I det förra inlägget här på bloggen tog jag upp diskussionen om särskilda ombud för barn. En högintressant diskussion som pågått under ett antal år. Hit hör bl a det redan färdiga lagförslaget om särskilda biträden för barn som funnits sedan 2002 samt JO:s konstruktiva kritik från samma år av förslaget.
Ett lyckat lagförslag
Förslaget till barnombud finns redan utarbetat i promemorian Ds 2002:13, och det var onekligen synd att det inte fick träda i kraft nu i maj tillsammans med de andra förslagen. Så här lyder de centrala delarna förslaget till nya paragrafer i 6 kap föräldrabalken.
23 §
I mål och ärenden om vårdnad, boende och umgänge får rätten, om det finns
synnerliga skäl, förordna ett särskilt biträde för barnet. Innan beslut enligt första
stycket meddelas skall parterna beredas tillfälle att yttra sig. Rätten skall, om det inte
är olämpligt, inhämta upplysningar om barnets inställning i frågan.
24 §
Det särskilda biträdet skall ta till vara barnets intressen i målet eller ärendet samt lämna
stöd och hjälp till barnet. Biträdet skall lämna barnet den information i saken som inte är olämplig för barnet och som kan antas vara av betydelse för barnet samt, om det inte är olämpligt, se till att barnets inställning klarläggs och redovisas för rätten. Biträdet skall söka förmå parterna att enas i frågor som rör barnet. Biträdet skall vara närvarande vid förhandling i målet eller ärendet och har rätt att ställa frågor till parter och andra personer som hörs.
25 §
Till särskilt biträde får en advokat eller någon annan förordnas. Endast den får förordnas som på grund av sina kunskaper och erfarenheter samt personliga egenskaper är särskilt lämplig för uppdraget.
Förslaget till lagtext skulle göra sig bra i verkligheten. Läs hela promemorian från 2002 här.
Så här tio år efter att förslaget utarbetades tycker jag och många kollegor som jag möter i arbetet med vårdnadsmål att det finns all anledning att de blir verklighet. Många socialsekreterare tycker nog också att det är en bra idé, misstänker jag.
Den utredning som jag tycker bör vara aktuell är som sagt kring huruvida medling verkligen har visat sig vara lyckad, eller om ett införande av ett särskilt ombud för barn då det finns synnerliga skäl bör kombineras med att man drar tillbaka medlingsmöjligheten.
Även om JO har kommit med en hel del riktig kritik mot förslaget, finns det också brister i den kritiken som regeringen tyvärr har valt att stödja sig på. Innan jag går in på JO:s intressanta kritik av förslaget om särskilda biträden för barn vill jag dock ta upp frågan om kostnader, som ju är högaktuell så här i kristider. Den frågan behandlas också 2002 års promemoria, där departementschefen framhöll att (s 167):
…den årliga kostnaden för det allmänna för särskilda biträden kan beräknas till drygt 4 miljoner kr. Samtidigt bör nämnas att vissa andra kostnader för rättsväsendet kan komma att minska något som en följd av mitt förslag om särskilt biträde. Mot bakgrund av att det särskilda biträdet skall verka för samförståndslösningar mellan parterna kan det antas att kostnaden för parternas rättshjälpsbiträden i vissa av dessa svåra och kostnadskrävande mål minskar. Förslaget leder i de fallen också till att antalet vårdnads-, boende- och umgängesmål som går till huvudförhandling minskar samt att verkställighetsmålen blir färre. Därmed minskar också domstolarnas kostnader.
Jag tar ogärna upp ekonomiska argument, eftersom de inte är det viktigaste när man har med människor att göra. Samtidigt tycker jag att man ska se alla sidor av saken.
Jag delar departementschefens uppfattning. Man kommer sannolikt att minska kostnader på flera andra håll om regeringen ”vågar” kosta på sig denna kostnad för staten, som faktiskt bara är något högre än en storvinst på Bingolotto. Tänk då på de skador vi kan undvika när det gäller barnen som hamnar mitt i den psykologiska krigsföringen, de barn som Rädda Barnen-ledamöterna slagit larm om.
Mitt intryck är att frågan om barnombud vid det här laget är väl utredd. Och jag är övertygad om att reformen, när den införs (för den måste införas, förr eller senare) kommer att ge svar på de återstående frågor som inte går att utreda. Jag är säker på att införandet av barnombud kommer att förbättra kvaliteten, liksom skyndsamheten, på vårdnadsmålen. Dessutom, och det är det viktigaste, skulle det bidra till att motverka en del av det lidande som barnen idag utsätts för då föräldrarna tvistar om dem.
Kritiken från JO
Ett viktigt argumentet för särskilda biträden för barn är att domstolarna behöver korrekt information för att fatta riktiga beslut i enlighet med de högt ställda kraven i föräldrabalken om att barnets bästa är avgörande. Barnets bästa kommer sannolikt bäst till uttryck genom ett juridiskt biträde som är van vid barn, som kan läsa och förstå barnets behov.
Den hårdaste kritiken, som ger uttryck för vad en minoritet av de tillfrågade instanserna har tyckt i frågan som är ämnet för det här inlägget, har kommit från Justitieombudsmannen för tio år sedan. Kritiken har således några år på nacken, men den är intressant och bör därför diskuteras. Du kan läsa vad JO har ansett här.
Det JO bl a vänder sig mot är att antalet ”aktörer” i vårdnadsmålen redan är högt. Jag kan i viss mån instämma. Medlaren har dessutom tillkommit som en ny aktör genom vårdnadsreformen 2006, och det kan som sagt finnas skäl – jag har inte sett någon statistik, men det jag själv har upplevt talar för det – att omvärdera införandet av medlare. Problemet med medlare, om man ska vara ”hård men rättvis” är att de till syvende och sist har till uppgift att försöka få parterna att komma överens (en uppgift som både domstolen och partsombudet redan har).
Man kan alltså delvis ge JO rätt i kritiken. Antalet aktörer kan te sig aningen för stort. Det stämmer rentav bättre idag än då JO formulerade sin kritik. Idag är det faktiskt lite som JO säger: för många kockar. Och jag tror inte att kvaliteten på vårdnadsmålen skulle lida märkbar skada om möjligheten till särskilda barnombud fick ersätta möjligheten till medling.
En annan sak som jag tycker JO gör helt rätt i att kritisera är att promemorian från 2002 föreslår att det särskilda biträdet bl a ska försöka förmå parterna att enas. Detta fokus på att komma överens har givetvis ekonomiska och politiska förklaringar: man vill undvika alltför många och långvariga vårdnadstvister. Jag är som sagt högst tveksam till att en ”tredje advokat” ska kliva in och lägga sig i sina advokatkollegors arbete som ombud för respektive förälder. Det kan nog ofta bli pannkaka av alltihop (och dessutom skulle ombudskostnaderna bli högre för staten) om barnombudet ska ha även denna uppgift.
Bättre då att vara strikt och endast ge det särskilda biträdet begränsade, klara direktiv. Och jag delar inte JO:s uppfattning om att biträdets uppgifter även skulle krocka med socialtjänstens, när det gäller att ta reda på barnets egen uppfattning. Den uppgiften är sekundär för ett särskilt ombud, som har till uppgift att företräda barnet i vid bemärkelse, inte bara att ta reda på vad barnet anser om var det vill bo.
Skillnaden mellan en advokat som biträder barnet och socialtjänsten är att biträdet kan spela en aktiv roll i processen, medan socialtjänstens arbete bedrivs utanför rättssalen. Genom att ge barnet ett biträde då det finns synnerliga skäl för man så att säga in barnet, via en särskild företrädare, i form av advokat eller annan lämplig person med särskild barnkompetens.
Att hävda att barnet blir förvirrat av att få ett eget ombud tycker jag är ett lite ansvarslöst sätt att resonera. JO borde här ta ett steg tillbaka och se på barnet som en individ, som i många fall skulle må bra av att få en person som barnet vet är på barnets sida då mamma och pappa ”krigar” med varandra. Som läger är nu lämnas barnet vind för våg samtidigt som mamma och pappa tvistar om dem. Kostnaderna blir stora både för samhället i form av rättegångs- och ombudskostnader och i form av psykiskt lidande för många barn varje år.
När det gäller kontentan av JO:s invändningar så här tio år senare tycker jag alltså att man bör se på saken utifrån grundläggande rättsliga principer och 1996 års Europeiska konvention om utövandet av barns rättigheter. Det är nämligen i barnets intresse att utöva sina rättigheter i vissa vårdnads-, boende och umgängesärenden. Frågan är om Sverige lever upp till konventionens artikel 9, som lyder:
Article 9 – Appointment of a representative
1. In proceedings affecting a child where, by internal law, the holders of parental responsibilities are precluded from representing the child as a result of a conflict of interest between them and the child, the judicial authority shall have the power to appoint a special representative for the child in those proceedings.
2. Parties shall consider providing that, in proceedings affecting a child, the judicial authority shall have the power to appoint a separate representative, in appropriate cases a lawyer, to represent the child.
Läs konventionen här.
I väntan på bättre tider för barnen
Det är en anmärkningsvärd siffra att hela 10 % av anmälningarna till socialtjänsten (enligt Rädda Barnen-motionen som jag citerade i mitt förra inlägg på bloggen) rör barn som far illa just i vårdnadstvister. Jag kan inte tänka mig något starkare skäl till en reform enligt förslaget som förs fram i inlägget från Rädda Barnen.
Om införandet av barnombud mot förmodan inte skulle höja kvaliteten och effektiviteten i de svåraste vårdnadsmålen kan man lämpligen efter fem-sex år av erfarenhet utvärdera saken och eventuellt göra om lagstiftningen på nytt. Ungefär som jag tror att man kanske bör göra med möjligheten till medling.
Införandet av barnombud skulle skicka ut en stark signal till hela samhället, ungefär som då man kriminaliserade aga på 70-talet. Nu hoppas jag och många med mig att regering och riksdag inser behovet av ”någon” som står på barnens sida till hundra procent och kan skydda barnet mot att fara illa under och efter vårdnadstvisten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar