torsdag 27 december 2012

Ondska – en försvarsadvokats vardag

Ondska – och godhet – borde vara lika naturliga skolämnen som matematik och svenska.

För oss som arbetar som försvarsadvokater är ondska en del av vårt arbete. Det är ondska – inte godhet – som avhandlas i många av våra brottmål. Våldsbrott exempelvis handlar alltid om ondska, aldrig om godhet.

Ondska är för mig de onda handlingar vi människor utför. Varför denna ondska? I varje brottmål söker försvarsadvokaten en förklaring. Om förklaringen är till fördel för klienten presenterar försvararen förklaringen. Finns ingen sådan förklaring? Då har försvararen en svår uppgift framför sig.

Ondska är för mig något konkret. Handlingar som förstör för andra människor. Handlingar som i vissa fall tar andra människors liv. Ondskan kan många gånger vara obegriplig, men den finns bland oss.

I rättssalen använder vi lagkunniga sällan eller aldrig begreppet ondska. Det är ett ord som ter sig främmande för oss. Vi talar om att de som utfört onda handlingar är psykotiska eller sadistiska eller andra termer som leder oss bort från ordet ond till den medicinska världen.För om man kan få in begreppet ond i det medicinska går det onda kanske att bota med medicin? Nej, så enkelt är det nog inte, men vi lagkunniga vill alltid förstå varför. Vi vill förstå varför ett brott är begånget. Vi vill också gärna bota det onda, men det finns nog ingen medicin mot det onda. Tyvärr.

Vi lagkunniga talar visserligen om onda handlingar, men använder mycket sällan eller aldrig ordet ond om någon människa.

Varför begås onda gärningar? I nästan alla brottmål finns en förklaring. Förklaring är sällan samma sak som ursäkt. Den som rånar skrämmer sitt offer för att tjäna snabba pengar. För rånaren uppvägs det ”goda” motivet att tjäna snabba pengar det onda motivet att skrämma någon. För den som misshandlar någon kan det onda i att slå någon uppvägas i det ”goda” att få spöa den man tycker illa om. Förklaringar går således ofta att finna.

En förklaring som är allt för vanlig är att förståndet lämnar vissa människor när det är påverkade av alkohol. Många kör rattfulla – om och om igen - eller blir våldsamma. Förklaringen kan man i de fallen kalla för dåligt ”ölsinne”. I min bekantskapskrets finns personer med dåligt ölsinne, men tack och lov inte bland mina närmaste. Om alkohol ”uppfanns” i dag skulle det snabbt klassas som vilken narkotika som helst.

Ondska för dig kanske är personer som Breivik, Anders Eklund (Englas mördare) Hitler och andra personer vars namn automatiskt leder tankarna till ordet ondska. De är alla personer som begått onda handlingar – förstört andra människors liv. Men frågan är om deras ondska hade gått att stoppa? En fråga som förstås inte går att besvara. Men det går att via våra skolor skapa förutsättningar för att framtidens vuxna – våra barn – får utbildning i ämnena ondska och godhet. Och på så sätt kanske stoppa en del framtida ondska.

Godhet är ondskans motsats. Det tråkiga är att vi tar godhet för givet. Vi anser att godhet är det naturliga och att ondhet är det obegripliga. Genom att ta godhet för givet är det något som inte i tillräcklig grad uppskattas. Hur reagerar du på godhet? Ibland tror vi att den som gör något gott egentligen vill något för eget syfte. Vi kan inte alltid tro att någon är god enbart för att vara snäll.

Ondska måste vi dock lära oss att bekämpa och det helst från unga år. Det är nämligen svårt att lära gamla hundar att sitta. Många barn får uppleva ondska tidigt för i många skolor förekommer mobbning dagligen. Vi vuxna får dock även vi då och då en dos av ondska, men vad gör vi åt det? Ofta gör vi ingenting. Det är enklast att inte lägga sig i. Genom att inte göra något tillåter vi att ondskan frodas.

Vad gör du om någon är otrevlig mot exempelvis en servitris? Jag har upplevt att en person jag trodde mig känna ganska väl var mycket otrevlig mot en servitris. Vad jag gjorde åt det? Ingenting. I efterhand ångrade jag mig. Jag borde ha tagit servitrisen i försvar.

Vad gör grannarna när de tror att grannbarnet blir misshandlat? Vissa ringer polisen, vissa lägger sig inte i. Varje gång man inte lägger sig i är det genom likgiltighet – eller rädsla – som man tillåter det onda.

Skälet till att jag inte la mig i historien med servitrisen var att jag inte ville stöta mig med den jag var bekant med, men jag gjorde det på bekostnad av en annan människa. Jag var därför lika skyldig till den obehagliga händelsen som den jag var - och fortfarande är – bekant med.

Händelsen med servitrisen är inte enda gången jag inte lagt mig i. Varför ser jag och många med mig åt ett annat håll inför obehagliga händelser? Skälet till att man ser bort är inte att man själv är ond, utan att man känner obehag i att lägga sig i. Man – jag – är således rädd för vissa obehagliga situationer.

Jag menar dock inte att man alltid ska lägga sig i bokstavligen. Ibland kan det vara alldeles för farligt. Men att ringa polisen det måste vi alla våga.

Jag anser att alla skolor borde undervisa i ämnet ondska/godhet. För som vuxen bör man våga stå upp för det rätta, men för att klara av det är det bra med kunskap om hur man ska agera.

Tillbaka till den servitris jag en gång svek. Jag undrar om hon minns händelsen? Jag minns den som om det vore i går, men det var en händelse för många år sedan. Servitrisen kanske har glömt händelsen (jag hoppas i vart fall att hon glömt att jag var en del av händelsen.

Många gånger när jag sitter i rättssalen tänker jag ”hur tusan kunde det här hända” eller ”det här borde aldrig få ha hänt”. Problemet är att det har hänt. Det onda är alltid närvarande i rättssalen. Alltid kanske är en överdrift. Det finns även brottmål som inte har ett dyft med ondska att göra. Som exempel när jag försvarade ett barn som bjudit ett annat barn på alkohol.

Jag ansåg inte bjudandet var att anse som langning och hade därför förklarat för barnet – min klient – att brott med bestämdhet skulle förnekas. Min klient sken som en sol när jag sa det.Klienten var glad över att ha fått en ”egen” advokat. Min klient hade dock i tidigare förhör erkänt brott inför polis och åklagare och efter att jag å klientens vägnar nekat till brott blev åklagaren arg över att klienten – barnet – ändrat inställning från varande helt skyldig till helt oskyldig. Min klient blev i den situationen rädd för åklagaren – som hade pondus - och valde att än en gång erkänna brott, varefter jag än en gång måste förklara att klienten inte var skyldig till brott.

Min klient vågade inte säga emot åklagaren och när åklagaren under målets gång ställde frågor till klienten – barnet - valde klienten att lätt gråtande hålla med åklagaren om sin egen skuld. Som försvarare kunde jag dock inte annat än vidhålla att klienten var oskyldig. Det var nämligen min juridiska bedömning. En enig tingsrätt delade min bedömning.

Domaren förklarade dock för barnet att han inte borde dricka sprit och barnet lovade att aldrig mer ta en droppe sprit i sitt liv. Detta var ett mål för länge sedan och om barnet hållit sitt löfte vet jag inte, men jag tvivlar på att så blev fallet.

Klienten var över 15 år, men under 18 år. Så länge man är under 18 år är man ett barn enligt FN:s barnkonvention och svensk rätt.

Åter till ondska. Den vill många stoppa. För att stoppa den ropar många på hårdare straff.Tror du att ondskan minskar i ett samhälle som har hårda straff. Vad är hårdare straff? Långa fängelsetider? Dålig behandling av de som sitter i fängelse? Dödsstraff? Du som tycker det anser att ondska ska besegras med ondska. Att ondska är lösningen på ondska. För det är onda handlingar att avrätta människor (dödsstraff) att behandla fångar illa och att låsa in människor lång tid.

Frågan borde vara om ondska går att stoppa på annat sätt än med ondska. Många tror det. Jag är en av många som tror det. Jag förstår att vissa måste vara inlåst lång tid (kanske för alltid) men tror på att det finns många andra metoder än ondska för att få stopp på ondska. En sådan metod är att låta våra barn lära sig godhet i skolan och förstå att ondska – som exempelvis mobbning i skolan – inte kan accepteras. En annan viktig faktor att är skapa ett tryggt samhälle, vilket förutsätter ett samhälle där alla känner sig välkomna. Är inte alla välkomna? Inte så länge det finns fördomar som exempelvis kan bero på främlingshat, intolerans mot olika religioner och förutfattade meningar mot andra kulturer.

Ondska leder tankarna till frågan om fängelse eller psykiatrisk vård. Den som lider av en allvarlig psykisk störning skall inte dömas till fängelse – oavsett hur ond gärningen eller människan bakom gärningen än är – utan till psykiatrisk vård. För vissa onda gärningar vill många i allmänheten inte godta psykiatrisk vård. I Norge är det många som har svårt att acceptera att Breivik skulle kunna dömas till psykiatrisk vård i stället för fängelse.

Frågan om valet mellan fängelse eller vård handlar om en så svår fråga som ”om vi alltid är ansvariga för våra gärningar eller inte.” För den som inte är ansvarig för sina gärningar bör väl inte dömas till straff utan annan påföljd, som exempelvis vård?

Kom dock ihåg att psykiatrisk vård i praktiken kan pågå hela livet för ett brott med lågt straffvärde. Fängelse kan för den åtalade många gånger vara ”bättre” än vård, om man med ”bättre” menar kortare tid av frihetsberövande.

Nog om ondska för denna gång, men min erfarenhet säger mig att alla någon gång begår en ond gärning. Jesus dock undantagen, men han var trots allt Guds son.

Slutligen vill jag önska er alla en God Jul och ett Gott Nytt År. Men tänk på att julen och nyår för många barn är en tid av ondska som beror på att allt för många föräldrar har dåligt ölsinne. Hur många barn i Sverige kommer uppleva en ond jul? Fler än du tror. Julen är dock barnens högtid. Låt därför spriten vara. I vart fall ni som är föräldrar.

torsdag 13 december 2012

Prisjägarna IV; HD har i dag (luciadagen) avgjort frågan om styrelsemedlemmars personliga ansvar

Ni som följt min blogg har möjligen läst ”Prisjägarna II” och ”Styrelseledamots förpliktelse för aktiebolagets förpliktelser”. Jag har dessutom skrivit ett tidigare inlägg om detta ämne.
Detta är således fjärde gången jag återkommer till denna fråga.

Domen från HD kom idag. Det blev en framgång för mina klienter. Så jag får skriva som när det egna favoritlaget vinner inom sportens värld. Vi vann! När det egna favoritlagen förlorar brukar jag förklara det med att ”de förlorade”. Jag har pratat med en av klienterna och berättat att vi vann. Klienterna hade förlorat i såväl tingsrätten som hovrätten.

Med ordet prisjägare har jag velat betona att det pågått en ”hetsjakt” på styrelseledamöter i aktiebolag. Jag har varit kritisk till denna ”jakt” men beskrivit den ”hetsjakten” som en konsekvens av vår lagstiftning. Jag har dock ansett att lagen fått andra konsekvenser än vad lagstiftaren (riksdagen) tänkt sig och att jag och många med mig ansett att detta inte bara varit olyckligt utan även fel. Jag skrev att ändring kan ske genom praxis (i praktiken en dom från HD) eller annars genom ändring av lagen. Ändring har i dag skett genom dom av HD - den 13 december 2012 - i mål nr T 5779-10. Läs hela domen.

Domen handlar om komplicerad juridik, men jag ska försöka berätta vad det handlar om så enkelt som möjligt.

Att sitta i en styrelse

En och annan tror att det är riskfritt att sitta i styrelsen i ett aktiebolag. Det är det inte. Det är ett uppdrag som under vissa förutsättningar kan medföra personligt betalningsansvar för de som sitter i styrelsen.

Den fråga som HD avgjort handlar om det medansvar en styrelseledamot i ett aktiebolag kan ha för bolagets förpliktelser (enligt de aktiebolagsrättsliga kapitalbristreglerna).

När det finns skäl att anta att bolaget eget kapital understiger hälften av det egna registrerade aktiekapitalet ska styrelsen genast upprätta och låta bolagets revisorer granska en första kontrollbalansräkning. Om styrelsen underlåter det svarar styrelseledamöterna solidariskt för de skulder som uppkommer under tiden därefter (ansvarsperioden).

De klienter jag företrädde hade kommit in som styrelseledamöter i ett bolag som långt innan de blev ledamöter i bolaget hade förbrukat mer än halva aktiekapitalet. Frågan var om mina klienter i egenskap av ledamöter i styrelsen hade medansvar för skulder på grund av att bolaget långt innan de tillträdde hade förbrukat mer än halva sitt aktiekapital.

Tingsrätten och hovrätten ansåg detta eftersom skulderna uppkommit under ansvarsperioden
(tiden därefter). Även om skulderna uppkommit under ansvarsperioden kan styrelseledamot ändå undgå personligt betalningsansvar, om styrelseledamoten kan visa att han inte varit oaktsam. Tingsrätten och hovrätten ansåg att mina klienter inte klarade av att bevisa att de inte varit oaktsamma.

Objektivt ansvar

Det är den första frågan som ska prövas. Om skulden uppkommit under ansvarsperioden föreligger objektivt ansvar.

Subjektivt ansvar

Det är den andra frågan som ska prövas. Om det föreligger objektivt ansvar blir det inget personligt ansvar om styrelseledamoten kan visa att hans handlande inte varit oaktsamt, d v s att styrelseledamoten förfarit aktsamt.

HD

Mina klienter hade så fort de tillträdde i styrelsen sett till att tillföra bolaget kapital så att bolagets kapital var återställt (till och med mer än återställt). Detta genom en nyemission.
Därigenom trodde mina klienter att allt var frid och fröjd. Nyemissionen registrerades ca
fyra månader efter att de tillträdde som styrelseledamöter. En månad senare fastställdes på bolagsstämma årsredovisningen för föregående år. Enligt årsredovisningen förelåg det den
31 december föregående år full täckning för aktiekapitalet.

