemenskap. Fokuset ligger på det gemensamma arbetet: antimobbningsarbetet ska utvecklas på skolan, av elever och personal. Delaktighet ger legitimitet, konstaterar Marco Nilsson i sin bok Juridik i professionellt lärarskap (3 uppl., 2016, s. 74-75).

Faktum är att Skolverket konstaterade att inte ett enda av de färdiga programmen som säljs till skolorna är problemfritt. Det finns ingen enkel eller ytlig quick fix. Det behövs en jämlikhetens kultur för att motverka mobbning, som är en form av ”våldsamt ojämlikhetsskapande” (Ekerwald och Säfström, Levd demokrati? Skola och mobbning i ungdomars liv, 2012, s. 170).

Det krävs en ”hela skolan-ansats” som omfattar alla elever och all personal. Fokuset ligger på motarbetandet. Redan då det når åtgärdandestadiet har det egentligen gått för långt. Och då handlar det verkligen om att agera snabbt. En rektor säger i utredningen:

Vi tänker nolltolerans när det gäller mobbning. Har vi inte varit i kontakt med föräldrarna eller satt i gång en process samma dag (om något eventuellt inträffar), så ser vi det som ett misslyckande. Vi vill satsa mycket på att det inte bara är en person, till exempel kuratorn, som ska ta hand om detta utan det är allas ansvar.

Citatet påminner om vad en skolpedagog sade apropå lyckat antimobbningsarbete: ”Här sopar vi aldrig problemen under mattan”. Citatet levererades efter att skolan i fråga konstaterades ha minst mobbning i länet då Folkhälsoinstitutet gjorde en enkät bland landets niondeklassare 2010.

Man kan lära sig en hel del bara av att läsa exempel från olika skolor som har lyckats bra med antimobbningsarbetet. Följande är direkta citat ur rapporten.

Flera av de skolor som framgångsrikt förebyggt mobbning karakteriseras av att eleverna är engagerade i det förebyggande arbetet. Vid en av skolorna berättar eleverna om att de varit med och utformat skolans ordningsregler.

Många av de framgångsrika skolorna har aktiviteter för att främja relationerna mellan eleverna, både i klasserna och mellan årskurser. I flera av skolorna anordnar äldre elever aktiviteter för de yngre. Det kan handla om temadagar, fotbollsskolor m.m.

Att antimobbningsarbetet måste genomsyra hela skolan framgår av att även sådan personal som inte jobbar direkt som lärare, däribland städare och vaktmästare, är med och bidrar. En skolledare berättar:

Det är viktigt att vi får med framför allt våra lokalvårdare och vår vaktmästare. De känner våra barn väldigt väl, de rör sig runtom i skolan och ser jättemycket och de är en väldigt integrerad naturlig del i arbetet i stort, i personallaget skulle jag vilja säga.

Självklart har det en stor moralisk betydelse för barnen att veta att även ”vaktis” och städpersonal är en del av kampen mot mobbning och trakasserier. Det skapar en trygghet och en sammanhållning, och för barnens del blir det desto klarare att det faktiskt rör sig om värderingar som gäller alla, som inte bara är tomt prat.

Pedagogernas främjande av vänskapliga relationer bland eleverna

Alla som har eller har haft en ledar- eller chefsroll vet att grupper noga iakttar ledaren, anpassar sig efter ledaren och ser vad hon eller han gör. Det gäller vuxna, och det gäller självklart barn. Till en bra ledares uppgifter hör att skapa en varm, tillåtande och fördomsfri atmosfär i gruppen med högt i tak, och att aktivt markera att det inte är okej att en eller flera försöker trycka ned någon i gruppen. Du kan inte skratta eller tiga om någon i gruppen kränker någon annan. Lärares ansvar som ledare, som elevernas vuxna föredömen och förebilder, går inte att underskatta. Rektorns ansvar som lärarnas ledare är lika viktigt.

