Bristande rättssäkerhet då Skatteverket bedömer personligt betalningsansvar vid konkurs

Jag har tidigare skrivit en del här på bloggen om ett av mina favoritämnen: skattetillägg.

Än så länge har inget beslut mot Sverige kommit från Europadomstolen. Ni som följt bloggen vet att jag hade hoppats på ett första beslut redan 2012, men så blev det alltså inte. Nu ser vi fram mot ett besked 2013 i stället.

Idag tänker jag koncentrera mig på en annan skatterättslig problematik, närmare bestämt statens skattekrav på företrädare för aktiebolag enligt 59 kap skatteförfarandelagen.

I december 2012 tv-sändes en öppen utfrågning i riksdagens skatteutskott. I programmet påtalar Riksrevisionen bland annat att det förekommer regionala skillnader i valet av åtgärd vid skattekontrollen av företag.

Ur ett rättssäkerhetsperspektiv är regionala skillnader i en och samma myndighets handläggning ett stort problem. Det innebär att likabehandlingsprincipen sätts på spel.

Problemet är emellertid större än så, vågar jag påstå. Inte nödvändigtvis vid Skatteverkets sedvanliga arbete med att utreda och beskatta. Men när det blir tal om konkurs, då finns det tyvärr enorma skillnader. Och jag vågar påstå att det rör sig om inte bara regionala skillnader utan även om betydande individuella skillnader mellan olika handläggare på samma Skattekontor.

Vi advokater ser tyvärr alltför många exempel på godtycklig och oregelbunden (d v s synnerligen rättsosäker) behandling av företagare i konkurssammanhang (d v s när det kan bli tal om personligt betalningsansvar för en företrädare för ett aktiebolag, en fråga av enorm vikt för den enskilde bolagsföreträdaren).

Som jurist kan man inte bli annat än på dåligt humör då man hör att det ens kan existera sådana här skillnader i ett rättssamhälle.

Vi jurister har ju, som alla vet, ett och samma rättsväsende att rätta oss efter. Skattesystemet ska rimligen inte fungera på ett annat sätt än övriga rättssystemet.

Skatteutskottets ordförande poängterar i det ovan nämnda tv-inslaget att det finns ett oundgängligt behov av ett väl fungerande skattesystem som både har en hög effektivitet, en hög legitimitet, och allmänhetens förtroende. Jag håller med, och det är exakt därför jag skriver detta inlägg.

Som sagt så är jag personligen ganska säker på att Skatteverket följer likabehandlingsprincipen då de beskattar medborgarna ”i vanliga fall”. Där verkar tjänstemännen på myndigheten göra ett bra jobb.

Däremot har jag fått intrycket att Skatteverket agerar minst sagt godtyckligt efter en konkurs. Detta till följd av att handläggare på myndigheten verkar få agera en hel del efter eget huvud.

En del företagare som gått i konkurs kan bevisligen bli jagade från hus och hem av Skatteverket (eftersom de hållits betalningsansvariga).

En del kan fortsätta och bli lämnade i fred (även i ärenden där man undrar varför i fridens namn Skatteverket inte ingriper och ansöker om betalningsansvar).

Enligt 59 kap 13 § skatteförfarandelagen kan en företrädare för en juridisk person som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet inte betalat skatt bli skyldig att betala den skatt som den juridiska personen (det handlar oftast om ett aktiebolag) borde ha betalt.

Skälet till att ett aktiebolag inte har erlagt skatt är vanligen att aktiebolaget blivit på obestånd.

Många bolag i konkurs har således skatteskulder, och det handlar inte sällan om omfattande skatteskulder. Företrädaren för bolaget tror – alltför ofta – att konkursen innebär att ansvaret för skulder upphört, men företrädaren kan få en obehaglig överraskning genom att Skatteverket till förvaltningsrätten ger in ansökan i enlighet med 59 kap 16 § skatteförfarandelagen om att företrädaren för bolaget tillsammans med bolaget ska stå bolagets skatteskuld enligt lagens 59 kap 13 §. När ansökan inges yrkar även Skatteverket att företrädarens egendom ska tas i beslag som säkerhet för skatteskulden. Det yrkandet brukar bifallas omgående av förvaltningsrätten.

Som advokat ser jag tyvärr en hel del orättvisor när det gäller den praktiska tillämpningen av den här bestämmelsen. Det verkar enbart vara slumpen som avgör om företrädaren faktiskt får ett krav eller inte. Många som borde få krav slipper krav och vice versa.

Det enda rätta vore givetvis att alla behandlades lika inför lagen, men så går det inte till i det verkliga livet.

