lördag 21 december 2013

Tvister i våra domstolar är svåra att driva ända till dom när klienternas hela ekonomi står på spel

I min egenskap av advokat är jag ofta i domstol. Målen kan delas upp i brottmål, familjemål och övriga tvister.

Brottmålen

Då har klienten inte valt att hamna i en process. Klienten står i stället åtalad av staten via åklagaren för ett av åklagaren påstått brott. Brottmål kan i teorin även drivas privat, men det är mycket ovanligt och något jag varit med om endast vid några tillfällen.

Som brottmålsadvokat har man två uppgifter. När klienten nekar handlar det om att peka på det som talar för en friande dom, men samtidigt även plädera för mildast möjliga påföljd för klienten.

När klienten erkänner handlar det om det senare, d v s plädera för mildast möjliga påföljd.

Det finns ett fåtal undantagsfall där man som advokat nog bör tala för en friande dom trots att
klienten valt att erkänna gärningen. Det handlar om de få fall där man med fog kan tvivla på att klienten - trots erkännande - är skyldig till brott. Thomas Quick målen kanske var sådana mål? Jag vet inte. Jag är inte tillräckligt insatt i de målen, trots allt som stått om målen i media. Jag är således inte kritisk mot Thomas Quicks försvarare för att jag inte vet om
han begick något fel eller inte.

I brottmålen finns inget att förlika. Målen måste prövas i sak, förutom att man i godo kan göra upp (förlikas) i den del målen eventuellt även avser skadestånd. Många gånger finns det med ett skadeståndsyrkande från målsäganden (den som utsatts för brott).

Familjemålen


De handlar ofta om vårdnaden om barn, barns boende eller umgänge med barn. Varje gång ett sådant mål måste avgöras av domstol är det en förlust. Det bästa är när parterna - kanske via oss ombud - lyckas komma överens. De flesta mål slutar därför med en överenskommelse.

Det heter att de målen är indispositiva vilket betyder att domstolen har sista ordet, men domstolen går nästa aldrig emot vad parterna (föräldrarna) själva kommit överens om.

I familjemålen får parterna stå sina egna rättegångskostnader. I vissa undantagsfall kan en förälder förpliktas att stå motpartens rättegångskostnader helt eller delvis, men då handlar det om att ena föräldern förorsakat onödiga rättegångskostnader i målet, vilket inte är vanligt. I vart fall inte när föräldern företräds av en advokat.

Övriga tvister

Det kan handla om i stort sett vad som helst. Fordringar, grannbråk, fel i fastighet, entreprenadarbeten o s v. Ofta är ena parten eller båda parterna privatpersoner.

Att ge sig in i en tvist är ofta ett riskabelt ekonomiskt projekt för den enskilde. Jag ska med ett konkret fall redogöra för den ekonomiska risken. Fallet i sig visar på den fara som jag tänker på.

Det konkreta fallet

Två makar i sin bästa ålder (min ålder förstås) anlitar ett byggföretag för att bygga om i stort sett hela sitt bostadshus. Makarna vet att det kommer kosta en hel del men ser entreprenaden som ett bra och riktigt beslut.

Byggföretaget påbörjar arbetet men under arbetets gång blir företaget och makarna oense om priset. Byggföretaget hävdar att löpande pris är avtalat och att arbetet kommer att kosta ca 1 000 000 kr. Makarna hävdar att fast pris om 500 000 kr är avtalat.

Det tråkiga är att det inte finns något skriftligt avtal mellan byggföretaget och makarna. Avtalet är ett muntligt avtal.

När företaget och makarna blir oense har makarna redan erlagt 300 000 kr. Oenighet om priset medför att byggföretaget bums och omedelbart avbryter entreprenaden. Byggföretaget tar sitt pick och pack och drar.

Entreprenaden var påbörjat men inte klart. Hur mycket som var klart? Det råder det också tvist om. Byggföretaget menar att nästa allt var klart. Makarna påstår att entreprenaden var klar till ungefär 50 %.

Entreprenören skickar en slutfaktura på 800 000 kr till makarna. Att betala således 500 000 kr till enligt företaget. Konsumenterna säger nej. Avtalat pris var ju 500 000 kr. Makarna har redan betalat 300 000 kr och eftersom makarna menar att ungefär halva entreprenaden återstår vill de inte betala en krona till.

Företaget anlitar en egen advokat. Advokaten skickar ett krav till konsumenterna och hotar med stämning vid utebliven betalning. Det är vad man har rätt att hota med. Det är inget olaga hot. Poliser får hota med våld i vissa situationer. Vem som helst får hota med att gå till domstol vid tvist.

Först nu kommer jag in i bilden. Konsumenterna vänder sig till mig. Jag skriver brev till företagets advokat och förklarar att företaget får vara nöjd med vad de hittills erhållit dels eftersom fast pris 500 000 kr var avtalat, dels för att endast hälften av entreprenaden var färdigställd.

Det blir tyst viss tid men därefter ger företaget in en stämningsansökan mot mina klienter.
Förlorar de målet har de att betala 500 000 kr + rättegångskostnader. Det handlar således om stora pengar. För många handlar det om belopp som är svåra att hantera.

Jag söker rättsskydd åt klienterna via deras hemförsäkring och rättsskydd beviljas omgående. Försäkringsbolaget ger ett snabbt besked om att försäkringen täcker rättegångskostnader om 200 000 kr, men att självrisken är 20 %. Självrisken är alltid 20 % eller 25 %.

Rättsskyddet innebär att om klienterna förlorar målet och rättegångskostnaderna sammanlagt blir 200 000 kr har klienterna själva att betala 40 000 kr (20 % av 200 000 kr). 200 000 kr är mycket pengar men i vissa processer överstiger rättegångskostnaderna ett belopp om 200 000 kr. Rättegångskostnader som överstiger 200 000 kr har klienterna – vid förlust – själva att stå för.

Om tvisten enbart handlat om vad som var avtalat pris hade jag kunnat lova att de samman-lagda rättegångskostnaderna inte riskerat att bli i närheten av 200 000 kr. Inte ens i närheten av 100 000 kr.

Tvisten handlar dock inte enbart om avtalat pris. Den handlar om ytterligare 19 olika tvistepunkter i entreprenaden. Den handlar om byggföretaget saltat den räkning de skickat, den handlar om vilka arbeten företaget utfört, den handlar om kvalitén på många delar av det utförda arbetet, den handlar om makarnas reklamation skett i rätt tid o s v. Det handlar med andra ord om en mycket omfattande tvist.

Mitt arbete försvåras av att jag har att göra med en mycket duktig advokat på andra sidan. En helt jämbördig motståndare, med stor erfarenhet av domstolstvister. Vi gör allt vad vi kan för våra klienter och vi gör båda ett bra arbete. Målet pågår några år innan huvudförhandling närmar sig.

Några veckor innan förhandlingen går jag igenom målet mycket noga för att bedöma hur tvisten kommer att sluta punkt för punkt. Jag ser en jämn match framför mig. Jag tror att vi vinner en del, men inte allt.

Jag skulle för att få mer erfarenhet och vishet gärna vilja få prövning av tvisten, men jag har ett stort ansvar mot klienterna. Jag måste i första hand alltid försöka hitta bästa möjliga lösning för mina klienter.

Vinna målet vore förstås den bästa lösningen. Men det finns problem. Ett stort problem är att avtalet mellan parterna är muntligt. Vem ska vinna vad avser avtalat pris i en sådan situation?
Den som kan bevisa sin rätt, men det är inte säkert att tingsrätten anser att någon av parterna kan bevisa vad som är avtalat. När ord står mot ord är det inte alltid tingsrätten tror mer på någon av parterna.

Om vare sig konsumenten eller näringsidkaren lyckas bevisa vad som är avtalat finns det en bestämmelse i konsumenttjänstlagen (51 §) som ger konsumenten rätt om avtalat pris vid småhusentreprenader.

Den konsument som läser 51 § konsumenttjänstlagen tror sig därför få rätt om ord står mot ord. Men det finns alltid ett men. 51 § gäller bara vid nybyggnad och tillbyggnad. Den gäller inte vid ombyggnad eller reparationer. Varför? Fråga inte mig. Jag har läst lagens förarbeten noga utan att förstå varför.

Denna entreprenad handlar om ombyggnad/reparation.

Är det makarna som då ska ha bevisbördan? Det är inte heller säkert. Huvudregeln är att bevisbördan ligger på den som påstår fast pris, men det är en huvudregel som domstolar kan komma att döma emot. Det finns inget fall från HD som avser ombyggnad vid småhusentreprenad.

Ville jag ha svar på frågan vad som gäller måste målet helst upp ända till HD. Det skulle hjälpa mina klienter endast om HD la bevisbördan på näringsidkaren.

Det fanns dock många andra frågor än avtalat pris.

Min uppfattning är att ungefär hela rättsskyddet skulle gå åt vid prövning i första instans.
Jag träffar makarna ungefär en vecka innan förhandling. Vi pratar förstås om målet och de ekonomiska riskerna. Makarna vill inte förlora. De vill inte att målet ska gå vidare till hovrätten och därefter kanske till HD.

Jag förstår makarna. Jag kan inte lova att vinna målet. Inte ens i någon del. För i så fall skulle jag lova att domstolen ser på saken som jag gör. Det vet jag aldrig i förhand även om jag ibland tror mig veta hur domstolen kommer att döma.

Efter mötet med makarna får jag friheten att inleda förlikningsförhandlingar med motpartsombudet. Det slutar med en förlikning mellan parterna.

