Arbetsrättsliga skadestånd ligger i svensk rätt betydligt högre än brottsskadeersättning. Det är ett sorgligt men uppenbart faktum att Arbetsdomstolen faktiskt är bättre än de allmänna domstolarna på att döma ut (någorlunda) drägliga skadestånd i de fall då en arbetstagares lagliga rättigheter kränks, jämfört med vad ett brottsoffer kan vänta sig då han eller hon utsatts för brott. Det är dags att prioritera upp brottsoffrens betydelse och status i samhället. Här kan arbetsrätten spela en föredömlig roll just genom dess betoning av den enskildes värdighet och rätt till upprättelse efter en allvarlig kränkning. En värdighet som tyvärr ofta hamnar i skymundan då man ser till brottsoffer i brottmålsprocessen.
Då man som advokat yrkar på skadestånd i arbetsrättsliga mål numera yrkar man i regel på över 100 000 kr vid exempelvis avskedande. Det är enligt min mening riktigt ur två aspekter: dels eftersom ett skadestånd bör vara kännbart för den part som ådöms betalningsansvar, och dels förstås eftersom en avskedad arbetstagare står på bar backe och fråntas sin försörjning. Något annat än höga skadestånd vid avskedande av personliga skäl (vilket strider mot LAS) vore orimligt. Ett humanistiskt samhälle fordrar det.
Ett principiellt viktigt mål som kan nämnas är AD 2011 nr 37, ett rättsfall från Arbetsdomstolen. I målet hade SAS tillsammans med facket gjorde upp om att frångå turordningsreglerna i samband med en omorganisation. Saken var bara den att samtliga 25 anställda som man kom överens om att det var OK att säga upp var över 59 år. De var således inte heller pensionsberättigade. Detta utgjorde enligt Arbetsdomstolen åldersdiskriminering enligt diskrimineringslagen. Samtliga arbetstagare fick 125 000 kr vardera i skadestånd.
Jag har själv företrätt en arbetsgivarpart i ett LAS-mål där det var fråga om en del ganska allvarliga förseelser från den anställdes sida, inklusive berusning på arbetstid och på arbetsplatsen. Men det gick inte heller i det målet att komma ifrån att arbetsgivaren hade tagit ifrån den anställde jobbet på ett kränkande sätt. Det ses som en fråga som är oberoende av arbetstagarens förseelser. Skadestånd utdömdes således till arbetstagaren trots arbetstagarens förseelser, eftersom avskedandet varit kränkande. Värdighetsprincipen, om man kan kalla den så, väger således tungt i våra domstolar när det gäller arbetsrättsliga tvister.
Hur ser det då ut med brottsoffer och deras värdighet, som ofta tas ifrån dem, först genom att de utsätts för ett brott och sedan genom att de får en ofta löjligt liten brottsskadeersättning?
En ledande fråga. Ni kan redan se vad jag själv anser om den saken.
I arbetsrättsliga mål anser man från lagstiftarhåll att arbetsgivare ska få lätta på börsen. Otvivelaktigt är det så att fackföreningarnas tyngd är en starkt bidragande orsak till att skadestånden i dessa mål är högre än i brottmål. Brottsoffer har inga organisationer som går att jämföra med arbetstagarnas organisationer, fackföreningarna.
För det enda som staten enligt min mening kostar på sig med då det gäller brottsskadelagen, det är att snåla. Gärningsmännen, de tilltalade som döms för brott, har ofta inga pengar, och det är därför i slutändan staten som ansvarar för att brottsoffren får någon form av kompensation. Därför är skadestånden pressade nedåt till max, till en minimal värdighetsnivå. Det finns ett problem med detta: den mänskliga värdigheten bör inte pressas ned så lågt i beräkningarna. Om man pressar ned den till en minimal nivå blir också upprättelsen minimal, nästintill obefintlig.
Man kan helt enkelt få delar av sitt liv förstört för otroligt lite pengar. Här måste lagstiftarna och staten ta till krafttag för att höja brottsoffrens ställning i samhället.
Allmänt om brottsskadeersättning och målsägandebiträden
Brottsskadeersättning kan utgå i flera former. För det första kan ersättning enligt 5 kap. 1 § skadeståndslagen utgå för de eventuella följderna av ett brott (personskada, sveda och värk samt lyte och men) bli aktuella. Sjukvårdskostnader, terapi och inkomstförlust kan också ersättas. Dessutom framgår av 2 kap. 3 § skadeståndslagen att den som allvarligt kränker någon annan genom brott som innefattar ett angrepp mot dennes person, frihet, frid eller ära skall ersätta den skada som kränkningen innebär. Denna form av brottsskadeersättning kallas kränkningsersättning och tar sikte på brottsoffrets upplevelse då brottet ägde rum.
Mycket ofta kan gärningsmannen som sagt inte betala brottsoffret. Och i slutändan är det oftast staten genom Brottsoffermyndigheten som betalar ut ersättningen. Men som kompensation är den faktiskt så bristfällig att det för många säkert kan te sig ungefär som ett litet tunt plåster på ett öppet sår. Kan man ens kalla det kompensation i förhållande till den skada som är skedd då brottsskadeersättningen för kränkning för brottet våldtäkt enligt schablonbeloppet är 75 000 kr? Visst, säger man kanske, man kan aldrig ersätta det lidande det innebär att bli misshandlad och kränkt. Då kan man tänka ett steg till och säga: ”Nej, det kanske man inte kan. Men man kan åtminstone göra ett ärligt försök”.
Brottsoffer är sorgligt förbisedda även om det har blivit bättre sedan sjuttiotalet, då de började uppmärksammas tack vare debatten om kvinnors rättigheter. Det var just kvinnliga brottsoffer, kvinnor som misshandlats och våldtagits, som blev symbol för de ojämlika förhållandena som då rådde i rättssalarna. Försvararna kunde lätt köra över de målsägande kvinnorna, för vilka rättegångarna blev mardrömslika. Så kan det vara än idag, men idag har brottsoffren – de målsägande – rätt till eget målsägandebiträde, vilket är ett stort humanistiskt framsteg för rättsväsendet. Detta infördes genom lagen (1988:609) om målsägandebiträde.
Detta innebär att brottsoffret inte längre bara är ett bevismedel för åklagaren. Brottsoffret (eller den som påstod sig ha blivit utsatt för brott) är numera en person som får hjälp att göra sin röst hörd på ett självständigt sätt i brottmålsprocessen. Kampen för att kvinnors rättigheter har satt spår i lagen, som inleds med en regel om att målsägandebiträde (advokat eller annan juridiskt kunnig person) ska förordnas i sexualbrottsärenden, d v s då förundersökning inletts om sexualbrott har blivit begånget.
Till de brott som utöver sexualbrotten kan ge rätt till kränkningsersättning hör rån, olaga hot, grov kvinnofridskränkning, ofredande och olaga frihetsberövande.
En bra princip som gäller i fråga om kränkningsersättning är att den bedöms på objektiva grunder. Det finns vissa grundantaganden om att ett visst brott är kränkande i viss grad för alla drabbade. Det spelar alltså ingen roll vem du är som blir drabbad. Alla människor förväntas bli lika kränkta av ett visst slags brott. Det är en humanistisk grundtanke bakom detta. Något annat vore otänkbart eftersom man då alltid skulle vara tvungen som brottsoffer att bevisa att man är mer ”lättkränkt” än genomsnittet och så vidare.
Följderna av låg kränkningsersättning
Nedan följer några exempel på ersättningar till brottsoffer hämtade ur Brottsoffermyndighetens referatssamling för 2012, som du kan läsa här.
Fall nr 2, s 15:
En kvinna våldtogs av en man, som vräkte omkull henne på marken, höll fast henne samt slet av henne byxorna och släpade henne till en närbelägen skogsdunge. Därefter tryckte han sitt könsorgan mot hennes underliv samt tvingade henne att utföra oralsex på honom. Tingsrätten dömde mannen för våldtäkt och förpliktade honom att betala skadestånd till kvinnan med 75 000 kr för kränkning.
Fall nr 116, s 53:
Ett sex månader gammalt barn misshandlades av sin mamma som tilldelade barnet flera hårda slag mot kroppen och huvudet då barnet låg på marken. Tingsrätten dömde mamman för brottet och förpliktade henne att betala skadestånd till barnet med 30 000 kr för kränkning.
Fall nr 120, s 55:
En nyfödd baby misshandlades vid två tillfällen av sin mamma som skakade henne kraftigt. Våldet medförde blödningar i ögonens näthinnor och under hårda hjärnhinnan. Hovrätten dömde mamman för grov misshandel och förpliktade henne att betala skadestånd till barnet med 50 000 kr för kränkning.
Ersättningsnivåerna är verkligen låga, både i förhållande till arbetsrätten och i förhållande till de gärningar som brottsoffren själva har fått utstå.
Det ska dessutom vara fråga om allvarliga kränkningar för att någon ersättning ska komma i fråga. Här är ett fall som inte har ansetts som allvarligt, och som därför inte lett till en krona i brottsskadeersättning. Något som jag tror att många med mig tycker är orimligt.
Fall nr 123, s 56:
En kvinna arbetade i en butik när hon utsattes för våld av en manlig kund. Hon försökte få ut mannen från butiken eftersom han var berusad. Mannen tilldelade då henne ett knytnävsslag mot vänster skuldra. Våldet orsakade smärta och ömhet. Polisen lade ned förundersökningen. Brottsoffermyndigheten fann att gärningen inneburit en kränkning av kvinnans personliga integritet, men inte så allvarlig att ersättning kunde lämnas.
Man ska kanske inte ha alltför stora förhoppningar, men nog skulle man vilja se att det nu pågående arbetet med en ny brottskadelag verkligen medförde påtagliga förbättringar. För det duger inte att ge brottsoffren en klapp på axeln och en kram.
Att ersättningarna är för låga för brottsoffren är ett faktum. Det är en fråga som är förbisedd även på andra håll, till exempel i Storbritannien. 55-åriga Caroline Fairfax Scott vann nyligen en lång juridisk strid för kompensation för en våldtäkt där hon även hotats med kniv. Från början hade hon blivit tillerkänd 7 500 pund, dvs ungefär lika mycket som schablonbeloppet för våldtäktsoffer i Sverige, 75 000 kr. Caroline ansåg dock att den ersättningen fick henne att känna sig ”worthless - just like I did after the attack”. Hon talar för många brottsoffer, i synnerhet kvinnliga sådana. En låg ersättning får den drabbade att känna sig värdelös. Det är en signal till henne från samhällets sida om att vi bryr oss inte. Caroline påpekade också att hon skulle ha fått mer pengar om hon hade brutit armen.
Caroline har kämpat länge för att få en skälig ersättning, och har kunnat påvisa posttraumatiskt stressyndrom som har gjort att hon inte har kunnat arbeta sedan hon överfölls och våldtogs i sitt hem. Till slut har hon nu blivit tilldömd 37 000 pund, vilket kommer att innebära 28 000 pund (drygt 300 000 kr) efter skatt från Criminal Injuries Compensation Authority (CICA), d v s motsvarigheten till Brottsoffermyndigheten för England, Skottland och Wales. Läs mer här
och här.
Caroline Fairfax Scotts öde visar inte minst på trauman och deras betydelse. Som advokat har man inte sällan klienter som slits sönder av inre stress och därför inte kan fungera normalt på kort eller i värsta fall på lång sikt. Asylsökande som har utsatts för svåra upplevelser i sina hemlander samt brottsoffer som utsatts för våldsrelaterade brott är skolexempel på sådana människor. Trots att det rör sig om en ofta naturlig reaktion på en svår händelse kan följderna bokstavligt talat handikappa en människa. Skäligare brottsskadeersättningar (närmare bestämt i form av kränkningsersättning) är framför allt en signal till brottsoffren själva att de inte är värdelösa, att deras lidande räknas och betyder något.
Låga kränkningsersättningar = en dyr historia
Ekonomisk ersättning är en viktig form av upprättelse, en symbolisk fråga mer än en ekonomisk fråga, något som kan hjälpa till att lindra och kanske i bästa fall hindra att folk fastnar i trauman och känslor av värdelöshet som gör att de inte kan komma tillbaka till det liv de hade före brottet inträffade. Och – kan man fråga de ekonomiskt sinnade snåljåparna som kan tänkas argumentera mot mig – hur mycket kostar det inte att låta människor bli trötta på livet och totalt nedbrutna av ett enda tillfälle, ett enda brottstillfälle? Det är ju katastrof, både mänskligt och strikt ekonomiskt. En människa som får trauman för livet kanske kommer att kosta samhället massor av pengar, om man nu ska se saken ur den synvinkeln. Är det då inte betydligt vettigare att ge henne (eller honom) en ny start, en hjälp där hon eller han som bäst behöver den? Jag tror att de inblandade summorna kommer att bli betydligt mindre i slutändan om vi bara kostar på oss att behandla människor som människor som är värda kompensation och, med ett annat ord, upprättelse.
Ibland höjs röster i media eller i samtal i vardagen om att det här med kränkning är något lite löjligt. Ungefär som att en riktig karl eller ett rejält fruntimmer blir inte kränkt. Det är något för svaga och veka personer med mjuka handleder och krumma ryggar. I samband med de tongångarna kritiserar man gärna de höga skadeståndsnivåerna i USA, som är välkända och som framstår som enormt olika de i Sverige. (Då talar man i och för sig oftast om ersättning i tvister mellan till exempel enskilda och företag. Men då ska man veta att de har en utmärkt princip i USA för skadeståndsbedömning, nämligen att skadeståndet ska vara kännbart för den part som blir dömd att betala ut det. Och det är därför till exempel McDonald’s har blivit ådömt att betala ut ett gigantiskt skadestånd till en gammal dam som brände sig på kaffet, för att ta ett välkänt exempel. Rättsprincipen är nämligen: det ska vara kännbart för McDonald’s. Det ska inte vara en liten spottstyver. Sedan är det förmodligen mest avundsjuka vi talar om, lite som att den där tanten borde inte ha fått så mycket pengar.)
En förklaring som brukar anföras för att försvara eller förklara de låga ersättningsnivåerna i Sverige i jämförelse med USA är att behovet av understöd till brottsoffer är större i USA än i länder med mer humant utbyggda sociala skyddsnät (Malm och Fredriksson, Brottsoffrens rättigheter i brottmålsprocessen, 3 upplagan, s 91). Men det är en sanning med modifikation, med tanke på att det sociala skyddsnätet här i Sverige håller på att klippas sönder ganska rejält (Carema är här ett ord som dyker upp i mitt huvud). Och då är vi tillbaka på ruta ett i argumentationen och måste fråga oss: har vi råd att behandla brottsoffer som luft, som offer (som vi inte behöver hjälpa) i stället för människor (som är värda all hjälp de kan få). Malm och Fredriksson framhåller samtidigt med rätta vissa delstater i USA, särskilt Kalifornien, som föregångare när det gäller just brottsoffers rättigheter.
Man för ofta upp ekonomiska argument då man talar om de svaga i samhället. Och brottsoffren hör inte sällan redan till de svaga i samhället. Även brottsoffer från mer priviligierade miljöer hamnar genom att ha blivit utsatta för brott i en svår position.
Ett argument från de påstått ”sparsammas” sida kan vara att ”Om vi höjer brottsskadeersättningen kommer det att bli lukrativt att bli utsatt för brott, folk kommer att börja påstå att de har blivit våldtagna och misshandlade för att tjäna pengar”. Om någon säger så, exempelvis en politiker som tycker att man ska snåla in på denna viktiga fråga, uppvisar denne i sådana fall en påtaglig misstro för rättsväsendet. Visst skulle det kunna förekomma att någon ser chansen att försöka sig på en bluff för att tjäna en slant. Men det är absurt att påstå att det skulle vara ett stort problem för rättsväsendet eller något som man inte skulle kunna genomskåda, inte minst från en position som försvarare. Om bevisningen mot den tilltalade skulle vara svag och man samtidigt kunde ana att målsäganden var ute efter pengar, så skulle man givetvis använda detta som en del av försvaret. Det jag vill komma till är att rättsväsendets aktörer, inte minst då försvararna, skulle väga upp denna ”fara” för att lycksökare skulle börja posera som brottsoffer för att tjäna en slant. Detta, samt det faktum att det är långsökt att tro att speciellt många skulle börja försöka lura domstolarna och begå det allvarliga brottet mened bara för att få brottsskadeersättning ifall man höjde denna ersättning till en rimlig nivå, gör att jag faktiskt inte kan se några rimliga argument mot en sådan höjning av brottsskadeersättningen från domstolarnas sida.
Även om vi bortser från den humanistiska aspekten tycker jag att man kan bemöta de ekonomiska argumenten med ekonomiska argument. Om man skulle anse att det är dyrt att ge en rejäl brottsskadeersättning, vänd då på steken. Hur mycket kostar det inte att en människa blir totalt omintetgjord i brottmålsprocessen och får en futtig ersättning som nästan blir ett tecken på att ”Så här mycket bryr vi oss”. Signalen till brottsoffret från staten blir att ”Du är inte så viktig i alla fall”. Risken är att den låga ersättningen får brottsoffret känner sig värdelöst. Det var den effekten den låga ersättningen fick för Caroline Fairfax Scott i exemplet ovan. Och det är helt fel signal att sända ut. För det är viktigt att brottsoffren får uppbackning så att de kan återgå till livet och känna att livet är värt att leva fast de har haft otur och råkat ut för ett brott. Ekonomisk kompensation kan i bästa fall hjälpa dem att få en ny start i livet. Brottsoffret kan ha fått hela sin världsbild krossad och behöver hjälp för att bygga upp den på nytt.
Pengar är inte allt, kanske då någon säger för att försöka låta som en humanist utan att vara det. I så fall, kontrar då vi verkliga humanister, kan nog staten ha råd med några tusenlappar till.
Det är min syn på saken. Du kanske har en annan uppfattning?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar