måndag 10 april 2017

En framgång för barn med funktionsnedsättning som diskrimineras i skolan

Emelie Vestman och hennes man anlitade oss häromåret för att driva ett ärende om deras son Fred, som nyligen fick upprättelse i form av 50 000 kr från Oxelösunds kommun.

Du kan läsa mer om Freds föräldrars långa, ihärdiga kamp för sin sons självklara rätt att gå i skolan i det här reportaget i Expressen samt i det här reportaget i Södermanlands Nyheter.

Till grund för talan fanns omfattande bevisning, varav mycket medicinskt material. Materialet gällde bland annat sensorisk överkänslighet, något som ca 70 procent av alla som har autism beräknas ha, enligt en artikel i Läkartidningen.

Efter att talan om diskrimineringsersättning väcktes i Nyköpings tingsrätt anlitade Oxelösunds kommun en egen advokat. Förlikningsförhandlingar inleddes på kommunens initiativ. Kommunen visade med andra ord en bra attityd. Vi kan ha fel, men det verkar ibland som att de mindre kommunerna är mer benägna än de större att förhandla (se tidigare blogginlägg om Sorsele kommun, till exempel).

Vi kom till sist, efter några dagar, överens om att kommunen skulle erlägga ett belopp till Fred om 50 000 kr.

Beloppet hade möjligen kunnat bli något högre, eftersom vi hade yrkat 100 000 kr. Men Freds föräldrar ansåg inte att pengar var det viktiga. För dem var en annan aspekt av förlikningen viktigare. De insisterade, och gav oss i uppdrag, att kräva att förlikningens innehåll skulle bli offentligt (inte konfidentiellt, som i de flesta förlikningar). De ville att domen skulle vara till nytta för andra föräldrar i samma situation.

Freds föräldrar tvekade inte att acceptera ett lägre belopp än vad de hade yrkat från början, i utbyte mot att vi låg på kommunen för att få dem att godta en ”offentlig” uppgörelse. Det här innebar i sin tur att tidningarna kunde skriva om vad förlikningen innebar, och att andra föräldrar i samma situation kan se att det faktiskt går att få upprättelse. Även om det garanterat förutsätter hård kamp från föräldrarnas sida plus en hel del arbete från en eventuell advokatbyrå, om en sådan blir inkopplad.

Domen, som innehåller förlikningsavtalet, är allmän handling (mål nr T 3423-16, meddelad 2017-03-09). Vill du få en kostnadsfri kopia i pdf-format? Maila Nyköpings tingsrätt och be att få en.

Vi vill ta tillfället i akt och ge Oxelösunds kommun ett erkännande för att de var beredda att förlikas med vår klient. Det visar på en medvetenhet om att man faktiskt inser att man inte har gjort tillräckligt (även om man, vilket vi har svårt att begripa, menar att man inte har gjort fel, trots att man väljer att ge Fred ersättning). Det rimmar väldigt illa med grundläggande anständighet att hävda att man är ofelbar som makthavare. Bättre då att göra som Oxelösunds kommun nu har gjort genom att dels (efter år av kamp från Freds föräldrar) tillgodose Freds behov av stöd, dels (efter en rättsprocess som pågick i ett halvår) ge honom upprättelse i form av ekonomisk kompensation.

Diskriminering pga funktionsnedsättning och i form av bristande tillgänglighet

I Freds fall prövades inte rättsfrågorna, eftersom det alltså blev en förlikning. Det fanns en klar grund för att kräva diskrimineringsersättning. För funktionshindrade har nämligen diskrimineringslagen sedan den 1 januari 2015 bristande tillgänglighet som diskrimineringsgrund, som ökar möjligheterna att kräva diskrimineringsersättning (och förhoppningsvis även ökar viljan på kommuner, skolor, arbetsplatser m. m. att motarbeta diskriminering).

Läs gärna mer om diskrimineringsrätt i allmänhet i vårt tidigare blogginlägg.

Vad säger skollagen om särskilt stöd?

Enligt 7 kap. 2 § skollagen har barn i Sverige skolplikt (regeln riktar sig till landets föräldrar). Enligt 7 kap. 3 § har barn därför rätt till kostnadsfri grundläggande utbildning (regeln riktar sig till landets kommuner). Denna utbildning måste ibland anpassas efter barnets behov, om det kan konstateras att det finns ett särskilt behov av stöd.

Av 3 kap. 8 § framgår att om det befaras att en elev inte kommer att nå de kunskapskrav som minst ska uppnås ska rektor ska se till att elevens behov av särskilt stöd skyndsamt utreds. Om en utredning visar att en elev är i behov av särskilt stöd, ska han eller hon ges sådant stöd. Enligt 3 kap. 9 § ska ett åtgärdsprogram utarbetas för elev som ska ges särskilt stöd.

Rätten att lära och utvecklas

Utbildningen (som syftar till att barn och elever ska inhämta kunskaper och värden) ska främja alla barns utveckling och lärande. I utbildningen ska hänsyn tas till barns och elevers olika behov. Barn och elever ska ges stöd och stimulans (1 kap 4 § första och andra stycket).

Utbildning ska överensstämma med demokratiska principer

Utbildning ska utformas i överensstämmelse med demokratiska principer, däribland principen om allas lika värde (1 kap 5 § första stycket). Att en elev inte bereds utbildning pga funktionsnedsättning är precis lika förkastligt som om samma sak skulle ske med en elev pga hudfärg eller kön.

Utbildning ska grundas på vetenskap och (därmed förenlig) erfarenhet

Utbildningen ska dessutom vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet (1 kap 5 § tredje stycket). Detta är något som det tyvärr händer att skolor struntar i. Trots att kunskap finns verkar man inte vilja låtsas om den.

Lika tillgång till utbildning samt rätt till likvärdig utbildning oavsett geografisk hemvist

Alla ska ha lika tillgång till utbildning oberoende av geografisk hemvist. Vidare ska utbildningen vara likvärdig oavsett var i landet den anordnas (1 kap 8 och 9 §§). En kommun ska alltså inte kunna komma undan med att skylla på att man saknar kompetens eller kunskap inom ett visst område. Skolverksamhet är en kärnverksamhet för kommunerna och det är deras ansvar och uppgift att ha all nödvändig kunskap för att erbjuda våra barn utbildning värd namnet.

Barnets bästa

Liksom i svensk familjerätt står varken familjen eller staten i centrum för den svenska skollagstiftningen. Det gör i stället barnet, närmare bestämt principen om barnets bästa, som ska vara utgångspunkt för all utbildning (1 kap. 10 §).

Behov, inte diagnos, är det avgörande

Elevens behov, inte en viss diagnos eller kombination av diagnoser (t.ex. språkstörning och uppmärksamhetsstörning), utgör rekvisitet för särskilt stöd enligt 3 kap. 8 §. Detta framgår tydligt av lagtexten, men även av lagens förarbete (den statliga utredningen, propositionen till riksdagen och betänkandet från riksdagens utskott), som ger viktig vägledning i fråga om hur lagen bör tolkas och tillämpas.

Begreppet ”diagnos” förekommer bara på ett enda ställe i skollagens förarbeten SOU 2002:121, Prop. 2009/10:165 och bet. 2009/10:UbU21.

På s. 336 i SOU 2002:121 kan vi läsa: ”Utgångspunkten är att stödet bör bedömas efter en analys av elevens behov och inte vara beroende av en medicinsk diagnos”.

Finns ett konstaterat behov ska alltså rektor besluta om anpassningar eller särskilt stöd. Att hävda att det måste finnas en diagnos (eller flera) strider helt mot skollagens ordalydelse och lagstiftarens intentioner.

Saknas det tillräcklig behovsutredning? Då är det rektors ansvar att se till att en ordentlig utredning sker till dess att frågetecknen har blivit uträtade till utropstecken. Detta följer, med all önskvärd tydlighet av 3 kap. 8 § skollagen.

Tillgänglighet: en mänsklig rättighet!

I Fred Vestmans, och många andra barns fall, aktualiseras två diskrimineringsgrunder: funktionsnedsättning och bristande tillgänglighet.

