Våra barn

Finns det något viktigare än våra barn? Du har rätt. Det finns det inte. Barn får dock inte alltid den hjälp barnet är i behov av. Hjälp som barnet många gånger borde ha rätt till.

Det är först i vuxen ålder jag reflekterat på exempelvis situationen i många skolor. När jag gick i skolan blev barn mobbade och så är det tydligen än i dag. En liknande situation på en vanlig arbetsplats skulle aldrig godtas. Barn kan dock sällan eller aldrig bevaka sina rättigheter. Det är vi vuxna som måste hjälpa barnen med detta.

Jag är i praktiken alltid ombud i vårdnadstvister i Skellefteå, Umeå, Luleå, Lycksele och på andra håll i hela norra Sverige. I synnerhet i Skellefteå och Umeå som har var sin tingsrätt och där advokatbyrån har sina kontor. Med alltid menar jag inte att en vårdnadstvist pågår i evighet utan att jag i snart 20 år anlitats i vårdnadstvister och att det ännu inte blivit så att jag i vart fall på de senaste 15 åren inte haft många pågående mål i domstol. När en tvist om vårdnad, boende och umgänge tar slut tar ofta en annan vid, även om de inte exakt lappar in i varandra i tid.

Jag är antingen ombud för mamman eller pappan. Barnen har aldrig eget ombud i en vårdnadstvist. Jag anser att det är en klar brist i vårt rättssystem. I vissa tvister, men långt ifrån de flesta, borde barnet ha rätt till ett eget ombud.

När bör barnet få ett eget ombud?

När domstolen i en vårdnadstvist anser att barnet har behov av ett eget ombud.

Barnet kan inte få eget ombud endast för att någon av föräldrarnas ombud anser detta. Föräldrarnas ombud kan nämligen inte få ha talerätt i den frågan. I ett vårdnadsmål är det ombudets (advokatens) uppgift att ta tillvara klientens intresse d v s mammans eller pappans intresse. Ombudets arbete är inte att se till barnets bästa. I många vårdnadstvister klarar föräldrarna själva - eller med hjälp av oss ombud - att se till barnets bästa. Men alla föräldrar har inte den förmågan. Det kan i en infekterad vårdnadstvist vara svårt eller till och med helt omöjligt för en förälder att endast se till barnets bästa.

När bör domstolen tillsätta ett eget ombud för barnet? Om detta vore tillåtet

När domstolen märker att den förälder barnet bor hos strävar efter att se till att barnet inte har någon kontakt - eller endast ytterst begränsad kontakt - med den förälder barnet inte bor med.

Om jag företräder den person barnet bor med kan det vara mitt arbete att till 100 % arbeta för att barnet inte alls får hålla kontakt med den andra föräldern. Det kan i vissa mål vara rätt för barnet, men i många mål också vara helt fel för barnet.

Om barnet i mål av ovan nämnd karaktär får ett eget ombud skulle den frågan bli mycket bättre utredd än vad den nu är fallet i våra domstolar.

Hur det är nu

Vad som är bäst för barnet utreds av det sociala. Det brukar bli fråga om ett eller ett par möten med barnet tillsammans med den förälder barnet bor med. Barnets uppfattning är då inte alltid barnets egen uppfattning utan en uppfattning barnet fått från boendeföräldern.

Vi vuxna kan manipulera med våra barn. Barn vågar dessutom oftast inte ta konflikt med boendeföräldern före barnen kommit i tonåren. Det som kallas för tonårstrots är endast en normal utveckling. Barnet måste lära sig att ta konflikt inför det kommande vuxenlivet.

Den uppfattning som redovisas av de sociala myndigheterna till domstolarna är ofta endast den version barnet lärt sig av sin egen boendeförälder!

Jag är övertygad om att en advokat som blev ombud för barnet i en vårdnadstvist skulle se till att barnets bästa låg i fokus och det behöver inte alls vara det barnet först berättar. Med frågor kan i vart fall ett erfaret ombud ofta komma fram till att barnet helst vill ha kontakt med båda föräldrarna och att barnet vill att föräldrarna skall samarbeta kring alla frågor som rör barnet.

Kan det vara rätt att barnet inte har kontakt – eller ytterst begränsad kontakt - med den förälder barnet inte bor med?

Ja, vissa föräldrar har med exempelvis onda handlingar visat att barnet skulle ta skada av att behöva hålla kontakt med den förälder barnet inte bor med.

Men det vanliga i våra domstolar är att barnet skulle må bäst av att ha kontakt med båda föräldrarna. Undantagen i våra domstolar är få.

Hur kan det komma sig att den förälder barnet bor med vill motverka ett umgänge mellan barnet och den andra föräldern?

Som jag ovan nämnt finns det föräldrar som med exempelvis onda handlingar visat att barnet måste klara sig utan en förälder i vart fall till dess barnet blivit vuxen. Därefter kanske kontakten kan återupptas. Jag vill framhålla att onda handlingar ofta har sin förklaring i psykisk ohälsa, alkohol eller missbruk av narkotika. Eller allt detta på en och samma gång.

En förälder kan ha många skäl till att vilja att den andra föräldern avskärs all rätt till umgänge.
Föräldern anser ofta att skälen för detta är goda och det kan de vara. Nedan radar jag upp några goda skäl. Ordet pappa nedan går att byta ut mot mamma.

1.
Pappa klarar inte av att vara nykter när han har barnet och när han blir full blir barnet rädd för pappa.

2.
Pappa har tidigare slagit barnet och barnet vågar inte vara själv med pappa eller vill inte ens träffa pappa.

3.
Pappa lider av en svår psykisk störning som innebär att han saknar omsorgsförmåga.

4.
Pappan kan inte umgås med barnet på barnets villkor. Det rör sig bland annat om pappor som inför barnen inte kan låta bli att prata illa om mamma.

5.
Pappan har sexuellt förgripit sig på barnet. Det behöver väl ingen närmare förklaring?

6.
Viss kriminalitet. Jag pratar inte om fortkörning och inte heller om skattebrott. Men vissa brott är av så allvarlig art att brottet i sig kan vara hinder för umgänge. Det kan exempelvis röra sig om att pappan sexuellt förgripit sig på andra barn än sina egna barn.

Jag har förstås företrätt pappor med svåra alkoholproblem. Kan pappan inte komma till rätta med det problemet måste pappan godta ett begränsat umgänge. Ett umgänge som med garanti är ett nyktert umgänge.

Jag har företrätt pappor som slagit sina barn. I sådana fall är det oerhört viktigt att ta reda på varför pappan slagit barnet och se till att en sådan situation aldrig upprepas. Vanligt umgänge kan det bara bli tal om när det åter byggts upp ett förtroende mellan pappa och barnet. Arbetet med att bygga upp ett sådant förtroende är bland det viktigaste ett ombud kan arbeta med. Det arbetet kräver också oftast ett mycket gott samarbete mellan ombuden. I vårdnadstvister är det i klientens intresse att i vart fall ombuden kan förhandla med varandra. För föräldrarna brukar i svåra fall inte klara av detta på egen hand.

Många förklarar misshandeln med alkohol, men en ”vanlig” förälder misshandlar inte sitt barn när föräldern är full. Alkoholen tar dock bort en spärr från vissa föräldrar, som innebär att de kan begå en så dåraktig handling som att misshandla sitt eget barn.

Jag har företrätt pappor som lidit av allvarliga psykiska störningar. I sådana fall anser jag att det är av vikt att pappans läkare får vara en del av frågan om hur umgänget bör se ut. Det kan i vissa fall vara nödvändigt att rådfråga mer än en läkare.

Jag har företrätt pappor som inför barnen pratat illa om mamma. Det är dock ett beteende som går att bryta bara viljan finns. Beteendet bör inte bara brytas utan pappan bör förklara för barnet att pappa aldrig menat vad pappa sagt och be barnet om ursäkt.

Med prata illa menar jag det som kallas för skitsnack och inte att en pappa exempelvis förklarat för barnet att barnet inte kan träffa mamma för att mamma exempelvis är sjuk. Med prata illa menar jag också att i vissa fall prata med barn på ett sätt barnet inte förstår.

Jag har företrätt pappor som sexuellt förgripit sig på barn. I sådana fall måste pappan förstå att det bara kan bli kontakt med barnet i framtiden på ett sätt som barnet inte kan ta skada av och där kommer åter frågan in om att samarbeta i den frågan med pappans läkare och även barnets läkare.

Jag har företrätt pappor som begått såväl små som allvarliga brott. Det är dock endast ett fåtal av alla allvarliga brott som kan utgöra hinder för kontakt mellan pappa och barnet. Det går inte säga att ett visst brott alltid utgör hinder för umgänge. Det måste alltid ske en bedömning i varje enskilt fall.

Idag är det så att många som döms till fängelse inte är friska, men de är inte sjuka nog att dömas till rättspsykiatrisk vård. I våra fängelser sitter således många med psykiska problem.
Det är ofta den problematiken – inte brottet i sig – som kan utgöra hinder för ett framtida normalt umgänge.

När mamman anser att det föreligger hinder för umgänge som inte avser ovan nämnda kategorier
Jag brukar dela in dessa hinder i verkliga hinder och påhittade hinder. Om det står påhittat framför ordet hinder betyder det att det inte finns något hinder.

Påhittade hinder

Det finns mammor (du får lika gärna läsa pappor om du vill) som vill förhindra pappor får träffa sina barn utan att ha några godtagbara skäl för en sådan inställning. Då finns det mammor som faktiskt hittar på hinder.

Jag kan nämna att i ett mål där jag nyligen var ombud gick mamman så långt att hon nu står åtalad för brott. Pappan ville ha umgänge. Mamman gjorde allt för att förhindra detta.
Målet slutade med att pappan fick ensam vårdnad om dottern. Pappan hade inte ens sökt ensam vårdnad i början av målet, men mammans handlande tvingade pappan att under målets gång ansöka om ensam vårdnad. Utgången i målet var ett bevis på att våra domstolar dömer rätt om det går att bevisa att mamman ägnat sig åt umgängessabotage.

Nedan följer en lista på lögner som förekommer.

1.
Pappan har sexuellt förgripit sig på barnet.

Det är förstås hemskare om det hänt i verkligheten än en osann anklagelse att det hänt. Men för den som utsätts för en osann anklagelse om sexuella övergrepp på sitt eget barn är det sannolikt bland det värsta den personen kommer att få vara med om i livet. Det finns dessutom nästan alltid någon som kan tro att anklagelsen är sann.

När en sådan anklagelse framförs i inledningen av ett mål blir det vanliga beslutet från rätten att barnet får bo med mamma tills det är utrett om anklagelsen är sann. Detta första beslut av tingsrätten kan därefter vara avgörande för hela målet. För även om det inte går att bevisa att anklagelsen inte var sann är det inte alltid lätt att bevisa att mamman ljugit.

2.
Pappan har misshandlat mamman eller barnet.

Om kvinnan vill ljuga är det bättre att hon anklagar mannen för misshandel av henne än av barnet. Barnet kommer nämligen höras och det är vid ett sådant förhör stor ”risk” för mamman att barnet talar sanning.

3.
Pappan har alkoholproblem.

Eftersom många har alkoholproblem är det en bra lögn att dra till med. Pappan kan på olika sätt bevisa att det är en lögn. Bra leverprover är ett bevis som går att ta med till den inledande förhandlingen.

4.
Pappan har psykiska problem.

Vi vet ju idag hur mycket problem psykisk ohälsa ställt till med. Ett bra sätt att bemöta en sådan anklagelse är att vid förhandlingen vara lugn och saklig. En pappa som brusar upp av exempelvis en falsk anklagelse kan uppfattas som instabil. I rätten gäller det att visa sina bästa sidor.

Jag brukar be mina klienter att hålla sig lugna under förhandlingen eftersom det ger ett gott intryck på rätten. Det först intrycket kan vara viktigt i många sammanhang, således även i våra domstolar.

Det är faktiskt bättre att ombudet tar på sig rollen att brusa upp. För att vara advokat är att ha en viktig roll inte minst vid förhandlingar.

5.
Pappan saknar omsorgsförmåga.

En vanlig anklagelse är att när barnet varit hos pappa kommer barnet hem inte bara med smutsiga kläder utan även smutsig in på bara kroppen. Pappan anklagas således för att inte sköta tvätt och barnets personliga hygien. Det går enkelt att motbevisa genom att filma barnet och barnets kläder när barnet åker till mamma. Men första gången anklagelsen framförs i rätten är det inte alltid lätt att vara förberedd på en sådan anklagelse.

Det finns förstås många andra falska anklagelser. Vissa går att genomskåda, andra inte.

Hinder som är verkliga utan att behöva vara sanna

Det finns objektiv sanning och subjektiv sanning.

Objektiv sanning betyder att något är sant. Subjektiv sanning betyder att vi tror att något är sant. Den subjektiva sanningen behöver dock inte vara sann, men kan vara sann. Den objektiva sanningen är alltid sann.

Det är ofta den subjektiva sanningen som är en del av processen i ett vårdnadsmål. Den objektiva sanningen vet inte alltid rätten eller ombudet något om. Det är inte heller säkert att båda parterna känner till den objektiva sanningen. Låter det krångligt? Jag skall med några exempel förklara med vad jag menar.

1.
Mamman anklagar pappan för sexuella övergrepp mot barnet för att hon tror att detta verkligen hänt.

Utredningen visar därefter att mamman hade fel, men hennes anmälan var föranledd av en stark och verklig tro att övergrepp hade hänt.

2.
Mamman tror att pappan missbrukar när han har barnet. Det vara en helt obefogad oro, men ändå en oro som kan vara en verklig oro. Denna oro beror för det mesta på att pappan tidigare haft missbruksproblem, som han kommit över.

3.
Mammans oro i andra avseende än punkt 1. och p 2 ovan. Det går inte alltid bortse från mammans oro. Mammans oro brukar kunna ”smitta” barnet. Barnet kan via mamma förstå att allt inte är rätt hos pappa fastän allt egentligen bara är bra hos pappa.

Mammors verkliga oro – befogad eller obefogad - måste rätten och pappor och vi ombud respektera. Många gånger går det under målets gång att bevisa att oron är obefogad, men inte alltid.

Om oron är påhittad eller en verklig oro kan vara svårt att får klarhet i. Jag har varit med om båda delarna och jag har säkerligen tagit fel vid ett antal tillfällen. Jag anser dock att jag med ökad erfarenhet lärt mig hur man i de flesta fall kan skilja mellan den påhittade oron och den verkliga oron, men mitt jobb är att ifrågasätta motpartens oro om den inte är styrkt.

Åter till barnen

Jag anser att det är av vikt att den som är ombud får en så pass bra kontakt med klienten att det är barnets bästa målet handlar, men vad som är bästa för barnet är upp till klienten att avgöra. Jag och klienten kan ha helt olika åsikter när vi diskuterar den frågan enskilt, men i rättssalen är jag alltid på klientens sida till 100 %. När jag skriver alltid menar jag alltid och därför vore det på sin plats att barnen i vissa mål fick ha ett eget ombud.

Barns rätt och vilja att komma till tals i vårdnadstvister

I Socialstyrelsens rapport ”Familjerätten och barnet i vårdnadstvister”, som utvärderade vårdnadsreformen 2006, konstaterar BRIS och Rädda Barnen att ”problemet är att barnen upplever att de inte blivit lyssnade på”, samt att barn ”vill komma till tals, det är aldrig farligt att fråga”.

En intressant undersökning av just barns upplevelser av det egna deltagandet (eller bristen på deltagande) i vårdnadsmål publicerades förra året i tidskriften International Journal of Law, Policy and the Family. Författarna – Rachel Birnbaum, Nicholas Bala och Francince Cyr – är professorer i sociologi (Birnbaum), juridik (Bala) respektive psykologi (Cyr), samtliga verksamma i Kanada.

Professor Cyr har under 2010 intervjuat 32 barn om deras erfarenheter att få komma till tals i vårdnadsärenden. Av intervjuerna framgår att barn uppskattar möjligheten att få komma till tals om de själva vill det, samtidigt som de inte får tvingas att delta eller tvingas känna att de måste välja mellan föräldrarna.

Intervjuerna utfördes i den amerikanska delstaten Ohio samt i provinsen Ontario i Kanada med 16 pojkar och 16 flickor i åldrarna 7-17 år, som i samband med vårdnadsmålet hade

1. pratat i enrum med en domare,
2. haft en egen advokat,
3. eller fått tala med en psykolog.

Samtliga barn intervjuades efter att föräldrarnas vårdnadstvist blivit avgjord. Mamman hade fått ensam vårdnad om 22 av barnen, pappan hade fått ensam vårdnad om 7 barn, och för övriga 3 barns del hade man dömt till gemensam vårdnad. Separationerna hade ägt rum 3-5 år tidigare, då barnen var mellan 4 och 12 år gamla. I hälften av fallen hade tvisten hamnat i domstol. Domarna/besluten hade avkunnats mellan 1 månad och 5 år tidigare. 16 av barnen hade blivit hörda i enrum av en domare, 9 hade haft en egen advokat och 7 hade blivit intervjuade av en psykolog/socialsekreterare.

Samtliga 32 fall hade inbegripit allvarliga anklagelser (våld i hemmet, bristande omsorg om barnet samt frågor kopplade till psykiska besvär).

Barnens egna åsikter

Barnen blev tillfrågade av Francince Cyr om vad de mindes om föräldrarnas separation, samt hur de upplevde sitt eget deltagande då ärendet var uppe för prövning. Så gott som samtliga barn uppgav att de var ledsna och oroliga över föräldrarnas separation. Alla barn som varit 10 år eller äldre då separationen ägde rum uppgav att de hade sagt vad de själva tyckte om var de ville bo till sina föräldrar. De flesta barnen antydde dock att föräldrarna inte hade lyssnat på vad barnen tyckte om saken. Här är några citat angående detta.

”I didn’t have any say . . . they [parents and professionals] need to listen to children, they [children] are humans no matter how old they are”. (15-åring)

”I would have liked to be at court, after all it is my life”. (11-åring)

”I was told it [arrangements] was none of my business”. (9-åring)

”I remember seeing a social worker and not knowing why until it was too late [that this meeting could have a significant effect on my future]”. (13-åring)

Citaten visar att barn är betydligt mer kompetenta, och har en klarare uppfattning, än vad många av oss som arbetar med dessa ärenden kan få intryck av (eftersom vi exempelvis i Sverige sällan ”hör” barnen annat än i andra hand, via socialnämndens utredningar).

Delstaterna i USA samt de kanadensiska provinserna (som alla har egna rättssystem) erbjuder dock fler möjligheter för barnen att komma till tals än vad som är fallet i Sverige. I både Ohio och Ontario har barn som är inbegripna i ett vårdnadsmål både möjlighet att få ett eget juridiskt ombud och en möjlighet att få tala i enrum med rättens ordförande, d v s domaren som ska döma i målet.

Barnen i Ohio och Ontario var eniga både om att det var viktigt för dem att bli hörda, även om de inte ville fatta de slutliga besluten. De 16 barn som träffade en domare (ett vanligt förfaringssätt särskilt i Ohio) uppgav att de inledningsvis var oroliga inför mötet, men att de ville tala med domaren för att förklara hur de själva tyckte och tänkte. (De träffade domaren på egen hand, och hördes alltså inte inför rätten. I 8 av dessa fall, då barnen träffade domaren i enrum, var barnets särskilda juridiska biträde också närvarande.)

