onsdag 16 maj 2012

Barnombud i vårdnadsmål – Det är något jag skulle gilla!

Varje år berörs omkring 50 000 barn i Sverige av föräldrars separation. Ungefär 7 000 av dessa barn blir föremål för tvist mellan föräldrarna. Av dessa far ett antal barn varje år mycket illa på grund av konflikterna mellan föräldrarna. Nyligen slog Annika Nilsson och Lena Hallberg, två ledamöter i Rädda Barnen, larm om detta faktum. De skriver:

I vår kartläggning av barn som far illa i Tyresö kommun har vi funnit att ca 10 % av alla anmälningar till socialtjänsten rör barn som far illa i vårdnadstvister. Deras situation är ytterst utsatt då de står mitt i en psykologisk krigszon. Socialtjänsten har stora svårigheter att hjälpa barnen då tvisterna ofta förs både på en juridisk och på en personlig nivå. Barnen står mitt i detta krig mellan föräldrarna utan att få hjälp. Rädda Barnen i Tyresö anser att en av de viktigaste åtgärderna för att stötta dessa barn vore att bistå dem med ett eget ombud.

Ett flertal instanser i och utanför rättsväsendet har på senare tid visat sig vara positiva till särskilda ombud för barn i vissa vårdnadsmål. Men inlägget i debatten från de två Rädda Barnen-ledamöterna fångar verkligen det viktigaste med hela frågan. Att en del barn till föräldrar som tvistar om vårdnad, boende och umgänge verkligen behöver någon som kan skydda dem och hjälpa dem att utöva sina rättigheter. Du som vill läsa hela motionen kan läsa den här.

Den nuvarande rättsliga regleringen och lagförslagen om barnombud

Enligt föräldrabalken 6 kap. 2 a § ska barnets bästa vara avgörande för alla beslut om vårdnad, boende och umgänge. Samma lagrum, som infördes genom vårdnadsreformen 2006, slår också fast barnets rätt att komma till tals i mål där sådana beslut fattas. Hänsyn ska tas till barnets vilja med beaktande av barnets ålder och mognad.

Om det finns särskilda skäl för det, och inte är skadligt för barnet, får barnet höras inför rätta, men i första hand är det socialnämnden som ansvarar för att ta reda på barnets inställning.

Häromveckan, den 1 maj 2012, infördes en ny paragraf, 6 kap. 13 a §, i föräldrabalken. Det nya lagrummet slår i huvudsak fast att vård får ges till barn till separerade föräldrar som har gemensam vårdnad, även om bara en förälder samtycker. Socialnämnden får härigenom en sorts vetorätt och kan alltså gå emot den ena föräldern om man bedömer att barnet behöver vård, behandling eller utredning från t ex barn- och ungdomspsykiatrin.

Mitt intryck är att det är en bra reform, eftersom det gör att barnets vårdbehov står i centrum. Oenighet i denna fråga är ibland en tändande gnista och inte sällan ett viktigt inslag i vårdnadstvister. Vi får se vad det kommer att få för resultat i praktiken att myndigheterna nu kan börja gå över huvudet på en vårdnadshavare som motsätter sig vårdåtgärder för ett barn.

Det jag här tänker ägna mig åt är dock en fråga som togs upp i propositionen som ligger till grund för lagändringen, men som inte genomfördes, nämligen frågan om just juridiskt biträde för barn i vårdnadsmål. Frågan avhandlas på sid 21-23 i propositionen, som du kan ta del av här.

Den här frågan är högintressant inte bara för Rädda Barnen utan för oss som är verksamma som ombud i vårdnadsmål och som därmed ständigt arbetar med barn i svåra situationer. I propositionen diskuteras frågan om juridiskt biträde för barnet i särskilt konfliktfyllda mål om vårdnad, boende och umgänge.

Min och många advokatkollegors bedömning är att en sådan reform vore välkommen för kvaliteten på vårdnadsmålen i allmänhet och för barnens bästa i synnerhet. De flesta tillfrågade instanserna – däribland Socialstyrelsen, Barnombudsmannen, Advokatsamfundet och BRIS – som regeringen har tillfrågat om saken har antingen tillstyrkt eller saknat invändningar mot att ett juridiskt biträde ska kunna förordnas för barnet i vissa mål. Dock finns det olika meningar om vilka uppgifter ett sådant biträde bör ha och när ett sådant biträde bör förordnas.

Några remissinstanser anser att biträdet ska kunna medla mellan föräldrarna, medan andra remissinstanser är av uppfattningen att biträdet inte ska göra det utan enbart företräda barnets intressen och bevaka barnets rätt. Jag är själv av den sistnämnda uppfattningen. Biträdet bör ha sitt fokus på barnet, inte på att medla mellan föräldrarna och därmed riskera att hamna i lönlösa konflikter med föräldrarnas ombud som redan har ett sådant ansvar.

Tyvärr delade regeringen inte den uppfattning som de flesta tillfrågade instanserna gav uttryck för. Regeringen anslöt sig i stället till JO:s uppfattning att frågan bör utredas ytterligare.

Jag kommer att diskutera JO:s kritik av lagförslaget i ett annat blogginlägg vid ett senare tillfälle. Först vill jag dela med mig av mina erfarenheter från ”juridikens verkstadsgolv” och diskutera frågan om det verkligen behövs mer utredningsarbete i den här frågan.

Barnombudets roll och uppgifter


Frågan har i själva verket stötts och blötts ganska länge vid det här laget. För tio år sedan kom en departementspromemoria (Ds 2002:13) som föreslog att allmän domstol ska få förordna ett juridiskt biträde för barnet i särskilt konfliktfyllda mål om vårdnad, boende och umgänge.

Enligt promemorian skulle en av biträdets viktigaste uppgifter vara att försöka få föräldrarna att nå en samförståndslösning. Detta är dock enligt min mening en felaktig inställning. Det innebär att man ger barnets ombud ett dubbelt uppdrag som i hög grad skulle få en ”kaka på kaka”-effekt och inkräkta alltför mycket på föräldraombudens roll. Processen skulle bli rörig om ytterligare en aktör fick en sådan huvuduppgift.

Som regeringen påpekar i sin motivering till varför barnombud för närvarande inte bör införas infördes genom vårdnadsreformen 2006 en möjlighet för domstolen att utse en medlare för att försöka få föräldrarna att komma överens. Tanken med detta är förstås att man vill korta ned vårdnadsmålen och försöka få fram en överenskommelse som domstolen kan godta och stadfästa. Däremot är jag och flera av mina kollegor skeptiska till hur mycket medlarna egentligen har bidragit med sedan denna möjlighet infördes.

Det man främst borde göra är att utvärdera och överväga nyttan med medlingen de senaste sex åren, och om den har bidragit till att lösa fler vårdnadsmål på ett bra sätt, d v s på ett sätt som är bra för barnen. Min uppfattning och erfarenhet är tyvärr att medlingen i de svåraste målen, de där barnen far som mest illa, bara blir ytterligare en ”arena” där föräldrar kan utkämpa sina strider.

Regeringen konstaterar med rätta att eftersom medlingsinstitutet infördes 2006 är det tveksamt om ett biträde för barnet också bör ha uppgiften att försöka nå en samförståndslösning.

Sedan gör regeringen dessvärre det lätt för sig, då den kommenterar ett barnombuds absolut centrala uppgift: att hjälpa barnet att utnyttja sin rätt att komma till tals. Regeringen tycks mena att bestämmelsen om barnets bästa gör klart för domstolarna att barnets bästa ska vara avgörande – ungefär som att de orden räcker.

Här tycker jag att man kan säga att regeringen lämnar domstolarna i sticket. För man kan inte kräva ens att en domstol ska vara allvetande. Barnets bästa är ett utmärkt men vagt begrepp, och ett särskilt ombud för barnet (som för övrigt redan finns i LVU-ärenden) skulle sätta kraft bakom orden och underlätta för domstolen att fatta rätt beslut i det enskilda fallet.

Medling är långt ifrån tillräckligt

Jag är inte motståndare i sak till att möjligheten till medling infördes 2006. Däremot tror jag att vi är många inom advokatkåren som är överens om att det visserligen är ett acceptabelt institut, men långt ifrån tillräckligt. Det behöver kanske inte avskaffas, men onekligen vore det bättre om det antingen ersattes eller i vart fall kompletterades med ett särskilt biträde för barnet eller barnen.

Min egen erfarenhet är tyvärr att medlingen inte brukar leda till några som helst framsteg i de infekterade mål där åtminstone en av föräldrarna ser rättsprocessen som en chans att hämnas och bekriga motparten i slutändan de egna barnen för att få sina egna känslomässiga behov tillfredsställda.

Trots detta förordnar domstolen ofta om medling just när det är som stridigast mellan parterna, d v s då det är som allra mest uppenbart att tvisten egentligen inte handlar om barnen och att minst en av föräldrarna tvistar ”för tvistandets skull”. Om föräldrarna är som hund och katt brukar förordnandet av medlare inte ge några särskilt goda resultat. Snarare verkar det rentav underblåsa konflikterna mellan föräldrarna ännu mer och ge dem ett till forum där de kan vädra sina otrevliga åsikter om varandra.

Jag har faktiskt varit ombud i ett ärende där domstolen förordnade om medling vid två tillfällen. Tror ni att det ledde till någon samförståndslösning? Nej, dessvärre inte.

Visst, det gör ingenting att möjligheten till medling finns. Men jag undrar vad statistik och utvärdering kommer att visa då 2006 års vårdnadsreform utvärderas. Mitt personliga intryck är att medlingsinstitutet inte direkt har varit någon succé.

Behovet att ett särskilt ombud för barnen i vårdnadsmål

I LVU får barnen som sagt ett eget ombud, men än så länge inte i vårdnadstvister, trots att det är minst lika behövligt som i LVU-ärenden. Många av de 7 000 barn vars föräldrar tvistar om dem varje år, lever i ett rent helvete. Och de här barnens röst kommer inte fram i processen mer än indirekt i vårdnadsutredningar och andra utredningar från socialnämnden.

Utöver frågan om barnets rätt att komma till tals är det faktiskt frågan om att skydda barnet. Det handlar inte om så enkla saker som barnets uppfattning om var det vill bo (en fråga som det hör till socialnämndens uppgifter att redovisa för domstolen) utan snarare att det behövs ett särskilt barnombud i de tvister där barnen, liksom föräldrarna, behöver ett eget ombud.

Jag håller således med de instanser som inte tycker att det alltid behövs ett särskilt ombud för barnen.

Jag har själv varit med på möten där små barn suttit och gråtit i armarna på en kurator för att barnen fått höra en förälder berätta att den andra föräldern är en ond och fruktansvärd människa. Det är inte vanligt, men det händer att föräldrarna ”eldar på” barnens tendens att ta ställning mellan föräldrarna efter separationen (detta gäller i synnerhet barn i mellanstadieåldern). Lojalitetskonflikten blir då fruktansvärt uppslitande för barnet.

Om en förälder är så pass självisk och hämndlysten att han eller hon använder barnen för att ta hämnd på den andra föräldern är en medlare fullständigt chanslös. Ett biträde som träffar barnet skulle däremot kunna bedöma om barnet behöver t ex psykologhjälp.

I LVU-mål kan man som särskild företrädare för barn även gå emot barnens vilja om man vet att det är mot barnens bästa det de vill. Barn är barn och ska tillåtas vara barn. Vi kan inte kräva av barn oavsett ålder att de ska ha en sådan mognad att de inser sitt eget bästa i alla lägen. Man ska då som ombud vara tydlig med att tala om vad man tycker i frågan.

Om barnet har ett eget ombud i ett vårdnadsmål då föräldrarna mest av allt är intresserade av att ge igen av olika anledningar på sin f d partner kan ombudet tala med barnet och sätta sig in i barnets situation. Barnet kan då få känna tryggheten att det har en egen röst: att ”jag har en egen advokat som står på min sida”. Ombudet kan lämpligen träffa barnet på en neutral plats, ungefär på samma sätt som socialnämnden gör. Ombud som har gedigen erfarenhet av att företräda föräldrar i vårdnadsmål får antas vara synnerligen väl lämpade att sätta sig in i hur barnet mår, hur barnet ser på mamma och pappa, hur barnet påverkas av vårdnadstvisten och hur barnet skulle vilja ha det. Och det är som bekant inte alltid som en förälder är osjälvisk nog för att kunna föra barnets talan på ett rakt och ärligt sätt.

Att vara barnets röst i domstolen, det bör vara barnombudets huvuduppgift. Ur ett barnperspektiv bör det vara synnerligen motiverat att barn känner att de har ett språkrör, någon de kan anförtro sig till. Barnombudet bör, om vi bortser från de juridiska fördelarna med ett sådant institut, kunna bidra till att minska lidandet och otryggheten för de många barn som far illa under tiden tvisten mellan mamma och pappa pågår.

Erfarna ombud har goda förutsättningar att dra egna slutsatser om hur det egentligen ligger till, t ex om det ligger sanning bakom föräldrarnas utsagor om varandra. Detta kan vara nog så svårt för domstolarna att bedöma, och det är naturligtvis livsviktigt att det klargörs i varje fall om utsagor om t ex våld och övergrepp stämmer eller om det rör sig om påhopp som saknar grund.

Med beaktande av det ovan sagda är det inte längre försvarbart att barn i de svåraste vårdnadsmålen inte har ombud, samtidigt som barn har rätt till det i ärenden om LVU. Barn kan nämligen vara lika utsatta i somliga vårdnadsmål som de är i LVU-ärenden.

I mitt nästa blogginlägg fortsätter jag att prata om detta ämne.

Trevlig Kristi himmelfärdshelg!



fredag 4 maj 2012

Arbetsrätten visar vägen för en i framtiden kanske humanare hantering av brottsoffer

Arbetsrättsliga skadestånd ligger i svensk rätt betydligt högre än brottsskadeersättning. Det är ett sorgligt men uppenbart faktum att Arbetsdomstolen faktiskt är bättre än de allmänna domstolarna på att döma ut (någorlunda) drägliga skadestånd i de fall då en arbetstagares lagliga rättigheter kränks, jämfört med vad ett brottsoffer kan vänta sig då han eller hon utsatts för brott. Det är dags att prioritera upp brottsoffrens betydelse och status i samhället. Här kan arbetsrätten spela en föredömlig roll just genom dess betoning av den enskildes värdighet och rätt till upprättelse efter en allvarlig kränkning. En värdighet som tyvärr ofta hamnar i skymundan då man ser till brottsoffer i brottmålsprocessen.

Då man som advokat yrkar på skadestånd i arbetsrättsliga mål numera yrkar man i regel på över 100 000 kr vid exempelvis avskedande. Det är enligt min mening riktigt ur två aspekter: dels eftersom ett skadestånd bör vara kännbart för den part som ådöms betalningsansvar, och dels förstås eftersom en avskedad arbetstagare står på bar backe och fråntas sin försörjning. Något annat än höga skadestånd vid avskedande av personliga skäl (vilket strider mot LAS) vore orimligt. Ett humanistiskt samhälle fordrar det.

Ett principiellt viktigt mål som kan nämnas är AD 2011 nr 37, ett rättsfall från Arbetsdomstolen. I målet hade SAS tillsammans med facket gjorde upp om att frångå turordningsreglerna i samband med en omorganisation. Saken var bara den att samtliga 25 anställda som man kom överens om att det var OK att säga upp var över 59 år. De var således inte heller pensionsberättigade. Detta utgjorde enligt Arbetsdomstolen åldersdiskriminering enligt diskrimineringslagen. Samtliga arbetstagare fick 125 000 kr vardera i skadestånd.

Jag har själv företrätt en arbetsgivarpart i ett LAS-mål där det var fråga om en del ganska allvarliga förseelser från den anställdes sida, inklusive berusning på arbetstid och på arbetsplatsen. Men det gick inte heller i det målet att komma ifrån att arbetsgivaren hade tagit ifrån den anställde jobbet på ett kränkande sätt. Det ses som en fråga som är oberoende av arbetstagarens förseelser. Skadestånd utdömdes således till arbetstagaren trots arbetstagarens förseelser, eftersom avskedandet varit kränkande. Värdighetsprincipen, om man kan kalla den så, väger således tungt i våra domstolar när det gäller arbetsrättsliga tvister.

Hur ser det då ut med brottsoffer och deras värdighet, som ofta tas ifrån dem, först genom att de utsätts för ett brott och sedan genom att de får en ofta löjligt liten brottsskadeersättning?

En ledande fråga. Ni kan redan se vad jag själv anser om den saken.

I arbetsrättsliga mål anser man från lagstiftarhåll att arbetsgivare ska få lätta på börsen. Otvivelaktigt är det så att fackföreningarnas tyngd är en starkt bidragande orsak till att skadestånden i dessa mål är högre än i brottmål. Brottsoffer har inga organisationer som går att jämföra med arbetstagarnas organisationer, fackföreningarna.

För det enda som staten enligt min mening kostar på sig med då det gäller brottsskadelagen, det är att snåla. Gärningsmännen, de tilltalade som döms för brott, har ofta inga pengar, och det är därför i slutändan staten som ansvarar för att brottsoffren får någon form av kompensation. Därför är skadestånden pressade nedåt till max, till en minimal värdighetsnivå. Det finns ett problem med detta: den mänskliga värdigheten bör inte pressas ned så lågt i beräkningarna. Om man pressar ned den till en minimal nivå blir också upprättelsen minimal, nästintill obefintlig.

Man kan helt enkelt få delar av sitt liv förstört för otroligt lite pengar. Här måste lagstiftarna och staten ta till krafttag för att höja brottsoffrens ställning i samhället.

Allmänt om brottsskadeersättning och målsägandebiträden

Brottsskadeersättning kan utgå i flera former. För det första kan ersättning enligt 5 kap. 1 § skadeståndslagen utgå för de eventuella följderna av ett brott (personskada, sveda och värk samt lyte och men) bli aktuella. Sjukvårdskostnader, terapi och inkomstförlust kan också ersättas. Dessutom framgår av 2 kap. 3 § skadeståndslagen att den som allvarligt kränker någon annan genom brott som innefattar ett angrepp mot dennes person, frihet, frid eller ära skall ersätta den skada som kränkningen innebär. Denna form av brottsskadeersättning kallas kränkningsersättning och tar sikte på brottsoffrets upplevelse då brottet ägde rum.

Mycket ofta kan gärningsmannen som sagt inte betala brottsoffret. Och i slutändan är det oftast staten genom Brottsoffermyndigheten som betalar ut ersättningen. Men som kompensation är den faktiskt så bristfällig att det för många säkert kan te sig ungefär som ett litet tunt plåster på ett öppet sår. Kan man ens kalla det kompensation i förhållande till den skada som är skedd då brottsskadeersättningen för kränkning för brottet våldtäkt enligt schablonbeloppet är 75 000 kr? Visst, säger man kanske, man kan aldrig ersätta det lidande det innebär att bli misshandlad och kränkt. Då kan man tänka ett steg till och säga: ”Nej, det kanske man inte kan. Men man kan åtminstone göra ett ärligt försök”.

Brottsoffer är sorgligt förbisedda även om det har blivit bättre sedan sjuttiotalet, då de började uppmärksammas tack vare debatten om kvinnors rättigheter. Det var just kvinnliga brottsoffer, kvinnor som misshandlats och våldtagits, som blev symbol för de ojämlika förhållandena som då rådde i rättssalarna. Försvararna kunde lätt köra över de målsägande kvinnorna, för vilka rättegångarna blev mardrömslika. Så kan det vara än idag, men idag har brottsoffren – de målsägande – rätt till eget målsägandebiträde, vilket är ett stort humanistiskt framsteg för rättsväsendet. Detta infördes genom lagen (1988:609) om målsägandebiträde.

Detta innebär att brottsoffret inte längre bara är ett bevismedel för åklagaren. Brottsoffret (eller den som påstod sig ha blivit utsatt för brott) är numera en person som får hjälp att göra sin röst hörd på ett självständigt sätt i brottmålsprocessen. Kampen för att kvinnors rättigheter har satt spår i lagen, som inleds med en regel om att målsägandebiträde (advokat eller annan juridiskt kunnig person) ska förordnas i sexualbrottsärenden, d v s då förundersökning inletts om sexualbrott har blivit begånget.

Till de brott som utöver sexualbrotten kan ge rätt till kränkningsersättning hör rån, olaga hot, grov kvinnofridskränkning, ofredande och olaga frihetsberövande.

En bra princip som gäller i fråga om kränkningsersättning är att den bedöms på objektiva grunder. Det finns vissa grundantaganden om att ett visst brott är kränkande i viss grad för alla drabbade. Det spelar alltså ingen roll vem du är som blir drabbad. Alla människor förväntas bli lika kränkta av ett visst slags brott. Det är en humanistisk grundtanke bakom detta. Något annat vore otänkbart eftersom man då alltid skulle vara tvungen som brottsoffer att bevisa att man är mer ”lättkränkt” än genomsnittet och så vidare.

Följderna av låg kränkningsersättning

Nedan följer några exempel på ersättningar till brottsoffer hämtade ur Brottsoffermyndighetens referatssamling för 2012, som du kan läsa här.

Fall nr 2, s 15:

En kvinna våldtogs av en man, som vräkte omkull henne på marken, höll fast henne samt slet av henne byxorna och släpade henne till en närbelägen skogsdunge. Därefter tryckte han sitt könsorgan mot hennes underliv samt tvingade henne att utföra oralsex på honom. Tingsrätten dömde mannen för våldtäkt och förpliktade honom att betala skadestånd till kvinnan med 75 000 kr för kränkning.

Fall nr 116, s 53:

Ett sex månader gammalt barn misshandlades av sin mamma som tilldelade barnet flera hårda slag mot kroppen och huvudet då barnet låg på marken. Tingsrätten dömde mamman för brottet och förpliktade henne att betala skadestånd till barnet med 30 000 kr för kränkning.

Fall nr 120, s 55:

En nyfödd baby misshandlades vid två tillfällen av sin mamma som skakade henne kraftigt. Våldet medförde blödningar i ögonens näthinnor och under hårda hjärnhinnan. Hovrätten dömde mamman för grov misshandel och förpliktade henne att betala skadestånd till barnet med 50 000 kr för kränkning.

Ersättningsnivåerna är verkligen låga, både i förhållande till arbetsrätten och i förhållande till de gärningar som brottsoffren själva har fått utstå.

Det ska dessutom vara fråga om allvarliga kränkningar för att någon ersättning ska komma i fråga. Här är ett fall som inte har ansetts som allvarligt, och som därför inte lett till en krona i brottsskadeersättning. Något som jag tror att många med mig tycker är orimligt.

Fall nr 123, s 56:

En kvinna arbetade i en butik när hon utsattes för våld av en manlig kund. Hon försökte få ut mannen från butiken eftersom han var berusad. Mannen tilldelade då henne ett knytnävsslag mot vänster skuldra. Våldet orsakade smärta och ömhet. Polisen lade ned förundersökningen. Brottsoffermyndigheten fann att gärningen inneburit en kränkning av kvinnans personliga integritet, men inte så allvarlig att ersättning kunde lämnas.

Man ska kanske inte ha alltför stora förhoppningar, men nog skulle man vilja se att det nu pågående arbetet med en ny brottskadelag verkligen medförde påtagliga förbättringar. För det duger inte att ge brottsoffren en klapp på axeln och en kram.

Att ersättningarna är för låga för brottsoffren är ett faktum. Det är en fråga som är förbisedd även på andra håll, till exempel i Storbritannien. 55-åriga Caroline Fairfax Scott vann nyligen en lång juridisk strid för kompensation för en våldtäkt där hon även hotats med kniv. Från början hade hon blivit tillerkänd 7 500 pund, dvs ungefär lika mycket som schablonbeloppet för våldtäktsoffer i Sverige, 75 000 kr. Caroline ansåg dock att den ersättningen fick henne att känna sig ”worthless - just like I did after the attack”. Hon talar för många brottsoffer, i synnerhet kvinnliga sådana. En låg ersättning får den drabbade att känna sig värdelös. Det är en signal till henne från samhällets sida om att vi bryr oss inte. Caroline påpekade också att hon skulle ha fått mer pengar om hon hade brutit armen.

Caroline har kämpat länge för att få en skälig ersättning, och har kunnat påvisa posttraumatiskt stressyndrom som har gjort att hon inte har kunnat arbeta sedan hon överfölls och våldtogs i sitt hem. Till slut har hon nu blivit tilldömd 37 000 pund, vilket kommer att innebära 28 000 pund (drygt 300 000 kr) efter skatt från Criminal Injuries Compensation Authority (CICA), d v s motsvarigheten till Brottsoffermyndigheten för England, Skottland och Wales. Läs mer här

och här.

Caroline Fairfax Scotts öde visar inte minst på trauman och deras betydelse. Som advokat har man inte sällan klienter som slits sönder av inre stress och därför inte kan fungera normalt på kort eller i värsta fall på lång sikt. Asylsökande som har utsatts för svåra upplevelser i sina hemlander samt brottsoffer som utsatts för våldsrelaterade brott är skolexempel på sådana människor. Trots att det rör sig om en ofta naturlig reaktion på en svår händelse kan följderna bokstavligt talat handikappa en människa. Skäligare brottsskadeersättningar (närmare bestämt i form av kränkningsersättning) är framför allt en signal till brottsoffren själva att de inte är värdelösa, att deras lidande räknas och betyder något.

Låga kränkningsersättningar = en dyr historia

Ekonomisk ersättning är en viktig form av upprättelse, en symbolisk fråga mer än en ekonomisk fråga, något som kan hjälpa till att lindra och kanske i bästa fall hindra att folk fastnar i trauman och känslor av värdelöshet som gör att de inte kan komma tillbaka till det liv de hade före brottet inträffade. Och – kan man fråga de ekonomiskt sinnade snåljåparna som kan tänkas argumentera mot mig – hur mycket kostar det inte att låta människor bli trötta på livet och totalt nedbrutna av ett enda tillfälle, ett enda brottstillfälle? Det är ju katastrof, både mänskligt och strikt ekonomiskt. En människa som får trauman för livet kanske kommer att kosta samhället massor av pengar, om man nu ska se saken ur den synvinkeln. Är det då inte betydligt vettigare att ge henne (eller honom) en ny start, en hjälp där hon eller han som bäst behöver den? Jag tror att de inblandade summorna kommer att bli betydligt mindre i slutändan om vi bara kostar på oss att behandla människor som människor som är värda kompensation och, med ett annat ord, upprättelse.

Ibland höjs röster i media eller i samtal i vardagen om att det här med kränkning är något lite löjligt. Ungefär som att en riktig karl eller ett rejält fruntimmer blir inte kränkt. Det är något för svaga och veka personer med mjuka handleder och krumma ryggar. I samband med de tongångarna kritiserar man gärna de höga skadeståndsnivåerna i USA, som är välkända och som framstår som enormt olika de i Sverige. (Då talar man i och för sig oftast om ersättning i tvister mellan till exempel enskilda och företag. Men då ska man veta att de har en utmärkt princip i USA för skadeståndsbedömning, nämligen att skadeståndet ska vara kännbart för den part som blir dömd att betala ut det. Och det är därför till exempel McDonald’s har blivit ådömt att betala ut ett gigantiskt skadestånd till en gammal dam som brände sig på kaffet, för att ta ett välkänt exempel. Rättsprincipen är nämligen: det ska vara kännbart för McDonald’s. Det ska inte vara en liten spottstyver. Sedan är det förmodligen mest avundsjuka vi talar om, lite som att den där tanten borde inte ha fått så mycket pengar.)

En förklaring som brukar anföras för att försvara eller förklara de låga ersättningsnivåerna i Sverige i jämförelse med USA är att behovet av understöd till brottsoffer är större i USA än i länder med mer humant utbyggda sociala skyddsnät (Malm och Fredriksson, Brottsoffrens rättigheter i brottmålsprocessen, 3 upplagan, s 91). Men det är en sanning med modifikation, med tanke på att det sociala skyddsnätet här i Sverige håller på att klippas sönder ganska rejält (Carema är här ett ord som dyker upp i mitt huvud). Och då är vi tillbaka på ruta ett i argumentationen och måste fråga oss: har vi råd att behandla brottsoffer som luft, som offer (som vi inte behöver hjälpa) i stället för människor (som är värda all hjälp de kan få). Malm och Fredriksson framhåller samtidigt med rätta vissa delstater i USA, särskilt Kalifornien, som föregångare när det gäller just brottsoffers rättigheter.

Man för ofta upp ekonomiska argument då man talar om de svaga i samhället. Och brottsoffren hör inte sällan redan till de svaga i samhället. Även brottsoffer från mer priviligierade miljöer hamnar genom att ha blivit utsatta för brott i en svår position.

Ett argument från de påstått ”sparsammas” sida kan vara att ”Om vi höjer brottsskadeersättningen kommer det att bli lukrativt att bli utsatt för brott, folk kommer att börja påstå att de har blivit våldtagna och misshandlade för att tjäna pengar”. Om någon säger så, exempelvis en politiker som tycker att man ska snåla in på denna viktiga fråga, uppvisar denne i sådana fall en påtaglig misstro för rättsväsendet. Visst skulle det kunna förekomma att någon ser chansen att försöka sig på en bluff för att tjäna en slant. Men det är absurt att påstå att det skulle vara ett stort problem för rättsväsendet eller något som man inte skulle kunna genomskåda, inte minst från en position som försvarare. Om bevisningen mot den tilltalade skulle vara svag och man samtidigt kunde ana att målsäganden var ute efter pengar, så skulle man givetvis använda detta som en del av försvaret. Det jag vill komma till är att rättsväsendets aktörer, inte minst då försvararna, skulle väga upp denna ”fara” för att lycksökare skulle börja posera som brottsoffer för att tjäna en slant. Detta, samt det faktum att det är långsökt att tro att speciellt många skulle börja försöka lura domstolarna och begå det allvarliga brottet mened bara för att få brottsskadeersättning ifall man höjde denna ersättning till en rimlig nivå, gör att jag faktiskt inte kan se några rimliga argument mot en sådan höjning av brottsskadeersättningen från domstolarnas sida.

Även om vi bortser från den humanistiska aspekten tycker jag att man kan bemöta de ekonomiska argumenten med ekonomiska argument. Om man skulle anse att det är dyrt att ge en rejäl brottsskadeersättning, vänd då på steken. Hur mycket kostar det inte att en människa blir totalt omintetgjord i brottmålsprocessen och får en futtig ersättning som nästan blir ett tecken på att ”Så här mycket bryr vi oss”. Signalen till brottsoffret från staten blir att ”Du är inte så viktig i alla fall”. Risken är att den låga ersättningen får brottsoffret känner sig värdelöst. Det var den effekten den låga ersättningen fick för Caroline Fairfax Scott i exemplet ovan. Och det är helt fel signal att sända ut. För det är viktigt att brottsoffren får uppbackning så att de kan återgå till livet och känna att livet är värt att leva fast de har haft otur och råkat ut för ett brott. Ekonomisk kompensation kan i bästa fall hjälpa dem att få en ny start i livet. Brottsoffret kan ha fått hela sin världsbild krossad och behöver hjälp för att bygga upp den på nytt.

Pengar är inte allt, kanske då någon säger för att försöka låta som en humanist utan att vara det. I så fall, kontrar då vi verkliga humanister, kan nog staten ha råd med några tusenlappar till.

Det är min syn på saken. Du kanske har en annan uppfattning?