Tillgänglighet är, enligt diskrimineringslagens förarbeten, att se som en mänsklig rättighet då det hänger samman med alla människors lika värde (Prop. 2013/14:198 s. 50). Med DO:s ord: ett otillgängligt samhälle leder dagligen till att personer med funktionsnedsättning nekas sina mänskliga rättigheter (citerad proposition s. 51). Det finns dock ingen legaldefinition av begreppet tillgänglighet (redan citerad proposition s. 55).

Fred Vestman utsattes både för direkt diskriminering (1 kap. 4 § första punkten diskrimineringslagen) pga sin funktionsnedsättning (autism med sensorisk överkänslighet), och diskriminering i form av bristande tillgänglighet (1 kap. 4 § tredje punkten diskrimineringslagen).

Detta eftersom åtgärder inte hade vidtagits för att Fred skulle komma i en jämförbar situation med en neurotypisk elev (”neurotypisk” är ett annat sätt att beskriva personer ”utan diagnos”, se t ex Carolina Lindberg, Tonår med autism och Asperger: En föräldraguide).

Skolan ska, liksom andra offentliga institutioner, vara tillgänglig för alla barn. Bristande tillgänglighet innebär att så inte är fallet.

Diskrimineringsersättning

Diskrimineringsersättning är ett ganska nytt fenomen i svensk rätt. Det är inte samma sak som skadestånd, utan en sorts ”förstärkt” skadestånd. Det infördes den 1 januari 2009. Syftet var att domstolarna inte skulle ta ledning av den allmänna skadeståndsrätten, helt enkelt för att skadestånd av hävd är mycket låga i Sverige. (Som vi har nämnt tidigare var det helt omöjligt att få skadestånd från staten över huvud taget före 1972).


Här kan man nämna ett två diskrimineringsrättsliga mål, som har avgjorts av allmän domstol.

1. Svea hovrätt ålade genom sin dom i mål nr T 5095-13, meddelad 2014-04-11, Sigtuna kommun att betala totalt 450 000 kr i diskrimineringsersättning till en familj (150 000 kr vardera till tre familjemedlemmar).

2. Attunda tingsrätt ålade genom sin i mål nr T 2705-11, meddelad 2012-06-12, ett företag att erlägga 175 000 kr i diskrimineringsersättning till en kärande med Aspergers syndrom företrädd av Civilekonomernas Riksförbund.

Här ser man att diskrimineringsersättningen som utgår kan bli hyfsat hög, även om det inte är några miljonbelopp som i USA. Då menar vi hög ersättning med svenska mått. Som jämförelse kan nämnas att brottsskadeersättningen för våldtäkt är 100 000 kr. Vilket förstås är oacceptabelt i långa loppet. Här måste det till en förändring, något vi har skrivit om tidigare.

Förhoppningsvis kan diskrimineringsersättningarna påverka skadestånds- och brottsskadeersättningsnivåerna så att de blir högre och stämmer bättre överens med det allmänna rättsmedvetandet, vilket de definitivt inte gör nu.

Diskrimineringsersättningens två komponenter: kränkning och prevention

Då man yrkar diskrimineringsersättning motsvarar en del av beloppet själva kränkningen. Ju allvarligare överträdelse, desto högre bör diskrimineringsersättningen vara (Prop. 2007/08:95 s. 398).

”Det är särskilt allvarligt att myndigheter och offentliga instanser diskriminerar medborgare”, noterar Diskrimineringsombudsmannen apropå diskriminering i offentlig sektor (DO:s rapport Upplevelser av diskriminering, s. 44). Till exempel då barn diskrimineras av kommuner i en kommunal kärnverksamhet (såsom skolverksamhet).

Den andra delen av diskrimineringsersättningen är prevention. Preventionen står i förhållande till hur ekonomiskt stark den som diskriminerar är. En verksamhet med hög omsättning, såsom en kommun, torde i normalfallet kräva ett högre ersättningsbelopp för att den avskräckande effekten ska uppnås (jfr Prop. 2007/08:95 s. 399).

Diskrimineringen är att se som särskilt allvarlig då en kommun (åtminstone kortsiktigt) sparat in pengar varje dag som de inte tillgodoser barns rätt till utbildning. (Även om det både mänskligt och nationalekonomiskt är rena vansinnet att snåla på sådant i långa loppet.)

Att kräva diskrimineringsersättning: viktiga överväganden för och emot

Diskrimineringsersättning är, för föräldrar som kan ha kämpat i åratal för sina barns rätt till en fullvärdig skolgång, i högsta grad en fråga om upprättelse och att rätt ska vara rätt. Att man anser att ansvariga (oansvariga) kommuner på något sätt bör ställas till svars för att de inte bryr sig om kritik från Skolinspektionen. Inte ens sådan kritik tycks bita på somliga maktfullkomliga kommunala tjänstemän, som helst bara verkar vilja dricka sitt kaffe, sitta på möten och vara i fred.

Det räcker med att läsa artiklar och läsarkommentarer m.m. på artiklarna på följande Facebooksida om ”funkisbarnens” rättigheter (funkisbarn = barn med funktionsnedsättning) för att förstå att det finns ett stort mörkertal. Det är viktigt att understryka att detta inte handlar om någon sorts ”rättshaveri” (som oansvariga ansvariga kommuntjänstemän säkert vill få det till) utan snarare vissa kommuner och kommunrepresentanter som verkar tro sig vara immuna mot kritik. Somliga kommunala pampar skulle nog behöva gå in och läsa en hel del på den ideella organisationen SchoolBosts Facebooksida för att skaffa sig nya perspektiv på vad som verkligen är viktigt, att utbildning borde vara något självklart och glädjefullt, och inte en kostnadspost där våra barn är att se som ett problem och en belastning.

Ärenden om diskriminering av barn med funktionsnedsättning hör till de mer komplicerade juridiska ärendena. Skälet är att det finns medicinska aspekter med i varje ärende som fordrar omfattande utredning.

Detta leder i sin tur till att rättegångskostnaderna riskerar att bli väldigt höga, även om en tingsrätt kan förordna att vardera parten ska stå sina egna kostnader även om barnet förlorar målet i tingsrätten (6 kap. 7 § diskrimineringslagen). En sådan möjlighet finns i diskrimineringslagen, men det är upp till tingsrätten att besluta om den saken. Detta är inte något man kan ta för givet utan vidare.

En advokatbyrå skulle aldrig driva ett ärende om diskrimineringsersättning i så pass komplicerade (medicinskt komplicerade) mål som det här är frågan om man inte anser att det finns en stark rättslig grund för talan (och därmed goda chanser för att vinna framgång).

Här måste man understryka: det finns, i juridikens värld, inga ”idiotsäkra” mål. Det är alltid en öppen fråga vad en tingsrätt kommer att anse efter sin prövning av ett mål. Advokatens arbetsinsats kommer alltid att spela stor roll: ”Det handlar inte om att ha rätt, utan om att få rätt”. Varje enskilt fall måste föregås av en noggrann förhandsbedömning från advokatens sida innan advokaten åtar sig uppdraget.

Familjen Vestmans framgång gentemot Oxelösunds kommun visar dock att det faktiskt går att rätt om man har rätt.

söndag 16 oktober 2016

Brottmålsprocessen och kvinnors mänskliga rättigheter

Kvinnor och unga tjejer i Sverige utsätts dagligen för våld och sexuella övergrepp av män och unga killar. Det är skäl nog att skriva om brottmålsprocessen ur ett jämställdhetsperspektiv.

Möjligheten för dig som utsätts för vålds- och sexualbrott att, på statens bekostnad, få ett juridiskt ombud som hjälper dig genom brottmålsprocessen från anmälan till en fällande dom i tingsrätten är viktig att känna till.

Åklagaren är en representant för statens övergripande intresse av att allmän ordning upprätthålls (att medborgarna lyder lagarna). Åklagaren representerar däremot inte brottsoffret som person, vilket man kanske kan tro.