Den första frågan HD prövade var – som framgår ovan – om det förelåg objektivt ansvar.
HD ansåg att ansvarsperioden tog slut när årsredovisningen fastställdes på bolagsstämman, vilket skedde ca fem månader efter att mina klienter tillträtt som styrelseledamöter. Så under de första fem månaderna mina klienter var styrelseledamöter ansåg HD att det förelåg objektivt ansvar, men att det upphörde vid ovan nämnd tidpunkt.

Jag argumenterade för att ansvarsprioden skulle upphöra samma dag som nyemissionen, men efter att ha läst HD:s dom delar jag HD:s bedömning. Domen är mycket bra skriven och därför enkel att förstå.

En del av de skulder målet avsåg hade uppkommit under ansvarsperioden. HD prövade därför även om mina klienter varit vårdslösa eller rättare sagt om mina klienter bevisat att de inte varit vårdslösa (omvänd bevisbörda gäller avseende denna fråga).

I korthet kan sägas att HD ansåg att mina klienter bevisat att de inte varit vårdlösa genom att de första dagen de blev styrelseledamöter tillförde bolaget det aktiekapital som saknades genom nyemission. Det hade nog räckt om så skett relativt snabbt och inte redan första dagen.

Vad innebär domen

Den innebär att ansvaret för styrelseledamöter fått den rimliga gräns lagstiftaren sannolikt tänkt sig. Det krävs ingen lagändring. Det innebär också att många revisorer kan andas ut.
För det är många revisorer som haft den uppfattning HD kommit fram till och många revisorer lär ha gett råd på just det sätt HD kommit fram till.

För egen del är det naturligtvis en stor tillfredsställelse att läsa domen. Jag hade inriktat talan framförallt på subjektiv ansvarsfrihet. Den objektiva var jag inte alls lika inne på även om jag förstår även argumenterade för sådan ansvarsfrihet.

Gladast är jag dock för klienternas skull och ett särskilt tack till er som låtit mig föra er talan, utan att klaga ens när vi förlorade i hovrätten. Jag trodde att vi skulle nå framgång med subjektiv ansvarfrihet i hovrätten, men det blir inte alltid som man tror.


fredag 7 december 2012

Skattetilläggets framtid? Svaret närmar sig

Ni som följt bloggen vet att frågan om skattetillägg är något jag då och då skrivit om.
Denna gång har jag påmints om frågan genom ett beslut av Hovrätten för Övre Norrland
den 4 december 2012.

Frågan om skattetillägg handlar om det är tillåtet med åtal när den åtalade handlingen (gärningen) även medfört skattetillägg.

Det går även att vända på frågan. Är påförande av skattetillägg tillåtet om den handling som bör medföra skattetillägg redan medfört åtal? Beslutet om åtal kan nämligen komma före beslutet om skattetillägg.

Hovrätten beslutade den 4 december i år – mål nr B 177-12 – att vilandeförklara ett mål där jag är offentlig försvarare i avvaktan på ett kommande beslut från EU-domstolen. Beslutet från EU-domstolen väntas inom kort.

Det kommer snart även beslut i frågan från Europadomstolen. Det kan vara lätt att blanda ihop Europadomstolen och EU-domstolen.

Skälet till att det kommer att komma ett beslut från EU-domstolen beror på att en domare från Haparanda tingsrätt tagit upp frågan till EU-domstolen. När så skedde trodde jag att domaren från Haparanda tingsrätt blandat ihop EU-domstolen med Europadomstolen. Detta eftersom Europadomstolen i några mycket uppmärksammade fall från 2009 beslutat att det inte är tillåtet med såväl skattetillägg som åtal för den handling som medfört skattetillägg. Det rör sig om ärenden där Ryssland och Finland fällts. I efterhand har jag förstått att domaren från Haparanda sett saken ur ett EU perspektiv. Så jag har endast beröm att utdela till den domaren. Vi är med i EU och ska därför följa EU:s regler. Men tar de surströmmingen från oss kommer jag inte att acceptera detta, såvida inte det blir ett allvarligt brott att köpa eller äta surströmming. Då måste jag som advokat acceptera EU:s beslut även om det rör en så helig sak som surströmming är för oss norrlänningar.

Jag är inte alls säker på utgången i EU-målet. Jag ska inte fördjupa mig kring den frågan innan beslutet kommer från EU-domstolen, men i korthet tror jag att det som brukar kallas ”formella skäl” kan komma att innebära att EU-domstolen inte ens kommer att lägga sig i frågan om Sverige har rätt att åtala någon för en handling som även medfört skattetillägg.

Jag är mycket mer optimistisk när det gäller kommande beslut från Europadomstolen. Jag har nämligen svårt att förstå varför Finland och Ryssland blev fällda om Sverige frias. Varför skulle Sverige klara sig? Den som kan förklara varför Sverige skulle klara sig får gärna höra av sig.

Betydelsen av kommande beslut från EU-domstolen och Europadomstolen berör många skattskyldiga. Jag tror att det kommer att kosta svenska staten omfattande belopp i återbetalning av skattetillägg eller i skadestånd för personer som inte borde stått åtalade.Vissa kan komma att släppas från pågående fängelsestraff.

Så när beslut kommer från EU-domstolen och inte minst Europadomstolen avser jag skriva om detta på bloggen. Det kan jag lova. Jag hoppas få skriva ”vad var det jag sa” och inte någonting annat.

Frågan om tillåtligheten av åtal och skattetillägg har i slutet av mars 2010 varit föremål för HD:s prövning. Med fotbollsresultatet 3-2 (3-2 i domarröster) vann Staten mot de enskilda medborgarna. Jag kan inte låta bli att nämna att domaren Göran Lambertz var på Statens sida och att före detta advokaten Stefan Lindskog (numera domare i HD) var på de enskildas sida. HD:s avgöranden från 2012 kan dock vara historia efter kommande avgöranden från Europadomstolen och EU-domstolen. Och en del domare anser redan nu att HD dömt så pass fel att dessa domare inte följer HD:s avgöranden. Det är något som är unikt i svensk rättshistoria.

Jag tror att advokatkåren i tveksamma fall alltid är på den enskildas sida. Det bör nämligen inte finnas tveksamma fall i lagstiftning på så viktiga områden som straff och skatter. Men de gånger det ändå finns tveksamma fall är det bättre att ”fria än fälla” d v s vara på den enskildes sida. Det är – anser jag - en viktig demokratisk princip.

torsdag 22 november 2012

Särskild medling i affärstvister: något om den nya lagstiftningen

Jag tänkte passa på att skriva några rader om den nya intressanta möjligheten till särskild medling i affärstvister. En reform som förhoppningsvis kan få positiva följder i åtminstone vissa typer av tvister (tvister av lite större omfattning), där det kan vara värt ett försök att förlikas med hjälp av en oberoende, opartisk och utomstående medlare på ett tidigt stadium av en tvist i domstol.

Lagstödet för beslut om särskild medling i tingsrätt är 42:17 andra stycket rättegångsbalken. Motsvarande bestämmelse för hovrätten finns i 50:11 andra stycket rättegångsbalken, och det finns även en ny bestämmelse med samma innebörd för Arbetsdomstolen i 5:3 lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister. De här bestämmelserna trädde i kraft den 1 augusti 2012.

Min uppfattning är att det är rätt tänkt av regeringen att bana väg för att fler advokater kliver in som medlare i tvistemål. Vi kommer därigenom att kunna avlasta domarkåren och göra så att de slipper att hamna i en obekväm sits där de lätt ”jävar ut sig” och sitter på dubbla stolar. Att medla och döma i en och samma tvist är inte lätt att förena, det ska gudarna veta.

En fördel med att parterna frivilligt kallar in en advokat eller annan erfaren jurist som medlare – särskilt i början av tvisten – är att de kommer att få hjälp av en person som är expert på att se tvister ur en parts ögon. Vår yrkesroll gör att vi är oslagbara när det gäller att sätta sig in i en parts behov och önskemål och se skillnad på vad som är möjligt och vad som inte är det.

Som advokat är du expert på tvister, d v s att företräda den ena eller andra sidan. Som medlare kan du dock ha en betydligt mer ”kreativ” roll. Detta kan mycket väl vara till gagn för båda parterna och i slutändan förstås även för staten, som vill ha mer frivillig medling eftersom den bekostas av parterna.

Det är förstås, som i många andra frågor, även här fråga om en EU-anpassning. Och en vettig sådan, även om framtiden får utvisa exakt hur bra det kommer att gå. Sverige har inte så mycket tradition av frivillig medling som vissa andra länder, men det är aldrig för sent att komma igång.

Jag är personligen betydligt mer positivt inställd till medling i mer omfattande affärstvister än vad jag är när det gäller medling i familjerättsliga mål, vilket jag är tämligen skeptisk till. Familjerättsliga tvister är i regel så oerhört infekterade redan från början att medling ofta ter sig helt meningslöst. På familjerättens område är jag helt övertygad om att den rätta reformen skulle vara att införa ombud för barnet och möjligen bekosta denna reform genom att minska eller rentav avskaffa möjligheten till medling i de målen.

Men nu: åter till ämnet, medling i affärstvister. Det är definitivt något som har potential, även om det säkert kan ta något år innan vi kan se hur bra det fungerar. Det kommer här att ske en process där skickliga medlare förhoppningsvis kommer att träda fram och göra sig ett namn. Det är framför allt parterna som kommer att bidra till urvalet av dessa medlare, så att medlingen som utförs verkligen är effektiv och av hög kvalitet. Företag kommer knappast att vara intresserade av att tillsammans betala en medlare, advokat eller ej, om de inte känner att det verkligen kan leda någonvart eller att det finns ett ekonomiskt incitament till detta.

Direktivet som nu har genomförts syftar till att göra medling mer attraktivt i medlemsstaterna. Attraktivt på vilket sätt, kan man fråga sig. Jag ska försöka besvara den frågan efter bästa förmåga och mot bakgrund av min erfarenhet som advokat.

Fördelarna med medling ur ett advokatperspektiv

Medlingen som regeringen nu aktivt vill främja för kan i bästa fall göra att paniken inte behöver inträda på samma sätt som tidigare den dag då ett företag hamnar i en affärstvist. Medlingen finns där som ett alternativ där man kan mötas under betydligt mer avspända former – i praktiken utan insyn från domstolen – fast ett tvisteförfarande har inletts i tingsrätten.

Den enda ”yttre inblandningen” om parterna väljer medling, förhoppningsvis i ett tidigt skede av tvisten, är förstås medlaren själv. Den personen kommer att vara där för parternas skull och på parternas villkor.

Som sagt är det framför allt i början av tvisten där det kan vara lämpligt att pröva på frivillig medling som man solidariskt bekostar. I början av domstolsförfarandet finns det fortfarande kvar en hel del öppenhet och osäkerhet. Vad vill den andra parten egentligen? Hur hamnade vi här? Och, det ska också sägas, tvisten har då inte hunnit bli så dyr som om man låter den rulla på.

Den öppenhet och osäkerhet som brukar råda i början av en tvist brukar försvinna ganska snabbt ju mer tvisten slits i domstolen. Ombudskostnader, kostnader för bevisning och annat springer snabbt i väg. I värsta fall förliks man till slut, kanske framför allt av rädsla för att man börjar få för sig att domstolen ”lutar” åt ett visst håll.

Även den omständigheten att man är osäker på hur domstolen kommer att döma är förstås också ett incitament till förlikning. Såvida tvisten rör ett mer betydande belopp (d v s så att inte medlarens arvode blir oproportionerligt i förhållande till kapitalbeloppet tvisten handlar om) kan det vara ett alternativ som är värt att pröva för parterna.

Särskild medling jämfört med Göteborgsmodellen


Framtiden kommer att utvisa exakt hur bra det nya medlingsförfarandet är. Men det är definitivt min uppfattning av medling med hjälp av ”oberoende expertis” är överlägset den s k Göteborgsmodellen, där rättens ordförande går mellan parterna med förslag.

Göteborgsmodellen går om man ska tala klarspråk ut på att domaren ”skrämmer” båda parterna och understryker för dem hur illa det är att som affärsman hamna i domstol, att det vore bättre att inte vara där o s v. Det som är farligt med Göteborgsmodellen – och det vet alla domare – är att de snabbt kan jäva ut sig. De går in alldeles för mycket på de juridiska grunderna som respektive part har – och hamnar lätt omgående i ett läge där de ”går för långt” i sin strävan att förlika parterna.

En gång var jag exempelvis med om att en domare (helt felaktigt dessutom) sade till min klient: ”Jag vet att jag jävar ut mig nu, men du har ingen rättslig grund för din talan”. Domaren hade fel (vi hade en stark rättslig grund, vilket senare skulle visa sig) men dessutom blev rätten tvungen att sätta in en annan domare när det var dags för huvudförhandling. Domaren som sagt sin mening på det sätt som jag nyss beskrivit hade ju jävat ut sig fullständigt.

Den största fördelen med särskild medling är att det kommer att befria domarkåren från en tung börda samtidigt som man får in en oberoende aktör som inte ska ha med det fortsatta målet att göra. Oavsett hur medlingen går kommer medlaren därefter inte att vara med. Målet fortsätter (om medlingen inte var framgångsrik) och domaren är då ”obefläckad” och kan fortsätta sin processledning utan problem.

Göteborgsmodellen – där domaren kliver in – används som bekant ofta mycket sent i processen, strax innan huvudförhandlingen eller som inledning på huvudförhandlingen. Med beaktande av att medling kan användas i början av målet kan man säkert i många fall spara mycket pengar både för parterna och för staten.

Förlikningsviljan brukar som sagt vara störst i slutet av målet (då domaren kliver in), dagarna innan huvudförhandlingen eller vid huvudförhandlingen. Rättegångskostnaderna kan då ha blivit mycket större än det ursprungliga kapitalbeloppet och du har en situation som är minst sagt obehaglig för båda parterna.

I början av ett mål är man visserligen mindre intresserad (psykologiskt sett) av att förlikas än i slutet av ett mål – men den stora moroten i inledningsskedet är ju att rättegångskostnaderna är mycket lägre på det stadiet. Med en medlare kan det helt enkelt vara mer intressant (ur ekonomisk synvinkel) att förlikas.

Att tvister snabbt rusar iväg ekonomiskt för parterna är allmänt känt. Här är vi inne på faran med särskild medling. För det är trots allt parterna som ska betala medlarens arvode. Det bör därför enligt min mening vara aktuellt med medling först och främst i tvister som rör större belopp.

Fallenhet, taktkänsla och lämplighet

Något kan sägas även om medlingsinstitutets effektivitet och kvalitet. Jag håller här givetvis med den kollega som talar i följande informationsfilm och påpekar att möjligheterna till en bra överenskommelse ökar om man har en erfaren advokat eller annan lämplig oberoende medlare. Oavsett yrkesbakgrund måste medlaren givetvis inge förtroende som opartisk.

Som påpekas i de regler som antagits av Stockholms handelskammares medlingsinstitut
bör en medlare ha rätt sorts erfarenhet men också en fallenhet för uppdraget. Domstolsverket använder sig av uttrycket taktkänsla vilket också är en bra beskrivning av vad det handlar om. Medlaren måste kunna ta in vad båda parter har att säga och se vad man eventuellt kan bygga på.

Den särskilde medlaren ska kunna föra upp diskussionen på en ny nivå där parterna kan mötas och affärsrelationer räddas för framtiden och kanske rentav bli bättre – det måste i alla fall vara målsättningen som man strävar mot.

Förslag till fortsatt läsning

Med dessa mycket allmänt hållna tankar och reflektioner vill jag lämna dig med en liten insiktsfull text om medling vars författare konstaterar att målet med medlingsförfarandet är att skapa allianser mellan parterna. Det är ett mål som man kanske inte alltid uppnår varje gång, men det är helt rätt målsättning. Det ska bli spännande att se hur detta utvecklar sig under de närmaste åren.

måndag 15 oktober 2012

Häktning med restriktioner: ett allvarligt hot mot människors psykiska hälsa

Jag har tidigare skrivit om häktningar och om att häktningsreglerna är på tok för rättsosäkra – och att våra domstolars benägenhet att häkta har ökat sedan man började föra statistik över detta (från 85 procent 1994 till 88 procent 2009 och 2010). Årligen begär inte mindre än ca 1 700 personer av de ca 11 000 som häktas varje år ersättning för att de varit oriktigt frihetsberövade (d v s de frikändes senare av domstol). Det rör sig alltså om nästan 2 000 personer varje år. Läs mer om detta här.

Många advokatkollegor har under åren riktat hård kritik mot utformningen av häktningsreglerna. Nu tänker jag fortsätta i samma anda, med anledning av de katastrofala följderna för den psykiska hälsan som isolering (d v s häktning med restriktioner) orsakar för många av de män och kvinnor som sitter frihetsberövade under tiden som förundersökning mot dem pågår.

Med restriktioner menas att den häktades kontakter med andra inskränks, inte sällan till ett minimum. Man kan bli belagd med förbud att läsa tidningar, lyssna på radio eller se på tv. Dessutom får man ofta inte träffa några andra häktade.

Att man får träffa häktespersonalen eller advokaten brukar kännas som en ganska klen tröst i sammanhanget. Detta eftersom även den egna advokaten blir begränsad av det faktum att klienten har restriktioner. När jag som advokat besöker en klient med restriktioner är jag lagligen och av yrkesetiska skäl förhindrad att tala med klienten om kontakter med klientens familj, vad som står i tidningarna o s v.

Det är ett stort ansvar advokaten har: att trots dessa begränsningar göra så mycket som möjligt för att klienten ska få sin rätt tillvaratagen.

Isolering verkar som ett gift på människans psyke

För den som saknar erfarenhet är det svårt att leva sig in i vad det innebär att vara häktad och dessutom isolerad, d v s utan kontakt med andra och inlåst i 23 timmar om dygnet i en liten cell. Det går inte att föreställa sig utan att ha varit där, vågar jag påstå.

De förkrossande följderna av häktning med fulla restriktioner, även i korta perioder på några dagar eller någon vecka, är faktiskt välkända inom läkarkåren sedan länge (sedan 1800-talet). Men låt oss börja med två moderna exempel på välkända personer som suttit isolerade.

John McCain, den tidigare amerikanske presidentkandidaten, satt isolerad i två år under sin tid som krigsfånge i Vietnam. Så här skriver han om sina upplevelser: ”It’s an awful thing, solitary. It crushes your spirit and weakens your resistance more effectively than any other form of mistreatment”. Ett annat exempel är den amerikanska journalisten Roxana Saberi, som satt fängslad i Iran i ungefär en månad. Hon har senare uppgett att hon höll på att mista förståndet efter två veckors isolering.

Vad menar McCain och Saberi? Vad är det som gör att isoleringen ”krossar din vilja”, försvagar dig ”mer än något annat övergrepp”?

För att få svar på den frågan rekommenderar jag en artikel om just de psykiatriska följderna av häktning med restriktioner och andra former av isolering i väntan på rättegång (eller efter fällande dom). Artikeln är skriven av en Harvard-läkare med många års erfarenhet av att möta de som sitter isolerade. Artikeln, som återger författarens egen forskning men framför allt går den igenom en mängd tidigare forskning, publicerades 2006 i Journal of Law and Policy, som ges ut av Washington University School of Law.

Författaren, dr Stuart Grassian, är psykiater och har personligen utvärderat över 200 frihetsberövade som suttit isolerade. Hans artikel visar i korthet att isolering (även kortvarig) kan ge upphov till allvarliga psykiatriska skador. Han konstaterar att det finns en särskild kombination av symptom som bara uppstår bland människor som sitter isolerade, men han pekar också på likheterna med de psykiska problem som kan uppstå i ensamhet då du dessutom har väldigt få sinnesintryck. Till exemplen hör ensamma piloter på hög höjd och forskare på polarstationer (se s 357-361 i artikeln).

Att en människa avskärmas från yttre intryck – t ex genom att vara ensam dag ut och dag in i en liten cell – är helt enkelt extremt skadlig för psyket.

De första försöken med isolering på 1800-talet


Artikelförfattaren tar oss tillbaka till början av 1800-talet, då de första stora, moderna fängelserna byggdes i USA och i Europa. Just då trodde man att isolering var en jättebra idé. Genom att se till att fångar hölls ensamma och utan kontakt med varandra trodde man att de skulle renas från ondska. Om de inte tilläts ha kontakt sinsemellan skulle de inte kunna bli ”besmittade” av någon annans kriminalitet.

Men redan på 1830-talet började offentliga studier visa att systemet hade fasansfulla följder. Man började inse att det var onaturligt att hålla människor isolerade dag efter dag, år efter år: ”it was so unnatural that it bred insanity”. Författaren Charles Dickens besökte USA och det moderna Philadelphiafängelset 1842. Han skrev förskräckt om vad han fick se:

Här går systemet ut på strikt, hopplös isolering… En svart huva dras över huvudet och ansiktet på varje fånge som kommer in i det dystra huset, och i detta mörka moln förs han till cellen som han aldrig mer kommer att lämna förrän hans utmätta tid tagit slut. Han blir levande begravd, han upplever ingenting utom en fasansfull förtvivlan och ångest som torterar honom.

Åren därpå, mellan 1854 och 1909, utfördes hela 37 studier av psykotiska störningar bland fångar i Tyskland, där man anammat det amerikanska systemet på många håll. Chefsläkaren på fängelset i Halle föreslog t ex att isolering helt borde förbjudas, eftersom han såg att det orsakade hallucinationer och var verkligt skadligt för både kropp och själ. En sammanfattning av den tidiga tyska forskningen om ”prison psychoses” på engelska kan du som är intresserad läsa här.

De medicinska följderna av isolering

Med över hundra års forskning i ryggen kan man idag ganska säkert ringa in de medicinska följderna av att sitta häktad med restriktioner eller på annat sätt isolerad (artikelförfattaren utgår från ca 22 1/2 timmes isolering, vilket är aningen mindre än de 23 timmar som är regel på svenska häkten).

Nedan kommer jag att försöka mig på att översätta relevanta stycken ur artikeln, som ursprungligen skrivits som rättsintyg till domstol. Citaten återges med kursiverad stil.

Isolering – det vill säga att man låser in en fånge ensam i en cell hela eller nästan hela dagen, med minimal yttre stimulans och minimala möjligheter till social samvaro – kan ge upphov till allvarliga psykiatriska skador. Det har faktiskt länge varit känt att skarpa inskränkningar av yttre och social stimulans har en djupt skadlig effekt på hjärnans sätt att fungera… (s. 327)

Grassian skriver apropå isolering på fängelserna i 1800-talets USA:

I själva verket var följderna katastrofala… Den typiska psykiatriska störningen som uppstod bestod i ett upphetsat förvirringstillstånd som i svårare fall liknade ett fullt utvecklat delirium.

Detta kännetecknas av allvarlig förvirring, paranoia och hallucinationer, samt av intensiv oro och slumpmässiga, impulsiva våldshandlingar som ofta riktas mot den egna personen. Sådana störningar har ofta kunnat iakttas hos individer som inte hade någon tidigare historia av någon psykisk sjukdom. Dessutom resulterade vistelsen i isoleringscell ofta i en allvarlig försämring av tidigare psykisk sjukdom. Även bland intagna som inte utvecklade öppen psykiatrisk sjukdom som en följd av isoleringen ledde sådant förvar nästan oundvikligen till allvarligt psykologiskt lidande som ofta gravt försvårade för den intagne att anpassa sig till fängelsemiljön i stort. (s. 328-29)

Redan i början av 1800-talet kunde man alltså se att isolering av häktade eller fångar kan

1. ge upphov till psykisk sjukdom hos den som tidigare varit psykiskt frisk,

2. förvärra ett tidigare psykisk sjukdomstillstånd,

3. eller (även för de mest motståndskraftiga) orsaka allvarligt psykiskt lidande.

Till slut påpekade även USA:s Högsta domstol (Supreme Court) att isolering ger upphov till massiva psykiatriska skador. I ett rättsfall från 1890 skriver Supreme Court gällande isolering: ”A considerable number of the prisoners fell, after even a short confinement, into a semi-fatuous condition, from which it was next to impossible to arouse them, and others became violently insane; others, still, committed suicide”.

Artikelförfattaren påpekar sedan att både hans egna studier samt äldre studier i USA visar att

den som förvägras en tillräcklig nivå av yttre och social stimulans tappar snabbt förmågan till att upprätthålla normal vakenhet och uppmärksamhet. Man kan räkna med att efter bara ett par dagar i isoleringscell kommer elektroencefalogrammönstret (EEG) att övergå i ett abnormt mönster som påminner om stupor
och delirium. Det är inte underligt – de flesta har någon gång, åtminstone en kortare stund, upplevt extrem monotoni och otillräcklig yttre stimulans… Även efter en ganska kort period är det troliga att man sjunker ned i en mental dvala eller ”dimma” där vakenhet, uppmärksamhet och koncentration försämras. Efter en tid blir man allt mindre kapabel att hantera yttre stimulans. Man blir ofta överkänslig… Efter hand leder just avsaknaden av stimulans till att man blir störd av alla slags ny stimulans. När man upplever sådan stupor brukar man vanligen undvika all stimulans. I stället går man djupare in i sig själv och in i den egna mentala dimman. (s. 330-31)

Artikelförfattaren förklarar att tiden i isolering ger upphov till två onormala tillstånd på en och samma gång. Dels en oförmåga att fokusera, dels en oförmåga att ”byta spår” när tankarna väl har fastnat på något särskilt. Detta får till följd att man inte kan minnas eller hålla tankarna i styr när man försöker läsa eller tänka.

Min kommentar till detta är att det är ett enormt rättssäkerhetsproblem. För hur ska man klara av att kommunicera med sin advokat på ett bra sätt eller för den delen (vilket förstås är ännu viktigare) med rätten när man väl kommer till rättegången?

Vi fortsätter att gå igenom artikeln:

Oförmågan att ändra sina tankebanor övergår i en sorts tunnelseende, där den enskildes uppmärksamhet stannar av – nästan alltid på något som är väldigt obehagligt, som man inte kan sluta tänka på. Man blir helt besatt av det man tänker på… Personer i isoleringscell blir lätt upptagna av en viss tanke, någonting som de upplever som störande, ett ljud eller en lukt från en angränsande cell… De torteras av det, och kan inte sluta tänka på det. I isoleringen blir vanlig stimulans extremt obehaglig. Små irritationsmoment driver folk till vansinne. (s. 331)

Man kan enligt artikelförfattaren räkna med att många får permanenta skador av isoleringen, även om de inte blir öppet psykiskt sjuka. Att så är fallet styrks av studier av krigsveteraner från Koreakriget, som fyrtio år senare bar på psykiska skador av att ha suttit just isolerade. Krigsveteranerna påpekade själva att isolering var

ett av de svåraste stressmomenten… De uppvisade ångest som inte gick över, psykosomatiska åkommor, misstänksamhet, förvirring och depression. De tenderade att vara avskärmade från social samvaro och led av tvångsmässiga grubblerier… (s 383)

Dessa varaktiga psykiska men, konstarerar artikelförfattaren,

yttrar sig vanligen i fortsatt oförmåga att klara av social samvaro – ett handikapp som ofta hindrar den intagne från att anpassa sig till det sociala livet i fängelset. Dessutom – vilket kanske är än viktigare – försämrar detta handikapp ofta kraftigt den intagnes förmåga att få en plats i samhället efter att han friges. (s 333)

Härnäst påpekar författaren att isolering kan skapa ett psykiatriskt tillstånd som inte återfinns någon annanstans. Grassian framhåller att isolering är ”giftigt” för hjärnans normala funktionssätt. Det är nedbrytande för vem som helst, även om det är mer skadligt för vissa, t ex för den som har diagnosen ADHD eller en psykisk störning. Isoleringen kan alltså skapa akut psykisk sjukdom även hos den ”who had previously been free of any such illness”.

Grassian berättar om hur han har mött vissa ”tuffingar” som han intervjuat, som sagt att isolering är det inte alla som klarar av – men jag gör det minsann. Samma fånge berättade senare för Grassian om paniken, skräcken för att kvävas och de paranoida vanföreställningar som han upplevde isoleringen.