Så här sade några av barnen om sina möten (med eller utan advokat) med domaren:

”I wanted to be heard as it was about me . . . judge never heard about lot of stuff”. (10-åring)

”Yes, it was good to see the judge, even though I did not get what I wanted”. (10-åring)

”Didn’t get what I wanted, not worth it [judicial interview], but did get my point across”. (14-åring)

Barnens reaktioner var med andra ord positiva – även om de inte alltid upplevde att de hade fått sin vilja igenom.

Följderna av att barnen hålls utanför

Inte heller i USA och Kanada får barn alltid komma till tals i vårdnadsärenden. Detta, framhåller Birnbaum, Bala och Cyr, beror delvis på antaganden från rättsväsendets aktörer samt från föräldrar om att barn kommer att ta skada om de på något sätt blir indragna i beslutsfattandet efter föräldrarnas separation. (Det här resonemanget är något man kan känna igen även från det svenska rättsväsendet.)

Likväl pekar många oberoende forskningsrön på att ”children want and will benefit from being part of the decision-making process”. Detta verkar vara fallet oavsett vilket rättssystem man har gjort undersökningen i. Författarna hänvisar till undersökningar från både USA, Kanada, Tyskland och Nya Zeeland som pekar på liknande resultat.

I en av de refererade studierna från delstaten New South Wales i Australien intervjuades 12 barn (6 flickor och 6 pojkar). Samtliga barn tyckte att de borde få ha något att säga till om. Många uppgav att de i efterhand kände sig arga och bittra över att ha hållits utanför beslutsfattandet. De beskrev sina känslor med ord som ”cranky and upset”, ”angry”, ”horrible”, ”sad and bad”, ”frustrated”, ”an outsider” och ”left in the dark”.

Intervjuerna med barnen i Australien påminner (dessvärre) mer om situationen i Sverige och de forskningsrön man skulle kunna vänta sig här – så länge som fler möjligheter för barnen att komma till tals saknas. Detta trots att barnens rättigheter utgör utgångspunkten för den familjerättsliga lagstiftningen.

Jag delar Birnbaum, Bala och Cyrs iakttagelse om att rättsväsendet (d v s även det svenska rättsväsendet) utgår från en presumtion om att barn är oskrivna kort som kan få ”fel” saker skrivna på sig. Man antar att det bästa är att utesluta barnen från själva rättsprocessen så långt det är möjligt. Av studien från Australien framgår dock att barn känner ilska och bitterhet då de inte har fått utöva sin rätt att komma till tals. Det är allvarligt med tanke på att barn som känner så får svårare att anpassa sig till den nya situationen där föräldrarna inte längre ska vara tillsammans.

I artikeln framhålls vidare att det är viktigt att göra skillnad på barns deltagande och barns valfrihet. Barn vill nämligen i allmänhet vara delaktiga tillsammans med ”supportive adults during family transitions”. Det är inte förenligt med barnets bästa, framhåller artikelförfattarna, om barnen behandlas som passiva objekt som ska skyddas från beslutsfattandet. Däremot är det relativt få barn som vill eller förväntar sig att de själva ska ha total valfrihet och fatta besluten helt på egen hand.

Tar barn skada av att utöva sina rättigheter?

I slutet av artikeln konstateras något som kommer att vara aktuellt för det fall särskilda barnombud i vårdnadsmål införs även i svensk rätt, nämligen att man inte bör förlita sig på ”just one interview to establish a child’s view and preferences”. Om barn mår dåligt, som de per definition gör under ett vårdnadsärende, måste man vara lyhörd. Man kan inte räkna med att de kommer att lägga fram hela sanningen på ett bräde första gången man pratar med dem. (Detta visar i sin tur på vikten av utbildning om hur man pratar med barn för alla rättsväsendets aktörer. Detta vore en välkommen uppgift både för Domstolsverket och för Sveriges Advokatsamfund i framtiden.)

Det är värt att understryka att det tillfälle som barnen i Ohio och Ontario i efterhand mindes som mest traumatiskt inte var mötet med någon av rättsväsendets aktörer. Det mest traumatiska minne de hade var dagen för föräldrarnas separation. Av detta kan man dra slutsatsen att det inte är så farligt som vi kanske tror för barn att göra sina röster hörda.

Antagandet om barns sårbarhet står således i vägen för barnets (ofta omtalade, men sällan utövade) rätt att komma till tals. Att utövandet av den rätten skulle vara farlig för barnet självt är en uppfattning som inte vinner stöd av psykologisk forskning (t ex Francine Cyrs intervjuer). Lämpligare underlag för att bilda sig en uppfattning om saken är svårt att hitta, om vi inte ska luta oss tillbaka på vad var och en tror eller tycker.

Om barnen som själva varit med om vårdnadstvister säger att de vill att vi lyssnar, och att de tyckte att det kändes bra att få delta i processen (eller vice versa att de hade velat delta), då får man också anta att barnen är mogna för den uppgiften. Sedan är det självfallet upp till oss som arbetar med de här frågorna att värdera barnens utsagor på ett nyktert och kompetent sätt.

Det förtjänar att nämnas att artikelförfattarna framhåller att den mesta forskningen inte bara inom psykologi utan även inom juridik och samhällsvetenskap idag framhåller vikten av att låta barn ”participate in post-separation decision making”. Låt barnen delta, alltså. Det är en humanistisk trend som jag hoppas växer sig ännu starkare den närmaste tiden.

Vårdnadstvister och PAS

Du som har läst de senaste inläggen på bloggen vet att jag tycker att frågan om särskilda ombud för barn i åtminstone vissa konfliktfyllda vårdnadsmål är viktig. En fråga som jag definitivt tycker hör hit, men som förtjänar ett eget kapitel, är barnets känslomässiga reaktioner på att mamma och pappa tvistar om vem som ska ha vårdnaden, var barnet ska bo och hur umgänget med en förälder som inte är boendeförälder ska se ut.

Jag vill poängtera att den här frågan hör till de mer allvarliga jag har ägnat mig åt. Barn är en utsatt grupp i samhället och vi tolkar lätt deras tystnad som att de inte förstår eller bryr sig. Psykologisk forskning om barn som har upplevt vårdnadstvister visar dock att de bryr sig i allra högsta grad. Särskilt barn i mellanstadieåldern reagerar med ilska på separation eller skilsmässa. Ilska som de inte sällan riktar mot en förälder som barnet självt upplever är ”ansvarig” för uppbrottet.

En intressant motion

Som inledning kan jag nämna en motion (2008/09:C455) som lades fram i riksdagen om behovet av nya vårdnadsregler. I motionen hänvisade sju riksdagsledamöter från Moderaterna på ett förtjänstfullt sätt till väl kända fakta, såsom att det finns mängder av ansvarstagande och bra pappor som är tvungna att kämpa i vårdnadstvister för att få vara med och ta ansvar för sina barn efter en separation.

Vi advokater vet att det är så, och jag har företrätt många sådana fantastiska pappor under åren. En del har fått kämpa både länge och väl för att fortsätta vara en del av sina barns liv, trots konflikten med barnens mamma. Det hör till det här yrkets höjdpunkter då man har sådana toppenföräldrar – inte bara pappor, utan självklart även mammor – som klienter. Man vet att det kommer att gagna barnen att inte tappa kontakten från en sådan bra förälder och att det alltid är värt mödan att driva en tvist om vårdnaden och/eller boende och umgänge. Det är ju i barnens intresse att få behålla kontakten med en bra förälder även om föräldrarna är osams. Och ja, faktiskt även om barnet är argt på föräldern och ger den föräldern skulden för att barnets liv vänts upp och ned.

På tal om just barns ilska och avståndstagande hänvisar riksdagsledamöterna i slutet av motionen till PAS (Parental Alienation Syndrome). På svenska kan det översättas med föräldraalienationssyndrom. ”PAS innebär att barn övas i att varken visa empati eller sympati för en av sina föräldrar som i grunden är en älskad person”, skriver de. Vidare gör de gällande att PAS-forskningen är mycket ringa i Sverige, och att regeringen bör vidta åtgärder för att komma till rätta med detta bland t ex socialsekreterare som handlägger vårdnadsärenden.

Motionen avslogs. Men vad är det egentligen som menas med PAS? För att utreda den frågan bör man börja med frågan om det våld som dagligen begås mot kvinnor och barn. Oftast i det tysta. Påståenden om sådana övergrepp i hemmet är nämligen inte alls ovanliga i vårdnadstvister.

Våld och övergrepp i hemmet

Det finns en likheter mellan sexualbrottsmål och vårdnadstvister där påståenden om våld och övergrepp förs fram. Ord står mot ord. Avgörande teknisk bevisning saknas så gott som alltid. Det finns oftast aldrig några utomstående vittnen. Dessa mål är vanskliga och svåra för rättsväsendet att hantera, för givetvis finns en risk för felaktiga beslut som leder till att barn far illa (i vårdnadsmål) och att oskyldiga döms eller skyldiga frias (i sexualbrottsmål).

Sexuella övergrepp inom familjen är enligt BRÅ det brott som har det största mörkertalet. Ungefär 17 kvinnor mördas – som du säkert vet – varje år av en närstående man (make, pojkvän eller f d partner), men detta uppdagas ju åtminstone för det mesta. Däremot sker sexuella övergrepp mot barn i det tysta, och barn som utsätts för övergreppen förstår ofta först senare att de blivit utsatta för ett brott. Drabbade barn ser sig i regel länge som medskyldiga, och det är ofta den vuxnes ”taktik” att få barnet att känna på det sättet och lura i barnet att det ska hålla tyst om vad som har skett. Mörkertalet beror på att brott i hemmet mot kvinnor och barn anmäls i ringa utsträckning. Det är ju i dessa fall en närstående, oftast älskad person som utför brotten! Därför kan anklagelser (som är sanna) om våld och övergrepp mot kvinnor och barn dyka upp sent, exempelvis i samband med en vårdnadstvist.

Nu vill jag att du stålsätter dig, så ska vi gå igenom en del statistik innan vi går vidare till de fall av falska anklagelser som faktiskt också förekommer i vårdnadsmålen (där barns ilska och avståndstagande likväl kan vara för handen, på ett sätt som inte är lika lätt att begripa sig på som då det faktiskt ligger sanning bakom en förälders påståenden om våld och övergrepp i hemmet).

Enligt Rädda Barnen har nästan vart 7:e barn i Sverige någon gång blivit slaget av en vuxen i hemmet. Hemska siffror – och inte heller BRÅ:s statistik är munter läsning.

År 2010 anmäldes vidare 22 300 fall av misshandel mot kvinnor där gärningsmannen var bekant med offret. Det är mer än 60 anmälningar om dagen. Och då talar vi bara om anmälningar, återigen utan att gå in på mörkertalet.

När det gäller sexuella övergrepp mot barn i hemmet (incest) konstaterar en ny BRÅ-rapport att 7-10 procent av alla svenska kvinnor och 1-3 procent av alla svenska män har blivit utsatta för ett sexuellt övergrepp åtminstone en gång under uppväxten. Även om vi stannar vid den lägsta uppskattningen, d v s 7 procent av alla kvinnor och 1 procent av alla män så talar vi här om över 330 000 kvinnor och över 40 000 män som någon gång upplevt ett sexuellt övergrepp som barn. Det är alltså många som lever med sådana barndomsupplevelser.

Slutligen, för att understryka vikten att man noga utreder om barns ilska mot och avståndstagande från en förälder beror på verkliga övergrepp eller på andra, i sig helt normala reaktioner från barnet som går att förklara med barnpsykologisk forskning: när det gäller våldtäkter mot barn i åldersgruppen 0–11 år var den misstänkte i drygt 70 procent av fallen en person inom släkten. Oftast inom den närmaste familjen. Då talar vi än en gång ”bara” om anmälda brott.

Vem som helst begriper att vi är inne på ett enormt samhällsproblem som vi i rättsväsendet måste beakta då vi har den grannlaga uppgiften att skilja mellan äkta och falska anklagelser som kommer fram i vårdnadstvister. I synnerhet om barn dessutom framhåller att de kanske hatar en förälder (oftast pappan) och inte vill träffa honom igen. Vad ska man tro? Ska vi tro det värsta, d v s att pappa har förgripit sig på barnen eller varit våldsam? Eller kan det finnas andra förklaringar?

Det är i just det här sammanhanget som frågan om PAS eller föräldraalienation ofta förs på tal.

Går barn att programmera?

Naturligtvis är gemensam vårdnad i princip olämpligt om en man bevisligen har utsatt en kvinna eller barn för våld eller övergrepp. Man bör inte tvinga en mamma att utöva vårdnaden med en man som har slagit eller kränkt henne. Undantaget bör endast vara om pappan verkligen har sökt hjälp för sitt tidigare beteende och gjort ”bot och bättring”. Då kan gemensam vårdnad vara möjlig, liksom även ensam vårdnad för pappan som blivit en bättre människa.

Hur är det då med de fall där anklagelserna om våld och övergrepp snarare är ett slagträ som saknar grund, men där barnens reaktioner kan tolkas som att det finns sanning bakom orden?

För det första är jag säker på att det är vanligt med lojalitetskonflikter för barnen inte bara i samband med föräldrars separation, utan även i olyckliga familjer (som kanske är på väg mot en separation). Om barnet ständigt får höra gräl mellan föräldrarna eller att en förälder grälar på den andra föräldern befinner sig barnet i en tuff sits. Barnet försöker förstå situationen och kan komma att sympatisera med en förälder mot den andra föräldern. Det kan mycket väl bli så att barnet i en sådan olycklig familj får en bild av att den ena föräldern är god och den andra föräldern är ond. Det kan också bli så att den förälder barnet sympatiserar med lika gärna är en kränkt förälder som en förälder som kränker.

Fenomenet med att barn känner sig tvungna att välja sida är således knappast begränsat till vårdnadstvister. Det är normalt för barn att försöka förstå allting. Hur ska man då se på detta? Vilket slags utbildning är det som krävs för rättsväsendets aktörer?

Vad säger upphovsmannen till PAS-teorin?

Så här menade Richard Gardner, som först myntade begreppet föräldraalienation.

Jag har själv tagit del av två artiklar av Gardner från 2002. Den första av artiklarna finner du här.

Gardner var inte jurist utan psykolog, och tycks ha utformat sin teori om PAS utifrån egna iakttagelser från sin erfarenhet som expertvittne i vårdnadsmål. Han tycks ha reagerat med skräck inför vad han fick se, och det har jag full förståelse för. Den som ser dessa tvister inifrån dag ut och dag in får sannerligen ibland få se folk från deras sämsta sida. Tvister om pengar mellan närstående och om barn är oftast inte vackra.

Men man ska komma ihåg att det faktiskt finns en positiv aspekt. Tvisterna bygger på den s k kontradiktoriska principen (på engelska ”the adversary system”). Det gäller alla rättsstater. Detta är något Gardner också tycks ha tänkt på. Han anser nämligen att PAS är en psykisk störning som är ”very much a product of the adversary system”. Här drar man öronen åt sig, för det är första gången jag har hört att psykisk sjukdom kan uppstå på grund av hur rättsväsendet är utformat i en rättsstat där man respekterar båda parternas rätt att bli hörda.

Man vill ju inte direkt återgå till den inkvisitoriska principen för rättsprocesser, som beskrivs i korthet i ett annat blogginlägg.

Vitsen är ju faktiskt att två parter ska få stå mot varandra och få säga sitt. Först därefter, och på grundval av vad varje part har anfört, får domstolen döma. Det hör till att det ska vara en konflikt i domstolen, annars vore det något fel. Fördelen är att tvister löses på ett civiliserat sätt, under kontrollerade former. Även om domstolen för många är en skrämmande miljö – särskilt för den som aldrig varit i domstol förut – så är det en tryggare miljö än om parterna skulle vara hänvisade enbart till sina egna resurser för tvistelösning.

Längre fram i artikeln ger Gardner uttryck för sin oro över att domstolar riskerar att missa ”the specific psychopathic disease suffered by the client child” då barnet tagit avstånd från en förälder i samband med separation eller vårdnadstvist.

Låter inte detta lite överdrivet? Nog för att jag har sett barn vara ledsna och helt förkrossade i många vårdnadsmål, liksom att de kan häva ur sig både det ena och det andra om en förälder. Men jag kan inte för mitt liv gå med på att bara därför kalla barnen för psykopatiska.

Läsningen av den första av Gardners artiklar fick mig att se med skepsis på PAS, en teori som jag tidigare har tagit på stort allvar eftersom den ofta omtalas bland rättsväsendets aktörer som en seriös diagnos som man har att ta hänsyn till. Vetenskap, helt enkelt.

I den ovan citerade artikeln såväl som i en annan intressant artikel påpekar Gardner att vårdnadstvisterna har ökat markant sedan 70-talet. Det stämmer garanterat. Och det är förstås upp till var och en att fundera på om man verkligen vill gå tillbaka till ”idyllen” som rådde på 50-talet, då män och kvinnor sällan skilde sig.

I den andra av artiklarna slås jag av några märkliga uttalanden. För det första gör Gardner sig lustig över de aktörer i rättsväsendet (däribland undertecknad) som vill ”encourage the court to ”really listen” to the children”. Man skulle ha väntat sig att en psykolog skulle tycka att det är bra att lyssna på barnen, men på Gardner låter det som om det är en löjlig fantasi. Budskapet verkar vara att det är bättre att stämpla barnen som drabbade av PAS.

De juridiska följderna av en sådan diagnos, d v s att man konstaterar att det är oväsentligt att låta barnet komma till tals, vore fullständigt katastrofala för rättssäkerheten.

Gardner talar även om ”programming mothers”, liksom om pappor ”indoctrinating PAS into their children”. Visst kan man, om man är en dålig förälder, göra sitt yttersta för att lura i ett barn att den andra föräldern är ond och vedervärdig – men jag har däremot aldrig hört talas om att det skulle gå att programmera någon till att bli psykiskt sjuk. Gardner påstår vidare att hans kollegor ”in various parts of the country” har rapporterat om ett liknande fenomen. Men han hänvisar inte till en enda av sina kollegor, utan bara till sina egna skrifter.

Bristen på hänvisningar gör att du blir tvungen att tro på att Gardner har rätt. Det är dock svårt att bli helt övertygad då han avslutar sin artikel med vad han anser vara ”The Solution”: vi måste erkänna att PAS existerar. Flera gånger upprepar han frasen ”It exists… It exists…”. Det verkar som om läsaren ska ”programmeras” att hålla med!

Manligt och kvinnligt

Det finns en bred skala när det gäller föräldrar som hamnar i vårdnadstvister. Från pappor som begår övergrepp mot fru/sambo och barn, till fantastiska pappor som har den stora oturen att bli smutskastade av sin f d partner i samband med en vårdnadstvist. Från mammor som är fantastiska föräldrar till mammor som är våldsamma och elaka mot sin f d partner, med orden som vapen. (Det kan förstås inte heller uteslutas att en förälder kan vara en bra förälder för sina barn, trots att föräldern i fråga beter sig egoistiskt och omoget gentemot sin f d partner.)

Det finns som tur är gott om bra pappor. De kan vara minst lika omvårdande (”kvinnliga”, om man ska kalla det ”kvinnligt” att bry sig om barnen) som mamman. Numera kan det dessutom lika väl vara så att mamman kan vara ”manlig”, om man tänker på hur det såg ut förr, och kanske mer fokuserad på jobbet än på sina barn.

Apropå manligt och kvinnligt tror jag att domstolarna kan bli bättre på att inte fastna i detta. Nämndemannasystemet, med politiskt tillsatta personer, utgör ett problem eftersom nämndemännen är medlemmar i olika politiska partier och kan ha starka åsikter om just män och kvinnor. Oavsett om nämndemannen står till vänster eller höger kan det vara svårt för honom eller henne att se att tvisten förs mellan två individer.

För våra juristdomare och för oss advokater kan problemet vara det omvända. Vi ser oss som rättens tjänare och som neutrala, med stor förmåga att genomskåda andra människor. Vi anser oss ofta inte ha en förutfattad mening, och det kan vara lika farligt. För även om vi gärna vill tro det, så är vi inte expertpsykologer vi heller.

Finns det något motiv?

Som försvarare eller målsägandebiträde i sexualbrottsmål kan man konstatera att verkliga anklagelser tenderar att vara de där det inte finns något motiv från brottsoffret att beljuga gärningsmannen. I vårdnadsmål är det således svårare att se om det finns verklighet bakom anklagelser (som kan tyckas styrkas genom barnens fientliga beteende). Barnen kan vara redskap för svartsjuka och hämnd. Man kan vilja ha barnen ”för sig själv”. Detta är ett betydande motiv för att beljuga en förälder.

Föräldrar som anklagar motparten gör att domstolen inte vill utsätta barnen för risker. Domstolen vill inte spela rysk roulette med barnens liv och hälsa. Den förälder som använder en sådan strategi får stora fördelar inledningsvis, även om sanningen brukar komma fram senare. Det hör till advokatens uppgift att hindra den egna klienten från att använda sig av falska påståenden (eftersom det är oetiskt att spela med i ett sådant spel, och dessutom inte i barnens intresse). Om det är motparten i tvisten som använder denna strategi är det advokatens uppgift att försöka visa på att det inte är sanna påståenden.

En sågning av PAS

PAS förefaller, efter att ha läst några av Gardners artiklar, vara ett ”syndrom” som tyvärr inte har gått att påvisa genom kliniska studier. Därför kan man som ombud börja fundera på om det inte bara bidrar till eländet för de föräldrar som känner sig svartmålade i vårdnadstvister att vi ”snöar in” på att vi tror att motparten orsakar och barnen lider av PAS.

Vad är då grunden till att PAS som beteckning på barns ilska mot och avståndstagande från föräldrar har blivit så ”inne” bland domare, advokater m fl? Främst beror det nog på att barnen hamnar i skymundan i tvisten och att både föräldrarna och rättsväsendets aktörer är lekmannapsykologer som vet för lite om barn (även om vi förstås har gott om idéer om hur barn fungerar, i synnerhet egna barn). Det saknas en ödmjukhet och en vilja att lära sig om barn. Därför blir barnen i praktiken betraktade som ”skadat gods”, som det bara ska tvistas färdigt om. De ska helst hållas utanför tvisten, verkar man tänka.

Jag blev själv ganska förvånad, då jag började läsa mer om PAS-fenomenet, över att det inte är en accepterad vetenskaplig diagnos eller teori. Jag har tidigare haft en väldigt praktisk syn på saken, eftersom jag iakttagit en hel del svåra konflikter där barn kommit i kläm. Mitt första intryck – och jag tror att jag är i gott sällskap med många kollegor – har varit att PAS är en seriös teori. Namnet ger i vart fall sken av att det är en syndrom, en medicinsk diagnos. Det är inte sådant man går och ifrågasätter i första taget.

Juridikprofessorn Carol Bruch går till mycket hårt angrepp mot teorin i en artikel som refererar till både amerikansk rättspraxis och medicinsk forskning. Läs hennes artikel här.

Den här ”sågningen” av PAS är lite svår att ta till sig, eftersom man som advokat sällan hör PAS ifrågasättas. Med tanke på allt jag har sett och hört har det varit lätt att ta till sig PAS som förklaring på vad det är som händer. Jag har själv varit med om mammor som har bedrivit sådana smutskastningskampanjer mot pappan att kommunerna vill omhänderta barnen enligt LVU. Barnen upprepar och spär på mammans hätska ord om pappan. Även om mindre allvarliga saker, såsom att pappan tar barnens godis och fuskar i fia med knuff.

Kontentan? Jo, advokaten kan helt enkelt (liksom Gardner) få intrycket att barnen har blivit fullständigt hjärntvättade (i regel av mamman). Alla är vi ju lekmannapsykologer.

Det finns vissa saker man gärna vill acceptera för att man har hört det någon gång, ungefär som det där om att man värmen lämnar huvudet om man inte har mössa. Det är ingen vetenskaplig sanning, utan en felaktig slutsats som bygger på att man vet att varm luft stiger. Sedan har folk fått för sig att kroppens värme fungerar på precis samma sätt som varmluft. Mammor och pappor har tagit till den där förklaringen för att få barnen att sätta på sig mössan. Och så accepterar man det, trots att huvudet inte alls är någon skorsten där all värme går ut mer än någon annan kroppsdel. Men det ”bär sannolikhetens prägel” och därför kan teorin få fotfäste.

Hur reagerar barn på föräldrarnas separation?

Enligt utvecklingspsykologins fader, Piaget, som delade in människans utveckling i stadier, är det utmärkande för barn mellan ungefär 6 och 11 år att de inte kan tänka abstrakt. Den här iakttagelsen har reviderats av senare tiders forskning, och det finns t ex barn som är tidigt utvecklade i sitt tänkande. Men det är ändå en utgångspunkt att barn upp till en viss ålder inte kan tänka abstrakt. Barn i den här åldern är bundna till sin omgivning och kan inte dra långtgående slutsatser.

Den stora behållningen med Carol Bruchs artikel var att läsa om en studie från 1980, ”Surviving the breakup”. I den intervjuade man 131 skilsmässobarn i Kalifornien och kom fram till att barnets ålder och mognad var avgörande för barnets sätt att hantera föräldrakonflikter.

Följande tre centrala iakttagelser gjordes när det gällde barn mellan 9 och 12 år.

De uppvisade ett utpräglat argt beteende.

De lade ofta skulden på den förälder de ansåg hade orsakat skilsmässan.

De slöt upp bakom den förälder som de ansåg som ”oskyldig”.

Det här stämmer väl överens med min erfarenhet av vårdnadsmål. De yngsta och äldsta barnen tar oftast inte stryk på samma sätt som barn i och kring mellanstadieåldern, som förstår en hel del men inte kan hantera det känslomässigt. Min erfarenhet är också att dessa barn, på grund av sin ålder och mognad, hamnar i ett läge där de känner närmast ett tvång att välja sida och sympatisera med än den ena, än den andra föräldern. De är ledsna över att deras värld vänds upp och ned. Och som själva ordet lojalitetskonflikt ger för handen är det, för barnen i den här åldersgruppen, naturligt att välja sida. Det framgår med all önskvärd tydlighet av ”Surviving the breakup” och det är något jag känner igen i mitt arbete.

Intervjuerna med de 131 barnen ger således inte för handen att barn drabbas av en mental störning och blir psykopatiska, som teorin om PAS hävdar. Intervjuerna visar att det rör sig om en normala reaktion, mot bakgrund av barnets ålder och mognad, på ”divorce and high parental conflict”. Efter att ha hört och sett många sorgliga exempel på barns avståndstagande – särskilt just i den känsliga åldern 9 till 12 – tycker jag att det är en värmande tanke att barnens ställningstagande är övergående, och att alla barnen i studien senare övergav sina tidigare bestämda ställningstaganden, oftast inom ett eller två år och samtliga före 18 års ålder. Barnen övergav sin tidigare fientlighet, konstaterar Bruchs, mot den förälder ”that they previously treated so badly”.

Det måste vara fullständigt hjärtskärande att se sina egna barn ta ställning mot en, ifall man bara har velat dem gott. För en förälder som får uppleva detta avståndstagande kan det nog kännas som helt ”sjukt”. Men barnpsykologisk forskning visar att så här reagerar barn. Barn är inte så passiva som PAS-teorin hävdar, de reagerar på mammas och pappas uppbrott med stora känslor. De har fullt upp med att hantera omställningen att mamma och pappa inte ska vara tillsammans längre.

Detta är något som pappor i vårdnadstvister bör ta till sig. Detta visar att det inte är lönlöst att kämpa för att bibehålla en nära och god kontakt med sina barn, t o m då de tar avstånd från dig. ”Surviving the breakup” bekräftar ju att barns ilska går över, och att det mer handlar om barns eget sätt att reagera än att de blir ”programmerade” av en fientligt sinnad förälder. Det är en trösterik tanke, som jag tror bör ge särskilt pappor mer tillförsikt än Gardners teori.

Forskningen visar ju att det verkligen är värt mödan att kämpa för barnens rätt till båda sina föräldrar, även om det råder en bitter konflikt med barnens mamma, som kanske tycker att barnen inte behöver träffa pappa mer.

Om en mamma har en sådan egoistisk inställning att hon inte ens vill att barnen ska träffa pappa (och pappan är en bra pappa) har pappan en uppförsbacke. Men det är värt det, och barn som trots att pappan bara vill dem väl kan ha varit rent ut sagt hatiska kommer längre fram att bli tacksamma för att pappan visade dem kärlek även då han knappt fick träffa dem. När de blir större kommer de att förstå att både mamma och pappa har bra och dåliga sidor.

Debatten om PAS

Det har förts en het debatt om de här frågorna. ”Parental Alienation Is a Serious Mental Condition”, hävdade nyligen psykologen William Bernet och hans kollegor i en över 100 sidor lång artikel där man samlat exempel på barns avståndstagande från föräldrarna från jordens alla hörn (även Norge, Sverige och Finland är representerade). Bernet menar att PAS måste erkännas som en psykiatrisk diagnos av American Psychiatric Association i nästa upplaga av deras manual DSM (Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders). Min uppfattning som lekman är dock att de ovan nämnda rönen från ”Surviving the breakup” övertygar mer än Bernets artikel, där man kallar barns reaktioner på föräldrarnas separation för ”serious mental condition”. Vad är i så fall andra diagnoser som t ex schizofreni eller posttraumatiskt stressyndrom – menar man att det är lika allvarligt?

Juridik hör samman med politik, och man får intrycket att Gardner och Bernet uppfattar separationer och skilsmässor som ett jätteproblem. Därför gör man gällande att barn blir psykiskt sjuka av mammas och pappas uppbrott. Det är i vart fall mitt intryck av debatten.

Psykologerna Lenore Walker och David Shapiro har skrivit ett svar på Bernets långa artikel där de konstaterar att det skulle innebära en skambeläggning om man gav barn diagnosen PAS eller PAD (Parental Alienation Disorder). Walker och Shapiro framhåller också det olämpliga i att diagnosticera ett barn med en mental störning ”based on the parents’ behavior”. När det gäller fall där utredningen visar att en förälder har ljugit om att den andra föräldern begått övergrepp (och där man vill hjälpa barnet att knyta an på nytt till den alienerade föräldern) konstaterar författarna att man måste gå varsamt fram och göra det på barnets villkor:

The labeling of the treatment as ‘‘reunification therapy’’ in and of itself can set up the treatment for failure. The goal of treatment, instead, should be to help the child, including if the child has been traumatized, to treat the trauma first. Another goal of treatment may be to help the child learn that each of the parents may engage in good and bad behaviors when the child is ready to move beyond the belief that one parent is all good and the other all bad.

Walker och Shapiro tar vidare upp att införandet av nya diagnoser i DSM har ett samband med lobbying från läkemedelsföretagen, som kan tjäna enorma pengar på att nya diagnoser införs i manualen och blir officiellt erkända. Slutligen upprepar de en lärdom som man även verkar kunna dra av ”Surviving the breakup”, nämligen att barn inte bör kallas sjuka när de ställer sig på en förälders sida och tar avstånd från den andra. Sådana barn ”may simply be reacting with anger to the changes in their lives”.

Trots debatten mellan Bernet och Walker-Shapiro verkar det såvitt jag kan se inte vara aktuellt med att införa PAS i DSM. Jag har i vart fall inte hittat något om att det ska tas med i nästa upplaga av manualen, som du kan läsa mer om via följande informationssida.

Psykologi för jurister

I ett välkänt rättsfall, NJA 1992 s 446, satte Högsta domstolen ned foten mot ett överdrivet förtroende för psykiatriska expertvittnen, som florerat i rättskipningen tidigare. Det står klart att domstolarna inte okritiskt kan utgå från vad som sägs av anlitade psykologiska experter, framhöll HD. Det här är ord som man bör ta till sig.

Man kan också komplettera HD:s viktiga resonemang med vad jur dr Lena Schelin, sakkunnig vid Justitiedepartementet, framhåller i Advokaten om att rättsväsendets egna aktörer – däribland domare och advokater – bör bli mer kunniga i psykologi. Det duger inte att vi är okunniga om detta angelägna ämne, vi måste själva se till att bli om inte experter så i vart fall väl pålästa lekmän. Visst lär man sig av erfarenheten – men man kan få en del om bakfoten också.

Det känns f ö som ”typiskt jurister” att vi tenderar att stämpla vissa beteenden, bl a barns reaktioner på föräldrarnas uppbrott, som sjukdomstillstånd. När man tänker efter så ansågs exempelvis homosexualitet tidigare både som kriminellt och en psykisk störning. I andra länder händer det än idag att beteenden som inte passar in, från homosexualitet till politisk opposition, klassas som sjukdomstillstånd av myndigheterna.

Noggrannare värdering av fakta och mer psykologisk expertis bland rättsväsendets egna aktörer – mer utbildning och debatt om dessa frågor – vore således önskvärd.

Vidare läsning

Jag gör självfallet inga anspråk på att det här inlägget ska vara uttömmande. Men en sak har jag blivit allt mer övertygad om, och det är att rättsväsendets aktörer behöver bli mer ödmjuka och mindre övertygade om vår egen förträfflighet som människokännare. Det gäller inte minst den dag då särskilda biträden för barn i vårdnadsmål (förhoppningsvis) införlivas i svensk rätt.

Fastän jag inte har läst allt material de har sammanställt så är mitt intryck att Leadership Council on Child Abuse presenterar en mängd seriöst rättsligt material samt psykologisk forskning om bl a PAS. Såväl juristkollegor som föräldrar som är indragna i tvister bör kunna ha nytta av materialet på Leadership Councils hemsida. Till föreningen är knutna juridikprofessorer, advokater, läkare m fl, så den får anses ha en tämligen hög trovärdighet. Föreningen anger som ett av sina sympatiska motton att man vill

provide officers of the court, the media, and public policy-makers with the latest scientific information on issues which may affect the public health and the safety of society's most vulnerable members, including children and those suffering from mental disorders.

Det tycker jag är helt rätt synsätt. Jämförelsen mellan barn och de som lider av psykisk sjukdom är korrekt, då det rör sig om två sårbara grupper i samhället som har svårt att komma till tals. Förslag som läggs fram måste gå ut på att värna deras rättigheter, inte inskränka dem.

Jag får säkert anledning att återkomma till de här viktiga frågorna. Till dess hoppas jag att du som läser tycker att du fick ut någonting av det här inlägget, som det åtminstone för undertecknads del har varit belönande att med.

Röster för och emot barnombud i vårdnadstvister

I det förra inlägget här på bloggen tog jag upp diskussionen om särskilda ombud för barn. En högintressant diskussion som pågått under ett antal år. Hit hör bl a det redan färdiga lagförslaget om särskilda biträden för barn som funnits sedan 2002 samt JO:s konstruktiva kritik från samma år av förslaget.

Ett lyckat lagförslag

Förslaget till barnombud finns redan utarbetat i promemorian Ds 2002:13, och det var onekligen synd att det inte fick träda i kraft nu i maj tillsammans med de andra förslagen. Så här lyder de centrala delarna förslaget till nya paragrafer i 6 kap föräldrabalken.

23 §

I mål och ärenden om vårdnad, boende och umgänge får rätten, om det finns
synnerliga skäl, förordna ett särskilt biträde för barnet. Innan beslut enligt första
stycket meddelas skall parterna beredas tillfälle att yttra sig. Rätten skall, om det inte
är olämpligt, inhämta upplysningar om barnets inställning i frågan.

24 §

Det särskilda biträdet skall ta till vara barnets intressen i målet eller ärendet samt lämna
stöd och hjälp till barnet. Biträdet skall lämna barnet den information i saken som inte är olämplig för barnet och som kan antas vara av betydelse för barnet samt, om det inte är olämpligt, se till att barnets inställning klarläggs och redovisas för rätten. Biträdet skall söka förmå parterna att enas i frågor som rör barnet. Biträdet skall vara närvarande vid förhandling i målet eller ärendet och har rätt att ställa frågor till parter och andra personer som hörs.

25 §

Till särskilt biträde får en advokat eller någon annan förordnas. Endast den får förordnas som på grund av sina kunskaper och erfarenheter samt personliga egenskaper är särskilt lämplig för uppdraget.

Förslaget till lagtext skulle göra sig bra i verkligheten. Läs hela promemorian från 2002 här.

Så här tio år efter att förslaget utarbetades tycker jag och många kollegor som jag möter i arbetet med vårdnadsmål att det finns all anledning att de blir verklighet. Många socialsekreterare tycker nog också att det är en bra idé, misstänker jag.

Den utredning som jag tycker bör vara aktuell är som sagt kring huruvida medling verkligen har visat sig vara lyckad, eller om ett införande av ett särskilt ombud för barn då det finns synnerliga skäl bör kombineras med att man drar tillbaka medlingsmöjligheten.

Även om JO har kommit med en hel del riktig kritik mot förslaget, finns det också brister i den kritiken som regeringen tyvärr har valt att stödja sig på. Innan jag går in på JO:s intressanta kritik av förslaget om särskilda biträden för barn vill jag dock ta upp frågan om kostnader, som ju är högaktuell så här i kristider. Den frågan behandlas också 2002 års promemoria, där departementschefen framhöll att (s 167):

…den årliga kostnaden för det allmänna för särskilda biträden kan beräknas till drygt 4 miljoner kr. Samtidigt bör nämnas att vissa andra kostnader för rättsväsendet kan komma att minska något som en följd av mitt förslag om särskilt biträde. Mot bakgrund av att det särskilda biträdet skall verka för samförståndslösningar mellan parterna kan det antas att kostnaden för parternas rättshjälpsbiträden i vissa av dessa svåra och kostnadskrävande mål minskar. Förslaget leder i de fallen också till att antalet vårdnads-, boende- och umgängesmål som går till huvudförhandling minskar samt att verkställighetsmålen blir färre. Därmed minskar också domstolarnas kostnader.

Jag tar ogärna upp ekonomiska argument, eftersom de inte är det viktigaste när man har med människor att göra. Samtidigt tycker jag att man ska se alla sidor av saken.

Jag delar departementschefens uppfattning. Man kommer sannolikt att minska kostnader på flera andra håll om regeringen ”vågar” kosta på sig denna kostnad för staten, som faktiskt bara är något högre än en storvinst på Bingolotto. Tänk då på de skador vi kan undvika när det gäller barnen som hamnar mitt i den psykologiska krigsföringen, de barn som Rädda Barnen-ledamöterna slagit larm om.

Mitt intryck är att frågan om barnombud vid det här laget är väl utredd. Och jag är övertygad om att reformen, när den införs (för den måste införas, förr eller senare) kommer att ge svar på de återstående frågor som inte går att utreda. Jag är säker på att införandet av barnombud kommer att förbättra kvaliteten, liksom skyndsamheten, på vårdnadsmålen. Dessutom, och det är det viktigaste, skulle det bidra till att motverka en del av det lidande som barnen idag utsätts för då föräldrarna tvistar om dem.

Kritiken från JO

Ett viktigt argumentet för särskilda biträden för barn är att domstolarna behöver korrekt information för att fatta riktiga beslut i enlighet med de högt ställda kraven i föräldrabalken om att barnets bästa är avgörande. Barnets bästa kommer sannolikt bäst till uttryck genom ett juridiskt biträde som är van vid barn, som kan läsa och förstå barnets behov.

Den hårdaste kritiken, som ger uttryck för vad en minoritet av de tillfrågade instanserna har tyckt i frågan som är ämnet för det här inlägget, har kommit från Justitieombudsmannen för tio år sedan. Kritiken har således några år på nacken, men den är intressant och bör därför diskuteras. Du kan läsa vad JO har ansett här.

Det JO bl a vänder sig mot är att antalet ”aktörer” i vårdnadsmålen redan är högt. Jag kan i viss mån instämma. Medlaren har dessutom tillkommit som en ny aktör genom vårdnadsreformen 2006, och det kan som sagt finnas skäl – jag har inte sett någon statistik, men det jag själv har upplevt talar för det – att omvärdera införandet av medlare. Problemet med medlare, om man ska vara ”hård men rättvis” är att de till syvende och sist har till uppgift att försöka få parterna att komma överens (en uppgift som både domstolen och partsombudet redan har).

Man kan alltså delvis ge JO rätt i kritiken. Antalet aktörer kan te sig aningen för stort. Det stämmer rentav bättre idag än då JO formulerade sin kritik. Idag är det faktiskt lite som JO säger: för många kockar. Och jag tror inte att kvaliteten på vårdnadsmålen skulle lida märkbar skada om möjligheten till särskilda barnombud fick ersätta möjligheten till medling.

En annan sak som jag tycker JO gör helt rätt i att kritisera är att promemorian från 2002 föreslår att det särskilda biträdet bl a ska försöka förmå parterna att enas. Detta fokus på att komma överens har givetvis ekonomiska och politiska förklaringar: man vill undvika alltför många och långvariga vårdnadstvister. Jag är som sagt högst tveksam till att en ”tredje advokat” ska kliva in och lägga sig i sina advokatkollegors arbete som ombud för respektive förälder. Det kan nog ofta bli pannkaka av alltihop (och dessutom skulle ombudskostnaderna bli högre för staten) om barnombudet ska ha även denna uppgift.

Bättre då att vara strikt och endast ge det särskilda biträdet begränsade, klara direktiv. Och jag delar inte JO:s uppfattning om att biträdets uppgifter även skulle krocka med socialtjänstens, när det gäller att ta reda på barnets egen uppfattning. Den uppgiften är sekundär för ett särskilt ombud, som har till uppgift att företräda barnet i vid bemärkelse, inte bara att ta reda på vad barnet anser om var det vill bo.

Skillnaden mellan en advokat som biträder barnet och socialtjänsten är att biträdet kan spela en aktiv roll i processen, medan socialtjänstens arbete bedrivs utanför rättssalen. Genom att ge barnet ett biträde då det finns synnerliga skäl för man så att säga in barnet, via en särskild företrädare, i form av advokat eller annan lämplig person med särskild barnkompetens.

Att hävda att barnet blir förvirrat av att få ett eget ombud tycker jag är ett lite ansvarslöst sätt att resonera. JO borde här ta ett steg tillbaka och se på barnet som en individ, som i många fall skulle må bra av att få en person som barnet vet är på barnets sida då mamma och pappa ”krigar” med varandra. Som läger är nu lämnas barnet vind för våg samtidigt som mamma och pappa tvistar om dem. Kostnaderna blir stora både för samhället i form av rättegångs- och ombudskostnader och i form av psykiskt lidande för många barn varje år.

När det gäller kontentan av JO:s invändningar så här tio år senare tycker jag alltså att man bör se på saken utifrån grundläggande rättsliga principer och 1996 års Europeiska konvention om utövandet av barns rättigheter. Det är nämligen i barnets intresse att utöva sina rättigheter i vissa vårdnads-, boende och umgängesärenden. Frågan är om Sverige lever upp till konventionens artikel 9, som lyder:

Article 9 – Appointment of a representative

1. In proceedings affecting a child where, by internal law, the holders of parental responsibilities are precluded from representing the child as a result of a conflict of interest between them and the child, the judicial authority shall have the power to appoint a special representative for the child in those proceedings.

2. Parties shall consider providing that, in proceedings affecting a child, the judicial authority shall have the power to appoint a separate representative, in appropriate cases a lawyer, to represent the child.

Läs konventionen här.

I väntan på bättre tider för barnen

Det är en anmärkningsvärd siffra att hela 10 % av anmälningarna till socialtjänsten (enligt Rädda Barnen-motionen som jag citerade i mitt förra inlägg på bloggen) rör barn som far illa just i vårdnadstvister. Jag kan inte tänka mig något starkare skäl till en reform enligt förslaget som förs fram i inlägget från Rädda Barnen.

Om införandet av barnombud mot förmodan inte skulle höja kvaliteten och effektiviteten i de svåraste vårdnadsmålen kan man lämpligen efter fem-sex år av erfarenhet utvärdera saken och eventuellt göra om lagstiftningen på nytt. Ungefär som jag tror att man kanske bör göra med möjligheten till medling.

Införandet av barnombud skulle skicka ut en stark signal till hela samhället, ungefär som då man kriminaliserade aga på 70-talet. Nu hoppas jag och många med mig att regering och riksdag inser behovet av ”någon” som står på barnens sida till hundra procent och kan skydda barnet mot att fara illa under och efter vårdnadstvisten.

Barnombud i vårdnadsmål – Det är något jag skulle gilla!

Varje år berörs omkring 50 000 barn i Sverige av föräldrars separation. Ungefär 7 000 av dessa barn blir föremål för tvist mellan föräldrarna. Av dessa far ett antal barn varje år mycket illa på grund av konflikterna mellan föräldrarna. Nyligen slog Annika Nilsson och Lena Hallberg, två ledamöter i Rädda Barnen, larm om detta faktum. De skriver:

I vår kartläggning av barn som far illa i Tyresö kommun har vi funnit att ca 10 % av alla anmälningar till socialtjänsten rör barn som far illa i vårdnadstvister. Deras situation är ytterst utsatt då de står mitt i en psykologisk krigszon. Socialtjänsten har stora svårigheter att hjälpa barnen då tvisterna ofta förs både på en juridisk och på en personlig nivå. Barnen står mitt i detta krig mellan föräldrarna utan att få hjälp. Rädda Barnen i Tyresö anser att en av de viktigaste åtgärderna för att stötta dessa barn vore att bistå dem med ett eget ombud.

Ett flertal instanser i och utanför rättsväsendet har på senare tid visat sig vara positiva till särskilda ombud för barn i vissa vårdnadsmål. Men inlägget i debatten från de två Rädda Barnen-ledamöterna fångar verkligen det viktigaste med hela frågan. Att en del barn till föräldrar som tvistar om vårdnad, boende och umgänge verkligen behöver någon som kan skydda dem och hjälpa dem att utöva sina rättigheter. Du som vill läsa hela motionen kan läsa den här.

Den nuvarande rättsliga regleringen och lagförslagen om barnombud

Enligt föräldrabalken 6 kap. 2 a § ska barnets bästa vara avgörande för alla beslut om vårdnad, boende och umgänge. Samma lagrum, som infördes genom vårdnadsreformen 2006, slår också fast barnets rätt att komma till tals i mål där sådana beslut fattas. Hänsyn ska tas till barnets vilja med beaktande av barnets ålder och mognad.

Om det finns särskilda skäl för det, och inte är skadligt för barnet, får barnet höras inför rätta, men i första hand är det socialnämnden som ansvarar för att ta reda på barnets inställning.

Häromveckan, den 1 maj 2012, infördes en ny paragraf, 6 kap. 13 a §, i föräldrabalken. Det nya lagrummet slår i huvudsak fast att vård får ges till barn till separerade föräldrar som har gemensam vårdnad, även om bara en förälder samtycker. Socialnämnden får härigenom en sorts vetorätt och kan alltså gå emot den ena föräldern om man bedömer att barnet behöver vård, behandling eller utredning från t ex barn- och ungdomspsykiatrin.

Mitt intryck är att det är en bra reform, eftersom det gör att barnets vårdbehov står i centrum. Oenighet i denna fråga är ibland en tändande gnista och inte sällan ett viktigt inslag i vårdnadstvister. Vi får se vad det kommer att få för resultat i praktiken att myndigheterna nu kan börja gå över huvudet på en vårdnadshavare som motsätter sig vårdåtgärder för ett barn.

Det jag här tänker ägna mig åt är dock en fråga som togs upp i propositionen som ligger till grund för lagändringen, men som inte genomfördes, nämligen frågan om just juridiskt biträde för barn i vårdnadsmål. Frågan avhandlas på sid 21-23 i propositionen, som du kan ta del av här.

Den här frågan är högintressant inte bara för Rädda Barnen utan för oss som är verksamma som ombud i vårdnadsmål och som därmed ständigt arbetar med barn i svåra situationer. I propositionen diskuteras frågan om juridiskt biträde för barnet i särskilt konfliktfyllda mål om vårdnad, boende och umgänge.

Min och många advokatkollegors bedömning är att en sådan reform vore välkommen för kvaliteten på vårdnadsmålen i allmänhet och för barnens bästa i synnerhet. De flesta tillfrågade instanserna – däribland Socialstyrelsen, Barnombudsmannen, Advokatsamfundet och BRIS – som regeringen har tillfrågat om saken har antingen tillstyrkt eller saknat invändningar mot att ett juridiskt biträde ska kunna förordnas för barnet i vissa mål. Dock finns det olika meningar om vilka uppgifter ett sådant biträde bör ha och när ett sådant biträde bör förordnas.

Några remissinstanser anser att biträdet ska kunna medla mellan föräldrarna, medan andra remissinstanser är av uppfattningen att biträdet inte ska göra det utan enbart företräda barnets intressen och bevaka barnets rätt. Jag är själv av den sistnämnda uppfattningen. Biträdet bör ha sitt fokus på barnet, inte på att medla mellan föräldrarna och därmed riskera att hamna i lönlösa konflikter med föräldrarnas ombud som redan har ett sådant ansvar.

Tyvärr delade regeringen inte den uppfattning som de flesta tillfrågade instanserna gav uttryck för. Regeringen anslöt sig i stället till JO:s uppfattning att frågan bör utredas ytterligare.

Jag kommer att diskutera JO:s kritik av lagförslaget i ett annat blogginlägg vid ett senare tillfälle. Först vill jag dela med mig av mina erfarenheter från ”juridikens verkstadsgolv” och diskutera frågan om det verkligen behövs mer utredningsarbete i den här frågan.

Barnombudets roll och uppgifter

Frågan har i själva verket stötts och blötts ganska länge vid det här laget. För tio år sedan kom en departementspromemoria (Ds 2002:13) som föreslog att allmän domstol ska få förordna ett juridiskt biträde för barnet i särskilt konfliktfyllda mål om vårdnad, boende och umgänge.

Enligt promemorian skulle en av biträdets viktigaste uppgifter vara att försöka få föräldrarna att nå en samförståndslösning. Detta är dock enligt min mening en felaktig inställning. Det innebär att man ger barnets ombud ett dubbelt uppdrag som i hög grad skulle få en ”kaka på kaka”-effekt och inkräkta alltför mycket på föräldraombudens roll. Processen skulle bli rörig om ytterligare en aktör fick en sådan huvuduppgift.

Som regeringen påpekar i sin motivering till varför barnombud för närvarande inte bör införas infördes genom vårdnadsreformen 2006 en möjlighet för domstolen att utse en medlare för att försöka få föräldrarna att komma överens. Tanken med detta är förstås att man vill korta ned vårdnadsmålen och försöka få fram en överenskommelse som domstolen kan godta och stadfästa. Däremot är jag och flera av mina kollegor skeptiska till hur mycket medlarna egentligen har bidragit med sedan denna möjlighet infördes.

Det man främst borde göra är att utvärdera och överväga nyttan med medlingen de senaste sex åren, och om den har bidragit till att lösa fler vårdnadsmål på ett bra sätt, d v s på ett sätt som är bra för barnen. Min uppfattning och erfarenhet är tyvärr att medlingen i de svåraste målen, de där barnen far som mest illa, bara blir ytterligare en ”arena” där föräldrar kan utkämpa sina strider.

Regeringen konstaterar med rätta att eftersom medlingsinstitutet infördes 2006 är det tveksamt om ett biträde för barnet också bör ha uppgiften att försöka nå en samförståndslösning.

Sedan gör regeringen dessvärre det lätt för sig, då den kommenterar ett barnombuds absolut centrala uppgift: att hjälpa barnet att utnyttja sin rätt att komma till tals. Regeringen tycks mena att bestämmelsen om barnets bästa gör klart för domstolarna att barnets bästa ska vara avgörande – ungefär som att de orden räcker.

Här tycker jag att man kan säga att regeringen lämnar domstolarna i sticket. För man kan inte kräva ens att en domstol ska vara allvetande. Barnets bästa är ett utmärkt men vagt begrepp, och ett särskilt ombud för barnet (som för övrigt redan finns i LVU-ärenden) skulle sätta kraft bakom orden och underlätta för domstolen att fatta rätt beslut i det enskilda fallet.

Medling är långt ifrån tillräckligt

Jag är inte motståndare i sak till att möjligheten till medling infördes 2006. Däremot tror jag att vi är många inom advokatkåren som är överens om att det visserligen är ett acceptabelt institut, men långt ifrån tillräckligt. Det behöver kanske inte avskaffas, men onekligen vore det bättre om det antingen ersattes eller i vart fall kompletterades med ett särskilt biträde för barnet eller barnen.

Min egen erfarenhet är tyvärr att medlingen inte brukar leda till några som helst framsteg i de infekterade mål där åtminstone en av föräldrarna ser rättsprocessen som en chans att hämnas och bekriga motparten i slutändan de egna barnen för att få sina egna känslomässiga behov tillfredsställda.

Trots detta förordnar domstolen ofta om medling just när det är som stridigast mellan parterna, d v s då det är som allra mest uppenbart att tvisten egentligen inte handlar om barnen och att minst en av föräldrarna tvistar ”för tvistandets skull”. Om föräldrarna är som hund och katt brukar förordnandet av medlare inte ge några särskilt goda resultat. Snarare verkar det rentav underblåsa konflikterna mellan föräldrarna ännu mer och ge dem ett till forum där de kan vädra sina otrevliga åsikter om varandra.

Jag har faktiskt varit ombud i ett ärende där domstolen förordnade om medling vid två tillfällen. Tror ni att det ledde till någon samförståndslösning? Nej, dessvärre inte.

Visst, det gör ingenting att möjligheten till medling finns. Men jag undrar vad statistik och utvärdering kommer att visa då 2006 års vårdnadsreform utvärderas. Mitt personliga intryck är att medlingsinstitutet inte direkt har varit någon succé.

Behovet att ett särskilt ombud för barnen i vårdnadsmål

I LVU får barnen som sagt ett eget ombud, men än så länge inte i vårdnadstvister, trots att det är minst lika behövligt som i LVU-ärenden. Många av de 7 000 barn vars föräldrar tvistar om dem varje år, lever i ett rent helvete. Och de här barnens röst kommer inte fram i processen mer än indirekt i vårdnadsutredningar och andra utredningar från socialnämnden.

Utöver frågan om barnets rätt att komma till tals är det faktiskt frågan om att skydda barnet. Det handlar inte om så enkla saker som barnets uppfattning om var det vill bo (en fråga som det hör till socialnämndens uppgifter att redovisa för domstolen) utan snarare att det behövs ett särskilt barnombud i de tvister där barnen, liksom föräldrarna, behöver ett eget ombud.

Jag håller således med de instanser som inte tycker att det alltid behövs ett särskilt ombud för barnen.

Jag har själv varit med på möten där små barn suttit och gråtit i armarna på en kurator för att barnen fått höra en förälder berätta att den andra föräldern är en ond och fruktansvärd människa. Det är inte vanligt, men det händer att föräldrarna ”eldar på” barnens tendens att ta ställning mellan föräldrarna efter separationen (detta gäller i synnerhet barn i mellanstadieåldern). Lojalitetskonflikten blir då fruktansvärt uppslitande för barnet.

Om en förälder är så pass självisk och hämndlysten att han eller hon använder barnen för att ta hämnd på den andra föräldern är en medlare fullständigt chanslös. Ett biträde som träffar barnet skulle däremot kunna bedöma om barnet behöver t ex psykologhjälp.

I LVU-mål kan man som särskild företrädare för barn även gå emot barnens vilja om man vet att det är mot barnens bästa det de vill. Barn är barn och ska tillåtas vara barn. Vi kan inte kräva av barn oavsett ålder att de ska ha en sådan mognad att de inser sitt eget bästa i alla lägen. Man ska då som ombud vara tydlig med att tala om vad man tycker i frågan.

Om barnet har ett eget ombud i ett vårdnadsmål då föräldrarna mest av allt är intresserade av att ge igen av olika anledningar på sin f d partner kan ombudet tala med barnet och sätta sig in i barnets situation. Barnet kan då få känna tryggheten att det har en egen röst: att ”jag har en egen advokat som står på min sida”. Ombudet kan lämpligen träffa barnet på en neutral plats, ungefär på samma sätt som socialnämnden gör. Ombud som har gedigen erfarenhet av att företräda föräldrar i vårdnadsmål får antas vara synnerligen väl lämpade att sätta sig in i hur barnet mår, hur barnet ser på mamma och pappa, hur barnet påverkas av vårdnadstvisten och hur barnet skulle vilja ha det. Och det är som bekant inte alltid som en förälder är osjälvisk nog för att kunna föra barnets talan på ett rakt och ärligt sätt.

Att vara barnets röst i domstolen, det bör vara barnombudets huvuduppgift. Ur ett barnperspektiv bör det vara synnerligen motiverat att barn känner att de har ett språkrör, någon de kan anförtro sig till. Barnombudet bör, om vi bortser från de juridiska fördelarna med ett sådant institut, kunna bidra till att minska lidandet och otryggheten för de många barn som far illa under tiden tvisten mellan mamma och pappa pågår.

Erfarna ombud har goda förutsättningar att dra egna slutsatser om hur det egentligen ligger till, t ex om det ligger sanning bakom föräldrarnas utsagor om varandra. Detta kan vara nog så svårt för domstolarna att bedöma, och det är naturligtvis livsviktigt att det klargörs i varje fall om utsagor om t ex våld och övergrepp stämmer eller om det rör sig om påhopp som saknar grund.

Med beaktande av det ovan sagda är det inte längre försvarbart att barn i de svåraste vårdnadsmålen inte har ombud, samtidigt som barn har rätt till det i ärenden om LVU. Barn kan nämligen vara lika utsatta i somliga vårdnadsmål som de är i LVU-ärenden.

I mitt nästa blogginlägg fortsätter jag att prata om detta ämne.

Trevlig Kristi himmelfärdshelg!