Thomas Quick – något om advokatens roll

Det har varit en livlig debatt om advokatens roll i tidigare mål som avsett Quick och då närmare bestämt en debatt om hans tidigare försvarare advokat Claes Borgström. Jag har inte svaret på frågan om Claes Borgström i något avseende agerat fel. Jag har dock en uppfattning om försvararens roll som offentlig försvarare. Jag är själv ofta offentlig försvarare och det sedan många år tillbaka.

Quick hade tydligen erkänt alla brott för sin försvarare advokat Claes Borgström. Det egna erkännandet är inte sällan viktig bevisning i ett brottmål. Många gånger ingår det i advokatens roll att tro/lita på klientens erkännande. Det varierar dock från fall till fall och så måste det alltid vara.

När man företräder en person som är vid sina sinnes fulla bruk finns det sällan anledning att tro att klienten oskyldigt skulle ta på sig ansvaret för ett brott han eller hon inte begått. Låt säga att en ”normal” klient erkänner skattebrott. Ska jag då gå igenom kanske 17 pärmar med bokföring för att bedöma sanningshalten i erkännandet? Eller ska jag ägna all tid åt att hjälpa klienten att få en så mild påföljd som möjligt? I den situationen är det nog så att de flesta försvarare lägger sin energi på att se till att påföljden blir så mild som möjlig.

Om klienten erkänner snatteri/stöld? Ska jag höra med eventuella vittnen om det verkligen är sant? Eller ska jag lita på klientens erkännande? Många gånger väljer försvararen att lita på klientens erkännande. Arbetet handlar då om påföljdsfrågan och inte skuldfrågan. Det är sällan advokatens roll att agera åklagare/polis d v s söka bevisning för att brott verkligen är begånget när klienten redan erkänt brott.

I vissa fall måste dock advokaten ifrågasätta klientens eget erkännande. Det är i de fall där advokaten anser att det kan finnas skäl att ifrågasätta erkännandet. Jag kan nämna ett fall där jag varit tvungen att ifrågasätta klienters erkännande.

I ett fall företrädde jag ett barn, som dock var det vi kallar straffmyndig d v s han hade fyllt 15 år. När han hördes av polisen erkände han brott. När jag inför förhandlingen träffade pojken förstod jag att han erkänt endast för att han vid polisförhöret varit rädd. Rädd för polisen. Därför valde han att erkänna brott. Den handling pojken begått var dock inget brott och jag kontaktade därför åklagaren och sa att pojken vid förhandlingen skulle erkänna gärningen men förneka att gärningen var ett brott. Det som därefter hände var att polisen – utan min vetskap (aja baja) – åter kontaktade pojken och än en gång erkände min klient brott.

Vid förhandlingen förklarade jag att pojken förnekade brott, men när åklagaren ställde frågan direkt till pojken erkände han som vanligt brott. Pojken var mycket rädd vid förhandlingen. Han ville bara få den överstökad. Domen blev att pojken friades. Pojken hade inte begått något brott enligt domstolen. Det var rätt dömt av domstolen. Det insåg även åklagaren, som dock felaktigt hade väckt åtal. Men även åklagare kan begå fel. Juridiken kan vara mycket komplicerad.

Qucik målet handlar om trovärdigheten hos de åtalade som lider av psykisk sjukdom. Många som döms för brott lider av psykisk sjukdom. De som lider av en allvarlig psykisk störning döms ofta till vård. De som är psykiskt sjuka kan förstås vara lika tillförlitliga och pålitliga som de som är helt friska, men det finns ett men. En hel del av de som är psykiskt sjuka är personer vars erkännande eller förnekande samhället måste ifrågasätta. Det egna erkännandet hos dessa personer har ofta ett lågt bevisvärde och i vissa fall inget bevisvärde alls.

Jag har själv företrätt flera personer som varit svårt psykiskt sjuka. Personer som gärna – och ofta med glädje - erkänner allt polisen vill att de ska erkänna. Personer som exempelvis gärna skulle ta på sig Palme mordet, trots att de bevisligen fanns närmare 100 mil från Stockholm när Palmemordet begicks. Eller själva var små barn när Palmemordet begicks.

När klienten är svårt psykiskt sjuk är det således – enligt min mening – alltid befogat att granska alla bevisning i målet oerhört noga, även om klienten erkänt brottet i fråga.

Varför erkänner ibland svårt psykiskt sjuka personer brott de inte begått? Jag vet inte svaret på den frågan, men jag tror att vissa inte orkar säga emot. Det är helt enkelt lättare att erkänna.Då får klienten inte sällan beröm för sitt erkännande. Alla blir glada. Till och med klienten.Men advokaten måste – trots att alla andra är glada – nitiskt granska bevisningen i målet.

Om Quick hade varit en frisk klient anser jag att det sannolikt inte funnits skäl att kritisera advokat Claes Borgström. Ska advokat Claes Borgström granskas är det nog för att ta reda på om han i allt för stor omfattning satt tillit till en svårt sjuk klient. För ingen tror väl annat än att Quick hela tiden varit svårt psykiskt sjuk?

