Varje år berörs omkring 50 000 barn i Sverige av föräldrars separation. Ungefär 7 000 av dessa barn blir föremål för tvist mellan föräldrarna. Av dessa far ett antal barn varje år mycket illa på grund av konflikterna mellan föräldrarna. Nyligen slog Annika Nilsson och Lena Hallberg, två ledamöter i Rädda Barnen, larm om detta faktum. De skriver:
I vår kartläggning av barn som far illa i Tyresö kommun har vi funnit att ca 10 % av alla anmälningar till socialtjänsten rör barn som far illa i vårdnadstvister. Deras situation är ytterst utsatt då de står mitt i en psykologisk krigszon. Socialtjänsten har stora svårigheter att hjälpa barnen då tvisterna ofta förs både på en juridisk och på en personlig nivå. Barnen står mitt i detta krig mellan föräldrarna utan att få hjälp. Rädda Barnen i Tyresö anser att en av de viktigaste åtgärderna för att stötta dessa barn vore att bistå dem med ett eget ombud.
Ett flertal instanser i och utanför rättsväsendet har på senare tid visat sig vara positiva till särskilda ombud för barn i vissa vårdnadsmål. Men inlägget i debatten från de två Rädda Barnen-ledamöterna fångar verkligen det viktigaste med hela frågan. Att en del barn till föräldrar som tvistar om vårdnad, boende och umgänge verkligen behöver någon som kan skydda dem och hjälpa dem att utöva sina rättigheter. Du som vill läsa hela motionen kan läsa den här.
Den nuvarande rättsliga regleringen och lagförslagen om barnombud
Enligt föräldrabalken 6 kap. 2 a § ska barnets bästa vara avgörande för alla beslut om vårdnad, boende och umgänge. Samma lagrum, som infördes genom vårdnadsreformen 2006, slår också fast barnets rätt att komma till tals i mål där sådana beslut fattas. Hänsyn ska tas till barnets vilja med beaktande av barnets ålder och mognad.
Om det finns särskilda skäl för det, och inte är skadligt för barnet, får barnet höras inför rätta, men i första hand är det socialnämnden som ansvarar för att ta reda på barnets inställning.
Häromveckan, den 1 maj 2012, infördes en ny paragraf, 6 kap. 13 a §, i föräldrabalken. Det nya lagrummet slår i huvudsak fast att vård får ges till barn till separerade föräldrar som har gemensam vårdnad, även om bara en förälder samtycker. Socialnämnden får härigenom en sorts vetorätt och kan alltså gå emot den ena föräldern om man bedömer att barnet behöver vård, behandling eller utredning från t ex barn- och ungdomspsykiatrin.
Mitt intryck är att det är en bra reform, eftersom det gör att barnets vårdbehov står i centrum. Oenighet i denna fråga är ibland en tändande gnista och inte sällan ett viktigt inslag i vårdnadstvister. Vi får se vad det kommer att få för resultat i praktiken att myndigheterna nu kan börja gå över huvudet på en vårdnadshavare som motsätter sig vårdåtgärder för ett barn.
Det jag här tänker ägna mig åt är dock en fråga som togs upp i propositionen som ligger till grund för lagändringen, men som inte genomfördes, nämligen frågan om just juridiskt biträde för barn i vårdnadsmål. Frågan avhandlas på sid 21-23 i propositionen, som du kan ta del av här.
Den här frågan är högintressant inte bara för Rädda Barnen utan för oss som är verksamma som ombud i vårdnadsmål och som därmed ständigt arbetar med barn i svåra situationer. I propositionen diskuteras frågan om juridiskt biträde för barnet i särskilt konfliktfyllda mål om vårdnad, boende och umgänge.
Min och många advokatkollegors bedömning är att en sådan reform vore välkommen för kvaliteten på vårdnadsmålen i allmänhet och för barnens bästa i synnerhet. De flesta tillfrågade instanserna – däribland Socialstyrelsen, Barnombudsmannen, Advokatsamfundet och BRIS – som regeringen har tillfrågat om saken har antingen tillstyrkt eller saknat invändningar mot att ett juridiskt biträde ska kunna förordnas för barnet i vissa mål. Dock finns det olika meningar om vilka uppgifter ett sådant biträde bör ha och när ett sådant biträde bör förordnas.
Några remissinstanser anser att biträdet ska kunna medla mellan föräldrarna, medan andra remissinstanser är av uppfattningen att biträdet inte ska göra det utan enbart företräda barnets intressen och bevaka barnets rätt. Jag är själv av den sistnämnda uppfattningen. Biträdet bör ha sitt fokus på barnet, inte på att medla mellan föräldrarna och därmed riskera att hamna i lönlösa konflikter med föräldrarnas ombud som redan har ett sådant ansvar.
Tyvärr delade regeringen inte den uppfattning som de flesta tillfrågade instanserna gav uttryck för. Regeringen anslöt sig i stället till JO:s uppfattning att frågan bör utredas ytterligare.
Jag kommer att diskutera JO:s kritik av lagförslaget i ett annat blogginlägg vid ett senare tillfälle. Först vill jag dela med mig av mina erfarenheter från ”juridikens verkstadsgolv” och diskutera frågan om det verkligen behövs mer utredningsarbete i den här frågan.
Barnombudets roll och uppgifter
Frågan har i själva verket stötts och blötts ganska länge vid det här laget. För tio år sedan kom en departementspromemoria (Ds 2002:13) som föreslog att allmän domstol ska få förordna ett juridiskt biträde för barnet i särskilt konfliktfyllda mål om vårdnad, boende och umgänge.
Enligt promemorian skulle en av biträdets viktigaste uppgifter vara att försöka få föräldrarna att nå en samförståndslösning. Detta är dock enligt min mening en felaktig inställning. Det innebär att man ger barnets ombud ett dubbelt uppdrag som i hög grad skulle få en ”kaka på kaka”-effekt och inkräkta alltför mycket på föräldraombudens roll. Processen skulle bli rörig om ytterligare en aktör fick en sådan huvuduppgift.
Som regeringen påpekar i sin motivering till varför barnombud för närvarande inte bör införas infördes genom vårdnadsreformen 2006 en möjlighet för domstolen att utse en medlare för att försöka få föräldrarna att komma överens. Tanken med detta är förstås att man vill korta ned vårdnadsmålen och försöka få fram en överenskommelse som domstolen kan godta och stadfästa. Däremot är jag och flera av mina kollegor skeptiska till hur mycket medlarna egentligen har bidragit med sedan denna möjlighet infördes.
Det man främst borde göra är att utvärdera och överväga nyttan med medlingen de senaste sex åren, och om den har bidragit till att lösa fler vårdnadsmål på ett bra sätt, d v s på ett sätt som är bra för barnen. Min uppfattning och erfarenhet är tyvärr att medlingen i de svåraste målen, de där barnen far som mest illa, bara blir ytterligare en ”arena” där föräldrar kan utkämpa sina strider.
Regeringen konstaterar med rätta att eftersom medlingsinstitutet infördes 2006 är det tveksamt om ett biträde för barnet också bör ha uppgiften att försöka nå en samförståndslösning.
Sedan gör regeringen dessvärre det lätt för sig, då den kommenterar ett barnombuds absolut centrala uppgift: att hjälpa barnet att utnyttja sin rätt att komma till tals. Regeringen tycks mena att bestämmelsen om barnets bästa gör klart för domstolarna att barnets bästa ska vara avgörande – ungefär som att de orden räcker.
Här tycker jag att man kan säga att regeringen lämnar domstolarna i sticket. För man kan inte kräva ens att en domstol ska vara allvetande. Barnets bästa är ett utmärkt men vagt begrepp, och ett särskilt ombud för barnet (som för övrigt redan finns i LVU-ärenden) skulle sätta kraft bakom orden och underlätta för domstolen att fatta rätt beslut i det enskilda fallet.
Medling är långt ifrån tillräckligt
Jag är inte motståndare i sak till att möjligheten till medling infördes 2006. Däremot tror jag att vi är många inom advokatkåren som är överens om att det visserligen är ett acceptabelt institut, men långt ifrån tillräckligt. Det behöver kanske inte avskaffas, men onekligen vore det bättre om det antingen ersattes eller i vart fall kompletterades med ett särskilt biträde för barnet eller barnen.
Min egen erfarenhet är tyvärr att medlingen inte brukar leda till några som helst framsteg i de infekterade mål där åtminstone en av föräldrarna ser rättsprocessen som en chans att hämnas och bekriga motparten i slutändan de egna barnen för att få sina egna känslomässiga behov tillfredsställda.
Trots detta förordnar domstolen ofta om medling just när det är som stridigast mellan parterna, d v s då det är som allra mest uppenbart att tvisten egentligen inte handlar om barnen och att minst en av föräldrarna tvistar ”för tvistandets skull”. Om föräldrarna är som hund och katt brukar förordnandet av medlare inte ge några särskilt goda resultat. Snarare verkar det rentav underblåsa konflikterna mellan föräldrarna ännu mer och ge dem ett till forum där de kan vädra sina otrevliga åsikter om varandra.
