söndag 30 september 2012

Thomas Quick – något om advokatens roll

Det har varit en livlig debatt om advokatens roll i tidigare mål som avsett Quick och då närmare bestämt en debatt om hans tidigare försvarare advokat Claes Borgström. Jag har inte svaret på frågan om Claes Borgström i något avseende agerat fel. Jag har dock en uppfattning om försvararens roll som offentlig försvarare. Jag är själv ofta offentlig försvarare och det sedan många år tillbaka.

Quick hade tydligen erkänt alla brott för sin försvarare advokat Claes Borgström. Det egna erkännandet är inte sällan viktig bevisning i ett brottmål. Många gånger ingår det i advokatens roll att tro/lita på klientens erkännande. Det varierar dock från fall till fall och så måste det alltid vara.

När man företräder en person som är vid sina sinnes fulla bruk finns det sällan anledning att tro att klienten oskyldigt skulle ta på sig ansvaret för ett brott han eller hon inte begått. Låt säga att en ”normal” klient erkänner skattebrott. Ska jag då gå igenom kanske 17 pärmar med bokföring för att bedöma sanningshalten i erkännandet? Eller ska jag ägna all tid åt att hjälpa klienten att få en så mild påföljd som möjligt? I den situationen är det nog så att de flesta försvarare lägger sin energi på att se till att påföljden blir så mild som möjlig.

Om klienten erkänner snatteri/stöld? Ska jag höra med eventuella vittnen om det verkligen är sant? Eller ska jag lita på klientens erkännande? Många gånger väljer försvararen att lita på klientens erkännande. Arbetet handlar då om påföljdsfrågan och inte skuldfrågan. Det är sällan advokatens roll att agera åklagare/polis d v s söka bevisning för att brott verkligen är begånget när klienten redan erkänt brott.

I vissa fall måste dock advokaten ifrågasätta klientens eget erkännande. Det är i de fall där advokaten anser att det kan finnas skäl att ifrågasätta erkännandet. Jag kan nämna ett fall där jag varit tvungen att ifrågasätta klienters erkännande.

I ett fall företrädde jag ett barn, som dock var det vi kallar straffmyndig d v s han hade fyllt 15 år. När han hördes av polisen erkände han brott. När jag inför förhandlingen träffade pojken förstod jag att han erkänt endast för att han vid polisförhöret varit rädd. Rädd för polisen. Därför valde han att erkänna brott. Den handling pojken begått var dock inget brott och jag kontaktade därför åklagaren och sa att pojken vid förhandlingen skulle erkänna gärningen men förneka att gärningen var ett brott. Det som därefter hände var att polisen – utan min vetskap (aja baja) – åter kontaktade pojken och än en gång erkände min klient brott.

Vid förhandlingen förklarade jag att pojken förnekade brott, men när åklagaren ställde frågan direkt till pojken erkände han som vanligt brott. Pojken var mycket rädd vid förhandlingen. Han ville bara få den överstökad. Domen blev att pojken friades. Pojken hade inte begått något brott enligt domstolen. Det var rätt dömt av domstolen. Det insåg även åklagaren, som dock felaktigt hade väckt åtal. Men även åklagare kan begå fel. Juridiken kan vara mycket komplicerad.

Qucik målet handlar om trovärdigheten hos de åtalade som lider av psykisk sjukdom. Många som döms för brott lider av psykisk sjukdom. De som lider av en allvarlig psykisk störning döms ofta till vård. De som är psykiskt sjuka kan förstås vara lika tillförlitliga och pålitliga som de som är helt friska, men det finns ett men. En hel del av de som är psykiskt sjuka är personer vars erkännande eller förnekande samhället måste ifrågasätta. Det egna erkännandet hos dessa personer har ofta ett lågt bevisvärde och i vissa fall inget bevisvärde alls.

Jag har själv företrätt flera personer som varit svårt psykiskt sjuka. Personer som gärna – och ofta med glädje - erkänner allt polisen vill att de ska erkänna. Personer som exempelvis gärna skulle ta på sig Palme mordet, trots att de bevisligen fanns närmare 100 mil från Stockholm när Palmemordet begicks. Eller själva var små barn när Palmemordet begicks.