En avhandling från psykologen Tomas Jungert pekar på att klimatet mellan elever och lärare har stor betydelse för hur barn och ungdomar agerar när någon blir mobbad. Om någon är annorlunda och mindre populär bör man som ledare särskilt se till att den eleven blir sedd, respekterad trots att hon eller han är annorlunda. Om läraren ignorerar den eleven (eller rentav deltar i kränkningarna av den mindre populära eleven) kan det gå fort utför med stämningen i gruppen.

En av de forskare som är inne på hur viktigt det är att lärare underlättar för eleverna att få bra relationer till varandra är Maud Ihrskog. I sin doktorsavhandling Kompisar och kamrater skriver hon:

Oavsett barnens/ungdomarnas ålder skall de pedagoger som arbetar i verksamheterna främja kompisrelationen och verka för att kamratrelationen fungerar. Det är pedagogens ansvar att röja de många hinder som finns för kamratrelationer och kompisrelationer… Kanske är det ett av lärarutbildningens viktigaste uppdrag att skapa medvetenhet om barn och ungas behov av tillhörighet och gemenskap.

Samhällsanda och skolanda

I sammanhanget kan det vara intressant att titta på forskning som inte direkt gäller mobbning, utan som gäller de ”inofficiella” värderingar som präglar skolan. Det är värderingar som kan ha stor betydelse för mobbning. Om vuxna inte tycker att mobbning är ett stort problem och att kamratandan är viktig, varför ska vi då förvänta oss att barnen tycker det?

Åsa Söderström vid Karlstads universitet har skrivit en avhandling om elevansvar. Den heter ”Att göra sina uppgifter, vara tyst och lämna in i tid”. Söderström skriver apropå att skolgången främst av allt ses som en privat angelägenhet: ”Tänk om vi är med och stödjer utvecklingen av egoistiska individualister”. En av de risker hon identifierar är att ansvaret för arbetet i skolan ”särskiljs från det sociala ansvaret”. Att vara en god kamrat (vilket bland annat innebär att inte mobba) måste onekligen räknas till detta sociala ansvar.

Uppmuntran och erkännande till elever och lärare som är förebilder

Priser som delas ut till pedagoger som hjälper eleverna att stå upp mot mobbning är en bra idé, eftersom det sporrar och ger status åt de lärare som är framgångsrika med detta. Ett exempel är förskolläraren Birgitta Mörnvik som fick ett sådant pris.

Vi har även hört talas om exempel på elever som får sådana priser. En god vän berättade nyligen om sin brorson, som fick ett stipendium när han gick ut nian häromåret. I motiveringen till stipendiet stod det: ”För ditt arbete för ökad trygghet och trivsel på skolan. För att du säger vad du tycker och står upp för det du tror på. Du är en bra kamrat och en bra förebild”.

Initiativ från eleverna

Efter att ha tittat på pedagogernas uppgifter kan vi nu titta på andra sidan av myntet: barnens engagemang och aktivitet. Det saknas verkligen inte exempel på elever som har engagerat sig på olika sätt. Sådant ”engagemang underifrån” är (minst) lika viktigt som lärarnas och rektorernas engagemang uppifrån. Det är av stor betydelse att skolan ger utrymme och fritt spelrum åt sådana initiativ. Vi kan nämna följande exempel från olika delar av landet.

1. Eleverna på Solbergaskolan i Visby som marscherade genom staden för att manifestera mot mobbning.

2. Eleverna på Engelska skolan i Gävle som hade temadagar mot mobbning i en vecka.

3. Eleverna på Söderbaumska skolan i Falun som använde sig av "fula ord" för att diskutera mobbning.

4. Eleverna som arbetade med ett antimobbningsprojekt på Rörviks skola i Vimmerby.

5. Elevrådet på D-skolan i Oxelösund som bad rektorn att beställa förbudsskyltar mot mobbning.

6. Eleverna på Björkhaga skola i Botkyrka som arrangerade en poesikväll mot mobbning.

De här positiva exemplen är, tycker vi, en betydligt bättre och mer framkomlig väg för att motverka mobbning och trakasserier i skolan än att låta det eskalera ända tills saken hamnar i domstol. Fler sådana initiativ kan leda till att färre hamnar i den fruktansvärda sitsen att mobbningen går överstyr och det behövs en rättsprocess för att få upprättelse för något som borde ha gått att stoppa på ett mycket tidigare skede.

måndag 10 april 2017

En framgång för barn med funktionsnedsättning som diskrimineras i skolan

Emelie Vestman och hennes man anlitade oss häromåret för att driva ett ärende om deras son Fred, som nyligen fick upprättelse i form av 50 000 kr från Oxelösunds kommun.

Du kan läsa mer om Freds föräldrars långa, ihärdiga kamp för sin sons självklara rätt att gå i skolan i det här reportaget i Expressen samt i det här reportaget i Södermanlands Nyheter.

Till grund för talan fanns omfattande bevisning, varav mycket medicinskt material. Materialet gällde bland annat sensorisk överkänslighet, något som ca 70 procent av alla som har autism beräknas ha, enligt en artikel i Läkartidningen.

Efter att talan om diskrimineringsersättning väcktes i Nyköpings tingsrätt anlitade Oxelösunds kommun en egen advokat. Förlikningsförhandlingar inleddes på kommunens initiativ. Kommunen visade med andra ord en bra attityd. Vi kan ha fel, men det verkar ibland som att de mindre kommunerna är mer benägna än de större att förhandla (se tidigare blogginlägg om Sorsele kommun, till exempel).

Vi kom till sist, efter några dagar, överens om att kommunen skulle erlägga ett belopp till Fred om 50 000 kr.

Beloppet hade möjligen kunnat bli något högre, eftersom vi hade yrkat 100 000 kr. Men Freds föräldrar ansåg inte att pengar var det viktiga. För dem var en annan aspekt av förlikningen viktigare. De insisterade, och gav oss i uppdrag, att kräva att förlikningens innehåll skulle bli offentligt (inte konfidentiellt, som i de flesta förlikningar). De ville att domen skulle vara till nytta för andra föräldrar i samma situation.

Freds föräldrar tvekade inte att acceptera ett lägre belopp än vad de hade yrkat från början, i utbyte mot att vi låg på kommunen för att få dem att godta en ”offentlig” uppgörelse. Det här innebar i sin tur att tidningarna kunde skriva om vad förlikningen innebar, och att andra föräldrar i samma situation kan se att det faktiskt går att få upprättelse. Även om det garanterat förutsätter hård kamp från föräldrarnas sida plus en hel del arbete från en eventuell advokatbyrå, om en sådan blir inkopplad.

Domen, som innehåller förlikningsavtalet, är allmän handling (mål nr T 3423-16, meddelad 2017-03-09). Vill du få en kostnadsfri kopia i pdf-format? Maila Nyköpings tingsrätt och be att få en.

Vi vill ta tillfället i akt och ge Oxelösunds kommun ett erkännande för att de var beredda att förlikas med vår klient. Det visar på en medvetenhet om att man faktiskt inser att man inte har gjort tillräckligt (även om man, vilket vi har svårt att begripa, menar att man inte har gjort fel, trots att man väljer att ge Fred ersättning). Det rimmar väldigt illa med grundläggande anständighet att hävda att man är ofelbar som makthavare. Bättre då att göra som Oxelösunds kommun nu har gjort genom att dels (efter år av kamp från Freds föräldrar) tillgodose Freds behov av stöd, dels (efter en rättsprocess som pågick i ett halvår) ge honom upprättelse i form av ekonomisk kompensation.

Diskriminering pga funktionsnedsättning och i form av bristande tillgänglighet

I Freds fall prövades inte rättsfrågorna, eftersom det alltså blev en förlikning. Det fanns en klar grund för att kräva diskrimineringsersättning. För funktionshindrade har nämligen diskrimineringslagen sedan den 1 januari 2015 bristande tillgänglighet som diskrimineringsgrund, som ökar möjligheterna att kräva diskrimineringsersättning (och förhoppningsvis även ökar viljan på kommuner, skolor, arbetsplatser m. m. att motarbeta diskriminering).