Jag ska nämna två fall från verkliga livet som har handlagts av ett och samma skattekontor. Namnen jag använder är fingerade. Låt oss kalla de båda exemplen för Alexander och Kalle. Eftersom tur verkar ha en del att göra med hur man blir behandlad av Skatteverket i konkurssammanhang, så tyckte jag att det var passande att kalla dem Alexander (Kalle Ankas tursamme kusin heter ju så) och Kalle (som sällan har tur utan för det mesta drar det kortaste strået).

Alexander

Alexander har ett bolag som han försätter i konkurs. Det är hans andra konkurs på kort tid. Bolaget har momsskulder om flera miljoner kronor. I den tidigare konkurseren har det också funnits momsskulder på flera miljoner. Förutom skatteskulderna (moms) hade bolaget miljonskulder till olika leverantörer.

Leverantörerna var upprörda och flera leverantörer vände sig till Skatteverket och ansåg att Alexanders agerande inte borde tillåtas. Skatteverket gjorde i det här fallet inte ett dugg, vilket leverantörerna av naturliga skäl fann både märkligt och upprörande.

Det blev således ingen ansökan från staten (Skatteverket) mot Alexander med stöd av 59 kap 16 § skatteförfarandelagen. Till saken hör att Alexander har ganska betydande tillgångar. Han har under åren lagt undan en del i den egna madrassen, så att säga.

Sammanfattningsvis har således Alexander ”konkat” två bolag på ganska kort tid och är på gång med ett tredje bolag. Han har flyttat tillgångar mellan bolagen som han inte ens betalat för (i det första konkursade bolaget), d v s han har gjort sig skyldig till borgenärsbrott. Och i var och en av hans konkurser har det funnits miljontals kronor i momsskulder samt miljontals skulder till leverantörer.

Alexander har likväl inte fått något krav om personligt betalningsansvar från Skatteverket. Alexander har haft tur. Man kan nästan tro att skatteförfarandelagen inte gäller honom.

Kalle

Kalle har inte haft samma tur som Alexander. Kalle har haft ett bolag som gått i konkurs, på egen begäran. Efter en skatterevision bedömde Skatteverket att Bolaget hade obetalda skatter om cirka två miljoner kronor. Med skattetillägg blev det en skatteskuld om ca två och en halv miljon kronor. En sådan skuld kunde inte bolaget betala och bolaget begärde sig därför omgående i konkurs. Det är viktigt att begära sig i konkurs omgående. Annars kan det bli tal om personligt ansvar för företrädare för bolaget.

Skatteverket hade arbetat i nästan ett års tid med revisionen. Efter konkursen begärde Kalle likväl omprövning av Skatteverkets beslut om att höja skatten. Kalle fick en smula rätt. Skatten sänktes från två miljoner kronor till en och en halv miljon kronor. Några dagar senare gav staten (genom Skatteverket) in en ansökan till förvaltningsrätten med yrkande om att Kalle skulle bli personligt betalningsansvarig för dessa en och en halv miljon kronor.

Bolaget genom Kalle överklagar beslutet om att bolaget ska påföras en och en halv miljon kronor i skatt. Kalle är inte någon expert på att upprätta överklaganden och det överklagande han skrev ihop på egen hand var tyvärr inte särskilt välformulerat. (Det är svårt som ”glad amatör” att skriva ihop ett överklagande.)

Kalle försöker hålla sig undan processen mot sig själv (målet om personligt betalningsansvar). En illa vald taktik, eftersom det handlar om förenklad delgivning från domstolen. Kalle anses nämligen delgiven även om han inte svarar. Rådet att hålla sig undan har Kalle fått av en bekant (som inte heller han är jurist). Inget särskilt bra råd i det här sammanhanget.

Skatteverket anmäler även Kalle för skattebrott och bokföringsbrott. Kalle, som gärna vill anlita advokat i skatteprocesserna, får veta av sitt försäkringsbolag att han kan glömma rättsskydd så länge han är misstänkt för brott. Hårda bud för honom, således.

Kalle får en offentlig försvarare (dock inte undertecknad) och det slutar med att brottsmisstankarna skrivs av. Åklagaren anser inte att det går att styrka att Kalle begått något brott. Jag för min del tror att åklagaren ansåg att det var komplicerat (så pass komplicerat att uppsåt inte kunde anses föreligga).

Kalle kommer ihåg samtalet med försäkringsbolaget och anlitar mig som ombud i skatteprocesserna. Skatteprocesser handlar om intressanta frågor. Momsfrågorna trodde jag var enkla, men även de var relativt intrikata. Det fanns även frågor om preliminär skatt och arbetsgivaravgifter (ej lika intrikata frågor).

För att Kalle ska bli personligt betalningsansvarig krävs att han av uppsåtligen eller av grov oaktsamhet inte betalat de skatter Skatteverket påfört Bolaget. Detta är dock inte den första frågan. De påförda skatterna måste dessutom vara rätt påförda skatter.

Målen har nu kommit så långt att målen mot bolagen är avgjorda i första instans. Förvaltningsrätten ansåg att ca 300 000 kr av påförda en och en halv miljon kronor var korrekt påförda. Om domen står sig (den är överklagad av Skatteverket) kan Kalle ”bara” bli förpliktad att utge 300 000 kr. Av beloppet 300 000 kr har dock Kalle hela tiden ansett att ca 200 000 kr var rätt. Om Skatteverket från början påfört 300 000 kr (eller 200 000 kr) hade bolaget kunnat betala dessa skatter och bolaget hade levt vidare. Det hade då inte heller blivit fråga om ett mål om personligt betalningsansvar för Kalle.

En viktig sak med förvaltningsrättens dom – vare sig den är rätt eller fel i sak – är att den visade att Kalle inte uppsåtligen eller av grov oaktsamhet har gjort något fel. Det har inte varit fråga om sådana självklarheter att det Kalle nödvändigtvis borde ha insett att det fanns obetalda skatter på den nivå som Skatteverket beslutat om. Redan på denna grund bör därför statens talan mot Kalle ogillas.

Varför ”ger sig” inte Skatteverket efter domen mot Kalle?

Kalles bolag har nu alltså inte bara gått i konkurs. Bolaget har dessutom upphört att existera eftersom konkursen är avslutad utan överskott (konkurser slutar sällan eller aldrig med överskott). När bolaget upphört saknar det rättskapacitet och därför även partshabilitet (förmåga att vara part i en rättegång).

Regeringsrätten (numera Högsta Förvaltningsdomstolen) har dock beslutat att bolag får föra skatteprocesser eftersom utgången kan ha betydelse för företrädarens personliga betalningsansvar för skatter. Rättsfallet kan du läsa här.

Bolaget hade alltså rätt att processa i förvaltningsrätten. Den processen vann bolaget nästan helt och hållet.

Nu vill Skatteverket själva få föra process i kammarrätten mot en motpart som saknar rättskapacitet och partshabilitet. Om det är tillåtet återstår att se. Jag anser inte att det är tillåtet. Det kan rimligen inte anses vara av sådan vikt för staten att det ska anses vara tillåtet. Tillåts det är det för att staten ska få jaga den enskilde medborgaren långt utöver vad som är rimligt och acceptabelt.

Staten borde efter domen från förvaltningsrätten begripa att Kalle inte agerat uppsåtligt eller av grov oaktsamhet. Men staten verkar inte fundera på den frågan utan har valt att i stället gräva ned sig i svåra skattefrågor.

Jag tror helt enkelt att Staten inte vill ge sig av principiella skäl. Enskilda tjänstemän har lagt ned alldeles för mycket arbete på ärendet, utan att förstå hur dåligt Kalle mår av att (såvitt jag kan bedöma saken) bli felaktigt krävd på miljonbelopp.

Skatteverket har via Kronofogden tagit allt Kalle äger och har. Kalle, som är 60 år fyllda, hade 32 000 kr i besparingar. Mer fanns inte att ta av. De pengarna är numera utmätta. Kalle hade dessutom en belånad fastighet. Det fanns – efter att lånen var betalda – ett överskott om cirka 150 000 kr i fastigheten. Fastigheten är idag utmätt och såld till ett betydande underpris. Här har vi en del av problemet (och antagligen en del av förklaringen till att staten bara ”kör på” utan att stanna upp och tänka efter). Om Skatteverket ”ger sig” medger de ju samtidigt att man från statens sida har gjort fel och att Kalle bör få skadestånd för felet. Vilken eller vilka tjänstemän vill medge sina egna fel? Tyvärr finns det säkert alltför mycket yrkesstolthet inblandad i sådana här ärenden, något som leder till att likabehandlingsprincipen inte respekteras. Individuella skillnader mellan statens tjänstemän, i deras arbetssätt och urval, tillåts spela alldeles för stor roll i enskilda näringsidkares öden.

Jag vet inte om Kalles fall får ett lyckligt slut. Jag tror det. Jag har ansett att Kalle haft rätt hela tiden, annars hade jag inte åtagit mig ärendet. Men hur det slutar kan man aldrig veta. Målen det handlar om kan komma att pågå många år till. Kanske kommer det att krävas en dom från Högsta förvaltningsdomstolen, eller rentav från Europadomstolen.

Hur kan Alexander ha sådan tur?

Alexander är inte min klient. Jag känner till hans ärende genom att det finns leverantörer som känner sig blåsta. Jag vet även att t o m Alexanders revisor varnat för att moms inte betalats i rätt tid och för att bolagets aktiekapital var förbrukat. Det handlar om elementära momsfrågor, d v s inte överdrivet komplicerad skattejuridik.

För en utomstående betraktare är det obegripligt och oroväckande att Alexander klarat sig medan Kalle har drivits från hus och hem. Svaret kan inte sökas någon annan stans än på Skatteverket. På Skatteverket arbetar tjänstemän och jag misstänker att det är på individnivå som skillnaderna ligger. Det gäller att ha tur när man blir utlottad på en viss handläggare. Men följden av detta blir att Skatteverket som myndighet inte arbetar lika mot de enskilda näringsidkarna. Vissa av dem har fantastisk tur, andra fruktansvärd otur. Det är svårt att inte tänka på serietidningarnas värld, Alexander Lukas osannolika tur och Kalles makalösa otur. Godtycket gäller inte bara dem, utan många andra företagare. Under åren har jag sett många chockerande och upprörande exempel på detta.

De som har otur har heller inte alltid råd att anlita ombud. Dessa skattebetalare är det extra synd om. De som har råd har dock ofta inga egna medel kvar (de har ju tagits i beslag), men har råd för att de har anhöriga eller vänner som ställer upp ekonomiskt. Det gäller att man har trofasta vänner som inte sviker i nödens stund. För utan juridisk hjälp kan det var mycket svårt att någonsin få rätt mot staten.

I övrigt kan man bara konstatera gällande Skatteverkets allmänna trovärdighet och effektivitet att det enligt mitt förmenande måste till centrala direktiv för handläggningen av ärenden enligt skatteförfarandelagen.

Att vi ska vara lika inför lagen måste ju även gälla den lagen, eller hur?

Styrelseledamots ansvar för aktiebolagets förpliktelser – HD kommer att pröva frågan

Jag skrev för ungefär ett år sedan en blogg jag gav rubriken ”Prisjägare – en fara för många företagare vid konkurs.” Jag lovade att återkomma till ämnet eftersom jag hade klagat i ett sådant mål till Högsta Domstolen (HD). Att klaga till HD innebär inte att HD tar upp målet.
Först måste prövningstillstånd meddelas av HD och det meddelas endast om målet är av intresse för rättstillämpningen i landet. Det är således mycket ovanligt att HD tar upp ett överklagande till prövning.

Den 21 december fick mina klienter ett glatt besked. HD kommer att ta upp målet till prövning. Målet kommer att vara av framtida betydelse för många som sitter i en styrelse i dag och i framtiden. Utgången i målet handlar nämligen om styrelsens ansvar för bolagets förpliktelser.

Om bolaget har tillgångar behöver förstås styrelsen inte oroa sig. Då kan ju bolaget betala sina skulder. Det är när bolaget varit, är eller blir på obestånd det kan uppkomma problem.

Många som sitter i en styrelse för ett aktiebolag tror att det är riskfritt. De tror att de inte kan bli personligen ansvarig för bolagets skulder. Inte ens vid en konkurs. Styrelsemedlemmar brukar dock vara rädda för skatteskulder. Skatt är en fråga för sig. Vad denna blogg avser är övriga skulder som kan finnas i ett bolag. Skatter är en fråga jag avser att återkomma till vid något annat tillfälle.

Det personliga ansvaret för skulder återfinner man i aktiebolagslagen. Nuvarande bestämmelser återfinner man i 25 kapitlet nya aktiebolagslagen (2005:551). Tidigare återfanns motsvarande bestämmelser i 13 kapitlet gamla aktiebolagslagen (1975:1385).

Hur ansvaret ser ut idag

Jag ska beskriva problematiken så enkelt som möjligt.

När styrelsen har skäl att anta att bolaget eget kapital understiger hälften av det registrerade kapitalet ska styrelsen genast upprätta och låta bolaget revisorer granska en kontroll-balansräkning.

