Jag har tidigare skrivit om häktningar och om att häktningsreglerna är på tok för rättsosäkra – och att våra domstolars benägenhet att häkta har ökat sedan man började föra statistik över detta (från 85 procent 1994 till 88 procent 2009 och 2010). Årligen begär inte mindre än ca 1 700 personer av de ca 11 000 som häktas varje år ersättning för att de varit oriktigt frihetsberövade (d v s de frikändes senare av domstol). Det rör sig alltså om nästan 2 000 personer varje år. Läs mer om detta här.
Många advokatkollegor har under åren riktat hård kritik mot utformningen av häktningsreglerna. Nu tänker jag fortsätta i samma anda, med anledning av de katastrofala följderna för den psykiska hälsan som isolering (d v s häktning med restriktioner) orsakar för många av de män och kvinnor som sitter frihetsberövade under tiden som förundersökning mot dem pågår.
Med restriktioner menas att den häktades kontakter med andra inskränks, inte sällan till ett minimum. Man kan bli belagd med förbud att läsa tidningar, lyssna på radio eller se på tv. Dessutom får man ofta inte träffa några andra häktade.
Att man får träffa häktespersonalen eller advokaten brukar kännas som en ganska klen tröst i sammanhanget. Detta eftersom även den egna advokaten blir begränsad av det faktum att klienten har restriktioner. När jag som advokat besöker en klient med restriktioner är jag lagligen och av yrkesetiska skäl förhindrad att tala med klienten om kontakter med klientens familj, vad som står i tidningarna o s v.
Det är ett stort ansvar advokaten har: att trots dessa begränsningar göra så mycket som möjligt för att klienten ska få sin rätt tillvaratagen.
Isolering verkar som ett gift på människans psyke
För den som saknar erfarenhet är det svårt att leva sig in i vad det innebär att vara häktad och dessutom isolerad, d v s utan kontakt med andra och inlåst i 23 timmar om dygnet i en liten cell. Det går inte att föreställa sig utan att ha varit där, vågar jag påstå.
De förkrossande följderna av häktning med fulla restriktioner, även i korta perioder på några dagar eller någon vecka, är faktiskt välkända inom läkarkåren sedan länge (sedan 1800-talet). Men låt oss börja med två moderna exempel på välkända personer som suttit isolerade.
John McCain, den tidigare amerikanske presidentkandidaten, satt isolerad i två år under sin tid som krigsfånge i Vietnam. Så här skriver han om sina upplevelser: ”It’s an awful thing, solitary. It crushes your spirit and weakens your resistance more effectively than any other form of mistreatment”. Ett annat exempel är den amerikanska journalisten Roxana Saberi, som satt fängslad i Iran i ungefär en månad. Hon har senare uppgett att hon höll på att mista förståndet efter två veckors isolering.
Vad menar McCain och Saberi? Vad är det som gör att isoleringen ”krossar din vilja”, försvagar dig ”mer än något annat övergrepp”?
För att få svar på den frågan rekommenderar jag en artikel om just de psykiatriska följderna av häktning med restriktioner och andra former av isolering i väntan på rättegång (eller efter fällande dom). Artikeln är skriven av en Harvard-läkare med många års erfarenhet av att möta de som sitter isolerade. Artikeln, som återger författarens egen forskning men framför allt går den igenom en mängd tidigare forskning, publicerades 2006 i Journal of Law and Policy, som ges ut av Washington University School of Law.
Författaren, dr Stuart Grassian, är psykiater och har personligen utvärderat över 200 frihetsberövade som suttit isolerade. Hans artikel visar i korthet att isolering (även kortvarig) kan ge upphov till allvarliga psykiatriska skador. Han konstaterar att det finns en särskild kombination av symptom som bara uppstår bland människor som sitter isolerade, men han pekar också på likheterna med de psykiska problem som kan uppstå i ensamhet då du dessutom har väldigt få sinnesintryck. Till exemplen hör ensamma piloter på hög höjd och forskare på polarstationer (se s 357-361 i artikeln).
Att en människa avskärmas från yttre intryck – t ex genom att vara ensam dag ut och dag in i en liten cell – är helt enkelt extremt skadlig för psyket.
De första försöken med isolering på 1800-talet
Artikelförfattaren tar oss tillbaka till början av 1800-talet, då de första stora, moderna fängelserna byggdes i USA och i Europa. Just då trodde man att isolering var en jättebra idé. Genom att se till att fångar hölls ensamma och utan kontakt med varandra trodde man att de skulle renas från ondska. Om de inte tilläts ha kontakt sinsemellan skulle de inte kunna bli ”besmittade” av någon annans kriminalitet.
Men redan på 1830-talet började offentliga studier visa att systemet hade fasansfulla följder. Man började inse att det var onaturligt att hålla människor isolerade dag efter dag, år efter år: ”it was so unnatural that it bred insanity”. Författaren Charles Dickens besökte USA och det moderna Philadelphiafängelset 1842. Han skrev förskräckt om vad han fick se:
Här går systemet ut på strikt, hopplös isolering… En svart huva dras över huvudet och ansiktet på varje fånge som kommer in i det dystra huset, och i detta mörka moln förs han till cellen som han aldrig mer kommer att lämna förrän hans utmätta tid tagit slut. Han blir levande begravd, han upplever ingenting utom en fasansfull förtvivlan och ångest som torterar honom.
Åren därpå, mellan 1854 och 1909, utfördes hela 37 studier av psykotiska störningar bland fångar i Tyskland, där man anammat det amerikanska systemet på många håll. Chefsläkaren på fängelset i Halle föreslog t ex att isolering helt borde förbjudas, eftersom han såg att det orsakade hallucinationer och var verkligt skadligt för både kropp och själ. En sammanfattning av den tidiga tyska forskningen om ”prison psychoses” på engelska kan du som är intresserad läsa här.
De medicinska följderna av isolering
Med över hundra års forskning i ryggen kan man idag ganska säkert ringa in de medicinska följderna av att sitta häktad med restriktioner eller på annat sätt isolerad (artikelförfattaren utgår från ca 22 1/2 timmes isolering, vilket är aningen mindre än de 23 timmar som är regel på svenska häkten).
Nedan kommer jag att försöka mig på att översätta relevanta stycken ur artikeln, som ursprungligen skrivits som rättsintyg till domstol. Citaten återges med kursiverad stil.
Isolering – det vill säga att man låser in en fånge ensam i en cell hela eller nästan hela dagen, med minimal yttre stimulans och minimala möjligheter till social samvaro – kan ge upphov till allvarliga psykiatriska skador. Det har faktiskt länge varit känt att skarpa inskränkningar av yttre och social stimulans har en djupt skadlig effekt på hjärnans sätt att fungera… (s. 327)
Grassian skriver apropå isolering på fängelserna i 1800-talets USA:
I själva verket var följderna katastrofala… Den typiska psykiatriska störningen som uppstod bestod i ett upphetsat förvirringstillstånd som i svårare fall liknade ett fullt utvecklat delirium.
Detta kännetecknas av allvarlig förvirring, paranoia och hallucinationer, samt av intensiv oro och slumpmässiga, impulsiva våldshandlingar som ofta riktas mot den egna personen. Sådana störningar har ofta kunnat iakttas hos individer som inte hade någon tidigare historia av någon psykisk sjukdom. Dessutom resulterade vistelsen i isoleringscell ofta i en allvarlig försämring av tidigare psykisk sjukdom. Även bland intagna som inte utvecklade öppen psykiatrisk sjukdom som en följd av isoleringen ledde sådant förvar nästan oundvikligen till allvarligt psykologiskt lidande som ofta gravt försvårade för den intagne att anpassa sig till fängelsemiljön i stort. (s. 328-29)
Redan i början av 1800-talet kunde man alltså se att isolering av häktade eller fångar kan
1. ge upphov till psykisk sjukdom hos den som tidigare varit psykiskt frisk,
2. förvärra ett tidigare psykisk sjukdomstillstånd,
3. eller (även för de mest motståndskraftiga) orsaka allvarligt psykiskt lidande.
Till slut påpekade även USA:s Högsta domstol (Supreme Court) att isolering ger upphov till massiva psykiatriska skador. I ett rättsfall från 1890 skriver Supreme Court gällande isolering: ”A considerable number of the prisoners fell, after even a short confinement, into a semi-fatuous condition, from which it was next to impossible to arouse them, and others became violently insane; others, still, committed suicide”.
Artikelförfattaren påpekar sedan att både hans egna studier samt äldre studier i USA visar att
den som förvägras en tillräcklig nivå av yttre och social stimulans tappar snabbt förmågan till att upprätthålla normal vakenhet och uppmärksamhet. Man kan räkna med att efter bara ett par dagar i isoleringscell kommer elektroencefalogrammönstret (EEG) att övergå i ett abnormt mönster som påminner om stupor
och delirium. Det är inte underligt – de flesta har någon gång, åtminstone en kortare stund, upplevt extrem monotoni och otillräcklig yttre stimulans… Även efter en ganska kort period är det troliga att man sjunker ned i en mental dvala eller ”dimma” där vakenhet, uppmärksamhet och koncentration försämras. Efter en tid blir man allt mindre kapabel att hantera yttre stimulans. Man blir ofta överkänslig… Efter hand leder just avsaknaden av stimulans till att man blir störd av alla slags ny stimulans. När man upplever sådan stupor brukar man vanligen undvika all stimulans. I stället går man djupare in i sig själv och in i den egna mentala dimman. (s. 330-31)
Artikelförfattaren förklarar att tiden i isolering ger upphov till två onormala tillstånd på en och samma gång. Dels en oförmåga att fokusera, dels en oförmåga att ”byta spår” när tankarna väl har fastnat på något särskilt. Detta får till följd att man inte kan minnas eller hålla tankarna i styr när man försöker läsa eller tänka.
Min kommentar till detta är att det är ett enormt rättssäkerhetsproblem. För hur ska man klara av att kommunicera med sin advokat på ett bra sätt eller för den delen (vilket förstås är ännu viktigare) med rätten när man väl kommer till rättegången?
Vi fortsätter att gå igenom artikeln:
Oförmågan att ändra sina tankebanor övergår i en sorts tunnelseende, där den enskildes uppmärksamhet stannar av – nästan alltid på något som är väldigt obehagligt, som man inte kan sluta tänka på. Man blir helt besatt av det man tänker på… Personer i isoleringscell blir lätt upptagna av en viss tanke, någonting som de upplever som störande, ett ljud eller en lukt från en angränsande cell… De torteras av det, och kan inte sluta tänka på det. I isoleringen blir vanlig stimulans extremt obehaglig. Små irritationsmoment driver folk till vansinne. (s. 331)
Man kan enligt artikelförfattaren räkna med att många får permanenta skador av isoleringen, även om de inte blir öppet psykiskt sjuka. Att så är fallet styrks av studier av krigsveteraner från Koreakriget, som fyrtio år senare bar på psykiska skador av att ha suttit just isolerade. Krigsveteranerna påpekade själva att isolering var
ett av de svåraste stressmomenten… De uppvisade ångest som inte gick över, psykosomatiska åkommor, misstänksamhet, förvirring och depression. De tenderade att vara avskärmade från social samvaro och led av tvångsmässiga grubblerier… (s 383)
Dessa varaktiga psykiska men, konstarerar artikelförfattaren,
yttrar sig vanligen i fortsatt oförmåga att klara av social samvaro – ett handikapp som ofta hindrar den intagne från att anpassa sig till det sociala livet i fängelset. Dessutom – vilket kanske är än viktigare – försämrar detta handikapp ofta kraftigt den intagnes förmåga att få en plats i samhället efter att han friges. (s 333)
Härnäst påpekar författaren att isolering kan skapa ett psykiatriskt tillstånd som inte återfinns någon annanstans. Grassian framhåller att isolering är ”giftigt” för hjärnans normala funktionssätt. Det är nedbrytande för vem som helst, även om det är mer skadligt för vissa, t ex för den som har diagnosen ADHD eller en psykisk störning. Isoleringen kan alltså skapa akut psykisk sjukdom även hos den ”who had previously been free of any such illness”.
Grassian berättar om hur han har mött vissa ”tuffingar” som han intervjuat, som sagt att isolering är det inte alla som klarar av – men jag gör det minsann. Samma fånge berättade senare för Grassian om paniken, skräcken för att kvävas och de paranoida vanföreställningar som han upplevde isoleringen.