Läs gärna mer om diskrimineringsrätt i allmänhet i vårt tidigare blogginlägg.

Vad säger skollagen om särskilt stöd?

Enligt 7 kap. 2 § skollagen har barn i Sverige skolplikt (regeln riktar sig till landets föräldrar). Enligt 7 kap. 3 § har barn därför rätt till kostnadsfri grundläggande utbildning (regeln riktar sig till landets kommuner). Denna utbildning måste ibland anpassas efter barnets behov, om det kan konstateras att det finns ett särskilt behov av stöd.

Av 3 kap. 8 § framgår att om det befaras att en elev inte kommer att nå de kunskapskrav som minst ska uppnås ska rektor ska se till att elevens behov av särskilt stöd skyndsamt utreds. Om en utredning visar att en elev är i behov av särskilt stöd, ska han eller hon ges sådant stöd. Enligt 3 kap. 9 § ska ett åtgärdsprogram utarbetas för elev som ska ges särskilt stöd.

Rätten att lära och utvecklas

Utbildningen (som syftar till att barn och elever ska inhämta kunskaper och värden) ska främja alla barns utveckling och lärande. I utbildningen ska hänsyn tas till barns och elevers olika behov. Barn och elever ska ges stöd och stimulans (1 kap 4 § första och andra stycket).

Utbildning ska överensstämma med demokratiska principer

Utbildning ska utformas i överensstämmelse med demokratiska principer, däribland principen om allas lika värde (1 kap 5 § första stycket). Att en elev inte bereds utbildning pga funktionsnedsättning är precis lika förkastligt som om samma sak skulle ske med en elev pga hudfärg eller kön.

Utbildning ska grundas på vetenskap och (därmed förenlig) erfarenhet

Utbildningen ska dessutom vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet (1 kap 5 § tredje stycket). Detta är något som det tyvärr händer att skolor struntar i. Trots att kunskap finns verkar man inte vilja låtsas om den.

Lika tillgång till utbildning samt rätt till likvärdig utbildning oavsett geografisk hemvist

Alla ska ha lika tillgång till utbildning oberoende av geografisk hemvist. Vidare ska utbildningen vara likvärdig oavsett var i landet den anordnas (1 kap 8 och 9 §§). En kommun ska alltså inte kunna komma undan med att skylla på att man saknar kompetens eller kunskap inom ett visst område. Skolverksamhet är en kärnverksamhet för kommunerna och det är deras ansvar och uppgift att ha all nödvändig kunskap för att erbjuda våra barn utbildning värd namnet.

Barnets bästa

Liksom i svensk familjerätt står varken familjen eller staten i centrum för den svenska skollagstiftningen. Det gör i stället barnet, närmare bestämt principen om barnets bästa, som ska vara utgångspunkt för all utbildning (1 kap. 10 §).

Behov, inte diagnos, är det avgörande

Elevens behov, inte en viss diagnos eller kombination av diagnoser (t.ex. språkstörning och uppmärksamhetsstörning), utgör rekvisitet för särskilt stöd enligt 3 kap. 8 §. Detta framgår tydligt av lagtexten, men även av lagens förarbete (den statliga utredningen, propositionen till riksdagen och betänkandet från riksdagens utskott), som ger viktig vägledning i fråga om hur lagen bör tolkas och tillämpas.

Begreppet ”diagnos” förekommer bara på ett enda ställe i skollagens förarbeten SOU 2002:121, Prop. 2009/10:165 och bet. 2009/10:UbU21.

På s. 336 i SOU 2002:121 kan vi läsa: ”Utgångspunkten är att stödet bör bedömas efter en analys av elevens behov och inte vara beroende av en medicinsk diagnos”.