Makarna får betala betydligt mindre än hälften av vad de var stämda på, men ändå ett stort belopp. Jag tror inte makarna är helt nöjda, men alternativet var en tvist i tingsrätten som sannolikt gått vidare till hovrätten, oavsett utgången i tingsrätten.

Hade inte jag och den andra advokaten varit nöjdare med att målet prövats i tingsrätten och gått vidare till hovrätten? Vi hade ju tjänat mer pengar på det. Det hade ingen av oss varit.
Ingen av oss vill riskera klienters medel i onödan. Vi visste båda att utgången var oviss.
Vi ville inte lägga klienternas öden i händer på domare som vi inte vet hur de skulle ha dömt.
Vi hade båda ansvar för våra egna klienter.

Jag är dock mycket nyfiken hur målet skulle ha gått vid en rättslig prövning. Men när klienterna inte är Volvo eller något annat storföretag som har råd att processa utan att tänka på rättegångskostnaderna stannar många mål vid en förlikning. Vanligt folk har inte råd att förlora en stor och omfattande process. Så enkelt är det, men det är samtidigt det svåra med advokatyrket.

Kan jag inleda en process där jag tror att klienten kommer att förlora målet? Nej det sker aldrig. Om jag inte tror på klientens sak måste klienten söka ett annat ombud. Jag kan aldrig tänka mig påbörja ett mål jag tror klienten kommer att förlora. Med aldrig menar jag aldrig.
Inga undantag. Undantagen är många gånger huvudregel i juridikens förtrollade värld.



lördag 28 september 2013

HD:s nya praxis avseende dubbelbestraffning, Ne bis idem

HD:s beslut den 11 juni 2013 (mål B 4946-12) att förbjuda dubbelbestraffning var väntat. Jag kan dock inte annat än känna mig nöjd eftersom jag redan mars 2010 (i DN) förklarade varför jag ansåg att det HD nu 2013 kommit fram till är det enda rätta.

HD har i ett mål den 16 juli 2013 (mål Ö 1526-13) uttalat sig om möjligheten till resning för de som dubbelbestraffats. Alla som tidigare dubbelbestraffats kommer inte att få resning avseende brottmålet.

De som först åtalats och därefter påförts skattetillägg kommer inte att få resning avseende brottmålet. De får i stället söka resning i förvaltningsdomstol avseende skattetillägget.

De vars rättsliga brottmålsförfarande avslutades före 2009 verkar heller inte kunna få resning.
Kanske kommer datumet sättas till den 1 januari 2009, men det kan också bli den 1 februari 2009 eller den 10 februari 2009. Jag är osäker på det exakta datumet. För en del har det exakta datumet stor betydelse. Jag har nyligen gett in en resningsansökan där det rättsliga förfarandet avslutades i slutet av januari 2009. För min klient vore det mycket tråkigt om HD anser att brytdatumet blir den 1 februari 2009 eller den 10 februari 2010. Klientens tröst är i så fall att hans ärende fortsätter i Europadomstolen, men nu ligger ärendet stilla i Europadomstolen i avvaktan på hur det går i resningsärendet i HD.

För de som har pågående mål i Europadomstolen kommer HD:s avgörande sannolikt innebära att de som numera kan få resning inte får någon prövning i Europadomstolen. HD:s beslut innebär att för de som kan få resning är de inhemska rättsmedlen inte längre uttömda, vilket är en förutsättning för prövning i Europadomstolen. Många klagomål i Europadomstolen lär därför bli avskrivna.

För de som har kvar rätten till prövning i Europadomstolen kommer en fråga bli om de som dömts före den 1 januari 2009 (som kan vara den 1 februari 2009 eller den 10 februari 2009) har rätt till skadestånd och i så fall hur långt tillbaka i tiden. Jag anser fortfarande att det finns starka skäl för att bestämma tiden till i vart fall några år innan 2009. Detta eftersom ett mycket viktigt avgörande i Europadomstolen från början av 2009 avsåg förhållandena i medlemsstaterna flera år innan 2009.

För de som inte får resning finns en fråga. Kan de ändå få skadestånd? Jag har inget svar på den frågan och tror att den frågan i allra högsta grad kommer att påverkas av framtida avgöranden från Europadomstolen.

Det första avgörandet från Europadomstolen borde komma nästa år.

HD har i sitt beslut inte tillåtit genomsyn. Med genomsyn avser jag invändningen om att åtal borde avvisas även om skattetillägg påförts den juridiska personen, om det direkt eller indirekt ekonomiskt belastat den åtalade. Det invändningen godtog inte HD. Denna fråga kommer sannolikt att prövas av Europadomstolen. Den vanliga formen av juridisk person är ett aktiebolag.

Skatteverket

HD har framhållit att domstolar och åklagare har rätt att utgå ifrån att beslut från Skatteverket är rätt och riktiga. Det betyder att domare och åklagare inte aktivt behöver granska Skatteverkets beslut. Så som det redan var tidigare.

Jag anser dock att det på oss som är offentliga försvarare efter HD:s avgörande ställs ännu högra krav att vara aktiva och noga granska de skattebeslut som ligger bakom åtalen i skattebrott. Det är inte svårt att vara noggrann (men det kan ta viss tid). Skatterevisioner kan många gånger få lagboken att framstå som tunn.

Jag tror att det finns många fall där dubbelbestraffning förekommer, utan att domare, åklagare och försvarare inser detta. Förr – när dubbelbestraffning inte var dubbelbestraffning – spelade det mindre roll om ”ingen” förstod detta för då var det inte att anse som dubbelbestraffning.

Hur kan det finnas dubbelbestraffning som alla i ett mål kan missa? Jag kan med ett exempel förklara vad jag menar.

En företagare har underlåtit att betala den juridiska personens moms om låt säga 1 000 000 kr.
Företaget – ett aktiebolag – påförs därför moms med 1 000 000 kr och skattetillägg å momsen. Skatteverket yrkar inte att företagaren ska betala momsen i egenskap av ställföreträdare enligt skatteförfarandelagen (tidigare skattebetalningslagen).

Åklagaren väcker åtal och understryker att den åtalade inte krävts på betalning av momsen och ej heller på skattetillägget å momsen. Domstolen och försvararen ser därför inget hinder för åtal. Den åtalade döms och sätts bakom lås och bom, dock ej på vatten och bröd (ett sedan länge avskaffat straff)

Skatteverket hade dock fått klart för sig att företagaren stoppat momsen i egen ficka och hade därför höjt företagarens inkomst av tjänst med 1 000 000 kr och påfört skattetillägg med
40 %.

I praktiken har således företagaren beskattas för den moms åtalet avser och även påförts skattetillägg på den moms åtalet avser. Är detta dubbelbestraffning? Då ska åtalet avvisas.
Denna fråga har jag i ett nu pågående mål i en av våra hovrätter. Om det inte skulle vara sådan dubbelbestraffning som förhindrar åtal menar jag i andra hand att den omständigheten att den åtalade påförts skattetillägg talar för en betydligt mildare dom än om så inte var fallet.

Har inte HD prövat ovan nämnda fråga? Det anser jag inte. Kanske för att det i det mål HD dömde inte förekom ovan nämnd form av dubbelbestraffning? Eller kanske för att försvaret inte kom med denna invändning? HD har ju själva skrivit att det inte ankommer på domstolarna eller åklagarna att nitiskt nagelfara bakomliggande skattebeslut.

Försvararens roll i skattebrottsmål har - som jag ser det - utökats till att nitiskt gå igenom hela den skatteprocess som ligger bakom åtalet. I vissa fall kan denna granskning ske i gott samarbete med klienten (den åtalade), men alla klienter har inte själv ork eller kunnande att ta tag i granskningen på egen hand eller ens tillsammans med sin försvarare.

Beslut från HD

I veckan fick jag – min klient om man ska vara noga – ett beslut från HD som avsåg dubbelbestraffning. Åtalet avvisades och underinstansernas domar undanröjdes, förutom rätten till ersättning för klientens försvar (jag blev inte utan ”lön” med andra ord). Det tog mig drygt 3 år innan jag fick rätt i ett konkret fall i det ämne jag skrivit om sedan mars 2010. Det
är därför en bra vecka, trots vädret.

För en vecka sedan hade vi sensommar. När jag skriver dessa rader snöar det. Var tog hösten vägen? Det blir mitt nästa bloggämne eller så blir det något mer juridiskt ämne. Vi får se.

Trevlig helg.

HD:s nya praxis avseende dubbelbestraffning, Ne bis idem

HD:s beslut den 11 juni 2013 (mål B 4946-12) att förbjuda dubbelbestraffning var väntat. Jag kan dock inte annat än känna mig nöjd eftersom jag redan mars 2010 (i DN) förklarade varför jag ansåg att det HD nu 2013 kommit fram till är det enda rätta.

HD har i ett mål den 16 juli 2013 (mål Ö 1526-13) uttalat sig om möjligheten till resning för de som dubbelbestraffats. Alla som tidigare dubbelbestraffats kommer inte att få resning avseende brottmålet.

De som först åtalats och därefter påförts skattetillägg kommer inte att få resning avseende brottmålet. De får i stället söka resning i förvaltningsdomstol avseende skattetillägget.

De vars rättsliga brottmålsförfarande avslutades före 2009 verkar heller inte kunna få resning.
Kanske kommer datumet sättas till den 1 januari 2009, men det kan också bli den 1 februari 2009 eller den 10 februari 2009. Jag är osäker på det exakta datumet. För en del har det exakta datumet stor betydelse. Jag har nyligen gett in en resningsansökan där det rättsliga förfarandet avslutades i slutet av januari 2009. För min klient vore det mycket tråkigt om HD anser att brytdatumet blir den 1 februari 2009 eller den 10 februari 2010. Klientens tröst är i så fall att hans ärende fortsätter i Europadomstolen, men nu ligger ärendet stilla i Europadomstolen i avvaktan på hur det går i resningsärendet i HD.

För de som har pågående mål i Europadomstolen kommer HD:s avgörande sannolikt innebära att de som numera kan få resning inte får någon prövning i Europadomstolen. HD:s beslut innebär att för de som kan få resning är de inhemska rättsmedlen inte längre uttömda, vilket är en förutsättning för prövning i Europadomstolen. Många klagomål i Europadomstolen lär därför bli avskrivna.

För de som har kvar rätten till prövning i Europadomstolen kommer en fråga bli om de som dömts före den 1 januari 2009 (som kan vara den 1 februari 2009 eller den 10 februari 2009) har rätt till skadestånd och i så fall hur långt tillbaka i tiden. Jag anser fortfarande att det finns starka skäl för att bestämma tiden till i vart fall några år innan 2009. Detta eftersom ett mycket viktigt avgörande i Europadomstolen från början av 2009 avsåg förhållandena i medlemsstaterna flera år innan 2009.

För de som inte får resning finns en fråga. Kan de ändå få skadestånd? Jag har inget svar på den frågan och tror att den frågan i allra högsta grad kommer att påverkas av framtida avgöranden från Europadomstolen.

Det första avgörandet från Europadomstolen borde komma nästa år.

HD har i sitt beslut inte tillåtit genomsyn. Med genomsyn avser jag invändningen om att åtal borde avvisas även om skattetillägg påförts den juridiska personen, om det direkt eller indirekt ekonomiskt belastat den åtalade. Det invändningen godtog inte HD. Denna fråga kommer sannolikt att prövas av Europadomstolen. Den vanliga formen av juridisk person är ett aktiebolag.

Skatteverket

HD har framhållit att domstolar och åklagare har rätt att utgå ifrån att beslut från Skatteverket är rätt och riktiga. Det betyder att domare och åklagare inte aktivt behöver granska Skatteverkets beslut. Så som det redan var tidigare.

Jag anser dock att det på oss som är offentliga försvarare efter HD:s avgörande ställs ännu högra krav att vara aktiva och noga granska de skattebeslut som ligger bakom åtalen i skattebrott. Det är inte svårt att vara noggrann (men det kan ta viss tid). Skatterevisioner kan många gånger få lagboken att framstå som tunn.

Jag tror att det finns många fall där dubbelbestraffning förekommer, utan att domare, åklagare och försvarare inser detta. Förr – när dubbelbestraffning inte var dubbelbestraffning – spelade det mindre roll om ”ingen” förstod detta för då var det inte att anse som dubbelbestraffning.

Hur kan det finnas dubbelbestraffning som alla i ett mål kan missa? Jag kan med ett exempel förklara vad jag menar.

En företagare har underlåtit att betala den juridiska personens moms om låt säga 1 000 000 kr.
Företaget – ett aktiebolag – påförs därför moms med 1 000 000 kr och skattetillägg å momsen. Skatteverket yrkar inte att företagaren ska betala momsen i egenskap av ställföreträdare enligt skatteförfarandelagen (tidigare skattebetalningslagen).

Åklagaren väcker åtal och understryker att den åtalade inte krävts på betalning av momsen och ej heller på skattetillägget å momsen. Domstolen och försvararen ser därför inget hinder för åtal. Den åtalade döms och sätts bakom lås och bom, dock ej på vatten och bröd (ett sedan länge avskaffat straff)

Skatteverket hade dock fått klart för sig att företagaren stoppat momsen i egen ficka och hade därför höjt företagarens inkomst av tjänst med 1 000 000 kr och påfört skattetillägg med
40 %.

I praktiken har således företagaren beskattas för den moms åtalet avser och även påförts skattetillägg på den moms åtalet avser. Är detta dubbelbestraffning? Då ska åtalet avvisas.
Denna fråga har jag i ett nu pågående mål i en av våra hovrätter. Om det inte skulle vara sådan dubbelbestraffning som förhindrar åtal menar jag i andra hand att den omständigheten att den åtalade påförts skattetillägg talar för en betydligt mildare dom än om så inte var fallet.

Har inte HD prövat ovan nämnda fråga? Det anser jag inte. Kanske för att det i det mål HD dömde inte förekom ovan nämnd form av dubbelbestraffning? Eller kanske för att försvaret inte kom med denna invändning? HD har ju själva skrivit att det inte ankommer på domstolarna eller åklagarna att nitiskt nagelfara bakomliggande skattebeslut.

Försvararens roll i skattebrottsmål har - som jag ser det - utökats till att nitiskt gå igenom hela den skatteprocess som ligger bakom åtalet. I vissa fall kan denna granskning ske i gott samarbete med klienten (den åtalade), men alla klienter har inte själv ork eller kunnande att ta tag i granskningen på egen hand eller ens tillsammans med sin försvarare.

Beslut från HD

I veckan fick jag – min klient om man ska vara noga – ett beslut från HD som avsåg dubbelbestraffning. Åtalet avvisades och underinstansernas domar undanröjdes, förutom rätten till ersättning för klientens försvar (jag blev inte utan ”lön” med andra ord). Det tog mig drygt 3 år innan jag fick rätt i ett konkret fall i det ämne jag skrivit om sedan mars 2010. Det
är därför en bra vecka, trots vädret.

För en vecka sedan hade vi sensommar. När jag skriver dessa rader snöar det. Var tog hösten vägen? Det blir mitt nästa bloggämne eller så blir det något mer juridiskt ämne. Vi får se.

Trevlig helg.

fredag 19 juli 2013

Dubbelbestraffningsfrågan – HD:s beslut den 16 juli 2013

Ni som följt min blogg vet att skattetillägg och åtal för den handling som medfört skattetillägg är ett ämne jag ofta skrivit om och i dag är en lämplig dag att återkomma till det ämnet.

HD har i veckan beslutat – mål nr Ö 1526-13 - att resning kommer att beviljas för vissa av de som tidigare dömts för skattebrott och påförts skattetillägg. Den 10 februari 2009 är det datum som redan dömda ska hålla reda på.

De som först påförts skattetillägg och därefter den 10 februari 2009 eller senare dömts för skattebrott ska alla kunna få resning.

De som dömts före den 10 februari 2009 kan möjligen få resning om skatteförfarandena avseende skattetillägg påbörjades efter brottmålsdomarna, men skatteförfarandena måste i så fall ha påbörjats den 10 februari 2009 eller senare.

Den 10 februari 2009 beslutade Europadomstolen att dubbla straff i form av såväl skattetillägg som åtal (och fällande eller friande brottmålsdom) stred mot Europakonventionen. HD framhåller att det beslutat av Europadomstolen var en tydlig ändring av rättsläget.

Vad betyder HD:s dom?

Det är uppenbart att alla som påförts skattetillägg och dömts för brott efter den 10 februari 2009 (och sannolikt även exakt den 10 februari 2009) kommer att få resning och att det betyder att de brottsmålsdomar som redan finns kommer att undanröjas genom att åtalen för skattebrott avvisas via resningsinstitutet.

De som får sina domar undanröjda kommer att få skadestånd. Det kommer inte bli samma skadestånd för alla, utan det kommer ske en individuell bedömning i varje enskilt fall.

Frågan är om de som blev dömda innan den 10 februari 2009 kan få skadestånd eller agera på annat sätt. Jag vet de som dömts bara några månader innan den 10 februari 2009. Jag tror att det kan bli svårt för de personerna att få skadestånd, men jag anser att HD:s beslut endast undanröjer möjligheten till resning och inte utgör hinder för skadestånd. Jag befarar dock att Staten och kanske många domare kommer anse att dagens beslut av HD också är ett hinder för att erhålla skadestånd. Jag skulle dock välkomna en prövning av rätten till skadestånd för tiden innan den 10 februari 2009 och jag är säker på att flera sådana fall kommer att prövas.

Jag rekommenderar alla som nu sitter i fängelse men som är dömda innan den 10 februari 2009 att söka nåd. Det är inte rimligt att dessa personer ska behöva avtjäna ytterligare tid när de som begått brott senare än dem kommer att friges eller - numera – inte ens kommer att åtalas för skattebrott. Regeringen kan inte ge alla de som sitter för skattebrott allmän amnesti eftersom de som sitter för skattebrott även kan vara dömda för andra brott. Det måste därför ske en enskild bedömning i varje enskilt fall.

Jag förstår att det inom kort kommer en lagändring. Jag tror att de som begått skattebrott antingen får välja mellan skattetillägg eller åtal för skattebrott, men vid grova skattebrott lär nog ingen valmöjlighet finnas. Då blir det – gissar jag – åtal, men endast åtal. Det kan även bli andra lagtekniska lösningar. Det är dock upp till Staten att snabbt agera. Den situation som råder idag är oacceptabel och har i praktiken så varit en längre tid.

Jag vet att det även pågår processer i Europadomstolen om skattetillägg. Jag vet detta eftersom jag själv har ett flertal mål i denna fråga, som ligger i Europadomstolen. Det återstår att se om Sverige fälls i de ärendena och hur långt tillbaka i tiden Europadomstolen i så fall går. Nöjer sig Europadomstolen med brytdatumet den 10 februari 2009? Jag vet inte, men gissar att svenska Staten kommer att argumentera för att inget ansvar kan åläggas svenska Staten för tiden innan den 10 februari 2009.

Om Europadomstolen går längre tillbaka i tiden än den 10 februari 2009 talar det starkt för att skadestånd bör utgå även till de som dömts innan den 10 februari 2009, men efter att ha läst HD:s beslut från i dag tror jag inte det räcker för att HD ska medge resningsansökningar för tiden innan den brytdagen.

Jag arbetar med denna fråga i många ärenden i praktiken och kommer att återkomma till ämnet inom kort, bland annat med besked på om nåd är en utväg för de som dömts innan den 10 februari 2009, men ännu inte avtjänat sina straff.

onsdag 12 juni 2013

Högsta Domstolen ändrar sin egen praxis i dubbelbestraffningsfrågan

Äntligen har vi som trott på en ändrad praxis i denna fråga äntligen fått rätt. Jag har också denna trevliga dag blivit intervjuad i Sveriges Radio Studio Ett tillsammans med skatteverkets rättslige expert Olle Sundin om vad domen får för framtida konsekvenser. Hör inslaget här.

Jag har flera gånger tidigare skrivit om skattetillägg och åtal för det handlande som medfört skattetillägg. HD har i dag kommit med ett beslut som betyder att den som påförts skattetillägg inte kan åtalas för samma handling (gärning) som medfört skattetillägg.

Målet avgjordes av HD i dess helhet (s k plenumavgörande) och att så var fallet lär nog huvudsakligen bero på att HD så sent som den 31 mars 2010 beslutade att det var tillåtet med åtal för samma handling som medfört skattetillägg. Förra gången var HD oeniga med domarrösterna tre mot två. Denna gång var samtliga 16 domare eniga.

Målet har förstås betydelse för alla pågående rättegångar där den åtalade redan påförts skattetillägg. Åtalen för skattebrott kommer antingen att avvisas av domstolarna eller så kommer åklagarna återkalla åtalen. Det borde i första hand ankomma på åklagarna att återkalla åtalen. Jag lovar att alla försvarsadvokater kommer att ”påminna” åklagarna om denna nya praxis.

Målen har vidare även betydelse för all pågående förundersökningar om skattebrott. Har den misstänkte redan påförts skattetillägg för det skattebrott som utreds kommer förunder-sökningarna om skattebrott att läggas ned.

Målen har även betydelse för de som redan dömts för skattebrott och påförts skattetillägg.
Efter att ha läst HD:s dom är min spontana uppfattning att de som redan avtjänat straff på något sätt ska kompenseras.

I många fall bör de som redan fällts begära resning även om skadestånd möjligen kan gå att få utan ett resningsförfarande. För många innebär den fällande domen att man finns med i belastningsregistret, vilket kan försvåra vardagen i många sammanhang.

När det gäller kompensation beror kompensationen förstås på vilken påföljd skattebrottet medfört. Vid böter borde erlagt bötesbelopp betalas tillbaka. Vid fängelse bör den enskilde individen kompenseras för fängelsetiden. Det bör handla om ideell ersättning för den tid den enskilde suttit i fängelse. Det bör också handla om ekonomiskt skadestånd för förlorad arbetsinkomst. Många borde ha rätt till betydande skadestånd.

Varför HD ändrade sig? Jag menar att HD dömde fel den 31 mars 2010 (fast två av fem domare hade då rätt). HD dömde förstås inte medvetet fel, men alla – även HD – kan göra fel.

Jag är ombud i flera ärenden i Europadomstolen. Jag trodde att den fråga HD nu avgjort först skulle prövas av Europadomstolen, men så blev inte fallet. Jag tror mer än någonsin på att Sverige kommer att fällas av Europadomstolen. De kommande besluten från Europa-domstolen får dock inte alls den betydelse jag räknat med. HD hann före.

Många kanske funderar på om det inte går att få tillbaka skattetillägget i stället för att kompenseras för utdömt straff. I vissa fall kan det kanske bli så, men jag tror att huvudregeln blir kompensation för utdömt straff och inte återbetalning av skattetillägget.

Skattetillägget är dock att se som ett straff men för att inte blanda ihop det straffet med andra straff skriver jag oftast enbart skattetillägg.

Jag kommer att återkomma till detta ämne igen och då med närmare information om domens betydelse. Jag kommer att analysera domen mycket noga. En fråga värd att fundera på är följande. Om skattetillägg är ett straff får då det straffet verkställas mot den skattskyldige innan skattetillägget vunnit laga kraft? I går var det så. Vad som gäller i dag får vi nog veta inom kort.

På återhörande.




fredag 29 mars 2013

HD tar upp frågan om dubbelbestraffning igen, Ne bis in idem

Detta ämne har jag skrivit om tidigare. Så många gånger att jag tappat räkningen.

Jag har flera gånger skrivit om skattetillägg och frågan om det är tillåtet med såväl påförande av skattetillägg och åtal för den handling som medfört skattetillägg. Till min glädje har Högsta Domstolen den 19 mars i år beslutat att ta upp frågan om det är tillåtet eller inte tillåtet med åtal när den åtalade handlingen även medfört påförande av skattetillägg. Vad som är ovanligt med målet i HD? Det är att HD så sent som 2010 (NJA 2010 s 168 I och II) beslutat att det är tillåtet med påförande av skattetillägg och åtal för den handling som medfört skattetillägg. Nu ska HD pröva den frågan igen. Denna gång i plenum.

Kort tid innan HD avgjorde målen i HD skrev jag till DN (DN debatt) om varför jag ansåg att det inte var tillåtet med påförande av skattetillägg och åtal för samma handling som medfört skattetillägg. Den insändaren publicerades i DN den 15 mars 2010.

HD dömde visserligen inte som jag skrev, men två domare av fem i HD hade i sak samma uppfattning som jag. Och jag har inte ändrat uppfattning efter HD:s avgöranden efter 2010. Därför har jag med en dåres envishet fortsatt att argumentera för att det inte är tillåtet med såväl skattetillägg som åtal för en och samma handling. Det sägs att dåren aldrig erkänner att han har fel, till skillnad från den vise, men just i detta fall har jag inte sett mig själv som en dåre. Det handlar dock om en svår fråga.

Jag har argumenterat i Europadomstolen (där avgöranden väntas senare i år). Jag har argumenterat i egenskap av försvarare i våra tingsrätter och hovrätter. Jag har argumenterat på bloggen. Jag har argumenterat varje gång frågan kommit upp på olika juristträffar och att frågan blivit ett ämne på juristträffar kan nog bero på mig. Jag borde vara trött på ämnet, men ju mer jag sätter mig in i frågan desto intressantare tycker jag att den är.

Den som begår skattebrott kan idag påföras såväl skattetillägg som ett straff för skattebrottet,
För att få ett straff måste man först bli åtalad. Tingsrätten kan därefter besluta om straffen fängelse eller böter. Det kan även bli annan påföljd som exempelvis villkorlig dom eller samhällstjänst.

Varför skulle det finnas hinder för att påföra såväl skattetillägg som straff för en och samma handling? Det är att se som dubbelbestraffning enligt min uppfattning - och många andras uppfattning - och för en och samma handling ska man bara bestraffas en gång. Den enda gång men bestraffas för en och samma gärning kan det dock bli fråga om flera olika påföljder samtidigt.

Frågan är dock inte enbart om det ska ses som dubbelbestraffning eller inte. Frågan är betydligt mer komplex än så. Jag tänker denna gång inte analysera denna komplexitet alls utan bara konstatera att HD kommer att göra denna komplexa analys. HD kommer att avgöra målet i plenum. Jag skulle inte bli förvånad om det blir en oenig dom d v s att domarna har olika uppfattningar.

Hur målet i HD slutar? Det återstår att se, men jag tror att det betyder slutet för den ordning vi har i dag med påförande av skattetillägg och åtal för samma handling som medfört skattetillägg.

Varför HD tagit upp samma fråga till prövning en gång till? Det vet jag inte, men kanske för att många underinstansdomare dömer emot avgörandena från HD 2010. Det råder något av ett mindre kaos kring denna fråga. Det kan nog det kommande avgörandet från HD råda bot på. Eller kanske för att HD anser att de dömde fel 2010.

Att målet kommer att avgöras i plenum betyder att alla domare i HD kommer döma i målet. Det är mycket ovanligt att HD avgör mål i plenum. Om HD dömer emot ett nyligt avgjort mål från HD bör det dock alltid ske i plenum.

lördag 16 februari 2013

Föräldrar och barn: stäm skolan när den inte agerar för att stoppa mobbning

Mobbning är ett av våra verkligt stora samhällsproblem, som det talas alltför tyst om. Kanske för att just vi vuxna i viss mån har gett upp, för att vi tror att det inte går att göra något. Här finns likväl en hel del som vi advokater, tillsammans med barn och föräldrar, kan göra.

Det finns få uppdrag som är lika angelägna att driva i domstol som just mobbningsärenden. Alldeles för få fall av nonchalans, slöhet och ointresse i skolan (som möjliggör mobbning) hamnar i domstol.

Passivitet från skolan är den verkliga ondskan i sammanhanget, inte barns grymhet. Att vi låter barn bete sig hursomhelst mot varandra, det är problemet. Skolan har skyldigheter enligt skollagen, och om den som driver skolverksamhet inte förhindrar att barn skadar andra barn, då kan en domstol förklara att den som driver verksamheten är skadeståndsskyldig gentemot ett barn som blivit utsatt för mobbning.