(Jag har exakt samma erfarenhet av klienter som ger intryck av att vara tuffa. Men det här handlar inte om att vara tuff utan om en omänsklig behandling som inte är bra för någon.)
Det särskilda psykiatriska syndromet som hör ihop med isolering
Grassian ställer upp sju symptom som kan ingå i det sjukdomstillstånd som bara uppstår i isolering. Han gör det med stöd av sina egna intervjuer med över 200 frihetsberövade som suttit i isoleringscell.
1. Överkänslighet för yttre stimulans
Över hälften av de tillfrågade berättade om en tilltagande oförmåga att stå ut med vanlig stimulans.
2. Störda sinnesintryck, illusioner och hallucinationer
Närmare en tredjedel av de tillfrågade uppgav att de hört röster, ofta i form av viskningar som säger skrämmande saker.
3. Panikattacker
Rapporterades av en bra bit över hälften av de tillfrågade.
4. Svårigheter att tänka, koncentrera sig och minnas
Många uppgav sådana svårigheter. En intagen beskrev det på följande sätt: ”Jag kan inte koncentera mig, kan inte läsa… Ibland kan jag inte få fatt i ord som jag egentligen kan. Jag fastnar, måste hitta ett annat ord. Minnet försvinner”. I andra fall blev störningarna värre och ledde till akuta psykotiska förvirringstillstånd. En intagen hade skurit upp sina handleder då han befann sig i ett sådant tillstånd.
5. Påträngande tvångstankar och primitiva aggressiva grubblerier
Nästan hälften av de tillfrågade rapporterade att de hemsöktes av primitiva fantasier om hämnd på fängelsepersonalen. Samtliga intagna beskrev den här sortens tankar som ovälkomna och otäcka.
6. Paranoia
Närmare hälften av de tillfrågade rapporterade att de kände sig paranoida och kände förföljelsemani.
7. Problem med impulskontroll
Något färre än hälften av de 200 tillfrågade rapporterade att de varit med om tillfällen där de tappat kontrollen över sig själva. Flera av dem rapporterade impulsstyrt självskadebeteende. En intagen berättade: ”Jag skar mig själv i handlederna flera gånger i isoleringscellen. Nu verkar det helt vansinnigt. Men jag tänkte inte ens när jag gjorde det, jag tappade kontrollen och skar mig själv utan att veta vad jag gjorde”.
De här allvarliga symptomen bildar ett särskilt psykiatriskt sjukdomstillstånd, en kombination av flera ganska ovanliga symptom. Grassian påpekar att det här syndromet liknar akut delirium. Det är ett svårartat förvirringstillstånd där man kan uppleva att föremål ändrar storlek, ”smälter” eller ändrar form. Man vet att delirium kan orsakas av begränsad yttre stimulans. De isolerade fångarnas syndrom påminner alltså mer om neurologiska besvär än om psykisk sjukdom, konstaterar författaren.
Det är, förklarar artikelförfattaren, sällan som psykisk sjukdom påverkar alla sinnen på det sätt som isolerade personer upplever, när de får sin verklighetsbild förvrängd genom hallucinationer m m som upplevs via både hörsel, syn, känsel, lukt och upplevelsen av den egna kroppen. (Bland schizofrena är det t ex vanligast med hörselhallucinationer. Synhallucinationer förekommer, men andra slags hallucinationer är extremt sällsynta.)
Ytterligare forskning
1956 undersökte dr Milton Meltzer psykiska störningar bland fångar som satt isolerade på Alcatraz. De satt sällan isolerade längre än en vecka, men Meltzer konstaterade ändå att de brukade drabbas av akuta psykotiska sammanbrott. En läkare vid namn John Lilly framhöll vid samma tid att inskränkningen av sociala intryck och sinnesintryck var den avgörande ”sjukdomsskapande faktorn”. På 50- och 60-talet forskade man en hel del på amerikanska universitet vilka följder sådan inskränkning av yttre stimulans får på en människa. Symptomen i experimentmiljön – ljudisolerade rum samt inlindning av armar och händer för att minimera känselintrycken – blev desamma som bland isolerade fångar och häktade: störda sinnesintryck, illusioner (som upplevs med flera olika sinnen) och hallucinationer, tilltagande overklighetskänslor och överkänslighet mot stimulans utifrån.
På tal om personer med ADHD framhåller Grassian att dessa har särskilt svårt att stå ut med ”restricted environmental stimulation”. Men han har även studerat välanpassade och högutbildade personer. 1988 intervjuade han t ex kvinnliga politiska aktivister som blivit dömda för brott i samband med politiska aktiviteter. Samtliga rapporterade om sjukliga reaktioner då de suttit i långvarig isolering: störda sinnesintryck, extrem ångest samt panikattacker. Kvinnorna beskrev också svårigheter med att tänka, koncentrera sig och att minnas. En av aktivisterna berättade att hon bara orkade läsa eller skriva de första tre timmarna efter att hon vaknade. Sedan var hon ”som i en dimma” och kunde inte koncentrera sig alls.
Som artikelförfattaren skriver: det är oundvikligt att även fångar med större psykisk motståndskraft drabbas av svårt psykiskt lidande, särskilt vid långvarig isolering. Sedan avslutar han sin artikel med ord som är tydligt riktade till lagstiftaren och till rättsväsendet: ”The laws and practices that have established and perpetuated this tragedy deeply offend any sense of common human decency”.
Till artikeln hör flera tillägg. I ett av dem kan man ta del av jämförelser med påtvingad isolering på sjukhus (s 363-365 i artikeln). Grassian visar bl a att patienter som ligger sängbundna efter ha genomgått en operation kan utveckla akuta tillstånd av förvirring, paranoia, hallucinationer och psykoser, i synnerhet nattetid. Det beror på den påtvingade begränsningen av sinnesintryck och social samvaro. Psykoser uppstår faktiskt (beroende på vilken studie man tillfrågar) hos mellan 14 % och 30 % av patienter som genomgått öppen hjärtkirurgi. I ett annat tillägg går författaren slutligen igenom den tidiga tyska forskningen om psykisk ohälsa bland fångar. Han tar bl a upp Gansersyndromet, som vi försvarsadvokater (tyvärr) känner igen från en och annan rättegång där vi ska försvara en klient som suttit med restriktioner månad efter månad. Gansersyndromet yttrar sig i att den som drabbas inte klarar av att svara på frågor. Han svarar ”nästan” på frågan, men det blir aldrig riktigt rätt. Ett exempel kan vara att man frågar hur många färger det finns i svenska flaggan och man får svaret tre. Om man sedan frågar vilka färger får man svaret röd o s v. Det blir aldrig rätt hur man än försöker.
FN: häktningar med restriktioner borde förbjudas i de flesta fall
Den ovanstående uppfattningen framfördes nyligen av FN:s främste talesman i tortyrfrågor, Juan Mendez, och jag tror att många av oss kan skriva under på det, särskilt efter att ha läst om varför isolering går att klassa som tortyr. De skyhöga fallen av psykisk ohälsa som uppstår, samt de ständigt pågående självmorden i arrestlokalerna och på häktena ger för handen att häktning med restriktioner verkligen är en form av tortyr. Jag håller därför med den advokatkollega som nyligen påpekade att häktning är fruktansvärt primitivt.
Med isolering (solitary confinement) avser FN alla förfaranden där den frihetsberövade hålls isolerad i minst 22 timmar per dygn från andra människor (undantaget fångvårdare). Hit hör alltså även de som sitter isolerade i svenska häkten 23 timmar per dygn.
Mendez anför i huvudsak att isolering bör förbjudas utom i extraordinära fall, och att det i dessa fall bara bör få vara tillåtet en så kort tid som möjligt. Isolering i mer än 15 dagar, liksom på obestämd tid, bör förbjudas, enligt FN:s tortyrexpert. Mendez förespråkar också ett absolut förbud i fråga om unga människor samt personer med psykisk ohälsa.
Hur kan då den nuvarande regleringen ändras? Visst vore det önskvärt med en så ingripande förändring som möjligt. Men jag vill även passa på att föreslå en del smärre förändringar som jag anser vara ett absolut minimum för en rättsstat.
Den s k kollusionsfaran (risken att den brottsmisstänkte försvårar utredningen, t ex förstör bevis) är den juridiska häktningsgrunder som motiverar att man lägger restriktioner och isolerar den häktade.
Den lätthet med vilken våra domstolar idag beviljar åklagarnas häktningsframställningar ger för handen att det finns stora brister i viktig psykologisk kunskap. Man ser sannolikt inte problemet med att häkta någon. Ungefär som att man tänker: ”det händer ju ingenting farligt därinne i cellen”. Som föredöme kan man här framhålla den rättrådige domaren som i ett rättsfall från 2001 kallade isoleringscellerna i Texas för ”incubators of psychoses”, en plats där man planterar psykisk ohälsa hos den friske och där tillståndet förvärras för den som har psykiska besvär.
Det är en positiv utveckling att frågan om psykisk ohälsa och isolering tas upp som ett problem runtom i världen. När man har läst Grassians artikel förstår man varför. Mot bakgrund av FN:s fördömande av isolering och den psykologiska forskningen kring häktningar (med eller utan restriktioner) är det idag omöjligt för våra domstolar att fortsätta häkta och lägga restriktioner i samma takt som idag. Det går inte att försvara.
Det är svårt att inte bli chockad när man läser in sig på ämnet. Okunskap om de psykologiska riskerna med häktning borde inte få förekomma. Det krävs massiva utbildningsinsatser. Det borde vara en prioritet för Domstolsverket, Advokatsamfundet och Åklagarmyndigheten.
Okunskap om lagen ursäktar inte, brukar man säga. Okunskap om psykologi ursäktar inte heller när det gäller de här frågorna. Därför är det med glädje man ser att bl a Human Rights Watch häromdagen gick ut och krävde ett totalförbud mot isolering av barn under 18 år i USA.
2010 års häkteslag och skärpningen av regeringsformen
Svensk rätt har blivit något skarpare i sitt förbud mot tortyr. Lagstiftaren har alltså tagit till sig av tidigare FN-kritik. Förhoppningsvis betyder det att fler förbättringar är på väg. Ett litet steg i rätt riktning är den nya häkteslagen som gör det möjligt att överklaga restriktioner i vissa fall (avsaknaden av en sådan möjlighet kritiserades tidigare av FN:s kommitté för förhindrande av tortyr).
Häromåret skärptes 2 kap 5 § regeringsformen (RF, en av grundlagarna) så att det nu framgår att ingen får utsättas för tortyr i syfte att framtvinga eller hindra yttrande. Med tanke på hur tillintetgjorda många häktade blir (vi ser det när det är dags för huvudförhandling) finns det enligt min mening fog för att påstå att denna utmärkta bestämmelse inte respekteras fullt ut.
Att börja se häktning med restriktioner som tortyr kan låta drastiskt, men det är faktiskt FN:s uppfattning att det förhåller sig på detta sätt. Det är något som bryter ned en människa – och därför i praktiken något som ökar risken både för falska erkännanden och undermåliga försvar.
Domstolarna måste nu beväpna sig med vetenskaplig kunskap för att leva upp till det skärpta tortyrförbudet i RF och uppmaningen från FN angående isolering.
Den som hävdar att häktning med restriktioner är ”nödvändigt” använder sig – menar jag – av samma slags argumentation som dödsstraffets förespråkare i USA eller de som sannolikt försvarar tortyr på olika håll runtom i världen. Man missar den viktigaste poängen: priset i mänskligt elände och lidande är alldeles för högt för de fördelar man inbillar sig att olika slags barbariska tvångsmedel medför.
Tänk så här i stället. En vacker dag kan det vara du som sitter inlåst dygnet runt på obestämd tid, med stor risk för att du mår som ett vrak den dag ditt öde avgörs i en av våra domstolar och att du knappt hänger med under rättegången till följd av att du lider av depression och ångest och är bedövad av antidepressiv medicin.
Tankar kring lagändringar från åklagarväsendet
Utöver FN:s tortyrexperts förslag finns även annat som man borde ta fasta på. I Frankrike har t ex den som sitter häktad – även med restriktioner – efter en månad rätt att ta emot besök av en släkting. Om detta kan du läsa på sid 3 i Åklagarmyndighetens utredning från 2011 om häktningsreglerna i andra EU-länder.
På sid 2 i samma utredning finns uppslag till en annan reform som rimligen bör genomföras omgående. Italien, Lettland, Litauen, Polen och Spanien har nämligen absoluta tidsgränser för häktning. Passeras den gränsen ska den misstänkte försättas på fri fot.
Den verkliga föregångaren är dock Storbritannien. I Storbritannien, heter det i utredningen, är det nämligen ”inte möjligt att isolera den häktade av utredningsskäl”. Som svensk jurist häpnar man, eftersom det är så självklart här (d v s man är så van vid att det läggs restriktioner p g a utredningsskäl – p g a den s k kollusionsfaran). I Storbritannien får man enbart isolera en häktad av säkerhetsskäl. Här finns alltså en stor utmaning för det svenska rättsväsendet att leva upp till. Och det är ingen dålig förebild. Storbritannien är ju en välkänd och respekterad förebild i juridiska sammanhang.
Kan svenska åklagare och poliser tänka sig att ”släppa” denna möjlighet – d v s möjligheter till restriktioner av utredningsskäl som den idag ser ut? Vågar politikerna genomföra en sådan fantastisk humanistisk reform? Det skulle innebära en enorm förändring till det bättre för rättssäkerheten. Särskilt lagstiftarnas, våra folkvaldas ögon vill jag fästa på detta i sammanhanget närmast fantastiska förhållande.
Jag vill rentav upprepa det en gång för mina juristkollegor: i Storbritannien är det inte möjligt att isolera den häktade av utredningsskäl (med kollusionsfaran som grund för restriktionerna).
Domstolarna förstår nog inte hur allvarlig den här frågan är och hur farligt det faktiskt är. Man måste, som jag påpekade i mitt tidigare inlägg om häktningar, gå tillbaka till 24:4 rättegångsbalken.
Jag hoppas att de domare som läser detta tar del av forskningen som jag hänvisar till.
Till våra politiker i samtliga partier: människors liv och psykiska hälsa står på spel. Tycker ni inte att det är allvarligt nog bör ni verkligen tänka över era karriärval. Inte bara undertecknad med kollegor i Advokatsamfundet tycker att det är hög tid att det händer något. Vi har faktiskt även medhåll från Åklagarmyndighetens expertutredare. Så här skriver de:
Nackdelarna ur utredningssynpunkt av en restriktivare användning av framförallt isolering kan undvikas genom snara och väl dokumenterade utredningsinsatser. Om bevisningen kan säkras fort, om häktningsförhör inför domstol görs utförligare och återges noggrant av domstolen och förhör under förundersökningen videodokumenteras eller förhörsutskriften bekräftas av den hörde genom signering, skulle detta kunna bidra till att isolering i en del fall kanske skulle bli obehövlig eller i vart fall att nödvändig isoleringstid skulle bli kortare.
Jag tycker, i egenskap av advokat, att detta inte alls är ett förkastligt förslag, utan en bra och konstruktiv tanke för att rätta till systemet. Att ställa högre krav på den brottsmisstänkte på ett tidigt stadium – om detta kan leda till att häktning och/eller isolering inte blir nödvändigt – är ett förhållandevis lågt pris som absolut skulle vara värt att betala.
Viljan finns således även från advokaternas motpart i brottmål: åklagarväsendet. Det är en tydlig signal till våra politiker att något måste göras i denna fråga, nu med detsamma.
Ett par råd till er som sitter häktade
För det första: överklaga häktningsbeslutet och beslutet om restriktioner.
Möjligheterna att göra detta har utvidgats på senare år. Din advokat hjälper dig med detta, och det finns inget som hindrar att ni i det enskilda fallet hänvisar till vad forskningen visar om de hemska följderna av isolering.
Även om våra politiker inte visar det intresse de borde kan förhoppningsvis ökad kunskap om de mänskliga följderna av häktning och isolering leda till ett större genomslag vid förhandlingar om häktning och omhäktning så att tingsrätterna blir försiktigare med att bevilja och åklagarna blir försiktigare med att begära häktning, särskilt förenat med restriktioner.
Mitt andra råd är bara ett försök att komma med någonting konstruktivt till er som sitter i den rent ut sagt vidriga situationen. Du som sitter med restriktioner och inte får läsa tidningar, se på tv, lyssna på radio eller träffa någon: se till att låna en bok från häktets bokvagn eller bibliotek. Sak samma om du tycker om att läsa men inte känner för det eller om du aldrig brukar läsa annars. Skönlitteratur, något som handlar om människor och deras liv, borde kunna vara särskilt bra. Eller faktaböcker, historia, vetenskap. Allt som aktiverar dig borde vara bra. Allt som kan fylla ut det farliga och onaturliga tomrummet under de svåra dagar, veckor och i värsta fall månader som väntar.
Allt för att bevara din psykiska hälsa och din förmåga att sköta ditt försvar den dagen det behövs. Jag påstår mig inte veta hur det är. Jag försöker bara tänka mig in i situationen.
Och även om jag kanske går över gränsen genom att skämta om ett så hemskt ämne så vill jag ändå säga följande: hjälp din försvarsadvokat! Läs något, låna papper och penna och skriv något, eller gör båda delarna. Slå vakt om din psykiska hälsa. Då kommer din advokat också att kunna göra ett bättre jobb då ditt öde ska avgöras av tingsrätten.
Med detta sagt vill jag bara upprepa vad jag har sagt ovan: Storbritannien har man inte restriktioner p g a kollusionsfaran och FN anser att isolering i de flesta fall bör förbjudas. Där har vi något vi kan bygga vidare på.
Visar inlägg med etikett häktning. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett häktning. Visa alla inlägg
måndag 15 oktober 2012
söndag 16 september 2012
Häktning: alltför enkelt och rättsosäkert
Statistik från BRÅ visar att våra domstolar är, minst sagt, ”häktningsbenägna”. I tabell nr 3.11 i en BRÅ-rapport kan man se att 1994 (då man började föra statistik som gör att man kan jämföra häktningsframställningar från åklagaren med antalet beviljade tingsrättsbeslut om häktning) begärde åklagaren häktning i 12 057 fall. 10 263 av fallen (ca 85 procent) av dessa bifölls av tingsrätterna. 2010 bifölls 11 213 av 12 690 fall – 88 procent av fallen eller nästan nio av tio om man så önskar.
Hur kommer det sig att våra domstolar är så ”generösa” med att bifalla åklagarnas häktningsframställningar, d v s åklagarens begäran vid en häktningsförhandling eller förhandling om omhäktning om att man under tiden som förundersökningen pågår bör frihetsberöva den som blivit anhållen (för brott som kan ge fängelse i ett år eller mer)?
Det verkar först och främst vara ”tradition” att den som är stökig eller misstänkt för brott lätt kan hamna i ”kurran” i Sverige. Det är något så pass självklart att vi inte diskuterar det så mycket som vi borde göra. För i ett rättssamhälle är det inte alls så självklart att man ska kunna bli frihetsberövad (även om man är misstänkt för brott och förundersökning pågår).
Låt mig ge två exempel från min egen erfarenhet som visar på ett oroande godtycke i fråga om när och hur häktningsbeslut meddelas av våra domstolar (tingsrätterna). Och då menar jag att det där fallet – ett fall av tio när tingsrätterna inte håller med åklagarna – också det ger ett godtyckligt intryck. Det rör sig om två fall som avgjordes på samma domstol – av en och samma domare.
1.
En kväll hade en klient haft ett ”fyllebråk” med sin hustru. Makarna bodde på en liten ort och båda festade gärna på som tonåringar. Grannarna uppmärksammade bråket och på grund av bråket, som uppfattades som misshandel (trots att min klient var tidigare ostraffad), häktades min klient. En skötsam person med gott anseende på hemorten häktades alltså efter en fest som spårat ut efter att han och hustrun hade druckit för mycket.
2.
En annan klient hade just kommit ut från fängelset efter att ha avtjänat ett längre straff för brottet grov kvinnofridskränkning. Vad händer? Det första han gör är att han misshandlar sin hustru en gång till! Det framstod som ett skolexempel på när man borde ha blivit häktad. Men mannen blev inte häktad, trots att han återfallit i brott mot samma kvinna som tidigare.
Det här är ganska tydliga exempel ur verkligheten på hur tombolaaktigt det kan vara. Nu menar jag inte att man per automatik ska slå till och häkta tidigare straffade personer per automatik, utan att det saknas förutsebarhet i systemet (som är en av de saker man ska kunna vänta sig av ett rättssäkert system) och att på tok för många häktningsframställningar bifalles.
Mänskliga faktorn, tycker du kanske. Kanske systemet fungerar bra, även om det råkade bli lite snett den där gången? Jag vill tyvärr påstå att systemet fungerar långt ifrån bra, och att det borde reformeras till fördel för en mindre ingripande ingrepp i individens liv i de flesta fall (övervakning är ett alternativ som finns sedan länge i rättegångsbalken).
Häktningsgrunder: risk för flykt, försvårande av utredningen och/eller återfall i brott
Det är som sagt tingsrätten som beslutar om häktning och i samband med det även om restriktioner (inskränkningar i den misstänktes rätt att vara i kontakt med omvärlden). Det finns tre fristående grunder för att häktning kan ske.
1. faran för flykt
2. faran för kollusion (risken för att utredningen påverkas, t ex genom att bevis förstörs genom att den misstänkte pratar med folk eller undanröjer bevismaterial på något annat sätt)
3. recidivfaran (risken för återfall i brott)
Så långt den grundläggande juridiken. Hur ser då den grundläggande ”mänskliga” sidan av saken ut? Titta gärna på de här bilderna från Kriminalvården. Bläddra framåt, och ta dig en titt på bild nummer 6. Låt den ligga kvar på skärmen och titta på den en stund. Känner du dig väl till mods eller illa till mods efter att ha tittat på den bilden i några minuter? En kvart, rentav? Försök att göra det! Det är inte som att sitta på en brygga med en kall öl och titta ut över en spegelblank sjö på sommaren, eller hur?
Kanske kan du känna, trots att du kanske aldrig haft med svenskt rättsväsende att göra, att det vore ganska obehagligt att sitta där. Kanske rentav avskyvärt (så jag tänker inte be dig att titta på bilden i åtminstone ett par timmar).
Vi advokater ser sådana här platser jämt och ständigt. Vi har ”tur”: vi har en ringklocka som vi ringer i när vi har pratat klart med klienten. Och så blir vi utsläppta av personalen och tar den trånga hissen tillbaka ut i friheten.
Vi advokater har god insyn i hur oskyldiga (den som är häktad är ännu inte dömd för något) far illa i häktet, både de som senare döms för brott och de som frikänns. Jag tycker att det är fel att en så viktig fråga diskuteras så sällan. En stor del av problemet verkar ligga i att vi tar för lätt på problemet. Och så går domstolarna på åklagarens linje: ”Ordning och reda, lås in honom, så vet vi var vi har honom under utredningen och i väntan på huvudförhandlingen. Sedan drar vi av tiden han har suttit från det slutgiltiga straffet”. Man ger intryck av att anta att den misstänkte kommer att förklaras skyldig.
Vad händer när man sitter häktad?
Klienter (både män och kvinnor) som sitter häktade får ofta panik i början (i princip alltid, om det är första gången i häktet). Det är alla advokaters erfarenhet. Ofta hör de av sig på en gång och vill tala med sin advokat. Var är min advokat, undrar de.
Svensk psykologisk forskning visar att hälften av de häktade med restriktioner som är föräldrar drabbas av klinisk depression, ett mycket allvarligt tillstånd som innebär att den drabbade inte har kraft kvar att göra någonting (vilket är allvarligt både rent mänskligt och när det är dags för rättegång). Hälften av alla som hålls isolerade som har barn – det är minst sagt en betydande andel!
De psykologiska trauman som orsakas av alla dessa slentrianhäktningar märks redan på de häktade vid det där första telefonsamtalet. Du hör hur illa de mår. De vill ut. De säger att de inte har gjort något. (Tänk dig själv, om du visste att du inte hade gjort något. Det är ingen avundsvärd position att sitta där inne och bara ha advokaten att prata med, ifall du dessutom har restriktioner.)
Vi advokater vet hur illa klienterna mår av att sitta häktade – i synnerhet under den första, chockartade tiden då de nyss blivit inlåsta och paniken sätter in. Bristen på psykologer som kan hjälpa till i den första svåra ”övergångsfasen” då klienten ska försöka vänja sig vid en outhärdlig situation (att sitta inlåst i väntan på rättegången) gör att vi har ett stort ansvar.
Det finns förstås också en viss ”nackdel” med populära advokater (som är kända för att vara tuffa och stå på klientens sida, bra på att se bristerna i polisens och åklagarens arbete o s v).
Populära advokater har många klienter. Kanske sitter du i en heldagsförhandling och kan inte träffa din klient på en gång. Och minuterna blir samtidigt oerhört långa och plågsamma för klienten, för han vill ju träffa dig, med en gång! Inte i morgon, inte på fredag heller, utan nu! Han ger blanka den i om du har en rättegång. Problemet är här att det kanske bara är den mindre populära advokaten (som har få klienter) som skulle ha tid att inställa sig på en gång, utan dröjsmål. I vissa delar av Sverige (särskilt i norra Sverige) bidrar de långa avstånden till att den häktade kan få sitta ännu längre innan advokaten hinner fram.
Advokaten vet att under de här minuterna och timmarna och dagarna sker en stor psykologisk skada i många fall, särskilt för häktade som sedan tidigare har haft någon form av psykologiska besvär. Men även tidigare fullt friska personer, som kanske ansett sig vara antingen ”tuffa” eller ”vanliga”, kan snabbt bli fullständigt krossade av häktningen. Man rycks från sin familj, sina närmaste, och skärs av från sitt vardagsliv. Har man aldrig varit häktad förut, om det är första gången, då ska man vara beredd på sitt livs kanske värsta stund.
Ett exempel till på hur det här bryter ner folk är när man (det händer tyvärr också ofta) lägger restriktioner. En av mina klienter satt häktad från januari till i början av juni. Han var närmare 70 år. Han gick ner 20 kilo och for verkligen illa. Häktet skulle ha kunnat bli hans död. Och även om ingen tycker om ekobrott (han var misstänkt för ett sådant) och man är för att ge ekobrottslingar hårda straff, så tycker jag att man i dessa och många andra fall skulle kunna ordna annan betryggande övervakning (i enlighet med rättegångsbalken) och vänta med att låsa in folk innan rättegången – d v s om brottet verkligen går att styrka!
Häktade som tar sina liv
Som jag sade, häktet kan ta död på folk.
Det sker ungefär en gång varannan månad. För så ofta tar någon sitt liv i häktet eller i arresten.
Men, kan man tycka, är det verkligen sant? Varför skriver inte tidningarna om det? Det undrar jag också. Det är en fråga som berör många, familjer, vänner och så vidare. Men tidningarna skriver inte. Kanske tror vissa journalister att folk inte bryr sig. Jag tror att de i så fall har fel.
Sannolikt (jag har ingen statistik, men jag antar att det är så) är det oftast fattiga personer som tar sina liv på häktet och i arresten. Personer som inte har vänner som är journalister. Det skulle säkert vara annorlunda annars (då kanske det skulle skrivas lite mindre om kändisar).
Hittills har, vad jag vet, fyra häktade tagit sitt liv under 2012. Fyra häktade, låt det sjunka in. Det är fyra söner eller bröder eller makar eller pojkvänner eller pappor. Fyra hemska tragedier bara i år. Man tänker på familjerna, vännerna och barnen som ska leva med sorgen.
Ändå blir det bara små notiser i tidningen. Inga namn, inga fakta i övrigt.
Ett av mycket få exempel på när media faktiskt uppmärksammat ett självmord i häkte/arrest är ett välgjort reportage av en reporter som tog sig tid att granska varför 23-årige Sercan Budakci tog sitt liv sommaren 2011 på en polisstation i Haninge.
Tragedins omfattning blir inte lättare att förstå när man får reda på att den här unga killen hade blivit gripen efter att ha bråkat med en busschaufför om något så futtigt som en sms-biljett. Han var då på väg med grillkorv och kött till en sjö för att grilla med sina vänner.
Sercan Budakcis syster säger i inslaget att ”det är som om det är en fågel som har dött på gatan”. Det verkar inte spela någon roll. Dessutom hade hennes bror bett att få åka till psykakuten för att han mådde så dåligt i arresten. ”Jag kan lika gärna säga att de har framkallat min brors självmord”, säger systern.
Kloka ord från en som vet
Reportern som gjorde inslaget om Sercan Budakci insåg att självmord i häkten och arrester har ha att göra med den psykologiska reaktionen på att bli inlåst. Reportern talar i slutet av inslaget med Peter Söderlund, ordförande för X-CONS (som tidigare hette KRIS), organisationen som vill hjälpa f d kriminella tillbaka till ett normalt liv i frihet.
”Den mest vältränade och på ytan starka människan kan bete sig som ett barn”, säger Peter Söderlund. ”När man låser in en människa vet du oftast inte den personens bakgrund, den personens psykiska hälsa. Man saknar så gott som all kunskap. Det ställer stora krav på staten, om man nu inte ska räkna med att det ska stryka med några stycken per år”.
I reportaget tar Peter Söderlund upp frågan om att häktningarna tar knäcken på den häktade, bryter ned honom, och gör det lättare för honom att erkänna. Det är en erfarenhet som vi försvarsadvokater känner igen. Våra klienter kan vara så nedbrutna, förvirrade, beroende av psykofarmaka efter ett antal månader i häktet att det är svårt för dem att försvara sig. Det är bland annat av denna anledning som FN:s främste tortyrexpert vill kraftigt inskränka bruket av häktning med restriktioner (jag återkommer till detta i ett annat blogginlägg inom kort).
JO:s beslut visar på problemen
När det gäller självmord i häktet kan man inte sitta med armarna i kors och vänta på att t ex JO (som handlägger många anmälningar om självmord) ska kunna lösa allting. Man kan inte överlåta allt ansvar på en myndighet som aldrig kommer in förrän det är för sent.
”Vissa säkerhetshöjande åtgärder har vidtagits med anledning av ett självmord i arresten januari 2011, arbetet är dock ännu inte färdigt”, heter det i JO:s protokoll från ett besök på polisarresten i Karlstad (JO:s beslut 5034-2011, meddelat 2012-01-16).
”För det fall en intagen uppfattas som så suicidbenägen att han inte ganska snart bedöms kunna få tillgång till sängkläder, bör han enligt min mening ställas under sekundbevakning. Vidare bör kontakt med psykiatrin övervägas”. Så heter det i JO:s beslut 1661-2010, meddelat 2010-12-21.
2008 tog JO Cecilia Nordenfelt ett hedervärt initiativ till en särskild granskning av självmord i häkten (JO:s beslut 122-2008, meddelat 2008-06-09).
JO Nordenfelt skriver: ”Kriminalvården har alltså att, inom rimliga gränser, förhindra att intagna i häkten begår självmord. Jag inser att det inte är möjligt att i varje enskilt fall hindra en person som har suicidtankar från att göra verklighet av sin önskan att ta sitt liv. Det finns dock mycket Kriminalvården bör kunna göra i syfte att undvika dessa tragiska händelser.”
Det är bara att hålla med. Men samtidigt går det inte att överlåta allt ansvar till Kriminalvården (lika lite som man kan överlåta allt ansvar till JO). Det är domare, åklagare och advokater som har ett gemensamt ansvar för att häktningarna blir färre (i enlighet med rådande bestämmelser på området, som enligt min mening inte på långa vägar respekteras).
”Det är enligt min mening synnerligen viktigt”, skriver JO Nordenfelt, att beslut om häktning ”begränsas till de fall där det är motiverat”. Detta är en viktig iakttagelse, för den pekar på domstolarnas ansvar att tillämpa gällande lagstiftning på ett korrekt och humant sätt. Lagstiftningen finns redan.
24 kap 4 § rättegångsbalken: så kan självmord i häktet förebyggas
Självmorden i häkten och arrestlokaler handlar inte i första hand om lokalernas utformning eller frågan om den häktade har tillgång till sängkläder.
Det handlar om att man från domstolars och åklagares sida inte till fullo respekterar och utnyttjar lagstiftningens krav på att man inte får häkta människor när det finns risk för men, d v s en risk för att den häktade far illa. I sådana fall – säger rättegångsbalken – ska någon form av övervakning ordnas i stället för häktning.
Det är uppenbart att då en anhållen person har haft kontakt med psykiatrin sedan tidigare kan det ”befaras att häktning skulle komma att medföra allvarligt men”, som det heter i rättegångsbalken (RB).
Förslag # 1: bättre förutsägbarhet
Jag anser att det viktigaste sättet att förbättra systemet skulle vara ett mer restriktivt bruk av häktningar, d v s i första hand att våra domstolar blir mer försiktiga med att bifalla åklagarens häktningsframställan (och att åklagarna blir bättre på att anordna alternativ till häktning, d v s övervakning då det finns risk för men, helt i enlighet med vad som åläggs åklagarna i RB).
I vart och ett av de fall där åklagaren begär häktning kan domstolarna inte nöja sig med att godta åklagarens argumentation. Domstolarna måste bli bättre på att lyssna på vad den misstänktes advokat har att framföra. Jag tror många svenska advokater – när vi för fram den misstänktes inställning till brottsmisstanke, häktningsskäl och/eller skäl för restriktioner – känner vid häktningsförhandlingarna att man talar för döva öron. Ungefär som att vi far dit, får betalt för vårt arbete och far hem. Så får det inte vara.
Bristen på rättssäkerhet spär förmodligen på föreställningen om de häktade som mindre värda. Många häktas vårdslöst och ogenomtänkt – att bli häktad på det sättet gör frihetsberövandet än mer outhärdligt. Det är illa nog att vara inlåst, men att dessutom känna att man har blivit inlåst på ett rättsosäkert sätt är en dubbel orätt. Många känner sig orättvist behandlade, och det i kombination med den onaturliga situationen att sitta inlåst i en liten cell på häktet är rent ut sagt en livsfarlig kombination.
Förslag # 2: mer debatt
Häromåret misstänktes en polisman i Jönköping för att ha tagit strypgrepp, slagit en häktad mot njuren samt dödshotat den häktade. Polismannen blev aldrig fälld. Men visst kan man vänta sig att chansen att bli friad för sådana övergrepp ökar om samhället i stort inte verkar bry sig om de häktades rättigheter.
Låt oss anta att en polisman får för sig att utdela ett dödshot och ta strypgrepp på en häktad. Min gissning är att den polismannen kan inbilla sig att ”det här kan jag göra utan någon risk. Man bryr sig ju inte ens om häktade tar livet av sig”.
Jag tycker att journalisterna måste ta sitt ansvar. Ju mindre denna fråga tas upp desto större är nog också risken för att häktade far illa. Det är fel att häktade som tar sina liv eller kränks på annat sätt förblir namnlösa och att deras berättelser aldrig når utanför häktescellen.
Förslag # 3. Fler psykologer på häktena
Det skulle behövas en ”insatsstyrka” av psykologer för att hjälpa de som faktiskt blir häktade att anpassa sig, för forskningen bekräftar försvararnas erfarenhet: det är den första perioden som är farligast för den häktades hälsa.
Man kan faktiskt begära att den häktade ska få någon att prata med som kan hjälpa den häktade att ”anpassa” sig till den nya situationen, vänja sig, få råd och tips om hur man kan hantera den.
Förslag # 4. Mer kunskap om psykologisk forskning hos domstolarna
Det krävs mer kunskap bland oss, bland rättsväsendets aktörer. Vi är inte psykologer, men vi arbetar med människor dag ut och dag in. Då kan man faktiskt kräva att vi har grundläggande kännedom och kunskap om hur en människa fungerar. Forskningen som redovisas ovan är en bra början för oss alla.
Det vanligaste är förmodligen att man som domare eller åklagare (eller advokat, för den delen) tänker att ”jag skulle säkert inte få några problem om jag blev frihetsberövad”. Jag är ju en stark människa. Och så vidare.
Där, vågar jag lova, har många av oss fel. Även riktiga hårdingar kan bli helt nedbrutna av att sitta häktede. Inte för att de inte skulle vara tuffa, utan för att de är människor. Den där tuffingen, han kan ha en liten dotter eller en liten son eller en sjuk förälder som betyder allt för honom.
Tror vi att någon är mindre kapabel att ha starka, goda känslor bara för att han är misstänkt för brott? I så fall tror vi fel. Det är nog ofta just de där starka, goda känslorna som bryter ned en människa under häktningen.
Förslag # 5. Övervakning i stället för häktning
Det här är inget förslag, utan snarare ett krav i vår lagstiftning som hänger ihop med kravet på större rättssäkerhet (samt med kravet på att vi som arbetar med de här frågorna har kännedom om psykologisk kunskap). Rättegångsbalken talar uttryckligen om fall där det finns anledning att anta att häktning inte får ske. I rättegångsbalken anges uttryckligen att övervakning kan ersätta häktning av humanitära skäl om det finns risk att den misstänkte lider allvarligt men.
Enligt 26-28 §§ förundersökningskungörelsen (1947:948) är det åklagarens ansvar att ordna med lämplig övervakning. Då hävs också anhållandet. Övervakning förutsätter den misstänktes medverkan och kan anordnas bl a i dennes hem. Till detta får knytas villkor, som att den misstänkte vissa tider ska vara tillgänglig i hemmet eller på arbetsplatsen.
Högsta domstolen har gett prov på stor klarsynthet i denna fråga i ett rättsfall från 2008 där man framhöll att det i fråga om en ung person var lämpligare med placering på ett ungdomshem än med häktning. Både tingsrätten och hovrätten (hovrätten var dock skiljaktig, d v s inte enig) hade ansett att häktning var lämpligt för en 17-åring misstänkt för rån. Två hovrättsråd hade, med hänvisning till just alternativet övervakning i 24:4 RB, konstaterat att häktning ska ske endast om det är uppenbart att betryggande övervakning inte kan anordnas.
Det är ett ansvar som åklagarna lämpligen bör åläggas betydligt oftare än vad som nu sker. Det får absolut inte vara så att häktning sker för att ge åklagaren ”ett huvudbry mindre”.
Det är min absoluta övertygelse, och jag tror att jag har många försvararkollegor med mig i detta, liksom psykologisk expertis, att man vid tolkningen av hälsorekvisitet i 24:4 RB måste ta i beaktande just en historia av psykisk ohälsa.
Här, som i så många andra fall, finns skäl till en uppstramning för att vi ska kunna leva upp till de högst ställda, och humanistiska, kraven som finns i bl a rättegångsbalken. Det är inte rätt att vi ska ”glömma bort” att sådana krav finns. Även för den ”ekonomiskt” sinnade bör alternativet övervakning framstå som bättre än exempelvis häktning (som utan tvivel är dyrare än en betryggande övervakning på annan plats än i häkte, t ex i hemmet). För allvarligt talat, hur många tror vi ska fara utomlands? Vad ska de göra i utlandet, förresten? Och om det mot förmodan blir aktuellt, så finns det något som heter utlämningsavtal med andra länder.
Återigen måste man ge polisen mer förtroende. Man kan inte kräva att förundersökningen ska vara åklagarens (förundersökningsledarens) lekstuga och att den misstänkte slentrianmässigt ska placeras i karantän. Nog borde man kunna förvänta sig så mycket professionalitet från polisen och åklagarna att de faktiskt klarar av utredningsarbetet trots att den misstänkte inte slussas iväg till häktet så ofta som nu sker.
Ta tillvara på humanismen som finns i lagstiftningen!
Min uppfattning, och jag hoppas att du håller med mig, är att det är på tok för lätt att bli häktad i Sverige. Det är en utveckling som måste brytas förr eller senare. Den lätthet med vilken häktning (och häktning med restriktioner) beviljas av domstolarna på åklagarens begäran strider mot vad lagstiftaren har anfört t ex i 24 kap 1 § 3 st rättegångsbalken om att häktning får ske endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär.
Den här proportionalitetsprincipen respekteras inte i praktiken när domstolarna i nio av tio fall bifaller åklagarens begäran om häktning. Nio av tio – visst låter det lite som valresultatet när det är presidentval i en diktatur?
Det är i princip fråga om en slentrianmässig bedömning som enligt min mening visar att man inte lever upp till proportionalitetsprincipen. En annan bestämmelse som rimligen borde kunna dammas av är regeln i 23 kap 4 § rättegångsbalken om att förundersökning bör bedrivas så att ingen i onödan får vidkännas kostnad eller olägenhet.
Ska man anta att ”alla är skyldiga”?
Om vi utgår från oskuldspresumtionen ser vi att övervakning i många fall torde vara betydligt lämpligare än häktning. Man är i juridisk mening oskyldig så länge motsatsen inte är bevisad och en fällande dom har meddelats av domstol. Det är denna utgångspunkt man ska ha i ett rättssamhälle. Man är oskyldig till dess att åklagaren har övertygat domstolen om motsatsen.
Som oskyldig har man i ett rättssamhälle, bland annat, rätt att inte bli slentrianmässigt häktad, i synnerhet inte när det finns risk för att man kommer att fara illa. Som jurist har man ett ansvar för att se till att det inte händer.
Hur kommer det sig att våra domstolar är så ”generösa” med att bifalla åklagarnas häktningsframställningar, d v s åklagarens begäran vid en häktningsförhandling eller förhandling om omhäktning om att man under tiden som förundersökningen pågår bör frihetsberöva den som blivit anhållen (för brott som kan ge fängelse i ett år eller mer)?
Det verkar först och främst vara ”tradition” att den som är stökig eller misstänkt för brott lätt kan hamna i ”kurran” i Sverige. Det är något så pass självklart att vi inte diskuterar det så mycket som vi borde göra. För i ett rättssamhälle är det inte alls så självklart att man ska kunna bli frihetsberövad (även om man är misstänkt för brott och förundersökning pågår).
Låt mig ge två exempel från min egen erfarenhet som visar på ett oroande godtycke i fråga om när och hur häktningsbeslut meddelas av våra domstolar (tingsrätterna). Och då menar jag att det där fallet – ett fall av tio när tingsrätterna inte håller med åklagarna – också det ger ett godtyckligt intryck. Det rör sig om två fall som avgjordes på samma domstol – av en och samma domare.
1.
En kväll hade en klient haft ett ”fyllebråk” med sin hustru. Makarna bodde på en liten ort och båda festade gärna på som tonåringar. Grannarna uppmärksammade bråket och på grund av bråket, som uppfattades som misshandel (trots att min klient var tidigare ostraffad), häktades min klient. En skötsam person med gott anseende på hemorten häktades alltså efter en fest som spårat ut efter att han och hustrun hade druckit för mycket.
2.
En annan klient hade just kommit ut från fängelset efter att ha avtjänat ett längre straff för brottet grov kvinnofridskränkning. Vad händer? Det första han gör är att han misshandlar sin hustru en gång till! Det framstod som ett skolexempel på när man borde ha blivit häktad. Men mannen blev inte häktad, trots att han återfallit i brott mot samma kvinna som tidigare.
Det här är ganska tydliga exempel ur verkligheten på hur tombolaaktigt det kan vara. Nu menar jag inte att man per automatik ska slå till och häkta tidigare straffade personer per automatik, utan att det saknas förutsebarhet i systemet (som är en av de saker man ska kunna vänta sig av ett rättssäkert system) och att på tok för många häktningsframställningar bifalles.
Mänskliga faktorn, tycker du kanske. Kanske systemet fungerar bra, även om det råkade bli lite snett den där gången? Jag vill tyvärr påstå att systemet fungerar långt ifrån bra, och att det borde reformeras till fördel för en mindre ingripande ingrepp i individens liv i de flesta fall (övervakning är ett alternativ som finns sedan länge i rättegångsbalken).
Häktningsgrunder: risk för flykt, försvårande av utredningen och/eller återfall i brott
Det är som sagt tingsrätten som beslutar om häktning och i samband med det även om restriktioner (inskränkningar i den misstänktes rätt att vara i kontakt med omvärlden). Det finns tre fristående grunder för att häktning kan ske.
1. faran för flykt
2. faran för kollusion (risken för att utredningen påverkas, t ex genom att bevis förstörs genom att den misstänkte pratar med folk eller undanröjer bevismaterial på något annat sätt)
3. recidivfaran (risken för återfall i brott)
Så långt den grundläggande juridiken. Hur ser då den grundläggande ”mänskliga” sidan av saken ut? Titta gärna på de här bilderna från Kriminalvården. Bläddra framåt, och ta dig en titt på bild nummer 6. Låt den ligga kvar på skärmen och titta på den en stund. Känner du dig väl till mods eller illa till mods efter att ha tittat på den bilden i några minuter? En kvart, rentav? Försök att göra det! Det är inte som att sitta på en brygga med en kall öl och titta ut över en spegelblank sjö på sommaren, eller hur?
Kanske kan du känna, trots att du kanske aldrig haft med svenskt rättsväsende att göra, att det vore ganska obehagligt att sitta där. Kanske rentav avskyvärt (så jag tänker inte be dig att titta på bilden i åtminstone ett par timmar).
Vi advokater ser sådana här platser jämt och ständigt. Vi har ”tur”: vi har en ringklocka som vi ringer i när vi har pratat klart med klienten. Och så blir vi utsläppta av personalen och tar den trånga hissen tillbaka ut i friheten.
Vi advokater har god insyn i hur oskyldiga (den som är häktad är ännu inte dömd för något) far illa i häktet, både de som senare döms för brott och de som frikänns. Jag tycker att det är fel att en så viktig fråga diskuteras så sällan. En stor del av problemet verkar ligga i att vi tar för lätt på problemet. Och så går domstolarna på åklagarens linje: ”Ordning och reda, lås in honom, så vet vi var vi har honom under utredningen och i väntan på huvudförhandlingen. Sedan drar vi av tiden han har suttit från det slutgiltiga straffet”. Man ger intryck av att anta att den misstänkte kommer att förklaras skyldig.
Vad händer när man sitter häktad?
Klienter (både män och kvinnor) som sitter häktade får ofta panik i början (i princip alltid, om det är första gången i häktet). Det är alla advokaters erfarenhet. Ofta hör de av sig på en gång och vill tala med sin advokat. Var är min advokat, undrar de.
Svensk psykologisk forskning visar att hälften av de häktade med restriktioner som är föräldrar drabbas av klinisk depression, ett mycket allvarligt tillstånd som innebär att den drabbade inte har kraft kvar att göra någonting (vilket är allvarligt både rent mänskligt och när det är dags för rättegång). Hälften av alla som hålls isolerade som har barn – det är minst sagt en betydande andel!
De psykologiska trauman som orsakas av alla dessa slentrianhäktningar märks redan på de häktade vid det där första telefonsamtalet. Du hör hur illa de mår. De vill ut. De säger att de inte har gjort något. (Tänk dig själv, om du visste att du inte hade gjort något. Det är ingen avundsvärd position att sitta där inne och bara ha advokaten att prata med, ifall du dessutom har restriktioner.)
Vi advokater vet hur illa klienterna mår av att sitta häktade – i synnerhet under den första, chockartade tiden då de nyss blivit inlåsta och paniken sätter in. Bristen på psykologer som kan hjälpa till i den första svåra ”övergångsfasen” då klienten ska försöka vänja sig vid en outhärdlig situation (att sitta inlåst i väntan på rättegången) gör att vi har ett stort ansvar.
Det finns förstås också en viss ”nackdel” med populära advokater (som är kända för att vara tuffa och stå på klientens sida, bra på att se bristerna i polisens och åklagarens arbete o s v).
Populära advokater har många klienter. Kanske sitter du i en heldagsförhandling och kan inte träffa din klient på en gång. Och minuterna blir samtidigt oerhört långa och plågsamma för klienten, för han vill ju träffa dig, med en gång! Inte i morgon, inte på fredag heller, utan nu! Han ger blanka den i om du har en rättegång. Problemet är här att det kanske bara är den mindre populära advokaten (som har få klienter) som skulle ha tid att inställa sig på en gång, utan dröjsmål. I vissa delar av Sverige (särskilt i norra Sverige) bidrar de långa avstånden till att den häktade kan få sitta ännu längre innan advokaten hinner fram.