Den som har lidit en oförrätt (som driver målet framåt, med eller utan advokathjälp, för att få upprättelse mot en misstänkt gärningsman) kallas med ett gammalt uttryck för måls-ägare eller måls-ägande. Uttrycket går ut på att det är hon, brottsoffret, som "äger" målet (rättsprocessen).

En jurist som företräder målsäganden kallas målsägandebiträde och är särskilt viktig när det gäller kvinnor som utsätts för vålds- och sexualbrott. Majoriteten av de brotten begås av män som känner kvinnan på något sätt.

När du anmäler ett sådant brott, eller när polisen har upprättat en brottsanmälan: kontakta ett målsägandebiträde du har förtroende för så snart som möjligt, redan innan det första förhöret på polisstationen.

Vi rekommenderar även att du vid behov kontaktar en kvinno- eller tjejjour på din ort om det finns någon sådan. Du kan läsa mer om jourerna längre fram i det här inlägget. Deras frivilliga jourkvinnor och jourtjejer är verkliga förkämpar för kvinnors mänskliga rättigheter.

Varför begära advokat om du inte är misstänkt för brott utan utsatt för brott?

Många kvinnor tar av rädsla tar tillbaka sin anmälan eftersom många gärningsmän är äkta makar, pojkvänner och före detta sådana, eller andra män eller unga killar de känner. Det kan räcka med ganska lite, t.ex. att inte bli trodd av polisen, för att kvinnor ska backa och falla in i ännu värre utsatthet.

Nyhetsrapporteringen visar att brottsutsatta kvinnor ibland behandlas under all kritik av rättsväsendet. Många känner dubbel rädsla: dels rädslan för gärningsmannen, dels rädslan för att bli kränkt av polisen (i samband med förundersökningen) eller gärningsmannens försvarsadvokat eller domstolen (i samband med rättegången).

Du har en självklar rätt att vägra svara på förödmjukande frågor från poliser och försvarsadvokaten som försvarar den misstänkte gärningsmannen. Rätten att bli behandlad med respekt under rättsprocessen gäller både dig som målsägande och den utpekade gärningsmannen.

Blir du hotad för att du har polisanmält? Det är ett brott i sig (övergrepp i rättssak)

Om du blir hotad för att du har anmält ett brott, så att du ska ta tillbaka anmälan, är det ett brott i sig som du ska anmäla till polisen. Det är nämligen ett övergrepp i rättssak, som kan ge upp till fyra år i fängelse. Om du känner fortsatt rädsla för att gärningsmannen ska kontakta dig, hota dig eller utsätta dig för brott på nytt bör du också ansöka om kontaktförbud. Överträdelse av kontaktförbud är även det ett brott och kan bestraffas med upp till ett år i fängelse.

Målsägande förr och nu

Förr, innan det fanns statliga åklagare, fanns bara målsäganden och målsägandens familj som krävde upprättelse om de ansåg sig ha blivit utsatta för en oförrätt. Då fanns inga allmänna (statliga) åtal utan bara enskilda åtal (som väcks av en privatperson). Samma sak gällde även i det antika Rom, som hade ett högt utvecklat rättsväsende. Där fanns advokater, men inga åklagare. Det var alltid målsäganden som själv anlitade advokat och drog påstådda brottslingar inför rätta. Målsäganden var aktiv och stod i centrum på ett helt annat sätt än idag. Men den aktiva rollen för målsäganden är på väg tillbaka.

Målsägandens allt mer aktiva roll

Målsägande kvinnor behöver göra sina röster hörda under brottmålsprocessen. Det går inte att lägga över allt ansvar på polis och åklagare. Den som utsätts för brott kan och bör själv, helst med hjälp av en egen advokat, göra sin röst hörd, driva egna krav, ta avstånd från kränkande påhopp (försvarsadvokaten som sade att en målsägande kvinna såg ut ”som en hora” är ett skräckexempel). Den brottsdrabbade kan med hjälp av advokat justera gärningsbeskrivningen, d v s det åklagaren skriver i sin stämningsansökan till tingsrätten. Det kan gälla en sådan sak som om misshandel ska betraktas som grov eller inte, eller en sådan sak som när det inte är fråga ”bara” om misshandel utan om upprepad misshandel som utgör brottet grov kvinnofridskränkning. Det kan även gälla mer ingripande frågor. Målsäganden kan även begära överprövning hos en högre åklagare om åklagaren beslutar att inte väcka åtal.

Bevisning: brottsoffrets ansvar

Rättvisan brukar avbildas med en vågskål i handen. I brottmål, precis som i juridiska tvister, är det bevisningen i vågskålen (vilken vågskål som väger tyngst) som kommer att avgöra hur domstolen dömer. Och visst kan man tycka att bevisningen är polisens ansvar, att det är polisen som ska sköta allting, men det är definitivt en enorm fördel om du som utsätts för brott själv efter bästa förmåga sparar och samlar bevisning och tar hjälp av en kunnig jurist.

Vilken typ av brott du än blir eller har blivit utsatt för bör du skriva minnesanteckningar med datum och tid, fotografera, spara sms, gå till vårdcentralen och skaffa läkarintyg. Släng ingenting som kan bevisa det du har varit med om. Domstolen är ju inte allvetande.

Lagen om målsägandebiträde

Målsägandebiträde infördes med tanke just på kvinnliga brottsoffer. Detta skedde genom att riksdagen antog lagen om målsägandebiträde. Tanken var främst att kvinnor i sexualbrottsrättegångar skulle slippa bli förhörda på ett sexistiskt sätt av den misstänktes försvarsadvokat.

Målsägandens och den brottsmisstänktes rättigheter

Både målsäganden och den som är misstänkt för brott har självklara rättigheter som aldrig får ifrågasättas. Ett rättssamhälle måste behandla både det påstådda offret och den misstänkta gärningsmannen med respekt.

Att ta brottsoffrets rättigheter på allvar är inte detsamma som att kräva ”hårdare tag” och diktaturåtgärder (som anonyma vittnesmål). Det handlar bara om det självklara: ingen, vare sig en brottsutsatt kvinna eller en brottsmisstänkt man, får behandlas illa under förundersökningen eller rättegången.

En civiliserad rättsordning förutsätter att både den brottsmisstänkte och målsäganden ska känna sig trygga och inte vara oroliga för att staten ska köra över dem, behandla dem respektlöst eller trampa på deras rättigheter. Alla, oavsett kön eller bakgrund, oavsett om de säger sig ha blivit utsatta för ett brott eller är misstänkta för ett brott, har rätt till ett korrekt, professionellt bemötande. Här har advokaterna en viktig roll eftersom vi inte företräder staten. Vi är privata företagare som representerar antingen den brottsdrabbade eller den brottsmisstänkte. När det gäller brottmål tar vi vanligen betalt av staten för vårt arbete. Men vårt uppdrag är begränsat till att stå på vår klients sida.

En dag kan det vara du som är misstänkt för ett brott, och då kommer du att vilja bli bemött med respekt och få dina rättigheter tillgodosedda. Detsamma gäller dig som har blivit utsatt för brott. Om det händer vill du få ett så bra bemötande som möjligt, och så goda chanser som möjligt att göra din röst hörd.

Brottsbalkens föråldrade definition av ofrivilligt sex

Av statistik från BRÅ framgår att över 18 100 sexualbrott anmäldes 2015, varav en tredjedel var våldtäkter. 96 procent av våldtäktsoffren var kvinnor och 97 procent av de misstänkta var män. BRÅ uppskattar att det bara är 15-20 procent av alla våldtäkter i landet som polisanmäls. Lagföringsprocenten i de 6 140 våldtäktsanmälningar som handlades 2015 uppgår till knappt 15 procent (865 brott klarades upp).

