Den som väcker åtal utan att ha sannolika skäl till det döms enligt svensk rätt för obefogat åtal till böter eller fängelse i högst sex månader. Gäller detta i praktiken för våra åklagare?
De senaste två-tre åren har jag och en rad advokatkollegor jag diskuterat saken med upplevt att åtalen i vissa brottmål blivit oerhört svaga. Framför allt i mål av större omfattning där grövre kriminalitet påstås.
Jag var exempelvis försvarare i ett stort narkotikamål i Norrland nu under våren. Beträffande min klient var det ett mycket svagt åtal, byggt på rena spekulationer från åklagarens sida. Det fanns inga konkreta bevis om att det skulle ha förekommit narkotikahantering. Bara denna åtalspunkt har föranlett ungefär 2 miljoner kr i advokatkostnader. Till detta kommer miljonkostnader i skattepengar för domstolarna, åklagare, transporter av häktade med mera.
Hösten 2011 var jag försvarare i ett annat stort mål, gällande ”Jörnligan”. Åklagaren påstod att fattiga asylsökande gjort sig skyldiga till grov kriminalitet. Den kriminalitet min klient skulle ha gjort sig skyldig till hade enligt åklagaren ett straffvärde på flera års fängelse. I slutändan dömdes min klient till 1 500 kr i böter för snatteri.
Åklagaren var så fel ute att det i själva verket var målsägandena som borde ha varit åtalade för grov kriminalitet, däribland övergrepp i rättssak. Målet kostade samhället mångmiljonbelopp. Likväl var åklagaren under rättegången otrevlig och hånfull mot de tilltalade. Han satt rentav och skrattade åt dem.
Även polisen var kritisk till åklagaren. Min klient tillerkändes senare 60 000 kr i ersättning av JK för att han suttit olovligt frihetsberövad. ”Jörnligan”-målet är utan tvivel det mest pinsamma jag har sett i min karriär som brottmålsadvokat.
Trots att det ständigt dyker upp mål där åtalen bara är tunn fernissa känner jag inte till några fall i modern tid där en åklagare har blivit åtalad för obefogat åtal. De sitter således i en maktposition där de inte behöver riskera någonting med ett grundlöst åtal. I "Jörnligan"-målet borde åklagaren rimligen ha åtalats för obefogat åtal, men vems sak är det att åtala dem?
Polisen är ute ur bilden då ett åtal har väckts och domstolens roll är att pröva åtalet i sak, inte att pröva om åklagaren har överskridit sina befogenheter. Är det då realistiskt att tro att den tilltalade, från sin utsatta position, ska göra en rekonventionstalan mot åklagaren? Nej, snarare bör vi advokater bli tuffare med att anmäla till JO då vi ser att det är så här låg nivå på åtalen. Justitieombudsmännen bör i sin tur börja göra bruk av sin befogenhet att, som särskilda åklagare, väcka åtal mot offentliga funktionärer. Detta JO:s ”yttersta vapen” bör rimligen kunna utnyttjas mer i praktiken.
Det går knappast att tänka sig en allvarligare rättssäkerhetsfråga än försämrade åtal. När ett åtal på flera års straffvärde slutar med snatteri, och åtalspunkterna försvinner en efter en, då är det dags att sätta ned foten. Att åtalen blir sämre är en utveckling advokater och rättsvårdande myndigheter måste göra sitt yttersta för att vända.
Visar inlägg med etikett rättegång. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett rättegång. Visa alla inlägg
tisdag 14 augusti 2012
lördag 4 september 2010
Rättssäkerheten i brottmål är inte sällan katastrofal
Det är höst och en tid att ta nya friska tag. Härlig luft ute, och man får försöka att inte tänka på att vintern närmar sig utan ta fasta på alla de fina dagarna. Även för min del har hösten fått en rivstart. Jag har tillbringat större delen av veckan i Hovrätten för Övre Norrland, i egenskap av försvarare för en av de tilltalade i en rättegång gällande rån.
Jag vet att det finns kollegor i rättsväsendet som inte tycker att det är lämpligt att vi jurister uttalar oss om domar och för den delen om pågående mål. Men i vissa lägen kan man som försvarare inte tiga: i det moderna samhället krävs mer av en försvarare än bara att han gör sitt jobb inne i tingsrätten. Han måste också göra det utanför domstolens fyra väggar. Det var det som var det fenomenala med Henning Sjöström, och även hans biträdande jurist som idag är Sveriges kändaste advokat, Leif Silbersky. Båda två är och förblir föredömen som försvarare.
Varför? Skälet är enkelt. Advokater kan stå i olika förhållande till klienterna. En del går jämsides med klienterna. Och det är helt OK. Man får hoppas att ingen gömmer sig bakom klienterna (hur nu det ska gå till?). Men sedan finns det en liten skara som går framför klienterna, långt framför dem rentav, och tar upp fighten med journalisterna och kamerorna.
Det finns ett otroligt stort intresse för brott och straff i alla samhällen, för rättvisa – hur den skipas, och vad som är rätt och rättvist. Att vara försvarare är fantastiskt, men ibland är det frustrerande. Frustrationen då man har gjort precis allt och när man upplever det som att rättsväsendet inte lever upp till de högt ställda krav som medborgarna har rätt att ställa.
Jag har som sagt varit i hovrätten större delen av den här veckan. Dom har inte ännu fallit, men min klient sitter dessvärre häktad. Det talar för att det blir en fällande dom. Vad värre är: en fällande dom utan knappt någon bevisning alls. Det är det som verkligen borde vara skräckinjagande. Jag har själv gjort allt som går att göra, vänt på varenda sten, och krigat för denne klient.
Jag har kommit till den trista slutsatsen att om min klient blir fälld i det målet – ja, då borde det faktiskt gå att bura in varenda människa som överhuvudtaget misstänks för brott!
Min klient dömdes i tingsrätten dels för grovt rån, dels för grov misshandel, trots att det är fråga om s k skenbar lagkonkurrens mellan dessa brott. Med skenbar lagkonkurrens avses att en och samma handling (gärning) kan vara straffbar enligt flera lagbud. Lagstiftaren har emellertid bara haft för avsikt att ett av lagbuden ska tillämpas. Vid valet mellan rån och misshandel ska det dömas för rån – en självklarhet, förstås. Är det våld som använts vid rånet livsfarligt eller hänsynslöst ska man dömas för grovt rån. Man ska således aldrig kunna dömas för två olika brott samtidigt vid sådan skenbar lagkonkurrens. Det återstår dock att se vad hovrätten gör för bedömning avseende den frågan.
Bevisningen mot min klient då? Det finns för det första ingen bevisning om att min klient var på platsen för brottet. Min klient är inte utpekad av vare sig offer eller av medtilltalade som bevisligen var på plats. Det som finns är vittnesbevisning i förundersökningen om att min klient efter brottet kan ha umgåtts med några av de som var på platsen för brottet. För fällande dom i tingsrätten räckte det i stort sett att min klient efter det brottet begicks – vilket är det enda som framgår av förundersökningen – har umgåtts med några som bevisligen var skyldiga till det brott det handlar om. Det är dock helt uppenbart att de vittnen som påstått att min klient umgåtts med de som varit på platsen ljugit under förundersökningen; de hade anledning att ljuga som jag inte finner för lämpligt att gå in på här.
Vid förhandlingen i tingsrätten sade vittnena ingenting om vad de påstått i förundersökningen, vilket innebär att min klient huvudsakligen fälldes på uppgifter i förundersökningen.
Utöver den mycket tveksamma bevisningen om att min klient efter brottet umgåtts med några av gärningsmännen fanns en tröja med min klients DNA. Polisen har funnit en tröja (dock inte på brottsplatsen) med min klients DNA, och dragit slutsatsen att den tröjan användes vid brottet. Det är en tröja som en av gärningsmännen påstår sig ha lånat av min klient. Min klient är således bekant med en av gärningsmännen. Det i sig är dock inte straffbart, gudskelov.
För fällande dom sägs det att det krävs att den tilltalades skuld av åklagaren är ”ställd utom allt rimligt tvivel”. Men det tummas allt för ofta på den regeln. Det är min erfarenhet av att vara offentlig försvarare – och något som allmänheten bör känna till; jag anser det vara mitt ansvar att tala om detta eftersom det är fel. Varför det tummas på den regeln? Jag tror helt enkelt att det beror på att domare påverkas av känslor. Domare anser sig kanske kunna ”känna på sig” om någon är skyldig eller inte och dömer därefter. Domaren kanske inte vill släppa loss den som domaren ”känner på sig” är skyldig. Men så får dömandet inte gå till – det måste alltid till full bevisning om att en tilltalad är skyldig för att fällande dom ska kunna avkunnas! Vid tvivel ska det alltid bli en friande dom. Känslor får aldrig styra rättsväsendet när det gäller att analysera bevisning; det måste enbart handla om sunt förnuft.
Detta med känslor i rättsväsendet är något som det verkar vara tabu att diskutera. Därför är det välkommet att Frank Lindblad, barnpsykiater och professor vid Uppsala universitet, i en artikel i Juridisk tidskrift nyligen pekade på problemen i våra domstolars bevisvärdering. Frank Lindblad slår enligt min mening huvudet på spiken då han tar upp de frågor som vi jurister känner till men tyvärr drar oss för att diskutera öppet. Lindblad skriver: ”Kanske har domarna kommit fram till sitt ställningstagande på intuitiv väg. Kanske har de tillämpat en metod som inte redovisas” (”Är hovrätters bevisprövning konsekvent?”, Svensk juristtitning 2010 s 344).
Domen från Hovrätten för Övre Norrland kommer i nästa vecka. Men en sak är klar: min klient borde ha varit släppt för länge sedan.
Det var länge sedan jag skrev på bloggen nu, men det ämne som jag tagit upp ovan – rättssäkerhet i brottmål – skulle man kunna skriva otroligt mycket om. Det är något som jag och mina advokatkollegor ständigt brottas med och kämpar för att upprätthålla. Vi är, och det kan jag säga med stolthet, garanten för att domare och åklagare gör sitt jobb rätt. Därför är det vårt jobb som advokater – allmänhetens representanter – att kritiskt granska våra juristkollegor. Och frågan om känslor är något som faktiskt är värt att ta upp – för vi jurister anses nog inte helt med rätta vara känslokalla och ”torra”. Det är nog en illusion som kan leda till mycket elände och rentav till att folk blir oskyldigt dömda.
Jag vet att det finns kollegor i rättsväsendet som inte tycker att det är lämpligt att vi jurister uttalar oss om domar och för den delen om pågående mål. Men i vissa lägen kan man som försvarare inte tiga: i det moderna samhället krävs mer av en försvarare än bara att han gör sitt jobb inne i tingsrätten. Han måste också göra det utanför domstolens fyra väggar. Det var det som var det fenomenala med Henning Sjöström, och även hans biträdande jurist som idag är Sveriges kändaste advokat, Leif Silbersky. Båda två är och förblir föredömen som försvarare.
Varför? Skälet är enkelt. Advokater kan stå i olika förhållande till klienterna. En del går jämsides med klienterna. Och det är helt OK. Man får hoppas att ingen gömmer sig bakom klienterna (hur nu det ska gå till?). Men sedan finns det en liten skara som går framför klienterna, långt framför dem rentav, och tar upp fighten med journalisterna och kamerorna.
Det finns ett otroligt stort intresse för brott och straff i alla samhällen, för rättvisa – hur den skipas, och vad som är rätt och rättvist. Att vara försvarare är fantastiskt, men ibland är det frustrerande. Frustrationen då man har gjort precis allt och när man upplever det som att rättsväsendet inte lever upp till de högt ställda krav som medborgarna har rätt att ställa.
Jag har som sagt varit i hovrätten större delen av den här veckan. Dom har inte ännu fallit, men min klient sitter dessvärre häktad. Det talar för att det blir en fällande dom. Vad värre är: en fällande dom utan knappt någon bevisning alls. Det är det som verkligen borde vara skräckinjagande. Jag har själv gjort allt som går att göra, vänt på varenda sten, och krigat för denne klient.
Jag har kommit till den trista slutsatsen att om min klient blir fälld i det målet – ja, då borde det faktiskt gå att bura in varenda människa som överhuvudtaget misstänks för brott!
Min klient dömdes i tingsrätten dels för grovt rån, dels för grov misshandel, trots att det är fråga om s k skenbar lagkonkurrens mellan dessa brott. Med skenbar lagkonkurrens avses att en och samma handling (gärning) kan vara straffbar enligt flera lagbud. Lagstiftaren har emellertid bara haft för avsikt att ett av lagbuden ska tillämpas. Vid valet mellan rån och misshandel ska det dömas för rån – en självklarhet, förstås. Är det våld som använts vid rånet livsfarligt eller hänsynslöst ska man dömas för grovt rån. Man ska således aldrig kunna dömas för två olika brott samtidigt vid sådan skenbar lagkonkurrens. Det återstår dock att se vad hovrätten gör för bedömning avseende den frågan.