(Jag har exakt samma erfarenhet av klienter som ger intryck av att vara tuffa. Men det här handlar inte om att vara tuff utan om en omänsklig behandling som inte är bra för någon.)

Det särskilda psykiatriska syndromet som hör ihop med isolering

Grassian ställer upp sju symptom som kan ingå i det sjukdomstillstånd som bara uppstår i isolering. Han gör det med stöd av sina egna intervjuer med över 200 frihetsberövade som suttit i isoleringscell.

1. Överkänslighet för yttre stimulans
Över hälften av de tillfrågade berättade om en tilltagande oförmåga att stå ut med vanlig stimulans.

2. Störda sinnesintryck, illusioner och hallucinationer
Närmare en tredjedel av de tillfrågade uppgav att de hört röster, ofta i form av viskningar som säger skrämmande saker.

3. Panikattacker
Rapporterades av en bra bit över hälften av de tillfrågade.

4. Svårigheter att tänka, koncentrera sig och minnas
Många uppgav sådana svårigheter. En intagen beskrev det på följande sätt: ”Jag kan inte koncentera mig, kan inte läsa… Ibland kan jag inte få fatt i ord som jag egentligen kan. Jag fastnar, måste hitta ett annat ord. Minnet försvinner”. I andra fall blev störningarna värre och ledde till akuta psykotiska förvirringstillstånd. En intagen hade skurit upp sina handleder då han befann sig i ett sådant tillstånd.

5. Påträngande tvångstankar och primitiva aggressiva grubblerier
Nästan hälften av de tillfrågade rapporterade att de hemsöktes av primitiva fantasier om hämnd på fängelsepersonalen. Samtliga intagna beskrev den här sortens tankar som ovälkomna och otäcka.

6. Paranoia
Närmare hälften av de tillfrågade rapporterade att de kände sig paranoida och kände förföljelsemani.

7. Problem med impulskontroll
Något färre än hälften av de 200 tillfrågade rapporterade att de varit med om tillfällen där de tappat kontrollen över sig själva. Flera av dem rapporterade impulsstyrt självskadebeteende. En intagen berättade: ”Jag skar mig själv i handlederna flera gånger i isoleringscellen. Nu verkar det helt vansinnigt. Men jag tänkte inte ens när jag gjorde det, jag tappade kontrollen och skar mig själv utan att veta vad jag gjorde”.

De här allvarliga symptomen bildar ett särskilt psykiatriskt sjukdomstillstånd, en kombination av flera ganska ovanliga symptom. Grassian påpekar att det här syndromet liknar akut delirium. Det är ett svårartat förvirringstillstånd där man kan uppleva att föremål ändrar storlek, ”smälter” eller ändrar form. Man vet att delirium kan orsakas av begränsad yttre stimulans. De isolerade fångarnas syndrom påminner alltså mer om neurologiska besvär än om psykisk sjukdom, konstaterar författaren.

Det är, förklarar artikelförfattaren, sällan som psykisk sjukdom påverkar alla sinnen på det sätt som isolerade personer upplever, när de får sin verklighetsbild förvrängd genom hallucinationer m m som upplevs via både hörsel, syn, känsel, lukt och upplevelsen av den egna kroppen. (Bland schizofrena är det t ex vanligast med hörselhallucinationer. Synhallucinationer förekommer, men andra slags hallucinationer är extremt sällsynta.)

Ytterligare forskning

1956 undersökte dr Milton Meltzer psykiska störningar bland fångar som satt isolerade på Alcatraz. De satt sällan isolerade längre än en vecka, men Meltzer konstaterade ändå att de brukade drabbas av akuta psykotiska sammanbrott. En läkare vid namn John Lilly framhöll vid samma tid att inskränkningen av sociala intryck och sinnesintryck var den avgörande ”sjukdomsskapande faktorn”. På 50- och 60-talet forskade man en hel del på amerikanska universitet vilka följder sådan inskränkning av yttre stimulans får på en människa. Symptomen i experimentmiljön – ljudisolerade rum samt inlindning av armar och händer för att minimera känselintrycken – blev desamma som bland isolerade fångar och häktade: störda sinnesintryck, illusioner (som upplevs med flera olika sinnen) och hallucinationer, tilltagande overklighetskänslor och överkänslighet mot stimulans utifrån.

På tal om personer med ADHD framhåller Grassian att dessa har särskilt svårt att stå ut med ”restricted environmental stimulation”. Men han har även studerat välanpassade och högutbildade personer. 1988 intervjuade han t ex kvinnliga politiska aktivister som blivit dömda för brott i samband med politiska aktiviteter. Samtliga rapporterade om sjukliga reaktioner då de suttit i långvarig isolering: störda sinnesintryck, extrem ångest samt panikattacker. Kvinnorna beskrev också svårigheter med att tänka, koncentrera sig och att minnas. En av aktivisterna berättade att hon bara orkade läsa eller skriva de första tre timmarna efter att hon vaknade. Sedan var hon ”som i en dimma” och kunde inte koncentrera sig alls.

Som artikelförfattaren skriver: det är oundvikligt att även fångar med större psykisk motståndskraft drabbas av svårt psykiskt lidande, särskilt vid långvarig isolering. Sedan avslutar han sin artikel med ord som är tydligt riktade till lagstiftaren och till rättsväsendet: ”The laws and practices that have established and perpetuated this tragedy deeply offend any sense of common human decency”.

Till artikeln hör flera tillägg. I ett av dem kan man ta del av jämförelser med påtvingad isolering på sjukhus (s 363-365 i artikeln). Grassian visar bl a att patienter som ligger sängbundna efter ha genomgått en operation kan utveckla akuta tillstånd av förvirring, paranoia, hallucinationer och psykoser, i synnerhet nattetid. Det beror på den påtvingade begränsningen av sinnesintryck och social samvaro. Psykoser uppstår faktiskt (beroende på vilken studie man tillfrågar) hos mellan 14 % och 30 % av patienter som genomgått öppen hjärtkirurgi. I ett annat tillägg går författaren slutligen igenom den tidiga tyska forskningen om psykisk ohälsa bland fångar. Han tar bl a upp Gansersyndromet, som vi försvarsadvokater (tyvärr) känner igen från en och annan rättegång där vi ska försvara en klient som suttit med restriktioner månad efter månad. Gansersyndromet yttrar sig i att den som drabbas inte klarar av att svara på frågor. Han svarar ”nästan” på frågan, men det blir aldrig riktigt rätt. Ett exempel kan vara att man frågar hur många färger det finns i svenska flaggan och man får svaret tre. Om man sedan frågar vilka färger får man svaret röd o s v. Det blir aldrig rätt hur man än försöker.

FN: häktningar med restriktioner borde förbjudas i de flesta fall


Den ovanstående uppfattningen framfördes nyligen av FN:s främste talesman i tortyrfrågor, Juan Mendez, och jag tror att många av oss kan skriva under på det, särskilt efter att ha läst om varför isolering går att klassa som tortyr. De skyhöga fallen av psykisk ohälsa som uppstår, samt de ständigt pågående självmorden i arrestlokalerna och på häktena ger för handen att häktning med restriktioner verkligen är en form av tortyr. Jag håller därför med den advokatkollega som nyligen påpekade att häktning är fruktansvärt primitivt.

Med isolering (solitary confinement) avser FN alla förfaranden där den frihetsberövade hålls isolerad i minst 22 timmar per dygn från andra människor (undantaget fångvårdare). Hit hör alltså även de som sitter isolerade i svenska häkten 23 timmar per dygn.

Mendez anför i huvudsak att isolering bör förbjudas utom i extraordinära fall, och att det i dessa fall bara bör få vara tillåtet en så kort tid som möjligt. Isolering i mer än 15 dagar, liksom på obestämd tid, bör förbjudas, enligt FN:s tortyrexpert. Mendez förespråkar också ett absolut förbud i fråga om unga människor samt personer med psykisk ohälsa.

Hur kan då den nuvarande regleringen ändras? Visst vore det önskvärt med en så ingripande förändring som möjligt. Men jag vill även passa på att föreslå en del smärre förändringar som jag anser vara ett absolut minimum för en rättsstat.

Den s k kollusionsfaran (risken att den brottsmisstänkte försvårar utredningen, t ex förstör bevis) är den juridiska häktningsgrunder som motiverar att man lägger restriktioner och isolerar den häktade.

Den lätthet med vilken våra domstolar idag beviljar åklagarnas häktningsframställningar ger för handen att det finns stora brister i viktig psykologisk kunskap. Man ser sannolikt inte problemet med att häkta någon. Ungefär som att man tänker: ”det händer ju ingenting farligt därinne i cellen”. Som föredöme kan man här framhålla den rättrådige domaren som i ett rättsfall från 2001 kallade isoleringscellerna i Texas för ”incubators of psychoses”, en plats där man planterar psykisk ohälsa hos den friske och där tillståndet förvärras för den som har psykiska besvär.

Det är en positiv utveckling att frågan om psykisk ohälsa och isolering tas upp som ett problem runtom i världen. När man har läst Grassians artikel förstår man varför. Mot bakgrund av FN:s fördömande av isolering och den psykologiska forskningen kring häktningar (med eller utan restriktioner) är det idag omöjligt för våra domstolar att fortsätta häkta och lägga restriktioner i samma takt som idag. Det går inte att försvara.

Det är svårt att inte bli chockad när man läser in sig på ämnet. Okunskap om de psykologiska riskerna med häktning borde inte få förekomma. Det krävs massiva utbildningsinsatser. Det borde vara en prioritet för Domstolsverket, Advokatsamfundet och Åklagarmyndigheten.

Okunskap om lagen ursäktar inte, brukar man säga. Okunskap om psykologi ursäktar inte heller när det gäller de här frågorna. Därför är det med glädje man ser att bl a Human Rights Watch häromdagen gick ut och krävde ett totalförbud mot isolering av barn under 18 år i USA.

2010 års häkteslag och skärpningen av regeringsformen

Svensk rätt har blivit något skarpare i sitt förbud mot tortyr. Lagstiftaren har alltså tagit till sig av tidigare FN-kritik. Förhoppningsvis betyder det att fler förbättringar är på väg. Ett litet steg i rätt riktning är den nya häkteslagen som gör det möjligt att överklaga restriktioner i vissa fall (avsaknaden av en sådan möjlighet kritiserades tidigare av FN:s kommitté för förhindrande av tortyr).

Häromåret skärptes 2 kap 5 § regeringsformen (RF, en av grundlagarna) så att det nu framgår att ingen får utsättas för tortyr i syfte att framtvinga eller hindra yttrande. Med tanke på hur tillintetgjorda många häktade blir (vi ser det när det är dags för huvudförhandling) finns det enligt min mening fog för att påstå att denna utmärkta bestämmelse inte respekteras fullt ut.

Att börja se häktning med restriktioner som tortyr kan låta drastiskt, men det är faktiskt FN:s uppfattning att det förhåller sig på detta sätt. Det är något som bryter ned en människa – och därför i praktiken något som ökar risken både för falska erkännanden och undermåliga försvar.

Domstolarna måste nu beväpna sig med vetenskaplig kunskap för att leva upp till det skärpta tortyrförbudet i RF och uppmaningen från FN angående isolering.

Den som hävdar att häktning med restriktioner är ”nödvändigt” använder sig – menar jag – av samma slags argumentation som dödsstraffets förespråkare i USA eller de som sannolikt försvarar tortyr på olika håll runtom i världen. Man missar den viktigaste poängen: priset i mänskligt elände och lidande är alldeles för högt för de fördelar man inbillar sig att olika slags barbariska tvångsmedel medför.

Tänk så här i stället. En vacker dag kan det vara du som sitter inlåst dygnet runt på obestämd tid, med stor risk för att du mår som ett vrak den dag ditt öde avgörs i en av våra domstolar och att du knappt hänger med under rättegången till följd av att du lider av depression och ångest och är bedövad av antidepressiv medicin.

Tankar kring lagändringar från åklagarväsendet

Utöver FN:s tortyrexperts förslag finns även annat som man borde ta fasta på. I Frankrike har t ex den som sitter häktad – även med restriktioner – efter en månad rätt att ta emot besök av en släkting. Om detta kan du läsa på sid 3 i Åklagarmyndighetens utredning från 2011 om häktningsreglerna i andra EU-länder.

På sid 2 i samma utredning finns uppslag till en annan reform som rimligen bör genomföras omgående. Italien, Lettland, Litauen, Polen och Spanien har nämligen absoluta tidsgränser för häktning. Passeras den gränsen ska den misstänkte försättas på fri fot.

Den verkliga föregångaren är dock Storbritannien. I Storbritannien, heter det i utredningen, är det nämligen ”inte möjligt att isolera den häktade av utredningsskäl”. Som svensk jurist häpnar man, eftersom det är så självklart här (d v s man är så van vid att det läggs restriktioner p g a utredningsskäl – p g a den s k kollusionsfaran). I Storbritannien får man enbart isolera en häktad av säkerhetsskäl. Här finns alltså en stor utmaning för det svenska rättsväsendet att leva upp till. Och det är ingen dålig förebild. Storbritannien är ju en välkänd och respekterad förebild i juridiska sammanhang.

Kan svenska åklagare och poliser tänka sig att ”släppa” denna möjlighet – d v s möjligheter till restriktioner av utredningsskäl som den idag ser ut? Vågar politikerna genomföra en sådan fantastisk humanistisk reform? Det skulle innebära en enorm förändring till det bättre för rättssäkerheten. Särskilt lagstiftarnas, våra folkvaldas ögon vill jag fästa på detta i sammanhanget närmast fantastiska förhållande.

Jag vill rentav upprepa det en gång för mina juristkollegor: i Storbritannien är det inte möjligt att isolera den häktade av utredningsskäl (med kollusionsfaran som grund för restriktionerna).

Domstolarna förstår nog inte hur allvarlig den här frågan är och hur farligt det faktiskt är. Man måste, som jag påpekade i mitt tidigare inlägg om häktningar, gå tillbaka till 24:4 rättegångsbalken.

Jag hoppas att de domare som läser detta tar del av forskningen som jag hänvisar till.

Till våra politiker i samtliga partier: människors liv och psykiska hälsa står på spel. Tycker ni inte att det är allvarligt nog bör ni verkligen tänka över era karriärval. Inte bara undertecknad med kollegor i Advokatsamfundet tycker att det är hög tid att det händer något. Vi har faktiskt även medhåll från Åklagarmyndighetens expertutredare. Så här skriver de:

Nackdelarna ur utredningssynpunkt av en restriktivare användning av framförallt isolering kan undvikas genom snara och väl dokumenterade utredningsinsatser. Om bevisningen kan säkras fort, om häktningsförhör inför domstol görs utförligare och återges noggrant av domstolen och förhör under förundersökningen videodokumenteras eller förhörsutskriften bekräftas av den hörde genom signering, skulle detta kunna bidra till att isolering i en del fall kanske skulle bli obehövlig eller i vart fall att nödvändig isoleringstid skulle bli kortare.

Jag tycker, i egenskap av advokat, att detta inte alls är ett förkastligt förslag, utan en bra och konstruktiv tanke för att rätta till systemet. Att ställa högre krav på den brottsmisstänkte på ett tidigt stadium – om detta kan leda till att häktning och/eller isolering inte blir nödvändigt – är ett förhållandevis lågt pris som absolut skulle vara värt att betala.

Viljan finns således även från advokaternas motpart i brottmål: åklagarväsendet. Det är en tydlig signal till våra politiker att något måste göras i denna fråga, nu med detsamma.

Ett par råd till er som sitter häktade

För det första: överklaga häktningsbeslutet och beslutet om restriktioner.

Möjligheterna att göra detta har utvidgats på senare år. Din advokat hjälper dig med detta, och det finns inget som hindrar att ni i det enskilda fallet hänvisar till vad forskningen visar om de hemska följderna av isolering.

Även om våra politiker inte visar det intresse de borde kan förhoppningsvis ökad kunskap om de mänskliga följderna av häktning och isolering leda till ett större genomslag vid förhandlingar om häktning och omhäktning så att tingsrätterna blir försiktigare med att bevilja och åklagarna blir försiktigare med att begära häktning, särskilt förenat med restriktioner.

Mitt andra råd är bara ett försök att komma med någonting konstruktivt till er som sitter i den rent ut sagt vidriga situationen. Du som sitter med restriktioner och inte får läsa tidningar, se på tv, lyssna på radio eller träffa någon: se till att låna en bok från häktets bokvagn eller bibliotek. Sak samma om du tycker om att läsa men inte känner för det eller om du aldrig brukar läsa annars. Skönlitteratur, något som handlar om människor och deras liv, borde kunna vara särskilt bra. Eller faktaböcker, historia, vetenskap. Allt som aktiverar dig borde vara bra. Allt som kan fylla ut det farliga och onaturliga tomrummet under de svåra dagar, veckor och i värsta fall månader som väntar.

Allt för att bevara din psykiska hälsa och din förmåga att sköta ditt försvar den dagen det behövs. Jag påstår mig inte veta hur det är. Jag försöker bara tänka mig in i situationen.

Och även om jag kanske går över gränsen genom att skämta om ett så hemskt ämne så vill jag ändå säga följande: hjälp din försvarsadvokat! Läs något, låna papper och penna och skriv något, eller gör båda delarna. Slå vakt om din psykiska hälsa. Då kommer din advokat också att kunna göra ett bättre jobb då ditt öde ska avgöras av tingsrätten.

Med detta sagt vill jag bara upprepa vad jag har sagt ovan: Storbritannien har man inte restriktioner p g a kollusionsfaran och FN anser att isolering i de flesta fall bör förbjudas. Där har vi något vi kan bygga vidare på.

söndag 30 september 2012

Thomas Quick – något om advokatens roll

Det har varit en livlig debatt om advokatens roll i tidigare mål som avsett Quick och då närmare bestämt en debatt om hans tidigare försvarare advokat Claes Borgström. Jag har inte svaret på frågan om Claes Borgström i något avseende agerat fel. Jag har dock en uppfattning om försvararens roll som offentlig försvarare. Jag är själv ofta offentlig försvarare och det sedan många år tillbaka.

Quick hade tydligen erkänt alla brott för sin försvarare advokat Claes Borgström. Det egna erkännandet är inte sällan viktig bevisning i ett brottmål. Många gånger ingår det i advokatens roll att tro/lita på klientens erkännande. Det varierar dock från fall till fall och så måste det alltid vara.

När man företräder en person som är vid sina sinnes fulla bruk finns det sällan anledning att tro att klienten oskyldigt skulle ta på sig ansvaret för ett brott han eller hon inte begått. Låt säga att en ”normal” klient erkänner skattebrott. Ska jag då gå igenom kanske 17 pärmar med bokföring för att bedöma sanningshalten i erkännandet? Eller ska jag ägna all tid åt att hjälpa klienten att få en så mild påföljd som möjligt? I den situationen är det nog så att de flesta försvarare lägger sin energi på att se till att påföljden blir så mild som möjlig.

Om klienten erkänner snatteri/stöld? Ska jag höra med eventuella vittnen om det verkligen är sant? Eller ska jag lita på klientens erkännande? Många gånger väljer försvararen att lita på klientens erkännande. Arbetet handlar då om påföljdsfrågan och inte skuldfrågan. Det är sällan advokatens roll att agera åklagare/polis d v s söka bevisning för att brott verkligen är begånget när klienten redan erkänt brott.

I vissa fall måste dock advokaten ifrågasätta klientens eget erkännande. Det är i de fall där advokaten anser att det kan finnas skäl att ifrågasätta erkännandet. Jag kan nämna ett fall där jag varit tvungen att ifrågasätta klienters erkännande.

I ett fall företrädde jag ett barn, som dock var det vi kallar straffmyndig d v s han hade fyllt 15 år. När han hördes av polisen erkände han brott. När jag inför förhandlingen träffade pojken förstod jag att han erkänt endast för att han vid polisförhöret varit rädd. Rädd för polisen. Därför valde han att erkänna brott. Den handling pojken begått var dock inget brott och jag kontaktade därför åklagaren och sa att pojken vid förhandlingen skulle erkänna gärningen men förneka att gärningen var ett brott. Det som därefter hände var att polisen – utan min vetskap (aja baja) – åter kontaktade pojken och än en gång erkände min klient brott.

Vid förhandlingen förklarade jag att pojken förnekade brott, men när åklagaren ställde frågan direkt till pojken erkände han som vanligt brott. Pojken var mycket rädd vid förhandlingen. Han ville bara få den överstökad. Domen blev att pojken friades. Pojken hade inte begått något brott enligt domstolen. Det var rätt dömt av domstolen. Det insåg även åklagaren, som dock felaktigt hade väckt åtal. Men även åklagare kan begå fel. Juridiken kan vara mycket komplicerad.

Qucik målet handlar om trovärdigheten hos de åtalade som lider av psykisk sjukdom. Många som döms för brott lider av psykisk sjukdom. De som lider av en allvarlig psykisk störning döms ofta till vård. De som är psykiskt sjuka kan förstås vara lika tillförlitliga och pålitliga som de som är helt friska, men det finns ett men. En hel del av de som är psykiskt sjuka är personer vars erkännande eller förnekande samhället måste ifrågasätta. Det egna erkännandet hos dessa personer har ofta ett lågt bevisvärde och i vissa fall inget bevisvärde alls.

Jag har själv företrätt flera personer som varit svårt psykiskt sjuka. Personer som gärna – och ofta med glädje - erkänner allt polisen vill att de ska erkänna. Personer som exempelvis gärna skulle ta på sig Palme mordet, trots att de bevisligen fanns närmare 100 mil från Stockholm när Palmemordet begicks. Eller själva var små barn när Palmemordet begicks.

När klienten är svårt psykiskt sjuk är det således – enligt min mening – alltid befogat att granska alla bevisning i målet oerhört noga, även om klienten erkänt brottet i fråga.

Varför erkänner ibland svårt psykiskt sjuka personer brott de inte begått? Jag vet inte svaret på den frågan, men jag tror att vissa inte orkar säga emot. Det är helt enkelt lättare att erkänna.Då får klienten inte sällan beröm för sitt erkännande. Alla blir glada. Till och med klienten.Men advokaten måste – trots att alla andra är glada – nitiskt granska bevisningen i målet.

Om Quick hade varit en frisk klient anser jag att det sannolikt inte funnits skäl att kritisera advokat Claes Borgström. Ska advokat Claes Borgström granskas är det nog för att ta reda på om han i allt för stor omfattning satt tillit till en svårt sjuk klient. För ingen tror väl annat än att Quick hela tiden varit svårt psykiskt sjuk?

Det finns dock fall där man som försvarare inte tror på klientens erkännande, men ändå inte ifrågasätter erkännandet. Låt säga att en äldre man – som är helt vid sina sinnes fulla bruk - erkänner brott men att de fakta försvararen granskar talar för att klienten är oskyldig och att erkännandet ”endast” verkar syfta till att fria annan som kan vara skyldig till brottet, som exempelvid den äldre mannens dotter. Ska jag som försvarare peka på den bevisning som talar för att dottern är den skyldige och att klienten således är oskyldig? Eller ska jag låta klienten skydda den dotter han kanske älskar mer än allt annat på jorden? Det är i en sådan situation vissa försvarare väljer att tro på ett erkännande trots att det finns övertygande bevisning som talar för att erkännandet inte är sant.

Det finns således många svåra situationer för en försvarare. För alla försvarare gäller det dock – som framgår ovan - att vara extra vaksam när man företräder psykiskt sköra klienter, så som personer som lider av allvarliga psykiska störningar.

När någon dömts till vård för brott blir det då och då förhandling om den personen ska skrivas ut från den psykiatriska vården eller om vården skall fortgå. Vid förhandlingen företräds den som vårdas av ofta av advokat. Innan förhandlingen har advokaten i vart fall ett enskilt samtal med klienten. I ett vanligt mål berättar klienten sin version och advokaten förklarar den sedan juridiskt i samband med förhandlingen. I utskrivningsmål händer det inte sällan att klienten frågar vad jag som advokat anser. Ofta anser jag att det bästa för klienten är fortsatt vård.
Varför? Skulle jag själv bli allvarligt psykiskt sjuk hoppas jag för allt i världen att jag får adekvat vård och skulle jag bli så svårt sjuk att det föreligger risk att jag begår allvarliga brott
vill jag att min advokat ser till mitt bästa. Mitt bästa skulle i så fall vara vård och hjälp med att se till att jag inte begår brott.

När jag berättat min åsikt för klienten som vårdas håller han eller hon ofta med mig. Allt för ofta anser jag. Det jag anser är ju nödvändigtvis inte klientens egen åsikt. En gång sa jag dock till klienten att han tidigare alltid frågat mig vad jag tycker, men att jag denna gång först ville veta vad klienten själv tycker. Den frågan klarade klienten inte av att själv bestämma, trots lång betänketid. Klienten ville inte ha en egen åsikt. Han kanske inte ens hade någon egen åsikt?

Vid förhandlingen berättade jag för domaren och nämndemännen att klienten även denna gång gick med på fortsatt vård, men att jag var osäker på vad min klient egentligen hade för åsikt om fortsatt vård. Domaren – som för övrigt är en mycket bra och kompetent domare vid förvaltningsrätten i Umeå – ställde då frågan direkt till klienten om klienten motsatte sig fortsatt vård eller om han godtog fortsatt vård. Klientens svar blev det förväntade. Han frågade vad domaren tyckte. Domaren ville först inte svara på motfrågan, men efter viss eftertanke svarade domaren att fortsatt vård nog vore att föredra. Då log min klient, tackade för svaret och delade domarens uppfattning.

Tack för denna gång.

söndag 16 september 2012

Häktning: alltför enkelt och rättsosäkert

Statistik från BRÅ visar att våra domstolar är, minst sagt, ”häktningsbenägna”. I tabell nr 3.11 i en BRÅ-rapport kan man se att 1994 (då man började föra statistik som gör att man kan jämföra häktningsframställningar från åklagaren med antalet beviljade tingsrättsbeslut om häktning) begärde åklagaren häktning i 12 057 fall. 10 263 av fallen (ca 85 procent) av dessa bifölls av tingsrätterna. 2010 bifölls 11 213 av 12 690 fall – 88 procent av fallen eller nästan nio av tio om man så önskar.

Hur kommer det sig att våra domstolar är så ”generösa” med att bifalla åklagarnas häktningsframställningar, d v s åklagarens begäran vid en häktningsförhandling eller förhandling om omhäktning om att man under tiden som förundersökningen pågår bör frihetsberöva den som blivit anhållen (för brott som kan ge fängelse i ett år eller mer)?

Det verkar först och främst vara ”tradition” att den som är stökig eller misstänkt för brott lätt kan hamna i ”kurran” i Sverige. Det är något så pass självklart att vi inte diskuterar det så mycket som vi borde göra. För i ett rättssamhälle är det inte alls så självklart att man ska kunna bli frihetsberövad (även om man är misstänkt för brott och förundersökning pågår).

Låt mig ge två exempel från min egen erfarenhet som visar på ett oroande godtycke i fråga om när och hur häktningsbeslut meddelas av våra domstolar (tingsrätterna). Och då menar jag att det där fallet – ett fall av tio när tingsrätterna inte håller med åklagarna – också det ger ett godtyckligt intryck. Det rör sig om två fall som avgjordes på samma domstol – av en och samma domare.

1.

En kväll hade en klient haft ett ”fyllebråk” med sin hustru. Makarna bodde på en liten ort och båda festade gärna på som tonåringar. Grannarna uppmärksammade bråket och på grund av bråket, som uppfattades som misshandel (trots att min klient var tidigare ostraffad), häktades min klient. En skötsam person med gott anseende på hemorten häktades alltså efter en fest som spårat ut efter att han och hustrun hade druckit för mycket.

2.

En annan klient hade just kommit ut från fängelset efter att ha avtjänat ett längre straff för brottet grov kvinnofridskränkning. Vad händer? Det första han gör är att han misshandlar sin hustru en gång till! Det framstod som ett skolexempel på när man borde ha blivit häktad. Men mannen blev inte häktad, trots att han återfallit i brott mot samma kvinna som tidigare.