Det är stötande eftersom våldtäkt inte är ett brott som någon anmäler lättvindigt (även om det faktum att så få män döms går att feltolka som att många anmälningar är falska). Det rör sig inte heller om någon större ökning av anmälningar på senare tid Mellan åren 2006 och 2010 ökade antalet (av polisen) misstänkta våldtäktsmän från 807 till en högsta nivå på 1 130. BRÅ framhåller på sin hemsida:

Ökningen kan delvis förklaras av att en ny sexualbrottslagstiftning trädde i kraft den 1 april 2005. Den innebär bland annat att vissa gärningar som tidigare rubricerades som sexuellt utnyttjande kom att rubriceras som våldtäkt. Effekten av lagändringen slog igenom i statistiken på så vis att antalet anmälda brott avseende sexuellt tvång och utnyttjande minskade de närmaste åren efter lagändringen, medan antalet anmälda våldtäkter ökade.

I en rapport om sexualbrott från 2007 framhåller BRÅ:s utredare:

Det finns ingenting, forskning eller statistik, som visar att fler skulle falskanmäla våldtäkt än andra typer av brott. Ändå förekommer rykten om att det är vanligt att tjejer ljuger om våldtäkter.

Leif GW Persson skrev apropå samma sak i en statlig utredning så tidigt som 1981 (citatet är hämtat från s. 32 i Svensk sexualbrottslag av Madeleine Leijonhufvud):

… själv har jag dragit den slutsatsen att andelen falska våldtäktsanmälningar inte tycks vara större än för någon annan brottsgrupp… Jag tror således att andelen falska misshandelsanmälningar är ungefär lika stor, d v s. inte särskilt stor, som den som förekommer vid våldtäktsbrotten. Dessa andelar är i sin tur sannolikt mindre än t.ex. andelen falska inbrottsanmälningar och med säkerhet betydligt mindre än andelen uppdiktade bilstölder.

Att kvinnor diskrimineras och skuld- och skambeläggs om de blir utsatta för brott är vanligt förekommande i hela rättskedjan. Ett exempel på detta är hur sexualbrottslagstiftningen ser ut. Det är svårt att döma någon för våldtäkt, helt enkelt för att brottsbalken som den idag ser ut inte bedömer all ofrivillig sex som brottslig.

Bara för några år sedan fick en kammaråklagare kritik för att han sade att ofrivilligt sex var att se som en ”ordningsförseelse”. Det han menade var att sex mot någons vilja inte per automatik bedöms som våldtäkt. Den åklagaren förklarade egentligen bara hur lagstiftningen ser ut och fungerar i verkligheten.

Domen i somras då fyra tilltalade unga män frikändes från en gruppvåldtäkt för att tingsrätten ansåg att den unga kvinnan de gav sig på var relativt nykter visar hur lagstiftningens utformning och domstolarnas värderingar slår mot kvinnor (särskilt unga kvinnor) som utsätts för extremt grova övergrepp. Nu hände återigen det som brukar hända: kvinnan anses (även om det inte sägs rätt ut i domen) som på något sätt ”tillgänglig”. Och männen frias.

Trots att garanterat alla kvinnor och de flesta män betraktar ofrivilligt sex som våldtäkt, så är det inte så det står i lagen. I 6 kap 1 § brottsbalken, som kom till under åren efter andra världskriget, står det än idag att för att ett samlag ska klassas som våldtäkt krävs det att någon tvingas därtill ”genom misshandel eller annars med våld eller genom hot om brottslig gärning”. Det innebär givetvis att många fall av övergrepp som de flesta skulle kalla våldtäkt inte kommer att bedömas som våldtäkt av en svensk domstol.

På den här punkten kan man definitivt hävda att lagens bokstav inte längre överensstämmer med kvinnors och de allra flesta mäns rättsuppfattning.

Sexualbrottsutredningen (SOU 2016:60) som lades fram nyligen föreslår att riksdagen bör lagstifta om en ändring i brottsbalken som innebär att ett krav på frivillighet (samtycke) införs som rekvisit vid bedömningen av när sex är brottsligt. Det kan eventuellt innebära att fler skyldiga män kommer att dömas för våldtäkt än vad som är fallet idag. Om lagen hade varit utformad så skulle de unga männen på färjan kanske ha blivit fällda och inte friade.

Våldtäkt är ett gammalt ord som betyder ”ta med våld”, men nuförtiden anser nog i princip vem som helst att ett nej är ett nej och att ofrivilligt sex är detsamma som våldtäkt. Frivillighetsrekvisitet innebär att det är kvinnans vilja eller ovilja som ställs i centrum för bedömningen av vad som är brottsligt.

Men lagstiftning är inte det enda som spelar in. Det finns gott om forskning om frozen fright (”spela död-reflexen”) som tingsrätterna borde känna till år 2016. Den forskningen har redovisats bland annat på sidorna 89-90 i den statliga utredningen SOU 2001:14:

Alla kvinnor prövar någon slags försvarsstrategi. Dessa kan vara både verbala och fysiska... Dessa försvarsstrategier går ut på att överleva. Kvinnorna har således inriktat sig på att trappa ned våldet, att komma ut ur situationen på bästa sätt…

När kvinnorna insett att de inte lyckas undkomma är det vanligt att de har avskärmat sig. De har ”gett upp” när de märker att försvarsstrategin inte fungerar eller så har de blivit som paralyserade… Kvinnor som blivit utsatta för våldtäkt upplever ofta att de är närvarande fysiskt men inte psykiskt vid övergreppet. Denna förmåga att ”stänga av” kan medföra att kvinnan får svårt att redogöra för övergreppet i efterhand eller att hon får minnesluckor.

Okunskap om sådana här grundläggande fakta bidrar förmodligen starkt till att domstolarna får för sig att unga kvinnor som blir utsatta för en gruppvåldtäkt ”var med på det” på något sätt, helt enkelt för att tingsrätten inte kan förstå eller tolka situationen. Samma okunskap om forskningsläget, i kombination med en förlegad kvinnosyn och en förlegad lagtext har gjort att även Högsta domstolen har avkunnat en liknande i Tumbafallet från 2004, där fyra män friades från grovt sexuellt utnyttjande av en ensam kvinna. HD ansåg inte att kvinnan hade varit i ett hjälplöst tillstånd. Kvinnan ansågs (även om det inte sägs rätt ut i domen) som på något sätt ”tillgänglig”. Och männen friades.

Kraven i lagen på att det ska ha förekommit våld, hot om våld eller ett hjälplöst tillstånd är, precis som Madeleine Leijonhufvud skriver i en debattartikel, inget annat än en ”livrem” som skyddar män som våldtar. Den livremmen måste tas bort, precis som i fråga om sexuella övergrepp mot barn, där barnets rätt att inte bli utsatt för sexualbrott är det avgörande och där inga yttre omständigheter kan frånta gärningsmannen straffrättsligt ansvar.

För att citera författaren Katarina Wennstam: det går inte att ha en rättsapparat som ”tar för givet att män är dumma i huvudet”.

På 70-talet protesterade kvinnorörelsen mot den kvinnofientliga sexualbrottsutredningen som gjordes då. Kvinnors självklara krav på att inte bli diskriminerade, utan behandlade med respekt, kommer förr eller senare leda till att frivillighetsrekvisitet införs i brottsbalken. 2016 års sexualbrottsutredning speglar kvinnors krav på jämställdhet på ett helt annat sätt. Kvinnors självklara rätt att inte bli utnyttjade av män kommer att komma till uttryck i lagtexten på samma sätt som barns självklara rätt att inte bli utnyttjade av pedofiler.

Att principen om samtycke införs i lagtexten är ett steg på vägen mot ett samhälle där männen själva tar ansvar för att inte våldta och misshandla, bort från ett samhälle där det tycks anses vara kvinnornas ansvar att navigera rätt mellan männen för att undvika att bli våldtagna och misshandlade.

Kommer det inte att leda till minskad rättssäkerhet för män, och att vi får omvänd bevisbörda i våldtäktsmål, som väldigt många av männen i Advokatsamfundet tycks befara? Endast 13 procent av de manliga advokaterna är för samtyckeslagstiftning, att jämföra med 40 procent av våra kvinnliga kollegor. Advokatsamfundet har i en remiss från 2011 anfört: ”En samtyckesbaserad bestämmelse riskerar i vart fall att uppfattas som om den misstänkte har att bevisa att samtycke förelåg”.