Finns ett konstaterat behov ska alltså rektor besluta om anpassningar eller särskilt stöd. Att hävda att det måste finnas en diagnos (eller flera) strider helt mot skollagens ordalydelse och lagstiftarens intentioner.

Saknas det tillräcklig behovsutredning? Då är det rektors ansvar att se till att en ordentlig utredning sker till dess att frågetecknen har blivit uträtade till utropstecken. Detta följer, med all önskvärd tydlighet av 3 kap. 8 § skollagen.

Tillgänglighet: en mänsklig rättighet!

I Fred Vestmans, och många andra barns fall, aktualiseras två diskrimineringsgrunder: funktionsnedsättning och bristande tillgänglighet.

Tillgänglighet är, enligt diskrimineringslagens förarbeten, att se som en mänsklig rättighet då det hänger samman med alla människors lika värde (Prop. 2013/14:198 s. 50). Med DO:s ord: ett otillgängligt samhälle leder dagligen till att personer med funktionsnedsättning nekas sina mänskliga rättigheter (citerad proposition s. 51). Det finns dock ingen legaldefinition av begreppet tillgänglighet (redan citerad proposition s. 55).

Fred Vestman utsattes både för direkt diskriminering (1 kap. 4 § första punkten diskrimineringslagen) pga sin funktionsnedsättning (autism med sensorisk överkänslighet), och diskriminering i form av bristande tillgänglighet (1 kap. 4 § tredje punkten diskrimineringslagen).

Detta eftersom åtgärder inte hade vidtagits för att Fred skulle komma i en jämförbar situation med en neurotypisk elev (”neurotypisk” är ett annat sätt att beskriva personer ”utan diagnos”, se t ex Carolina Lindberg, Tonår med autism och Asperger: En föräldraguide).

Skolan ska, liksom andra offentliga institutioner, vara tillgänglig för alla barn. Bristande tillgänglighet innebär att så inte är fallet.

Diskrimineringsersättning

Diskrimineringsersättning är ett ganska nytt fenomen i svensk rätt. Det är inte samma sak som skadestånd, utan en sorts ”förstärkt” skadestånd. Det infördes den 1 januari 2009. Syftet var att domstolarna inte skulle ta ledning av den allmänna skadeståndsrätten, helt enkelt för att skadestånd av hävd är mycket låga i Sverige. (Som vi har nämnt tidigare var det helt omöjligt att få skadestånd från staten över huvud taget före 1972).


Här kan man nämna ett två diskrimineringsrättsliga mål, som har avgjorts av allmän domstol.

1. Svea hovrätt ålade genom sin dom i mål nr T 5095-13, meddelad 2014-04-11, Sigtuna kommun att betala totalt 450 000 kr i diskrimineringsersättning till en familj (150 000 kr vardera till tre familjemedlemmar).

2. Attunda tingsrätt ålade genom sin i mål nr T 2705-11, meddelad 2012-06-12, ett företag att erlägga 175 000 kr i diskrimineringsersättning till en kärande med Aspergers syndrom företrädd av Civilekonomernas Riksförbund.

Här ser man att diskrimineringsersättningen som utgår kan bli hyfsat hög, även om det inte är några miljonbelopp som i USA. Då menar vi hög ersättning med svenska mått. Som jämförelse kan nämnas att brottsskadeersättningen för våldtäkt är 100 000 kr. Vilket förstås är oacceptabelt i långa loppet. Här måste det till en förändring, något vi har skrivit om tidigare.

Förhoppningsvis kan diskrimineringsersättningarna påverka skadestånds- och brottsskadeersättningsnivåerna så att de blir högre och stämmer bättre överens med det allmänna rättsmedvetandet, vilket de definitivt inte gör nu.

Diskrimineringsersättningens två komponenter: kränkning och prevention

Då man yrkar diskrimineringsersättning motsvarar en del av beloppet själva kränkningen. Ju allvarligare överträdelse, desto högre bör diskrimineringsersättningen vara (Prop. 2007/08:95 s. 398).