Det finns dock fall där man som försvarare inte tror på klientens erkännande, men ändå inte ifrågasätter erkännandet. Låt säga att en äldre man – som är helt vid sina sinnes fulla bruk - erkänner brott men att de fakta försvararen granskar talar för att klienten är oskyldig och att erkännandet ”endast” verkar syfta till att fria annan som kan vara skyldig till brottet, som exempelvid den äldre mannens dotter. Ska jag som försvarare peka på den bevisning som talar för att dottern är den skyldige och att klienten således är oskyldig? Eller ska jag låta klienten skydda den dotter han kanske älskar mer än allt annat på jorden? Det är i en sådan situation vissa försvarare väljer att tro på ett erkännande trots att det finns övertygande bevisning som talar för att erkännandet inte är sant.

Det finns således många svåra situationer för en försvarare. För alla försvarare gäller det dock – som framgår ovan - att vara extra vaksam när man företräder psykiskt sköra klienter, så som personer som lider av allvarliga psykiska störningar.

När någon dömts till vård för brott blir det då och då förhandling om den personen ska skrivas ut från den psykiatriska vården eller om vården skall fortgå. Vid förhandlingen företräds den som vårdas av ofta av advokat. Innan förhandlingen har advokaten i vart fall ett enskilt samtal med klienten. I ett vanligt mål berättar klienten sin version och advokaten förklarar den sedan juridiskt i samband med förhandlingen. I utskrivningsmål händer det inte sällan att klienten frågar vad jag som advokat anser. Ofta anser jag att det bästa för klienten är fortsatt vård.
Varför? Skulle jag själv bli allvarligt psykiskt sjuk hoppas jag för allt i världen att jag får adekvat vård och skulle jag bli så svårt sjuk att det föreligger risk att jag begår allvarliga brott
vill jag att min advokat ser till mitt bästa. Mitt bästa skulle i så fall vara vård och hjälp med att se till att jag inte begår brott.

När jag berättat min åsikt för klienten som vårdas håller han eller hon ofta med mig. Allt för ofta anser jag. Det jag anser är ju nödvändigtvis inte klientens egen åsikt. En gång sa jag dock till klienten att han tidigare alltid frågat mig vad jag tycker, men att jag denna gång först ville veta vad klienten själv tycker. Den frågan klarade klienten inte av att själv bestämma, trots lång betänketid. Klienten ville inte ha en egen åsikt. Han kanske inte ens hade någon egen åsikt?

Vid förhandlingen berättade jag för domaren och nämndemännen att klienten även denna gång gick med på fortsatt vård, men att jag var osäker på vad min klient egentligen hade för åsikt om fortsatt vård. Domaren – som för övrigt är en mycket bra och kompetent domare vid förvaltningsrätten i Umeå – ställde då frågan direkt till klienten om klienten motsatte sig fortsatt vård eller om han godtog fortsatt vård. Klientens svar blev det förväntade. Han frågade vad domaren tyckte. Domaren ville först inte svara på motfrågan, men efter viss eftertanke svarade domaren att fortsatt vård nog vore att föredra. Då log min klient, tackade för svaret och delade domarens uppfattning.

Tack för denna gång.

Rättshjälpen har för allmänheten allvarliga brister

Det finns olika former av rättshjälp. En del fungerar mycket bra. En del fungerar dåligt. Med dåligt menar jag dåligt för den som beviljats rättshjälp.

Rättshjälp är hjälp från Staten . Det handlar om hjälp till den enskilde vid olika rättsliga angelägenheter. För att få rättshjälp måste det ofta röra sig om ett mål (eller ärende) i domstol.

Rättshjälpen är ibland till för alla och ibland inte. Rättshjälpen är till exempel till för alla i brottsmål. Alla har i normalfallet rätt till en offentlig försvarare (advokat) vid åtal som kan föranleda fängelse. Det kan dock kosta en del för den åtalade, bland annat beroende på vilken inkomst den åtalade har. Det prövas från fall till fall. Hur den prövningen går till ska jag ta upp vid något annat tillfälle.

Alla föräldrar har rätt till offentligt biträde när Staten avser att ta barnen ifrån föräldrarna. Barnen har då också rätt till eget offentligt biträde. Staten står biträdets kostnader oavsett utgången i målet. De som utses till biträde är nästan alltid advokat (eller jurist som arbetar på en advokatbyrå).

Det finns fler exempel där rättshjälpen fungerar bra. Som exempelvis rätten till fri advokat för de som tvångsvårdas för psykiska problem på våra sjukhus. Advokatens uppgift då är att se till att tvångsvård bara används när det är nödvändigt. Frivillig vård är naturligtvis oftast att föredra. Ingen vård alls är sällan eller aldrig ett alternativ i mål som handlar om psykiatrisk vård.