Vi tycker att samfundet skjuter över målet. Varför ska vi förvänta oss sådana missuppfattningar från rättsligt skolade personer just på den här punkten? Här är det intressant att titta närmare på ett par andra rättssystem.

Samtyckesrekvisitet finns i engelsk rätt, som därmed ligger före svensk rätt inte bara vad gäller behandlingen av brottsmisstänkta (se tidigare blogginlägg som behandlar häktningsreglerna i Storbritannien) utan även vad gäller behandlingen av brottsoffer. I England och Wales måste åklagaren i våldtäktsmål bevisa att den misstänkte inte rimligen kunde ha trott att offret ”var med på det”. Detsamma gäller även i Skottland. Detta förändrar inte det faktum att oskuldspresumtionen (individens fundamentala rätt att betraktas som oskyldig, så länge motsatsen inte kan bevisas) kvarstår. Staten (åklagaren) kommer precis som tidigare ”att ha den fulla bevisbördan för sitt gärningspåstående” (SOU 2016:60 s 16).

Även i USA, där det finns ett separat rättssystem i varje delstat, finns ett samtyckesrekvisit i delstaterna New Jersey, Wisconsin, Washington och Florida. Där talar man om affirmative consent (positivt samtycke). Principen infördes för första gången i en amerikansk delstat när en enhällig New Jersey Supreme Court 1992 slog fast att sex ”without the affirmative and freely-given permission of the victim” är detsamma som våldtäkt (i USA kan ett domstolsavgörande ha samma tyngd som en lag). Wisconsin, Washington och Florida har senare antagit lagar som har en liknande innebörd. Och andra delstater är på väg i samma riktning, förklarar juridikprofessorerna Michelle Oberman (Santa Clara University, Kalifornien) och Katherine Baker (Kent College of Law, Chicago) på s 72 i den här artikeln.

De här rättssystemen utgår från ”a baseline of no” (nej som utgångspunkt), för att använda Oberman och Bakers formulering. Det är det här ”nejet som utgångspunkt” som journalisten och författaren Kajsa Ekis Ekman beskriver som nödvändigt för en icke-sexistisk lagstiftning:

Det handlar om att vända på grundantagandet. I stället för att anta att alla vill ha sex om de inte lyckas övertyga motparten om det, skulle man utgå från att de inte vill...

Det handlar inte om att vända på bevisbördan.

Det handlar om att skapa en lagstiftning som utgår från att kvinnor inte är allmän egendom tills de själva lyckas övertyga männen om motsatsen.

En lagändring i sig leder kanske bara till en marginell ökning av antalet fällda våldtäktsmän på kort sikt. Desto större betydelsen lär lagändringen få på längre sikt för relationerna mellan kvinnor och män i hemmet, på fester, på dejter, på arbetsplatser och i skolan. Ett lagkrav på frivillighet speglar den allmänna rättsuppfattningen betydligt bättre än den nuvarande lagstiftningen.

Ingen gör mer för kvinnors mänskliga rättigheter i Sverige än landets kvinno- och tjejjourer. ROKS (Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige) åsikt i frågan har därför en särskild tyngd. Och de förespråkar (naturligtvis) samtyckeslagstiftning.

Målsägandebiträdets arbete: några exempel

Åter till målsägandebiträdets arbete, och varför det kan vara avgörande i en brottmålsprocess.

Det saknar inte betydelse om du har ett stridbart målsägandebiträde som kan ”kontra” utspel från den brottsmisstänktes advokat. Det behöver inte röra sig om öppna kränkningar i rättssalen, men ändå vara frågan om sådant som inte hör hemma i en brottmålsprocess, som kan få domstolen att resonera snett.

Försvarsadvokaten kanske kräver att kvinnans tidigare sexliv borde utredas noggrannare av polisen. Då gäller det att som målsägandebiträde protestera mot ett sådant förslag, eftersom en sådan typ av utredning är fullständigt ovidkommande. Varför utreda tidigare kvinnans eller tjejens tidigare sexuella relationer? Att en kvinna eller ung tjej har haft tidigare sexuella relationer är inget konstigt och därför inget som man ska göra en stor sak av.

Kvinnor kan inte förväntas ha varit nunnor innan de blev utsatta för ett brott, och de kan inte heller förväntas behöva klä sig i burka för att slippa bli utsatta för brott.

På samma sätt som en kvinna inte ska behöva bli skuld- och skambelagd för sitt val av kläder så ska en kvinna aldrig behöva bli skuld- och skambelagd för att hon har haft ett förhållande med en man som har slagit, våldtagit eller kränkt henne på annat sätt. (Ett sådant misstänkliggörande innebär ju att man skuld- och skambelägger en stor del av kvinnor som befinner sig i en brottmålsprocess: i en rapport om brott i nära relationer uppskattas det att 48 000 kvinnor i Sverige misshandlas av män de är tillsammans eller gifta med.)

Ett starkt målsägandebiträde

Kvinnor som vi företräder som målsägandebiträde uttrycker ibland att de är rädda för den misstänktes försvarsadvokat, alltså advokaten på andra sidan. De är rädda för att den advokaten ska vara ”tuff” och ställa obehagliga eller kränkande frågor. Den rädslan känner är det målsägandebiträdets uppgift att hjälpa henne att bli av med. Då är det viktigt att klienten känner att hennes advokat är minst lika tuff som försvarsadvokaten på andra sidan. Här går det att stödja sig på regeln i 46 kap 4 § rättegångsbalken om att ”inget onödigt” ska tas upp i ett brottmål. Som onödig information (som bara kan ha till syfte att ifrågasätta en kvinnlig målsägande på ett olämpligt sätt) måste man räkna sådant som att kvinnan har kläder som är sydda för kvinnor eller att hon har en egen sexualitet.

I lägen där rädsla från brottsoffret riskerar att sätta stopp för utredningen eller rättegången behövs det ett starkt biträde som bidra till kvaliteten på förundersökningen och rättegången. Ett målsägandebiträde måste ”stärka” en rädd målsägande. När klienten tvivlar och vacklar, vilket är fullt naturligt, är det mycket viktigt att advokaten kan förklara läget, ge goda råd och förklara vad som händer härnäst.

Kvinno- och tjejjourernas verksamhet

En konkret åtgärd från advokatens sida kan vara att vid behov förmedla kontakt med en kvinnojour eller tjejjour. I norra Sverige finns det förhållandevis gott om dem (drygt hälften av de svenska kommunerna saknar en aktiv kvinnojour).


I Norrbotten finns det jourer av och för kvinnor och tjejer i Arvidsjaur, Boden, Gällivare, Haparanda, Jokkmokk, Kalix, Kiruna, Luleå, Pajala, Piteå, Älvsbyn och Överkalix-Övertorneå.

Flera av de här organisationerna har varit verksamma sedan 70- och 80-talet och har sina rötter i kvinnorörelsen som förändrade Sverige genom att kämpa bland annat för aborträtten (kvinnans rätt att bestämma över sin egen kropp) och offentlig barnomsorg. Jourerna i Västerbotten och Norrbotten ger uttryck för styrka och stolthet även genom sina namnval: några av dem har tagit sina namn från de grekiska gudinnorna Nike, Iris, Hera och Athena.

Att kvinnojourerna finns beror inte på stora ekonomiska resurser utan på engagemang. Som exempel i södra Sverige kan man nämna Solna som nu åter igen har fått en kvinnojour efter att den förra jouren blev tvungen att stänga på grund av ekonomiska svårigheter.

Brottsofferjourerna

Om du anmäler ett brott bör du även få hem information om en brottsofferjour som du kan vända dig till för att få prata med någon om hur du mår. Vi rekommenderar starkt att du tar tillvara på den möjligheten. Allt mänskligt, professionellt stöd är bra stöd.

Information från målsägandebiträdet

Målsägandebiträdet erbjuder framför allt juridisk kunskap och kunnande som ger den brottsdrabbade en ökad trygghet. Som brottsutsatt ska du inte behöva oroa dig dag och natt för vad som ska hända nu och hur du ska agera. Din advokat ska hjälpa dig med de sakerna när du utsätts för brott, anmäler brottet och hamnar in i en okänd värld av polisförhör och domstolsförhandlingar.

Att advokaten delar med sig av kunskap, ”visar vägen” och finns tillgänglig under förundersökningen och brottmålsprocessen, ger en ökad trygghet. Advokaten kan ge professionella råd som hjälper dig att gå vidare och se framåt. Då du mår dåligt är det inte alltid säkert att du fattar beslut som gagnar dig. Advokaten kan hjälpa dig att se på din egen situation objektivt, så att du kan fatta bästa möjliga beslut.

Advokatens fokus är klienten inte ska sväva i ovisshet och bli knäckt av grubblerier och osäkerhet. En person som arbetar på en brottsofferjour säger, apropå detta:

Att det har förordnats ett målsägandebiträde inför första förhöret kan ha jättebetydelse för om man orkar hela vägen. Att man har någon som talar om vilka rättigheter man har och som beskriver själva rättsprocessen. Bara det kan vara en trygghet för en person som har blivit utsatt för brott… Det är underskattat vilken betydelse målsägandebiträde kan ha. (BRÅ:s rapport Målsägandes medverkan i rättsprocessen, s. 65)

Att rätta till felaktigheter

En advokatkollega som intervjuas i Advokaten framhåller betydelsen av att målsägandebiträdet kan ”rätta till eventuella juridiska felaktigheter”. För felaktigheter förekommer. Ett skräckexempel är då 31-åriga Agnes, som anmälde sin sambo för misshandel och kvinnofridskränkning, fick fick vänta i över ett år på att bli förhörd.

Det förekommer även missuppfattningar vid förhör. Risken för detta kan minskas om du har med dig en advokat då du blir förhörd hos polisen. Det är nämligen viktigt att den skriftliga sammanställningen som utredaren gör är korrekt, eftersom den avgör både om förundersökningen ska drivas vidare och även senare är viktig för frågan om åklagaren ska väcka åtal.

Uppgiften att å den brottsdrabbades vägnar ”dubbelkolla” att allt stämmer bidrar till att förundersökningen och senare rättegången går rätt till.

Kostnaden för de ca 3 000 målsägandebiträden som förordnas varje år uppgår till 27 miljoner kr (SOU 2016:60 s 284). Den kostnaden är mycket liten jämfört med de mer än 20 miljarder kr som läggs på polisen varje år. Man kan fråga sig om det är vettigt att polisutredningarna ska fallera för att den viktigaste personen i sammanhanget (den brottsutsatta människan) hamnar i skymundan.

BRÅ konstaterar i den ovan omnämnda rapporten hur viktigt det är att målsäganden själv medverkar aktivt i rättsprocessen. På s. 32 i rapporten klargörs att inte mindre än 95 procent av de tillfrågade åklagarna och 95 procent av polisens utredare anser att fler brott skulle kunna leda till åtal om fler målsägande medverkade i rättsprocessen. BRÅ noterar även att det finns

ett antal negativa konsekvenser av att målsägande inte medverkar: förseningar, nedläggningar, svårigheter att identifiera vittnen och gärningspersoner. Härutöver menar en majoritet av åklagarna att uppskjutna rättegångar är en relativt vanlig konsekvens av att målsäganden i ett senare skede av rättsprocessen väljer att inte medverka.

I en rapport om arbetsmetoder från Rikspolisstyrelsen framhålls bl a följande.

Framställan om målsägandebiträde bör göras i en större utsträckning än vad som görs för tillfället. Det är oacceptabelt att denna centrala fråga återkommande tas upp som en brist i våldtäktsutredningar…

Eftersom den enskilt viktigaste framgångsfaktorn i våldtäktsutredningar är att den brottsutsatta får stöd och hjälp av ett målsägandebiträde måste åtgärder vidtas så att de i möjligaste mån förordnas och att de medverkar vid förhör.

Rikspolisstyrelsens utredning föreslår därför att förundersökningsledaren i samband med att förundersökning inleds ska ha en skyldighet att hos rätten begära att målsägandebiträde ska förordnas inför utredarens första förhör med målsäganden (hit räknas så klart inte polisens frågor på plats i direkt anslutning till brottet osv).

Du ska inte behöva bli kränkt av polisen eller gärningsmannens försvarsadvokat

Ett exempel på hur illa brottsdrabbade kvinnor kan bli bemötta av polisen finner man på s. 41 i den redan nämnda BRÅ-rapporten, där en kvinna som anmält en man för brott får frågan: ”Om den här mannen är så ond, varför har du skaffat barn med honom?”. Om en stridbar advokat sitter med på ett förhör kommer den advokaten inte att tillåta att den brottsutsatta kvinnan behöver ”tåla” sådana frågor.

Polismyndigheten (som är en del av svenska staten) beter sig inte sällan illa mot kvinnor. Det hemliga registret över misshandlade kvinnor som fanns hos en enhet på Stockholmspolisen, och som innehöll kränkande kommentarer om de enskilda kvinnorna, säger en hel del. Våld mot kvinnor är det vanligaste fritidsbrottet bland polismän. Det har hänt att polismän tittar på porrfilm på sina personalfester, och nyligen dömdes en polischef för sexuellt ofredande av inte mindre än tre olika kvinnor på en och samma polisfest.

Brottsoffrets egen advokat har således en viktig roll att spela när det gäller att skydda klienten mot kränkningar (kränkande frågor) både från polisen och den misstänkte gärningsmannens försvarsadvokat.

Typbrott som drabbar kvinnor

Det finns ett stort mörkertal när det gäller kvinnliga brottsoffer. Brottsofferjouren konstaterar: ”Anmälningsbenägenheten är liten”.

Under åren 2008-2013 dödades i snitt 13 kvinnor varje år av en närstående man, enligt en rapport från BRÅ. Enligt rapporten Utvecklingen av dödligt våld mot kvinnor i nära relationer sker 80 procent av det dödliga våldet mot kvinnorna i någon av de inblandades hem eller i det gemensamma hemmet.

Sociologen Susanne Boethius avhandling Män, våld och moralarbete visar att män som slår sin sambo eller hustru ursäktar sitt beteende med att det är ”kvinnan som provocerar”. Detta har Boethius kommit fram till genom att intervjua 188 kvinnomisshandlare. Hon skriver på s 223 i sin avhandling:

Samtliga män i studien landade i framställningar av sig själva som moraliskt anständiga… intervjupersonernas framställningar innehåller element av såväl ansvarsbefriande och ansvarstagande karaktär… männen kommer fram till en moraliskt försvarbar framställning av sig själva.

Det anmärkningsvärda är att det här skuldbeläggandet av kvinnan kommer från män som själva som sökt behandling för sitt beteende. Om till och med de kvinnomisshandlare som söker hjälp inte kan erkänna sin skuld utan vill framställa sig som ”moraliskt anständiga” kan man räkna med att kvinnomisshandlare som inte söker hjälp inte heller tycker att de har någon större moralisk skuld. De säger saker som ”jag tycker inte det är våld” och att det är ”bråk som går överstyr”, för att försöka skjuta över en så stor del av skulden som möjligt antingen på sambon eller hustrun eller på ingen alls, eftersom vissa menar att de tappar kontrollen (och därför inte längre har något eget ansvar).

Sverige sägs vara jämställt. Gruppvåldtäkten på kräftskivan, som Cornelis Vreeswijk sjöng om i Alices snaps, är dock lika aktuell idag som 1973. För kvinnans del spelar det ingen roll om våldtäktsmännen heter Atheer, Anders, Niklas eller Göran (som Alexandramannen, Englamördaren, Hagamannen, Örebromannen och Kapten Klänning).

Som ROKS-ordföranden Zozan Inci skriver:

Andreas i Limhamn och Lasse i Borås som slagit sina fruar i alla år är inte av en annan sort än Muhammed i Stockholm och Samir i Umeå som begår exakt samma typ av brott mot kvinnor. Den gemensamma nämnaren hos dessa män är just att de är män. Män med en usel kvinnosyn, till och med kvinnohat, och som är en del av det patriarkala samhället.