”Det är särskilt allvarligt att myndigheter och offentliga instanser diskriminerar medborgare”, noterar Diskrimineringsombudsmannen apropå diskriminering i offentlig sektor (DO:s rapport Upplevelser av diskriminering, s. 44). Till exempel då barn diskrimineras av kommuner i en kommunal kärnverksamhet (såsom skolverksamhet).

Den andra delen av diskrimineringsersättningen är prevention. Preventionen står i förhållande till hur ekonomiskt stark den som diskriminerar är. En verksamhet med hög omsättning, såsom en kommun, torde i normalfallet kräva ett högre ersättningsbelopp för att den avskräckande effekten ska uppnås (jfr Prop. 2007/08:95 s. 399).

Diskrimineringen är att se som särskilt allvarlig då en kommun (åtminstone kortsiktigt) sparat in pengar varje dag som de inte tillgodoser barns rätt till utbildning. (Även om det både mänskligt och nationalekonomiskt är rena vansinnet att snåla på sådant i långa loppet.)

Att kräva diskrimineringsersättning: viktiga överväganden för och emot

Diskrimineringsersättning är, för föräldrar som kan ha kämpat i åratal för sina barns rätt till en fullvärdig skolgång, i högsta grad en fråga om upprättelse och att rätt ska vara rätt. Att man anser att ansvariga (oansvariga) kommuner på något sätt bör ställas till svars för att de inte bryr sig om kritik från Skolinspektionen. Inte ens sådan kritik tycks bita på somliga maktfullkomliga kommunala tjänstemän, som helst bara verkar vilja dricka sitt kaffe, sitta på möten och vara i fred.

Det räcker med att läsa artiklar och läsarkommentarer m.m. på artiklarna på följande Facebooksida om ”funkisbarnens” rättigheter (funkisbarn = barn med funktionsnedsättning) för att förstå att det finns ett stort mörkertal. Det är viktigt att understryka att detta inte handlar om någon sorts ”rättshaveri” (som oansvariga ansvariga kommuntjänstemän säkert vill få det till) utan snarare vissa kommuner och kommunrepresentanter som verkar tro sig vara immuna mot kritik. Somliga kommunala pampar skulle nog behöva gå in och läsa en hel del på den ideella organisationen SchoolBosts Facebooksida för att skaffa sig nya perspektiv på vad som verkligen är viktigt, att utbildning borde vara något självklart och glädjefullt, och inte en kostnadspost där våra barn är att se som ett problem och en belastning.

Ärenden om diskriminering av barn med funktionsnedsättning hör till de mer komplicerade juridiska ärendena. Skälet är att det finns medicinska aspekter med i varje ärende som fordrar omfattande utredning.

Detta leder i sin tur till att rättegångskostnaderna riskerar att bli väldigt höga, även om en tingsrätt kan förordna att vardera parten ska stå sina egna kostnader även om barnet förlorar målet i tingsrätten (6 kap. 7 § diskrimineringslagen). En sådan möjlighet finns i diskrimineringslagen, men det är upp till tingsrätten att besluta om den saken. Detta är inte något man kan ta för givet utan vidare.

En advokatbyrå skulle aldrig driva ett ärende om diskrimineringsersättning i så pass komplicerade (medicinskt komplicerade) mål som det här är frågan om man inte anser att det finns en stark rättslig grund för talan (och därmed goda chanser för att vinna framgång).

Här måste man understryka: det finns, i juridikens värld, inga ”idiotsäkra” mål. Det är alltid en öppen fråga vad en tingsrätt kommer att anse efter sin prövning av ett mål. Advokatens arbetsinsats kommer alltid att spela stor roll: ”Det handlar inte om att ha rätt, utan om att få rätt”. Varje enskilt fall måste föregås av en noggrann förhandsbedömning från advokatens sida innan advokaten åtar sig uppdraget.

Familjen Vestmans framgång gentemot Oxelösunds kommun visar dock att det faktiskt går att rätt om man har rätt.