Advokaten vet att under de här minuterna och timmarna och dagarna sker en stor psykologisk skada i många fall, särskilt för häktade som sedan tidigare har haft någon form av psykologiska besvär. Men även tidigare fullt friska personer, som kanske ansett sig vara antingen ”tuffa” eller ”vanliga”, kan snabbt bli fullständigt krossade av häktningen. Man rycks från sin familj, sina närmaste, och skärs av från sitt vardagsliv. Har man aldrig varit häktad förut, om det är första gången, då ska man vara beredd på sitt livs kanske värsta stund.
Ett exempel till på hur det här bryter ner folk är när man (det händer tyvärr också ofta) lägger restriktioner. En av mina klienter satt häktad från januari till i början av juni. Han var närmare 70 år. Han gick ner 20 kilo och for verkligen illa. Häktet skulle ha kunnat bli hans död. Och även om ingen tycker om ekobrott (han var misstänkt för ett sådant) och man är för att ge ekobrottslingar hårda straff, så tycker jag att man i dessa och många andra fall skulle kunna ordna annan betryggande övervakning (i enlighet med rättegångsbalken) och vänta med att låsa in folk innan rättegången – d v s om brottet verkligen går att styrka!
Häktade som tar sina liv
Som jag sade, häktet kan ta död på folk.
Det sker ungefär en gång varannan månad. För så ofta tar någon sitt liv i häktet eller i arresten.
Men, kan man tycka, är det verkligen sant? Varför skriver inte tidningarna om det? Det undrar jag också. Det är en fråga som berör många, familjer, vänner och så vidare. Men tidningarna skriver inte. Kanske tror vissa journalister att folk inte bryr sig. Jag tror att de i så fall har fel.
Sannolikt (jag har ingen statistik, men jag antar att det är så) är det oftast fattiga personer som tar sina liv på häktet och i arresten. Personer som inte har vänner som är journalister. Det skulle säkert vara annorlunda annars (då kanske det skulle skrivas lite mindre om kändisar).
Hittills har, vad jag vet, fyra häktade tagit sitt liv under 2012. Fyra häktade, låt det sjunka in. Det är fyra söner eller bröder eller makar eller pojkvänner eller pappor. Fyra hemska tragedier bara i år. Man tänker på familjerna, vännerna och barnen som ska leva med sorgen.
Ändå blir det bara små notiser i tidningen. Inga namn, inga fakta i övrigt.
Ett av mycket få exempel på när media faktiskt uppmärksammat ett självmord i häkte/arrest är ett välgjort reportage av en reporter som tog sig tid att granska varför 23-årige Sercan Budakci tog sitt liv sommaren 2011 på en polisstation i Haninge.
Tragedins omfattning blir inte lättare att förstå när man får reda på att den här unga killen hade blivit gripen efter att ha bråkat med en busschaufför om något så futtigt som en sms-biljett. Han var då på väg med grillkorv och kött till en sjö för att grilla med sina vänner.
Sercan Budakcis syster säger i inslaget att ”det är som om det är en fågel som har dött på gatan”. Det verkar inte spela någon roll. Dessutom hade hennes bror bett att få åka till psykakuten för att han mådde så dåligt i arresten. ”Jag kan lika gärna säga att de har framkallat min brors självmord”, säger systern.
Kloka ord från en som vet
Reportern som gjorde inslaget om Sercan Budakci insåg att självmord i häkten och arrester har ha att göra med den psykologiska reaktionen på att bli inlåst. Reportern talar i slutet av inslaget med Peter Söderlund, ordförande för X-CONS (som tidigare hette KRIS), organisationen som vill hjälpa f d kriminella tillbaka till ett normalt liv i frihet.
”Den mest vältränade och på ytan starka människan kan bete sig som ett barn”, säger Peter Söderlund. ”När man låser in en människa vet du oftast inte den personens bakgrund, den personens psykiska hälsa. Man saknar så gott som all kunskap. Det ställer stora krav på staten, om man nu inte ska räkna med att det ska stryka med några stycken per år”.
I reportaget tar Peter Söderlund upp frågan om att häktningarna tar knäcken på den häktade, bryter ned honom, och gör det lättare för honom att erkänna. Det är en erfarenhet som vi försvarsadvokater känner igen. Våra klienter kan vara så nedbrutna, förvirrade, beroende av psykofarmaka efter ett antal månader i häktet att det är svårt för dem att försvara sig. Det är bland annat av denna anledning som FN:s främste tortyrexpert vill kraftigt inskränka bruket av häktning med restriktioner (jag återkommer till detta i ett annat blogginlägg inom kort).
JO:s beslut visar på problemen
När det gäller självmord i häktet kan man inte sitta med armarna i kors och vänta på att t ex JO (som handlägger många anmälningar om självmord) ska kunna lösa allting. Man kan inte överlåta allt ansvar på en myndighet som aldrig kommer in förrän det är för sent.
”Vissa säkerhetshöjande åtgärder har vidtagits med anledning av ett självmord i arresten januari 2011, arbetet är dock ännu inte färdigt”, heter det i JO:s protokoll från ett besök på polisarresten i Karlstad (JO:s beslut 5034-2011, meddelat 2012-01-16).
”För det fall en intagen uppfattas som så suicidbenägen att han inte ganska snart bedöms kunna få tillgång till sängkläder, bör han enligt min mening ställas under sekundbevakning. Vidare bör kontakt med psykiatrin övervägas”. Så heter det i JO:s beslut 1661-2010, meddelat 2010-12-21.
2008 tog JO Cecilia Nordenfelt ett hedervärt initiativ till en särskild granskning av självmord i häkten (JO:s beslut 122-2008, meddelat 2008-06-09).
JO Nordenfelt skriver: ”Kriminalvården har alltså att, inom rimliga gränser, förhindra att intagna i häkten begår självmord. Jag inser att det inte är möjligt att i varje enskilt fall hindra en person som har suicidtankar från att göra verklighet av sin önskan att ta sitt liv. Det finns dock mycket Kriminalvården bör kunna göra i syfte att undvika dessa tragiska händelser.”
Det är bara att hålla med. Men samtidigt går det inte att överlåta allt ansvar till Kriminalvården (lika lite som man kan överlåta allt ansvar till JO). Det är domare, åklagare och advokater som har ett gemensamt ansvar för att häktningarna blir färre (i enlighet med rådande bestämmelser på området, som enligt min mening inte på långa vägar respekteras).
”Det är enligt min mening synnerligen viktigt”, skriver JO Nordenfelt, att beslut om häktning ”begränsas till de fall där det är motiverat”. Detta är en viktig iakttagelse, för den pekar på domstolarnas ansvar att tillämpa gällande lagstiftning på ett korrekt och humant sätt. Lagstiftningen finns redan.
24 kap 4 § rättegångsbalken: så kan självmord i häktet förebyggas
Självmorden i häkten och arrestlokaler handlar inte i första hand om lokalernas utformning eller frågan om den häktade har tillgång till sängkläder.
Det handlar om att man från domstolars och åklagares sida inte till fullo respekterar och utnyttjar lagstiftningens krav på att man inte får häkta människor när det finns risk för men, d v s en risk för att den häktade far illa. I sådana fall – säger rättegångsbalken – ska någon form av övervakning ordnas i stället för häktning.
Det är uppenbart att då en anhållen person har haft kontakt med psykiatrin sedan tidigare kan det ”befaras att häktning skulle komma att medföra allvarligt men”, som det heter i rättegångsbalken (RB).
Förslag # 1: bättre förutsägbarhet
Jag anser att det viktigaste sättet att förbättra systemet skulle vara ett mer restriktivt bruk av häktningar, d v s i första hand att våra domstolar blir mer försiktiga med att bifalla åklagarens häktningsframställan (och att åklagarna blir bättre på att anordna alternativ till häktning, d v s övervakning då det finns risk för men, helt i enlighet med vad som åläggs åklagarna i RB).
I vart och ett av de fall där åklagaren begär häktning kan domstolarna inte nöja sig med att godta åklagarens argumentation. Domstolarna måste bli bättre på att lyssna på vad den misstänktes advokat har att framföra. Jag tror många svenska advokater – när vi för fram den misstänktes inställning till brottsmisstanke, häktningsskäl och/eller skäl för restriktioner – känner vid häktningsförhandlingarna att man talar för döva öron. Ungefär som att vi far dit, får betalt för vårt arbete och far hem. Så får det inte vara.
Bristen på rättssäkerhet spär förmodligen på föreställningen om de häktade som mindre värda. Många häktas vårdslöst och ogenomtänkt – att bli häktad på det sättet gör frihetsberövandet än mer outhärdligt. Det är illa nog att vara inlåst, men att dessutom känna att man har blivit inlåst på ett rättsosäkert sätt är en dubbel orätt. Många känner sig orättvist behandlade, och det i kombination med den onaturliga situationen att sitta inlåst i en liten cell på häktet är rent ut sagt en livsfarlig kombination.
Förslag # 2: mer debatt
Häromåret misstänktes en polisman i Jönköping för att ha tagit strypgrepp, slagit en häktad mot njuren samt dödshotat den häktade. Polismannen blev aldrig fälld. Men visst kan man vänta sig att chansen att bli friad för sådana övergrepp ökar om samhället i stort inte verkar bry sig om de häktades rättigheter.
Låt oss anta att en polisman får för sig att utdela ett dödshot och ta strypgrepp på en häktad. Min gissning är att den polismannen kan inbilla sig att ”det här kan jag göra utan någon risk. Man bryr sig ju inte ens om häktade tar livet av sig”.
Jag tycker att journalisterna måste ta sitt ansvar. Ju mindre denna fråga tas upp desto större är nog också risken för att häktade far illa. Det är fel att häktade som tar sina liv eller kränks på annat sätt förblir namnlösa och att deras berättelser aldrig når utanför häktescellen.
Förslag # 3. Fler psykologer på häktena
Det skulle behövas en ”insatsstyrka” av psykologer för att hjälpa de som faktiskt blir häktade att anpassa sig, för forskningen bekräftar försvararnas erfarenhet: det är den första perioden som är farligast för den häktades hälsa.
Man kan faktiskt begära att den häktade ska få någon att prata med som kan hjälpa den häktade att ”anpassa” sig till den nya situationen, vänja sig, få råd och tips om hur man kan hantera den.
Förslag # 4. Mer kunskap om psykologisk forskning hos domstolarna
Det krävs mer kunskap bland oss, bland rättsväsendets aktörer. Vi är inte psykologer, men vi arbetar med människor dag ut och dag in. Då kan man faktiskt kräva att vi har grundläggande kännedom och kunskap om hur en människa fungerar. Forskningen som redovisas ovan är en bra början för oss alla.
Det vanligaste är förmodligen att man som domare eller åklagare (eller advokat, för den delen) tänker att ”jag skulle säkert inte få några problem om jag blev frihetsberövad”. Jag är ju en stark människa. Och så vidare.
Där, vågar jag lova, har många av oss fel. Även riktiga hårdingar kan bli helt nedbrutna av att sitta häktede. Inte för att de inte skulle vara tuffa, utan för att de är människor. Den där tuffingen, han kan ha en liten dotter eller en liten son eller en sjuk förälder som betyder allt för honom.
Tror vi att någon är mindre kapabel att ha starka, goda känslor bara för att han är misstänkt för brott? I så fall tror vi fel. Det är nog ofta just de där starka, goda känslorna som bryter ned en människa under häktningen.
Förslag # 5. Övervakning i stället för häktning
Det här är inget förslag, utan snarare ett krav i vår lagstiftning som hänger ihop med kravet på större rättssäkerhet (samt med kravet på att vi som arbetar med de här frågorna har kännedom om psykologisk kunskap). Rättegångsbalken talar uttryckligen om fall där det finns anledning att anta att häktning inte får ske. I rättegångsbalken anges uttryckligen att övervakning kan ersätta häktning av humanitära skäl om det finns risk att den misstänkte lider allvarligt men.
Enligt 26-28 §§ förundersökningskungörelsen (1947:948) är det åklagarens ansvar att ordna med lämplig övervakning. Då hävs också anhållandet. Övervakning förutsätter den misstänktes medverkan och kan anordnas bl a i dennes hem. Till detta får knytas villkor, som att den misstänkte vissa tider ska vara tillgänglig i hemmet eller på arbetsplatsen.
Högsta domstolen har gett prov på stor klarsynthet i denna fråga i ett rättsfall från 2008 där man framhöll att det i fråga om en ung person var lämpligare med placering på ett ungdomshem än med häktning. Både tingsrätten och hovrätten (hovrätten var dock skiljaktig, d v s inte enig) hade ansett att häktning var lämpligt för en 17-åring misstänkt för rån. Två hovrättsråd hade, med hänvisning till just alternativet övervakning i 24:4 RB, konstaterat att häktning ska ske endast om det är uppenbart att betryggande övervakning inte kan anordnas.
Det är ett ansvar som åklagarna lämpligen bör åläggas betydligt oftare än vad som nu sker. Det får absolut inte vara så att häktning sker för att ge åklagaren ”ett huvudbry mindre”.
Det är min absoluta övertygelse, och jag tror att jag har många försvararkollegor med mig i detta, liksom psykologisk expertis, att man vid tolkningen av hälsorekvisitet i 24:4 RB måste ta i beaktande just en historia av psykisk ohälsa.
Här, som i så många andra fall, finns skäl till en uppstramning för att vi ska kunna leva upp till de högst ställda, och humanistiska, kraven som finns i bl a rättegångsbalken. Det är inte rätt att vi ska ”glömma bort” att sådana krav finns. Även för den ”ekonomiskt” sinnade bör alternativet övervakning framstå som bättre än exempelvis häktning (som utan tvivel är dyrare än en betryggande övervakning på annan plats än i häkte, t ex i hemmet). För allvarligt talat, hur många tror vi ska fara utomlands? Vad ska de göra i utlandet, förresten? Och om det mot förmodan blir aktuellt, så finns det något som heter utlämningsavtal med andra länder.
Återigen måste man ge polisen mer förtroende. Man kan inte kräva att förundersökningen ska vara åklagarens (förundersökningsledarens) lekstuga och att den misstänkte slentrianmässigt ska placeras i karantän. Nog borde man kunna förvänta sig så mycket professionalitet från polisen och åklagarna att de faktiskt klarar av utredningsarbetet trots att den misstänkte inte slussas iväg till häktet så ofta som nu sker.
Ta tillvara på humanismen som finns i lagstiftningen!
Min uppfattning, och jag hoppas att du håller med mig, är att det är på tok för lätt att bli häktad i Sverige. Det är en utveckling som måste brytas förr eller senare. Den lätthet med vilken häktning (och häktning med restriktioner) beviljas av domstolarna på åklagarens begäran strider mot vad lagstiftaren har anfört t ex i 24 kap 1 § 3 st rättegångsbalken om att häktning får ske endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär.
Den här proportionalitetsprincipen respekteras inte i praktiken när domstolarna i nio av tio fall bifaller åklagarens begäran om häktning. Nio av tio – visst låter det lite som valresultatet när det är presidentval i en diktatur?
Det är i princip fråga om en slentrianmässig bedömning som enligt min mening visar att man inte lever upp till proportionalitetsprincipen. En annan bestämmelse som rimligen borde kunna dammas av är regeln i 23 kap 4 § rättegångsbalken om att förundersökning bör bedrivas så att ingen i onödan får vidkännas kostnad eller olägenhet.
Ska man anta att ”alla är skyldiga”?
Om vi utgår från oskuldspresumtionen ser vi att övervakning i många fall torde vara betydligt lämpligare än häktning. Man är i juridisk mening oskyldig så länge motsatsen inte är bevisad och en fällande dom har meddelats av domstol. Det är denna utgångspunkt man ska ha i ett rättssamhälle. Man är oskyldig till dess att åklagaren har övertygat domstolen om motsatsen.
Som oskyldig har man i ett rättssamhälle, bland annat, rätt att inte bli slentrianmässigt häktad, i synnerhet inte när det finns risk för att man kommer att fara illa. Som jurist har man ett ansvar för att se till att det inte händer.
tisdag 2 november 2010
Den så kallade kopplerihärvan eller hur en persons liv kan raseras av media
Jag har företrätt en man i sin bästa ålder - d v s ungefär min egen ålder (kring 50 år) - som denna sommar blev gripen, anhållen och häktad för grov misshandel, grova våldtäkter, koppleri och olaga frihetsberövande. Olaga frihetsberövande är det vi vanligen kallar för kidnappning. Allvarliga brott. Eller hur?
Mannen jag företrädde satt frihetsberövad tretton dygn.
Tretton dygn kanske låter lite, men för den som inte är van att sitta inlåst i en liten cell är tretton dygn lång tid. Särskilt som den kontakt mannen fick ha med någon utanför häktet endast var kontakten med sin försvarare d v s undertecknad, förutom sista kvällen på häktet då restriktionerna släpptes. Klienten hade således fulla restriktioner. Det betyder förbud att se på tv, läsa tidningar o s v samt förbud att ha kontakt med någon annan än personalen på häktet och sin egen försvarare.
Som försvarare får försvararen när det föreligger fulla restriktioner inte föra information vidare till utomstående. Jag får exempelvis inte prata om klienten med klientens anhöriga. Det beror på att när en klient har fulla restriktioner ska försvararen inte föra något vidare till utomstående eftersom ett visst ord eller vissa ord kan betyda annat än sin språkliga innebörd. Det som sägs kan således vara kodat. Om försvararen ska föra något vidare till exempelvis klientens fru eller sambo behöver försvararen tillåtelse från åklagaren.
Efter tretton dygn visste åklagaren om att det inte fanns någon bevisning som talade för att min klient begått något brott överhuvudtaget. Åklagaren hävde därför häktningen och min klient blev åter en fri man ”på papperet.”
Friheten för klienten infann sig kring midsommar, men förundersökningen mot min klient lades ner först efter den sköna sommar vi haft, i vart fall i norra Sverige.
Det svåraste för klienten var emellertid inte frihetsberövandet. Klienten visste att han var oskyldig och han insåg därför att frihetsberövandet efter viss tid därför skulle komma att hävas. Det var ”bara” en tidfråga.
När friheten infann sig berättade klientens arbetsgivare att han inte var välkommen tillbaka till arbetet så länge förundersökningen pågick.
Själv hade jag insyn i den utredning som fanns mot min klient och jag sa redan från början att om det var den enda utredning som fanns så var klienten oskyldig. Jag trodde emellertid att det måste finnas även annan utredning mot klienten. Något som åklagaren hade i rockärmen. Det visade sig att det inte fanns någon annan utredning. Det fanns helt enkelt ingen bevisning alls om brott begångna av min klient.
När förundersökningen lades ner i slutet av september i år trodde klienten först att allt skulle återgå till det normala.
Min klient i just detta ärende är inte den första och långt ifrån den sista som suttit häktad oskyldig. De som suttit oskyldigt häktade drabbas dock ofta i efterhand om de gått att identifiera via media. De som drabbas är också anhöriga till de som är oskyldiga.
Klienten får nu åter jobba, men han utsätts för mobbning. De som retar honom kanske inte vill vara elaka, men den som blir mobbad uppfattar aldrig det roliga med det mobbarna anser vara ”snälla” och ”roliga” skämt. När en och samma person utsätts för snälla och roliga skämt mer än enstaka gånger är det mobbning och ingenting annat.
Klienten har nu behövt söka läkarvård. Han mår psykiskt dåligt och han har mycket svårt att sova. Så svårt att sömntabletter är den enda lösningen. En del i samma situation väljer alkohol i stället för att söka läkarhjälp. För den som inte visste om det så är det så att alkohol många gånger dämpar ångest. Alkohol är dock en hälsovådlig lösning. I vart fall på lång sikt.
Många klienten tidigare uppfattat som vänner eller i vart fall bekanta hälsar inte längre. De ser på klienten som om han vore gjord av luft. Klienten har dock kvar en del vänner och hans sambo har hela tiden varit ett mycket starkt stöd.
Hur klienten blev behandlad i början och i slutet av frihetsberövandet är en historia i sig.
Klienten var på en fiskeresa med några vänner när polisen slog till i gryningen – kl 06.00 - och grep klienten. Klienten undrade förstås varför han blev gripen. Svaret? ”Det vet du mycket väl”. Eftersom klienten ”mycket väl” skulle veta varför han blev gripen försökte klienten tänka ut vad ”mycket väl” kunde vara för något. Klientens fantasi räckte inte till för brott som grov misshandel, grova våldtäkter, kidnappning och koppleri. Klienten hade dock varit på en utlandsresa och då slog det honom att en del som varit utomlands har fått med sig narkotika i sin resväska via någon som smugglar in narkotika via oskyldiga turister. Ni såg som tv-serien Bangkok Hilton vet vad jag skriver om. Det finns nog en och annan som även i Sverige sitter inne oskyldigt för smuggling av narkotika. Det är jag förresten säker på.
På vägen till Skellefteå polisstation undrade således klienten om han eller möjligen hans sambo blivit ofrivilliga knarkkurirer. Kunde det vara så hemskt, tänkte klienten.
Färden till Skellefteå polisstation gick med en fart som var allt annat än laglig. Farter som ibland tangerade 200 km per timme. Resan i sig var en vansinnesfärd. Klienten var rädd att en allvarlig olycka skulle kunna ske på grund av den höga farten.
På polisstationen fick klienten veta att det inte handlade om narkotika i någon resväska, utan ”betydligt allvarligare saker”. Som grova våldtäkter m.m. Klienten förstod inte alls vad han hörde. Han visste att allt var osant, men att bevisa det sittande gripen på en polisstation är inte det enklaste.
Klienten serverades mat på polisstationen, men klarade inte av att äta. Klienten var i ett chocktillstånd. Polisen frågade om maten inte smakade. Den smakar bra, sa klienten, men jag saknar aptit. Ja, men det har du nog förtjänat. Att ha dålig aptit alltså, svarade polisen.
Det blev en natt i en cell på polisstationen i Skellefteå. Därefter gick färden via Umeå tingsrätt till häktet i Umeå. De dygn klienten satt häktad hände ingenting, förutom att klienten sista kvällen på häktet fick in en TV i cellen och ringa några privata samtal. TV:n och de privata samtalen var för den som är i branschen ett tydligt tecken på att häktningen skulle komma att hävas. Så som fallet blev i praktiken.
Klienten är tack vare medias genomslagskraft i dag en märkt man. I mångas ögon är han skyldig. Jag som har insyn i fallet vet att han är oskyldig. Klienten kommer att få ekonomisk upprättelse genom skadestånd från staten via JK, men pengar kommer aldrig kunna ge den rätt till upprättelse klienten förtjänar. Klienten kommer att få leva med ett rykte om att vara
en våldtäktsman, som går fri på våra gator. Ett rykte som är svårt att leva med.
Media har sina förtjänster, men media medverkar också till att förstöra många oskyldiga människors liv. Så var det inte lika ofta förr. Då orkade media vänta på en fällande dom. Det stämmer att tiderna ändrats, men inte bara till det bättre.
Det finns också privata bloggar där min klient hängs ut såsom varande skyldig. I de privata bloggarnas värld behövs bara ett rykte för att fälla någon för vilket brott som helst. Vi kommer se mer och mer av detta i den framtid som kommer. Tro mig.
Du som läser detta kanske tror att du aldrig kommer att drabbas av att oskyldigt bli uthängd.
Till dig vill jag säga följande.
Du som känner dig säker, passa på och njut.
För snart kan tiden vara inne då även du hängs ut.
Om du hängs ut kommer du behandlas som ett farligt djur.
För farliga djur ska väl låsas in bakom galler i bur?
I buren kommer du efter ett tag känna dig som en varg,
släktet av snart utrotad art, som vill jaga i motvind och fart.
Liksom vargen kommer du att längta efter att få träffa din flock,
inte för att begå brott,
utan för att du liksom vargen behöver vara med din egen art,
annars dör ni båda i en långsam fart.
Vargen är ett obotligt djur,
som i likhet med människan otrivs i bur
Skillnaden mellan vargen och du är att när vargen släpps,
kommer hans egna fränder att bjuda på välkomstfest.
När du släpps blir det nog ingen fest,
då är livet är pest.
Du som i dag är säker, passa verkligen på och njut,
för snart kan din ljusa tid vara slut.
Du kan nämligen i morgon vara rubriken,
som säljer dig till den okritiskt läsande publiken.
Åklagarens roll
Det som förstör för den oskyldigt häktade är ofta åklagarens uttalande när förundersökningen läggs ner. Om åklagaren sa att den som varit misstänkt för brott är oskyldig skulle den personen ofta slippa ett stort lidande i efterhand. I stället väljer många åklagare att säga att åtalet läggs ner på grund av att brott inte går att styrka fastän åklagaren vet att det inte föreligger brott. Det skadar många oskyldiga eftersom allmänheten gärna lyssnar på vad åklagaren har att säga om den som inte kommer att åtalas.
I just detta fall är jag helt övertygad om att åklagaren vet om att min klient är oskyldig.
Slutord (denna gång)
För övrigt anser jag att obotliga djur måste få vara obotliga djur och att människor måste få vara människor. Människor kan begå handlingar som andra människor anser vara fel, men så länge det inte är fråga om brott måste vi få vara olika. Annars finns inte den acceptans som krävs i ett samhälle där alla bör vara välkomna, oavsett hudfärg, kön, religion, sexuell läggning, ålder m.m.
Vi bör inte gå mot ett samhälle där vi inte accepterar olikheter. För att så inte ska ske måste inte bara media ta sitt ansvar, men media har ett stort ansvar, som de inte alltid förvaltar rätt.
Tro mig.
I politiken går vi dock mot ett hårdare samhälle där olikheter är fel. Det är inte bara Sverige Demokraterna som står för den utvecklingen.
På tal om fördomar såg jag nyligen ett program där barn kring fem år fick svara på om det tycket bäst om svensk mat eller utländsk mat: Alla föredrog självklart svensk mat före utländsk mat.
Nästa fråga var vilken svensk mat just dessa barn föredrog. Minns jag rätt var rangordningen följande.
1.
Pizza
2.
Hamburgare med pommes frites
3.
Spagetti och köttfärssås
4.
Kebab
Visst har vi ett fantastiskt utbud av svensk mat? Vad har egentligen utlänningarna bidragit med i matväg? Personligen är jag mycket förtjust i den goda svenska kebaben.
Jörgen Frisk
Pingad på intressant
Mannen jag företrädde satt frihetsberövad tretton dygn.
Tretton dygn kanske låter lite, men för den som inte är van att sitta inlåst i en liten cell är tretton dygn lång tid. Särskilt som den kontakt mannen fick ha med någon utanför häktet endast var kontakten med sin försvarare d v s undertecknad, förutom sista kvällen på häktet då restriktionerna släpptes. Klienten hade således fulla restriktioner. Det betyder förbud att se på tv, läsa tidningar o s v samt förbud att ha kontakt med någon annan än personalen på häktet och sin egen försvarare.
Som försvarare får försvararen när det föreligger fulla restriktioner inte föra information vidare till utomstående. Jag får exempelvis inte prata om klienten med klientens anhöriga. Det beror på att när en klient har fulla restriktioner ska försvararen inte föra något vidare till utomstående eftersom ett visst ord eller vissa ord kan betyda annat än sin språkliga innebörd. Det som sägs kan således vara kodat. Om försvararen ska föra något vidare till exempelvis klientens fru eller sambo behöver försvararen tillåtelse från åklagaren.
Efter tretton dygn visste åklagaren om att det inte fanns någon bevisning som talade för att min klient begått något brott överhuvudtaget. Åklagaren hävde därför häktningen och min klient blev åter en fri man ”på papperet.”
Friheten för klienten infann sig kring midsommar, men förundersökningen mot min klient lades ner först efter den sköna sommar vi haft, i vart fall i norra Sverige.
Det svåraste för klienten var emellertid inte frihetsberövandet. Klienten visste att han var oskyldig och han insåg därför att frihetsberövandet efter viss tid därför skulle komma att hävas. Det var ”bara” en tidfråga.
När friheten infann sig berättade klientens arbetsgivare att han inte var välkommen tillbaka till arbetet så länge förundersökningen pågick.
Själv hade jag insyn i den utredning som fanns mot min klient och jag sa redan från början att om det var den enda utredning som fanns så var klienten oskyldig. Jag trodde emellertid att det måste finnas även annan utredning mot klienten. Något som åklagaren hade i rockärmen. Det visade sig att det inte fanns någon annan utredning. Det fanns helt enkelt ingen bevisning alls om brott begångna av min klient.
När förundersökningen lades ner i slutet av september i år trodde klienten först att allt skulle återgå till det normala.
Min klient i just detta ärende är inte den första och långt ifrån den sista som suttit häktad oskyldig. De som suttit oskyldigt häktade drabbas dock ofta i efterhand om de gått att identifiera via media. De som drabbas är också anhöriga till de som är oskyldiga.
Klienten får nu åter jobba, men han utsätts för mobbning. De som retar honom kanske inte vill vara elaka, men den som blir mobbad uppfattar aldrig det roliga med det mobbarna anser vara ”snälla” och ”roliga” skämt. När en och samma person utsätts för snälla och roliga skämt mer än enstaka gånger är det mobbning och ingenting annat.
Klienten har nu behövt söka läkarvård. Han mår psykiskt dåligt och han har mycket svårt att sova. Så svårt att sömntabletter är den enda lösningen. En del i samma situation väljer alkohol i stället för att söka läkarhjälp. För den som inte visste om det så är det så att alkohol många gånger dämpar ångest. Alkohol är dock en hälsovådlig lösning. I vart fall på lång sikt.
Många klienten tidigare uppfattat som vänner eller i vart fall bekanta hälsar inte längre. De ser på klienten som om han vore gjord av luft. Klienten har dock kvar en del vänner och hans sambo har hela tiden varit ett mycket starkt stöd.
Hur klienten blev behandlad i början och i slutet av frihetsberövandet är en historia i sig.
Klienten var på en fiskeresa med några vänner när polisen slog till i gryningen – kl 06.00 - och grep klienten. Klienten undrade förstås varför han blev gripen. Svaret? ”Det vet du mycket väl”. Eftersom klienten ”mycket väl” skulle veta varför han blev gripen försökte klienten tänka ut vad ”mycket väl” kunde vara för något. Klientens fantasi räckte inte till för brott som grov misshandel, grova våldtäkter, kidnappning och koppleri. Klienten hade dock varit på en utlandsresa och då slog det honom att en del som varit utomlands har fått med sig narkotika i sin resväska via någon som smugglar in narkotika via oskyldiga turister. Ni såg som tv-serien Bangkok Hilton vet vad jag skriver om. Det finns nog en och annan som även i Sverige sitter inne oskyldigt för smuggling av narkotika. Det är jag förresten säker på.
På vägen till Skellefteå polisstation undrade således klienten om han eller möjligen hans sambo blivit ofrivilliga knarkkurirer. Kunde det vara så hemskt, tänkte klienten.
Färden till Skellefteå polisstation gick med en fart som var allt annat än laglig. Farter som ibland tangerade 200 km per timme. Resan i sig var en vansinnesfärd. Klienten var rädd att en allvarlig olycka skulle kunna ske på grund av den höga farten.
På polisstationen fick klienten veta att det inte handlade om narkotika i någon resväska, utan ”betydligt allvarligare saker”. Som grova våldtäkter m.m. Klienten förstod inte alls vad han hörde. Han visste att allt var osant, men att bevisa det sittande gripen på en polisstation är inte det enklaste.
Klienten serverades mat på polisstationen, men klarade inte av att äta. Klienten var i ett chocktillstånd. Polisen frågade om maten inte smakade. Den smakar bra, sa klienten, men jag saknar aptit. Ja, men det har du nog förtjänat. Att ha dålig aptit alltså, svarade polisen.
Det blev en natt i en cell på polisstationen i Skellefteå. Därefter gick färden via Umeå tingsrätt till häktet i Umeå. De dygn klienten satt häktad hände ingenting, förutom att klienten sista kvällen på häktet fick in en TV i cellen och ringa några privata samtal. TV:n och de privata samtalen var för den som är i branschen ett tydligt tecken på att häktningen skulle komma att hävas. Så som fallet blev i praktiken.
Klienten är tack vare medias genomslagskraft i dag en märkt man. I mångas ögon är han skyldig. Jag som har insyn i fallet vet att han är oskyldig. Klienten kommer att få ekonomisk upprättelse genom skadestånd från staten via JK, men pengar kommer aldrig kunna ge den rätt till upprättelse klienten förtjänar. Klienten kommer att få leva med ett rykte om att vara
en våldtäktsman, som går fri på våra gator. Ett rykte som är svårt att leva med.
Media har sina förtjänster, men media medverkar också till att förstöra många oskyldiga människors liv. Så var det inte lika ofta förr. Då orkade media vänta på en fällande dom. Det stämmer att tiderna ändrats, men inte bara till det bättre.
Det finns också privata bloggar där min klient hängs ut såsom varande skyldig. I de privata bloggarnas värld behövs bara ett rykte för att fälla någon för vilket brott som helst. Vi kommer se mer och mer av detta i den framtid som kommer. Tro mig.
Du som läser detta kanske tror att du aldrig kommer att drabbas av att oskyldigt bli uthängd.
Till dig vill jag säga följande.
Du som känner dig säker, passa på och njut.
För snart kan tiden vara inne då även du hängs ut.
Om du hängs ut kommer du behandlas som ett farligt djur.
För farliga djur ska väl låsas in bakom galler i bur?
I buren kommer du efter ett tag känna dig som en varg,
släktet av snart utrotad art, som vill jaga i motvind och fart.
Liksom vargen kommer du att längta efter att få träffa din flock,
inte för att begå brott,
utan för att du liksom vargen behöver vara med din egen art,
annars dör ni båda i en långsam fart.
Vargen är ett obotligt djur,
som i likhet med människan otrivs i bur
Skillnaden mellan vargen och du är att när vargen släpps,
kommer hans egna fränder att bjuda på välkomstfest.
När du släpps blir det nog ingen fest,
då är livet är pest.
Du som i dag är säker, passa verkligen på och njut,
för snart kan din ljusa tid vara slut.
Du kan nämligen i morgon vara rubriken,
som säljer dig till den okritiskt läsande publiken.
Åklagarens roll
Det som förstör för den oskyldigt häktade är ofta åklagarens uttalande när förundersökningen läggs ner. Om åklagaren sa att den som varit misstänkt för brott är oskyldig skulle den personen ofta slippa ett stort lidande i efterhand. I stället väljer många åklagare att säga att åtalet läggs ner på grund av att brott inte går att styrka fastän åklagaren vet att det inte föreligger brott. Det skadar många oskyldiga eftersom allmänheten gärna lyssnar på vad åklagaren har att säga om den som inte kommer att åtalas.
I just detta fall är jag helt övertygad om att åklagaren vet om att min klient är oskyldig.
Slutord (denna gång)
För övrigt anser jag att obotliga djur måste få vara obotliga djur och att människor måste få vara människor. Människor kan begå handlingar som andra människor anser vara fel, men så länge det inte är fråga om brott måste vi få vara olika. Annars finns inte den acceptans som krävs i ett samhälle där alla bör vara välkomna, oavsett hudfärg, kön, religion, sexuell läggning, ålder m.m.
Vi bör inte gå mot ett samhälle där vi inte accepterar olikheter. För att så inte ska ske måste inte bara media ta sitt ansvar, men media har ett stort ansvar, som de inte alltid förvaltar rätt.
Tro mig.
I politiken går vi dock mot ett hårdare samhälle där olikheter är fel. Det är inte bara Sverige Demokraterna som står för den utvecklingen.
På tal om fördomar såg jag nyligen ett program där barn kring fem år fick svara på om det tycket bäst om svensk mat eller utländsk mat: Alla föredrog självklart svensk mat före utländsk mat.
Nästa fråga var vilken svensk mat just dessa barn föredrog. Minns jag rätt var rangordningen följande.
1.
Pizza
2.
Hamburgare med pommes frites
3.
Spagetti och köttfärssås
4.
Kebab
Visst har vi ett fantastiskt utbud av svensk mat? Vad har egentligen utlänningarna bidragit med i matväg? Personligen är jag mycket förtjust i den goda svenska kebaben.
Jörgen Frisk
Pingad på intressant
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)