Det är inte länge sedan kvinnan i Sverige var en andra klassens medborgare i lagstiftningen. Abort avkriminaliserades 1975, och innan den nuvarande namnlagen antogs 1982 var kvinnor som gifte sig tvungna att ta sin makes efternamn. Brottsbalkens definition av våldtäkt (som gör många fall av ofrivillig sex ”tillåten”) är det sista kvarvarande exemplet i den svenska lagstiftningen på öppet sexistisk diskriminering.

Advokaterna och de mänskliga fri- och rättigheterna

På tal om kvinnors rättigheter i brottmålsprocessen är artikel 2.9 i Advokatsamfundets vägledande regler om god advokatsed värd att nämna. Artikeln gör nämligen klart att advokater bör verka för upprätthållandet av mänskliga fri- och rättigheter. Att en sådan regel nyligen har antagits innebär, framhåller samfundets generalsekreterare, ”en delvis ny roll för advokatbyråerna”.

För att advokatkåren verkligen ska kunna spela en sådan roll är det viktigt att den speglar samhället. Den växande andelen kvinnliga advokater har naturligtvis gjort att fler manliga advokater idag är medvetna om att sexism är ett hot mot kvinnors mänskliga rättigheter.

29 procent av advokaterna i Sverige är kvinnor idag, och av de blivande advokaterna (biträdande jurister) är 58 procent kvinnor. Detta, liksom att åtminstone 18 procent (siffran är från 2012) av de biträdande juristerna har minst en förälder som är född utomlands, gör att advokatkåren alltmer speglar Sveriges befolkning.

Advokaten hjälper dig att kräva skadestånd (brottsskadeersättning)

Målsägandebiträdet har till uppgift att hjälpa den som har blivit utsatt för brott att kräva skadestånd från gärningsman, försäkringsbolag och/eller Brottsoffermyndigheten

Skadestånd utdöms till den som blivit drabbad av brott. Om du får en advokat som målsägandebiträde får du hjälp att framlägga dina yrkanden inför rätten.

Om den dömde gärningsmannen inte kan betala skadeståndet kan du ibland få ersättning via din hem- eller olycksfallsförsäkring. Om du inte kan få ersättning fullt ut via försäkring kan staten (Brottsoffermyndigheten) gå in och ge dig brottsskadeersättning.

Ersättning utgår för

1. Kränkningsersättning,

2. Sveda och värk,

3. Lyte och men,

4. Kostnader i anledning av brottet

5. Inkomstförlust

6. Särskilda olägenheter

Det vanligaste är att den som drabbats av brott har rätt till både kränkningsersättning och ersättning för sveda och värk.

1. Kränkningsersättning utgår för den personliga integritetskräkning som det innebär att bli utsatt för t ex vålds- och sexualbrott. Alla blir kränkta av att utsättas för brott, så du måste i normalfallet inte bevisa att just du har känt dig kränkt.

2. Sveda och värk avser ersättning för akut lidande, t ex övergående fysiska skador och psykiskt lidande (t ex ångest, sömnsvårigheter och depression). Sveda och värk gäller alltså ett konkret och specifikt tillfälligt lidande: ett slag i ansiktet kan leda till en rad olika former sveda och värk (under olika lång tid) för den drabbade. För att ha rätt till ersättning för sveda och värk måste man ha drabbats av en fysisk eller psykisk skada. Den som kräver ersättning för sveda och värk har i viss mån bevisbördan, d v s. måste bevisa skadan i form av läkarintyg eller liknande. Men ersättning kan även utgå för sådant som inte nödvändigtvis är lika lätt att bevisa, som oro och ängslan inför framtiden.

3. Lyte och men föreligger om de fysiska skadorna eller det psykiska lidandet blir bestående en lång tid kan ersättning även utgå för bestående men. Ersättning kan också utgå för lyte, t ex ett ärr.

4. Kostnader i anledning av brottet är främst sjukvårdskostnader och kostnader för rehabilitering.

5. När det gäller inkomstförlust har du rätt att bli försatt i exakt samma ekonomiska situation som om brottet inte hade hänt. Skadeståndet i den här delen motsvarar alltså skillnaden mellan två belopp. Det ena beloppet avser inkomsten så som den sannolikt hade utvecklat sig om brottet inte hade hänt. Det andra beloppet avser den inkomst som du faktiskt har uppnått eller beräknas uppnå.

6. Med särskilda olägenheter i anledning av brottet avses ersättning om ett brottsoffer har fått sig så allvarliga skador att hon måste anpassa sitt liv och sitt yrkesliv efter dem.

Brott där mannen oftast känner kvinnan: våldtäkt, misshandel, grov kvinnofridskränkning, äktenskapstvång och vilseledande till tvångsäktenskapsresa

När det gäller kränkningsersättning eller sveda och värk finns det vissa (alltför låga) schablonbelopp som domstolen kommer att utgå från. Nedan följer några exempel hämtade ur rättspraxis (närmare bestämt Brottsoffermyndighetens referatsamling) om skadestånd som ska utgå i anledning av ett antal olika typiska brott som ofta drabbar just kvinnor.

Sverige ligger lågt i förhållande till andra rika länder när det gäller skadestånd. Förhoppningsvis kommer rättsutvecklingen att leda till högre ersättningar.

Våldtäkt

Ersättningen för våldtäkt är 100 000 kr för kränkning och 15 000 kr för sveda och värk samt.

Vid våldtäktsförsök som varit nära fullbordat brott är ersättningen 50 000 kr.

Misshandel

Det räcker enligt 3 kap 5 § brottsbalken med smärta för att ett angrepp ska klassas som misshandel. Har misshandeln vid ett enstaka tillfälle varit särskilt brutal eller hänsynslös kan det utgå ersättning med upp till 100 000 kr i kränkningsersättning.

När det gäller våld i nära relationer som riktas mot kvinnor anses det dessutom vara en försvårande omständighet om misshandeln utförs av någon som man egentligen ska kunna känna förtroende för, t ex en make eller sambo. Det bör leda till att ett högre belopp utgår.

Grov kvinnofridskränkning

Grov kvinnofridskränkning (4 kap 4 a § 2 st brottsbalken) är för handen om gärningsmannen är eller har varit gift eller sambo med en kvinna och har utsatt henne för upprepade, systematiska kränkningar. Det rör sig nästan alltid om en kombination av sådana brott som misshandel, olaga frihetsberövande, olaga tvång, hemfridsbrott, våldtäkt, sexuellt tvång, olaga hot och överträdelse av kontaktförbud.

Det som utmärker kvinnofridskränkningar är att de kan pågå i lång tid utan att de upptäcks av andra. Gärningsmän kan vara hur ”tuffa” som helst mot en närstående kvinna, men det är ju förstås ingenting de skryter om utanför hemmets trygga vrå.

(Män som begår brott mot kvinnor är extremt illa sedda på fängelserna. De intagna har med andra ord en hög moral på den punkten. Vissa andra typer av brott förutsätter både mod, styrka och intelligens, men kvinnofridsbrott och sexualbrott hör inte dit. En man som ger sig på kvinnor, i synnerhet en kvinna som kanske älskar honom, blir definitivt inte beundrad och respekterad när han sitter inne. Det är förklaringen till att det finns särskilda anstalter för de här männen som begår brott mot kvinnor.)

Grov kvinnofridskränkning kan ge upp till sex års fängelse. Grövre brott, t ex grov misshandel, räknas dock inte in i detta ”samlingsbrott”. Gärningsmannen kommer att bli dömd särskilt för ett sådant grovt brott, vid sidan av kvinnofridskränkningen.

Utredningsmässigt kan det vara särskilt viktigt att en kvinna som t ex har blivit misshandlad av sin sambo eller make får ett målsägandebiträde som kan ställa kompletterande frågor vid ett förhör. Det minskar risken för att utredaren missar att det har rört sig om ett mönster av upprepade kränkningar i syfte att allvarligt skada kvinnans självkänsla, d v s. grov kvinnofridskränkning.

Ersättningen för brott är som sagt allmänt låg, men ett område där ersättningsnivåerna är låga även i jämförelse med andra brottstyper är vid kvinnofridsbrott.

Brottsskadeersättningen för grov kvinnofridskränkning är mycket låg. Ett stort antal fall av misshandel, hot och ofredande kan ge en brottsskadeersättning på mellan 30 000 kr och 90 000 kr. Om man ska nämna någon form av brottslighet som måste bedömas strängare och där skadestånden måste bli högre, så är det kvinnofridskränkning, tätt följd av våldtäkt, där ersättningsnivån också är mycket låg.

Domen nyligen mot en pedofil som kontaktat ett stort antal barn är en bra kontrast. Han dömdes att betala 924 000 kr i skadestånd till sina offer. Riktigt höga skadestånd borde rimligen gälla även för grov kvinnofridskränkning, som också är ett mängd- eller samlingsbrott.

Äktenskapstvång och vilseledande till tvångsäktenskapsresa

Rätten för vuxna män och kvinnor i Sverige att ingå äktenskap och bilda familj enligt svenska lagar är en mänsklig rättighet enligt artikel 12 Europakonventionen. Brotten äktenskapstvång och vilseledande till tvångsäktenskapsresa är däremot brott som kan drabba framför allt unga kvinnor som har släktingar i ett annat land. Gärningsmannen är typiskt sett kvinnans egen far och eventuellt även andra familjemedlemmar, som gör upp med släkt eller bekanta utomlands om att dottern i familjen ska ingå äktenskap i det landet, enligt det landets lagar.

Brott som främst drabbar kvinnor där gärningsmannen inte är en närstående man: olaga förföljelse, koppleri och människohandel

Olaga förföljelse (stalkning)

Olaga förföljelse är ett ”samlingsbrott” som liknar grov kvinnofridskränkning på det sättet att det är en kombination av brott. Men där kvinnofridskränkning gäller närstående makar och pojkvänner och före detta sådana tar brottet olaga förföljelse sikte på män som förföljer en kvinna som de inte känner. Till brott som kan räknas hit hör sådana brott som sexuellt ofredande (t ex att någon skickar oönskade sms eller meddelanden på sociala medier med sexuellt innehåll) och kränkande fotografering.

Ersättningen för denna typ av brott är förhållandevis ganska hög i jämförelse med andra brott, sannolikt för att det är en brottslighet som har blivit mycket uppmärksammad på sista tiden. Ersättningsnivåerna ligger på mellan 15 000 kr och 30 000 kr. Det är relativt högt om man jämför med ersättningsnivåerna för andra brott.

Koppleri och människohandel

Hallickar som försöker tjäna pengar på att ”beskydda” prostituerade kvinnor och ta betalt av dem, kan dömas för brottet koppleri (hallickverksamhet). När det gäller grovt koppleri är det ofta frågan om kvinnor från utlandet som tvingas till prostitution under slaveriliknande former. Då är det även fråga om människohandel, ett allvarligt brott som kan ge tio års fängelse. Tyvärr är det ytterst få gärningsmän som döms för det här brottet, eftersom det är sådana brott som drabbar utländska kvinnor i stort utanförskap. Typiskt sett kan man förvänta sig att de få som faktiskt åtalas för brottet människohandel också kommer att åtalas för koppleri, eftersom de båda brotten hänger ihop med varandra.

Några som gör mycket för dessa ”osynliga” kvinnor är Frälsningsarmén. Emma Cotterill, jurist och ansvarig för Frälsningsarméns arbete mot människohandel, skriver: ”Oftast är kvinnorna av utländsk härkomst, från länder kända som utsatta för rekrytering in i människohandel, medan männen lever och bor i Sverige”. Frälsningsarmén driver bl a tre boenden för offer för människohandel.

Rättegången

Utöver ett målsägandebiträde, som du förhoppningsvis har fått rätt till, har du också rätt att ta med en stödperson under rättegången. Det kan vara t ex en god vän, anhörig eller någon från en kvinno- eller tjejjour eller brottsofferjour.

Dessa frågor har med brottsoffrets rättstrygghet att göra. Hur du som drabbats av brott mår under förundersökningen och rättegången är en viktig fråga, på samma sätt som den den brottsmisstänktes psykiska mående (se tidigare inlägg på bloggen om hur skadligt isolering är för människans psyke).

En rättssäker brottmålsprocess förutsätter att både målsäganden och den brottsmisstänkte inte mår dåligt, att de ska orka vara fullt ”närvarande” i rättegången och i den process som leder fram dit, och kunna ta tillvara sina rättigheter till fullo.

Kostnader

När det gäller arvode till ett målsägandebiträde betalas det alltid av staten. Förhållandevis tjänar målsägandebiträdena inga stora pengar, jämfört med advokater som åtar sig andra typer av uppdrag. Det genomsnittliga arvodet, som utbetalas från staten till advokaten, är 7 000 kr (SOU 2016:60 s 284).

Rättegången

I rättssalen sitter du som målsägande tillsammans med åklagaren och ditt målsägandebiträde under hela rättegången. Vittnen är inte närvarande alls utom just då de blir inkallade för att avge sitt vittnesmål. Som målsägande får du svara på frågor från åklagaren, den misstänktes advokat, och från din egen advokat.

Om domstolen inte självmant beslutar om det kan målsägandebiträdet även begära att rättegången ska hållas inom stängda dörrar. Det innebär att allmänheten inte får tillträde till rättssalen.

Under rättegången brukar målsäganden sitta tillsammans med åklagaren och sin advokat (målsägandebiträdet). Varför är det viktigt att målsägandebiträdet närvarar på rättegången? Inte minst därför att åklagaren inte företräder den som har utsatts för brott. Åklagaren företräder staten. För åklagaren är den brottsdrabbade ett bevismedel som åklagaren använder sig av för att styrka brott. Man kan säga att brottsoffret är till för åklagaren, medan målsägandebiträdet är till för brottsoffret.

Målsägandebiträdet kan och ska bidra sätt till rättegången på samma sätt som under förundersökningen. Målsägandebiträdet ska se till att alla frågor av vikt verkligen blir ställda till den misstänkte, till målsägande och till vittnen. (Det är nämligen långt ifrån säkert att åklagaren och den misstänktes advokat ställer alla frågor som behöver ställas.) Om det finns oklarheter och frågor som den brottsdrabbade själv tycker borde tas upp kan det vara lättare att ta upp det med det egna ombudet än med åklagaren.

Medhörning och videolänk

Om du känner betydande rädsla för den misstänkte kan du begära medhörning. Det innebär att den misstänkte får sitta i ett annat rum där han kan lyssna på det som sägs under rättegången.

Om det finns en konkret hotbild mot dig kan du i stället närvara vid rättegången via videolänk från en annan plats. Då behöver du inte fysiskt befinna dig i samma lokaler utan kan alltså sitta i lugn och ro på en annan plats och ändå delta.

Sammanfattning: kontakta en advokat snarast efter att du har polisanmält brott

Än så länge är det långt ifrån självklart att du som utsätts för brott får en advokat automatiskt. Därför är det bäst, om du har blivit drabbad av vålds- eller sexualbrott, att göra som i amerikanska filmer och säga ”Jag vill ha en advokat” direkt när du pratar med polisen första gången och anmäler brottet. Inte för att du är ”skyldig” till någonting utan för att du bör anses ha rätt till en egen advokat. Men du bör själv understryka att du har den rätten, stå på dig och kräva att du får en advokat (målsägandebiträde).

Ta kontakt med en advokat med spetskompetens på området så snart som möjligt. Advokaten kan kontakta polisen och hjälpa dig att framföra din begäran, och vara med på det första förhöret. En begäran från en advokat om att bli utsedd till ditt målsägandebiträde kan väga tyngre än om du ”bara” framställer din begäran på egen hand. Om advokaten ger in en formell begäran ökar sannolikheten att myndigheterna tar din situation på allvar, så att du kan tillvarata dina rättigheter på bästa möjliga sätt.