När klienten är svårt psykiskt sjuk är det således – enligt min mening – alltid befogat att granska alla bevisning i målet oerhört noga, även om klienten erkänt brottet i fråga.

Varför erkänner ibland svårt psykiskt sjuka personer brott de inte begått? Jag vet inte svaret på den frågan, men jag tror att vissa inte orkar säga emot. Det är helt enkelt lättare att erkänna.Då får klienten inte sällan beröm för sitt erkännande. Alla blir glada. Till och med klienten.Men advokaten måste – trots att alla andra är glada – nitiskt granska bevisningen i målet.

Om Quick hade varit en frisk klient anser jag att det sannolikt inte funnits skäl att kritisera advokat Claes Borgström. Ska advokat Claes Borgström granskas är det nog för att ta reda på om han i allt för stor omfattning satt tillit till en svårt sjuk klient. För ingen tror väl annat än att Quick hela tiden varit svårt psykiskt sjuk?

Det finns dock fall där man som försvarare inte tror på klientens erkännande, men ändå inte ifrågasätter erkännandet. Låt säga att en äldre man – som är helt vid sina sinnes fulla bruk - erkänner brott men att de fakta försvararen granskar talar för att klienten är oskyldig och att erkännandet ”endast” verkar syfta till att fria annan som kan vara skyldig till brottet, som exempelvid den äldre mannens dotter. Ska jag som försvarare peka på den bevisning som talar för att dottern är den skyldige och att klienten således är oskyldig? Eller ska jag låta klienten skydda den dotter han kanske älskar mer än allt annat på jorden? Det är i en sådan situation vissa försvarare väljer att tro på ett erkännande trots att det finns övertygande bevisning som talar för att erkännandet inte är sant.

Det finns således många svåra situationer för en försvarare. För alla försvarare gäller det dock – som framgår ovan - att vara extra vaksam när man företräder psykiskt sköra klienter, så som personer som lider av allvarliga psykiska störningar.

När någon dömts till vård för brott blir det då och då förhandling om den personen ska skrivas ut från den psykiatriska vården eller om vården skall fortgå. Vid förhandlingen företräds den som vårdas av ofta av advokat. Innan förhandlingen har advokaten i vart fall ett enskilt samtal med klienten. I ett vanligt mål berättar klienten sin version och advokaten förklarar den sedan juridiskt i samband med förhandlingen. I utskrivningsmål händer det inte sällan att klienten frågar vad jag som advokat anser. Ofta anser jag att det bästa för klienten är fortsatt vård.
Varför? Skulle jag själv bli allvarligt psykiskt sjuk hoppas jag för allt i världen att jag får adekvat vård och skulle jag bli så svårt sjuk att det föreligger risk att jag begår allvarliga brott
vill jag att min advokat ser till mitt bästa. Mitt bästa skulle i så fall vara vård och hjälp med att se till att jag inte begår brott.

När jag berättat min åsikt för klienten som vårdas håller han eller hon ofta med mig. Allt för ofta anser jag. Det jag anser är ju nödvändigtvis inte klientens egen åsikt. En gång sa jag dock till klienten att han tidigare alltid frågat mig vad jag tycker, men att jag denna gång först ville veta vad klienten själv tycker. Den frågan klarade klienten inte av att själv bestämma, trots lång betänketid. Klienten ville inte ha en egen åsikt. Han kanske inte ens hade någon egen åsikt?

Vid förhandlingen berättade jag för domaren och nämndemännen att klienten även denna gång gick med på fortsatt vård, men att jag var osäker på vad min klient egentligen hade för åsikt om fortsatt vård. Domaren – som för övrigt är en mycket bra och kompetent domare vid förvaltningsrätten i Umeå – ställde då frågan direkt till klienten om klienten motsatte sig fortsatt vård eller om han godtog fortsatt vård. Klientens svar blev det förväntade. Han frågade vad domaren tyckte. Domaren ville först inte svara på motfrågan, men efter viss eftertanke svarade domaren att fortsatt vård nog vore att föredra. Då log min klient, tackade för svaret och delade domarens uppfattning.

Tack för denna gång.

söndag 16 september 2012

Häktning: alltför enkelt och rättsosäkert

Statistik från BRÅ visar att våra domstolar är, minst sagt, ”häktningsbenägna”. I tabell nr 3.11 i en BRÅ-rapport kan man se att 1994 (då man började föra statistik som gör att man kan jämföra häktningsframställningar från åklagaren med antalet beviljade tingsrättsbeslut om häktning) begärde åklagaren häktning i 12 057 fall. 10 263 av fallen (ca 85 procent) av dessa bifölls av tingsrätterna. 2010 bifölls 11 213 av 12 690 fall – 88 procent av fallen eller nästan nio av tio om man så önskar.

Hur kommer det sig att våra domstolar är så ”generösa” med att bifalla åklagarnas häktningsframställningar, d v s åklagarens begäran vid en häktningsförhandling eller förhandling om omhäktning om att man under tiden som förundersökningen pågår bör frihetsberöva den som blivit anhållen (för brott som kan ge fängelse i ett år eller mer)?

Det verkar först och främst vara ”tradition” att den som är stökig eller misstänkt för brott lätt kan hamna i ”kurran” i Sverige. Det är något så pass självklart att vi inte diskuterar det så mycket som vi borde göra. För i ett rättssamhälle är det inte alls så självklart att man ska kunna bli frihetsberövad (även om man är misstänkt för brott och förundersökning pågår).

Låt mig ge två exempel från min egen erfarenhet som visar på ett oroande godtycke i fråga om när och hur häktningsbeslut meddelas av våra domstolar (tingsrätterna). Och då menar jag att det där fallet – ett fall av tio när tingsrätterna inte håller med åklagarna – också det ger ett godtyckligt intryck. Det rör sig om två fall som avgjordes på samma domstol – av en och samma domare.

1.

En kväll hade en klient haft ett ”fyllebråk” med sin hustru. Makarna bodde på en liten ort och båda festade gärna på som tonåringar. Grannarna uppmärksammade bråket och på grund av bråket, som uppfattades som misshandel (trots att min klient var tidigare ostraffad), häktades min klient. En skötsam person med gott anseende på hemorten häktades alltså efter en fest som spårat ut efter att han och hustrun hade druckit för mycket.

2.

En annan klient hade just kommit ut från fängelset efter att ha avtjänat ett längre straff för brottet grov kvinnofridskränkning. Vad händer? Det första han gör är att han misshandlar sin hustru en gång till! Det framstod som ett skolexempel på när man borde ha blivit häktad. Men mannen blev inte häktad, trots att han återfallit i brott mot samma kvinna som tidigare.

Det här är ganska tydliga exempel ur verkligheten på hur tombolaaktigt det kan vara. Nu menar jag inte att man per automatik ska slå till och häkta tidigare straffade personer per automatik, utan att det saknas förutsebarhet i systemet (som är en av de saker man ska kunna vänta sig av ett rättssäkert system) och att på tok för många häktningsframställningar bifalles.

Mänskliga faktorn, tycker du kanske. Kanske systemet fungerar bra, även om det råkade bli lite snett den där gången? Jag vill tyvärr påstå att systemet fungerar långt ifrån bra, och att det borde reformeras till fördel för en mindre ingripande ingrepp i individens liv i de flesta fall (övervakning är ett alternativ som finns sedan länge i rättegångsbalken).

Häktningsgrunder: risk för flykt, försvårande av utredningen och/eller återfall i brott

Det är som sagt tingsrätten som beslutar om häktning och i samband med det även om restriktioner (inskränkningar i den misstänktes rätt att vara i kontakt med omvärlden). Det finns tre fristående grunder för att häktning kan ske.

1. faran för flykt

2. faran för kollusion (risken för att utredningen påverkas, t ex genom att bevis förstörs genom att den misstänkte pratar med folk eller undanröjer bevismaterial på något annat sätt)

3. recidivfaran (risken för återfall i brott)

Så långt den grundläggande juridiken. Hur ser då den grundläggande ”mänskliga” sidan av saken ut? Titta gärna på de här bilderna från Kriminalvården. Bläddra framåt, och ta dig en titt på bild nummer 6. Låt den ligga kvar på skärmen och titta på den en stund. Känner du dig väl till mods eller illa till mods efter att ha tittat på den bilden i några minuter? En kvart, rentav? Försök att göra det! Det är inte som att sitta på en brygga med en kall öl och titta ut över en spegelblank sjö på sommaren, eller hur?

Kanske kan du känna, trots att du kanske aldrig haft med svenskt rättsväsende att göra, att det vore ganska obehagligt att sitta där. Kanske rentav avskyvärt (så jag tänker inte be dig att titta på bilden i åtminstone ett par timmar).

Vi advokater ser sådana här platser jämt och ständigt. Vi har ”tur”: vi har en ringklocka som vi ringer i när vi har pratat klart med klienten. Och så blir vi utsläppta av personalen och tar den trånga hissen tillbaka ut i friheten.

Vi advokater har god insyn i hur oskyldiga (den som är häktad är ännu inte dömd för något) far illa i häktet, både de som senare döms för brott och de som frikänns. Jag tycker att det är fel att en så viktig fråga diskuteras så sällan. En stor del av problemet verkar ligga i att vi tar för lätt på problemet. Och så går domstolarna på åklagarens linje: ”Ordning och reda, lås in honom, så vet vi var vi har honom under utredningen och i väntan på huvudförhandlingen. Sedan drar vi av tiden han har suttit från det slutgiltiga straffet”. Man ger intryck av att anta att den misstänkte kommer att förklaras skyldig.

Vad händer när man sitter häktad?

Klienter (både män och kvinnor) som sitter häktade får ofta panik i början (i princip alltid, om det är första gången i häktet). Det är alla advokaters erfarenhet. Ofta hör de av sig på en gång och vill tala med sin advokat. Var är min advokat, undrar de.

Svensk psykologisk forskning visar att hälften av de häktade med restriktioner som är föräldrar drabbas av klinisk depression, ett mycket allvarligt tillstånd som innebär att den drabbade inte har kraft kvar att göra någonting (vilket är allvarligt både rent mänskligt och när det är dags för rättegång). Hälften av alla som hålls isolerade som har barn – det är minst sagt en betydande andel!

De psykologiska trauman som orsakas av alla dessa slentrianhäktningar märks redan på de häktade vid det där första telefonsamtalet. Du hör hur illa de mår. De vill ut. De säger att de inte har gjort något. (Tänk dig själv, om du visste att du inte hade gjort något. Det är ingen avundsvärd position att sitta där inne och bara ha advokaten att prata med, ifall du dessutom har restriktioner.)

Vi advokater vet hur illa klienterna mår av att sitta häktade – i synnerhet under den första, chockartade tiden då de nyss blivit inlåsta och paniken sätter in. Bristen på psykologer som kan hjälpa till i den första svåra ”övergångsfasen” då klienten ska försöka vänja sig vid en outhärdlig situation (att sitta inlåst i väntan på rättegången) gör att vi har ett stort ansvar.

Det finns förstås också en viss ”nackdel” med populära advokater (som är kända för att vara tuffa och stå på klientens sida, bra på att se bristerna i polisens och åklagarens arbete o s v).

Populära advokater har många klienter. Kanske sitter du i en heldagsförhandling och kan inte träffa din klient på en gång. Och minuterna blir samtidigt oerhört långa och plågsamma för klienten, för han vill ju träffa dig, med en gång! Inte i morgon, inte på fredag heller, utan nu! Han ger blanka den i om du har en rättegång. Problemet är här att det kanske bara är den mindre populära advokaten (som har få klienter) som skulle ha tid att inställa sig på en gång, utan dröjsmål. I vissa delar av Sverige (särskilt i norra Sverige) bidrar de långa avstånden till att den häktade kan få sitta ännu längre innan advokaten hinner fram.

Advokaten vet att under de här minuterna och timmarna och dagarna sker en stor psykologisk skada i många fall, särskilt för häktade som sedan tidigare har haft någon form av psykologiska besvär. Men även tidigare fullt friska personer, som kanske ansett sig vara antingen ”tuffa” eller ”vanliga”, kan snabbt bli fullständigt krossade av häktningen. Man rycks från sin familj, sina närmaste, och skärs av från sitt vardagsliv. Har man aldrig varit häktad förut, om det är första gången, då ska man vara beredd på sitt livs kanske värsta stund.

Ett exempel till på hur det här bryter ner folk är när man (det händer tyvärr också ofta) lägger restriktioner. En av mina klienter satt häktad från januari till i början av juni. Han var närmare 70 år. Han gick ner 20 kilo och for verkligen illa. Häktet skulle ha kunnat bli hans död. Och även om ingen tycker om ekobrott (han var misstänkt för ett sådant) och man är för att ge ekobrottslingar hårda straff, så tycker jag att man i dessa och många andra fall skulle kunna ordna annan betryggande övervakning (i enlighet med rättegångsbalken) och vänta med att låsa in folk innan rättegången – d v s om brottet verkligen går att styrka!

Häktade som tar sina liv

Som jag sade, häktet kan ta död på folk.

Det sker ungefär en gång varannan månad. För så ofta tar någon sitt liv i häktet eller i arresten.

Men, kan man tycka, är det verkligen sant? Varför skriver inte tidningarna om det? Det undrar jag också. Det är en fråga som berör många, familjer, vänner och så vidare. Men tidningarna skriver inte. Kanske tror vissa journalister att folk inte bryr sig. Jag tror att de i så fall har fel.

Sannolikt (jag har ingen statistik, men jag antar att det är så) är det oftast fattiga personer som tar sina liv på häktet och i arresten. Personer som inte har vänner som är journalister. Det skulle säkert vara annorlunda annars (då kanske det skulle skrivas lite mindre om kändisar).

Hittills har, vad jag vet, fyra häktade tagit sitt liv under 2012. Fyra häktade, låt det sjunka in. Det är fyra söner eller bröder eller makar eller pojkvänner eller pappor. Fyra hemska tragedier bara i år. Man tänker på familjerna, vännerna och barnen som ska leva med sorgen.

Ändå blir det bara små notiser i tidningen. Inga namn, inga fakta i övrigt.

Ett av mycket få exempel på när media faktiskt uppmärksammat ett självmord i häkte/arrest är ett välgjort reportage av en reporter som tog sig tid att granska varför 23-årige Sercan Budakci tog sitt liv sommaren 2011 på en polisstation i Haninge.

Tragedins omfattning blir inte lättare att förstå när man får reda på att den här unga killen hade blivit gripen efter att ha bråkat med en busschaufför om något så futtigt som en sms-biljett. Han var då på väg med grillkorv och kött till en sjö för att grilla med sina vänner.

Sercan Budakcis syster säger i inslaget att ”det är som om det är en fågel som har dött på gatan”. Det verkar inte spela någon roll. Dessutom hade hennes bror bett att få åka till psykakuten för att han mådde så dåligt i arresten. ”Jag kan lika gärna säga att de har framkallat min brors självmord”, säger systern.

Kloka ord från en som vet

Reportern som gjorde inslaget om Sercan Budakci insåg att självmord i häkten och arrester har ha att göra med den psykologiska reaktionen på att bli inlåst. Reportern talar i slutet av inslaget med Peter Söderlund, ordförande för X-CONS (som tidigare hette KRIS), organisationen som vill hjälpa f d kriminella tillbaka till ett normalt liv i frihet.

”Den mest vältränade och på ytan starka människan kan bete sig som ett barn”, säger Peter Söderlund. ”När man låser in en människa vet du oftast inte den personens bakgrund, den personens psykiska hälsa. Man saknar så gott som all kunskap. Det ställer stora krav på staten, om man nu inte ska räkna med att det ska stryka med några stycken per år”.

I reportaget tar Peter Söderlund upp frågan om att häktningarna tar knäcken på den häktade, bryter ned honom, och gör det lättare för honom att erkänna. Det är en erfarenhet som vi försvarsadvokater känner igen. Våra klienter kan vara så nedbrutna, förvirrade, beroende av psykofarmaka efter ett antal månader i häktet att det är svårt för dem att försvara sig. Det är bland annat av denna anledning som FN:s främste tortyrexpert vill kraftigt inskränka bruket av häktning med restriktioner (jag återkommer till detta i ett annat blogginlägg inom kort).

JO:s beslut visar på problemen

När det gäller självmord i häktet kan man inte sitta med armarna i kors och vänta på att t ex JO (som handlägger många anmälningar om självmord) ska kunna lösa allting. Man kan inte överlåta allt ansvar på en myndighet som aldrig kommer in förrän det är för sent.

”Vissa säkerhetshöjande åtgärder har vidtagits med anledning av ett självmord i arresten januari 2011, arbetet är dock ännu inte färdigt”, heter det i JO:s protokoll från ett besök på polisarresten i Karlstad (JO:s beslut 5034-2011, meddelat 2012-01-16).

”För det fall en intagen uppfattas som så suicidbenägen att han inte ganska snart bedöms kunna få tillgång till sängkläder, bör han enligt min mening ställas under sekundbevakning. Vidare bör kontakt med psykiatrin övervägas”. Så heter det i JO:s beslut 1661-2010, meddelat 2010-12-21.

2008 tog JO Cecilia Nordenfelt ett hedervärt initiativ till en särskild granskning av självmord i häkten (JO:s beslut 122-2008, meddelat 2008-06-09).

JO Nordenfelt skriver: ”Kriminalvården har alltså att, inom rimliga gränser, förhindra att intagna i häkten begår självmord. Jag inser att det inte är möjligt att i varje enskilt fall hindra en person som har suicidtankar från att göra verklighet av sin önskan att ta sitt liv. Det finns dock mycket Kriminalvården bör kunna göra i syfte att undvika dessa tragiska händelser.”

Det är bara att hålla med. Men samtidigt går det inte att överlåta allt ansvar till Kriminalvården (lika lite som man kan överlåta allt ansvar till JO). Det är domare, åklagare och advokater som har ett gemensamt ansvar för att häktningarna blir färre (i enlighet med rådande bestämmelser på området, som enligt min mening inte på långa vägar respekteras).

”Det är enligt min mening synnerligen viktigt”, skriver JO Nordenfelt, att beslut om häktning ”begränsas till de fall där det är motiverat”. Detta är en viktig iakttagelse, för den pekar på domstolarnas ansvar att tillämpa gällande lagstiftning på ett korrekt och humant sätt. Lagstiftningen finns redan.

24 kap 4 § rättegångsbalken: så kan självmord i häktet förebyggas

Självmorden i häkten och arrestlokaler handlar inte i första hand om lokalernas utformning eller frågan om den häktade har tillgång till sängkläder.

Det handlar om att man från domstolars och åklagares sida inte till fullo respekterar och utnyttjar lagstiftningens krav på att man inte får häkta människor när det finns risk för men, d v s en risk för att den häktade far illa. I sådana fall – säger rättegångsbalken – ska någon form av övervakning ordnas i stället för häktning.

Det är uppenbart att då en anhållen person har haft kontakt med psykiatrin sedan tidigare kan det ”befaras att häktning skulle komma att medföra allvarligt men”, som det heter i rättegångsbalken (RB).

Förslag # 1: bättre förutsägbarhet

Jag anser att det viktigaste sättet att förbättra systemet skulle vara ett mer restriktivt bruk av häktningar, d v s i första hand att våra domstolar blir mer försiktiga med att bifalla åklagarens häktningsframställan (och att åklagarna blir bättre på att anordna alternativ till häktning, d v s övervakning då det finns risk för men, helt i enlighet med vad som åläggs åklagarna i RB).

I vart och ett av de fall där åklagaren begär häktning kan domstolarna inte nöja sig med att godta åklagarens argumentation. Domstolarna måste bli bättre på att lyssna på vad den misstänktes advokat har att framföra. Jag tror många svenska advokater – när vi för fram den misstänktes inställning till brottsmisstanke, häktningsskäl och/eller skäl för restriktioner – känner vid häktningsförhandlingarna att man talar för döva öron. Ungefär som att vi far dit, får betalt för vårt arbete och far hem. Så får det inte vara.

Bristen på rättssäkerhet spär förmodligen på föreställningen om de häktade som mindre värda. Många häktas vårdslöst och ogenomtänkt – att bli häktad på det sättet gör frihetsberövandet än mer outhärdligt. Det är illa nog att vara inlåst, men att dessutom känna att man har blivit inlåst på ett rättsosäkert sätt är en dubbel orätt. Många känner sig orättvist behandlade, och det i kombination med den onaturliga situationen att sitta inlåst i en liten cell på häktet är rent ut sagt en livsfarlig kombination.

Förslag # 2: mer debatt

Häromåret misstänktes en polisman i Jönköping för att ha tagit strypgrepp, slagit en häktad mot njuren samt dödshotat den häktade. Polismannen blev aldrig fälld. Men visst kan man vänta sig att chansen att bli friad för sådana övergrepp ökar om samhället i stort inte verkar bry sig om de häktades rättigheter.

Låt oss anta att en polisman får för sig att utdela ett dödshot och ta strypgrepp på en häktad. Min gissning är att den polismannen kan inbilla sig att ”det här kan jag göra utan någon risk. Man bryr sig ju inte ens om häktade tar livet av sig”.

Jag tycker att journalisterna måste ta sitt ansvar. Ju mindre denna fråga tas upp desto större är nog också risken för att häktade far illa. Det är fel att häktade som tar sina liv eller kränks på annat sätt förblir namnlösa och att deras berättelser aldrig når utanför häktescellen.

Förslag # 3. Fler psykologer på häktena

Det skulle behövas en ”insatsstyrka” av psykologer för att hjälpa de som faktiskt blir häktade att anpassa sig, för forskningen bekräftar försvararnas erfarenhet: det är den första perioden som är farligast för den häktades hälsa.

Man kan faktiskt begära att den häktade ska få någon att prata med som kan hjälpa den häktade att ”anpassa” sig till den nya situationen, vänja sig, få råd och tips om hur man kan hantera den.

Förslag # 4. Mer kunskap om psykologisk forskning hos domstolarna

Det krävs mer kunskap bland oss, bland rättsväsendets aktörer. Vi är inte psykologer, men vi arbetar med människor dag ut och dag in. Då kan man faktiskt kräva att vi har grundläggande kännedom och kunskap om hur en människa fungerar. Forskningen som redovisas ovan är en bra början för oss alla.

Det vanligaste är förmodligen att man som domare eller åklagare (eller advokat, för den delen) tänker att ”jag skulle säkert inte få några problem om jag blev frihetsberövad”. Jag är ju en stark människa. Och så vidare.

Där, vågar jag lova, har många av oss fel. Även riktiga hårdingar kan bli helt nedbrutna av att sitta häktede. Inte för att de inte skulle vara tuffa, utan för att de är människor. Den där tuffingen, han kan ha en liten dotter eller en liten son eller en sjuk förälder som betyder allt för honom.

Tror vi att någon är mindre kapabel att ha starka, goda känslor bara för att han är misstänkt för brott? I så fall tror vi fel. Det är nog ofta just de där starka, goda känslorna som bryter ned en människa under häktningen.

Förslag # 5. Övervakning i stället för häktning

Det här är inget förslag, utan snarare ett krav i vår lagstiftning som hänger ihop med kravet på större rättssäkerhet (samt med kravet på att vi som arbetar med de här frågorna har kännedom om psykologisk kunskap). Rättegångsbalken talar uttryckligen om fall där det finns anledning att anta att häktning inte får ske. I rättegångsbalken anges uttryckligen att övervakning kan ersätta häktning av humanitära skäl om det finns risk att den misstänkte lider allvarligt men.

Enligt 26-28 §§ förundersökningskungörelsen (1947:948) är det åklagarens ansvar att ordna med lämplig övervakning. Då hävs också anhållandet. Övervakning förutsätter den misstänktes medverkan och kan anordnas bl a i dennes hem. Till detta får knytas villkor, som att den misstänkte vissa tider ska vara tillgänglig i hemmet eller på arbetsplatsen.