Det som är problemet med rättshjälpen är i vanliga civila tvister. Civila tvister med rättshjälp avser endast tvister där den som beviljats rättshjälp är en civil person. I juridiken kallas en civil person för en fysisk person. Vid civila tvister ska dock privatpersoner i första hand söka rättsskydd via sin hemförsäkring. Rättsskydd finns i alla hemförsäkringar. I vissa tvister gäller dock inte hemförsäkringen och det är dessutom så att alla inte har en hemförsäkring.

I exempelvis arbetstvister gäller inte hemförsäkringen. Det finns också andra tvister där hemförsäkringen inte gäller, som exempelvis när man ännu inte haft försäkringen i ett års tid eller i vårdnadstvister som uppkommer när föräldrarna separerar.

I tvister där hemförsäkringen inte gäller kan man ofta få rättshjälp. I tvister där försäkringen skulle ha gällt om man hade haft en försäkring får man som huvudregel ingen rättshjälp. Man får så att säga skylla sig själv att man inte är försäkrad. Det finns dock många undantag från regeln att man får skylla sig själv. Många lever på små resurser och har inte råd med hemförsäkring. De får ändå rättshjälp. En del har inget att försäkra, så som många ungdomar och de får också rättshjälp. Vissa har blivit utan försäkring en kortare tid efter en separation. De brukar också beviljas rättshjälp. Det finns även flera andra undantag där rättshjälp kan beviljas.

Rättshjälp i civila tvister är dock alltid behovsprövat. Man får inte ha för stor inkomst eller för stor förmögenhet. Då beviljas inte rättshjälp. Den som beviljas rättshjälp måste även betala en del av sina advokatkostnader, men hur mycket beror på den egna inkomsten. Den egna avgiften kan bli från 0 % upp till 40 %. Även om avgiften blir 0 % måste den enskilde betala minst 1 458 kr (vilket således kan ses som lägsta möjliga avgift).

Vad är problemet? Problemet är att vid de flesta tvister får förlorande part betala motpartens rättegångskostnader. Motpartens rättegångskostnader täcks inte alls av rättshjälpen. Vid vårdnadstvister får vardera parten stå sina egna kostnader så i sådana tvister finns inte det problemet. Problemet ska jag nedan redogöra för genom att ta upp hur en arbetstvist kan se ut i praktiken.

En anställd har förlorat sin anställning på ett sätt den anställde uppfattat som ett avskedande.
Den anställde ska då vända sig till facket för att få hjälp. Det händer i praktiken att facket inte hjälper den anställde och det kan ha många förklaringar. Jag har fått uppfattningen att facket inte sällan tror på arbetsgivaren version av vad som hänt och således tvivlar på vad den anställde har att berätta. Advokatens roll är att tro på klientens version av vad som hänt, såvida den utsagan inte är helt osannolik. Då måste advokaten säga att versionen låter så osannolik att den inte går att driva i domstol. Att en version är osannolik behöver dock inte alltid betyda att den versionen är osann. Det osannolika kan vara sant och det sannolika kan vara osant. När facket inte ställer upp vänder sig en del som anser sig avskedade till advokat.

Det kan även vara så att den anställde inte är med i facket – det är fler och fler som inte går med i facket – och då vänder sig den som anser sig avskedad då och då direkt till en advokat.

När advokaten får den första kontakten med den som förlorat sin anställning är det ofta bråttom att agera. Arbetsrätten innehåller korta preskriptionstider som ofta måsta avbrytas genom att talan väcks i domstol.

När advokaten träffar den som anser sig avskedad är det ofta endast några dagar kvar innan ärendet preskriberas. Advokaten lyssnar på vad den som anser sig avskedad har att berätta och advokaten måste ofta omgående bedöma om stämningsansökan bör ges in eller inte. Det finns alldeles för sällan tid att fundera. Efter att ha lyssnat klart ger advokaten den nya klienten rådet att antingen gå till domstol eller inte. Om advokaten ger rådet att vända sig till domstol är det upp till klienten att bestämma sig, men många följer advokatens råd. Säger advokaten nej ska klienten antingen ge upp sitt ärende eller vända sig till annan advokat för ytterligare ett råd. När advokaten säger nej tror advokaten att han (eller hon) inte kan hjälpa klienten att vinna en tvist i domstol. Då ska advokaten alltid säga nej till att påbörja ett mål i domstol.

När klienten sagt ja till advokatens råd att inleda en process upprättar och inger advokaten stämningsansökan tillsammans med ansökan om rättshjälp. Klienten har förlorat sitt arbete och han eller hon har kanske ingen inkomst alls på grund av att den anställde inte ens har A-kassa. Många klienter klarar ändå ekonomin utan socialbidrag på grund av att anhöriga ställer upp ekonomiskt

Klienter utan inkomst och förmögenhet får 0 kr i rättshjälpsavgift och den enda egna kostnad klienten har att betala blir mellan ofta 1 458 kr, som är minsta obligatoriska avgift för att få rättshjälp. Högsta obligatorisk avgift är det dubbla d v s 2 916 kr.

Efter att stämningsansökan är ingiven inkommer arbetsgivaren med sitt svaromål. Det blir därefter inte sällan ganska omfattande skriftväxling i målet mellan parterna och när tingsrätten eller parterna anser att det är nog med skriftväxling kallar tingsrätten till muntlig förberedelse i målet. Vid den muntliga förberedelsen försöker domstolen alltid hjälpa parterna att komma överens. Kommer parterna överens är målet över. Då har parterna träffat en överenskommelse (förlikning) som kanske båda parterna är nöjda med eller i vart fall en förlikning ingen av parterna är missnöjd med. Förlikning är den vanligaste slutet på ett mål.

Kommer parterna inte överens vid den muntliga förberedelsen ger båda parterna kort tid senare in sina slutliga bevisuppgifter. Det ”enda” som därefter återstår i målet är den muntliga huvudförhandlingen.

Inför huvudförhandlingen vill klienten förstås veta hur målet kommer att sluta. Klienten vill gärna ha ett förhandsbesked från advokaten. Advokaten kan nästan aldrig veta hur målet kommer att sluta och advokaten får inte lova att klienten vinner målet. Advokaten bör dock redogöra för hur advokaten tror att domstolen kommer att döma. Det är viktigt att betona att det är fråga om en bedömning och inte ett förhandsbesked. Advokaten kan nämligen aldrig veta hur domstolen kommer att döma, bland annat för att ingen är felfri. Domstolen kan döma fel. Advokaten kan ha gjort en feldömning. Det som vidare kan gå fel är den muntliga bevisningen. Vittnen kan ofta med säkerhet minnas allt möjligt innan de ska höras som vittnen i målet . Vid huvudförhandlingen inser dock många vittnen vikten av att tala sanning och det innebär att bara berätta vad vittnets verkligen minns. Många vittnen blir då mycket osäkra. Sådant kan förändra hela målets utgång. Det är viktigt att veta att vittnen kan komma att säga något helt annat än vad man förväntar sig. Det är en del av advokatens arbete.

Många mål innehåller dessutom svåra rättsfrågor och jurister kan därför ha olika uppfattning om hur det ska dömas, utan att det är fråga om felbedömningar. I ett mål jag hade i Högsta Domstolen ifjol slutade målet 3-2 till nackdel för klienten. Det avsåg en svår rättsfråga om skattetillägg. Staten vann således med 3-2 i domarröster. Det målet ligger nu i Europa-domstolen och kommer att prövas 2012. Hur det kommer att sluta? Jag vet inte. Jag tror
på framgång, men är väl medveten om att det handlar om en oerhört svår rättsfråga. Inte bara för mig, utan tydligen även för vår Högsta Domstol.

Innan förhandlingen kan advokaten vara ganska säker på målets utgång, men sällan vara helt säker och aldrig så säker att advokaten kan lämna löften om målets utgång. Det skulle bland annat vara ett löfte om att våra domstolar är felfria eller att advokaten är felfri. Som jag nämnt är ingen felfri.

Advokaten har - redan innan stämningsansökan gavs in - berättat för klienten att förlorande part får stå motpartens samtliga rättegångskostnader. Det brukar oroa klienten först när huvudförhandlingen närmar sig i tid. Klienten vill inför huvudförhandlingen gärna veta hur mycket motparten kommer att yrka i rättegångskostnader. Det vet inte klientens egen advokat. Klientens egen advokat vet endast hur många timmar han (eller hon) lagt ned på målet och hur många timmar det egna arbetet ungefär kommer att röra sig om sammanlagt.

Klienten får veta hur mycket tid den egna advokaten lagt ned på ärendet och den egna advokaten kan uppskatta att motpartens rättegångskostnader kommer att ligga på exempelvis cirka 40 arbetstimmar, men advokaten måste berätta att det är en uppskattning, som kan vara fel. Det den egna advokaten sällan vet är vad motpartens (arbetsgivarens) advokat tar per timme. Det kan vara en timkostnad mellan ca 1 200 kr per timme upp till närmare 4 000 kr per timme (exklusive moms). Momsen är dock ingen rättegångskostnad för arbetsgivaren på grund av att arbetsgivaren får lyfta momsen på den egna advokatens arvode.

Ju närmare förhandlingen kommer i tid desto större oro känner ofta klienten för att förlora. Många klienter väljer i det läget en mager förlikning för att slippa ta risken att förlora och behöva stå motpartens rättegångskostnader. Motparten (arbetsgivaren) har ofta råd att förlora tvisten. För arbetstagaren kan en förlust vara samma sak som en livslång rättegångsskuld att betala.

Den svaga parten (arbetstagaren) har således inte råd och därför inte heller mod att få sin sak prövad mot den starka parten (arbetsgivaren). Som advokat är det lätt att förstå att den svagare parten inte vill riskera en livslång skuld. Inte ens om den egna advokaten tror på målet till 100 %. Det är alltid klienten som måste välja mellan chans och risk. Det valet kan klienten inte överlåta till sin advokat. Chansen att vinna måste vägas mot risken att förlora.