Det här är ganska tydliga exempel ur verkligheten på hur tombolaaktigt det kan vara. Nu menar jag inte att man per automatik ska slå till och häkta tidigare straffade personer per automatik, utan att det saknas förutsebarhet i systemet (som är en av de saker man ska kunna vänta sig av ett rättssäkert system) och att på tok för många häktningsframställningar bifalles.

Mänskliga faktorn, tycker du kanske. Kanske systemet fungerar bra, även om det råkade bli lite snett den där gången? Jag vill tyvärr påstå att systemet fungerar långt ifrån bra, och att det borde reformeras till fördel för en mindre ingripande ingrepp i individens liv i de flesta fall (övervakning är ett alternativ som finns sedan länge i rättegångsbalken).

Häktningsgrunder: risk för flykt, försvårande av utredningen och/eller återfall i brott

Det är som sagt tingsrätten som beslutar om häktning och i samband med det även om restriktioner (inskränkningar i den misstänktes rätt att vara i kontakt med omvärlden). Det finns tre fristående grunder för att häktning kan ske.

1. faran för flykt

2. faran för kollusion (risken för att utredningen påverkas, t ex genom att bevis förstörs genom att den misstänkte pratar med folk eller undanröjer bevismaterial på något annat sätt)

3. recidivfaran (risken för återfall i brott)

Så långt den grundläggande juridiken. Hur ser då den grundläggande ”mänskliga” sidan av saken ut? Titta gärna på de här bilderna från Kriminalvården. Bläddra framåt, och ta dig en titt på bild nummer 6. Låt den ligga kvar på skärmen och titta på den en stund. Känner du dig väl till mods eller illa till mods efter att ha tittat på den bilden i några minuter? En kvart, rentav? Försök att göra det! Det är inte som att sitta på en brygga med en kall öl och titta ut över en spegelblank sjö på sommaren, eller hur?

Kanske kan du känna, trots att du kanske aldrig haft med svenskt rättsväsende att göra, att det vore ganska obehagligt att sitta där. Kanske rentav avskyvärt (så jag tänker inte be dig att titta på bilden i åtminstone ett par timmar).

Vi advokater ser sådana här platser jämt och ständigt. Vi har ”tur”: vi har en ringklocka som vi ringer i när vi har pratat klart med klienten. Och så blir vi utsläppta av personalen och tar den trånga hissen tillbaka ut i friheten.

Vi advokater har god insyn i hur oskyldiga (den som är häktad är ännu inte dömd för något) far illa i häktet, både de som senare döms för brott och de som frikänns. Jag tycker att det är fel att en så viktig fråga diskuteras så sällan. En stor del av problemet verkar ligga i att vi tar för lätt på problemet. Och så går domstolarna på åklagarens linje: ”Ordning och reda, lås in honom, så vet vi var vi har honom under utredningen och i väntan på huvudförhandlingen. Sedan drar vi av tiden han har suttit från det slutgiltiga straffet”. Man ger intryck av att anta att den misstänkte kommer att förklaras skyldig.

Vad händer när man sitter häktad?

Klienter (både män och kvinnor) som sitter häktade får ofta panik i början (i princip alltid, om det är första gången i häktet). Det är alla advokaters erfarenhet. Ofta hör de av sig på en gång och vill tala med sin advokat. Var är min advokat, undrar de.

Svensk psykologisk forskning visar att hälften av de häktade med restriktioner som är föräldrar drabbas av klinisk depression, ett mycket allvarligt tillstånd som innebär att den drabbade inte har kraft kvar att göra någonting (vilket är allvarligt både rent mänskligt och när det är dags för rättegång). Hälften av alla som hålls isolerade som har barn – det är minst sagt en betydande andel!

De psykologiska trauman som orsakas av alla dessa slentrianhäktningar märks redan på de häktade vid det där första telefonsamtalet. Du hör hur illa de mår. De vill ut. De säger att de inte har gjort något. (Tänk dig själv, om du visste att du inte hade gjort något. Det är ingen avundsvärd position att sitta där inne och bara ha advokaten att prata med, ifall du dessutom har restriktioner.)

Vi advokater vet hur illa klienterna mår av att sitta häktade – i synnerhet under den första, chockartade tiden då de nyss blivit inlåsta och paniken sätter in. Bristen på psykologer som kan hjälpa till i den första svåra ”övergångsfasen” då klienten ska försöka vänja sig vid en outhärdlig situation (att sitta inlåst i väntan på rättegången) gör att vi har ett stort ansvar.

Det finns förstås också en viss ”nackdel” med populära advokater (som är kända för att vara tuffa och stå på klientens sida, bra på att se bristerna i polisens och åklagarens arbete o s v).

Populära advokater har många klienter. Kanske sitter du i en heldagsförhandling och kan inte träffa din klient på en gång. Och minuterna blir samtidigt oerhört långa och plågsamma för klienten, för han vill ju träffa dig, med en gång! Inte i morgon, inte på fredag heller, utan nu! Han ger blanka den i om du har en rättegång. Problemet är här att det kanske bara är den mindre populära advokaten (som har få klienter) som skulle ha tid att inställa sig på en gång, utan dröjsmål. I vissa delar av Sverige (särskilt i norra Sverige) bidrar de långa avstånden till att den häktade kan få sitta ännu längre innan advokaten hinner fram.

Advokaten vet att under de här minuterna och timmarna och dagarna sker en stor psykologisk skada i många fall, särskilt för häktade som sedan tidigare har haft någon form av psykologiska besvär. Men även tidigare fullt friska personer, som kanske ansett sig vara antingen ”tuffa” eller ”vanliga”, kan snabbt bli fullständigt krossade av häktningen. Man rycks från sin familj, sina närmaste, och skärs av från sitt vardagsliv. Har man aldrig varit häktad förut, om det är första gången, då ska man vara beredd på sitt livs kanske värsta stund.

Ett exempel till på hur det här bryter ner folk är när man (det händer tyvärr också ofta) lägger restriktioner. En av mina klienter satt häktad från januari till i början av juni. Han var närmare 70 år. Han gick ner 20 kilo och for verkligen illa. Häktet skulle ha kunnat bli hans död. Och även om ingen tycker om ekobrott (han var misstänkt för ett sådant) och man är för att ge ekobrottslingar hårda straff, så tycker jag att man i dessa och många andra fall skulle kunna ordna annan betryggande övervakning (i enlighet med rättegångsbalken) och vänta med att låsa in folk innan rättegången – d v s om brottet verkligen går att styrka!

Häktade som tar sina liv

Som jag sade, häktet kan ta död på folk.

Det sker ungefär en gång varannan månad. För så ofta tar någon sitt liv i häktet eller i arresten.

Men, kan man tycka, är det verkligen sant? Varför skriver inte tidningarna om det? Det undrar jag också. Det är en fråga som berör många, familjer, vänner och så vidare. Men tidningarna skriver inte. Kanske tror vissa journalister att folk inte bryr sig. Jag tror att de i så fall har fel.

Sannolikt (jag har ingen statistik, men jag antar att det är så) är det oftast fattiga personer som tar sina liv på häktet och i arresten. Personer som inte har vänner som är journalister. Det skulle säkert vara annorlunda annars (då kanske det skulle skrivas lite mindre om kändisar).

Hittills har, vad jag vet, fyra häktade tagit sitt liv under 2012. Fyra häktade, låt det sjunka in. Det är fyra söner eller bröder eller makar eller pojkvänner eller pappor. Fyra hemska tragedier bara i år. Man tänker på familjerna, vännerna och barnen som ska leva med sorgen.

Ändå blir det bara små notiser i tidningen. Inga namn, inga fakta i övrigt.

Ett av mycket få exempel på när media faktiskt uppmärksammat ett självmord i häkte/arrest är ett välgjort reportage av en reporter som tog sig tid att granska varför 23-årige Sercan Budakci tog sitt liv sommaren 2011 på en polisstation i Haninge.

Tragedins omfattning blir inte lättare att förstå när man får reda på att den här unga killen hade blivit gripen efter att ha bråkat med en busschaufför om något så futtigt som en sms-biljett. Han var då på väg med grillkorv och kött till en sjö för att grilla med sina vänner.

Sercan Budakcis syster säger i inslaget att ”det är som om det är en fågel som har dött på gatan”. Det verkar inte spela någon roll. Dessutom hade hennes bror bett att få åka till psykakuten för att han mådde så dåligt i arresten. ”Jag kan lika gärna säga att de har framkallat min brors självmord”, säger systern.

Kloka ord från en som vet

Reportern som gjorde inslaget om Sercan Budakci insåg att självmord i häkten och arrester har ha att göra med den psykologiska reaktionen på att bli inlåst. Reportern talar i slutet av inslaget med Peter Söderlund, ordförande för X-CONS (som tidigare hette KRIS), organisationen som vill hjälpa f d kriminella tillbaka till ett normalt liv i frihet.

”Den mest vältränade och på ytan starka människan kan bete sig som ett barn”, säger Peter Söderlund. ”När man låser in en människa vet du oftast inte den personens bakgrund, den personens psykiska hälsa. Man saknar så gott som all kunskap. Det ställer stora krav på staten, om man nu inte ska räkna med att det ska stryka med några stycken per år”.

I reportaget tar Peter Söderlund upp frågan om att häktningarna tar knäcken på den häktade, bryter ned honom, och gör det lättare för honom att erkänna. Det är en erfarenhet som vi försvarsadvokater känner igen. Våra klienter kan vara så nedbrutna, förvirrade, beroende av psykofarmaka efter ett antal månader i häktet att det är svårt för dem att försvara sig. Det är bland annat av denna anledning som FN:s främste tortyrexpert vill kraftigt inskränka bruket av häktning med restriktioner (jag återkommer till detta i ett annat blogginlägg inom kort).

JO:s beslut visar på problemen

När det gäller självmord i häktet kan man inte sitta med armarna i kors och vänta på att t ex JO (som handlägger många anmälningar om självmord) ska kunna lösa allting. Man kan inte överlåta allt ansvar på en myndighet som aldrig kommer in förrän det är för sent.

”Vissa säkerhetshöjande åtgärder har vidtagits med anledning av ett självmord i arresten januari 2011, arbetet är dock ännu inte färdigt”, heter det i JO:s protokoll från ett besök på polisarresten i Karlstad (JO:s beslut 5034-2011, meddelat 2012-01-16).

”För det fall en intagen uppfattas som så suicidbenägen att han inte ganska snart bedöms kunna få tillgång till sängkläder, bör han enligt min mening ställas under sekundbevakning. Vidare bör kontakt med psykiatrin övervägas”. Så heter det i JO:s beslut 1661-2010, meddelat 2010-12-21.

2008 tog JO Cecilia Nordenfelt ett hedervärt initiativ till en särskild granskning av självmord i häkten (JO:s beslut 122-2008, meddelat 2008-06-09).

JO Nordenfelt skriver: ”Kriminalvården har alltså att, inom rimliga gränser, förhindra att intagna i häkten begår självmord. Jag inser att det inte är möjligt att i varje enskilt fall hindra en person som har suicidtankar från att göra verklighet av sin önskan att ta sitt liv. Det finns dock mycket Kriminalvården bör kunna göra i syfte att undvika dessa tragiska händelser.”

Det är bara att hålla med. Men samtidigt går det inte att överlåta allt ansvar till Kriminalvården (lika lite som man kan överlåta allt ansvar till JO). Det är domare, åklagare och advokater som har ett gemensamt ansvar för att häktningarna blir färre (i enlighet med rådande bestämmelser på området, som enligt min mening inte på långa vägar respekteras).

”Det är enligt min mening synnerligen viktigt”, skriver JO Nordenfelt, att beslut om häktning ”begränsas till de fall där det är motiverat”. Detta är en viktig iakttagelse, för den pekar på domstolarnas ansvar att tillämpa gällande lagstiftning på ett korrekt och humant sätt. Lagstiftningen finns redan.

24 kap 4 § rättegångsbalken: så kan självmord i häktet förebyggas

Självmorden i häkten och arrestlokaler handlar inte i första hand om lokalernas utformning eller frågan om den häktade har tillgång till sängkläder.

Det handlar om att man från domstolars och åklagares sida inte till fullo respekterar och utnyttjar lagstiftningens krav på att man inte får häkta människor när det finns risk för men, d v s en risk för att den häktade far illa. I sådana fall – säger rättegångsbalken – ska någon form av övervakning ordnas i stället för häktning.

Det är uppenbart att då en anhållen person har haft kontakt med psykiatrin sedan tidigare kan det ”befaras att häktning skulle komma att medföra allvarligt men”, som det heter i rättegångsbalken (RB).

Förslag # 1: bättre förutsägbarhet

Jag anser att det viktigaste sättet att förbättra systemet skulle vara ett mer restriktivt bruk av häktningar, d v s i första hand att våra domstolar blir mer försiktiga med att bifalla åklagarens häktningsframställan (och att åklagarna blir bättre på att anordna alternativ till häktning, d v s övervakning då det finns risk för men, helt i enlighet med vad som åläggs åklagarna i RB).

I vart och ett av de fall där åklagaren begär häktning kan domstolarna inte nöja sig med att godta åklagarens argumentation. Domstolarna måste bli bättre på att lyssna på vad den misstänktes advokat har att framföra. Jag tror många svenska advokater – när vi för fram den misstänktes inställning till brottsmisstanke, häktningsskäl och/eller skäl för restriktioner – känner vid häktningsförhandlingarna att man talar för döva öron. Ungefär som att vi far dit, får betalt för vårt arbete och far hem. Så får det inte vara.

Bristen på rättssäkerhet spär förmodligen på föreställningen om de häktade som mindre värda. Många häktas vårdslöst och ogenomtänkt – att bli häktad på det sättet gör frihetsberövandet än mer outhärdligt. Det är illa nog att vara inlåst, men att dessutom känna att man har blivit inlåst på ett rättsosäkert sätt är en dubbel orätt. Många känner sig orättvist behandlade, och det i kombination med den onaturliga situationen att sitta inlåst i en liten cell på häktet är rent ut sagt en livsfarlig kombination.

Förslag # 2: mer debatt

Häromåret misstänktes en polisman i Jönköping för att ha tagit strypgrepp, slagit en häktad mot njuren samt dödshotat den häktade. Polismannen blev aldrig fälld. Men visst kan man vänta sig att chansen att bli friad för sådana övergrepp ökar om samhället i stort inte verkar bry sig om de häktades rättigheter.

Låt oss anta att en polisman får för sig att utdela ett dödshot och ta strypgrepp på en häktad. Min gissning är att den polismannen kan inbilla sig att ”det här kan jag göra utan någon risk. Man bryr sig ju inte ens om häktade tar livet av sig”.

Jag tycker att journalisterna måste ta sitt ansvar. Ju mindre denna fråga tas upp desto större är nog också risken för att häktade far illa. Det är fel att häktade som tar sina liv eller kränks på annat sätt förblir namnlösa och att deras berättelser aldrig når utanför häktescellen.

Förslag # 3. Fler psykologer på häktena

Det skulle behövas en ”insatsstyrka” av psykologer för att hjälpa de som faktiskt blir häktade att anpassa sig, för forskningen bekräftar försvararnas erfarenhet: det är den första perioden som är farligast för den häktades hälsa.

Man kan faktiskt begära att den häktade ska få någon att prata med som kan hjälpa den häktade att ”anpassa” sig till den nya situationen, vänja sig, få råd och tips om hur man kan hantera den.

Förslag # 4. Mer kunskap om psykologisk forskning hos domstolarna

Det krävs mer kunskap bland oss, bland rättsväsendets aktörer. Vi är inte psykologer, men vi arbetar med människor dag ut och dag in. Då kan man faktiskt kräva att vi har grundläggande kännedom och kunskap om hur en människa fungerar. Forskningen som redovisas ovan är en bra början för oss alla.

Det vanligaste är förmodligen att man som domare eller åklagare (eller advokat, för den delen) tänker att ”jag skulle säkert inte få några problem om jag blev frihetsberövad”. Jag är ju en stark människa. Och så vidare.

Där, vågar jag lova, har många av oss fel. Även riktiga hårdingar kan bli helt nedbrutna av att sitta häktede. Inte för att de inte skulle vara tuffa, utan för att de är människor. Den där tuffingen, han kan ha en liten dotter eller en liten son eller en sjuk förälder som betyder allt för honom.

Tror vi att någon är mindre kapabel att ha starka, goda känslor bara för att han är misstänkt för brott? I så fall tror vi fel. Det är nog ofta just de där starka, goda känslorna som bryter ned en människa under häktningen.

Förslag # 5. Övervakning i stället för häktning

Det här är inget förslag, utan snarare ett krav i vår lagstiftning som hänger ihop med kravet på större rättssäkerhet (samt med kravet på att vi som arbetar med de här frågorna har kännedom om psykologisk kunskap). Rättegångsbalken talar uttryckligen om fall där det finns anledning att anta att häktning inte får ske. I rättegångsbalken anges uttryckligen att övervakning kan ersätta häktning av humanitära skäl om det finns risk att den misstänkte lider allvarligt men.

Enligt 26-28 §§ förundersökningskungörelsen (1947:948) är det åklagarens ansvar att ordna med lämplig övervakning. Då hävs också anhållandet. Övervakning förutsätter den misstänktes medverkan och kan anordnas bl a i dennes hem. Till detta får knytas villkor, som att den misstänkte vissa tider ska vara tillgänglig i hemmet eller på arbetsplatsen.

Högsta domstolen har gett prov på stor klarsynthet i denna fråga i ett rättsfall från 2008 där man framhöll att det i fråga om en ung person var lämpligare med placering på ett ungdomshem än med häktning. Både tingsrätten och hovrätten (hovrätten var dock skiljaktig, d v s inte enig) hade ansett att häktning var lämpligt för en 17-åring misstänkt för rån. Två hovrättsråd hade, med hänvisning till just alternativet övervakning i 24:4 RB, konstaterat att häktning ska ske endast om det är uppenbart att betryggande övervakning inte kan anordnas.

Det är ett ansvar som åklagarna lämpligen bör åläggas betydligt oftare än vad som nu sker. Det får absolut inte vara så att häktning sker för att ge åklagaren ”ett huvudbry mindre”.

Det är min absoluta övertygelse, och jag tror att jag har många försvararkollegor med mig i detta, liksom psykologisk expertis, att man vid tolkningen av hälsorekvisitet i 24:4 RB måste ta i beaktande just en historia av psykisk ohälsa.

Här, som i så många andra fall, finns skäl till en uppstramning för att vi ska kunna leva upp till de högst ställda, och humanistiska, kraven som finns i bl a rättegångsbalken. Det är inte rätt att vi ska ”glömma bort” att sådana krav finns. Även för den ”ekonomiskt” sinnade bör alternativet övervakning framstå som bättre än exempelvis häktning (som utan tvivel är dyrare än en betryggande övervakning på annan plats än i häkte, t ex i hemmet). För allvarligt talat, hur många tror vi ska fara utomlands? Vad ska de göra i utlandet, förresten? Och om det mot förmodan blir aktuellt, så finns det något som heter utlämningsavtal med andra länder.

Återigen måste man ge polisen mer förtroende. Man kan inte kräva att förundersökningen ska vara åklagarens (förundersökningsledarens) lekstuga och att den misstänkte slentrianmässigt ska placeras i karantän. Nog borde man kunna förvänta sig så mycket professionalitet från polisen och åklagarna att de faktiskt klarar av utredningsarbetet trots att den misstänkte inte slussas iväg till häktet så ofta som nu sker.

Ta tillvara på humanismen som finns i lagstiftningen!

Min uppfattning, och jag hoppas att du håller med mig, är att det är på tok för lätt att bli häktad i Sverige. Det är en utveckling som måste brytas förr eller senare. Den lätthet med vilken häktning (och häktning med restriktioner) beviljas av domstolarna på åklagarens begäran strider mot vad lagstiftaren har anfört t ex i 24 kap 1 § 3 st rättegångsbalken om att häktning får ske endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär.

Den här proportionalitetsprincipen respekteras inte i praktiken när domstolarna i nio av tio fall bifaller åklagarens begäran om häktning. Nio av tio – visst låter det lite som valresultatet när det är presidentval i en diktatur?

Det är i princip fråga om en slentrianmässig bedömning som enligt min mening visar att man inte lever upp till proportionalitetsprincipen. En annan bestämmelse som rimligen borde kunna dammas av är regeln i 23 kap 4 § rättegångsbalken om att förundersökning bör bedrivas så att ingen i onödan får vidkännas kostnad eller olägenhet.

Ska man anta att ”alla är skyldiga”?

Om vi utgår från oskuldspresumtionen ser vi att övervakning i många fall torde vara betydligt lämpligare än häktning. Man är i juridisk mening oskyldig så länge motsatsen inte är bevisad och en fällande dom har meddelats av domstol. Det är denna utgångspunkt man ska ha i ett rättssamhälle. Man är oskyldig till dess att åklagaren har övertygat domstolen om motsatsen.

Som oskyldig har man i ett rättssamhälle, bland annat, rätt att inte bli slentrianmässigt häktad, i synnerhet inte när det finns risk för att man kommer att fara illa. Som jurist har man ett ansvar för att se till att det inte händer.

tisdag 14 augusti 2012

Vem åtalar åklagarna då de begår fel i sin tjänsteutövning?

Den som väcker åtal utan att ha sannolika skäl till det döms enligt svensk rätt för obefogat åtal till böter eller fängelse i högst sex månader. Gäller detta i praktiken för våra åklagare?

De senaste två-tre åren har jag och en rad advokatkollegor jag diskuterat saken med upplevt att åtalen i vissa brottmål blivit oerhört svaga. Framför allt i mål av större omfattning där grövre kriminalitet påstås.

Jag var exempelvis försvarare i ett stort narkotikamål i Norrland nu under våren. Beträffande min klient var det ett mycket svagt åtal, byggt på rena spekulationer från åklagarens sida. Det fanns inga konkreta bevis om att det skulle ha förekommit narkotikahantering. Bara denna åtalspunkt har föranlett ungefär 2 miljoner kr i advokatkostnader. Till detta kommer miljonkostnader i skattepengar för domstolarna, åklagare, transporter av häktade med mera.

Hösten 2011 var jag försvarare i ett annat stort mål, gällande ”Jörnligan”. Åklagaren påstod att fattiga asylsökande gjort sig skyldiga till grov kriminalitet. Den kriminalitet min klient skulle ha gjort sig skyldig till hade enligt åklagaren ett straffvärde på flera års fängelse. I slutändan dömdes min klient till 1 500 kr i böter för snatteri.

Åklagaren var så fel ute att det i själva verket var målsägandena som borde ha varit åtalade för grov kriminalitet, däribland övergrepp i rättssak. Målet kostade samhället mångmiljonbelopp. Likväl var åklagaren under rättegången otrevlig och hånfull mot de tilltalade. Han satt rentav och skrattade åt dem.

Även polisen var kritisk till åklagaren. Min klient tillerkändes senare 60 000 kr i ersättning av JK för att han suttit olovligt frihetsberövad. ”Jörnligan”-målet är utan tvivel det mest pinsamma jag har sett i min karriär som brottmålsadvokat.

Trots att det ständigt dyker upp mål där åtalen bara är tunn fernissa känner jag inte till några fall i modern tid där en åklagare har blivit åtalad för obefogat åtal. De sitter således i en maktposition där de inte behöver riskera någonting med ett grundlöst åtal. I "Jörnligan"-målet borde åklagaren rimligen ha åtalats för obefogat åtal, men vems sak är det att åtala dem?

Polisen är ute ur bilden då ett åtal har väckts och domstolens roll är att pröva åtalet i sak, inte att pröva om åklagaren har överskridit sina befogenheter. Är det då realistiskt att tro att den tilltalade, från sin utsatta position, ska göra en rekonventionstalan mot åklagaren? Nej, snarare bör vi advokater bli tuffare med att anmäla till JO då vi ser att det är så här låg nivå på åtalen. Justitieombudsmännen bör i sin tur börja göra bruk av sin befogenhet att, som särskilda åklagare, väcka åtal mot offentliga funktionärer. Detta JO:s ”yttersta vapen” bör rimligen kunna utnyttjas mer i praktiken.

Det går knappast att tänka sig en allvarligare rättssäkerhetsfråga än försämrade åtal. När ett åtal på flera års straffvärde slutar med snatteri, och åtalspunkterna försvinner en efter en, då är det dags att sätta ned foten. Att åtalen blir sämre är en utveckling advokater och rättsvårdande myndigheter måste göra sitt yttersta för att vända.

onsdag 25 juli 2012

Barnombud i vårdnadsmål – så ser det ut i praktiken!

Advokatsamfundet och Barnombudsmannen är några av de tungt vägande instanser som har påtalat behovet av att våra domstolar bör ges möjlighet att utse ett särskilt biträde för barnet/barnen i vissa vårdnadsmål, i vart fall i särskilt konfliktfyllda sådana. Det är en uppfattning jag ansluter mig helhjärtat till. Som jag tidigare har påpekat
är det en klar brist i vårt rättssystem att denna möjlighet inte redan finns.

För den som värnar barnens rättigheter – det må vara i mobbningsmål, vårdnadstvister och andra typer av mål – är det väldigt intressant att ta del av erfarenheterna från de (många) rättssystem där domstolarna faktiskt redan har möjlighet att ge barnet/barnen en advokat eller annat juridiskt kunnigt biträde.

De rättsordningar jag talar om är först och främst olika delstater i USA, där advokater för barn i vårdnadsmål har funnits längst. På senare tid har även Nya Zeeland och Norge infört denna möjlighet i sina respektive rättsordningar.

Nu tänker jag passa på att ge en översiktlig introduktion till hur detta ser ut i praktiken.

Kanske kan en och annan kollega i rättsväsendet tycka att jag nedan presenterar fakta på ett godtyckligt sätt. (Vi jurister gillar ju i allmänhet inte att uttala oss om innehållet i utländsk rätt.) Mitt syfte är dock inte att göra en lång jämförande utredning (en sådan skulle ta flera år), utan endast ge inblickar i hur systemen med ”barnadvokater” i vårdnadsmål ter sig i verkligheten.

USA, Nya Zeeland och Norge: regleringen i korthet

När man talar om juridisk representation för barn i vårdnadsmål betecknas detta på olika sätt beroende på rättssystem. Man talar härvidlag om:

1. (Family law) Guardian ad litem och/eller Counsel for the child (delstater i USA),

2. Lawyer for the child (Nya Zeeland), samt

3. Advokat eller annen representant for barnet (Norge).


Dessa juridiska biträden kan i ett flertal delstater i USA, Norge och Nya Zeeland utses inte bara som i Sverige (såsom t ex i mål om omhändertagande av unga eller ensamkommande flyktingbarn) utan även i vårdnads-, boende- och/eller umgängesärenden.

Det amerikanska uttrycket ”guardian ad litem” betyder ungefär en ”förmyndare för tvistemålet”. Följande sammanställning är en översikt över regleringen om ”barnadvokater” i vårdnadsmål runtom i USA. Genomgången, som även tar upp en del historik, har några år på nacken, så man kan utgå från att en del ändringar i gällande rätt kan ha skett sedan dess i de olika delstaterna. Domstolspraxis, som har mycket stor tyngd i USA, är förstås av särskilt intresse, men det vore en omöjlig uppgift (det skulle som sagt kräva ett antal år) att här gå igenom exakt hur gällande rätt ser ut i ett så stort antal delstater.

I vilket fall som helst finns det i en majoritet av USA:s delstater möjlighet att utse en ”guardian ad litem” eller ”counsel for the child” i samband med vårdnads-, boende- och umgängesärenden. Eftersom varje delstat har sin egen rättsordning har varje delstat sina egna rekvisit för när ett ombud ska utses samt kring vilka uppgifter ombudet har. I Oregon måste exempelvis ett särskilt biträde för barnet utses om barnet begär det, medan domstolarna i Vermont är skyldiga att utse ett ombud för barnet om barnet själv är vittne i målet.

På Nya Zeeland regleras frågan om juridiskt biträde för barn i vårdnadsmål i artikel 162 i Family Proceedings Act:

Av detta lagrum framgår att rätten, i samband med att den prövar ett familjerättsligt mål (om den är övertygad om att det är nödvändigt eller önskvärt), kan utse en advokat eller annat juridiskt ombud för att hjälpa domstolen eller representera ett barn som är föremål för målet eller på annat sätt part i målet.