Bevisningen mot min klient då? Det finns för det första ingen bevisning om att min klient var på platsen för brottet. Min klient är inte utpekad av vare sig offer eller av medtilltalade som bevisligen var på plats. Det som finns är vittnesbevisning i förundersökningen om att min klient efter brottet kan ha umgåtts med några av de som var på platsen för brottet. För fällande dom i tingsrätten räckte det i stort sett att min klient efter det brottet begicks – vilket är det enda som framgår av förundersökningen – har umgåtts med några som bevisligen var skyldiga till det brott det handlar om. Det är dock helt uppenbart att de vittnen som påstått att min klient umgåtts med de som varit på platsen ljugit under förundersökningen; de hade anledning att ljuga som jag inte finner för lämpligt att gå in på här.
Vid förhandlingen i tingsrätten sade vittnena ingenting om vad de påstått i förundersökningen, vilket innebär att min klient huvudsakligen fälldes på uppgifter i förundersökningen.
Utöver den mycket tveksamma bevisningen om att min klient efter brottet umgåtts med några av gärningsmännen fanns en tröja med min klients DNA. Polisen har funnit en tröja (dock inte på brottsplatsen) med min klients DNA, och dragit slutsatsen att den tröjan användes vid brottet. Det är en tröja som en av gärningsmännen påstår sig ha lånat av min klient. Min klient är således bekant med en av gärningsmännen. Det i sig är dock inte straffbart, gudskelov.
För fällande dom sägs det att det krävs att den tilltalades skuld av åklagaren är ”ställd utom allt rimligt tvivel”. Men det tummas allt för ofta på den regeln. Det är min erfarenhet av att vara offentlig försvarare – och något som allmänheten bör känna till; jag anser det vara mitt ansvar att tala om detta eftersom det är fel. Varför det tummas på den regeln? Jag tror helt enkelt att det beror på att domare påverkas av känslor. Domare anser sig kanske kunna ”känna på sig” om någon är skyldig eller inte och dömer därefter. Domaren kanske inte vill släppa loss den som domaren ”känner på sig” är skyldig. Men så får dömandet inte gå till – det måste alltid till full bevisning om att en tilltalad är skyldig för att fällande dom ska kunna avkunnas! Vid tvivel ska det alltid bli en friande dom. Känslor får aldrig styra rättsväsendet när det gäller att analysera bevisning; det måste enbart handla om sunt förnuft.
Detta med känslor i rättsväsendet är något som det verkar vara tabu att diskutera. Därför är det välkommet att Frank Lindblad, barnpsykiater och professor vid Uppsala universitet, i en artikel i Juridisk tidskrift nyligen pekade på problemen i våra domstolars bevisvärdering. Frank Lindblad slår enligt min mening huvudet på spiken då han tar upp de frågor som vi jurister känner till men tyvärr drar oss för att diskutera öppet. Lindblad skriver: ”Kanske har domarna kommit fram till sitt ställningstagande på intuitiv väg. Kanske har de tillämpat en metod som inte redovisas” (”Är hovrätters bevisprövning konsekvent?”, Svensk juristtitning 2010 s 344).
Domen från Hovrätten för Övre Norrland kommer i nästa vecka. Men en sak är klar: min klient borde ha varit släppt för länge sedan.
Det var länge sedan jag skrev på bloggen nu, men det ämne som jag tagit upp ovan – rättssäkerhet i brottmål – skulle man kunna skriva otroligt mycket om. Det är något som jag och mina advokatkollegor ständigt brottas med och kämpar för att upprätthålla. Vi är, och det kan jag säga med stolthet, garanten för att domare och åklagare gör sitt jobb rätt. Därför är det vårt jobb som advokater – allmänhetens representanter – att kritiskt granska våra juristkollegor. Och frågan om känslor är något som faktiskt är värt att ta upp – för vi jurister anses nog inte helt med rätta vara känslokalla och ”torra”. Det är nog en illusion som kan leda till mycket elände och rentav till att folk blir oskyldigt dömda.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)