Tvister i våra domstolar är svåra att driva ända till dom när klienternas hela ekonomi står på spel

I min egenskap av advokat är jag ofta i domstol. Målen kan delas upp i brottmål, familjemål och övriga tvister.

Brottmålen

Då har klienten inte valt att hamna i en process. Klienten står i stället åtalad av staten via åklagaren för ett av åklagaren påstått brott. Brottmål kan i teorin även drivas privat, men det är mycket ovanligt och något jag varit med om endast vid några tillfällen.

Som brottmålsadvokat har man två uppgifter. När klienten nekar handlar det om att peka på det som talar för en friande dom, men samtidigt även plädera för mildast möjliga påföljd för klienten.

När klienten erkänner handlar det om det senare, d v s plädera för mildast möjliga påföljd.

Det finns ett fåtal undantagsfall där man som advokat nog bör tala för en friande dom trots att
klienten valt att erkänna gärningen. Det handlar om de få fall där man med fog kan tvivla på att klienten - trots erkännande - är skyldig till brott. Thomas Quick målen kanske var sådana mål? Jag vet inte. Jag är inte tillräckligt insatt i de målen, trots allt som stått om målen i media. Jag är således inte kritisk mot Thomas Quicks försvarare för att jag inte vet om
han begick något fel eller inte.

I brottmålen finns inget att förlika. Målen måste prövas i sak, förutom att man i godo kan göra upp (förlikas) i den del målen eventuellt även avser skadestånd. Många gånger finns det med ett skadeståndsyrkande från målsäganden (den som utsatts för brott).

Familjemålen

De handlar ofta om vårdnaden om barn, barns boende eller umgänge med barn. Varje gång ett sådant mål måste avgöras av domstol är det en förlust. Det bästa är när parterna - kanske via oss ombud - lyckas komma överens. De flesta mål slutar därför med en överenskommelse.

Det heter att de målen är indispositiva vilket betyder att domstolen har sista ordet, men domstolen går nästa aldrig emot vad parterna (föräldrarna) själva kommit överens om.

I familjemålen får parterna stå sina egna rättegångskostnader. I vissa undantagsfall kan en förälder förpliktas att stå motpartens rättegångskostnader helt eller delvis, men då handlar det om att ena föräldern förorsakat onödiga rättegångskostnader i målet, vilket inte är vanligt. I vart fall inte när föräldern företräds av en advokat.

Övriga tvister

Det kan handla om i stort sett vad som helst. Fordringar, grannbråk, fel i fastighet, entreprenadarbeten o s v. Ofta är ena parten eller båda parterna privatpersoner.

Att ge sig in i en tvist är ofta ett riskabelt ekonomiskt projekt för den enskilde. Jag ska med ett konkret fall redogöra för den ekonomiska risken. Fallet i sig visar på den fara som jag tänker på.

Det konkreta fallet

Två makar i sin bästa ålder (min ålder förstås) anlitar ett byggföretag för att bygga om i stort sett hela sitt bostadshus. Makarna vet att det kommer kosta en hel del men ser entreprenaden som ett bra och riktigt beslut.

Byggföretaget påbörjar arbetet men under arbetets gång blir företaget och makarna oense om priset. Byggföretaget hävdar att löpande pris är avtalat och att arbetet kommer att kosta ca 1 000 000 kr. Makarna hävdar att fast pris om 500 000 kr är avtalat.

Det tråkiga är att det inte finns något skriftligt avtal mellan byggföretaget och makarna. Avtalet är ett muntligt avtal.

När företaget och makarna blir oense har makarna redan erlagt 300 000 kr. Oenighet om priset medför att byggföretaget bums och omedelbart avbryter entreprenaden. Byggföretaget tar sitt pick och pack och drar.

Entreprenaden var påbörjat men inte klart. Hur mycket som var klart? Det råder det också tvist om. Byggföretaget menar att nästa allt var klart. Makarna påstår att entreprenaden var klar till ungefär 50 %.

Entreprenören skickar en slutfaktura på 800 000 kr till makarna. Att betala således 500 000 kr till enligt företaget. Konsumenterna säger nej. Avtalat pris var ju 500 000 kr. Makarna har redan betalat 300 000 kr och eftersom makarna menar att ungefär halva entreprenaden återstår vill de inte betala en krona till.

Företaget anlitar en egen advokat. Advokaten skickar ett krav till konsumenterna och hotar med stämning vid utebliven betalning. Det är vad man har rätt att hota med. Det är inget olaga hot. Poliser får hota med våld i vissa situationer. Vem som helst får hota med att gå till domstol vid tvist.

Först nu kommer jag in i bilden. Konsumenterna vänder sig till mig. Jag skriver brev till företagets advokat och förklarar att företaget får vara nöjd med vad de hittills erhållit dels eftersom fast pris 500 000 kr var avtalat, dels för att endast hälften av entreprenaden var färdigställd.

Det blir tyst viss tid men därefter ger företaget in en stämningsansökan mot mina klienter.
Förlorar de målet har de att betala 500 000 kr + rättegångskostnader. Det handlar således om stora pengar. För många handlar det om belopp som är svåra att hantera.

Jag söker rättsskydd åt klienterna via deras hemförsäkring och rättsskydd beviljas omgående. Försäkringsbolaget ger ett snabbt besked om att försäkringen täcker rättegångskostnader om 200 000 kr, men att självrisken är 20 %. Självrisken är alltid 20 % eller 25 %.

Rättsskyddet innebär att om klienterna förlorar målet och rättegångskostnaderna sammanlagt blir 200 000 kr har klienterna själva att betala 40 000 kr (20 % av 200 000 kr). 200 000 kr är mycket pengar men i vissa processer överstiger rättegångskostnaderna ett belopp om 200 000 kr. Rättegångskostnader som överstiger 200 000 kr har klienterna – vid förlust – själva att stå för.

Om tvisten enbart handlat om vad som var avtalat pris hade jag kunnat lova att de samman-lagda rättegångskostnaderna inte riskerat att bli i närheten av 200 000 kr. Inte ens i närheten av 100 000 kr.

Tvisten handlar dock inte enbart om avtalat pris. Den handlar om ytterligare 19 olika tvistepunkter i entreprenaden. Den handlar om byggföretaget saltat den räkning de skickat, den handlar om vilka arbeten företaget utfört, den handlar om kvalitén på många delar av det utförda arbetet, den handlar om makarnas reklamation skett i rätt tid o s v. Det handlar med andra ord om en mycket omfattande tvist.

Mitt arbete försvåras av att jag har att göra med en mycket duktig advokat på andra sidan. En helt jämbördig motståndare, med stor erfarenhet av domstolstvister. Vi gör allt vad vi kan för våra klienter och vi gör båda ett bra arbete. Målet pågår några år innan huvudförhandling närmar sig.

Några veckor innan förhandlingen går jag igenom målet mycket noga för att bedöma hur tvisten kommer att sluta punkt för punkt. Jag ser en jämn match framför mig. Jag tror att vi vinner en del, men inte allt.

Jag skulle för att få mer erfarenhet och vishet gärna vilja få prövning av tvisten, men jag har ett stort ansvar mot klienterna. Jag måste i första hand alltid försöka hitta bästa möjliga lösning för mina klienter.

Vinna målet vore förstås den bästa lösningen. Men det finns problem. Ett stort problem är att avtalet mellan parterna är muntligt. Vem ska vinna vad avser avtalat pris i en sådan situation?
Den som kan bevisa sin rätt, men det är inte säkert att tingsrätten anser att någon av parterna kan bevisa vad som är avtalat. När ord står mot ord är det inte alltid tingsrätten tror mer på någon av parterna.

Om vare sig konsumenten eller näringsidkaren lyckas bevisa vad som är avtalat finns det en bestämmelse i konsumenttjänstlagen (51 §) som ger konsumenten rätt om avtalat pris vid småhusentreprenader.