I Norge stadgas en möjlighet för rätten att se till att barnet får ett eget ombud i barneloven § 61 nr 5. Rätten kan enligt detta lagrum, då det finns särskilda skäl, utse en advokat eller annan representant för barnet för att ta tillvara barnets intresse i samband med rättegången. Bestämmelsen kan du läsa via följande länk.

Utbildningskrav m m

På amerikanskt håll finns ett obegränsat material för dig som vill läsa mer om vilken roll advokater för barn i vårdnadsmål kan ha. Advokatsamfunden och domstolarna i de olika delstaterna tillhandahåller ofta utförlig information. Via advokatsamfundet (State bar) i Wisconsin kan du t ex läsa om hur systemet med särskilda barnombud är utformat där. Och via följande länk kan du läsa mer om barnombudens uppgifter inom ramen för vårdnadsmål i New Hampshire.

De flesta delstater förefaller ha ställt upp utbildningskrav för barnombuden. Ett exempel är Ohio, vars högsta domstol (Supreme Court of Ohio) slagit fast att barnombud måste genomgå en introduktionskurs samt ett visst antal utbildningstimmar varje år.

Ett sådant krav har enligt min uppfattning klara fördelar, eftersom det är viktigt att advokater och andra jurister har kompetens särskilt på barnpsykologins område om vi i framtiden ska ha barn som klienter i vårdnadsmål. Som jag skrev i ett annat blogginlägg
innebär det ju inte precis att man är expertpsykolog bara för att man är jurist. Förutfattade meningar om barnpsykologi från domstolars och advokaters (och för den delen även socialsekreterares) sida kan, i kombination med avsaknaden av ett eget ombud som för barnets talan, göra fruktansvärt stor skada.

Här i landet vore det därför en välkommen uppgift för både domare och advokater att ta ansvar för att bli bättre på att förstå hur barn tänker och reagerar då mamma och pappa tvistar om dem. Sådan fortbildning borde gå hand i hand med att barnombud i vårdnadsmål införs i svensk rätt!

(Man måste här understryka inte bara barnpsykologisk kompetens utan även frågan om juridisk kompetens. Runtom i USA finns olika lösningar, och det är inte alltid som barnombudet måste vara juridiskt kompetent. Min bestämda uppfattning är dock att det för barnets skull alltid är önskvärt med ett juridiskt kompetent biträde. En advokat är helt enkelt bäst lämpad att stå upp för barnets rättigheter inför såväl domstolens egna jurister som föräldrarnas ombud, som i regel är advokater. Detta är i mina ögon ett starkt argument för att barnombudet bör vara advokat. Det minskar risken betydligt för att barnets ombud, och därmed barnet, blir överkört under processen.)

Norge: vad är vitsen med barnombud?

Av den norska barnelovens förarbeten framgår att lagstiftaren har ansett att domstolen ska kunna utse en advokat eller annan representant åt barnet i vårdnadsmål bl a i de fall där konflikten mellan föräldrarna är så ”sterk og altoppslukende” att den utgör en svår belastning för barnet.

Barnombudet kan i Norge även utses om anklagelser om sexuella övergrepp är ett dominerande tema i vårdnadsmålet, och andra omständigheter p g a detta inte blir utredda i tillräckligt hög grad. Ett barnombud ska även kunna sättas in av domstolen när föräldrarnas konflikt är svårartad och föräldrarnas ombud anses bidra till att förstärka konflikten. (Tanken tycks alltså vara att ett barnombud kan sättas in som motvikt mot de två andra advokaterna, som företräder mamman och pappan. Just denna tanke upplever jag dock som mindre lyckad, eftersom det faktiskt hör till domstolens förmåga till processledning att se till att föräldrarnas ombud uppför sig professionellt.)

Bestämmelsen om barnombud i vårdnadsmål i Norge är, enligt barnelovens förarbeten, en undantagsbestämmelse. Den norska lagstiftaren har ansett att bestämmelsens viktigaste användningsområde är att tillvarata barnets intressen.

Bestämmelsen anses vara aktuell i synnerhet i förhållande till äldre barn, som har behov av hjälp för att främja sina intressen. Detta eftersom barn inte har partsrättigheter i vårdnadsmål. Mot bakgrund av vad som anses vara ett barnombuds huvuduppgifter har man sammanfattningsvis ansett att det i regel är mest lämpligt att utse en advokat för att fylla denna funktion.

Nya Zeeland: grundläggande information

I en informationsbroschyr från de nyazeeländska domstolarna finns grundläggande information under den sympatiska rubriken ”Children have rights”. Här konstateras att när en vårdnadstvist inte har kunnat lösas genom familjerådgivning eller medling – och då det är troligt att det kommer att handläggas av domstol – så kommer domstolen i regel utse en advokat för barnet.

Barnadvokatens jobb är, enligt de nyazeeländska domstolarna, att träffa barnet för att ta reda på vad de anser om tvisten och hur den kan lösas, samt att representera barnet, barnets intressen och barnets bästa under tiden målet prövas. Barnets advokat är ”the child’s lawyer, and no-one else’s”.

Kort och koncis information, som ger intrycket av att man på Nya Zeeland verkligen gör allvarliga ansträngningar för att värna barnets rätt. Dessutom förefaller det vara klart att barnets ombud inte har till uppgift att t ex medla mellan föräldrarna, utan att vara ombud ”för barnet, och ingen annan”.

Connecticut: en föregångare!

Tillbaka till USA. Delstaten Connecticut verkar vara en föregångare på barnrättens område. 1981, i ett rättsfall från denna delstat, uttalade Supreme Court of Connecticut att då det är fråga om konfliktfyllda vårdnadsmål bör barnet ha en oberoende juridisk representant. Här kan man således verkligen tala om en modern syn på barnet som en egen individ, med egna rättigheter och intressen i vårdnadsmålet som är värda att ta på allvar och värna. Jag tycker att domstolens egna ord är väl värda att citera:

For the future, we suggest that, in the absence of strong countervailing considerations such as physical urgency or financial stringency, the better course is to appoint independent counsel whenever the issue of child custody is seriously contested.

Och nog kan man hålla med om att ett oberoende biträde för barnet är ”the better course”, d v s det bästa sättet att se till att målet utreds i tillräcklig omfattning och att barnet inte hamnar i skymundan.

Du som vill läsa mer om rättsfallet och om barnadvokater i Connecticut kan göra det via den här länken.

Virginia: ombudets uppgifter

Som avslutning på det här inlägget tänker jag dela med mig av delar av genomgången av barnombuds uppgifter som tillhandahålls av domstolarna i Virginia.

I domstolarnas handbok ”Performance standards for guardians ad litem for children” beskrivs regelverket. Till att börja med ska biträdet vara advokat med relevant utbildning på området. Domstolarna delar upp ombudets uppgifter i olika punkter (A-K), som återges nedan. Regelverket omfattar även motsvarigheten till svenska LVU-ärenden, men följande aspekter av biträdets uppdrag (som jag har valt ut) är särskilt aktuella när det gäller just vårdnadsmål.

På det stora hela är det alldeles utmärkta rekommendationer för hur ett ombud bör arbeta.

A. Träffa barnet personligen

Ombudets uppgift är, till att börja med, att skapa en relation till barnet (klienten). Detta möte bör ske på ett sådant sätt att ombudet kan iaktta barnet och ta reda på barnets önskningar, samt vilket behov som finns av ytterligare utredning och/eller interimistiska beslut från rätten.

Sådana möten bör äga rum innan den första inställelsen i domstol (motsvarande den muntliga förberedelsen), och inte i domstolens lokaler. Mötet bör ske t ex på ombudets kontor, hemma hos barnet eller i skolan, på behörigt avstånd från parterna (föräldrarna) så att barnet kan tala öppet om sin situation.

Det bör finnas tillräckligt med tid mellan intervjun/första mötet och det första framträdandet i rätten, så att ombudet till fullo hinner analysera den information som ombudet har samlat, vidta lämpliga åtgärder, samt formulera meningsfull argumentation och rekommendationer till rätten.

I ärenden som omfattar anklagelser om sexuella och/eller andra övergrepp bör ombudet förlita sig på intervjuer som utförts av rättsläkare eller annan kriminalteknisk expertis, snarare än att utföra en egen oberoende utredning och intervjua barnet om de påstådda övergreppen.

Barnen bör uppmuntras, på ett lämpligt sätt, att ge uttryck för sina farhågor och åsikter. Barnet bör emellertid aldrig känna sig tvingat att säga vem av föräldrarna barnet föredrar eller var det vill bo.

Då det gäller små barn innebär inte barnets ålder och bristande verbala förmåga att ombudet undgår sin skyldighet att träffa barnet. Vid möten med små barn, barn med begränsad språklig förmåga eller barn med funktionshinder måste ombudet i högre grad förlita sig på egna iakttagelser.

B. Utför en oberoende utredning för att säkerställa fakta i målet.

Ombudet ska gå igenom alla relevanta handlingar från rätten, socialtjänsten, läkare, skola och/eller psykiatrin. Ombudet ska intervjua parterna (föräldrarna) och andra med relevant kunskap om barnet.

Ombudet bör göra en oberoende bedömning av alla anklagelser om övergrepp eller vanvård eller fara för barnets säkerhet och hälsa. Detta omfattar (men är inte enbart begränsat till) fysiskt och psykiskt våld, sexuella övergrepp, bristande omsorg, ointresse för barnets skolgång, samt huruvida barnet får bevittna våld eller missbruk i hemmet. Denna bedömning ska ske oavsett om våld, vanvård eller faror påtalas av parterna (föräldrarna) eller inte.

C. Ge barnet rådgivning, på ett sätt som barnet förstår, om processens gång, barnets rättigheter samt barnombudets roll och ansvar.

Ombudet ska bl a se till att barnet vet hur man ska komma i kontakt med ombudet. Om barnet har påtagliga psykologiska besvär bör ombudet tillfråga t ex behandlande läkare om hur man ska framföra information till barnet på bästa sätt.

D. Delta (om det är lämpligt) i medling m m inför huvudförhandlingen.

Om det är lämpligt bör ombudet delta i alla sammanträden inför huvudförhandlingen, inklusive medling. Ombudet bör dessutom agera för att försöka lösa ärendet på ett så fredligt sätt som möjligt. När så krävs bör ombudet emellertid klargöra att ombudet inte har till uppgift att medla mellan föräldrarna.

Ombudets funktion vid sådana möten är att representera, och tala för, barnets bästa. Huvudregeln är att ombudet bör uppmuntra till överenskommelser mellan parterna. I undantagsfall (då ombudet med rätta anser att ett förslag till överenskommelse strider mot barnets bästa) bör ombudet först diskutera dessa farhågor med föräldrarna och deras ombud. Om detta likväl inte leder till någon åtgärd bör ombudet informera rätten om de fakta som talar för att den planerade överenskommelsen är olämplig för barnet och därmed inte bör stadfästas av rätten.

E. Säkerställ att barnet närvarar vid alla tillfällen där barnets närvaro är lämplig och/eller obligatorisk.

Ombudet bör tillfråga barnet, någon av föräldrarna, läkare eller andra relevanta personer för att avgöra om det är lämpligt att barnet hörs av rätten. Beslut från ombudet om att barnet inte bör höras bör fattas utifrån barnets ålder, mognad och önskningar, risken för trauma för barnet om det hörs m m.

F. Framträd i rätten för att till fullo, och med kraft, ta tillvara barnets intressen.

Barnombudet bör åberopa vittnen, ställa frågor till parternas (föräldrarnas) åberopade vittnen, samt åberopa egen bevisning då detta är nödvändigt. Ombudet ska inte passivt ansluta sig till endera partens (förälderns) ståndpunkt och argumentation. Ombudet ska uppträda som advokat i ordets fulla bemärkelse för att säkerställa en utgång som verkligen är i enlighet med barnets bästa.

G. Förbered barnet på att vittna, när det är nödvändigt och lämpligt, i enlighet med barnets bästa.

För vissa barn är det positivt och stärkande att få vittna. För andra kan det vara väldigt traumatiskt. Ombudet måste således bedöma för- och nackdelarna med att kalla barnet som vittne i det enskilda fallet. Ombudet ska tillfråga barnets eventuella läkare inom psykiatrin eller annan psykiatrisk expertis för att få hjälp med att bedöma om det kan förorsaka ett trauma för barnet att vittna. Givetvis spelar bevisläget i stort in i hur nödvändigt det är att barnet hörs.

H. Förse rätten med tillräcklig information (även särskilda rekommendationer om vilket beslut rätten bör fatta utifrån vad som framkommit genom intervjuer och oberoende utredning).

Ombudet bör uttala sig om (men inte binda upp sig kring) förslag som lämnats av t ex socialtjänst och medlare.

I. Kommunicera med samt upprätthåll en professionell kontakt så långt detta är möjligt med alla parter utan att ge avkall på det egna oberoendet.

J. Ge in lämpliga inlagor, yrkanden, överklaganden å barnets vägnar och se till att barnet har ett eget ombud även i prövning av målet i högre rätt.

K. Ge barnet rådgivning, på ett sätt som barnet förstår, om domstolens beslut och om vilka konsekvenser det får för barnet och andra personer i barnets liv.

Sammanfattning

Efter att ha gått igenom delar av regelverket om barnombud i Virginia måste vi nu runda av detta inlägg, som skulle kunna pågå i det oändliga (med tanke på att vi har ett stort antal rättssystem som vore intressanta att skriva mer om).

Avslutningsvis skulle jag vilja påstå att det finns en sak som är helt avgörande för en vettig bedömning av frågan om barnombud: barn vill komma till tals i ärenden som gäller dem. Det är viktigt att vi har det i bakhuvudet när vi diskuterar huruvida det är en vettig idé att göra som man har gjort i USA, Nya Zeeland och Norge.

Frågan, som jag ser det, är: tror vi att en sådan reform kommer att stärka barnens rättigheter? Eller tror vi av någon anledning att det skulle inskränka barnens rättigheter att de ges chansen att ha ett eget ombud? Beroende på hur vi ställer oss till den frågan kommer vi nog bli klarare över vad vi tycker om ett framtida införande av ombud för barn i vårdnadsmål.