Jag har faktiskt varit ombud i ett ärende där domstolen förordnade om medling vid två tillfällen. Tror ni att det ledde till någon samförståndslösning? Nej, dessvärre inte.
Visst, det gör ingenting att möjligheten till medling finns. Men jag undrar vad statistik och utvärdering kommer att visa då 2006 års vårdnadsreform utvärderas. Mitt personliga intryck är att medlingsinstitutet inte direkt har varit någon succé.
Behovet att ett särskilt ombud för barnen i vårdnadsmål
I LVU får barnen som sagt ett eget ombud, men än så länge inte i vårdnadstvister, trots att det är minst lika behövligt som i LVU-ärenden. Många av de 7 000 barn vars föräldrar tvistar om dem varje år, lever i ett rent helvete. Och de här barnens röst kommer inte fram i processen mer än indirekt i vårdnadsutredningar och andra utredningar från socialnämnden.
Utöver frågan om barnets rätt att komma till tals är det faktiskt frågan om att skydda barnet. Det handlar inte om så enkla saker som barnets uppfattning om var det vill bo (en fråga som det hör till socialnämndens uppgifter att redovisa för domstolen) utan snarare att det behövs ett särskilt barnombud i de tvister där barnen, liksom föräldrarna, behöver ett eget ombud.
Jag håller således med de instanser som inte tycker att det alltid behövs ett särskilt ombud för barnen.
Jag har själv varit med på möten där små barn suttit och gråtit i armarna på en kurator för att barnen fått höra en förälder berätta att den andra föräldern är en ond och fruktansvärd människa. Det är inte vanligt, men det händer att föräldrarna ”eldar på” barnens tendens att ta ställning mellan föräldrarna efter separationen (detta gäller i synnerhet barn i mellanstadieåldern). Lojalitetskonflikten blir då fruktansvärt uppslitande för barnet.
Om en förälder är så pass självisk och hämndlysten att han eller hon använder barnen för att ta hämnd på den andra föräldern är en medlare fullständigt chanslös. Ett biträde som träffar barnet skulle däremot kunna bedöma om barnet behöver t ex psykologhjälp.
I LVU-mål kan man som särskild företrädare för barn även gå emot barnens vilja om man vet att det är mot barnens bästa det de vill. Barn är barn och ska tillåtas vara barn. Vi kan inte kräva av barn oavsett ålder att de ska ha en sådan mognad att de inser sitt eget bästa i alla lägen. Man ska då som ombud vara tydlig med att tala om vad man tycker i frågan.
Om barnet har ett eget ombud i ett vårdnadsmål då föräldrarna mest av allt är intresserade av att ge igen av olika anledningar på sin f d partner kan ombudet tala med barnet och sätta sig in i barnets situation. Barnet kan då få känna tryggheten att det har en egen röst: att ”jag har en egen advokat som står på min sida”. Ombudet kan lämpligen träffa barnet på en neutral plats, ungefär på samma sätt som socialnämnden gör. Ombud som har gedigen erfarenhet av att företräda föräldrar i vårdnadsmål får antas vara synnerligen väl lämpade att sätta sig in i hur barnet mår, hur barnet ser på mamma och pappa, hur barnet påverkas av vårdnadstvisten och hur barnet skulle vilja ha det. Och det är som bekant inte alltid som en förälder är osjälvisk nog för att kunna föra barnets talan på ett rakt och ärligt sätt.
Att vara barnets röst i domstolen, det bör vara barnombudets huvuduppgift. Ur ett barnperspektiv bör det vara synnerligen motiverat att barn känner att de har ett språkrör, någon de kan anförtro sig till. Barnombudet bör, om vi bortser från de juridiska fördelarna med ett sådant institut, kunna bidra till att minska lidandet och otryggheten för de många barn som far illa under tiden tvisten mellan mamma och pappa pågår.
Erfarna ombud har goda förutsättningar att dra egna slutsatser om hur det egentligen ligger till, t ex om det ligger sanning bakom föräldrarnas utsagor om varandra. Detta kan vara nog så svårt för domstolarna att bedöma, och det är naturligtvis livsviktigt att det klargörs i varje fall om utsagor om t ex våld och övergrepp stämmer eller om det rör sig om påhopp som saknar grund.
Med beaktande av det ovan sagda är det inte längre försvarbart att barn i de svåraste vårdnadsmålen inte har ombud, samtidigt som barn har rätt till det i ärenden om LVU. Barn kan nämligen vara lika utsatta i somliga vårdnadsmål som de är i LVU-ärenden.
I mitt nästa blogginlägg fortsätter jag att prata om detta ämne.
Trevlig Kristi himmelfärdshelg!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar