lördag 2 februari 2013

Bristande rättssäkerhet då Skatteverket bedömer personligt betalningsansvar vid konkurs

Jag har tidigare skrivit en del här på bloggen om ett av mina favoritämnen: skattetillägg.

Än så länge har inget beslut mot Sverige kommit från Europadomstolen. Ni som följt bloggen vet att jag hade hoppats på ett första beslut redan 2012, men så blev det alltså inte. Nu ser vi fram mot ett besked 2013 i stället.

Idag tänker jag koncentrera mig på en annan skatterättslig problematik, närmare bestämt statens skattekrav på företrädare för aktiebolag enligt 59 kap skatteförfarandelagen.

I december 2012 tv-sändes en öppen utfrågning i riksdagens skatteutskott. I programmet påtalar Riksrevisionen bland annat att det förekommer regionala skillnader i valet av åtgärd vid skattekontrollen av företag.

Ur ett rättssäkerhetsperspektiv är regionala skillnader i en och samma myndighets handläggning ett stort problem. Det innebär att likabehandlingsprincipen sätts på spel.

Problemet är emellertid större än så, vågar jag påstå. Inte nödvändigtvis vid Skatteverkets sedvanliga arbete med att utreda och beskatta. Men när det blir tal om konkurs, då finns det tyvärr enorma skillnader. Och jag vågar påstå att det rör sig om inte bara regionala skillnader utan även om betydande individuella skillnader mellan olika handläggare på samma Skattekontor.

Vi advokater ser tyvärr alltför många exempel på godtycklig och oregelbunden (d v s synnerligen rättsosäker) behandling av företagare i konkurssammanhang (d v s när det kan bli tal om personligt betalningsansvar för en företrädare för ett aktiebolag, en fråga av enorm vikt för den enskilde bolagsföreträdaren).

Som jurist kan man inte bli annat än på dåligt humör då man hör att det ens kan existera sådana här skillnader i ett rättssamhälle.

Vi jurister har ju, som alla vet, ett och samma rättsväsende att rätta oss efter. Skattesystemet ska rimligen inte fungera på ett annat sätt än övriga rättssystemet.

Skatteutskottets ordförande poängterar i det ovan nämnda tv-inslaget att det finns ett oundgängligt behov av ett väl fungerande skattesystem som både har en hög effektivitet, en hög legitimitet, och allmänhetens förtroende. Jag håller med, och det är exakt därför jag skriver detta inlägg.

Som sagt så är jag personligen ganska säker på att Skatteverket följer likabehandlingsprincipen då de beskattar medborgarna ”i vanliga fall”. Där verkar tjänstemännen på myndigheten göra ett bra jobb.

Däremot har jag fått intrycket att Skatteverket agerar minst sagt godtyckligt efter en konkurs. Detta till följd av att handläggare på myndigheten verkar få agera en hel del efter eget huvud.

En del företagare som gått i konkurs kan bevisligen bli jagade från hus och hem av Skatteverket (eftersom de hållits betalningsansvariga).

En del kan fortsätta och bli lämnade i fred (även i ärenden där man undrar varför i fridens namn Skatteverket inte ingriper och ansöker om betalningsansvar).

Enligt 59 kap 13 § skatteförfarandelagen kan en företrädare för en juridisk person som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet inte betalat skatt bli skyldig att betala den skatt som den juridiska personen (det handlar oftast om ett aktiebolag) borde ha betalt.

Skälet till att ett aktiebolag inte har erlagt skatt är vanligen att aktiebolaget blivit på obestånd.

Många bolag i konkurs har således skatteskulder, och det handlar inte sällan om omfattande skatteskulder. Företrädaren för bolaget tror – alltför ofta – att konkursen innebär att ansvaret för skulder upphört, men företrädaren kan få en obehaglig överraskning genom att Skatteverket till förvaltningsrätten ger in ansökan i enlighet med 59 kap 16 § skatteförfarandelagen om att företrädaren för bolaget tillsammans med bolaget ska stå bolagets skatteskuld enligt lagens 59 kap 13 §. När ansökan inges yrkar även Skatteverket att företrädarens egendom ska tas i beslag som säkerhet för skatteskulden. Det yrkandet brukar bifallas omgående av förvaltningsrätten.

Som advokat ser jag tyvärr en hel del orättvisor när det gäller den praktiska tillämpningen av den här bestämmelsen. Det verkar enbart vara slumpen som avgör om företrädaren faktiskt får ett krav eller inte. Många som borde få krav slipper krav och vice versa.

Det enda rätta vore givetvis att alla behandlades lika inför lagen, men så går det inte till i det verkliga livet.

Jag ska nämna två fall från verkliga livet som har handlagts av ett och samma skattekontor. Namnen jag använder är fingerade. Låt oss kalla de båda exemplen för Alexander och Kalle. Eftersom tur verkar ha en del att göra med hur man blir behandlad av Skatteverket i konkurssammanhang, så tyckte jag att det var passande att kalla dem Alexander (Kalle Ankas tursamme kusin heter ju så) och Kalle (som sällan har tur utan för det mesta drar det kortaste strået).

Alexander

Alexander har ett bolag som han försätter i konkurs. Det är hans andra konkurs på kort tid. Bolaget har momsskulder om flera miljoner kronor. I den tidigare konkurseren har det också funnits momsskulder på flera miljoner. Förutom skatteskulderna (moms) hade bolaget miljonskulder till olika leverantörer.

Leverantörerna var upprörda och flera leverantörer vände sig till Skatteverket och ansåg att Alexanders agerande inte borde tillåtas. Skatteverket gjorde i det här fallet inte ett dugg, vilket leverantörerna av naturliga skäl fann både märkligt och upprörande.

Det blev således ingen ansökan från staten (Skatteverket) mot Alexander med stöd av 59 kap 16 § skatteförfarandelagen. Till saken hör att Alexander har ganska betydande tillgångar. Han har under åren lagt undan en del i den egna madrassen, så att säga.

Sammanfattningsvis har således Alexander ”konkat” två bolag på ganska kort tid och är på gång med ett tredje bolag. Han har flyttat tillgångar mellan bolagen som han inte ens betalat för (i det första konkursade bolaget), d v s han har gjort sig skyldig till borgenärsbrott. Och i var och en av hans konkurser har det funnits miljontals kronor i momsskulder samt miljontals skulder till leverantörer.

Alexander har likväl inte fått något krav om personligt betalningsansvar från Skatteverket. Alexander har haft tur. Man kan nästan tro att skatteförfarandelagen inte gäller honom.

Kalle

Kalle har inte haft samma tur som Alexander. Kalle har haft ett bolag som gått i konkurs, på egen begäran. Efter en skatterevision bedömde Skatteverket att Bolaget hade obetalda skatter om cirka två miljoner kronor. Med skattetillägg blev det en skatteskuld om ca två och en halv miljon kronor. En sådan skuld kunde inte bolaget betala och bolaget begärde sig därför omgående i konkurs. Det är viktigt att begära sig i konkurs omgående. Annars kan det bli tal om personligt ansvar för företrädare för bolaget.

Skatteverket hade arbetat i nästan ett års tid med revisionen. Efter konkursen begärde Kalle likväl omprövning av Skatteverkets beslut om att höja skatten. Kalle fick en smula rätt. Skatten sänktes från två miljoner kronor till en och en halv miljon kronor. Några dagar senare gav staten (genom Skatteverket) in en ansökan till förvaltningsrätten med yrkande om att Kalle skulle bli personligt betalningsansvarig för dessa en och en halv miljon kronor.

Bolaget genom Kalle överklagar beslutet om att bolaget ska påföras en och en halv miljon kronor i skatt. Kalle är inte någon expert på att upprätta överklaganden och det överklagande han skrev ihop på egen hand var tyvärr inte särskilt välformulerat. (Det är svårt som ”glad amatör” att skriva ihop ett överklagande.)

Kalle försöker hålla sig undan processen mot sig själv (målet om personligt betalningsansvar). En illa vald taktik, eftersom det handlar om förenklad delgivning från domstolen. Kalle anses nämligen delgiven även om han inte svarar. Rådet att hålla sig undan har Kalle fått av en bekant (som inte heller han är jurist). Inget särskilt bra råd i det här sammanhanget.

Skatteverket anmäler även Kalle för skattebrott och bokföringsbrott. Kalle, som gärna vill anlita advokat i skatteprocesserna, får veta av sitt försäkringsbolag att han kan glömma rättsskydd så länge han är misstänkt för brott. Hårda bud för honom, således.

Kalle får en offentlig försvarare (dock inte undertecknad) och det slutar med att brottsmisstankarna skrivs av. Åklagaren anser inte att det går att styrka att Kalle begått något brott. Jag för min del tror att åklagaren ansåg att det var komplicerat (så pass komplicerat att uppsåt inte kunde anses föreligga).

Kalle kommer ihåg samtalet med försäkringsbolaget och anlitar mig som ombud i skatteprocesserna. Skatteprocesser handlar om intressanta frågor. Momsfrågorna trodde jag var enkla, men även de var relativt intrikata. Det fanns även frågor om preliminär skatt och arbetsgivaravgifter (ej lika intrikata frågor).

För att Kalle ska bli personligt betalningsansvarig krävs att han av uppsåtligen eller av grov oaktsamhet inte betalat de skatter Skatteverket påfört Bolaget. Detta är dock inte den första frågan. De påförda skatterna måste dessutom vara rätt påförda skatter.

Målen har nu kommit så långt att målen mot bolagen är avgjorda i första instans. Förvaltningsrätten ansåg att ca 300 000 kr av påförda en och en halv miljon kronor var korrekt påförda. Om domen står sig (den är överklagad av Skatteverket) kan Kalle ”bara” bli förpliktad att utge 300 000 kr. Av beloppet 300 000 kr har dock Kalle hela tiden ansett att ca 200 000 kr var rätt. Om Skatteverket från början påfört 300 000 kr (eller 200 000 kr) hade bolaget kunnat betala dessa skatter och bolaget hade levt vidare. Det hade då inte heller blivit fråga om ett mål om personligt betalningsansvar för Kalle.

En viktig sak med förvaltningsrättens dom – vare sig den är rätt eller fel i sak – är att den visade att Kalle inte uppsåtligen eller av grov oaktsamhet har gjort något fel. Det har inte varit fråga om sådana självklarheter att det Kalle nödvändigtvis borde ha insett att det fanns obetalda skatter på den nivå som Skatteverket beslutat om. Redan på denna grund bör därför statens talan mot Kalle ogillas.

Varför ”ger sig” inte Skatteverket efter domen mot Kalle?

Kalles bolag har nu alltså inte bara gått i konkurs. Bolaget har dessutom upphört att existera eftersom konkursen är avslutad utan överskott (konkurser slutar sällan eller aldrig med överskott). När bolaget upphört saknar det rättskapacitet och därför även partshabilitet (förmåga att vara part i en rättegång).

Regeringsrätten (numera Högsta Förvaltningsdomstolen) har dock beslutat att bolag får föra skatteprocesser eftersom utgången kan ha betydelse för företrädarens personliga betalningsansvar för skatter. Rättsfallet kan du läsa här.

Bolaget hade alltså rätt att processa i förvaltningsrätten. Den processen vann bolaget nästan helt och hållet.

Nu vill Skatteverket själva få föra process i kammarrätten mot en motpart som saknar rättskapacitet och partshabilitet. Om det är tillåtet återstår att se. Jag anser inte att det är tillåtet. Det kan rimligen inte anses vara av sådan vikt för staten att det ska anses vara tillåtet. Tillåts det är det för att staten ska få jaga den enskilde medborgaren långt utöver vad som är rimligt och acceptabelt.

Staten borde efter domen från förvaltningsrätten begripa att Kalle inte agerat uppsåtligt eller av grov oaktsamhet. Men staten verkar inte fundera på den frågan utan har valt att i stället gräva ned sig i svåra skattefrågor.

Jag tror helt enkelt att Staten inte vill ge sig av principiella skäl. Enskilda tjänstemän har lagt ned alldeles för mycket arbete på ärendet, utan att förstå hur dåligt Kalle mår av att (såvitt jag kan bedöma saken) bli felaktigt krävd på miljonbelopp.

Skatteverket har via Kronofogden tagit allt Kalle äger och har. Kalle, som är 60 år fyllda, hade 32 000 kr i besparingar. Mer fanns inte att ta av. De pengarna är numera utmätta. Kalle hade dessutom en belånad fastighet. Det fanns – efter att lånen var betalda – ett överskott om cirka 150 000 kr i fastigheten. Fastigheten är idag utmätt och såld till ett betydande underpris. Här har vi en del av problemet (och antagligen en del av förklaringen till att staten bara ”kör på” utan att stanna upp och tänka efter). Om Skatteverket ”ger sig” medger de ju samtidigt att man från statens sida har gjort fel och att Kalle bör få skadestånd för felet. Vilken eller vilka tjänstemän vill medge sina egna fel? Tyvärr finns det säkert alltför mycket yrkesstolthet inblandad i sådana här ärenden, något som leder till att likabehandlingsprincipen inte respekteras. Individuella skillnader mellan statens tjänstemän, i deras arbetssätt och urval, tillåts spela alldeles för stor roll i enskilda näringsidkares öden.

Jag vet inte om Kalles fall får ett lyckligt slut. Jag tror det. Jag har ansett att Kalle haft rätt hela tiden, annars hade jag inte åtagit mig ärendet. Men hur det slutar kan man aldrig veta. Målen det handlar om kan komma att pågå många år till. Kanske kommer det att krävas en dom från Högsta förvaltningsdomstolen, eller rentav från Europadomstolen.

Hur kan Alexander ha sådan tur?

Alexander är inte min klient. Jag känner till hans ärende genom att det finns leverantörer som känner sig blåsta. Jag vet även att t o m Alexanders revisor varnat för att moms inte betalats i rätt tid och för att bolagets aktiekapital var förbrukat. Det handlar om elementära momsfrågor, d v s inte överdrivet komplicerad skattejuridik.

För en utomstående betraktare är det obegripligt och oroväckande att Alexander klarat sig medan Kalle har drivits från hus och hem. Svaret kan inte sökas någon annan stans än på Skatteverket. På Skatteverket arbetar tjänstemän och jag misstänker att det är på individnivå som skillnaderna ligger. Det gäller att ha tur när man blir utlottad på en viss handläggare. Men följden av detta blir att Skatteverket som myndighet inte arbetar lika mot de enskilda näringsidkarna. Vissa av dem har fantastisk tur, andra fruktansvärd otur. Det är svårt att inte tänka på serietidningarnas värld, Alexander Lukas osannolika tur och Kalles makalösa otur. Godtycket gäller inte bara dem, utan många andra företagare. Under åren har jag sett många chockerande och upprörande exempel på detta.

De som har otur har heller inte alltid råd att anlita ombud. Dessa skattebetalare är det extra synd om. De som har råd har dock ofta inga egna medel kvar (de har ju tagits i beslag), men har råd för att de har anhöriga eller vänner som ställer upp ekonomiskt. Det gäller att man har trofasta vänner som inte sviker i nödens stund. För utan juridisk hjälp kan det var mycket svårt att någonsin få rätt mot staten.

I övrigt kan man bara konstatera gällande Skatteverkets allmänna trovärdighet och effektivitet att det enligt mitt förmenande måste till centrala direktiv för handläggningen av ärenden enligt skatteförfarandelagen.

Att vi ska vara lika inför lagen måste ju även gälla den lagen, eller hur?

Inga kommentarer: