I min egenskap av advokat är jag ofta i domstol. Målen kan delas upp i brottmål, familjemål och övriga tvister.
Brottmålen
Då har klienten inte valt att hamna i en process. Klienten står i stället åtalad av staten via åklagaren för ett av åklagaren påstått brott. Brottmål kan i teorin även drivas privat, men det är mycket ovanligt och något jag varit med om endast vid några tillfällen.
Som brottmålsadvokat har man två uppgifter. När klienten nekar handlar det om att peka på det som talar för en friande dom, men samtidigt även plädera för mildast möjliga påföljd för klienten.
När klienten erkänner handlar det om det senare, d v s plädera för mildast möjliga påföljd.
Det finns ett fåtal undantagsfall där man som advokat nog bör tala för en friande dom trots att
klienten valt att erkänna gärningen. Det handlar om de få fall där man med fog kan tvivla på att klienten - trots erkännande - är skyldig till brott. Thomas Quick målen kanske var sådana mål? Jag vet inte. Jag är inte tillräckligt insatt i de målen, trots allt som stått om målen i media. Jag är således inte kritisk mot Thomas Quicks försvarare för att jag inte vet om
han begick något fel eller inte.
I brottmålen finns inget att förlika. Målen måste prövas i sak, förutom att man i godo kan göra upp (förlikas) i den del målen eventuellt även avser skadestånd. Många gånger finns det med ett skadeståndsyrkande från målsäganden (den som utsatts för brott).
Familjemålen
De handlar ofta om vårdnaden om barn, barns boende eller umgänge med barn. Varje gång ett sådant mål måste avgöras av domstol är det en förlust. Det bästa är när parterna - kanske via oss ombud - lyckas komma överens. De flesta mål slutar därför med en överenskommelse.
Det heter att de målen är indispositiva vilket betyder att domstolen har sista ordet, men domstolen går nästa aldrig emot vad parterna (föräldrarna) själva kommit överens om.
I familjemålen får parterna stå sina egna rättegångskostnader. I vissa undantagsfall kan en förälder förpliktas att stå motpartens rättegångskostnader helt eller delvis, men då handlar det om att ena föräldern förorsakat onödiga rättegångskostnader i målet, vilket inte är vanligt. I vart fall inte när föräldern företräds av en advokat.
Övriga tvister
Det kan handla om i stort sett vad som helst. Fordringar, grannbråk, fel i fastighet, entreprenadarbeten o s v. Ofta är ena parten eller båda parterna privatpersoner.
Att ge sig in i en tvist är ofta ett riskabelt ekonomiskt projekt för den enskilde. Jag ska med ett konkret fall redogöra för den ekonomiska risken. Fallet i sig visar på den fara som jag tänker på.
Det konkreta fallet
Två makar i sin bästa ålder (min ålder förstås) anlitar ett byggföretag för att bygga om i stort sett hela sitt bostadshus. Makarna vet att det kommer kosta en hel del men ser entreprenaden som ett bra och riktigt beslut.
Byggföretaget påbörjar arbetet men under arbetets gång blir företaget och makarna oense om priset. Byggföretaget hävdar att löpande pris är avtalat och att arbetet kommer att kosta ca 1 000 000 kr. Makarna hävdar att fast pris om 500 000 kr är avtalat.
Det tråkiga är att det inte finns något skriftligt avtal mellan byggföretaget och makarna. Avtalet är ett muntligt avtal.
När företaget och makarna blir oense har makarna redan erlagt 300 000 kr. Oenighet om priset medför att byggföretaget bums och omedelbart avbryter entreprenaden. Byggföretaget tar sitt pick och pack och drar.
Entreprenaden var påbörjat men inte klart. Hur mycket som var klart? Det råder det också tvist om. Byggföretaget menar att nästa allt var klart. Makarna påstår att entreprenaden var klar till ungefär 50 %.
Entreprenören skickar en slutfaktura på 800 000 kr till makarna. Att betala således 500 000 kr till enligt företaget. Konsumenterna säger nej. Avtalat pris var ju 500 000 kr. Makarna har redan betalat 300 000 kr och eftersom makarna menar att ungefär halva entreprenaden återstår vill de inte betala en krona till.
Företaget anlitar en egen advokat. Advokaten skickar ett krav till konsumenterna och hotar med stämning vid utebliven betalning. Det är vad man har rätt att hota med. Det är inget olaga hot. Poliser får hota med våld i vissa situationer. Vem som helst får hota med att gå till domstol vid tvist.
Först nu kommer jag in i bilden. Konsumenterna vänder sig till mig. Jag skriver brev till företagets advokat och förklarar att företaget får vara nöjd med vad de hittills erhållit dels eftersom fast pris 500 000 kr var avtalat, dels för att endast hälften av entreprenaden var färdigställd.
Det blir tyst viss tid men därefter ger företaget in en stämningsansökan mot mina klienter.
Förlorar de målet har de att betala 500 000 kr + rättegångskostnader. Det handlar således om stora pengar. För många handlar det om belopp som är svåra att hantera.
Jag söker rättsskydd åt klienterna via deras hemförsäkring och rättsskydd beviljas omgående. Försäkringsbolaget ger ett snabbt besked om att försäkringen täcker rättegångskostnader om 200 000 kr, men att självrisken är 20 %. Självrisken är alltid 20 % eller 25 %.
Rättsskyddet innebär att om klienterna förlorar målet och rättegångskostnaderna sammanlagt blir 200 000 kr har klienterna själva att betala 40 000 kr (20 % av 200 000 kr). 200 000 kr är mycket pengar men i vissa processer överstiger rättegångskostnaderna ett belopp om 200 000 kr. Rättegångskostnader som överstiger 200 000 kr har klienterna – vid förlust – själva att stå för.
Om tvisten enbart handlat om vad som var avtalat pris hade jag kunnat lova att de samman-lagda rättegångskostnaderna inte riskerat att bli i närheten av 200 000 kr. Inte ens i närheten av 100 000 kr.
Tvisten handlar dock inte enbart om avtalat pris. Den handlar om ytterligare 19 olika tvistepunkter i entreprenaden. Den handlar om byggföretaget saltat den räkning de skickat, den handlar om vilka arbeten företaget utfört, den handlar om kvalitén på många delar av det utförda arbetet, den handlar om makarnas reklamation skett i rätt tid o s v. Det handlar med andra ord om en mycket omfattande tvist.
Mitt arbete försvåras av att jag har att göra med en mycket duktig advokat på andra sidan. En helt jämbördig motståndare, med stor erfarenhet av domstolstvister. Vi gör allt vad vi kan för våra klienter och vi gör båda ett bra arbete. Målet pågår några år innan huvudförhandling närmar sig.
Några veckor innan förhandlingen går jag igenom målet mycket noga för att bedöma hur tvisten kommer att sluta punkt för punkt. Jag ser en jämn match framför mig. Jag tror att vi vinner en del, men inte allt.
Jag skulle för att få mer erfarenhet och vishet gärna vilja få prövning av tvisten, men jag har ett stort ansvar mot klienterna. Jag måste i första hand alltid försöka hitta bästa möjliga lösning för mina klienter.
Vinna målet vore förstås den bästa lösningen. Men det finns problem. Ett stort problem är att avtalet mellan parterna är muntligt. Vem ska vinna vad avser avtalat pris i en sådan situation?
Den som kan bevisa sin rätt, men det är inte säkert att tingsrätten anser att någon av parterna kan bevisa vad som är avtalat. När ord står mot ord är det inte alltid tingsrätten tror mer på någon av parterna.
Om vare sig konsumenten eller näringsidkaren lyckas bevisa vad som är avtalat finns det en bestämmelse i konsumenttjänstlagen (51 §) som ger konsumenten rätt om avtalat pris vid småhusentreprenader.
Den konsument som läser 51 § konsumenttjänstlagen tror sig därför få rätt om ord står mot ord. Men det finns alltid ett men. 51 § gäller bara vid nybyggnad och tillbyggnad. Den gäller inte vid ombyggnad eller reparationer. Varför? Fråga inte mig. Jag har läst lagens förarbeten noga utan att förstå varför.
Denna entreprenad handlar om ombyggnad/reparation.
Är det makarna som då ska ha bevisbördan? Det är inte heller säkert. Huvudregeln är att bevisbördan ligger på den som påstår fast pris, men det är en huvudregel som domstolar kan komma att döma emot. Det finns inget fall från HD som avser ombyggnad vid småhusentreprenad.
Ville jag ha svar på frågan vad som gäller måste målet helst upp ända till HD. Det skulle hjälpa mina klienter endast om HD la bevisbördan på näringsidkaren.
Det fanns dock många andra frågor än avtalat pris.
Min uppfattning är att ungefär hela rättsskyddet skulle gå åt vid prövning i första instans.
Jag träffar makarna ungefär en vecka innan förhandling. Vi pratar förstås om målet och de ekonomiska riskerna. Makarna vill inte förlora. De vill inte att målet ska gå vidare till hovrätten och därefter kanske till HD.
Jag förstår makarna. Jag kan inte lova att vinna målet. Inte ens i någon del. För i så fall skulle jag lova att domstolen ser på saken som jag gör. Det vet jag aldrig i förhand även om jag ibland tror mig veta hur domstolen kommer att döma.
Efter mötet med makarna får jag friheten att inleda förlikningsförhandlingar med motpartsombudet. Det slutar med en förlikning mellan parterna.
Makarna får betala betydligt mindre än hälften av vad de var stämda på, men ändå ett stort belopp. Jag tror inte makarna är helt nöjda, men alternativet var en tvist i tingsrätten som sannolikt gått vidare till hovrätten, oavsett utgången i tingsrätten.
Hade inte jag och den andra advokaten varit nöjdare med att målet prövats i tingsrätten och gått vidare till hovrätten? Vi hade ju tjänat mer pengar på det. Det hade ingen av oss varit.
Ingen av oss vill riskera klienters medel i onödan. Vi visste båda att utgången var oviss.
Vi ville inte lägga klienternas öden i händer på domare som vi inte vet hur de skulle ha dömt.
Vi hade båda ansvar för våra egna klienter.
Jag är dock mycket nyfiken hur målet skulle ha gått vid en rättslig prövning. Men när klienterna inte är Volvo eller något annat storföretag som har råd att processa utan att tänka på rättegångskostnaderna stannar många mål vid en förlikning. Vanligt folk har inte råd att förlora en stor och omfattande process. Så enkelt är det, men det är samtidigt det svåra med advokatyrket.
Kan jag inleda en process där jag tror att klienten kommer att förlora målet? Nej det sker aldrig. Om jag inte tror på klientens sak måste klienten söka ett annat ombud. Jag kan aldrig tänka mig påbörja ett mål jag tror klienten kommer att förlora. Med aldrig menar jag aldrig.
Inga undantag. Undantagen är många gånger huvudregel i juridikens förtrollade värld.
Visar inlägg med etikett klient. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett klient. Visa alla inlägg
lördag 21 december 2013
söndag 30 september 2012
Thomas Quick – något om advokatens roll
Det har varit en livlig debatt om advokatens roll i tidigare mål som avsett Quick och då närmare bestämt en debatt om hans tidigare försvarare advokat Claes Borgström. Jag har inte svaret på frågan om Claes Borgström i något avseende agerat fel. Jag har dock en uppfattning om försvararens roll som offentlig försvarare. Jag är själv ofta offentlig försvarare och det sedan många år tillbaka.
Quick hade tydligen erkänt alla brott för sin försvarare advokat Claes Borgström. Det egna erkännandet är inte sällan viktig bevisning i ett brottmål. Många gånger ingår det i advokatens roll att tro/lita på klientens erkännande. Det varierar dock från fall till fall och så måste det alltid vara.
När man företräder en person som är vid sina sinnes fulla bruk finns det sällan anledning att tro att klienten oskyldigt skulle ta på sig ansvaret för ett brott han eller hon inte begått. Låt säga att en ”normal” klient erkänner skattebrott. Ska jag då gå igenom kanske 17 pärmar med bokföring för att bedöma sanningshalten i erkännandet? Eller ska jag ägna all tid åt att hjälpa klienten att få en så mild påföljd som möjligt? I den situationen är det nog så att de flesta försvarare lägger sin energi på att se till att påföljden blir så mild som möjlig.
Om klienten erkänner snatteri/stöld? Ska jag höra med eventuella vittnen om det verkligen är sant? Eller ska jag lita på klientens erkännande? Många gånger väljer försvararen att lita på klientens erkännande. Arbetet handlar då om påföljdsfrågan och inte skuldfrågan. Det är sällan advokatens roll att agera åklagare/polis d v s söka bevisning för att brott verkligen är begånget när klienten redan erkänt brott.
I vissa fall måste dock advokaten ifrågasätta klientens eget erkännande. Det är i de fall där advokaten anser att det kan finnas skäl att ifrågasätta erkännandet. Jag kan nämna ett fall där jag varit tvungen att ifrågasätta klienters erkännande.
I ett fall företrädde jag ett barn, som dock var det vi kallar straffmyndig d v s han hade fyllt 15 år. När han hördes av polisen erkände han brott. När jag inför förhandlingen träffade pojken förstod jag att han erkänt endast för att han vid polisförhöret varit rädd. Rädd för polisen. Därför valde han att erkänna brott. Den handling pojken begått var dock inget brott och jag kontaktade därför åklagaren och sa att pojken vid förhandlingen skulle erkänna gärningen men förneka att gärningen var ett brott. Det som därefter hände var att polisen – utan min vetskap (aja baja) – åter kontaktade pojken och än en gång erkände min klient brott.
Vid förhandlingen förklarade jag att pojken förnekade brott, men när åklagaren ställde frågan direkt till pojken erkände han som vanligt brott. Pojken var mycket rädd vid förhandlingen. Han ville bara få den överstökad. Domen blev att pojken friades. Pojken hade inte begått något brott enligt domstolen. Det var rätt dömt av domstolen. Det insåg även åklagaren, som dock felaktigt hade väckt åtal. Men även åklagare kan begå fel. Juridiken kan vara mycket komplicerad.
Qucik målet handlar om trovärdigheten hos de åtalade som lider av psykisk sjukdom. Många som döms för brott lider av psykisk sjukdom. De som lider av en allvarlig psykisk störning döms ofta till vård. De som är psykiskt sjuka kan förstås vara lika tillförlitliga och pålitliga som de som är helt friska, men det finns ett men. En hel del av de som är psykiskt sjuka är personer vars erkännande eller förnekande samhället måste ifrågasätta. Det egna erkännandet hos dessa personer har ofta ett lågt bevisvärde och i vissa fall inget bevisvärde alls.
Jag har själv företrätt flera personer som varit svårt psykiskt sjuka. Personer som gärna – och ofta med glädje - erkänner allt polisen vill att de ska erkänna. Personer som exempelvis gärna skulle ta på sig Palme mordet, trots att de bevisligen fanns närmare 100 mil från Stockholm när Palmemordet begicks. Eller själva var små barn när Palmemordet begicks.
När klienten är svårt psykiskt sjuk är det således – enligt min mening – alltid befogat att granska alla bevisning i målet oerhört noga, även om klienten erkänt brottet i fråga.
Varför erkänner ibland svårt psykiskt sjuka personer brott de inte begått? Jag vet inte svaret på den frågan, men jag tror att vissa inte orkar säga emot. Det är helt enkelt lättare att erkänna.Då får klienten inte sällan beröm för sitt erkännande. Alla blir glada. Till och med klienten.Men advokaten måste – trots att alla andra är glada – nitiskt granska bevisningen i målet.
Om Quick hade varit en frisk klient anser jag att det sannolikt inte funnits skäl att kritisera advokat Claes Borgström. Ska advokat Claes Borgström granskas är det nog för att ta reda på om han i allt för stor omfattning satt tillit till en svårt sjuk klient. För ingen tror väl annat än att Quick hela tiden varit svårt psykiskt sjuk?
Det finns dock fall där man som försvarare inte tror på klientens erkännande, men ändå inte ifrågasätter erkännandet. Låt säga att en äldre man – som är helt vid sina sinnes fulla bruk - erkänner brott men att de fakta försvararen granskar talar för att klienten är oskyldig och att erkännandet ”endast” verkar syfta till att fria annan som kan vara skyldig till brottet, som exempelvid den äldre mannens dotter. Ska jag som försvarare peka på den bevisning som talar för att dottern är den skyldige och att klienten således är oskyldig? Eller ska jag låta klienten skydda den dotter han kanske älskar mer än allt annat på jorden? Det är i en sådan situation vissa försvarare väljer att tro på ett erkännande trots att det finns övertygande bevisning som talar för att erkännandet inte är sant.
Det finns således många svåra situationer för en försvarare. För alla försvarare gäller det dock – som framgår ovan - att vara extra vaksam när man företräder psykiskt sköra klienter, så som personer som lider av allvarliga psykiska störningar.
När någon dömts till vård för brott blir det då och då förhandling om den personen ska skrivas ut från den psykiatriska vården eller om vården skall fortgå. Vid förhandlingen företräds den som vårdas av ofta av advokat. Innan förhandlingen har advokaten i vart fall ett enskilt samtal med klienten. I ett vanligt mål berättar klienten sin version och advokaten förklarar den sedan juridiskt i samband med förhandlingen. I utskrivningsmål händer det inte sällan att klienten frågar vad jag som advokat anser. Ofta anser jag att det bästa för klienten är fortsatt vård.
Varför? Skulle jag själv bli allvarligt psykiskt sjuk hoppas jag för allt i världen att jag får adekvat vård och skulle jag bli så svårt sjuk att det föreligger risk att jag begår allvarliga brott
vill jag att min advokat ser till mitt bästa. Mitt bästa skulle i så fall vara vård och hjälp med att se till att jag inte begår brott.
När jag berättat min åsikt för klienten som vårdas håller han eller hon ofta med mig. Allt för ofta anser jag. Det jag anser är ju nödvändigtvis inte klientens egen åsikt. En gång sa jag dock till klienten att han tidigare alltid frågat mig vad jag tycker, men att jag denna gång först ville veta vad klienten själv tycker. Den frågan klarade klienten inte av att själv bestämma, trots lång betänketid. Klienten ville inte ha en egen åsikt. Han kanske inte ens hade någon egen åsikt?
Vid förhandlingen berättade jag för domaren och nämndemännen att klienten även denna gång gick med på fortsatt vård, men att jag var osäker på vad min klient egentligen hade för åsikt om fortsatt vård. Domaren – som för övrigt är en mycket bra och kompetent domare vid förvaltningsrätten i Umeå – ställde då frågan direkt till klienten om klienten motsatte sig fortsatt vård eller om han godtog fortsatt vård. Klientens svar blev det förväntade. Han frågade vad domaren tyckte. Domaren ville först inte svara på motfrågan, men efter viss eftertanke svarade domaren att fortsatt vård nog vore att föredra. Då log min klient, tackade för svaret och delade domarens uppfattning.
Tack för denna gång.
Quick hade tydligen erkänt alla brott för sin försvarare advokat Claes Borgström. Det egna erkännandet är inte sällan viktig bevisning i ett brottmål. Många gånger ingår det i advokatens roll att tro/lita på klientens erkännande. Det varierar dock från fall till fall och så måste det alltid vara.
När man företräder en person som är vid sina sinnes fulla bruk finns det sällan anledning att tro att klienten oskyldigt skulle ta på sig ansvaret för ett brott han eller hon inte begått. Låt säga att en ”normal” klient erkänner skattebrott. Ska jag då gå igenom kanske 17 pärmar med bokföring för att bedöma sanningshalten i erkännandet? Eller ska jag ägna all tid åt att hjälpa klienten att få en så mild påföljd som möjligt? I den situationen är det nog så att de flesta försvarare lägger sin energi på att se till att påföljden blir så mild som möjlig.
Om klienten erkänner snatteri/stöld? Ska jag höra med eventuella vittnen om det verkligen är sant? Eller ska jag lita på klientens erkännande? Många gånger väljer försvararen att lita på klientens erkännande. Arbetet handlar då om påföljdsfrågan och inte skuldfrågan. Det är sällan advokatens roll att agera åklagare/polis d v s söka bevisning för att brott verkligen är begånget när klienten redan erkänt brott.
I vissa fall måste dock advokaten ifrågasätta klientens eget erkännande. Det är i de fall där advokaten anser att det kan finnas skäl att ifrågasätta erkännandet. Jag kan nämna ett fall där jag varit tvungen att ifrågasätta klienters erkännande.
I ett fall företrädde jag ett barn, som dock var det vi kallar straffmyndig d v s han hade fyllt 15 år. När han hördes av polisen erkände han brott. När jag inför förhandlingen träffade pojken förstod jag att han erkänt endast för att han vid polisförhöret varit rädd. Rädd för polisen. Därför valde han att erkänna brott. Den handling pojken begått var dock inget brott och jag kontaktade därför åklagaren och sa att pojken vid förhandlingen skulle erkänna gärningen men förneka att gärningen var ett brott. Det som därefter hände var att polisen – utan min vetskap (aja baja) – åter kontaktade pojken och än en gång erkände min klient brott.
Vid förhandlingen förklarade jag att pojken förnekade brott, men när åklagaren ställde frågan direkt till pojken erkände han som vanligt brott. Pojken var mycket rädd vid förhandlingen. Han ville bara få den överstökad. Domen blev att pojken friades. Pojken hade inte begått något brott enligt domstolen. Det var rätt dömt av domstolen. Det insåg även åklagaren, som dock felaktigt hade väckt åtal. Men även åklagare kan begå fel. Juridiken kan vara mycket komplicerad.
Qucik målet handlar om trovärdigheten hos de åtalade som lider av psykisk sjukdom. Många som döms för brott lider av psykisk sjukdom. De som lider av en allvarlig psykisk störning döms ofta till vård. De som är psykiskt sjuka kan förstås vara lika tillförlitliga och pålitliga som de som är helt friska, men det finns ett men. En hel del av de som är psykiskt sjuka är personer vars erkännande eller förnekande samhället måste ifrågasätta. Det egna erkännandet hos dessa personer har ofta ett lågt bevisvärde och i vissa fall inget bevisvärde alls.
Jag har själv företrätt flera personer som varit svårt psykiskt sjuka. Personer som gärna – och ofta med glädje - erkänner allt polisen vill att de ska erkänna. Personer som exempelvis gärna skulle ta på sig Palme mordet, trots att de bevisligen fanns närmare 100 mil från Stockholm när Palmemordet begicks. Eller själva var små barn när Palmemordet begicks.
När klienten är svårt psykiskt sjuk är det således – enligt min mening – alltid befogat att granska alla bevisning i målet oerhört noga, även om klienten erkänt brottet i fråga.
Varför erkänner ibland svårt psykiskt sjuka personer brott de inte begått? Jag vet inte svaret på den frågan, men jag tror att vissa inte orkar säga emot. Det är helt enkelt lättare att erkänna.Då får klienten inte sällan beröm för sitt erkännande. Alla blir glada. Till och med klienten.Men advokaten måste – trots att alla andra är glada – nitiskt granska bevisningen i målet.
Om Quick hade varit en frisk klient anser jag att det sannolikt inte funnits skäl att kritisera advokat Claes Borgström. Ska advokat Claes Borgström granskas är det nog för att ta reda på om han i allt för stor omfattning satt tillit till en svårt sjuk klient. För ingen tror väl annat än att Quick hela tiden varit svårt psykiskt sjuk?
Det finns dock fall där man som försvarare inte tror på klientens erkännande, men ändå inte ifrågasätter erkännandet. Låt säga att en äldre man – som är helt vid sina sinnes fulla bruk - erkänner brott men att de fakta försvararen granskar talar för att klienten är oskyldig och att erkännandet ”endast” verkar syfta till att fria annan som kan vara skyldig till brottet, som exempelvid den äldre mannens dotter. Ska jag som försvarare peka på den bevisning som talar för att dottern är den skyldige och att klienten således är oskyldig? Eller ska jag låta klienten skydda den dotter han kanske älskar mer än allt annat på jorden? Det är i en sådan situation vissa försvarare väljer att tro på ett erkännande trots att det finns övertygande bevisning som talar för att erkännandet inte är sant.
Det finns således många svåra situationer för en försvarare. För alla försvarare gäller det dock – som framgår ovan - att vara extra vaksam när man företräder psykiskt sköra klienter, så som personer som lider av allvarliga psykiska störningar.
När någon dömts till vård för brott blir det då och då förhandling om den personen ska skrivas ut från den psykiatriska vården eller om vården skall fortgå. Vid förhandlingen företräds den som vårdas av ofta av advokat. Innan förhandlingen har advokaten i vart fall ett enskilt samtal med klienten. I ett vanligt mål berättar klienten sin version och advokaten förklarar den sedan juridiskt i samband med förhandlingen. I utskrivningsmål händer det inte sällan att klienten frågar vad jag som advokat anser. Ofta anser jag att det bästa för klienten är fortsatt vård.
Varför? Skulle jag själv bli allvarligt psykiskt sjuk hoppas jag för allt i världen att jag får adekvat vård och skulle jag bli så svårt sjuk att det föreligger risk att jag begår allvarliga brott
vill jag att min advokat ser till mitt bästa. Mitt bästa skulle i så fall vara vård och hjälp med att se till att jag inte begår brott.
När jag berättat min åsikt för klienten som vårdas håller han eller hon ofta med mig. Allt för ofta anser jag. Det jag anser är ju nödvändigtvis inte klientens egen åsikt. En gång sa jag dock till klienten att han tidigare alltid frågat mig vad jag tycker, men att jag denna gång först ville veta vad klienten själv tycker. Den frågan klarade klienten inte av att själv bestämma, trots lång betänketid. Klienten ville inte ha en egen åsikt. Han kanske inte ens hade någon egen åsikt?
Vid förhandlingen berättade jag för domaren och nämndemännen att klienten även denna gång gick med på fortsatt vård, men att jag var osäker på vad min klient egentligen hade för åsikt om fortsatt vård. Domaren – som för övrigt är en mycket bra och kompetent domare vid förvaltningsrätten i Umeå – ställde då frågan direkt till klienten om klienten motsatte sig fortsatt vård eller om han godtog fortsatt vård. Klientens svar blev det förväntade. Han frågade vad domaren tyckte. Domaren ville först inte svara på motfrågan, men efter viss eftertanke svarade domaren att fortsatt vård nog vore att föredra. Då log min klient, tackade för svaret och delade domarens uppfattning.
Tack för denna gång.
torsdag 22 september 2011
Kränkningar av arbetstagare på vår största arbetsplats
Har du blivit utsatt för kränkningar på din arbetsplats? Jag företräder flera personer som blivit grovt kränkta. Kränkta på sätt som är svårt att föreställa sig. De jag företräder har en sak gemensamt. De är eller har varit verksamma på Sverige största arbetsplats.
Jag var nyligen på en förberedande förhandling i Södertörns tingsrätt. Jag företräder i det målet en person som under närmare ett års tid blev utsatt för allvarliga kränkningar på sitt arbete.
Min klient blev under sitt första arbetsår väl behandlad av såväl arbetskamrater som sin arbetsgivare. Det första arbetsåret var ett ganska bra arbetsår för klienten, även om första tiden på den för honom nya arbetsplats ändå var ganska tuff.
Det var först andra året på arbetet som blev något som kan liknas vid ett helvete på jorden för min klient. Det året började med att fyra arbetskamrater hotade att ta livet av min klient. De band fast min klient vid ett träd och hotade att slå ihjäl honom med en sten. Det är sant! Det har bekräftats av såväl arbetsgivaren som arbetskamraterna.
Min klient gjorde därefter det han ansåg vara det rätta. Han gick till arbetsledaren och berättade vad som hänt. De ansvariga för hotet medgav inför arbetsledaren – med viss glädje - att de hotat min klient och ”lovat” att slå ihjäl min klient, men att hotet inte skulle upprepas och att hotet inte alls var att ta på allvar. Med det beskedet nöjde sig arbetsgivaren, som ansåg att händelsen – genom erkännandena och löftena om att det som hänt inte skulle upprepas – var överspelat.
Under det fortsatta arbetet blev dock min klient fortsatt kränkt. Inte lika allvarligt som tidigare, men kränkningarna pågick i stort sett varje dag på arbetet.
Min klient är visserligen född i Sverige, men han ser inte svensk ut. Min klient blev retad för att inte vara svensk, att han var för tjock och att min klient var dum i alla möjliga och omöjliga avseenden.
Min klient? Han orkade inte svara emot, bland annat för att han var rädd för flera av sina arbetskamrater (framförallt för en arbetskamrat som var den som stod för de flesta kränkningarna).
Min klient var inte minst rädd för att bli misshandlad. Då och då fick min klient någon liten smäll eller ett tjuvnyp. Det var inte bara fråga om muntliga kränkningar. Klienten klagade ofta hos sin arbetsledare, som lyssnade, men som inte gjorde något åt problemet.
Mot slutet av arbetsåret blev klienten åter misshandlad. Denna gång fick han en kraftfull armbåge i ansiktet. Armbågen tog illa. Arbetsledaren noterade att det var fråga om uppsåtligt våld, d v s misshandel. Mer än så gjorde inte arbetsledaren.
Efter varje arbetsdag var min klient helt slut. Varje dag på arbetet var en väntan på att få sin dagliga dos av stryk eller bli kränkt med glåpord och hotelser. Varje arbetsdag handlade om att överleva. Vissa dagar gick inte min klient till arbetet. Han höll sig hemma. Det hade arbetsgivaren inget emot. Endast på den punkten visade arbetsgivaren full förståelse.
Nu kanske du undrar varför min klient inte sa upp sig? Varför han inte sökte sig till ett nytt arbete och en ny arbetsplats? Varför han stod ut med att bli kränkt varje dag?
Min klient kunde inte själv ändra på något. Han hade enligt lag skyldighet att arbeta på just den arbetsplatsen. Det finns nämligen en stor kategori av våra invånare som har arbetstvång. Min klient tillhör – ett bra tag till - den gruppen av invånare.
Min klient är i mina ögon en tuffing, men han har en stor svaghet när det gäller att föra sin egen talan. Min klient är nämligen bara 9 år och han vara endast 8 år när han utsattes för de hemska kränkningar jag nämnt.
Barn har skolplikt (arbetstvång) och kan inte säga upp sig från skolgången. Min klient gick i 2:an när han utsattes för daglig misshandel, hot och andra kränkningar. En vardag min klient delat med många andra skolbarn.
Min klient klarade inte av studierna i årskurs 2. Han har gått om 2:an och då i en klass där han behandlats väl.
Om den behandling min klient utsatts för hade hänt en vuxen person på en arbetsplats hade de som bundit min klient snabbt blivit häktade för olaga frihetsberövande, misshandel och olaga hot. De hade dessutom fått kännbara fängelsestraff. Så fungerar det i de vuxnas värld, inte i barnens värld.
Min klient har – med stöd av mig och sina föräldrar - stämt skolan eller rättare sagt den kommun som har ansvar för skolan. Varför kommunen? Varför inte de barn som utsatt min klient för misshandel och annan kränkande behandling? Eller de barnens föräldrar? Eller varför inte rektorn eller de lärare som inte stoppat kränkningarna?
Svaret är att det huvudsakliga ansvaret för att barn inte blir kränkta i skolan ligger på den som är ansvarig för skolgången, vilket ofta är en kommun. Den som är ytterst ansvarig för verksamheten har också det ekonomiska ansvaret för de fel som begås.
Det var barn som kränkte min klient, men barn i den ålder det handlar om saknar juridiskt ansvar. Det är vuxna som har tillsynen över att små barn inte skadar varandra. På en skola är det skolpersonalen som har det ansvaret och då menar jag all skolpersonal från rektorn till städare på skolan. Vuxna på skolan som ser barn göra fel måste ingripa. Det är en lagstadgad skyldighet för skolpersonalen.
Det är således upp till de vuxna i skolan – lärarna och annan skolpersonal – att se till att inga barn blir kränkta av vare sig andra barn eller vuxna inom skolan. En och annan mindre kränkning kan nog godtas, men när kränkningar är allvarliga eller pågår mot ett eller flera barn systematiskt måste skolan alltid agera.
De flesta skolor har en skriftlig plan för hur de ska agera. Det ska på varje skola finnas ett team som hjälper till när mobbning uppdagas. Något sådant team verkar dock aldrig ha existerat i praktiken i någon av de skolor jag haft anledning att granska i egenskap av ombud för flera barn som råkat illa ut.
När kommunen stäms går den i försvar. Kommunen skyller ofta mobbningen på den som blir mobbad. Att den mobbade så att säga får skylla sig själv av en eller annan anledning. Det finns många bortförklaringar, dock aldrig någon förklaring jag anser vara acceptabel.
När kommunen skyller på den som blir mobbad, menar kommunen att den mobbade får skylla sig själv. Det betyder att kommunen ger stöd till de som mobbar. Om så sker kommer mobbningen i våra skolor aldrig att upphöra. Hur man skyller på ett barn? Genom att säga att barnet inte passar in i klassen, att det är något fel på barnet som gör att andra barn inte kan låta bli att mobba barnet o s v. Det finns hur många sätt som helst att skylla på det mobbade barnet. Allt för att kommunen ska undkomma sitt ansvar.
Varför skyller kommunen ifrån sig på det mobbade barnet? Det gör kommunen för att de lyssnar på lärarna i den aktuella skolan. Lärarna känner sig kränkta över att kommunen och därmed skolan indirekt blivit anklagade för att kränka ett barn. De menar att kränkningarna är utförda av andra barn. Inte av lärarna.
I det mål jag nyligen hade i Södertörns tingsrätt kom en ”rapport” om att armbågen i ögat på klienten var en olycka. Att det inte var avsiktligt. När den händelsen skedde skrev dock klassläraren ner att det var avsiktligt våld. Klasslärarens notering hade jag tillgång till vid förhandlingen. Rapporten om att det var oavsiktligt våld hade upprättats i efterhand för att undgå ansvar.
Mobbning i våra skolor är inget nytt. Det har förekommit länge. Vissa skolor har i dag bra kontroll kring mobbning och ingriper omgående när fel begås. De flesta skolor har dock inte den kontrollen. Vissa skolor har knappast någon kontroll alls eller vad jag kallar ”noll koll.”
Det ska dock råda nolltolerans. Barn ska våga gå till skolan utan att riskera misshandel eller annan form av kränkning. För att bättring ska ske måste de som är ansvariga för våra skolor ge lärarna och övrig skolpersonal utbildning i hur de ska agera när ett barn utsätts för kränkningar. Det får inte bli så att bara vissa av våra lärare klarar av att hantera situationen för att de råkar ha det kurage som krävs för att ingripa. Det måste finnas en plan som skolorna i praktiken följer i varje enskilt mobbningsfall.
Att en av de svagaste grupperna i vårt samhälle (men också den mest älskade gruppen i vårt samhälle) – våra barn – i många skolor måste leva i skräck 2011 är ett faktum. Det är ett faktum barnen inte kan ändra på. Vi som är vuxna kan göra något. Som advokat kan jag företräda mobbade barn. De mål som leder till framgång för barnet är inte bara en seger för det barn som utsatts för kränkningar. Det betyder också att problemet synliggörs och att de som är ansvariga för våra skolor hamnar i fokus. Att hamna i fokus kring något negativt brukat betyda ändringar i positiv riktning d v s med tiden bättre arbetsmiljö för våra barn.
Som vuxen kan jag också blogga om hur det går för barn som vågar processa mot sina ”arbetsgivare”. Det är modet hos föräldrarna och barnen att våga processa som är en viktig del i den pågående processen för en bättre och inte minst säker arbetsmiljö för alla våra barn.
Slutligen några ord om ansvar. Många – även advokater – säger att ”jag har inte ansvar för att barn blir illa behandlade för jag har inte gjort något fel mot barn” eller att ”jag har inget ansvar för kvinnor som blir misshandlade för jag har inte misshandlat någon kvinna.”
Den som uttalar sig på ovan nämnt sätt pratat egentligen om skuld. För att ta ansvar behöver man dock inte ha del i någon skuld alls. Ansvar handlar om att bry sig. Inte om skuld. Men hamnar du i en diskussion om ansvar vill gärna den du pratar med dra in frågan om skuld.
Nästa gång någon frågar dig vem som stökat till det hemma kan du svara ”jag vet inte, men jag kan ta ansvaret för att städa upp.” Då slipper man allt gräl om skuldfrågan. Den som har skulden till att ha stökat till det – om det inte var du - lär då få så dåligt samvete att du ligger på plus. Det är bättre att ligga på plus än på minus.
Jag var nyligen på en förberedande förhandling i Södertörns tingsrätt. Jag företräder i det målet en person som under närmare ett års tid blev utsatt för allvarliga kränkningar på sitt arbete.
Min klient blev under sitt första arbetsår väl behandlad av såväl arbetskamrater som sin arbetsgivare. Det första arbetsåret var ett ganska bra arbetsår för klienten, även om första tiden på den för honom nya arbetsplats ändå var ganska tuff.
Det var först andra året på arbetet som blev något som kan liknas vid ett helvete på jorden för min klient. Det året började med att fyra arbetskamrater hotade att ta livet av min klient. De band fast min klient vid ett träd och hotade att slå ihjäl honom med en sten. Det är sant! Det har bekräftats av såväl arbetsgivaren som arbetskamraterna.
Min klient gjorde därefter det han ansåg vara det rätta. Han gick till arbetsledaren och berättade vad som hänt. De ansvariga för hotet medgav inför arbetsledaren – med viss glädje - att de hotat min klient och ”lovat” att slå ihjäl min klient, men att hotet inte skulle upprepas och att hotet inte alls var att ta på allvar. Med det beskedet nöjde sig arbetsgivaren, som ansåg att händelsen – genom erkännandena och löftena om att det som hänt inte skulle upprepas – var överspelat.
Under det fortsatta arbetet blev dock min klient fortsatt kränkt. Inte lika allvarligt som tidigare, men kränkningarna pågick i stort sett varje dag på arbetet.
Min klient är visserligen född i Sverige, men han ser inte svensk ut. Min klient blev retad för att inte vara svensk, att han var för tjock och att min klient var dum i alla möjliga och omöjliga avseenden.
Min klient? Han orkade inte svara emot, bland annat för att han var rädd för flera av sina arbetskamrater (framförallt för en arbetskamrat som var den som stod för de flesta kränkningarna).
Min klient var inte minst rädd för att bli misshandlad. Då och då fick min klient någon liten smäll eller ett tjuvnyp. Det var inte bara fråga om muntliga kränkningar. Klienten klagade ofta hos sin arbetsledare, som lyssnade, men som inte gjorde något åt problemet.
Mot slutet av arbetsåret blev klienten åter misshandlad. Denna gång fick han en kraftfull armbåge i ansiktet. Armbågen tog illa. Arbetsledaren noterade att det var fråga om uppsåtligt våld, d v s misshandel. Mer än så gjorde inte arbetsledaren.
Efter varje arbetsdag var min klient helt slut. Varje dag på arbetet var en väntan på att få sin dagliga dos av stryk eller bli kränkt med glåpord och hotelser. Varje arbetsdag handlade om att överleva. Vissa dagar gick inte min klient till arbetet. Han höll sig hemma. Det hade arbetsgivaren inget emot. Endast på den punkten visade arbetsgivaren full förståelse.
Nu kanske du undrar varför min klient inte sa upp sig? Varför han inte sökte sig till ett nytt arbete och en ny arbetsplats? Varför han stod ut med att bli kränkt varje dag?
Min klient kunde inte själv ändra på något. Han hade enligt lag skyldighet att arbeta på just den arbetsplatsen. Det finns nämligen en stor kategori av våra invånare som har arbetstvång. Min klient tillhör – ett bra tag till - den gruppen av invånare.
Min klient är i mina ögon en tuffing, men han har en stor svaghet när det gäller att föra sin egen talan. Min klient är nämligen bara 9 år och han vara endast 8 år när han utsattes för de hemska kränkningar jag nämnt.
Barn har skolplikt (arbetstvång) och kan inte säga upp sig från skolgången. Min klient gick i 2:an när han utsattes för daglig misshandel, hot och andra kränkningar. En vardag min klient delat med många andra skolbarn.
Min klient klarade inte av studierna i årskurs 2. Han har gått om 2:an och då i en klass där han behandlats väl.
Om den behandling min klient utsatts för hade hänt en vuxen person på en arbetsplats hade de som bundit min klient snabbt blivit häktade för olaga frihetsberövande, misshandel och olaga hot. De hade dessutom fått kännbara fängelsestraff. Så fungerar det i de vuxnas värld, inte i barnens värld.
Min klient har – med stöd av mig och sina föräldrar - stämt skolan eller rättare sagt den kommun som har ansvar för skolan. Varför kommunen? Varför inte de barn som utsatt min klient för misshandel och annan kränkande behandling? Eller de barnens föräldrar? Eller varför inte rektorn eller de lärare som inte stoppat kränkningarna?
Svaret är att det huvudsakliga ansvaret för att barn inte blir kränkta i skolan ligger på den som är ansvarig för skolgången, vilket ofta är en kommun. Den som är ytterst ansvarig för verksamheten har också det ekonomiska ansvaret för de fel som begås.
Det var barn som kränkte min klient, men barn i den ålder det handlar om saknar juridiskt ansvar. Det är vuxna som har tillsynen över att små barn inte skadar varandra. På en skola är det skolpersonalen som har det ansvaret och då menar jag all skolpersonal från rektorn till städare på skolan. Vuxna på skolan som ser barn göra fel måste ingripa. Det är en lagstadgad skyldighet för skolpersonalen.
Det är således upp till de vuxna i skolan – lärarna och annan skolpersonal – att se till att inga barn blir kränkta av vare sig andra barn eller vuxna inom skolan. En och annan mindre kränkning kan nog godtas, men när kränkningar är allvarliga eller pågår mot ett eller flera barn systematiskt måste skolan alltid agera.
De flesta skolor har en skriftlig plan för hur de ska agera. Det ska på varje skola finnas ett team som hjälper till när mobbning uppdagas. Något sådant team verkar dock aldrig ha existerat i praktiken i någon av de skolor jag haft anledning att granska i egenskap av ombud för flera barn som råkat illa ut.
När kommunen stäms går den i försvar. Kommunen skyller ofta mobbningen på den som blir mobbad. Att den mobbade så att säga får skylla sig själv av en eller annan anledning. Det finns många bortförklaringar, dock aldrig någon förklaring jag anser vara acceptabel.
När kommunen skyller på den som blir mobbad, menar kommunen att den mobbade får skylla sig själv. Det betyder att kommunen ger stöd till de som mobbar. Om så sker kommer mobbningen i våra skolor aldrig att upphöra. Hur man skyller på ett barn? Genom att säga att barnet inte passar in i klassen, att det är något fel på barnet som gör att andra barn inte kan låta bli att mobba barnet o s v. Det finns hur många sätt som helst att skylla på det mobbade barnet. Allt för att kommunen ska undkomma sitt ansvar.
Varför skyller kommunen ifrån sig på det mobbade barnet? Det gör kommunen för att de lyssnar på lärarna i den aktuella skolan. Lärarna känner sig kränkta över att kommunen och därmed skolan indirekt blivit anklagade för att kränka ett barn. De menar att kränkningarna är utförda av andra barn. Inte av lärarna.
I det mål jag nyligen hade i Södertörns tingsrätt kom en ”rapport” om att armbågen i ögat på klienten var en olycka. Att det inte var avsiktligt. När den händelsen skedde skrev dock klassläraren ner att det var avsiktligt våld. Klasslärarens notering hade jag tillgång till vid förhandlingen. Rapporten om att det var oavsiktligt våld hade upprättats i efterhand för att undgå ansvar.
Mobbning i våra skolor är inget nytt. Det har förekommit länge. Vissa skolor har i dag bra kontroll kring mobbning och ingriper omgående när fel begås. De flesta skolor har dock inte den kontrollen. Vissa skolor har knappast någon kontroll alls eller vad jag kallar ”noll koll.”
Det ska dock råda nolltolerans. Barn ska våga gå till skolan utan att riskera misshandel eller annan form av kränkning. För att bättring ska ske måste de som är ansvariga för våra skolor ge lärarna och övrig skolpersonal utbildning i hur de ska agera när ett barn utsätts för kränkningar. Det får inte bli så att bara vissa av våra lärare klarar av att hantera situationen för att de råkar ha det kurage som krävs för att ingripa. Det måste finnas en plan som skolorna i praktiken följer i varje enskilt mobbningsfall.
Att en av de svagaste grupperna i vårt samhälle (men också den mest älskade gruppen i vårt samhälle) – våra barn – i många skolor måste leva i skräck 2011 är ett faktum. Det är ett faktum barnen inte kan ändra på. Vi som är vuxna kan göra något. Som advokat kan jag företräda mobbade barn. De mål som leder till framgång för barnet är inte bara en seger för det barn som utsatts för kränkningar. Det betyder också att problemet synliggörs och att de som är ansvariga för våra skolor hamnar i fokus. Att hamna i fokus kring något negativt brukat betyda ändringar i positiv riktning d v s med tiden bättre arbetsmiljö för våra barn.
Som vuxen kan jag också blogga om hur det går för barn som vågar processa mot sina ”arbetsgivare”. Det är modet hos föräldrarna och barnen att våga processa som är en viktig del i den pågående processen för en bättre och inte minst säker arbetsmiljö för alla våra barn.
Slutligen några ord om ansvar. Många – även advokater – säger att ”jag har inte ansvar för att barn blir illa behandlade för jag har inte gjort något fel mot barn” eller att ”jag har inget ansvar för kvinnor som blir misshandlade för jag har inte misshandlat någon kvinna.”
Den som uttalar sig på ovan nämnt sätt pratat egentligen om skuld. För att ta ansvar behöver man dock inte ha del i någon skuld alls. Ansvar handlar om att bry sig. Inte om skuld. Men hamnar du i en diskussion om ansvar vill gärna den du pratar med dra in frågan om skuld.
Nästa gång någon frågar dig vem som stökat till det hemma kan du svara ”jag vet inte, men jag kan ta ansvaret för att städa upp.” Då slipper man allt gräl om skuldfrågan. Den som har skulden till att ha stökat till det – om det inte var du - lär då få så dåligt samvete att du ligger på plus. Det är bättre att ligga på plus än på minus.
tisdag 5 april 2011
”Om de döda bara gott”
”Om de döda bara gott” är ord som kommer till uttryck inte minst inom politiken. När en politiker avlider är det kutym att även de som var den avlidnes ”värsta” partimotståndare enbart talar väl om den avlidne.
Inom juridiken har inte alla respekt för att man bara ska tala gott om de döda. Det senaste dödsfallet i häkte har fått mig att tänka på det faktumet. Många av er har säkerligen läst om den 52 årige universitetschefen som nyligen tog sitt liv i häktet. I media var han dessförinnan utpekad som skyldig. Media tar numera ofta klar ställning även innan en fällande dom. Inte minst för att polis läcker information till media. I vissa fall mot viss ersättning.
Om det fanns bevisning som styrkte att universitetschefen var skyldig går det inte att förstå varför åklagaren Helena Eckerrot Flodin inte hade väckt åtal mot 52 åringen innan han tog sitt liv. Hon måste – som jag ser det - ha ansett att den bevisning som förelåg inte var tillräckligt stark för fällande dom. Hon måste i vart fall ha tvekat på den punkten. Om hon varit säker på att den bevisning som fanns skulle räcka till för fällande dom kan det inte vara rätt att vänta med att väcka åtal. Detta eftersom den som sitter häktad ska betraktas som oskyldig till dess det eventuellt finns en fällande dom. Jag skriver eventuellt för alla åtal leder inte till en fällande dom. En åklagare ska således inte vänta med att väcka åtal när åklagaren anser sig sitta inne med full bevisning som styrker att den häktade är skyldig. Detta eftersom det för frihetsberövade alltid är påfrestande att vara häktad. Ingen ska sitta häktad längre än nödvändigt.
De som är häktade är isolerad från omvärlden och har ofta fulla restriktioner vilket innebär förbud att ta emot besök, se på TV m.m. Den person den häktade får träffa förutom häktes-personal och utredande polis (och möjligen åklagaren) är sin offentliga försvarare och kontakten mellan försvararen och den häktade är framförallt yrkesmässig.
Att sitta häktad en dag är påfrestande. Tror jag, eftersom jag bara besökt häktet för att träffa klienter. Å andra sidan rör det sig om många besök genom åren. Jag vet att häktesmiljön är allt annat än munter. När häktningen pågår månad efter månad orkar vissa inte med detta. En del blir självmordsbenägna. Det går ibland så långt att vissa tar sina liv i häktet. Självmord är dock inget bevis på skuld. Det är endast bevis på att den som tagit sitt liv mått oerhört dåligt.
När häktade personer tagit sitt liv blir skuldfrågan aldrig prövad i domstol. Den avlidne har inte heller längre möjlighet att försvara sig. Det är därför mycket upprörande när polis och åklagare efter dödsfall i våra häkten går ut i media och säger att den avlidne är skyldig till det eller de brott den avlidne suttit häktad för. Åklagare och polis borde istället säga att vi aldrig får full klarhet i den frågan eftersom den frågan aldrig kommer att prövas i domstol. Det är domstolarna som avgör skuldfrågan. Inte åklagare, polis, advokater, media eller allmänheten.
I en rättsstat måste det alltid – utan undantag - vara våra domstolar som avgör skuldfrågan.
Varför är det upprörande att peka ut den som avlidit? Den personen kan ju inte höra vad som sägs. Det är upprörande av minst två skäl. Skuldfrågan har aldrig och kommer aldrig att få sin prövning i domstol. Det är således inte säkert att polis/åklagare har rätt i sitt utpekande. Det andra skälet är att den avlidne ofta har familj och nära vänner, som vet att skuldfrågan aldrig kommer få någon rättslig lösning. För anhöriga är det ofta jobbigt att skuldfrågan ska ältas av polis, åklagare och media när anhöriga vet att den avlidne inte längre kan försvara sig.
Medias roll är dock lika viktig. Media har källor inom rättsväsendet och publicerar ofta dessa källor som att de alltid sitter inne med sanningen. Det är media som hänger ut den avlidne. Det är visserligen ofta information från polis och åklagare som gör detta möjligt. Men media har minst lika stort ansvar som de källor som media använder sig av.
Jag anser således att när någon avlidit bör den personen få vila i frid. Inte minst av hänsyn till den avlidnes familj och vänner. Ska undantag ske måste det avse någon avliden person som haft så stor makt att frågan hur den avlidne skött den makten även efter dödsfallet måste granskas. Då rör det sig oftast om någon diktator som avlidit, såsom Hitler för att nämna ett namn. Men om den lilla människan tycker jag att man bara ska skriva ”gott eller ingenting alls” efter ett dödsfall. Det är min bestämda uppfattning.
Polis/åklagare/media tycks dock inte dela min uppfattning. Varför så är fallet förstår jag inte, men det oroar mig. Jag tror dessutom att vi går mot en värld där media i framtiden kommer publicera namn och bild på alla som dömts för brott, förutom namnet på personer media av någon anledning vill skydda. För det finns personer media inte skriver negativt om. Så kommer det alltid att vara. Den som har makten använder den inte mot nära och kära. Media sitter inne med stor makt. Det är delvis därför som media kallas för den tredje statsmakten.
Med den tredje statsmakten avsågs ursprungligen att den tredje statmakten hade i uppdrag att granska den första statsmakten (regeringen) och den andra statsmakten (riksdagen). Numera handlar det lika mycket om att granska vem som helst. Även den lilla människan utan någon som helst makt.
En viktig etisk fråga media borde ta ställning till är när namn och bild ska publiceras dels på den som endast är misstänkt för brott dels på den som är dömd för brott. Det lär dock vara så att media aldrig kan komma överens i den frågan med hänvisning till ”det fria ordet” alltid måste få råda i debatten.
Advokatens roll är dock inte minst att värna om den lilla människan mot de som sitter med makten i sina händer. Det är en av advokatens absolut viktigaste uppgifter. I det arbetet ligger bland annat att se till att ingen odömd sitter frihetsberövad längre än nödvändigt. Men även att försvara klienten - eller den lilla människan - även efter döden när så behövs. För tråkigt nog verkar det som att avlidna även behöver ett försvar efter döden.
Inom juridiken har inte alla respekt för att man bara ska tala gott om de döda. Det senaste dödsfallet i häkte har fått mig att tänka på det faktumet. Många av er har säkerligen läst om den 52 årige universitetschefen som nyligen tog sitt liv i häktet. I media var han dessförinnan utpekad som skyldig. Media tar numera ofta klar ställning även innan en fällande dom. Inte minst för att polis läcker information till media. I vissa fall mot viss ersättning.
Om det fanns bevisning som styrkte att universitetschefen var skyldig går det inte att förstå varför åklagaren Helena Eckerrot Flodin inte hade väckt åtal mot 52 åringen innan han tog sitt liv. Hon måste – som jag ser det - ha ansett att den bevisning som förelåg inte var tillräckligt stark för fällande dom. Hon måste i vart fall ha tvekat på den punkten. Om hon varit säker på att den bevisning som fanns skulle räcka till för fällande dom kan det inte vara rätt att vänta med att väcka åtal. Detta eftersom den som sitter häktad ska betraktas som oskyldig till dess det eventuellt finns en fällande dom. Jag skriver eventuellt för alla åtal leder inte till en fällande dom. En åklagare ska således inte vänta med att väcka åtal när åklagaren anser sig sitta inne med full bevisning som styrker att den häktade är skyldig. Detta eftersom det för frihetsberövade alltid är påfrestande att vara häktad. Ingen ska sitta häktad längre än nödvändigt.
De som är häktade är isolerad från omvärlden och har ofta fulla restriktioner vilket innebär förbud att ta emot besök, se på TV m.m. Den person den häktade får träffa förutom häktes-personal och utredande polis (och möjligen åklagaren) är sin offentliga försvarare och kontakten mellan försvararen och den häktade är framförallt yrkesmässig.
Att sitta häktad en dag är påfrestande. Tror jag, eftersom jag bara besökt häktet för att träffa klienter. Å andra sidan rör det sig om många besök genom åren. Jag vet att häktesmiljön är allt annat än munter. När häktningen pågår månad efter månad orkar vissa inte med detta. En del blir självmordsbenägna. Det går ibland så långt att vissa tar sina liv i häktet. Självmord är dock inget bevis på skuld. Det är endast bevis på att den som tagit sitt liv mått oerhört dåligt.
När häktade personer tagit sitt liv blir skuldfrågan aldrig prövad i domstol. Den avlidne har inte heller längre möjlighet att försvara sig. Det är därför mycket upprörande när polis och åklagare efter dödsfall i våra häkten går ut i media och säger att den avlidne är skyldig till det eller de brott den avlidne suttit häktad för. Åklagare och polis borde istället säga att vi aldrig får full klarhet i den frågan eftersom den frågan aldrig kommer att prövas i domstol. Det är domstolarna som avgör skuldfrågan. Inte åklagare, polis, advokater, media eller allmänheten.
I en rättsstat måste det alltid – utan undantag - vara våra domstolar som avgör skuldfrågan.
Varför är det upprörande att peka ut den som avlidit? Den personen kan ju inte höra vad som sägs. Det är upprörande av minst två skäl. Skuldfrågan har aldrig och kommer aldrig att få sin prövning i domstol. Det är således inte säkert att polis/åklagare har rätt i sitt utpekande. Det andra skälet är att den avlidne ofta har familj och nära vänner, som vet att skuldfrågan aldrig kommer få någon rättslig lösning. För anhöriga är det ofta jobbigt att skuldfrågan ska ältas av polis, åklagare och media när anhöriga vet att den avlidne inte längre kan försvara sig.
Medias roll är dock lika viktig. Media har källor inom rättsväsendet och publicerar ofta dessa källor som att de alltid sitter inne med sanningen. Det är media som hänger ut den avlidne. Det är visserligen ofta information från polis och åklagare som gör detta möjligt. Men media har minst lika stort ansvar som de källor som media använder sig av.
Jag anser således att när någon avlidit bör den personen få vila i frid. Inte minst av hänsyn till den avlidnes familj och vänner. Ska undantag ske måste det avse någon avliden person som haft så stor makt att frågan hur den avlidne skött den makten även efter dödsfallet måste granskas. Då rör det sig oftast om någon diktator som avlidit, såsom Hitler för att nämna ett namn. Men om den lilla människan tycker jag att man bara ska skriva ”gott eller ingenting alls” efter ett dödsfall. Det är min bestämda uppfattning.
Polis/åklagare/media tycks dock inte dela min uppfattning. Varför så är fallet förstår jag inte, men det oroar mig. Jag tror dessutom att vi går mot en värld där media i framtiden kommer publicera namn och bild på alla som dömts för brott, förutom namnet på personer media av någon anledning vill skydda. För det finns personer media inte skriver negativt om. Så kommer det alltid att vara. Den som har makten använder den inte mot nära och kära. Media sitter inne med stor makt. Det är delvis därför som media kallas för den tredje statsmakten.
Med den tredje statsmakten avsågs ursprungligen att den tredje statmakten hade i uppdrag att granska den första statsmakten (regeringen) och den andra statsmakten (riksdagen). Numera handlar det lika mycket om att granska vem som helst. Även den lilla människan utan någon som helst makt.
En viktig etisk fråga media borde ta ställning till är när namn och bild ska publiceras dels på den som endast är misstänkt för brott dels på den som är dömd för brott. Det lär dock vara så att media aldrig kan komma överens i den frågan med hänvisning till ”det fria ordet” alltid måste få råda i debatten.
Advokatens roll är dock inte minst att värna om den lilla människan mot de som sitter med makten i sina händer. Det är en av advokatens absolut viktigaste uppgifter. I det arbetet ligger bland annat att se till att ingen odömd sitter frihetsberövad längre än nödvändigt. Men även att försvara klienten - eller den lilla människan - även efter döden när så behövs. För tråkigt nog verkar det som att avlidna även behöver ett försvar efter döden.
torsdag 2 december 2010
Framför eller bakom?
Det sägs att advokaten ska stå bakom sin klient. Jag delar inte den uppfattningen. Advokaten ska alltid stå framför klienten. De advokater som står framför sina klienter är de advokater som ofta kritiseras, men aldrig av klienten. Klienter vill alltid – utan undantag – ha en advokat som vågar stå framför klienten.
Vad som är skillnaden på framför och bakom? En gång i min ungdom frågade en kompis mig om jag kunde stå bakom honom vid ett bråk som hade uppstått mellan kompisen och en för mig helt okänd person. Självklart svarade jag. Jag kommer att stå bakom dig. Långt bakom dig. Så långt bort att jag slipper vara delaktig. Om jag stått framför kompisen hade jag sannolikt fått ta första smällen för något jag inte var inblandad i.
Som advokat är jag inblandad i mina klienters ärenden. Alltid, utan undantag. Då måste jag våga ta ställning till fördel för klienten. Med att stå bakom klienten menar jag att advokaten inte vågar engagera sig i ärendet, utan vill vara neutral. Neutral? Det är ett bra ord för oss svenskar i många sammanhang. Blir det krig på jorden förutom i Sverige är vi neutrala. Vi vill stå bakom. Så långt bakom att vi inte blir inblandade.
Ordet neutral betyder ofta samma sak som likgiltig. Ordet neutral är oftast en ursäkt att inte behöva bry sig. Om du ser två personer du inte känner i ett bråk lägger du dig inte i det bråket. Du förhåller dig neutral för att du inte bryr dig.
Om den ena i bråket är vuxen och den andra är ett barn är det svårare att vara neutral, men är du på ICA och får bevittna ett bråk mellan mamma 30+ och dottern 7 år väljer du kanske som de flesta att vara neutral, trots att du inser vem som borde kunna hantera situationen på ett vuxet sätt.
Neutral är således ofta att inte våga eller orka engagera sig. Ibland är det rätt att inte våga engagera sig. Det handlar om situationer där engagemang kan skada den som vågar engagera sig. Som för den som vågar lägga sig i under en pågående misshandel.
En advokat måste lägga sig i sina egna fall. Våga stå framför klienten och ta ”en och annan smäll.” Det är den delen av advokatyrket som både stärker och tar på hälsan.
Jag kan nämna namnet på en advokat som i mina ögon alltid står framför klienten. Nej, jag tänker inte skryta. Det är en advokat som många retar sig på. Hans namn är Leif Silbersky. De som retar sig på honom gör det för att han alltid står framför sina klienter. Så som det alltid borde vara.
Den dag advokater väljer att stå långt bakom sina egna klienter behövs inga advokater. Då är det bättre att klienterna för sin egen talan.
Ni får dock inte missförstå mig. Att stå framför klienten betyder aldrig att försvara ett brott. Det handlar om att försvara en person som begått ett brott eller en person som är oskyldig till anklagelsen om brott. Det är försvararens roll. Försvararens roll är också att förstå vad som är bäst för klienten. För en klient med alkoholproblem är det många gånger bra att dömas för brott och få påföljden vård för sina alkoholproblem.
Många klienter mår mycket bättre av att få erkänna än att bli frikänd. Den bästa advokaten
är inte den advokat som få flest friande domar. Den bästa advokaten är den som har flest nöjda klienter.
Klienterna är advokatkårens uppdragsgivare (inte arbetsgivare) Det är viktigt att förstå att klienterna inte är advokaternas arbetsgivare. Advokaten är en självständig uppdragstagare. Det är av vikt att veta att advokaten inte heller har domstolarna, åklagarna eller polisen som arbetsgivare. Advokaten står alltid självständig mot klienterna, mot domstolarna, mot åklagarna, mot pressen o s v. På så sätt klarar advokaten den svåra yrkesrollen att stå framför sina klienter.
Men advokatens lojalitet är alltid gentemot klienten. Advokatens tystnadsplikt är en del av den lojaliteten.
Pingad på intressant
Vad som är skillnaden på framför och bakom? En gång i min ungdom frågade en kompis mig om jag kunde stå bakom honom vid ett bråk som hade uppstått mellan kompisen och en för mig helt okänd person. Självklart svarade jag. Jag kommer att stå bakom dig. Långt bakom dig. Så långt bort att jag slipper vara delaktig. Om jag stått framför kompisen hade jag sannolikt fått ta första smällen för något jag inte var inblandad i.
Som advokat är jag inblandad i mina klienters ärenden. Alltid, utan undantag. Då måste jag våga ta ställning till fördel för klienten. Med att stå bakom klienten menar jag att advokaten inte vågar engagera sig i ärendet, utan vill vara neutral. Neutral? Det är ett bra ord för oss svenskar i många sammanhang. Blir det krig på jorden förutom i Sverige är vi neutrala. Vi vill stå bakom. Så långt bakom att vi inte blir inblandade.
Ordet neutral betyder ofta samma sak som likgiltig. Ordet neutral är oftast en ursäkt att inte behöva bry sig. Om du ser två personer du inte känner i ett bråk lägger du dig inte i det bråket. Du förhåller dig neutral för att du inte bryr dig.
Om den ena i bråket är vuxen och den andra är ett barn är det svårare att vara neutral, men är du på ICA och får bevittna ett bråk mellan mamma 30+ och dottern 7 år väljer du kanske som de flesta att vara neutral, trots att du inser vem som borde kunna hantera situationen på ett vuxet sätt.
Neutral är således ofta att inte våga eller orka engagera sig. Ibland är det rätt att inte våga engagera sig. Det handlar om situationer där engagemang kan skada den som vågar engagera sig. Som för den som vågar lägga sig i under en pågående misshandel.
En advokat måste lägga sig i sina egna fall. Våga stå framför klienten och ta ”en och annan smäll.” Det är den delen av advokatyrket som både stärker och tar på hälsan.
Jag kan nämna namnet på en advokat som i mina ögon alltid står framför klienten. Nej, jag tänker inte skryta. Det är en advokat som många retar sig på. Hans namn är Leif Silbersky. De som retar sig på honom gör det för att han alltid står framför sina klienter. Så som det alltid borde vara.
Den dag advokater väljer att stå långt bakom sina egna klienter behövs inga advokater. Då är det bättre att klienterna för sin egen talan.
Ni får dock inte missförstå mig. Att stå framför klienten betyder aldrig att försvara ett brott. Det handlar om att försvara en person som begått ett brott eller en person som är oskyldig till anklagelsen om brott. Det är försvararens roll. Försvararens roll är också att förstå vad som är bäst för klienten. För en klient med alkoholproblem är det många gånger bra att dömas för brott och få påföljden vård för sina alkoholproblem.
Många klienter mår mycket bättre av att få erkänna än att bli frikänd. Den bästa advokaten
är inte den advokat som få flest friande domar. Den bästa advokaten är den som har flest nöjda klienter.
Klienterna är advokatkårens uppdragsgivare (inte arbetsgivare) Det är viktigt att förstå att klienterna inte är advokaternas arbetsgivare. Advokaten är en självständig uppdragstagare. Det är av vikt att veta att advokaten inte heller har domstolarna, åklagarna eller polisen som arbetsgivare. Advokaten står alltid självständig mot klienterna, mot domstolarna, mot åklagarna, mot pressen o s v. På så sätt klarar advokaten den svåra yrkesrollen att stå framför sina klienter.
Men advokatens lojalitet är alltid gentemot klienten. Advokatens tystnadsplikt är en del av den lojaliteten.
Pingad på intressant
fredag 26 november 2010
Vårdnadstvister och HD
För dig som inte är juridiskt insatt betyder HD i juridiska kretsar alltid Högsta Domstolen.
Jag ska i denna blogg återknyta till en tidigare blogg som handlade om att HD meddelat prövningstillstånd i ett av mina mål samt en annan blogg som handlade om att vårt rättssystem försämrats genom EMR som står för de nya reglerna om En Modernare Rättegång.
Före de nya reglerna om En Modernare Rättegång var rättssäkerheten hög i Sverige. De nya reglerna har sänkt denna rättssäkerhet till en nivå som i mina ögon inte är acceptabel.
För några år sedan blev jag ombud i ett vårdnadsmål. Jag är sällan säker på utgången i vårdnadsmål. Det finns ofta skäl som talar för båda föräldrarna. Just denna gång var jag dock 100 % säker på att min klient (pappan) skulle få ensam vårdnad om parternas barn som bara var drygt ett år ung (jag kan inte skriva gammal om den som bara är ett år).
Min klient var förstår orolig inför förhandlingen. Jag lugnade honom med att utredningen i målet gjord av socialtjänsten i Skellefteå till 100 % talade för klienten och jag påpekade att det var fråga om en gedigen och seriös utredning från socialtjänsten. Förhandlingen gick som jag trodde, d v s allt gick bra. Jag och klienten var efter förhandlingen säker på målets utgång. Klienten skulle vinna. Jag är säker på att motpartsombudet hade exakt samma uppfattning.
Några veckor senare kom domen. Tingsrätten gav mamman ensam vårdnad om barnet. Jag förstod ingenting. Jag ringde klienten och berättade om målets utgång. Jag hade förväntat mig att klienten skulle bli arg och tappa allt förtroende för mig. Det hade varit en naturlig reaktion.
Klienten gav mig dock uppdraget att överklaga tingsrättens dom till hovrätten. Före reglerna om En Modernare Rättegång hade klienten haft rätt till prövning i hovrätten, nu krävs för prövning att hovrätten först meddelar prövningstillstånd.
Tiden gick och en dag kom med posten besked om att hovrätten inte meddelar prövnings-tillstånd, d v s att hovrätten bestämt sig för att inte pröva målet. Denna gång var det ännu jobbigare att ringa klienten. Jag förklarade för klienten att HD sällan eller snarare aldrig tar upp ett överklagande. HD tar bara upp överklagande som har prejudikatvärde. Det räcker inte att hovrätten fattat ett felaktigt beslut. Jag och klienten kom överens om att ändå klaga till HD.
Jag kan inte låta bli att nämna att jag i överklagandet till HD skrev att ett barn som är 8 år klarar av att inse att tingsrätten dömt på ett sätt som inte är förenligt med barnets bästa.
Till min stora förvåning meddelade HD prövningstillstånd. Det betyder inte att klienten hade vunnit något. Bara att HD skulle pröva om Hovrätten var skyldig att ta upp målet till prövning i sak eller inte. HD:s beslut var för mig ändå som för barn att få julklappar på julafton.
Ett halvår senare kom HD:s beslut. Beslutet innebar att HD ansåg att hovrätten begått fel genom att inte pröva överklagandet. HD ansåg att det inte gick att begripa varför tingsrätten dömt till mammans fördel när en gedigen och seriös utredning från socialnämnden visade att barnet skulle få det så mycket bättre hos pappa än hos mamma. HD beslutade därför att hovrätten skulle pröva målet i sak. HD visade för mig att rättsväsendet behöver HD. HD:s beslut för mig var också ett bevis på att En Modernare Rättegång har lett till rättsosäkerhet.
Målet har nu prövats i hovrätten. Målet slutade med att pappan fick ensam vårdnad om barnet. Så som det borde ha blivit redan i tingsrätten.
Men nästa gång tingsrätten dömer fel och hovrätten inte tar upp målet till prövning är det inte säkert att det föranleder prövningstillstånd i HD. Nu finns nämligen ett prejudikat och det är bara att hoppas att våra hovrätter följer det prejudikatet. Det återstår att se.
Skyldigheten att följa HD:s praxis har alltid funnits. På en punkt har dock en ändring skett i år. Alla domstolar (domare i praktiken) följer inte HD:s praxis avseende frågan om den som förts skattetillägg för åtalas för den handling som föranlett skattetillägg. HD anser att detta är tillåtet enligt två avgöranden från i år. Vissa domare följer i stället den praxis som finns från Europadomstolen. Det anser jag vara rätt. Europadomstolens praxis ska gå före praxis från HD. Avgöranden från Europadomstolen kommer med tiden att få allt större betydelse.
Pingad på intressant
Jag ska i denna blogg återknyta till en tidigare blogg som handlade om att HD meddelat prövningstillstånd i ett av mina mål samt en annan blogg som handlade om att vårt rättssystem försämrats genom EMR som står för de nya reglerna om En Modernare Rättegång.
Före de nya reglerna om En Modernare Rättegång var rättssäkerheten hög i Sverige. De nya reglerna har sänkt denna rättssäkerhet till en nivå som i mina ögon inte är acceptabel.
För några år sedan blev jag ombud i ett vårdnadsmål. Jag är sällan säker på utgången i vårdnadsmål. Det finns ofta skäl som talar för båda föräldrarna. Just denna gång var jag dock 100 % säker på att min klient (pappan) skulle få ensam vårdnad om parternas barn som bara var drygt ett år ung (jag kan inte skriva gammal om den som bara är ett år).
Min klient var förstår orolig inför förhandlingen. Jag lugnade honom med att utredningen i målet gjord av socialtjänsten i Skellefteå till 100 % talade för klienten och jag påpekade att det var fråga om en gedigen och seriös utredning från socialtjänsten. Förhandlingen gick som jag trodde, d v s allt gick bra. Jag och klienten var efter förhandlingen säker på målets utgång. Klienten skulle vinna. Jag är säker på att motpartsombudet hade exakt samma uppfattning.
Några veckor senare kom domen. Tingsrätten gav mamman ensam vårdnad om barnet. Jag förstod ingenting. Jag ringde klienten och berättade om målets utgång. Jag hade förväntat mig att klienten skulle bli arg och tappa allt förtroende för mig. Det hade varit en naturlig reaktion.
Klienten gav mig dock uppdraget att överklaga tingsrättens dom till hovrätten. Före reglerna om En Modernare Rättegång hade klienten haft rätt till prövning i hovrätten, nu krävs för prövning att hovrätten först meddelar prövningstillstånd.
Tiden gick och en dag kom med posten besked om att hovrätten inte meddelar prövnings-tillstånd, d v s att hovrätten bestämt sig för att inte pröva målet. Denna gång var det ännu jobbigare att ringa klienten. Jag förklarade för klienten att HD sällan eller snarare aldrig tar upp ett överklagande. HD tar bara upp överklagande som har prejudikatvärde. Det räcker inte att hovrätten fattat ett felaktigt beslut. Jag och klienten kom överens om att ändå klaga till HD.
Jag kan inte låta bli att nämna att jag i överklagandet till HD skrev att ett barn som är 8 år klarar av att inse att tingsrätten dömt på ett sätt som inte är förenligt med barnets bästa.
Till min stora förvåning meddelade HD prövningstillstånd. Det betyder inte att klienten hade vunnit något. Bara att HD skulle pröva om Hovrätten var skyldig att ta upp målet till prövning i sak eller inte. HD:s beslut var för mig ändå som för barn att få julklappar på julafton.
Ett halvår senare kom HD:s beslut. Beslutet innebar att HD ansåg att hovrätten begått fel genom att inte pröva överklagandet. HD ansåg att det inte gick att begripa varför tingsrätten dömt till mammans fördel när en gedigen och seriös utredning från socialnämnden visade att barnet skulle få det så mycket bättre hos pappa än hos mamma. HD beslutade därför att hovrätten skulle pröva målet i sak. HD visade för mig att rättsväsendet behöver HD. HD:s beslut för mig var också ett bevis på att En Modernare Rättegång har lett till rättsosäkerhet.
Målet har nu prövats i hovrätten. Målet slutade med att pappan fick ensam vårdnad om barnet. Så som det borde ha blivit redan i tingsrätten.
Men nästa gång tingsrätten dömer fel och hovrätten inte tar upp målet till prövning är det inte säkert att det föranleder prövningstillstånd i HD. Nu finns nämligen ett prejudikat och det är bara att hoppas att våra hovrätter följer det prejudikatet. Det återstår att se.
Skyldigheten att följa HD:s praxis har alltid funnits. På en punkt har dock en ändring skett i år. Alla domstolar (domare i praktiken) följer inte HD:s praxis avseende frågan om den som förts skattetillägg för åtalas för den handling som föranlett skattetillägg. HD anser att detta är tillåtet enligt två avgöranden från i år. Vissa domare följer i stället den praxis som finns från Europadomstolen. Det anser jag vara rätt. Europadomstolens praxis ska gå före praxis från HD. Avgöranden från Europadomstolen kommer med tiden att få allt större betydelse.
Pingad på intressant
fredag 16 april 2010
Fel i fastighet
Våren har kommit till södra Sverige för ett tag sedan och verkar nu äntligen ha infunnit sig även i landets norra delar. Vi har en härlig tid framför oss, och vi hoppas nu bara att askmolnet från inte skall drabba så hårt som det verkar.
Askmoln eller inte, för många av oss innebär våren att se över den egna fastigheten. Vintern brukar kunna ställa till med en hel del.
För många är våren en tid att köpa ett bostadshus eller en sommarstuga. En investering som kan vara den största i livet. Investeringen kan dock bli mycket dyrare än vad som var tänkt
om fastigheten är behäftad med fel.
FEL
Utfästelser och garantier
Fel är det när fastigheten inte stämmer med vad säljaren har utfäst eller garanterat. Säljaren kan ha lovat än det ena än det andra. Det bör vara skriftligt för att med säkerhet gälla. Vad som muntligen blev sagt kan nämligen ofta vara svårt att bevisa. Det är också många gånger tveksamt om det som muntligen sades var att se som en utfästelse eller garanti eller bara ord helt utan juridisk betydelse.
Utfästelsen eller garantin kan handla om att dricksvattnet är tjänligt, men i efterhand kan det visa sig att så inte var fallet. Det kan handla om att bostadsytan är på ett visst antal kvm. I efterhand kan det visa sig att det inte stämde o s v.
Det som är utfäst eller garanterat behöver aldrig undersökas. Det gäller ändå på grund av utfästelsen eller garantin!
Det vanliga är att inga eller endast ett fåtal egenskaper är utfästa eller garanterade. I ett vanligt köpekontrakt finns det nämligen sällan med några utfästelser eller garantier.
Fastigheten avviker från vad köparen med fog kunnat förutsätta vid köpet
Då är det också fråga om fel. Den som köper en nybyggd fastighet kan räkna med att fastigheten är bygd enligt nu gällande byggnormer om inte annat anges. Den som köper en fastighet från 1950-talet kan räkna med att fastigheten är bygd enligt de byggnormer som då gällde.
Fastighetens ålder innebär att köparen får räkna med vissa risker och vissa fel. En gammal fastighet har inte sällan behov av omfattande förbättringar och reparationer.
Vissa fel som är dolda för köparen får köparen också räkna med när det är gamla hus. Den dränering som ligger i marken har exempelvis en begränsad livstid. Sedan måste den bytas ut.
Gamla hus har således nästan alltid många brister köparen måste ta med i beräkningen, men fastigheten behöver inte avvika från vad köparen med fog kunnat förutsätta på grund av dessa brister i ett gammalt hus.
Vem har ansvaret för de fel som fanns när huset bytte ägare?
Det kan vara säljaren. Det kan vara köparen. Det kan också vara det bolag som besiktat fastigheten, såsom Anticimex.
När det gäller ansvar för den som besiktat fastigheten avser jag att återkomma till den frågan i en senare artikel.
Säljarens ansvar kan bero på utfästelse eller garanti. Har säljaren utfäst eller garanterat att fastigheten är felfri i ett eller flera avseenden är det säljarens ansvar. Det kan dock hända att en säljare samtidigt som han eller hon utfäster eller garanterat något också skriver att säljaren inte har ansvar för något fel alls.
Säljaren får helt friskriva sig från allt ansvar, men skall då inte lämna några utfästelser eller garantier. Det strider mot varandra och trots friskrivningen är det en uppenbar risk att säljaren
helt får stå för det säljaren utfäst eller garanterat.
Säljare kan således helt friskriva sig från ansvar för fel i fastigheten (dock inte alltid säljare av nybyggda fastigheter).
Om säljaren inte friskrivit sig svarar säljaren för följande fel.
Dolda fel (men inte alla dolda fel). Fel som säljaren har ansvar för på grund av svek. Fel som säljaren lovat stå för genom utfästelse eller garanti.
Dolda fel
Det hörs på ordet dolt vad det handlar om. Det är fel som köparen inte borde ha upptäckt vid en mycket noggrann besiktning av fastigheten innan köpet. Köparen behöver inte undersöka fastigheten. Säljaren står ändå för fel som inte borde ha upptäckts vid en mycket noggrann besiktning (med vissa undantag).
Skälet till en noggrann besiktning är framförallt att finna fel som inte är dolda. Vissa dolda fel finner nog ändå den som är sakkunnig och mycket noggrann, men det ligger i sakens natur att alla dolda fel inte går att finna.
Undantag finns
Säljaren svarar inte för alla dolda fel. I gamla fastigheter finns det risker köparen har att räkna med och det kan många gånger vara risker som avser dolda fel. Dessa fel svarar inte alltid säljaren för. Det går inte räkna upp vilka dolda fel som säljaren inte svarar för. Det måste ske en prövning i varje enskilt fall.
När felet visar sig
Köparen skall omgående reklamera felet till säljaren. Det räcker att köparen skriver hur felet visar sig såsom att vatten läcker in från taket. Köparen behöver bara förklara hur felet visar sig. Sker reklamation för sent kan rätten att föra talan om felet gå förlorad. Köparen bör i reklamationen inte gå in på frågan vem som har ansvar för det upptäckta felet. Det är i praktiken en senare fråga.
Köparen bör låta en sakkunnig undersöka fastigheten och låta den sakkunnige skriftligen beskriva felet tekniskt, såsom att taket läcker på grund av att taket har fel lutning i förhållande till gällande byggnorm. Observera att jämförelse måste ske med byggnormer för det år huset byggdes eller taket lades på huset.
Fel är således ofta fel som beror på att den som byggt huset inte följt gällande byggnormer när huset byggdes. Det är då ofta fråga om byggfusk.
Eftersom ett hus under årens lopp kan genomgå många renovationer och ombyggnader så kan det krävas att jämförelser sker med flera olika byggnormer samtidigt.
Köparen bör se till att den sakkunnige tar ställning till om felet är att anse som dolt eller inte. Om det inte är dolt finns det endast anledning att åter vända sig till säljaren vid svek eller när det finns garanti eller utfästelse.
Svek
Svek är ett förfarande som kan liknas vid bedrägeri. Att lura någon. Det rör sig ofta om att lura någon genom att inte berätta sanningen. Säljaren kan nämligen känna till dolda och icke dolda fel när fastigheten säljs. Håller säljaren tyst om dolda fel eller icke dolda fel som säljaren känner till kan det vara svek.
Det sägs att säljaren inte har någon allmän upplysningsplikt, men allvarliga fel som säljaren känner till skall säljaren upplysa om. Praxis är ett tydligt bevis på detta.
Sveket kan också vara att lura någon med ord. Som att säljaren säger att han aldrig känt lukt av mögel i huset när han kanske gjort det flera somrar i rad.
Allvarliga fel
Det är i praktiken fel som är av betydelse och som dessutom kostar en del att åtgärda. Om taket inte håller tätt är det ett fel säljaren skall upplysa säljaren om. Det är ett fel som ofta bara går att upptäcka när det regnar. Det kanske till och med måste ösregna för att felet skall visa sig.
Advokatens roll
Jag delar in den i två faser. Först den rådgivande fasen. Därefter kan det bli fråga om den biträdande fasen.
Rådgivning
När köparen eller säljaren ringer måste klienten först få vissa råd. Skicka reklamation, vilket advokaten kan skriva ihop på 10 minuter. Anlita sakkunnig för att besikta fastigheten. Titta på kontraktet för att se om det ger vägledning avseende om fel skall betalas av köpare eller säljare. Prata med den sakkunnige om felet för att kunna ta ställning till om det är ett dolt fel.
Prata med klienten för att höra om det kan röra sig om svek o s v.
Under den rådgivande tiden ger advokaten råd till hur klienten skall agera.
Det slutliga rådet kan vara att lägga ned ärendet. Det slutliga rådet kan också vara att köparen skall kräva betalt av säljaren eller att säljaren skall bestrida eller betala ett krav från köparen. Advokaten försöker se till att klienten slipper en tvist i domstol, men anser advokaten att klienten skall ta strid i domstol beror det på att advokaten anser att klienten dels har rätten på din sida dels kan bevisa sin rätt. Det är alltid viktigt att kunna bevisa sin rätt. Det räcker således inte att bara ha rätt.
Biträde
Det syftar till att ge klienten biträde. I första hand att utom rätta få motparten att goda klientens krav eller invändningar. I andra hand för att i domstol ta tillvara klientens intressen.
Går ärendet till domstol på din advokats initiativ bör det alltid bero på att advokaten tror på ditt ärende. Ingen advokat vill inleda ett mål i domstol som advokaten inte tro på.
Rättsskydd
Advokaten undersöker alltid om du har rättsskydd som kan tas i anspråk vid tvist. Det bör vara klart innan en eventuell tvist inleds. Alla har inte råd att tvista utan rättsskydd.
Rättsskyddet innehåller en självrisk om 20 % och täcker i första hand den egna advokatens arvode. Den täcker även motpartens rättegångskostnader vid eventuell förlust.
Försäkringsfrågan bör klienten noga gå igenom med sin advokat. Den som är försäkrad har ofta råd att tvista och inte sällan gäller det motsatta för den som saknar försäkring.
Pingad på intressant.
Askmoln eller inte, för många av oss innebär våren att se över den egna fastigheten. Vintern brukar kunna ställa till med en hel del.
För många är våren en tid att köpa ett bostadshus eller en sommarstuga. En investering som kan vara den största i livet. Investeringen kan dock bli mycket dyrare än vad som var tänkt
om fastigheten är behäftad med fel.
FEL
Utfästelser och garantier
Fel är det när fastigheten inte stämmer med vad säljaren har utfäst eller garanterat. Säljaren kan ha lovat än det ena än det andra. Det bör vara skriftligt för att med säkerhet gälla. Vad som muntligen blev sagt kan nämligen ofta vara svårt att bevisa. Det är också många gånger tveksamt om det som muntligen sades var att se som en utfästelse eller garanti eller bara ord helt utan juridisk betydelse.
Utfästelsen eller garantin kan handla om att dricksvattnet är tjänligt, men i efterhand kan det visa sig att så inte var fallet. Det kan handla om att bostadsytan är på ett visst antal kvm. I efterhand kan det visa sig att det inte stämde o s v.
Det som är utfäst eller garanterat behöver aldrig undersökas. Det gäller ändå på grund av utfästelsen eller garantin!
Det vanliga är att inga eller endast ett fåtal egenskaper är utfästa eller garanterade. I ett vanligt köpekontrakt finns det nämligen sällan med några utfästelser eller garantier.
Fastigheten avviker från vad köparen med fog kunnat förutsätta vid köpet
Då är det också fråga om fel. Den som köper en nybyggd fastighet kan räkna med att fastigheten är bygd enligt nu gällande byggnormer om inte annat anges. Den som köper en fastighet från 1950-talet kan räkna med att fastigheten är bygd enligt de byggnormer som då gällde.
Fastighetens ålder innebär att köparen får räkna med vissa risker och vissa fel. En gammal fastighet har inte sällan behov av omfattande förbättringar och reparationer.
Vissa fel som är dolda för köparen får köparen också räkna med när det är gamla hus. Den dränering som ligger i marken har exempelvis en begränsad livstid. Sedan måste den bytas ut.
Gamla hus har således nästan alltid många brister köparen måste ta med i beräkningen, men fastigheten behöver inte avvika från vad köparen med fog kunnat förutsätta på grund av dessa brister i ett gammalt hus.
Vem har ansvaret för de fel som fanns när huset bytte ägare?
Det kan vara säljaren. Det kan vara köparen. Det kan också vara det bolag som besiktat fastigheten, såsom Anticimex.
När det gäller ansvar för den som besiktat fastigheten avser jag att återkomma till den frågan i en senare artikel.
Säljarens ansvar kan bero på utfästelse eller garanti. Har säljaren utfäst eller garanterat att fastigheten är felfri i ett eller flera avseenden är det säljarens ansvar. Det kan dock hända att en säljare samtidigt som han eller hon utfäster eller garanterat något också skriver att säljaren inte har ansvar för något fel alls.
Säljaren får helt friskriva sig från allt ansvar, men skall då inte lämna några utfästelser eller garantier. Det strider mot varandra och trots friskrivningen är det en uppenbar risk att säljaren
helt får stå för det säljaren utfäst eller garanterat.
Säljare kan således helt friskriva sig från ansvar för fel i fastigheten (dock inte alltid säljare av nybyggda fastigheter).
Om säljaren inte friskrivit sig svarar säljaren för följande fel.
Dolda fel (men inte alla dolda fel). Fel som säljaren har ansvar för på grund av svek. Fel som säljaren lovat stå för genom utfästelse eller garanti.
Dolda fel
Det hörs på ordet dolt vad det handlar om. Det är fel som köparen inte borde ha upptäckt vid en mycket noggrann besiktning av fastigheten innan köpet. Köparen behöver inte undersöka fastigheten. Säljaren står ändå för fel som inte borde ha upptäckts vid en mycket noggrann besiktning (med vissa undantag).
Skälet till en noggrann besiktning är framförallt att finna fel som inte är dolda. Vissa dolda fel finner nog ändå den som är sakkunnig och mycket noggrann, men det ligger i sakens natur att alla dolda fel inte går att finna.
Undantag finns
Säljaren svarar inte för alla dolda fel. I gamla fastigheter finns det risker köparen har att räkna med och det kan många gånger vara risker som avser dolda fel. Dessa fel svarar inte alltid säljaren för. Det går inte räkna upp vilka dolda fel som säljaren inte svarar för. Det måste ske en prövning i varje enskilt fall.
När felet visar sig
Köparen skall omgående reklamera felet till säljaren. Det räcker att köparen skriver hur felet visar sig såsom att vatten läcker in från taket. Köparen behöver bara förklara hur felet visar sig. Sker reklamation för sent kan rätten att föra talan om felet gå förlorad. Köparen bör i reklamationen inte gå in på frågan vem som har ansvar för det upptäckta felet. Det är i praktiken en senare fråga.
Köparen bör låta en sakkunnig undersöka fastigheten och låta den sakkunnige skriftligen beskriva felet tekniskt, såsom att taket läcker på grund av att taket har fel lutning i förhållande till gällande byggnorm. Observera att jämförelse måste ske med byggnormer för det år huset byggdes eller taket lades på huset.
Fel är således ofta fel som beror på att den som byggt huset inte följt gällande byggnormer när huset byggdes. Det är då ofta fråga om byggfusk.
Eftersom ett hus under årens lopp kan genomgå många renovationer och ombyggnader så kan det krävas att jämförelser sker med flera olika byggnormer samtidigt.
Köparen bör se till att den sakkunnige tar ställning till om felet är att anse som dolt eller inte. Om det inte är dolt finns det endast anledning att åter vända sig till säljaren vid svek eller när det finns garanti eller utfästelse.
Svek
Svek är ett förfarande som kan liknas vid bedrägeri. Att lura någon. Det rör sig ofta om att lura någon genom att inte berätta sanningen. Säljaren kan nämligen känna till dolda och icke dolda fel när fastigheten säljs. Håller säljaren tyst om dolda fel eller icke dolda fel som säljaren känner till kan det vara svek.
Det sägs att säljaren inte har någon allmän upplysningsplikt, men allvarliga fel som säljaren känner till skall säljaren upplysa om. Praxis är ett tydligt bevis på detta.
Sveket kan också vara att lura någon med ord. Som att säljaren säger att han aldrig känt lukt av mögel i huset när han kanske gjort det flera somrar i rad.
Allvarliga fel
Det är i praktiken fel som är av betydelse och som dessutom kostar en del att åtgärda. Om taket inte håller tätt är det ett fel säljaren skall upplysa säljaren om. Det är ett fel som ofta bara går att upptäcka när det regnar. Det kanske till och med måste ösregna för att felet skall visa sig.
Advokatens roll
Jag delar in den i två faser. Först den rådgivande fasen. Därefter kan det bli fråga om den biträdande fasen.
Rådgivning
När köparen eller säljaren ringer måste klienten först få vissa råd. Skicka reklamation, vilket advokaten kan skriva ihop på 10 minuter. Anlita sakkunnig för att besikta fastigheten. Titta på kontraktet för att se om det ger vägledning avseende om fel skall betalas av köpare eller säljare. Prata med den sakkunnige om felet för att kunna ta ställning till om det är ett dolt fel.
Prata med klienten för att höra om det kan röra sig om svek o s v.
Under den rådgivande tiden ger advokaten råd till hur klienten skall agera.
Det slutliga rådet kan vara att lägga ned ärendet. Det slutliga rådet kan också vara att köparen skall kräva betalt av säljaren eller att säljaren skall bestrida eller betala ett krav från köparen. Advokaten försöker se till att klienten slipper en tvist i domstol, men anser advokaten att klienten skall ta strid i domstol beror det på att advokaten anser att klienten dels har rätten på din sida dels kan bevisa sin rätt. Det är alltid viktigt att kunna bevisa sin rätt. Det räcker således inte att bara ha rätt.
Biträde
Det syftar till att ge klienten biträde. I första hand att utom rätta få motparten att goda klientens krav eller invändningar. I andra hand för att i domstol ta tillvara klientens intressen.
Går ärendet till domstol på din advokats initiativ bör det alltid bero på att advokaten tror på ditt ärende. Ingen advokat vill inleda ett mål i domstol som advokaten inte tro på.
Rättsskydd
Advokaten undersöker alltid om du har rättsskydd som kan tas i anspråk vid tvist. Det bör vara klart innan en eventuell tvist inleds. Alla har inte råd att tvista utan rättsskydd.
Rättsskyddet innehåller en självrisk om 20 % och täcker i första hand den egna advokatens arvode. Den täcker även motpartens rättegångskostnader vid eventuell förlust.
Försäkringsfrågan bör klienten noga gå igenom med sin advokat. Den som är försäkrad har ofta råd att tvista och inte sällan gäller det motsatta för den som saknar försäkring.
Pingad på intressant.
fredag 26 februari 2010
Alltid lika härligt att inge en resningsansökan
Dagens fråga är månadens fråga vad mig anbelangar.
Så här är det. Jag anser att tusentals människor sitter i fängelse eller har suttit i fängelse i Sverige – olagligt – under den senaste tioårsperioden. En av dem är en klient till mig och hans familj, som jag i förlängningen företräder. Jag skall nedan förklara i detalj vad jag menar med att de sitter olagligt i fängelse. Först några ord bara om bakgrunden till allt detta.
Jag företräder sedan några veckor en person som sitter i fängelse för skattebrott. Låt oss kalla honom huvudmannen, för så såg tingsrätten och hovrätten på den personens ansvar avseende skattebrott. Så skildrade också media min klient som person. Jag företrädde inte min klient i brottmålet, men jag företrädde en nära anhörig till klienten i det brottmålet. Den jag företrädde ansågs ha så liten del i skattebrotten att domen för hans del blev villkorlig dom.
Huvudmannen dömdes till 4 års fängelse av Skellefteå tingsrätt och den domen fastställdes av Hovrätten för Övre Norrland. Huvudmannen avtjänar nu sitt straff i fängelse. Huvudmannen påfördes också skattetillägg på mer än 4 miljoner kr i anledning av de skattebrott som ledde till fängelse.
Skattetillägg är en ”straffskatt” för att man har begått fel avseende redovisning av inkomster till Skatteverket. Det vanligaste felet är att vissa inkomster inte alls redovisas, d v s det man kallar svart inkomst.
Skattetillägg har fram till 2009 inte setts som ett straff av våra domstolar, utan som en annan form av påföljd i anledning av en och samma handling. Den som påförs skattetillägg ser dock alltid detta som ett straff och att dömas till fängelse – det vet alla – är ett straff det också. Den som döms till fängelse och skattetillägg för en och samma handling tycker därför att han eller hon fått dubbla straff.
Nu har Göta Hovrätt sett på ovan nämnd fråga på samma sätt som alla de som drabbats av skattetillägg. ”Nu” var i form av ett beslut meddelat den 30 oktober 2009 (mål nr B 6-09). Det beslutet stärker mig i tron att många domare har det beundransvärda modet att döma som domaren anser vara rätt och inte döma på ett sätt som skulle göra Staten glad.
Vi har redan en bra domarkår. Men det kan ibland krävas mod för att döma på ett sätt som kan komma att föranleda kritik.
I och med att den åtalade personen hade påförts skattetillägg avvisade Göta Hovrätt åtalet. Detta med hänvisning till att den åtalade redan var straffad för samma handlande genom påförandet av skattetillägg. Ingen får nämligen straffas två gånger för en och samma handling. På latin heter det ne bis in idem och principen finns uttryckt i 30 kap 9 § rättegångsbalken.
Hur kan det då komma sig att Göta Hovrätt dömt tvärtemot hur Högsta Domstolen sett på samma fråga tidigare? Anledningen är att det 2009 har kommit två avgöranden från Europadomstolen, och det är på grund av dessa avgöranden som Göta Hovrätt gått emot tidigare praxis. Europadomstolens avgörande väger ofta tyngre än avgöranden från Högsta Domstolen och så är utan tvekan fallet i denna fråga. Göta Hovrätt ansåg detta och jag delar till fullo hovrättens bedömning.
Den nya praxis som nu gäller kommer att prövas av Högsta Domstolen. Från statens sida vill man nog ha både skattetillägg och fängelse, men förhoppningsvis ser Högsta Domstolen på ovan nämnd fråga på samma sätt som Göta Hovrätt. I så fall måste staten välja om den som begår skattebrott skall påföras skattetillägg eller fängelse. Norge är ett land som redan infört den principen. I Norge kan ingen påföras skattetillägg och samtidigt få fängelse för den handling som föranlett skattetillägg.
Om Högsta Domstolen skulle vidhålla sin tidigare praxis anser jag att alla som dömts till skattetillägg och därefter till fängelse för den handling som föranlett skattetillägg skall driva sitt ärende till Europadomstolen. Den frågan avser jag dock endast återkomma till om Högsta Domstolen dömer ”fel”.
Det är enligt min uppfattning helt klart att ingen får påföras skattetillägg och samtidigt dömas till fängelse för den handling som föranlett skattetillägg. Denna princip har gällt sedan den
1 november 1998 i Sverige. Men först genom två avgöranden från Europadomstolen 2009 har Sverige fått detta klart för sig.
Detta innebär att alla som påförts skattetillägg (efter den 1 november 1998) och därefter dömts till fängelse för den handling som föranlett skattetillägg har rätt till att få sin sak prövad igen genom att beviljas resning avseende ansvar för skattetillägg. Och idag är det min klients tur; hans resningsansökan gick iväg igår och det, skall jag säga, känns riktigt, riktigt bra.
För så här är det: staten behöver pengar och letar alla möjliga – och omöjliga – sätt för att få in pengar till statskassan. Skattetillägg är ett av många sätt för staten att dra in enorma summor. Staten tycker naturligtvis att det känns surt att gå miste om denna lukrativa inkomstkälla, samtidigt som staten dessutom vill sätta skattebrottslingar i fängelse.
Men staten får inte göra båda sakerna samtidigt. Det har Europadomstolen i Strasbourg bestämt och det borde redan ha varit bestämt av Högsta Domstolen för länge sedan.
Europadomstolens beslut visar värdet av att ha tillgång till en domstol som är helt oberoende av den egna staten. Det är en garanti för att våra mänskliga rättigheter tas till vara. Att dömas till såväl skattetillägg som fängelse för den handling som föranlett skattetillägg är nämligen ett brott mot individens mänskliga rättigheter!
Jag är tacksam och stolt över att vi har tillgång till en domstol, Europadomstolen, som tar till vara individens mänskliga rättigheter i alla lägen. Den enskilde är nämligen ofta ganska svag i en process mot sin egen stat. Staten anser sig ofta nämligen vara felfri. Vi svenskar tror gärna att vår egen stat inte bryter mot den enskildes mänskliga rättigheter, men inte ens den svenska staten är felfri. Staten liksom individen begår ibland misstag – underligt vore det annars!
Så här är det. Jag anser att tusentals människor sitter i fängelse eller har suttit i fängelse i Sverige – olagligt – under den senaste tioårsperioden. En av dem är en klient till mig och hans familj, som jag i förlängningen företräder. Jag skall nedan förklara i detalj vad jag menar med att de sitter olagligt i fängelse. Först några ord bara om bakgrunden till allt detta.
Jag företräder sedan några veckor en person som sitter i fängelse för skattebrott. Låt oss kalla honom huvudmannen, för så såg tingsrätten och hovrätten på den personens ansvar avseende skattebrott. Så skildrade också media min klient som person. Jag företrädde inte min klient i brottmålet, men jag företrädde en nära anhörig till klienten i det brottmålet. Den jag företrädde ansågs ha så liten del i skattebrotten att domen för hans del blev villkorlig dom.
Huvudmannen dömdes till 4 års fängelse av Skellefteå tingsrätt och den domen fastställdes av Hovrätten för Övre Norrland. Huvudmannen avtjänar nu sitt straff i fängelse. Huvudmannen påfördes också skattetillägg på mer än 4 miljoner kr i anledning av de skattebrott som ledde till fängelse.
Skattetillägg är en ”straffskatt” för att man har begått fel avseende redovisning av inkomster till Skatteverket. Det vanligaste felet är att vissa inkomster inte alls redovisas, d v s det man kallar svart inkomst.
Skattetillägg har fram till 2009 inte setts som ett straff av våra domstolar, utan som en annan form av påföljd i anledning av en och samma handling. Den som påförs skattetillägg ser dock alltid detta som ett straff och att dömas till fängelse – det vet alla – är ett straff det också. Den som döms till fängelse och skattetillägg för en och samma handling tycker därför att han eller hon fått dubbla straff.
Nu har Göta Hovrätt sett på ovan nämnd fråga på samma sätt som alla de som drabbats av skattetillägg. ”Nu” var i form av ett beslut meddelat den 30 oktober 2009 (mål nr B 6-09). Det beslutet stärker mig i tron att många domare har det beundransvärda modet att döma som domaren anser vara rätt och inte döma på ett sätt som skulle göra Staten glad.
Vi har redan en bra domarkår. Men det kan ibland krävas mod för att döma på ett sätt som kan komma att föranleda kritik.
I och med att den åtalade personen hade påförts skattetillägg avvisade Göta Hovrätt åtalet. Detta med hänvisning till att den åtalade redan var straffad för samma handlande genom påförandet av skattetillägg. Ingen får nämligen straffas två gånger för en och samma handling. På latin heter det ne bis in idem och principen finns uttryckt i 30 kap 9 § rättegångsbalken.
Hur kan det då komma sig att Göta Hovrätt dömt tvärtemot hur Högsta Domstolen sett på samma fråga tidigare? Anledningen är att det 2009 har kommit två avgöranden från Europadomstolen, och det är på grund av dessa avgöranden som Göta Hovrätt gått emot tidigare praxis. Europadomstolens avgörande väger ofta tyngre än avgöranden från Högsta Domstolen och så är utan tvekan fallet i denna fråga. Göta Hovrätt ansåg detta och jag delar till fullo hovrättens bedömning.
Den nya praxis som nu gäller kommer att prövas av Högsta Domstolen. Från statens sida vill man nog ha både skattetillägg och fängelse, men förhoppningsvis ser Högsta Domstolen på ovan nämnd fråga på samma sätt som Göta Hovrätt. I så fall måste staten välja om den som begår skattebrott skall påföras skattetillägg eller fängelse. Norge är ett land som redan infört den principen. I Norge kan ingen påföras skattetillägg och samtidigt få fängelse för den handling som föranlett skattetillägg.
Om Högsta Domstolen skulle vidhålla sin tidigare praxis anser jag att alla som dömts till skattetillägg och därefter till fängelse för den handling som föranlett skattetillägg skall driva sitt ärende till Europadomstolen. Den frågan avser jag dock endast återkomma till om Högsta Domstolen dömer ”fel”.
Det är enligt min uppfattning helt klart att ingen får påföras skattetillägg och samtidigt dömas till fängelse för den handling som föranlett skattetillägg. Denna princip har gällt sedan den
1 november 1998 i Sverige. Men först genom två avgöranden från Europadomstolen 2009 har Sverige fått detta klart för sig.
Detta innebär att alla som påförts skattetillägg (efter den 1 november 1998) och därefter dömts till fängelse för den handling som föranlett skattetillägg har rätt till att få sin sak prövad igen genom att beviljas resning avseende ansvar för skattetillägg. Och idag är det min klients tur; hans resningsansökan gick iväg igår och det, skall jag säga, känns riktigt, riktigt bra.
För så här är det: staten behöver pengar och letar alla möjliga – och omöjliga – sätt för att få in pengar till statskassan. Skattetillägg är ett av många sätt för staten att dra in enorma summor. Staten tycker naturligtvis att det känns surt att gå miste om denna lukrativa inkomstkälla, samtidigt som staten dessutom vill sätta skattebrottslingar i fängelse.
Men staten får inte göra båda sakerna samtidigt. Det har Europadomstolen i Strasbourg bestämt och det borde redan ha varit bestämt av Högsta Domstolen för länge sedan.
Europadomstolens beslut visar värdet av att ha tillgång till en domstol som är helt oberoende av den egna staten. Det är en garanti för att våra mänskliga rättigheter tas till vara. Att dömas till såväl skattetillägg som fängelse för den handling som föranlett skattetillägg är nämligen ett brott mot individens mänskliga rättigheter!
Jag är tacksam och stolt över att vi har tillgång till en domstol, Europadomstolen, som tar till vara individens mänskliga rättigheter i alla lägen. Den enskilde är nämligen ofta ganska svag i en process mot sin egen stat. Staten anser sig ofta nämligen vara felfri. Vi svenskar tror gärna att vår egen stat inte bryter mot den enskildes mänskliga rättigheter, men inte ens den svenska staten är felfri. Staten liksom individen begår ibland misstag – underligt vore det annars!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)