Den konsument som läser 51 § konsumenttjänstlagen tror sig därför få rätt om ord står mot ord. Men det finns alltid ett men. 51 § gäller bara vid nybyggnad och tillbyggnad. Den gäller inte vid ombyggnad eller reparationer. Varför? Fråga inte mig. Jag har läst lagens förarbeten noga utan att förstå varför.

Denna entreprenad handlar om ombyggnad/reparation.

Är det makarna som då ska ha bevisbördan? Det är inte heller säkert. Huvudregeln är att bevisbördan ligger på den som påstår fast pris, men det är en huvudregel som domstolar kan komma att döma emot. Det finns inget fall från HD som avser ombyggnad vid småhusentreprenad.

Ville jag ha svar på frågan vad som gäller måste målet helst upp ända till HD. Det skulle hjälpa mina klienter endast om HD la bevisbördan på näringsidkaren.

Det fanns dock många andra frågor än avtalat pris.

Min uppfattning är att ungefär hela rättsskyddet skulle gå åt vid prövning i första instans.
Jag träffar makarna ungefär en vecka innan förhandling. Vi pratar förstås om målet och de ekonomiska riskerna. Makarna vill inte förlora. De vill inte att målet ska gå vidare till hovrätten och därefter kanske till HD.

Jag förstår makarna. Jag kan inte lova att vinna målet. Inte ens i någon del. För i så fall skulle jag lova att domstolen ser på saken som jag gör. Det vet jag aldrig i förhand även om jag ibland tror mig veta hur domstolen kommer att döma.

Efter mötet med makarna får jag friheten att inleda förlikningsförhandlingar med motpartsombudet. Det slutar med en förlikning mellan parterna.

Makarna får betala betydligt mindre än hälften av vad de var stämda på, men ändå ett stort belopp. Jag tror inte makarna är helt nöjda, men alternativet var en tvist i tingsrätten som sannolikt gått vidare till hovrätten, oavsett utgången i tingsrätten.

Hade inte jag och den andra advokaten varit nöjdare med att målet prövats i tingsrätten och gått vidare till hovrätten? Vi hade ju tjänat mer pengar på det. Det hade ingen av oss varit.
Ingen av oss vill riskera klienters medel i onödan. Vi visste båda att utgången var oviss.
Vi ville inte lägga klienternas öden i händer på domare som vi inte vet hur de skulle ha dömt.
Vi hade båda ansvar för våra egna klienter.

Jag är dock mycket nyfiken hur målet skulle ha gått vid en rättslig prövning. Men när klienterna inte är Volvo eller något annat storföretag som har råd att processa utan att tänka på rättegångskostnaderna stannar många mål vid en förlikning. Vanligt folk har inte råd att förlora en stor och omfattande process. Så enkelt är det, men det är samtidigt det svåra med advokatyrket.

Kan jag inleda en process där jag tror att klienten kommer att förlora målet? Nej det sker aldrig. Om jag inte tror på klientens sak måste klienten söka ett annat ombud. Jag kan aldrig tänka mig påbörja ett mål jag tror klienten kommer att förlora. Med aldrig menar jag aldrig.
Inga undantag. Undantagen är många gånger huvudregel i juridikens förtrollade värld.

Ondska – en försvarsadvokats vardag

Ondska – och godhet – borde vara lika naturliga skolämnen som matematik och svenska.

För oss som arbetar som försvarsadvokater är ondska en del av vårt arbete. Det är ondska – inte godhet – som avhandlas i många av våra brottmål. Våldsbrott exempelvis handlar alltid om ondska, aldrig om godhet.

Ondska är för mig de onda handlingar vi människor utför. Varför denna ondska? I varje brottmål söker försvarsadvokaten en förklaring. Om förklaringen är till fördel för klienten presenterar försvararen förklaringen. Finns ingen sådan förklaring? Då har försvararen en svår uppgift framför sig.

Ondska är för mig något konkret. Handlingar som förstör för andra människor. Handlingar som i vissa fall tar andra människors liv. Ondskan kan många gånger vara obegriplig, men den finns bland oss.

I rättssalen använder vi lagkunniga sällan eller aldrig begreppet ondska. Det är ett ord som ter sig främmande för oss. Vi talar om att de som utfört onda handlingar är psykotiska eller sadistiska eller andra termer som leder oss bort från ordet ond till den medicinska världen.För om man kan få in begreppet ond i det medicinska går det onda kanske att bota med medicin? Nej, så enkelt är det nog inte, men vi lagkunniga vill alltid förstå varför. Vi vill förstå varför ett brott är begånget. Vi vill också gärna bota det onda, men det finns nog ingen medicin mot det onda. Tyvärr.

Vi lagkunniga talar visserligen om onda handlingar, men använder mycket sällan eller aldrig ordet ond om någon människa.

Varför begås onda gärningar? I nästan alla brottmål finns en förklaring. Förklaring är sällan samma sak som ursäkt. Den som rånar skrämmer sitt offer för att tjäna snabba pengar. För rånaren uppvägs det ”goda” motivet att tjäna snabba pengar det onda motivet att skrämma någon. För den som misshandlar någon kan det onda i att slå någon uppvägas i det ”goda” att få spöa den man tycker illa om. Förklaringar går således ofta att finna.

En förklaring som är allt för vanlig är att förståndet lämnar vissa människor när det är påverkade av alkohol. Många kör rattfulla – om och om igen - eller blir våldsamma. Förklaringen kan man i de fallen kalla för dåligt ”ölsinne”. I min bekantskapskrets finns personer med dåligt ölsinne, men tack och lov inte bland mina närmaste. Om alkohol ”uppfanns” i dag skulle det snabbt klassas som vilken narkotika som helst.

Ondska för dig kanske är personer som Breivik, Anders Eklund (Englas mördare) Hitler och andra personer vars namn automatiskt leder tankarna till ordet ondska. De är alla personer som begått onda handlingar – förstört andra människors liv. Men frågan är om deras ondska hade gått att stoppa? En fråga som förstås inte går att besvara. Men det går att via våra skolor skapa förutsättningar för att framtidens vuxna – våra barn – får utbildning i ämnena ondska och godhet. Och på så sätt kanske stoppa en del framtida ondska.

Godhet är ondskans motsats. Det tråkiga är att vi tar godhet för givet. Vi anser att godhet är det naturliga och att ondhet är det obegripliga. Genom att ta godhet för givet är det något som inte i tillräcklig grad uppskattas. Hur reagerar du på godhet? Ibland tror vi att den som gör något gott egentligen vill något för eget syfte. Vi kan inte alltid tro att någon är god enbart för att vara snäll.

Ondska måste vi dock lära oss att bekämpa och det helst från unga år. Det är nämligen svårt att lära gamla hundar att sitta. Många barn får uppleva ondska tidigt för i många skolor förekommer mobbning dagligen. Vi vuxna får dock även vi då och då en dos av ondska, men vad gör vi åt det? Ofta gör vi ingenting. Det är enklast att inte lägga sig i. Genom att inte göra något tillåter vi att ondskan frodas.

Vad gör du om någon är otrevlig mot exempelvis en servitris? Jag har upplevt att en person jag trodde mig känna ganska väl var mycket otrevlig mot en servitris. Vad jag gjorde åt det? Ingenting. I efterhand ångrade jag mig. Jag borde ha tagit servitrisen i försvar.

Vad gör grannarna när de tror att grannbarnet blir misshandlat? Vissa ringer polisen, vissa lägger sig inte i. Varje gång man inte lägger sig i är det genom likgiltighet – eller rädsla – som man tillåter det onda.

Skälet till att jag inte la mig i historien med servitrisen var att jag inte ville stöta mig med den jag var bekant med, men jag gjorde det på bekostnad av en annan människa. Jag var därför lika skyldig till den obehagliga händelsen som den jag var - och fortfarande är – bekant med.