Rättshjälpen ger således inte de svaga i samhället möjligheten att få sin sak prövad mot de starka i samhället, annat än emot att de svaga personerna i samhället tar stora ekonomiska risker. Vid förlust har den svaga personen en stor rättegångsskuld att betala. En skuld den svaga personen sällan kan betala. Jag vill göra en liknelse vid sjukvården. Om operationen lyckas skulle patienten slippa betala operationen, men om operationen misslyckas får patienten stå kostnaderna för operationen. Så ser rättshjälpen ut idag.

Det är en stor brist i rättshjälpen att de svaga i samhället inte har möjlighet att få sin sak prövad. Den bristen kan bara ändras genom ändring av vår lagstiftning och då närmare bestämt ändring av reglerna om rättshjälp.

Det är dock få som talar för de svaga när det handlar om rättshjälpen och om några grupper i samhället borde tala för de svaga avseende den frågan är det advokatkåren och domarkåren. Det är vi som måste vara förespråkare för de svaga angående den frågan på samma sätt som det är upp till framförallt föräldrar och lärare att tala för barnen i samhället när det handlar om bättre villkor för barnen i våra skolor.

De svaga kan inte föra sin egen tala bland annat för att de inte inser problemet jag tagit upp innan de själva är i en tvist. Dessutom har de svaga i samhället ofta fullt upp med andra vardagliga problem, så som att få in pengar till hyran och mat.

Domarkåren och advokatkåren har dock ofta fullt upp med annat än att vara förespråkare för de svaga i samhället. De svaga i samhället glöms bort, men som du vet är det så det ser ut i samhället även i helt andra sammanhang än rättshjälp. Jag påminns ofta om de svaga inom rättshjälpen genom mitt arbete. Annars hade jag inte skrivit om den frågan.

På tal om svag läste jag i veckan att en avdelning på lasarettet i Skellefteå ska läggas ned. När man läste artikeln fick man uppfattningen att de som främst skulle drabbas var personalen på avdelningen som skulle läggas ned. För det var personalen som fick komma till tals. De som drabbas hårdast är dock de som behöver vård. Neddragningar inom sjukvården missgynnar de som blir sjuka och går man från att vara frisk till att vara sjuk går man från en stark grupp till en svag grupp. Så alla kan vi en dag tillhöra en svag grupp. Tro mig.

Jag följer dagens debatt om idrottsarenor och kommunernas kostnader för dessa arenor. Jag har full förståelse för alla som anser att pengarna i stället borde användas till sjukvård, skola och åldervård och varför inte i viss mån även bättre rättshjälp till de svaga i samhället.

Den så kallade kopplerihärvan eller hur en persons liv kan raseras av media

Jag har företrätt en man i sin bästa ålder - d v s ungefär min egen ålder (kring 50 år) - som denna sommar blev gripen, anhållen och häktad för grov misshandel, grova våldtäkter, koppleri och olaga frihetsberövande. Olaga frihetsberövande är det vi vanligen kallar för kidnappning. Allvarliga brott. Eller hur?

Mannen jag företrädde satt frihetsberövad tretton dygn.

Tretton dygn kanske låter lite, men för den som inte är van att sitta inlåst i en liten cell är tretton dygn lång tid. Särskilt som den kontakt mannen fick ha med någon utanför häktet endast var kontakten med sin försvarare d v s undertecknad, förutom sista kvällen på häktet då restriktionerna släpptes. Klienten hade således fulla restriktioner. Det betyder förbud att se på tv, läsa tidningar o s v samt förbud att ha kontakt med någon annan än personalen på häktet och sin egen försvarare.

Som försvarare får försvararen när det föreligger fulla restriktioner inte föra information vidare till utomstående. Jag får exempelvis inte prata om klienten med klientens anhöriga. Det beror på att när en klient har fulla restriktioner ska försvararen inte föra något vidare till utomstående eftersom ett visst ord eller vissa ord kan betyda annat än sin språkliga innebörd. Det som sägs kan således vara kodat. Om försvararen ska föra något vidare till exempelvis klientens fru eller sambo behöver försvararen tillåtelse från åklagaren.

Efter tretton dygn visste åklagaren om att det inte fanns någon bevisning som talade för att min klient begått något brott överhuvudtaget. Åklagaren hävde därför häktningen och min klient blev åter en fri man ”på papperet.”

Friheten för klienten infann sig kring midsommar, men förundersökningen mot min klient lades ner först efter den sköna sommar vi haft, i vart fall i norra Sverige.

Det svåraste för klienten var emellertid inte frihetsberövandet. Klienten visste att han var oskyldig och han insåg därför att frihetsberövandet efter viss tid därför skulle komma att hävas. Det var ”bara” en tidfråga.

När friheten infann sig berättade klientens arbetsgivare att han inte var välkommen tillbaka till arbetet så länge förundersökningen pågick.

Själv hade jag insyn i den utredning som fanns mot min klient och jag sa redan från början att om det var den enda utredning som fanns så var klienten oskyldig. Jag trodde emellertid att det måste finnas även annan utredning mot klienten. Något som åklagaren hade i rockärmen. Det visade sig att det inte fanns någon annan utredning. Det fanns helt enkelt ingen bevisning alls om brott begångna av min klient.

