torsdag 10 februari 2011

Vårdnadstvister och ibland skrämmande handläggning av socialsekreterare

Vårdnadstvister idag handlar oftast hos vem av föräldrarna barnet ska bo. Gemensam vårdnad är huvudregeln. Men i vissa fall är ensam vårdnad för en av föräldrarna den bästa lösningen.

Vårdnadsmålet inleds med att en av föräldrarna inger en stämningsansökan. I den handlingen brukar det nästan alltid finnas med en begäran om ett eller flera interimistiska beslut. Med det avses beslut från tingsrätten som gäller omedelbart och som gäller till tingsrätten beslutar annat exempelvis genom den kommande slutliga domen.

När det finns med ett interimistiskt yrkande sätter tingsrätten ut målet relativt omgående till förhandling. Inför den förhandlingen inhämtar tingsrätten ett s k snabbyttrande från berörd kommun d v s den kommun där föräldrarna bor. Om föräldrarna bor i olika kommuner kan det bli fråga om att inhämta två snabbyttranden.

I snabbyttrandet står det ofta om föräldrarna tidigare haft kontakt med kommunen och om föräldrarna finns med i belastningsregistret.

Det som är faran med snabbyttrandena är dock att vissa socialsekreterare på det stadiet är överambitiösa och tar in okritiskt granskad information. Jag förklarar enklast vad jag menar genom ett fall från verkligheten.

I ett vårdnadsmål där jag företräder mamman inkom ett snabbyttrande några dagar innan förhandlingen. Den socialsekreterare som skrev det yttrandet valde att även yttra sig om pappans och mammans lämplighet som föräldrar. Det som egentligen ska utredas genom en omfattande vårdnadsutredning, som brukar ta minst fyra månader att genomföra.

Kommunen i fråga - via socialsekreteraren - skrev att mamman inte kunde ta hand om sig själv och därför inte heller om dottern som ännu inte hade fyllt 1 år. Det stod att mamman inte klarade av så enkla saker som att laga mat och städa hemma. Kommunen påpekade vidare att pappan hade arbete och att mamman var arbetslös. Av snabbyttrandet fick man vidare veta att det hos mamman var stökigt och smutsigt samt att mamman led av en psykisk sjukdom, som påverkade hennes förmåga att vara mamma.

Mamman hade flyttat från den kommun det handlar om till Skellefteå kommun under det pågående målet. Den andra kommunen hade därför till Skellefteå kommun skickat en orosanmälan med innebörd att barnet och modern (min klient) levde i misär i Skellefteå.

I den situation jag nu nämner skulle tingsrätten ta ett interimistiskt beslut. Jag insåg att domstolen i den kommun det handlar om skulle döma som socialnämnden uppenbarligen ansåg vara rätt, d v s till pappans fördel. Min klient insåg också att handlingarna från socialnämnden omöjliggjorde chansen att få det interimistiska beslutet på sin sida. Min klient berättade dock att hon är en bra mamma och att hon kan ta hand om sig själv och barnet samt att hon alltid har ordning och reda hemma.

Eftersom jag och min klient visste hur rätten skulle döma interimistiskt fann vi för gott att komma överens med pappan (via hans ombud) om att barnet tills vidare (under den tid det tar att göra en vårdnadsutredning i praktiken) skulle få bo hos pappan, men först efter viss inskolning. Barnet hade vuxit upp med mamman och därför krävdes det viss inskolning
innan barnet kunde överlämnas till pappan.

Inskolningen skulle ske under fem dagar, men pappan kom inte första dagen. Dag två, tre och fyra var pappan hos barnet vid några kortare tillfällen. Femte dagen – tidigt på morgonen – ville pappan åka med barnet till sin kommun, men mamman sa nej. Inskolningen var inte klar. I vredesmod lämnade pappan Skellefteå.

Skellefteå kommun som fått in en orosanmälan från en annan kommun om mamman och hennes förmåga att ta hand om barnet gjorde förstås en egen utredning. Den inleddes med ett oanmält besök hos mamman av en av cheferna på socialnämnden. Den kvinnliga chefen kunder konstatera att det var mycket rent och fint hos mamman och att mamman var frisk och kapabel att ta hand om sitt eget barn. Skellefteå kommun skrev därför en utredning som endast talade till mammans fördel.

Dagiset i Skellefteå blev tillfrågade och de hade bara positiva ord att säga om min klient i hennes egenskap av mamma och dagispersonalen intygade skriftligen att barnet mådde mycket bra och att min klient bara visat goda egenskaper som mamma.

Efter att ha fått ovan nämnda positiva omdömen om klienten började jag utreda varför det kunde stå så mycket negativt om klienten i snabbyttrandet. Svaret är skrämmande och gör mig upprörd.

Kommunen hade fått in bilder på en smutsig och stökig lägenhet. Bilderna var dock inte från mammans lägenhet. Bilderna var från pappans lägenhet. Pappan hade dock förklarat att det inte var han som hade smutsat ned lägenheten eller stökat till i lägenheten. Pappan hade skyllt ifrån sig på mamman. Den socialsekretare som skrev snabbyttrandet litade i det avseendet på pappans uppgifter och skrev därför att mamman var den som hade det smutsigt och stökigt.

Pappan hade vidare sagt att mamman inte kunde ta hand om sig själv och barnet och att mamman inte klarade elementära ting som att laga mat och städa. Socialsekreteraren som skrev snabbyttrandet godtog dessa uppgifter som sanning.

Pappan förklarade att mammans oförmåga att ta hand om sig själv och barnet berodde på en psykisk störning. Socialsekreteraren godtog också den förklaringen som sanning.

Det var helt enkelt så att socialsekreteraren tog för givet att pappan höll sig till sanningen.

Sanningen i målet kommer att komma fram, men det först i samband med den kommande huvudförhandlingen. Då går det att presentera bevisning som visar hur bra min klient är som mamma. För det är hon. Hon är mycket lämplig som mamma. Det inledande snabbyttrandet från kommunen har dock ställt till det och medfört problem som jag inte närmare kan gå in på. Med det är problem som vi håller på att lösa.

Jag är inte upprörd över att pappan ljugit om mamman och hennes omsorgsförmåga. Jag är inte upprörd över att pappan ljugit om att mamman smutsat ned och stökat till hans lägenhet.
Det är nämligen inte ovanligt att en förälder medvetet försöker smutskasta andra föräldern i en vårdnadstvist. Jag är dock upprörd över att en kommun i ett yttrande till en domstol kan skriva att en mamma är olämplig som mamma när det - i efterhand - visar sig att enda källan till den informationen enbart är information från pappan. Hade det framgått av snabbyttrandet att enda källan till den negativa informationen var pappan så hade det nu funnits ett första interimistiskt beslut till förmån för mamman.

Det första interimistiska beslutet

Det beslutet avgör många gånger hur målet slutar. Därför är det en och annan förälder som ljuger om den andra föräldern. Det är så och kommer nog alltid vara så. Det är dock av stor vikt att kommunen inledningsvis enbart berättar om fakta kommunen känner till. Den ena partens ord är inte fakta, det är en partsinlaga som parten ska lägga fram till domaren.

Det som hänt i detta ärende är ändå ganska ovanligt i vårdnadstvister, men det är en viktig påminnelse om att alltid granska källan till den information som man får ta del av. Källan kan nämligen ha anledning att sprida falsk information, vilket innebär att sådan information alltid bör föranleda kritisk granskning.

Det är dock så att man inte vill tro att kommuner – socialsekreterare – är så naiva att de tror på vad ena parten har att berätta utan att ens höra andra parten först. Det är inte kommunens roll i en vårdnadstvist. Om kommunen hör båda parterna bör de förstås redovisa vad båda har att berätta och om kommunen inte tror på ena parten i ett eller annat avseende bör kommunen redovisa vad denna misstro beror på.

Kan advokater misstro sina klienter? Ja, men sådana diskussioner för i så fall advokaten alltid enskilt med sin klient. Vill klienten därefter byta advokat har klienten alltid den möjligheten. Utåt ska advokaten aldrig visa misstro mot sin klient. Det ingår i advokatens yrkesroll att alltid stötta klienten. Att stötta en klient är dock inte att alltid vara okritisk till vad klienten har att berätta. Det den egna advokaten ifrågasätter lär även motpartens advokat att ifrågasätta och sannolikt även domstolen. Därför är det av vikt att föra en dialog med klienten som förbereder klienten på vad klienten kan vänta sig för ifrågasättande frågor från motpartsombud och domare.

Mål i våra domstolar kan vara dispositiva eller indispositiva. Med dispositiva mål avses mål där parterna får förlikas och i indispositiva mål gäller det motsatta. Vårdnadsmål är indispositiva. Det betyder för att tala fotbollsspråk att domaren i dispositiva mål ska låta spelarna (parterna) spela boll utan att domaren gör annat än dömer i målet. I indispositiva mål är domaren också en av spelarna i matchen och får därför ställa de frågor domaren anser lämpligt för att matchen ska sluta med seger för ”rätt” spelare (part). ”Rätt” spelare är förstås i domarens perspektiv den förälder hos vilken barnet får det bäst, vilket ofta är allt annat än lätt att bedöma.

Pingad på intressant

3 kommentarer:

Maria Olsson sa...

Vårdnadsutredarna inom socialtjänsten verkar i tidigt skede göra en subjektiv konklusion. I vårt fall är mamman dessutom advokat i familjerätt, vilket per automatik gör henne till den mest trovärdiga föräldern enligt soc. utsagor hittills. Mamman har ett alkoholmissbruk men då hon förnekar allt blir det en ”ord-mot-ord-situation” vilken så här långt varit till hennes fördel. Pappan framställs i det närmaste som orimlig, på gränsen till paranoid. Det faktum att mamman tack vare sin profession kan det här ”spelet” gör att det finns risk för att hon går segrande ur den här striden, vilket skulle innebära att sonen för lång tid framöver är förlorad!

Anna P sa...

Den här historien kommer jag ihåg från i somras! Fruktansvärt!

http://inteutanminasoner.wordpress.com/2010/07/10/brev-fran-en-orolig-flickvan/

Maria Olsson sa...

Det stämmer Anna P, bra att några uppmärksammat detta!

Nu gör denna advokat desperata försök att hota, vilseleda och smutskasta vittnen samt på annat sätt berörda personer. Advokatsamfundet beklagar efter samtal från berörd person, till vilken hon ringt och presenterat sig som advokat och sedan ljugit ihop en helt och hållet fabricerad historia för att försöka få vederbörande att agera till hennes fördel. Samfundet meddelar dock att de inget kan göra då dessa personer inte är advokatens motpart i pågående tvist. Det borde väl ändå i allra högsta grad strida mot god advokatsed att missbruka sin titel på det här sättet?
Det skulle vara intressant att veta vad advokat Jörgen Frisk anser om detta agerande?