Händelsen med servitrisen är inte enda gången jag inte lagt mig i. Varför ser jag och många med mig åt ett annat håll inför obehagliga händelser? Skälet till att man ser bort är inte att man själv är ond, utan att man känner obehag i att lägga sig i. Man – jag – är således rädd för vissa obehagliga situationer.

Jag menar dock inte att man alltid ska lägga sig i bokstavligen. Ibland kan det vara alldeles för farligt. Men att ringa polisen det måste vi alla våga.

Jag anser att alla skolor borde undervisa i ämnet ondska/godhet. För som vuxen bör man våga stå upp för det rätta, men för att klara av det är det bra med kunskap om hur man ska agera.

Tillbaka till den servitris jag en gång svek. Jag undrar om hon minns händelsen? Jag minns den som om det vore i går, men det var en händelse för många år sedan. Servitrisen kanske har glömt händelsen (jag hoppas i vart fall att hon glömt att jag var en del av händelsen.

Många gånger när jag sitter i rättssalen tänker jag ”hur tusan kunde det här hända” eller ”det här borde aldrig få ha hänt”. Problemet är att det har hänt. Det onda är alltid närvarande i rättssalen. Alltid kanske är en överdrift. Det finns även brottmål som inte har ett dyft med ondska att göra. Som exempel när jag försvarade ett barn som bjudit ett annat barn på alkohol.

Jag ansåg inte bjudandet var att anse som langning och hade därför förklarat för barnet – min klient – att brott med bestämdhet skulle förnekas. Min klient sken som en sol när jag sa det.Klienten var glad över att ha fått en ”egen” advokat. Min klient hade dock i tidigare förhör erkänt brott inför polis och åklagare och efter att jag å klientens vägnar nekat till brott blev åklagaren arg över att klienten – barnet – ändrat inställning från varande helt skyldig till helt oskyldig. Min klient blev i den situationen rädd för åklagaren – som hade pondus - och valde att än en gång erkänna brott, varefter jag än en gång måste förklara att klienten inte var skyldig till brott.

Min klient vågade inte säga emot åklagaren och när åklagaren under målets gång ställde frågor till klienten – barnet - valde klienten att lätt gråtande hålla med åklagaren om sin egen skuld. Som försvarare kunde jag dock inte annat än vidhålla att klienten var oskyldig. Det var nämligen min juridiska bedömning. En enig tingsrätt delade min bedömning.

Domaren förklarade dock för barnet att han inte borde dricka sprit och barnet lovade att aldrig mer ta en droppe sprit i sitt liv. Detta var ett mål för länge sedan och om barnet hållit sitt löfte vet jag inte, men jag tvivlar på att så blev fallet.

Klienten var över 15 år, men under 18 år. Så länge man är under 18 år är man ett barn enligt FN:s barnkonvention och svensk rätt.

Åter till ondska. Den vill många stoppa. För att stoppa den ropar många på hårdare straff.Tror du att ondskan minskar i ett samhälle som har hårda straff. Vad är hårdare straff? Långa fängelsetider? Dålig behandling av de som sitter i fängelse? Dödsstraff? Du som tycker det anser att ondska ska besegras med ondska. Att ondska är lösningen på ondska. För det är onda handlingar att avrätta människor (dödsstraff) att behandla fångar illa och att låsa in människor lång tid.

Frågan borde vara om ondska går att stoppa på annat sätt än med ondska. Många tror det. Jag är en av många som tror det. Jag förstår att vissa måste vara inlåst lång tid (kanske för alltid) men tror på att det finns många andra metoder än ondska för att få stopp på ondska. En sådan metod är att låta våra barn lära sig godhet i skolan och förstå att ondska – som exempelvis mobbning i skolan – inte kan accepteras. En annan viktig faktor att är skapa ett tryggt samhälle, vilket förutsätter ett samhälle där alla känner sig välkomna. Är inte alla välkomna? Inte så länge det finns fördomar som exempelvis kan bero på främlingshat, intolerans mot olika religioner och förutfattade meningar mot andra kulturer.

Ondska leder tankarna till frågan om fängelse eller psykiatrisk vård. Den som lider av en allvarlig psykisk störning skall inte dömas till fängelse – oavsett hur ond gärningen eller människan bakom gärningen än är – utan till psykiatrisk vård. För vissa onda gärningar vill många i allmänheten inte godta psykiatrisk vård. I Norge är det många som har svårt att acceptera att Breivik skulle kunna dömas till psykiatrisk vård i stället för fängelse.

Frågan om valet mellan fängelse eller vård handlar om en så svår fråga som ”om vi alltid är ansvariga för våra gärningar eller inte.” För den som inte är ansvarig för sina gärningar bör väl inte dömas till straff utan annan påföljd, som exempelvis vård?

Kom dock ihåg att psykiatrisk vård i praktiken kan pågå hela livet för ett brott med lågt straffvärde. Fängelse kan för den åtalade många gånger vara ”bättre” än vård, om man med ”bättre” menar kortare tid av frihetsberövande.

Nog om ondska för denna gång, men min erfarenhet säger mig att alla någon gång begår en ond gärning. Jesus dock undantagen, men han var trots allt Guds son.

Slutligen vill jag önska er alla en God Jul och ett Gott Nytt År. Men tänk på att julen och nyår för många barn är en tid av ondska som beror på att allt för många föräldrar har dåligt ölsinne. Hur många barn i Sverige kommer uppleva en ond jul? Fler än du tror. Julen är dock barnens högtid. Låt därför spriten vara. I vart fall ni som är föräldrar.

Thomas Quick – något om advokatens roll

Det har varit en livlig debatt om advokatens roll i tidigare mål som avsett Quick och då närmare bestämt en debatt om hans tidigare försvarare advokat Claes Borgström. Jag har inte svaret på frågan om Claes Borgström i något avseende agerat fel. Jag har dock en uppfattning om försvararens roll som offentlig försvarare. Jag är själv ofta offentlig försvarare och det sedan många år tillbaka.

Quick hade tydligen erkänt alla brott för sin försvarare advokat Claes Borgström. Det egna erkännandet är inte sällan viktig bevisning i ett brottmål. Många gånger ingår det i advokatens roll att tro/lita på klientens erkännande. Det varierar dock från fall till fall och så måste det alltid vara.

När man företräder en person som är vid sina sinnes fulla bruk finns det sällan anledning att tro att klienten oskyldigt skulle ta på sig ansvaret för ett brott han eller hon inte begått. Låt säga att en ”normal” klient erkänner skattebrott. Ska jag då gå igenom kanske 17 pärmar med bokföring för att bedöma sanningshalten i erkännandet? Eller ska jag ägna all tid åt att hjälpa klienten att få en så mild påföljd som möjligt? I den situationen är det nog så att de flesta försvarare lägger sin energi på att se till att påföljden blir så mild som möjlig.

Om klienten erkänner snatteri/stöld? Ska jag höra med eventuella vittnen om det verkligen är sant? Eller ska jag lita på klientens erkännande? Många gånger väljer försvararen att lita på klientens erkännande. Arbetet handlar då om påföljdsfrågan och inte skuldfrågan. Det är sällan advokatens roll att agera åklagare/polis d v s söka bevisning för att brott verkligen är begånget när klienten redan erkänt brott.

I vissa fall måste dock advokaten ifrågasätta klientens eget erkännande. Det är i de fall där advokaten anser att det kan finnas skäl att ifrågasätta erkännandet. Jag kan nämna ett fall där jag varit tvungen att ifrågasätta klienters erkännande.

I ett fall företrädde jag ett barn, som dock var det vi kallar straffmyndig d v s han hade fyllt 15 år. När han hördes av polisen erkände han brott. När jag inför förhandlingen träffade pojken förstod jag att han erkänt endast för att han vid polisförhöret varit rädd. Rädd för polisen. Därför valde han att erkänna brott. Den handling pojken begått var dock inget brott och jag kontaktade därför åklagaren och sa att pojken vid förhandlingen skulle erkänna gärningen men förneka att gärningen var ett brott. Det som därefter hände var att polisen – utan min vetskap (aja baja) – åter kontaktade pojken och än en gång erkände min klient brott.