Högsta domstolen har gett prov på stor klarsynthet i denna fråga i ett rättsfall från 2008 där man framhöll att det i fråga om en ung person var lämpligare med placering på ett ungdomshem än med häktning. Både tingsrätten och hovrätten (hovrätten var dock skiljaktig, d v s inte enig) hade ansett att häktning var lämpligt för en 17-åring misstänkt för rån. Två hovrättsråd hade, med hänvisning till just alternativet övervakning i 24:4 RB, konstaterat att häktning ska ske endast om det är uppenbart att betryggande övervakning inte kan anordnas.

Det är ett ansvar som åklagarna lämpligen bör åläggas betydligt oftare än vad som nu sker. Det får absolut inte vara så att häktning sker för att ge åklagaren ”ett huvudbry mindre”.

Det är min absoluta övertygelse, och jag tror att jag har många försvararkollegor med mig i detta, liksom psykologisk expertis, att man vid tolkningen av hälsorekvisitet i 24:4 RB måste ta i beaktande just en historia av psykisk ohälsa.

Här, som i så många andra fall, finns skäl till en uppstramning för att vi ska kunna leva upp till de högst ställda, och humanistiska, kraven som finns i bl a rättegångsbalken. Det är inte rätt att vi ska ”glömma bort” att sådana krav finns. Även för den ”ekonomiskt” sinnade bör alternativet övervakning framstå som bättre än exempelvis häktning (som utan tvivel är dyrare än en betryggande övervakning på annan plats än i häkte, t ex i hemmet). För allvarligt talat, hur många tror vi ska fara utomlands? Vad ska de göra i utlandet, förresten? Och om det mot förmodan blir aktuellt, så finns det något som heter utlämningsavtal med andra länder.

Återigen måste man ge polisen mer förtroende. Man kan inte kräva att förundersökningen ska vara åklagarens (förundersökningsledarens) lekstuga och att den misstänkte slentrianmässigt ska placeras i karantän. Nog borde man kunna förvänta sig så mycket professionalitet från polisen och åklagarna att de faktiskt klarar av utredningsarbetet trots att den misstänkte inte slussas iväg till häktet så ofta som nu sker.

Ta tillvara på humanismen som finns i lagstiftningen!

Min uppfattning, och jag hoppas att du håller med mig, är att det är på tok för lätt att bli häktad i Sverige. Det är en utveckling som måste brytas förr eller senare. Den lätthet med vilken häktning (och häktning med restriktioner) beviljas av domstolarna på åklagarens begäran strider mot vad lagstiftaren har anfört t ex i 24 kap 1 § 3 st rättegångsbalken om att häktning får ske endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär.

Den här proportionalitetsprincipen respekteras inte i praktiken när domstolarna i nio av tio fall bifaller åklagarens begäran om häktning. Nio av tio – visst låter det lite som valresultatet när det är presidentval i en diktatur?

Det är i princip fråga om en slentrianmässig bedömning som enligt min mening visar att man inte lever upp till proportionalitetsprincipen. En annan bestämmelse som rimligen borde kunna dammas av är regeln i 23 kap 4 § rättegångsbalken om att förundersökning bör bedrivas så att ingen i onödan får vidkännas kostnad eller olägenhet.

Ska man anta att ”alla är skyldiga”?

Om vi utgår från oskuldspresumtionen ser vi att övervakning i många fall torde vara betydligt lämpligare än häktning. Man är i juridisk mening oskyldig så länge motsatsen inte är bevisad och en fällande dom har meddelats av domstol. Det är denna utgångspunkt man ska ha i ett rättssamhälle. Man är oskyldig till dess att åklagaren har övertygat domstolen om motsatsen.

Som oskyldig har man i ett rättssamhälle, bland annat, rätt att inte bli slentrianmässigt häktad, i synnerhet inte när det finns risk för att man kommer att fara illa. Som jurist har man ett ansvar för att se till att det inte händer.