När förundersökningen lades ner i slutet av september i år trodde klienten först att allt skulle återgå till det normala.

Min klient i just detta ärende är inte den första och långt ifrån den sista som suttit häktad oskyldig. De som suttit oskyldigt häktade drabbas dock ofta i efterhand om de gått att identifiera via media. De som drabbas är också anhöriga till de som är oskyldiga.

Klienten får nu åter jobba, men han utsätts för mobbning. De som retar honom kanske inte vill vara elaka, men den som blir mobbad uppfattar aldrig det roliga med det mobbarna anser vara ”snälla” och ”roliga” skämt. När en och samma person utsätts för snälla och roliga skämt mer än enstaka gånger är det mobbning och ingenting annat.

Klienten har nu behövt söka läkarvård. Han mår psykiskt dåligt och han har mycket svårt att sova. Så svårt att sömntabletter är den enda lösningen. En del i samma situation väljer alkohol i stället för att söka läkarhjälp. För den som inte visste om det så är det så att alkohol många gånger dämpar ångest. Alkohol är dock en hälsovådlig lösning. I vart fall på lång sikt.

Många klienten tidigare uppfattat som vänner eller i vart fall bekanta hälsar inte längre. De ser på klienten som om han vore gjord av luft. Klienten har dock kvar en del vänner och hans sambo har hela tiden varit ett mycket starkt stöd.

Hur klienten blev behandlad i början och i slutet av frihetsberövandet är en historia i sig.

Klienten var på en fiskeresa med några vänner när polisen slog till i gryningen – kl 06.00 - och grep klienten. Klienten undrade förstås varför han blev gripen. Svaret? ”Det vet du mycket väl”. Eftersom klienten ”mycket väl” skulle veta varför han blev gripen försökte klienten tänka ut vad ”mycket väl” kunde vara för något. Klientens fantasi räckte inte till för brott som grov misshandel, grova våldtäkter, kidnappning och koppleri. Klienten hade dock varit på en utlandsresa och då slog det honom att en del som varit utomlands har fått med sig narkotika i sin resväska via någon som smugglar in narkotika via oskyldiga turister. Ni såg som tv-serien Bangkok Hilton vet vad jag skriver om. Det finns nog en och annan som även i Sverige sitter inne oskyldigt för smuggling av narkotika. Det är jag förresten säker på.

På vägen till Skellefteå polisstation undrade således klienten om han eller möjligen hans sambo blivit ofrivilliga knarkkurirer. Kunde det vara så hemskt, tänkte klienten.

Färden till Skellefteå polisstation gick med en fart som var allt annat än laglig. Farter som ibland tangerade 200 km per timme. Resan i sig var en vansinnesfärd. Klienten var rädd att en allvarlig olycka skulle kunna ske på grund av den höga farten.

På polisstationen fick klienten veta att det inte handlade om narkotika i någon resväska, utan ”betydligt allvarligare saker”. Som grova våldtäkter m.m. Klienten förstod inte alls vad han hörde. Han visste att allt var osant, men att bevisa det sittande gripen på en polisstation är inte det enklaste.

Klienten serverades mat på polisstationen, men klarade inte av att äta. Klienten var i ett chocktillstånd. Polisen frågade om maten inte smakade. Den smakar bra, sa klienten, men jag saknar aptit. Ja, men det har du nog förtjänat. Att ha dålig aptit alltså, svarade polisen.

Det blev en natt i en cell på polisstationen i Skellefteå. Därefter gick färden via Umeå tingsrätt till häktet i Umeå. De dygn klienten satt häktad hände ingenting, förutom att klienten sista kvällen på häktet fick in en TV i cellen och ringa några privata samtal. TV:n och de privata samtalen var för den som är i branschen ett tydligt tecken på att häktningen skulle komma att hävas. Så som fallet blev i praktiken.

Klienten är tack vare medias genomslagskraft i dag en märkt man. I mångas ögon är han skyldig. Jag som har insyn i fallet vet att han är oskyldig. Klienten kommer att få ekonomisk upprättelse genom skadestånd från staten via JK, men pengar kommer aldrig kunna ge den rätt till upprättelse klienten förtjänar. Klienten kommer att få leva med ett rykte om att vara
en våldtäktsman, som går fri på våra gator. Ett rykte som är svårt att leva med.

Media har sina förtjänster, men media medverkar också till att förstöra många oskyldiga människors liv. Så var det inte lika ofta förr. Då orkade media vänta på en fällande dom. Det stämmer att tiderna ändrats, men inte bara till det bättre.

Det finns också privata bloggar där min klient hängs ut såsom varande skyldig. I de privata bloggarnas värld behövs bara ett rykte för att fälla någon för vilket brott som helst. Vi kommer se mer och mer av detta i den framtid som kommer. Tro mig.