”Genast” betyder inte genast utan det finns viss tid för styrelsen att vidta annan åtgärd. ”Genast” betyder ofta en tid om en till två månader. Innan ”genast” inträder kan styrelsen i stället för att upprätta en kontrollbalansräkning freda sig genom att det egna kapitalet hämtat sig till en nivå över den kritiska gränsen. Så kan ske genom att bolaget fakturerar kunder och får in intäkter som innebär att det egna kapitalet hämtar sig. Det kan ligga i kunders intressen att betala snabbt så att bolaget hämtar sig. Så kan även ske genom att bolagets ägare tillskjuter kapital. Styrelsen kan och bör kontakta ägaren eller ägarna (såvida de inte sitter i styrelsen) och förklara att det behövs ett tillskott omgående eller i vart fall innan ”genast” inträder enligt aktiebolagslagen.

Återhämtningen måste ske innan den tidpunkt en kontrollbalansräkning skulle vara upprättad. Annars är huvudregeln att det blir personligt betalningsansvar. Ansvar gäller dock inte för den eller de styrelseledamöter som kan bevisa att de inte varit försumliga. Bevisbördan för detta ligger således på styrelseledamöterna.

Det problem som föreligger i praktiken är att ett bolag ofta byter styrelsemedlemmar. Det måste ske byte i bolag med tiden. Av de som satt i styrelsen för exempelvis 10 år sedan kanske ingen finns kvar idag. Det är till stor del denna problematik som målet i HD avser. Frågan är bland annat om ny styrelsemedlem ”ärver” tidigare styrelsemedlemmars ansvar.

Målet i HD (alla detaljer stämmer inte exakt med målet i HD)

I bolaget finns bara två styrelsemedlemmar och de kom in i styrelsen som nya medlemmar efter att alla tidigare medlemmar slutat. Den ena i styrelsen är också ägare av bolaget. Den andra är således ”endast” styrelsemedlem.

Den nya ägaren (som också är ny styrelsemedlem) får veta att mer än hälften av aktiekapitalet är förbrukat när han köper bolaget, varför han samma dag eller möjligen några dagar senare tillför bolaget kapital så att dels hela aktiekapitalet blir återställt dels så att det finns ganska bra med medel i kassan. Den andra nya styrelsemedlemmen kontrollerar bolagets räkenskaper när han blir medlen någon vecka senare och då är allt kapital intakt.

Bolaget drivs viss tid, men på grund av att dåliga tider förlorar bolaget kunder. Bolaget gör därför kundförluster, men har å sin sida leverantörsskulder. När bolaget förbrukat mer än hälften av sitt aktiekapital upprättar styrelsen genast en kontrollbalansräkning och låter bolagets revisorer granska den balansräkningen. Revisorerna föreslår konkurs och så blir fallet.

Genom att genast ha upprättat en kontrollbalansräkning tror styrelsen att den fredat sig från personligt ansvar. Det anser dock inte de underinstanser som dömt i ärendet.

Följande frågor kommer förhoppningsvis HD:s kommande dom ge svar på.

1.
När den nya ägaren köpte bolaget fanns inga skulder i bolaget, men mer än halva aktie-kapitalet var förbrukat. Den nya ägaren såg till att aktiekapitalet omgående blev återställt.
Kunde den nya ägaren (styrelsemedlemmen) fredat sig genom att i stället upprätta en kontrollbalansräkning? Även om så är fallet kommer den nya ägaren tillika styrelseledamot inte ha nytta av att så är fallet eftersom han inte genast upprättade någon kontrollbalans-räkning. Han vinner i så fall inte målet i HD på denna punkt, men möjligen med stöd av punkt 2 eller 3.

2.
Om den nya ägaren kunde freda sig genom att upprätta en kontrollbalansräkning var det i så fall inte så att ”genast” var en tidpunkt som för hans del inföll när han blev ny styrelse-medlem? Har han då inte fredat sig genom att omgående återställa aktiekapitalet?
”Genast” innebär ju en tid om en till två månader under vilken tid styrelsen får återställa aktiekapitalet utan eget ansvar. Om svaret är ja på den frågan vinner nya ägaren målet i HD.

Jag anser att svaret är ja på båda punkterna.

3.
Kan den nya ägaren tillika styrelseledamoten ursäkta sig på ett sätt som gör att han vinner om svaret är nej på punkt 1 och 2?

Jag anser att det är ursäktligt att inte veta svaret på fråga 1 och 2 och det är den ursäkt den nya ägaren tillika styrelseledamoten kan framföra som ursäkt. Om det räcker som ursäkt för att undgå betalningsansvar är dock ingen enkel fråga.

4.
För styrelseledamot två går det att resonera på samma sätt med tillägg för punkterna nedan.

5.
När styrelseledamot två kommer in i bolaget granskade han bolagets ekonomi, men endast hur ekonomin såg ut den dag han klev in i bolaget som styrelseledamot. Den dagen var det egna kapitalet intakt. Frågan är om den nya styrelseledamoten borde ha granskat bolagets ekonomi bakåt i tiden. Det egna kapitalet var ju mer än till hälften förbrukat bara någon vecka innan han klev in i bolaget. Om granskning ska ske bakåt i tiden är det förstås av intresse att veta hur långt tillbaka i tiden den granskningen ska gå. En vecka? Ett år? 10 år? Om granskningen ska gå långt tillbaka i tiden är det förenat med mycket stora ekonomiska risker att bli styrelseledamot.

Men finns ansvar för ny styrelsemedlem om kapitalet är intakt den dagen den medlemmen kliver in i styrelsen? I så fall ärvs det ansvaret av ny styrelsemedlem. ”Arvsfrågan” är av stort intresse. Kan ansvar ”ärvas” bör man noga överväga om det är värt risken att bli styrelse-medlem. Det måste delvis bero på hur långt tillbaka i tiden denna ”arvsbörda” existerar.

6.
För den som kommer in i styrelsen när aktiekapitalet är intakt går det att ursäkta sig med att den medlemmen inte hade anledning att göra en historisk granskning av bolaget ekonomi. Men kanske finns sådan skyldighet alltid, eller ibland eller i undantagsfall? HD kan ge svaret på den frågan, men svaret kanske är att ansvar inte ”ärvs” av ny styrelsemedlem.

Målet är också intressant för revisorer som ofta är inblandade i att sälja bolag där mer än halva aktiekapitalet är förbrukat eller varit förbrukat. Utgången i målet får betydelse för revisorers upplysningsplikt. Revisorer är proffs på att bedöma om aktiekapitalet helt eller delvis är eller har varit förbrukat.

Mest intressant är målet i HD för alla de som är eller tänker bli styrelsemedlemmar. Detta eftersom bolagets historik kan medföra ett framtida personligt betalningsansvar. Om HD anser att ansvar kan ”ärvas” är en lagändring nödvändig och det omgående. Vi måste ha en arbetsmiljö som lockar kunniga människor att sitta i olika styrelser och inte skrämma bort kompetenta personer från att våga sätta sig i en styrelse. Kunniga styrelseledamöter skapar arbete åt många.

God fortsättning på julen.

Prisjägarna – del II

Ni som läste min senaste blogg fick viss information om den legala ”jakt” som pågår på många företagare personligen efter en konkurs.

Det är en ”jakt” som är tillåten, dock inte enligt god advokatsed. Därför finns det inte heller någon advokat som ägnar sig åt sådan ”jakt”.

För att förstå vad jag ovan kort beskrivit kommer jag nedan att lämna ett konkret exempel från det verkliga livet där jag endast ändrat på några mindre oväsentliga detaljer, som exempelvis namnen på berörda personer.

Den som äger ett aktiebolag tror ofta att det är en garanti för att slippa personligt ansvar för bolagets skulder. Det är ingen garanti. Skattebetalningslagen är ett exempel på att det inte är en garanti. Orimligheter i skattebetalningslagen ska jag ta upp i någon blogg under detta år. Det är egentligen ingen orimlighet i skattebetalningslagen. Det orimliga är ibland skatteverkets praktiska hantering vid skatterevisioner, som inte är lika för alla.

Den ”jakt” jag skriver om är ett resultat av vår aktiebolagslag. Jag vill påstå att lagens syfte är gott, men att lagstiftningen i sig numera fått andra konsekvenser än vad lagstiftaren tänkt sig in i. Det är dessa negativa konsekvenser som jag och många med mig anser vara fel. Ändring kan ske genom praxis från HD eller ändring av lagen.

Först något om det goda syftet.

Det goda syftet

Ingen ska kunna handla via ett aktiebolag på obestånd och tro att det den vägen går att komma över varor och tjänster gratis. Det är därför det finns bestämmelser om personligt ansvar för styrelsen i bolaget. På så sätt måste det vara. Det är en bra bestämmelse.

Vad är då problemet?

Problemet (eller problemen)

Många aktiebolag som finns idag har köpts ”tomma”. Bolaget har varit tömt på såväl tillgångar som skulder när bolaget köpts av en (blivande) företagare. Det första rådet företagaren fått av revisorn är att återställa aktiekapitalet. Företagaren har därför återställt aktiekapitalet samma dag som företagaren köpte bolaget. Många gånger har företagaren inte bara återställt aktiekapitalet utan även tillfört betydligt mer kapital än så.

Från det verkliga livet kan följande exempel nämnas.

Sven har på inrådan av sin revisor Kristina köpt ett ”tomt” bolag. Kristina har varit noga med att betona att Sven direkt måste återställa aktiekapitalet, vilket Sven gör omgående. Sven tillför dessutom ytterligare 200 000 kr till bolaget. Sven köpte bolaget den 1 december 2003 och samma dag tillförde han bolaget 100 000 kr motsvarande registrerat aktiekapital, dessutom tillförde han ytterligare kapital om 200 000 kr

Sven är från första dagen styrelsemedlem i sitt eget bolag, men vet att det behövs ytterligare en i styrelsen. Sven har därför innan han köpte bolaget kontaktat goda vännen Björn - dels för Björn är en god vän, men framförallt för att Björn är en skicklig företagare - och frågat Björn om han kan vara med i styrelsen. Björn vill innan han svarar på den frågan först få full insyn i bolaget framtida planer och inte minst bolagets ekonomi.

Det hålls ett möte i början av 2004 där Sven redovisar att bolagets ekonomi är god. Björn och frågar inget om bolaget ekonomi historiskt utan granskar enbart nuet. Björn får också veta att bolaget inte har en enda krona i skuld. Vid mötet accepterar Björn anbudet att bli styrelsemedlem.

Sven och Björn ser ljust på företagets framtid. Första tiden går allt bra och bolaget har inga ekonomiska problem. Bolaget köper vissa varor och tjänster från egna leverantörer.

En dag händer dock det tråkiga att företagets viktigaste kund – helt oväntat för Sven och Björn - ställer in sina betalningar varefter det företaget går konkurs. Det innebar för Svens bolag en så stor kundförlust att bolaget måste försättas i konkurs.

Sven och Björn ser ingen personlig oro i anledning av konkursen, men tycker det naturligtvis är tråkigt att flera av deras egna leverantörer inte fått betalt för sina varor och tjänster. När bolaget köpte varor och tjänster - som kvarstod obetalade vid och efter konkursen - var bolaget inte på obestånd. Bolaget köpte ingenting efter det att halva aktiekapitalet var förbrukat och Sven och Björn hade dessutom genast upprättat en kontrollbalansräkning.

Vid konkursen fick – som vanligt – leverantörerna ingen utdelning. Flera år efter konkursen dök dock Prisjägarna upp. De tog reda på att när Sven köpte bolaget var aktiekapitalet förbrukat samt att den tidigare styrelsen aldrig upprättat någon kontrollbalansräkning. Det innebär – i vart fall enligt nuvarande praxis - att även den nya styrelsen har personligt ansvar för bolagets samtliga skulder.

Prisjägarna kontaktar samtliga leverantörer och frågar om de vill ha hjälp med att driva in fordringarna mot ”skäliga” 50 % av det belopp de kan driva in. Flera leverantörer nappar på anbudet. Prisjägarna vänder sig därefter mot Sven och Björn och Åke för att driva in (leverantör) skulder om låt säga 300 000 kr.

Sven visste att bolagets aktiekapital var förbrukat när han köpte bolaget, men han hade fått veta av sin revisor att det var riskfritt för honom att köpa bolaget bara han omgående återställde aktiekapitalet. Sven bestrider därför betalningsansvar. Han anser att hans revisor måste veta vad som är rätt.

Björn granskade bolagets ekonomi när han kom in i styrelsen. Då var aktiekapitalet intakt. Björn gjorde ingen historisk granskning av bolaget och han har aldrig vetat om att innan han kom in i styrelsen så har det historiskt sett förelegat skyldighet att upprätta en kontroll-balansräkning.

Björn bestrider betalningsansvar med hänvisning att det var den tidigare styrelsen som hade skyldighet att upprätta en kontrollbalansräkning och att det i vart fall måste vara ursäktligt att han aldrig vetat om att sådan skyldighet förelegat. Björn anser det orimligt att han skall drabbas av personligt ansvar för ett misstag den tidigare styrelsen begått, särskilt som det är ett misstag han aldrig känt till.

Prisjägarna ser till frågan om betalningsansvar förs till domstol. Sven och Björn anser att tingsrätten måste inse att de har rätt varför de för talan utan ombud. I tingsrätten gör även Sven gällande att det måste vara den tidigare styrelsen som har ansvar för sina misstag. Sven och Björn anser att det är ett ansvar som inte borde kunna ”ärvas” av ny styrelse.

Till Sven och Björns stora förvåning förlorar de målet i tingsrätten. Skulden är numera inte bara 300 000 kr utan också rättegångskostnader med 75 000 kr, då de blev förpliktade att stå motpartens rättegångskostnader.

Sven och Björn och Åke överklagar tingsrättens dom till hovrätten. Numera är det så att för att hovrätten ska ta upp ett överklagande krävs prövningstillstånd i många mål. Sven och Björn beviljas prövningstillstånd och de tror att de fått sådant tillstånd för att hovrätten ansåg att tingsrätten dömt fel.

I hovrätten företräds Sven, Björn och Åke av advokat (gissa vem?). Det hjälpte inte. Hovrätten fastställer tingsrättens dom.

Sven Björn och Åke har överklagat hovrättens dom till Högsta Domstolen (HD). HD har ännu inte beslutat om HD ska ta upp målet till prövning.

Ingen prövning i HD

Om HD inte tar upp målet till prövning innebär det att den som kommer in som styrelse-ledamot i ett bolag måste granska bolagets ekonomi historiskt. Som jag ser det bör ny styrelsemedlem granska bolaget tillbaka i tiden till den dag bolaget bildades. Om bolaget någon gång historiskt sett haft ett aktiekapital som varit under halva det registrerade aktiekapitalet måste den nya styrelsemedlemmen kontrollera om bolaget i anledning därav genast upprättat en kontrollbalansräkning. Det räcker dock inte. Dessutom måste den nya styrelsemedlemmen kontrollera om den gamla styrelsen dessutom vidtagit de åtgärder som bör föranledas av en kontrollbalansräkning.


Om ovan nämnd åtgärd aldrig vidtagits bör den nya styrelsemedlemmen hoppa av eller i vart fall känna till risken att bli personligt ansvarig för bolagets skulder vid en eventuell framtida konkurs.

Det bästa är förstås att kontrollera bolaget historiskt innan man godtar att bli ny styrelse-medlem. Redan genom att bli styrelsemedlem har nämligen risken uppkommit att bli ansvarig för bolagets skulder vid en konkurs.

Ovan nämnd situation borde vara ett hinder för att rekrytera kunniga personer till olika bolagsstyrelser. I vart fall i många mindre företag. Men för att det ska vara ett hinder måste förstås nya styrelsemedlemmar känna till rättsläget och det är nog si och så med det.

Om HD tar upp målet

Då kommer rättsläget säkerligen att klarläggas. HD kan komma att dela underinstanserna bedömning. Då måste det till en lagändring som innebär att ny styrelsemedlen inte blir ansvarig hur långt tillbaka i tiden som helst för fel som är begångna av tidigare styrelse.
Det går att lagstifta att ny styrelsemedlem måste granska ett bolag viss tid tillbaka eller enbart från den dag styrelsemedlemmen kliver in i styrelsen.

Personligen anser jag att den som enbart följt råd av en auktoriserad revisor handlat på ett sätt som fråntar den personen personligt ansvar. Det är dock långt ifrån säkert att HD ser på den frågan med samma ögon som undertecknad. HD har dock avseende skattebetalningslagen i ett mål från 1985 ansett att det var ursäktligt när en företagare begick ett allvarligt fel eftersom företagaren hade frågat an advokat hur han skulle agera och agerat utifrån rådet från advokaten.

Allmänheten har rätt att utgå ifrån att advokater ger rätt och lagliga råd. Allmänheten borde också kunna få utgå ifrån att våra revisorer kan aktiebolagslagen eftersom revisorerna ska granska företagare utifrån den lagen och inte minst ge företagare goda råd utifrån den lagen.
Om företagare inte har rätt att lita på sina revisorer är det illa ställt.

Personligen anser jag att dessutom att det är ursäktligt att nya styrelsemedlemmar inte granskar bolagets ekonomi historiskt, annat än om det uppenbart fanns skäl att göra en sådan granskning. Om ett handlande anses ursäktligt blir det inte personligt ansvar enligt aktiebolagslagen.

Ursäktligt handlande

Det kan vara att en styrelsemedlem begärt att kontrollbalansräkning ska upprättas, men blivit nedröstad av övriga i styrelsen. Det kan vara att en styrelsemedlem inte kunnat handla på grund av laga förhinder såsom svår sjukdom.

Det kan nog tänkas även andra fall där ett handlande anses ursäktligt. Det händer exempelvis att en styrelsemedlem blir vilseledd av medvetet felaktig information från andra personer i företaget. Eller kanske genom felaktig rådgivning av en advokat. Advokater och revisorer är inte felfria, men vilken yrkeskategori är felfria? Ingen är nog svaret på den frågan.



Pingad på intressant