Statistiken

Att mobbning är ett samhällsproblem framgår då man tar del av statistiken. Enligt Skolverket känner sig 17 000 elever i mellanstadiet mobbade. Mobbning är ännu vanligare i högstadiet. Allt som allt räknar man med att 28 000 elever i Sverige upplever att de blir utsatta för mobbning.

Det är inte lätt att ta till sig de här siffrorna. En bra början kan vara att titta på Friends’ informationsfilm ”Vägen till skolan”
som handlar om ett enskilt fall av mobbning. Filmen, där man ser hur en pojke upplever sin väg till skolan på morgonen, säger verkligen en hel del.

Även om mobbning förekommer överallt i landet verkar vissa landsändar stå för en större del av fallen (även om skillnaderna också förstås kan bero på att det är svårt att få fram korrekta siffror). Nyligen uppgav 15 procent av ungdomarna i årskurs åtta och 7 procent av gymnasieungdomarna i Halland att de blivit mobbade eller utfrysta det senaste halvåret. Det är en mycket hög siffra. Halland ger därmed intryck av att vara en del av landet där mobbning är ett särskilt utbrett fenomen. Jag hoppas för Hallands skull att det är ett felaktigt intryck, för det är verkligen ingen smickrande statistik för ett län att så många barn känner sig kränkta och trakasserade i skolan.

Det är därför positivt att en kommun i länet nyligen gick ut i TV4 och lovade att det ska råda nolltolerans mot mobbning.
Men jag håller med den tuffa och modiga tjejen i inslaget som ställde kommunen mot väggen: det är skrämmande att det inte gjorts någonting.

Hur ska vi tillsammans se till att kommuner och andra huvudmän lever upp till sina löften om nolltolerans (och sina skyldigheter enligt skollagen), så att allt detta inte bara blir tomma ord?

Juridisk hjälp finns att få

För oss advokater kan det bli en viktig uppgift att bidra till ett mobbningsfritt samhälle, en skola där det råder nolltolerans mot mobbning. Det jag talar om är att bistå föräldrar och barn med att väcka skadeståndstalan mot skolor (huvudmannen, d v s kommunen eller stiftelsen som driver skolan) som inte gör tillräckligt mot mobbning.

En skadeståndstalan är möjligen det bästa (och ibland det enda) sättet att få upprättelse för barn som utsätts för systematiska kränkningar i skolkorridorer, skolgårdar, på vägen till och från skolan, på Internet o s v.

En dom eller förlikning genom vilken barnet tillerkänns skadestånd från skolan är en viktig signal, som kan bidra till att ge barnet tillbaka sin självkänsla, visa andra barn att mobbning inte är okej, men framför allt: en dom eller förlikning om skadestånd visar skolorna och de som driver skolverksamhet att mobbning inte är ett agerande som ”man får räkna med”. Det ska vara ekonomiskt kännbart för skolorna runtom i landet så att de helt enkelt blir mer motiverade att motarbeta mobbning och undvika skadeståndsskyldighet gentemot sina elever.

Skolan ska vara en plats präglad av värme och respekt, där det är roligt att lära sig saker. Det är inget att diskutera om, utan en principfråga. Om vi får fler domstolsärenden om skadestånd kan detta bli ett viktigt sätt att påverka. För det är de vuxna som måste påverkas i första hand.

Det förekommer säkert redan i dagsläget att fall av mobbning där fysisk misshandel ingår leder till brottmålsprocesser, d v s fall där polisen inleder förundersökning och åklagare väcker åtal. Men dessa ärenden är enligt min mening inte lika betydelsefulla som processer om skadestånd som riktas direkt mot skolans huvudmän. För även om minderåriga mobbare får ett straff så kommer skolorna (som enligt skollagen ska se till att mobbning inte förekommer) undan alltför billigt.

Det är inte alla föräldrar och barn som känner till att möjligheten att få en advokat (tack vare rättsskyddet i hemförsäkringen). Denna möjlighet innebär i korthet att advokatens arbetskostnader i stort täcks av det försäkringsbolag där föräldrarna har sin hemförsäkring.

Det är på sätt och vis en drastisk åtgärd att väcka skadeståndstalan mot skolans huvudman. Men om skolans huvudman, rektor och/eller annan personal har visat passivitet, slöhet och ointresse för mobbning, då kan en rättsprocess till slut vara det enda effektiva sättet att agera. Domstolen kan då (om man vinner målet eller förliker det) hjälpa föräldrar och barn att statuera exempel som blir (moraliskt och ekonomiskt) kännbara både för skolan och för barnet.

Det finns även en annan fördel med att vinna mål om skadestånd mot en skola. En seger i ett mål om skadestånd p g a mobbning skapar ringar på vattnet, särskilt om media skriver om det. Det kan bidra till att majoriteten av landets skolor ser till att bli bättre på att följa skollagen.

BRIS och Friends kan också bidra till att informera om juridisk hjälp

De flesta tycker nog att föreningar som BRIS och Friends gör ett hedervärt arbete för att bekämpa och informera om mobbning. Om både BRIS och Friends lade upp en länk till Advokatsamfundet på sina sidor med tips om hur man kan söka hjälp skulle BRIS och Friends kunna bidra till att fler får kännedom om den här möjligheten (kanske den mest effektiva möjligheten).

För även om man anmäler skolan till Skolinspektionen eller Diskrimineringsombudsmannen, så kan inte dessa myndigheter dra hela lasset själva. Vi advokater är en outnyttjad resurs i sammanhanget.

Även Advokatsamfundets bör kunna satsa på att utbilda advokater och biträdande jurister om mobbning, så att vi blir ännu bättre på att driva dessa mål. I USA finns sådan kursverksamhet för jurister sedan tidigare. Kanske kan det vara av intresse även på landets juridiska fakulteter.

Att som barn ha en egen advokat på sin sida då man blivit utsatt för mobbing är förstås en enorm trygghet och något som kan vara av livsavgörande betydelse. Jämför detta med att växa upp i vetskapen om att skolan tillät en orättvisa i det tysta, och att ingen gjorde ett dugg åt det. Att ha en advokat kan innebära att barnet lättare inser att barnet har rätten på sin sida.

Det är viktigt att alla (vuxna som barn) förstår att det inte är ”fel” på andra barn (barn som utsätts för mobbning) utan att det är fel på skolor som passivt tillåter att sådant får ske.

Debatten mellan Skolinspektionen och Diskrimineringsombudsmannen

I praktiken kan man tyvärr inte utgå från att Barn- och elevombudet (BEO, en del av Skolinspektionen) och Diskrimineringsombudsmannen (DO) ska kunna kliva in i varje enskilt fall av mobbning och ställa allt till rätta. Dessa myndigheter kan bara driva ett litet antal rättsprocesser om skadestånd. Vi advokater behövs för att fler ärenden ska kunna prövas.

Debatten som fördes mellan Skolinspektionens generaldirektör och Barn-och elevombudet och Diskrimineringsombudsmannen
visar att dessa båda myndigheter omöjligen kan hantera samtliga fall av mobbning (med eller utan inslag av diskriminering). De tar sig i själva verket bara an ett fåtal av de allra ”värsta” fallen.

Om fler föräldrar tar sina hemförsäkringar i anspråk och vänder sig till advokat för att driva skadeståndstalan gällande mobbning skulle det ge advokatkåren ytterligare en samhällsnyttig uppgift. Vi skulle då kunna bistå BEO och DO, som i dagsläget bara kan ta sig an en bråkdel av alla fall av mobbning.

Domstolarna och rättsväsendet har auktoritet. Det gör intryck på folk om ett barn får upprättelse för att en domstol har bestämt att så ska ske. Då tingsrätten slår fast att skolans huvudman ska betala ett skadestånd är en signal: ”mobbning är inte OK, och om ni skolor inte förhindrar det i enlighet med skollagens bestämmelser kommer ni att få betala skadestånd till den som drabbas av er underlåtenhet, punkt slut”.

Vad barn och föräldrar bör tänka på

När det gäller den juridiska processen kan man säga följande (och nu vänder jag mig direkt till dig som går i skolan och känner att du blir utsatt för mobbning).

1. För dagbok

Minsta kränkning som du utsätts för: skriv ner den. Även om det ”bara” är en papperstuss eller ett elakt ord i korridoren. Det är oacceptabla handlingar, det också. Det gäller att ha bra koll: ”idag den 20 februari blev jag slagen, vi kontaktade skolan, hade ett möte som utmynnade i detta” o s v. Det får inte vara för diffust (”någon gång på höstterminen blev jag slagen men jag vet inte av vem”).

Dokumentera vad skolan gjort (eller inte gjort) i olika situationer för att sätta stopp för mobbningen. Det är i slutändan detta ett ärende om skadestånd kretsar kring: har skolan gjort tillräckligt eller ej?

Sammanställ fakta och uppgifter i kronologisk ordning, helst redan innan det första mötet med advokaten. Det kommer nämligen att bli ord mot ord i de flesta fall, så det gäller att ha en bra ordning på det hela.

2. Samla bevisning

Ta kort som visar om någon har haft sönder en bok för dig, eller om du har fått ett blåmärke för att du har blivit slagen. Spara, skriv ut och/eller arkivera ”nätmobbning” som sker via Facebook, Youtube och andra sociala media. (Nästan all nätmobbning hör samman med mobbning i skolan, såsom framgår av forskning som ska redovisas närmare nedan.)

Ovanstående råd kanske verkar överdrivna, men tingsrätten som ska pröva en talan om skadestånd vill ha så gedigen bevisning som möjligt. Man kan inte få gehör för sin talan helt utan vidare. Skolorna brukar sällan erkänna att de har gjort fel, även om det finns värmande exempel, som Sorsele kommun. Sorsele erkände sent omsider sina misstag, bad om ursäkt och gav min klient 110 000 kr i skadestånd.

Jag hoppas att det så småningom blir vanligare att andra huvudmän agerar på samma sätt. Jag upplever för det mesta att skolan försöker försvara sitt eget skinn genom att säga att ”vi har gjort vad vi kan”. Man försöker slingra sig genom att kalla mobbning för ”konflikter” och påstå att barnen har ”olika uppfattningar”. Ungefär som att barnen är lika goda kålsupare oavsett om de mobbar eller utsätts för mobbning.

Eftersom inte alla skolors huvudmän alltid kan förväntas agera lika renhårigt som Sorsele kommun då advokaten ställer dem mot väggen är det viktigt att barn och föräldrar dokumenterar det som händer och det som har hänt.

Möjligheten till förlikning

I tvister om huruvida en skolas huvudman inte har motarbetat mobbning i tillräckligt hög grad kan förlikning ske. Förlikning skedde i Sorselemålet ovan och även nyligen i det mål där jag företrädde flera barn mot en friskola i Göteborg. Visst kan man tycka att det skulle smälla om möjligt ännu högre att få en dom i tingsrätten, men likväl är en sådan förlikning som nu senast i Göteborg förstås också en seger för barnen. Den visar någonstans att skolans huvudmän i viss mån har gett med sig. Man gör då helt enkelt upp om ett visst belopp som barnen ska få, varpå förlikningen stadfästs av domstolen.

Jag kan inte uttala mig om beloppet, eftersom det hör till vår överenskommelse att beloppets storlek inte ska yppas. Friskolan i Göteborg ville dock, hör och häpna, inte be om ursäkt.

Att man som kommun eller stiftelse inte vill be om ursäkt trots att man betalat ut ett belopp till följd av en förlikning visar onekligen att mobbning handlar om attitydproblem, då vuxna människor har så svårt att erkänna sitt ansvar. Inte så konstigt kanske då att vissa barn känner att de har grönt ljus att bete sig hur som helst mot andra barn som i sin tur får sin skolgång förstörd.

Jag har vid det här laget haft ett flertal mobbningsärenden i domstol och givetvis finns ingen garanti att man alltid har framgång. Men hittills har jag alltid kunnat se till att mina klienter (barnen som jag har företrätt) har fått skadestånd. Alla de här barnen har (till skillnad från de allra flesta skolor) visat stort mod genom att de har vågat ge sig in i den här kampen. Men det har inte varit förgäves.

Fostra skolan genom att stämma den

Mobbning är i första hand inte något barn gör utan något som vi vuxna låter hända. Barn är barn och det är vi vuxna som har ansvaret. Släpper vi det ansvaret har det verkligen gått för långt.

Det borde vara lika självklart som svenska och matte att all skolverksamhet genomsyras av humanism, men tyvärr ställs alltför få skolhuvudmän till svars för sin passivitet och sitt ansvar för att mobbning kan få fortsätta.

Föräldrar och barn som påbörjar en rättsprocess hjälper enligt min mening andra barn också. Får man rätt mot skolorna så ”fostrar” man dem också till att förstå att man inte kan vara hur slö som helst. Barn ser igenom de vuxnas hyckleri och passivitet. Både mobbare och de som mobbas kan uppfatta de vuxnas tystnad och oförmåga att agera som ett bevis på att mobbning är ett okej beteende. Det är de vuxna som behöver skärpa sig.

Domstolsprocesser är ett utmärkt steg på vägen.

Att flytta eller byta skola

Föräldrar älskar sina barn. Och ibland händer det att en familj flyttar till en annan ort för att ”rädda” ett barn som blivit utsatt för mobbning på skolan. Jag har haft klienter som har gjort det. Det är en vacker gest, och jag beundrar de föräldrar som gör en sådan uppoffring i hopp om att barnen ska få det bättre på en annan plats.

Men hur mycket jag än beundrar föräldrar som gör allt för sina barn på detta sätt, så borde det inte behöva ske. Det ska gå att lösa på plats innan det går så långt. Att vända sig till en stridbar jurist är en bra början.

Ett mindre radikalt sätt att hantera saken som många föräldrar försöker med är att låta barnet byta skola.

Även detta är förstås beslut som man tar av omtanke och kärlek om sina barn. Men det är långtifrån säkert att det är en lösning som fungerar. Tyvärr kan samma mönster upprepa sig på den nya skolan om samma slapphet råder där (risken finns, onekligen).

Även om det är svårt att uttala sig generellt så är jag tämligen säker på att konfrontation med skolledningen i domstol i många fall är en bättre lösning för att få en förändring till det bättre.

Något om skolornas skyldigheter enligt 6 kap skollagen

Tanken från lagstiftaren är att skollagen och diskrimineringslagen ska komplettera varandra. En advokat hjälper föräldrar och barn att driva skadeståndstalan oavsett om det finns inslag av diskriminering eller ej i mobbningen.

I de ovan nämnda debattartiklarna diskuteras det faktum att BEO och DO arbetar på olika sätt och att mobbning kan komma att hanteras av olika myndigheter beroende på om det finns inslag av diskriminering eller ej. Och jag håller med författarna om att det är helt orimligt att elever som utsätts för grova trakasserier inte ska kunna få upprättelse.

Något bör sägas om skillnaden mellan tvistemål och brottmål, som båda handläggs av våra tingsrätter. Det jag talar om i det här inlägget är inte polisanmälningar, åtal och fällande domar i brottmål. Den vägen kan man också gå och det kan förstås inte sällan vara aktuellt att polisanmäla brott. Men det jag talar om nu är en civilprocess, som inte handlar om att fälla ett barn för ett brott utan om att bevisa att en skolas huvudman är skadeståndsskyldig.

Bestämmelserna om mobbning har fått en framskjuten plats i den nu gällande skollagen och återfinns i dess 6 kapitel.

Vad gäller skadestånd framgår av 6 kap 12 § att huvudmannen ska betala skadestånd om huvudmannen eller personalen åsidosatt sina skyldigheter i 7-11 §§. Huvudmannen ska även ersätta annan skada som uppstått av ett sådant åsidosättande.

Den skyldighet som skolorna inte lever upp till när mobbning tillåts fortsätta är först och främst huvudmannens skyldighet att enligt 10 § anmäla, utreda och vidta åtgärder mot mobbning. Det innebär att när personal på skolan får kännedom om att ett barn anser sig ha blivit utsatt för mobbning ska detta anmälas till rektorn. (Det avgörande är alltså barnets uppfattning.) Rektorn ska i sin tur anmäla detta till huvudmannen (den som driver skolan) och vidta åtgärder som skäligen kan krävas för att förhindra kränkande behandling i framtiden.

Detta ansvar gäller oavsett om det är ”vanlig” mobbning eller om det rör sig om mobbning som har inslag av diskriminering enligt diskrimineringslagen (diskriminering på grund av kön, etnisk tillhörighet, religion, funktionshinder, sexuell läggning etcetera).

Bevisbörderegeln i 14 § skollagen är viktig. Den innebär att huvudmannen för skolan har bevisbördan för att visa att mobbning inte har förekommit. Att bevisbördan ligger på skolan är en viktig princip. Det ställer höga krav på skolornas egen bevisföring då de väl blir indragna i en domstolstvist.

Forskning om mobbning och ”nätmobbning”

Just nu skrivs det en del om s k nätmobbning. Enligt en världsledande expert som forskat i över 40 år om mobbning, psykologiprofessorn Dan Olweus vid universitetet i Bergen, blir 85-90 procent av de barn som blir mobbade ”digitalt” också mobbade på traditionellt vis. Nätmobbning omfattas med andra ord i 85-90 procent av fallen av skolans skyldigheter enligt skollagen.

Olweus påpekar också att flickor och pojkar är lika utsatta för ”digital mobbning”. Det är med andra ord en myt att bara flickor blir mobbade på nätet.

I tvistemål om mobbning kan man utgå från att skolor som inte tar sitt ansvar kan vilja hävda att man inte har något ansvar för vad som sker ute på nätet. Dan Olweus’ forskning motsäger detta argument, eftersom den visar att det i nästan alla fall finns ett orsakssamband mellan mobbning i skolan och nätmobbning.

Även det sunda förnuftet säger att det är störst risk att bli mobbad av barn man känner, barn på den egna skolan. Fall av nätmobbning via Facebook, Youtube o s v bör således, med beaktande av professor Olweus forskning, av våra domstolar ses som en viktig form av stödbevisning om att skolans huvudman inte lever upp till sina skyldigheter.

Man kan således bara instämma med Friends generalsekreterare Lars Arrhenius, f d advokat och en förkämpe för barns rättigheter, som i en intervju konstaterar att skolan ”absolut” har ansvar för kränkningar som sker på Internet.

Framtidsutsikter

Vi vuxna kan inte skylla ifrån oss och peka på barn som gör fel. Barn som är bosatta i Sverige har skolplikt, så deras miljö när de uppfyller sin plikt att gå i skolan är vårt ansvar. Det finns inga förmildrande omständigheter då en skola misslyckas med att motverka mobbning. Barnet har en skyldighet att gå i skolan, skolan har en skyldighet att tillhandahålla en god miljö, punkt slut.

Friends-filmen ”Elaka ord”inger hopp i slutet, där pojken hittar ett vänligt ord i stället för alla elaka ord han fått höra tidigare. Jag tycker att det är viktigt att ha en sådan inställning: att saker och ting faktiskt kan bli bättre. Barn som blir mobbade kan få både upprättelse och en positiv förändring i sina liv.

De kommuner, företag, skolor, rektorer och lärare som lyckas med att skapa en mobbningsfri miljö ska ha en stor eloge. Till dess att vi har ett mobbningsfritt samhälle så kan jag lova att jag och mina kollegor i Advokatsamfundet står till förfogande för att ställa skolor till svars. Kanske blir de då bättre på att tillhandahålla en miljö att där våra barn får växa och lära i en miljö präglad av kamratskap och glädje i stället för rädsla och grymhet.

Hjälp finns att få. Och då menar jag, som du förstår, handfast, konkret hjälp som har goda förutsättningar att leda någon vart. För det kan jag lova: en domstol är en mycket väl lämpad plats att få saken bedömd i.

Sammanfattning

I USA vänder sig nu allt fler föräldrar till domstol för att ta strid p g a att deras barn blir mobbade. Enligt en artikel
tros detta bero på ökad medvetenhet om problemet, nya lagstiftning och anti-mobbningsregler på skolorna, samt att juristkåren har fått fler experter på ämnet.

En advokat säger i artikeln att han drivit över 60 mobbningsärenden på två år. Och han säger något jag känner igen från de föräldrar som har vänt sig till mig: ”Varje förälder som vänder sig till mig gör det av en och samma anledning. De vill se till att det som hänt deras barn inte händer andra barn”.

Föräldrar som vänder sig till advokat i sådana här ärenden brinner inte bara för sina egna barn utan även för andra barn inte ska bli utsatta för samma orättvisa och passivitet. Samma patos finner man hos barnen själva. De vill inte bli utsatta för orättvisor och de vill inte heller att andra barn ska bli det. Se på Betty Jansson i TV4-inslaget ovan, som gjort en beundransvärd insats genom att ställa de lokala politikerna mot väggen.

Ett annat exempel är Dylan Frey, som blev mobbad i mellanstadiet i en skola i Minnesota och som tillsammans med fem andra elever fick dela på ett skadestånd på 270 000 dollar. Han konstaterar i en artikel att han hoppas att förlikningen leder till att andra barn ska slippa utstå liknande trakasserier.

Samma inställning har även föräldrarna till en pojke i Uppsala som nyligen gick ut i media och tog strid för sin son. ”Vi vill inte att andra ska råka ut för samma sak”, säger pojkens föräldrar till Uppsala Nya Tidning. (De föräldrarna har sedermera tagit kontakt med mig för att driva deras sons skadeståndstalan.)

Som ni förstår lär jag säkert återkomma till det här ämnet. Till dess kan jag, som vidare läsning, rekommendera en artikel av en kanadensisk advokatkollega som konstaterar att man bör se på skolan på exakt samma sätt som man ser på läkare eller advokater. Säg att man går till en läkare, advokat eller skola och sedan lider skada p g a läkarens, advokatens eller skolans underlåtenhet, inkompetens eller felaktiga agerande.

Bör man inte då förvänta sig att den som bär ansvaret för skadan också ställs till svars?

lördag 2 februari 2013

Bristande rättssäkerhet då Skatteverket bedömer personligt betalningsansvar vid konkurs

Jag har tidigare skrivit en del här på bloggen om ett av mina favoritämnen: skattetillägg.

Än så länge har inget beslut mot Sverige kommit från Europadomstolen. Ni som följt bloggen vet att jag hade hoppats på ett första beslut redan 2012, men så blev det alltså inte. Nu ser vi fram mot ett besked 2013 i stället.

Idag tänker jag koncentrera mig på en annan skatterättslig problematik, närmare bestämt statens skattekrav på företrädare för aktiebolag enligt 59 kap skatteförfarandelagen.

I december 2012 tv-sändes en öppen utfrågning i riksdagens skatteutskott. I programmet påtalar Riksrevisionen bland annat att det förekommer regionala skillnader i valet av åtgärd vid skattekontrollen av företag.

Ur ett rättssäkerhetsperspektiv är regionala skillnader i en och samma myndighets handläggning ett stort problem. Det innebär att likabehandlingsprincipen sätts på spel.

Problemet är emellertid större än så, vågar jag påstå. Inte nödvändigtvis vid Skatteverkets sedvanliga arbete med att utreda och beskatta. Men när det blir tal om konkurs, då finns det tyvärr enorma skillnader. Och jag vågar påstå att det rör sig om inte bara regionala skillnader utan även om betydande individuella skillnader mellan olika handläggare på samma Skattekontor.

Vi advokater ser tyvärr alltför många exempel på godtycklig och oregelbunden (d v s synnerligen rättsosäker) behandling av företagare i konkurssammanhang (d v s när det kan bli tal om personligt betalningsansvar för en företrädare för ett aktiebolag, en fråga av enorm vikt för den enskilde bolagsföreträdaren).

Som jurist kan man inte bli annat än på dåligt humör då man hör att det ens kan existera sådana här skillnader i ett rättssamhälle.

Vi jurister har ju, som alla vet, ett och samma rättsväsende att rätta oss efter. Skattesystemet ska rimligen inte fungera på ett annat sätt än övriga rättssystemet.

Skatteutskottets ordförande poängterar i det ovan nämnda tv-inslaget att det finns ett oundgängligt behov av ett väl fungerande skattesystem som både har en hög effektivitet, en hög legitimitet, och allmänhetens förtroende. Jag håller med, och det är exakt därför jag skriver detta inlägg.

Som sagt så är jag personligen ganska säker på att Skatteverket följer likabehandlingsprincipen då de beskattar medborgarna ”i vanliga fall”. Där verkar tjänstemännen på myndigheten göra ett bra jobb.

Däremot har jag fått intrycket att Skatteverket agerar minst sagt godtyckligt efter en konkurs. Detta till följd av att handläggare på myndigheten verkar få agera en hel del efter eget huvud.

En del företagare som gått i konkurs kan bevisligen bli jagade från hus och hem av Skatteverket (eftersom de hållits betalningsansvariga).

En del kan fortsätta och bli lämnade i fred (även i ärenden där man undrar varför i fridens namn Skatteverket inte ingriper och ansöker om betalningsansvar).

Enligt 59 kap 13 § skatteförfarandelagen kan en företrädare för en juridisk person som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet inte betalat skatt bli skyldig att betala den skatt som den juridiska personen (det handlar oftast om ett aktiebolag) borde ha betalt.

Skälet till att ett aktiebolag inte har erlagt skatt är vanligen att aktiebolaget blivit på obestånd.

Många bolag i konkurs har således skatteskulder, och det handlar inte sällan om omfattande skatteskulder. Företrädaren för bolaget tror – alltför ofta – att konkursen innebär att ansvaret för skulder upphört, men företrädaren kan få en obehaglig överraskning genom att Skatteverket till förvaltningsrätten ger in ansökan i enlighet med 59 kap 16 § skatteförfarandelagen om att företrädaren för bolaget tillsammans med bolaget ska stå bolagets skatteskuld enligt lagens 59 kap 13 §. När ansökan inges yrkar även Skatteverket att företrädarens egendom ska tas i beslag som säkerhet för skatteskulden. Det yrkandet brukar bifallas omgående av förvaltningsrätten.

Som advokat ser jag tyvärr en hel del orättvisor när det gäller den praktiska tillämpningen av den här bestämmelsen. Det verkar enbart vara slumpen som avgör om företrädaren faktiskt får ett krav eller inte. Många som borde få krav slipper krav och vice versa.

Det enda rätta vore givetvis att alla behandlades lika inför lagen, men så går det inte till i det verkliga livet.

Jag ska nämna två fall från verkliga livet som har handlagts av ett och samma skattekontor. Namnen jag använder är fingerade. Låt oss kalla de båda exemplen för Alexander och Kalle. Eftersom tur verkar ha en del att göra med hur man blir behandlad av Skatteverket i konkurssammanhang, så tyckte jag att det var passande att kalla dem Alexander (Kalle Ankas tursamme kusin heter ju så) och Kalle (som sällan har tur utan för det mesta drar det kortaste strået).

Alexander

Alexander har ett bolag som han försätter i konkurs. Det är hans andra konkurs på kort tid. Bolaget har momsskulder om flera miljoner kronor. I den tidigare konkurseren har det också funnits momsskulder på flera miljoner. Förutom skatteskulderna (moms) hade bolaget miljonskulder till olika leverantörer.

Leverantörerna var upprörda och flera leverantörer vände sig till Skatteverket och ansåg att Alexanders agerande inte borde tillåtas. Skatteverket gjorde i det här fallet inte ett dugg, vilket leverantörerna av naturliga skäl fann både märkligt och upprörande.

Det blev således ingen ansökan från staten (Skatteverket) mot Alexander med stöd av 59 kap 16 § skatteförfarandelagen. Till saken hör att Alexander har ganska betydande tillgångar. Han har under åren lagt undan en del i den egna madrassen, så att säga.

Sammanfattningsvis har således Alexander ”konkat” två bolag på ganska kort tid och är på gång med ett tredje bolag. Han har flyttat tillgångar mellan bolagen som han inte ens betalat för (i det första konkursade bolaget), d v s han har gjort sig skyldig till borgenärsbrott. Och i var och en av hans konkurser har det funnits miljontals kronor i momsskulder samt miljontals skulder till leverantörer.

Alexander har likväl inte fått något krav om personligt betalningsansvar från Skatteverket. Alexander har haft tur. Man kan nästan tro att skatteförfarandelagen inte gäller honom.

Kalle

Kalle har inte haft samma tur som Alexander. Kalle har haft ett bolag som gått i konkurs, på egen begäran. Efter en skatterevision bedömde Skatteverket att Bolaget hade obetalda skatter om cirka två miljoner kronor. Med skattetillägg blev det en skatteskuld om ca två och en halv miljon kronor. En sådan skuld kunde inte bolaget betala och bolaget begärde sig därför omgående i konkurs. Det är viktigt att begära sig i konkurs omgående. Annars kan det bli tal om personligt ansvar för företrädare för bolaget.

Skatteverket hade arbetat i nästan ett års tid med revisionen. Efter konkursen begärde Kalle likväl omprövning av Skatteverkets beslut om att höja skatten. Kalle fick en smula rätt. Skatten sänktes från två miljoner kronor till en och en halv miljon kronor. Några dagar senare gav staten (genom Skatteverket) in en ansökan till förvaltningsrätten med yrkande om att Kalle skulle bli personligt betalningsansvarig för dessa en och en halv miljon kronor.

Bolaget genom Kalle överklagar beslutet om att bolaget ska påföras en och en halv miljon kronor i skatt. Kalle är inte någon expert på att upprätta överklaganden och det överklagande han skrev ihop på egen hand var tyvärr inte särskilt välformulerat. (Det är svårt som ”glad amatör” att skriva ihop ett överklagande.)

Kalle försöker hålla sig undan processen mot sig själv (målet om personligt betalningsansvar). En illa vald taktik, eftersom det handlar om förenklad delgivning från domstolen. Kalle anses nämligen delgiven även om han inte svarar. Rådet att hålla sig undan har Kalle fått av en bekant (som inte heller han är jurist). Inget särskilt bra råd i det här sammanhanget.

Skatteverket anmäler även Kalle för skattebrott och bokföringsbrott. Kalle, som gärna vill anlita advokat i skatteprocesserna, får veta av sitt försäkringsbolag att han kan glömma rättsskydd så länge han är misstänkt för brott. Hårda bud för honom, således.

Kalle får en offentlig försvarare (dock inte undertecknad) och det slutar med att brottsmisstankarna skrivs av. Åklagaren anser inte att det går att styrka att Kalle begått något brott. Jag för min del tror att åklagaren ansåg att det var komplicerat (så pass komplicerat att uppsåt inte kunde anses föreligga).

Kalle kommer ihåg samtalet med försäkringsbolaget och anlitar mig som ombud i skatteprocesserna. Skatteprocesser handlar om intressanta frågor. Momsfrågorna trodde jag var enkla, men även de var relativt intrikata. Det fanns även frågor om preliminär skatt och arbetsgivaravgifter (ej lika intrikata frågor).

För att Kalle ska bli personligt betalningsansvarig krävs att han av uppsåtligen eller av grov oaktsamhet inte betalat de skatter Skatteverket påfört Bolaget. Detta är dock inte den första frågan. De påförda skatterna måste dessutom vara rätt påförda skatter.

Målen har nu kommit så långt att målen mot bolagen är avgjorda i första instans. Förvaltningsrätten ansåg att ca 300 000 kr av påförda en och en halv miljon kronor var korrekt påförda. Om domen står sig (den är överklagad av Skatteverket) kan Kalle ”bara” bli förpliktad att utge 300 000 kr. Av beloppet 300 000 kr har dock Kalle hela tiden ansett att ca 200 000 kr var rätt. Om Skatteverket från början påfört 300 000 kr (eller 200 000 kr) hade bolaget kunnat betala dessa skatter och bolaget hade levt vidare. Det hade då inte heller blivit fråga om ett mål om personligt betalningsansvar för Kalle.

En viktig sak med förvaltningsrättens dom – vare sig den är rätt eller fel i sak – är att den visade att Kalle inte uppsåtligen eller av grov oaktsamhet har gjort något fel. Det har inte varit fråga om sådana självklarheter att det Kalle nödvändigtvis borde ha insett att det fanns obetalda skatter på den nivå som Skatteverket beslutat om. Redan på denna grund bör därför statens talan mot Kalle ogillas.

Varför ”ger sig” inte Skatteverket efter domen mot Kalle?

Kalles bolag har nu alltså inte bara gått i konkurs. Bolaget har dessutom upphört att existera eftersom konkursen är avslutad utan överskott (konkurser slutar sällan eller aldrig med överskott). När bolaget upphört saknar det rättskapacitet och därför även partshabilitet (förmåga att vara part i en rättegång).

Regeringsrätten (numera Högsta Förvaltningsdomstolen) har dock beslutat att bolag får föra skatteprocesser eftersom utgången kan ha betydelse för företrädarens personliga betalningsansvar för skatter. Rättsfallet kan du läsa här.

Bolaget hade alltså rätt att processa i förvaltningsrätten. Den processen vann bolaget nästan helt och hållet.

Nu vill Skatteverket själva få föra process i kammarrätten mot en motpart som saknar rättskapacitet och partshabilitet. Om det är tillåtet återstår att se. Jag anser inte att det är tillåtet. Det kan rimligen inte anses vara av sådan vikt för staten att det ska anses vara tillåtet. Tillåts det är det för att staten ska få jaga den enskilde medborgaren långt utöver vad som är rimligt och acceptabelt.

Staten borde efter domen från förvaltningsrätten begripa att Kalle inte agerat uppsåtligt eller av grov oaktsamhet. Men staten verkar inte fundera på den frågan utan har valt att i stället gräva ned sig i svåra skattefrågor.

Jag tror helt enkelt att Staten inte vill ge sig av principiella skäl. Enskilda tjänstemän har lagt ned alldeles för mycket arbete på ärendet, utan att förstå hur dåligt Kalle mår av att (såvitt jag kan bedöma saken) bli felaktigt krävd på miljonbelopp.

Skatteverket har via Kronofogden tagit allt Kalle äger och har. Kalle, som är 60 år fyllda, hade 32 000 kr i besparingar. Mer fanns inte att ta av. De pengarna är numera utmätta. Kalle hade dessutom en belånad fastighet. Det fanns – efter att lånen var betalda – ett överskott om cirka 150 000 kr i fastigheten. Fastigheten är idag utmätt och såld till ett betydande underpris. Här har vi en del av problemet (och antagligen en del av förklaringen till att staten bara ”kör på” utan att stanna upp och tänka efter). Om Skatteverket ”ger sig” medger de ju samtidigt att man från statens sida har gjort fel och att Kalle bör få skadestånd för felet. Vilken eller vilka tjänstemän vill medge sina egna fel? Tyvärr finns det säkert alltför mycket yrkesstolthet inblandad i sådana här ärenden, något som leder till att likabehandlingsprincipen inte respekteras. Individuella skillnader mellan statens tjänstemän, i deras arbetssätt och urval, tillåts spela alldeles för stor roll i enskilda näringsidkares öden.

Jag vet inte om Kalles fall får ett lyckligt slut. Jag tror det. Jag har ansett att Kalle haft rätt hela tiden, annars hade jag inte åtagit mig ärendet. Men hur det slutar kan man aldrig veta. Målen det handlar om kan komma att pågå många år till. Kanske kommer det att krävas en dom från Högsta förvaltningsdomstolen, eller rentav från Europadomstolen.

Hur kan Alexander ha sådan tur?

Alexander är inte min klient. Jag känner till hans ärende genom att det finns leverantörer som känner sig blåsta. Jag vet även att t o m Alexanders revisor varnat för att moms inte betalats i rätt tid och för att bolagets aktiekapital var förbrukat. Det handlar om elementära momsfrågor, d v s inte överdrivet komplicerad skattejuridik.

För en utomstående betraktare är det obegripligt och oroväckande att Alexander klarat sig medan Kalle har drivits från hus och hem. Svaret kan inte sökas någon annan stans än på Skatteverket. På Skatteverket arbetar tjänstemän och jag misstänker att det är på individnivå som skillnaderna ligger. Det gäller att ha tur när man blir utlottad på en viss handläggare. Men följden av detta blir att Skatteverket som myndighet inte arbetar lika mot de enskilda näringsidkarna. Vissa av dem har fantastisk tur, andra fruktansvärd otur. Det är svårt att inte tänka på serietidningarnas värld, Alexander Lukas osannolika tur och Kalles makalösa otur. Godtycket gäller inte bara dem, utan många andra företagare. Under åren har jag sett många chockerande och upprörande exempel på detta.

De som har otur har heller inte alltid råd att anlita ombud. Dessa skattebetalare är det extra synd om. De som har råd har dock ofta inga egna medel kvar (de har ju tagits i beslag), men har råd för att de har anhöriga eller vänner som ställer upp ekonomiskt. Det gäller att man har trofasta vänner som inte sviker i nödens stund. För utan juridisk hjälp kan det var mycket svårt att någonsin få rätt mot staten.

I övrigt kan man bara konstatera gällande Skatteverkets allmänna trovärdighet och effektivitet att det enligt mitt förmenande måste till centrala direktiv för handläggningen av ärenden enligt skatteförfarandelagen.

Att vi ska vara lika inför lagen måste ju även gälla den lagen, eller hur?