Du som läser detta kanske tror att du aldrig kommer att drabbas av att oskyldigt bli uthängd.
Till dig vill jag säga följande.

Du som känner dig säker, passa på och njut.
För snart kan tiden vara inne då även du hängs ut.

Om du hängs ut kommer du behandlas som ett farligt djur.
För farliga djur ska väl låsas in bakom galler i bur?

I buren kommer du efter ett tag känna dig som en varg,
släktet av snart utrotad art, som vill jaga i motvind och fart.

Liksom vargen kommer du att längta efter att få träffa din flock,
inte för att begå brott,
utan för att du liksom vargen behöver vara med din egen art,
annars dör ni båda i en långsam fart.

Vargen är ett obotligt djur,
som i likhet med människan otrivs i bur

Skillnaden mellan vargen och du är att när vargen släpps,
kommer hans egna fränder att bjuda på välkomstfest.
När du släpps blir det nog ingen fest,
då är livet är pest.

Du som i dag är säker, passa verkligen på och njut,
för snart kan din ljusa tid vara slut.
Du kan nämligen i morgon vara rubriken,
som säljer dig till den okritiskt läsande publiken.

Åklagarens roll
Det som förstör för den oskyldigt häktade är ofta åklagarens uttalande när förundersökningen läggs ner. Om åklagaren sa att den som varit misstänkt för brott är oskyldig skulle den personen ofta slippa ett stort lidande i efterhand. I stället väljer många åklagare att säga att åtalet läggs ner på grund av att brott inte går att styrka fastän åklagaren vet att det inte föreligger brott. Det skadar många oskyldiga eftersom allmänheten gärna lyssnar på vad åklagaren har att säga om den som inte kommer att åtalas.

I just detta fall är jag helt övertygad om att åklagaren vet om att min klient är oskyldig.

Slutord (denna gång)
För övrigt anser jag att obotliga djur måste få vara obotliga djur och att människor måste få vara människor. Människor kan begå handlingar som andra människor anser vara fel, men så länge det inte är fråga om brott måste vi få vara olika. Annars finns inte den acceptans som krävs i ett samhälle där alla bör vara välkomna, oavsett hudfärg, kön, religion, sexuell läggning, ålder m.m.

Vi bör inte gå mot ett samhälle där vi inte accepterar olikheter. För att så inte ska ske måste inte bara media ta sitt ansvar, men media har ett stort ansvar, som de inte alltid förvaltar rätt.
Tro mig.

I politiken går vi dock mot ett hårdare samhälle där olikheter är fel. Det är inte bara Sverige Demokraterna som står för den utvecklingen.

På tal om fördomar såg jag nyligen ett program där barn kring fem år fick svara på om det tycket bäst om svensk mat eller utländsk mat: Alla föredrog självklart svensk mat före utländsk mat.

Nästa fråga var vilken svensk mat just dessa barn föredrog. Minns jag rätt var rangordningen följande.

1.
Pizza

2.
Hamburgare med pommes frites

3.
Spagetti och köttfärssås

4.
Kebab

Visst har vi ett fantastiskt utbud av svensk mat? Vad har egentligen utlänningarna bidragit med i matväg? Personligen är jag mycket förtjust i den goda svenska kebaben.



Jörgen Frisk

Pingad på intressant

Hur kan advokater försvara våldtäktsmän och andra våldsverkare?

En fråga man alltid får av allmänheten på fester och andra gånger man träffar nytt folk och då de förstår att man är advokat, det är: ”Hur kan du företräda en våldtäktsman, eller en våldsverkare, eller en man som slår sin hustru, eller en man som våldtar sina barn? Är det inte svårt?”

Nej, det är inte svårt.

Jag försvarar inte brottet. Jag försvarar personen som påstås ha begått brottet.

Brottet är för mig – och givetvis för mina kollegor som också åtar sig försvararuppdrag – lika avskyvärt som för alla andra. Men det handlar inte om våra privata känslor. Min roll, försvararens roll, är att utföra ett uppdrag som jag har fått av samhället. Försvararens roll, om klienten påstår sig vara oskyldig, är att ”vända på stenar” och lyfta fram den bevisning för domstolen som visar att det råder tvivel om att den tilltalade har gjort sig skyldig till brott.

Åklagarens roll är att att lägga till bevisning som styrker åtalet, liksom – detta i enlighet med objektivitetsprincipen – att även lägga fram sådant som är till den tilltalades fördel.

Om en person erkänner att han eller hon är skyldig är min roll en annan, nämligen att se till att han eller hon får rätt påföljd. Det händer faktiskt ofta att en tilltalad person erkänner. Rattfyllor är oftast erkända eftersom du har blåst i en kontroll och du har sett att du verkligen var onykter då du körde den där bilen. Då kommer i stället frågan upp om den här personen verkligen skall sitta i fängelse. Behöver han eller hon inte vård?

En försvarare skall som sagt vända på stenar – på alla stenar som finns. Och ta fram den bevisning som finns för att visa domstolen: här finns det tvivel. Det handlar egentligen bara om att uppmärksamma domstolen om detta, ställa rätt frågor och få fram saker. Försvararen hjälper på så sätt domstolen att göra sitt jobb.

En följdfråga jag ofta får när jag har blivit tillfrågad enligt ovan är: ”Vad gör du då om någon erkänner för dig att han har gjort det, men säger att han tänker neka till brott inför domstolen?” Denna tredje kategori är mycket ovanlig. Men jag har varit med om detta vid några tillfällen.

Denna fråga är värd ett mer utförligt svar. Jag återkommer till det.

Hur små fiskar blir till valar i våra domstolar

Vi borde alla oroa oss över att det finns så mycket narkotika i samhället. Det är ett stort problem. Många fina unga människors liv förstörs av att de kommer in i ett missbruk.
Även anhöriga och vänner drabbas ofta hårt. Mina tankar går ofta till alla anhöriga jag träffar i arbetet.

Från början är de flesta ”bara” missbrukare, men för att finansiera sitt eget missbruk börjar de begå brott. Brottet är ofta att de själva i liten skala börjar sälja narkotika.

Jag har försvarat många av dessa unga människor. Jag vill inte att de hamnar i fängelse. Jag vill att de i stället döms till skyddstillsyn i kombination med vård. En påföljd som går att kombinera med ett kortare straff (fängelse i högst 3 månader) vilket kan vara acceptabelt.

Det blir inte alltid som jag vill. Jag anser att det beror på att polis/åklagare inte alltid klarar av att utreda sanningen i mål där det finns flera tilltalade (tilltalad är ett finare ord för åtalad) och att domstolarna låter det gå ut över de tilltalade.

I narkotikans värld finns det i toppen ett fåtal valar. Valarna är de som tjänar miljoner på att sälja knark till våra ungdomar. Valarna är de ”riktiga” skurkarna. De som aldrig brukar åka fast.

Längst ner finns små fiskar i form av missbrukarna. Något större fiskar är de missbrukare som också säljer narkotika för att finansiera sitt eget missbruk.

Mellan valarna och de små fiskarna finns det förstås mellanstora fiskar.

Gissa vilka jag brukar försvara? Rätt gissat. Jag brukar försvara små fiskar eller något större fiskar än de minsta fiskarna. Valar har jag nog aldrig träffat på. De små fiskarna och de något större fiskarna borde samhället stötta. Inte jaga och sätta i fängelse som om de vore valar eller betydligt större fiskar än de mindre fiskarna i narkotikans värld.

I praktiken händer ofta följande i våra domstolar.

En mindre fisk åtalas. Den fisken har umgåtts med ett stim mindre fiskar i en lokal när polisen slår till. Polisen tar hand om alla småfiskar och finner en större mängd narkotika. Mängden narkotika per person är dock inte anmärkningsvärd stor.

Alla små fiskar åtalas som medgärningsmän och utan någon närmare bevisning anses alla ha lika skuld till den större mängd narkotika som fanns i lokalen. Alla döms till långa fängelsestraff. Ingen får vård i stället fängelse.

I pressen framstår det som ett flera valar åkt fast. Som om småfiskarna var stora narkotika-langare. Det är dock domstolen som förvandlat den lilla fisken till en val eller i vart fall en betydligt större fisk än vad det egentligen är fråga om.

I våra fängelser sitter många småfiskar inne på långa fängelsestraff.

Varför har det blivit så att småfiskarna får långa straff? Jag tror inte att domstolarna kan se människan bakom brottet. De klarar inte av att skilja en småfisk från en val. För säkerhets skull ser de därför alla fiskar som valar. Det strider dock mot den rättssäkerhet som borde gälla i en rättsstat som Sverige

Småfiskarnas hopp är att vi advokater kan ta tillvara deras rätt, men det är inte lätt. Jag tycker ofta att jag lyckats visa för rätten att åklagaren bara fångat en liten fisk, men inte sällan ser rätten på den frågan med helt andra ögon.

Min förhoppning är dock att väcka debatt kring denna fråga. Jag tror nämligen inte att allmänheten anser att småfiskarna skall sättas i fängelse. De anser nog som jag nämligen att vård och stöd från samhället är det rätta vägen. Den rätta vägen kan bara vara att hjälpa unga människor att komma ur sitt missbruk. Inte att sätta dem i fängelse en längre tid.

Kriminalvården är dock i många avseenden bra, men det är en helt annan fråga, som jag avser att återkomma till senare.

Jag får ofta frågor från vänner och bekanta eller personer jag bara träffar vid exempelvis en middag med ytligt bekanta hur jag kan försvara narkotikalangare. Ett brott många föraktar i vårt samhälle. Jag förklarar alltid att jag inte försvarar brottet. Jag försvarar oftast ”bara” en svag människa som behöver samhällets stöd för att komma ur sitt missbruk. Jag förklarar också att de inte skall tro att det är topparna i narkotikans värld som blir dömda i våra domstolar. Det är för det mesta bara småfiskar som fångats i ett stort stim av småfiskar.


Jörgen Frisk