Vid förhandlingen förklarade jag att pojken förnekade brott, men när åklagaren ställde frågan direkt till pojken erkände han som vanligt brott. Pojken var mycket rädd vid förhandlingen. Han ville bara få den överstökad. Domen blev att pojken friades. Pojken hade inte begått något brott enligt domstolen. Det var rätt dömt av domstolen. Det insåg även åklagaren, som dock felaktigt hade väckt åtal. Men även åklagare kan begå fel. Juridiken kan vara mycket komplicerad.

Qucik målet handlar om trovärdigheten hos de åtalade som lider av psykisk sjukdom. Många som döms för brott lider av psykisk sjukdom. De som lider av en allvarlig psykisk störning döms ofta till vård. De som är psykiskt sjuka kan förstås vara lika tillförlitliga och pålitliga som de som är helt friska, men det finns ett men. En hel del av de som är psykiskt sjuka är personer vars erkännande eller förnekande samhället måste ifrågasätta. Det egna erkännandet hos dessa personer har ofta ett lågt bevisvärde och i vissa fall inget bevisvärde alls.

Jag har själv företrätt flera personer som varit svårt psykiskt sjuka. Personer som gärna – och ofta med glädje - erkänner allt polisen vill att de ska erkänna. Personer som exempelvis gärna skulle ta på sig Palme mordet, trots att de bevisligen fanns närmare 100 mil från Stockholm när Palmemordet begicks. Eller själva var små barn när Palmemordet begicks.

När klienten är svårt psykiskt sjuk är det således – enligt min mening – alltid befogat att granska alla bevisning i målet oerhört noga, även om klienten erkänt brottet i fråga.

Varför erkänner ibland svårt psykiskt sjuka personer brott de inte begått? Jag vet inte svaret på den frågan, men jag tror att vissa inte orkar säga emot. Det är helt enkelt lättare att erkänna.Då får klienten inte sällan beröm för sitt erkännande. Alla blir glada. Till och med klienten.Men advokaten måste – trots att alla andra är glada – nitiskt granska bevisningen i målet.

Om Quick hade varit en frisk klient anser jag att det sannolikt inte funnits skäl att kritisera advokat Claes Borgström. Ska advokat Claes Borgström granskas är det nog för att ta reda på om han i allt för stor omfattning satt tillit till en svårt sjuk klient. För ingen tror väl annat än att Quick hela tiden varit svårt psykiskt sjuk?

Det finns dock fall där man som försvarare inte tror på klientens erkännande, men ändå inte ifrågasätter erkännandet. Låt säga att en äldre man – som är helt vid sina sinnes fulla bruk - erkänner brott men att de fakta försvararen granskar talar för att klienten är oskyldig och att erkännandet ”endast” verkar syfta till att fria annan som kan vara skyldig till brottet, som exempelvid den äldre mannens dotter. Ska jag som försvarare peka på den bevisning som talar för att dottern är den skyldige och att klienten således är oskyldig? Eller ska jag låta klienten skydda den dotter han kanske älskar mer än allt annat på jorden? Det är i en sådan situation vissa försvarare väljer att tro på ett erkännande trots att det finns övertygande bevisning som talar för att erkännandet inte är sant.

Det finns således många svåra situationer för en försvarare. För alla försvarare gäller det dock – som framgår ovan - att vara extra vaksam när man företräder psykiskt sköra klienter, så som personer som lider av allvarliga psykiska störningar.

När någon dömts till vård för brott blir det då och då förhandling om den personen ska skrivas ut från den psykiatriska vården eller om vården skall fortgå. Vid förhandlingen företräds den som vårdas av ofta av advokat. Innan förhandlingen har advokaten i vart fall ett enskilt samtal med klienten. I ett vanligt mål berättar klienten sin version och advokaten förklarar den sedan juridiskt i samband med förhandlingen. I utskrivningsmål händer det inte sällan att klienten frågar vad jag som advokat anser. Ofta anser jag att det bästa för klienten är fortsatt vård.
Varför? Skulle jag själv bli allvarligt psykiskt sjuk hoppas jag för allt i världen att jag får adekvat vård och skulle jag bli så svårt sjuk att det föreligger risk att jag begår allvarliga brott
vill jag att min advokat ser till mitt bästa. Mitt bästa skulle i så fall vara vård och hjälp med att se till att jag inte begår brott.

När jag berättat min åsikt för klienten som vårdas håller han eller hon ofta med mig. Allt för ofta anser jag. Det jag anser är ju nödvändigtvis inte klientens egen åsikt. En gång sa jag dock till klienten att han tidigare alltid frågat mig vad jag tycker, men att jag denna gång först ville veta vad klienten själv tycker. Den frågan klarade klienten inte av att själv bestämma, trots lång betänketid. Klienten ville inte ha en egen åsikt. Han kanske inte ens hade någon egen åsikt?

Vid förhandlingen berättade jag för domaren och nämndemännen att klienten även denna gång gick med på fortsatt vård, men att jag var osäker på vad min klient egentligen hade för åsikt om fortsatt vård. Domaren – som för övrigt är en mycket bra och kompetent domare vid förvaltningsrätten i Umeå – ställde då frågan direkt till klienten om klienten motsatte sig fortsatt vård eller om han godtog fortsatt vård. Klientens svar blev det förväntade. Han frågade vad domaren tyckte. Domaren ville först inte svara på motfrågan, men efter viss eftertanke svarade domaren att fortsatt vård nog vore att föredra. Då log min klient, tackade för svaret och delade domarens uppfattning.

Tack för denna gång.

Vem åtalar åklagarna då de begår fel i sin tjänsteutövning?

Den som väcker åtal utan att ha sannolika skäl till det döms enligt svensk rätt för obefogat åtal till böter eller fängelse i högst sex månader. Gäller detta i praktiken för våra åklagare?

De senaste två-tre åren har jag och en rad advokatkollegor jag diskuterat saken med upplevt att åtalen i vissa brottmål blivit oerhört svaga. Framför allt i mål av större omfattning där grövre kriminalitet påstås.

Jag var exempelvis försvarare i ett stort narkotikamål i Norrland nu under våren. Beträffande min klient var det ett mycket svagt åtal, byggt på rena spekulationer från åklagarens sida. Det fanns inga konkreta bevis om att det skulle ha förekommit narkotikahantering. Bara denna åtalspunkt har föranlett ungefär 2 miljoner kr i advokatkostnader. Till detta kommer miljonkostnader i skattepengar för domstolarna, åklagare, transporter av häktade med mera.

Hösten 2011 var jag försvarare i ett annat stort mål, gällande ”Jörnligan”. Åklagaren påstod att fattiga asylsökande gjort sig skyldiga till grov kriminalitet. Den kriminalitet min klient skulle ha gjort sig skyldig till hade enligt åklagaren ett straffvärde på flera års fängelse. I slutändan dömdes min klient till 1 500 kr i böter för snatteri.

Åklagaren var så fel ute att det i själva verket var målsägandena som borde ha varit åtalade för grov kriminalitet, däribland övergrepp i rättssak. Målet kostade samhället mångmiljonbelopp. Likväl var åklagaren under rättegången otrevlig och hånfull mot de tilltalade. Han satt rentav och skrattade åt dem.

Även polisen var kritisk till åklagaren. Min klient tillerkändes senare 60 000 kr i ersättning av JK för att han suttit olovligt frihetsberövad. ”Jörnligan”-målet är utan tvivel det mest pinsamma jag har sett i min karriär som brottmålsadvokat.

Trots att det ständigt dyker upp mål där åtalen bara är tunn fernissa känner jag inte till några fall i modern tid där en åklagare har blivit åtalad för obefogat åtal. De sitter således i en maktposition där de inte behöver riskera någonting med ett grundlöst åtal. I "Jörnligan"-målet borde åklagaren rimligen ha åtalats för obefogat åtal, men vems sak är det att åtala dem?

Polisen är ute ur bilden då ett åtal har väckts och domstolens roll är att pröva åtalet i sak, inte att pröva om åklagaren har överskridit sina befogenheter. Är det då realistiskt att tro att den tilltalade, från sin utsatta position, ska göra en rekonventionstalan mot åklagaren? Nej, snarare bör vi advokater bli tuffare med att anmäla till JO då vi ser att det är så här låg nivå på åtalen. Justitieombudsmännen bör i sin tur börja göra bruk av sin befogenhet att, som särskilda åklagare, väcka åtal mot offentliga funktionärer. Detta JO:s ”yttersta vapen” bör rimligen kunna utnyttjas mer i praktiken.

Det går knappast att tänka sig en allvarligare rättssäkerhetsfråga än försämrade åtal. När ett åtal på flera års straffvärde slutar med snatteri, och åtalspunkterna försvinner en efter en, då är det dags att sätta ned foten. Att åtalen blir sämre är en utveckling advokater och rättsvårdande myndigheter måste göra sitt yttersta för att vända.

Rättshjälpen har för allmänheten allvarliga brister

Det finns olika former av rättshjälp. En del fungerar mycket bra. En del fungerar dåligt. Med dåligt menar jag dåligt för den som beviljats rättshjälp.

Rättshjälp är hjälp från Staten . Det handlar om hjälp till den enskilde vid olika rättsliga angelägenheter. För att få rättshjälp måste det ofta röra sig om ett mål (eller ärende) i domstol.

Rättshjälpen är ibland till för alla och ibland inte. Rättshjälpen är till exempel till för alla i brottsmål. Alla har i normalfallet rätt till en offentlig försvarare (advokat) vid åtal som kan föranleda fängelse. Det kan dock kosta en del för den åtalade, bland annat beroende på vilken inkomst den åtalade har. Det prövas från fall till fall. Hur den prövningen går till ska jag ta upp vid något annat tillfälle.

Alla föräldrar har rätt till offentligt biträde när Staten avser att ta barnen ifrån föräldrarna. Barnen har då också rätt till eget offentligt biträde. Staten står biträdets kostnader oavsett utgången i målet. De som utses till biträde är nästan alltid advokat (eller jurist som arbetar på en advokatbyrå).

Det finns fler exempel där rättshjälpen fungerar bra. Som exempelvis rätten till fri advokat för de som tvångsvårdas för psykiska problem på våra sjukhus. Advokatens uppgift då är att se till att tvångsvård bara används när det är nödvändigt. Frivillig vård är naturligtvis oftast att föredra. Ingen vård alls är sällan eller aldrig ett alternativ i mål som handlar om psykiatrisk vård.

Det som är problemet med rättshjälpen är i vanliga civila tvister. Civila tvister med rättshjälp avser endast tvister där den som beviljats rättshjälp är en civil person. I juridiken kallas en civil person för en fysisk person. Vid civila tvister ska dock privatpersoner i första hand söka rättsskydd via sin hemförsäkring. Rättsskydd finns i alla hemförsäkringar. I vissa tvister gäller dock inte hemförsäkringen och det är dessutom så att alla inte har en hemförsäkring.

I exempelvis arbetstvister gäller inte hemförsäkringen. Det finns också andra tvister där hemförsäkringen inte gäller, som exempelvis när man ännu inte haft försäkringen i ett års tid eller i vårdnadstvister som uppkommer när föräldrarna separerar.

I tvister där hemförsäkringen inte gäller kan man ofta få rättshjälp. I tvister där försäkringen skulle ha gällt om man hade haft en försäkring får man som huvudregel ingen rättshjälp. Man får så att säga skylla sig själv att man inte är försäkrad. Det finns dock många undantag från regeln att man får skylla sig själv. Många lever på små resurser och har inte råd med hemförsäkring. De får ändå rättshjälp. En del har inget att försäkra, så som många ungdomar och de får också rättshjälp. Vissa har blivit utan försäkring en kortare tid efter en separation. De brukar också beviljas rättshjälp. Det finns även flera andra undantag där rättshjälp kan beviljas.

Rättshjälp i civila tvister är dock alltid behovsprövat. Man får inte ha för stor inkomst eller för stor förmögenhet. Då beviljas inte rättshjälp. Den som beviljas rättshjälp måste även betala en del av sina advokatkostnader, men hur mycket beror på den egna inkomsten. Den egna avgiften kan bli från 0 % upp till 40 %. Även om avgiften blir 0 % måste den enskilde betala minst 1 458 kr (vilket således kan ses som lägsta möjliga avgift).

Vad är problemet? Problemet är att vid de flesta tvister får förlorande part betala motpartens rättegångskostnader. Motpartens rättegångskostnader täcks inte alls av rättshjälpen. Vid vårdnadstvister får vardera parten stå sina egna kostnader så i sådana tvister finns inte det problemet. Problemet ska jag nedan redogöra för genom att ta upp hur en arbetstvist kan se ut i praktiken.

En anställd har förlorat sin anställning på ett sätt den anställde uppfattat som ett avskedande.
Den anställde ska då vända sig till facket för att få hjälp. Det händer i praktiken att facket inte hjälper den anställde och det kan ha många förklaringar. Jag har fått uppfattningen att facket inte sällan tror på arbetsgivaren version av vad som hänt och således tvivlar på vad den anställde har att berätta. Advokatens roll är att tro på klientens version av vad som hänt, såvida den utsagan inte är helt osannolik. Då måste advokaten säga att versionen låter så osannolik att den inte går att driva i domstol. Att en version är osannolik behöver dock inte alltid betyda att den versionen är osann. Det osannolika kan vara sant och det sannolika kan vara osant. När facket inte ställer upp vänder sig en del som anser sig avskedade till advokat.

Det kan även vara så att den anställde inte är med i facket – det är fler och fler som inte går med i facket – och då vänder sig den som anser sig avskedad då och då direkt till en advokat.

När advokaten får den första kontakten med den som förlorat sin anställning är det ofta bråttom att agera. Arbetsrätten innehåller korta preskriptionstider som ofta måsta avbrytas genom att talan väcks i domstol.

När advokaten träffar den som anser sig avskedad är det ofta endast några dagar kvar innan ärendet preskriberas. Advokaten lyssnar på vad den som anser sig avskedad har att berätta och advokaten måste ofta omgående bedöma om stämningsansökan bör ges in eller inte. Det finns alldeles för sällan tid att fundera. Efter att ha lyssnat klart ger advokaten den nya klienten rådet att antingen gå till domstol eller inte. Om advokaten ger rådet att vända sig till domstol är det upp till klienten att bestämma sig, men många följer advokatens råd. Säger advokaten nej ska klienten antingen ge upp sitt ärende eller vända sig till annan advokat för ytterligare ett råd. När advokaten säger nej tror advokaten att han (eller hon) inte kan hjälpa klienten att vinna en tvist i domstol. Då ska advokaten alltid säga nej till att påbörja ett mål i domstol.

När klienten sagt ja till advokatens råd att inleda en process upprättar och inger advokaten stämningsansökan tillsammans med ansökan om rättshjälp. Klienten har förlorat sitt arbete och han eller hon har kanske ingen inkomst alls på grund av att den anställde inte ens har A-kassa. Många klienter klarar ändå ekonomin utan socialbidrag på grund av att anhöriga ställer upp ekonomiskt

Klienter utan inkomst och förmögenhet får 0 kr i rättshjälpsavgift och den enda egna kostnad klienten har att betala blir mellan ofta 1 458 kr, som är minsta obligatoriska avgift för att få rättshjälp. Högsta obligatorisk avgift är det dubbla d v s 2 916 kr.

Efter att stämningsansökan är ingiven inkommer arbetsgivaren med sitt svaromål. Det blir därefter inte sällan ganska omfattande skriftväxling i målet mellan parterna och när tingsrätten eller parterna anser att det är nog med skriftväxling kallar tingsrätten till muntlig förberedelse i målet. Vid den muntliga förberedelsen försöker domstolen alltid hjälpa parterna att komma överens. Kommer parterna överens är målet över. Då har parterna träffat en överenskommelse (förlikning) som kanske båda parterna är nöjda med eller i vart fall en förlikning ingen av parterna är missnöjd med. Förlikning är den vanligaste slutet på ett mål.

Kommer parterna inte överens vid den muntliga förberedelsen ger båda parterna kort tid senare in sina slutliga bevisuppgifter. Det ”enda” som därefter återstår i målet är den muntliga huvudförhandlingen.

Inför huvudförhandlingen vill klienten förstås veta hur målet kommer att sluta. Klienten vill gärna ha ett förhandsbesked från advokaten. Advokaten kan nästan aldrig veta hur målet kommer att sluta och advokaten får inte lova att klienten vinner målet. Advokaten bör dock redogöra för hur advokaten tror att domstolen kommer att döma. Det är viktigt att betona att det är fråga om en bedömning och inte ett förhandsbesked. Advokaten kan nämligen aldrig veta hur domstolen kommer att döma, bland annat för att ingen är felfri. Domstolen kan döma fel. Advokaten kan ha gjort en feldömning. Det som vidare kan gå fel är den muntliga bevisningen. Vittnen kan ofta med säkerhet minnas allt möjligt innan de ska höras som vittnen i målet . Vid huvudförhandlingen inser dock många vittnen vikten av att tala sanning och det innebär att bara berätta vad vittnets verkligen minns. Många vittnen blir då mycket osäkra. Sådant kan förändra hela målets utgång. Det är viktigt att veta att vittnen kan komma att säga något helt annat än vad man förväntar sig. Det är en del av advokatens arbete.

Många mål innehåller dessutom svåra rättsfrågor och jurister kan därför ha olika uppfattning om hur det ska dömas, utan att det är fråga om felbedömningar. I ett mål jag hade i Högsta Domstolen ifjol slutade målet 3-2 till nackdel för klienten. Det avsåg en svår rättsfråga om skattetillägg. Staten vann således med 3-2 i domarröster. Det målet ligger nu i Europa-domstolen och kommer att prövas 2012. Hur det kommer att sluta? Jag vet inte. Jag tror
på framgång, men är väl medveten om att det handlar om en oerhört svår rättsfråga. Inte bara för mig, utan tydligen även för vår Högsta Domstol.

Innan förhandlingen kan advokaten vara ganska säker på målets utgång, men sällan vara helt säker och aldrig så säker att advokaten kan lämna löften om målets utgång. Det skulle bland annat vara ett löfte om att våra domstolar är felfria eller att advokaten är felfri. Som jag nämnt är ingen felfri.

Advokaten har - redan innan stämningsansökan gavs in - berättat för klienten att förlorande part får stå motpartens samtliga rättegångskostnader. Det brukar oroa klienten först när huvudförhandlingen närmar sig i tid. Klienten vill inför huvudförhandlingen gärna veta hur mycket motparten kommer att yrka i rättegångskostnader. Det vet inte klientens egen advokat. Klientens egen advokat vet endast hur många timmar han (eller hon) lagt ned på målet och hur många timmar det egna arbetet ungefär kommer att röra sig om sammanlagt.

Klienten får veta hur mycket tid den egna advokaten lagt ned på ärendet och den egna advokaten kan uppskatta att motpartens rättegångskostnader kommer att ligga på exempelvis cirka 40 arbetstimmar, men advokaten måste berätta att det är en uppskattning, som kan vara fel. Det den egna advokaten sällan vet är vad motpartens (arbetsgivarens) advokat tar per timme. Det kan vara en timkostnad mellan ca 1 200 kr per timme upp till närmare 4 000 kr per timme (exklusive moms). Momsen är dock ingen rättegångskostnad för arbetsgivaren på grund av att arbetsgivaren får lyfta momsen på den egna advokatens arvode.

Ju närmare förhandlingen kommer i tid desto större oro känner ofta klienten för att förlora. Många klienter väljer i det läget en mager förlikning för att slippa ta risken att förlora och behöva stå motpartens rättegångskostnader. Motparten (arbetsgivaren) har ofta råd att förlora tvisten. För arbetstagaren kan en förlust vara samma sak som en livslång rättegångsskuld att betala.

Den svaga parten (arbetstagaren) har således inte råd och därför inte heller mod att få sin sak prövad mot den starka parten (arbetsgivaren). Som advokat är det lätt att förstå att den svagare parten inte vill riskera en livslång skuld. Inte ens om den egna advokaten tror på målet till 100 %. Det är alltid klienten som måste välja mellan chans och risk. Det valet kan klienten inte överlåta till sin advokat. Chansen att vinna måste vägas mot risken att förlora.

Rättshjälpen ger således inte de svaga i samhället möjligheten att få sin sak prövad mot de starka i samhället, annat än emot att de svaga personerna i samhället tar stora ekonomiska risker. Vid förlust har den svaga personen en stor rättegångsskuld att betala. En skuld den svaga personen sällan kan betala. Jag vill göra en liknelse vid sjukvården. Om operationen lyckas skulle patienten slippa betala operationen, men om operationen misslyckas får patienten stå kostnaderna för operationen. Så ser rättshjälpen ut idag.

Det är en stor brist i rättshjälpen att de svaga i samhället inte har möjlighet att få sin sak prövad. Den bristen kan bara ändras genom ändring av vår lagstiftning och då närmare bestämt ändring av reglerna om rättshjälp.

Det är dock få som talar för de svaga när det handlar om rättshjälpen och om några grupper i samhället borde tala för de svaga avseende den frågan är det advokatkåren och domarkåren. Det är vi som måste vara förespråkare för de svaga angående den frågan på samma sätt som det är upp till framförallt föräldrar och lärare att tala för barnen i samhället när det handlar om bättre villkor för barnen i våra skolor.

De svaga kan inte föra sin egen tala bland annat för att de inte inser problemet jag tagit upp innan de själva är i en tvist. Dessutom har de svaga i samhället ofta fullt upp med andra vardagliga problem, så som att få in pengar till hyran och mat.

Domarkåren och advokatkåren har dock ofta fullt upp med annat än att vara förespråkare för de svaga i samhället. De svaga i samhället glöms bort, men som du vet är det så det ser ut i samhället även i helt andra sammanhang än rättshjälp. Jag påminns ofta om de svaga inom rättshjälpen genom mitt arbete. Annars hade jag inte skrivit om den frågan.

På tal om svag läste jag i veckan att en avdelning på lasarettet i Skellefteå ska läggas ned. När man läste artikeln fick man uppfattningen att de som främst skulle drabbas var personalen på avdelningen som skulle läggas ned. För det var personalen som fick komma till tals. De som drabbas hårdast är dock de som behöver vård. Neddragningar inom sjukvården missgynnar de som blir sjuka och går man från att vara frisk till att vara sjuk går man från en stark grupp till en svag grupp. Så alla kan vi en dag tillhöra en svag grupp. Tro mig.

Jag följer dagens debatt om idrottsarenor och kommunernas kostnader för dessa arenor. Jag har full förståelse för alla som anser att pengarna i stället borde användas till sjukvård, skola och åldervård och varför inte i viss mån även bättre rättshjälp till de svaga i samhället.

Poliser som extraknäcker – värstingpoliser som skadar tilltron till rättssystemet

Jag har arbetat som brottmålsadvokat cirka 16 år. Under den tid förundersökning pågår råder sekretess. Något som alla advokater jag känner respekterar. För advokater är sekretess en ”helig ko”.

Det som inte längre förvånar mig är att poliser bryter mot denna sekretess. Varför sekretessbrott begås? Det sker bland annat för att en del poliser vill tjäna extrapengar. De läcker till media mot tipspengar. Poliserna vet att media inte avslöjar sina källor. Media är noga med att aldrig röja sina källor.

Den senaste som drabbats av läckande poliser (vilket sannolikt endast är en läckande polis) är Kamratpostens och TV:s Ola Lindholm. Media skulle inte ha skrivit om Ola Lindholms fall så tidigt som skett om media inte fått information från en säker källa. Poliser är säkra källor. De har ofta full insyn i förundersökningen.

Ola Lindholm har hängts ut i media så som varande skyldig till brottet eget bruk av narkotika. Jag tillhör den skara av personer som tror att han kan vara oskyldig till brott. Varför? Jag tror att det kan vara sant att Ola Lindholm inte medvetet tagit någon narkotika. Mitt förtroende för Ola Lindholm är grundat på dels att han i TV gett ett trovärdigt intryck, dels att det händer att en del personer får i sig narkotika omedvetet.

Kan någon bruka narkotika omedvetet? För många kan det låta som osannolikt. Det är dock många gånger sant. Det vanliga när någon brukat narkotika omedvetet är när en ”ful gubbe” försöker utnyttja en ung kvinna genom att i hennes drink tillföra ett narkotiskt preparat. Narkotikan brukar blandas i drinken när kvinnan lämnat drinken obevakad. Många kvinnor har drabbats av sådana övergrepp. Det är allmänt känt.

Den som är ute på en exempelvis en pub bör inte lämna sin öl obevakad. Någon kan i ett sådant ögonblick tillföra ölen ett narkotiskt preparat, men det brukar ofta finnas ett syfte med att begå en sådan handling.

Jag vet inte vad Ola Lindholm gjorde innan han var på fotboll. Han kanske gjorde som många andra. Besökte en pub innan matchen och då kan han kanske lämnat en öl - eller varför inte en läsk - obevakad ett kort ögonblick. Någon som kände igen kändisen Ola Lindholm kan då kanske velat skämta med en barnprogramledare genom att i glaset fylla på med lite ”godis”.

Vi män vågar ofta lämna vårt drickglas obevakat. Vi tror inte att någon vill utnyttja oss sexuellt. Vi män bör dock också vara medvetna om att det finns idioter som kan tänkas stoppa något i glaset.

Jag vet att det talats om eventuell sammanblandning av urinprov, men ser det som en mindre sannolik teori eftersom det finns tydliga föreskrifter om provtagning vid misstanke om bruk av narkotika. Jag utgår ifrån att polisen följt dessa föreskrifter, men det är upp till Ola Lindholms advokat att utreda om så är fallet. Fel kan ha begåtts.

På tal om att lämna sitt glas obevakat kan jag inte annat än nämna vad en bekant gjorde vid ett tillfälle han var ute och ölade. Han hade då nog i vart fall tagit ett glas för mycket. Han hade precis köpt en öl till när han insåg att han behövde göra nummer ett. Efter besöket på herrarnas var ölen stulen. Stölden gjorde honom vansinnig. Inte för att den innebar en förlust av 48 kr + 2 kr i dricks. Utan för att han var påverkad av alkohol. Då – men sannolikt bara då - kan man bli oerhört arg för en förlorad öl. Min vän bestämde sig för att omgående hämnas. Han köpte en till öl, gick in på toaletten och blandade ut ölen med sitt eget urin. Han ställde därefter ölen på ett bord och lämnade ölen för sig själv. Han bevakade dock bordet och ölen på avstånd. Efter bara några minuter dök en öltjuv upp.

Det utmärkande draget för öltjuvar är att de alltid är onyktra. Tjuven drack ur ölen i snabb hast. Efter att ha fått i sig en inte obetydlig mängd öl upptäckte tjuven att ölen smakade mycket illa. Det sannolika är att den öltjuven lärde sig en läxa. Min vän är inte direkt stolt över sitt tilltag, men han skäms inte heller. Till min väns försvar måste jag berätta att det var en handling han begick i unga år. I den ålder där det går att skylla på ungdomligt oförstånd.

Tillbaka till poliser som läcker. De som läcker får ofta en eller annan belöning, som de knappast tar upp i deklarationen. Läckande poliser begår således ofta skattebrott. Brott som aldrig kommer att utredas.

Det kan dock finnas andra motiv än pengar för att läcka sekretessbelagd information. Genom media kan poliser ge en bild av att den misstänkte är skyldig. Information som kan påverka domare i sitt dömande eller domare att döma hårdare än vad annars skulle ske. Genom att läcka information kan media också ge en bild till allmänheten av att polisen vet vad den sysslar med. Att polisen gör rätt. Genom att läcka information kan också poliser som ogillar den misstänkte se till att den misstänkte får problem långt innan en eventuellt fällande dom.

Vilka media hänger ut är intressant. Kändisar hängs alltid ut. Det räcker att någon gång ha varit med i TV för att vara kändis. Advokater hängs ut. En advokat i Umeå som misstänks för att ha kört mot rött ljus fick stort utrymme. För några år sedan läste jag en rubrik om en advokat som fick mig att omgående köpa den lokala tidningen. Det stod ungefär ”Advokat i Skellefteå betalar inte sina räkningar.” Nyfiken som jag är ville jag veta vilken av mina kollegor i Skellefteå som inte kunde betala sina räkningar. Jag kände oro för och medlidande med den advokaten, som i så fall var i behov av hjälp. Jag fick en chock när jag läste viken advokat som inte betalade sina räkningar. Det var jag, enligt tidningen. Sanningen var att jag av en företagare som var i desperat behov av pengar för att inte gå i konkurs fått en gigantisk bluffaktura på närmare 500 000 kr. Den lokala tidningen ville dock ha en rubrik som sålde och i vart fall jag köpte tidningen. Sanningen var också att samma företagare skickat bluffakturor till andra företag, som självklart inte heller betalade. Om detta inget i tidningen.

Det är således kändisar som hängs ut i media för i princip ingenting. Jag ser mig dock som allt annat än en kändis. För övriga ligger tröskeln högre. För poliser mycket högt. Vem skulle tidningarna få tips av om de hängde ut poliser för annat än mycket allvarliga brott?

Det är ett problem med poliser som läcker av många skäl. Inte minst föranleder detta ”brott” mot principen att ingen är skyldig till brott innan en fällande dom. Problemet med läckande poliser borde polisen själva försöka lösa, vilket dock inte lär ske. Det kan nämligen vara brott att efterforska vem som är läckan. Det strider ofta mot en grundlag. Den grundlag det ofta strider mot är Tryckfrihetsförordningen.

Det grundlagsskydd som finns för att anonymt få lämna uppgifter till media är viktigare än läckande poliser, men det är ett helt annat ämne.

Hur som helst är det min uppfattning att poliser som inte respekterar förundersökningssekretessen - genom att läcka till media för att få extrainkomster -”värstingpoliser” som förstör allmänhetens tilltro till rättssystemet.


Jörgen Frisk

Vad gör du som försvarsadvokat om du vet att klienten ljuger i rättssalen?

Den här frågan brukar man som försvarsadvokat kunna få ganska ofta när man träffar nya människor. Folk som inte utövar advokatyrket vill ofta veta hur jag beter mig om en klient erkänner en brottslig gärning för mig men sedan säger att han skall neka till dem i rätten. Det är en ovanlig situation i verkliga livet, men likväl är det en fråga som många funderar över. Jag tror att det är just för att det är ett moraliskt dilemma som allmänheten undrar över.

Situationen då en klient erkänner brott men berättar att han avser att neka till brotten i rätten – det vill säga ljuga för rätten – är en av de svåraste situationerna för i vart fall den oerfarne advokaten. Då detta händer skall försvararen gå till väga på följande sätt.

Först av allt skall han givetvis fråga varför klienten erkänner brott för sin försvarare när klienten tydligen ändå avser att ljuga för rätten och för andra i sin omgivning. Det kan nämligen vara ”ett rop på hjälp”, ett tecken på att klienten kanske innerst inne vill erkänna även för resten av sin omgivning. Vissa personer som har begått brott vill ingenting hellre än att erkänna.

Men de är samtidigt livrädda för vilka konsekvenser ett erkännande kan komma att få.

Jag och klienten går då lugnt och sansat igenom vad det kommer att innebära om klienten erkänner brott även för andra än undertecknad. Det kan många gånger – på sikt – leda till ett betydligt bättre och värdigare liv för klienten än att bli fälld mot sitt nekande eller till och med bli friad.

Efter en fällande dom kan klienten många gånger välja att börja ett nytt liv. Efter ett sådant här samtal kan det således bli på det sättet att klienten väljer att erkänna brott både för tingsrätten och för sina anhöriga och så vidare. Det kan i praktiken således innebära en stor lättnad för klienten. Många brott behöver dessutom inte innebära att påföljden blir fängelse. Det kan i stället bli villkorlig dom eller skyddstillsyn eller samhällstjänst.

Ett fåtal klienter vill dock ”bara” erkänna brott för sin advokat. De är kanske inte intresserade av att erkänna någonting alls och tycker inte att de tjänar på det. Advokater får emellertid inte ljuga i domstol.

Dilemmat går att lösa på i vart fall två sätt:

1. Det ena sättet är att låta klienten byta försvarare. Dessförinnan talar jag om för klienten att inte erkänna för den nye försvararen. Denna lösning är dock i praktiken inte helt enkel eftersom det inte är säkert att domstolen tillåter ett byte av advokat.

Jag kan ju inte berätta varför klienten borde byta advokat för i så fall skulle jag bryta mot min tystnadsplikt.

För advokater är tystnadsplikten helig.

2. Det andra sättet är att jag för min klient berättar att jag kommer ta tillvara klientens talan på bästa sätt och att detta kan ske fast jag vet att klienten har erkänt brott för mig. Jag kommer i domstolen då göra det en försvarsadvokat alltid skall göra, det vill säga påtala allt som talar för att åtalet inte är styrkt, såsom att åklagarens bevisning inte räcker för en fällande dom i brist på exempelvis DNA-bevisning.

Jag kan dock inte påstå att klienten är oskyldig. (Å andra sidan behöver detta inte ha någon som helst betydelse i målet eftersom det är bevisningen som avgör skuldfrågan, och inte vad jag tror mig veta.)

Som försvarare behöver jag således inte redogöra för vad jag vet eller inte vet. Min uppgift är ju att analysera målet utifrån helt andra kriterier.

Ovan har jag i förenklad form skildrat det dilemma det kan innebära att klienten erkänt brott för mig. Detta kan i vissa situationer innebära att jag bör avträda uppdraget som försvarare fast klienten kanske inte vill byta försvarare. Detta kan vara en mycket komplex fråga och vi försvarsadvokater vill helst inte att klienter erkänner brott endast för oss.

I det här sammanhanget är det viktigt att understryka att det finns etiska regler som binder var och en som utövar advokatyrket i Sverige. Inte minst för yngre och oerfarna advokater, innan de har lärt sig vad som är rätt och fel. Det finns många misstag som den nybakade advokaten kan råka ut för i det här läget. Men det är ett ämne för ett annat inlägg.

På återhörande.



Pingat på intressant.

Hur små fiskar blir till valar i våra domstolar

Vi borde alla oroa oss över att det finns så mycket narkotika i samhället. Det är ett stort problem. Många fina unga människors liv förstörs av att de kommer in i ett missbruk.
Även anhöriga och vänner drabbas ofta hårt. Mina tankar går ofta till alla anhöriga jag träffar i arbetet.

Från början är de flesta ”bara” missbrukare, men för att finansiera sitt eget missbruk börjar de begå brott. Brottet är ofta att de själva i liten skala börjar sälja narkotika.

Jag har försvarat många av dessa unga människor. Jag vill inte att de hamnar i fängelse. Jag vill att de i stället döms till skyddstillsyn i kombination med vård. En påföljd som går att kombinera med ett kortare straff (fängelse i högst 3 månader) vilket kan vara acceptabelt.

Det blir inte alltid som jag vill. Jag anser att det beror på att polis/åklagare inte alltid klarar av att utreda sanningen i mål där det finns flera tilltalade (tilltalad är ett finare ord för åtalad) och att domstolarna låter det gå ut över de tilltalade.

I narkotikans värld finns det i toppen ett fåtal valar. Valarna är de som tjänar miljoner på att sälja knark till våra ungdomar. Valarna är de ”riktiga” skurkarna. De som aldrig brukar åka fast.

Längst ner finns små fiskar i form av missbrukarna. Något större fiskar är de missbrukare som också säljer narkotika för att finansiera sitt eget missbruk.

Mellan valarna och de små fiskarna finns det förstås mellanstora fiskar.

Gissa vilka jag brukar försvara? Rätt gissat. Jag brukar försvara små fiskar eller något större fiskar än de minsta fiskarna. Valar har jag nog aldrig träffat på. De små fiskarna och de något större fiskarna borde samhället stötta. Inte jaga och sätta i fängelse som om de vore valar eller betydligt större fiskar än de mindre fiskarna i narkotikans värld.

I praktiken händer ofta följande i våra domstolar.

En mindre fisk åtalas. Den fisken har umgåtts med ett stim mindre fiskar i en lokal när polisen slår till. Polisen tar hand om alla småfiskar och finner en större mängd narkotika. Mängden narkotika per person är dock inte anmärkningsvärd stor.

Alla små fiskar åtalas som medgärningsmän och utan någon närmare bevisning anses alla ha lika skuld till den större mängd narkotika som fanns i lokalen. Alla döms till långa fängelsestraff. Ingen får vård i stället fängelse.

I pressen framstår det som ett flera valar åkt fast. Som om småfiskarna var stora narkotika-langare. Det är dock domstolen som förvandlat den lilla fisken till en val eller i vart fall en betydligt större fisk än vad det egentligen är fråga om.

I våra fängelser sitter många småfiskar inne på långa fängelsestraff.

Varför har det blivit så att småfiskarna får långa straff? Jag tror inte att domstolarna kan se människan bakom brottet. De klarar inte av att skilja en småfisk från en val. För säkerhets skull ser de därför alla fiskar som valar. Det strider dock mot den rättssäkerhet som borde gälla i en rättsstat som Sverige

Småfiskarnas hopp är att vi advokater kan ta tillvara deras rätt, men det är inte lätt. Jag tycker ofta att jag lyckats visa för rätten att åklagaren bara fångat en liten fisk, men inte sällan ser rätten på den frågan med helt andra ögon.

Min förhoppning är dock att väcka debatt kring denna fråga. Jag tror nämligen inte att allmänheten anser att småfiskarna skall sättas i fängelse. De anser nog som jag nämligen att vård och stöd från samhället är det rätta vägen. Den rätta vägen kan bara vara att hjälpa unga människor att komma ur sitt missbruk. Inte att sätta dem i fängelse en längre tid.

Kriminalvården är dock i många avseenden bra, men det är en helt annan fråga, som jag avser att återkomma till senare.

Jag får ofta frågor från vänner och bekanta eller personer jag bara träffar vid exempelvis en middag med ytligt bekanta hur jag kan försvara narkotikalangare. Ett brott många föraktar i vårt samhälle. Jag förklarar alltid att jag inte försvarar brottet. Jag försvarar oftast ”bara” en svag människa som behöver samhällets stöd för att komma ur sitt missbruk. Jag förklarar också att de inte skall tro att det är topparna i narkotikans värld som blir dömda i våra domstolar. Det är för det mesta bara småfiskar som fångats i ett stort stim av småfiskar.


Jörgen Frisk