Jag har företrätt en man i sin bästa ålder - d v s ungefär min egen ålder (kring 50 år) - som denna sommar blev gripen, anhållen och häktad för grov misshandel, grova våldtäkter, koppleri och olaga frihetsberövande. Olaga frihetsberövande är det vi vanligen kallar för kidnappning. Allvarliga brott. Eller hur?
Mannen jag företrädde satt frihetsberövad tretton dygn.
Tretton dygn kanske låter lite, men för den som inte är van att sitta inlåst i en liten cell är tretton dygn lång tid. Särskilt som den kontakt mannen fick ha med någon utanför häktet endast var kontakten med sin försvarare d v s undertecknad, förutom sista kvällen på häktet då restriktionerna släpptes. Klienten hade således fulla restriktioner. Det betyder förbud att se på tv, läsa tidningar o s v samt förbud att ha kontakt med någon annan än personalen på häktet och sin egen försvarare.
Som försvarare får försvararen när det föreligger fulla restriktioner inte föra information vidare till utomstående. Jag får exempelvis inte prata om klienten med klientens anhöriga. Det beror på att när en klient har fulla restriktioner ska försvararen inte föra något vidare till utomstående eftersom ett visst ord eller vissa ord kan betyda annat än sin språkliga innebörd. Det som sägs kan således vara kodat. Om försvararen ska föra något vidare till exempelvis klientens fru eller sambo behöver försvararen tillåtelse från åklagaren.
Efter tretton dygn visste åklagaren om att det inte fanns någon bevisning som talade för att min klient begått något brott överhuvudtaget. Åklagaren hävde därför häktningen och min klient blev åter en fri man ”på papperet.”
Friheten för klienten infann sig kring midsommar, men förundersökningen mot min klient lades ner först efter den sköna sommar vi haft, i vart fall i norra Sverige.
Det svåraste för klienten var emellertid inte frihetsberövandet. Klienten visste att han var oskyldig och han insåg därför att frihetsberövandet efter viss tid därför skulle komma att hävas. Det var ”bara” en tidfråga.
När friheten infann sig berättade klientens arbetsgivare att han inte var välkommen tillbaka till arbetet så länge förundersökningen pågick.
Själv hade jag insyn i den utredning som fanns mot min klient och jag sa redan från början att om det var den enda utredning som fanns så var klienten oskyldig. Jag trodde emellertid att det måste finnas även annan utredning mot klienten. Något som åklagaren hade i rockärmen. Det visade sig att det inte fanns någon annan utredning. Det fanns helt enkelt ingen bevisning alls om brott begångna av min klient.
När förundersökningen lades ner i slutet av september i år trodde klienten först att allt skulle återgå till det normala.
Min klient i just detta ärende är inte den första och långt ifrån den sista som suttit häktad oskyldig. De som suttit oskyldigt häktade drabbas dock ofta i efterhand om de gått att identifiera via media. De som drabbas är också anhöriga till de som är oskyldiga.
Klienten får nu åter jobba, men han utsätts för mobbning. De som retar honom kanske inte vill vara elaka, men den som blir mobbad uppfattar aldrig det roliga med det mobbarna anser vara ”snälla” och ”roliga” skämt. När en och samma person utsätts för snälla och roliga skämt mer än enstaka gånger är det mobbning och ingenting annat.
Klienten har nu behövt söka läkarvård. Han mår psykiskt dåligt och han har mycket svårt att sova. Så svårt att sömntabletter är den enda lösningen. En del i samma situation väljer alkohol i stället för att söka läkarhjälp. För den som inte visste om det så är det så att alkohol många gånger dämpar ångest. Alkohol är dock en hälsovådlig lösning. I vart fall på lång sikt.
Många klienten tidigare uppfattat som vänner eller i vart fall bekanta hälsar inte längre. De ser på klienten som om han vore gjord av luft. Klienten har dock kvar en del vänner och hans sambo har hela tiden varit ett mycket starkt stöd.
Hur klienten blev behandlad i början och i slutet av frihetsberövandet är en historia i sig.
Klienten var på en fiskeresa med några vänner när polisen slog till i gryningen – kl 06.00 - och grep klienten. Klienten undrade förstås varför han blev gripen. Svaret? ”Det vet du mycket väl”. Eftersom klienten ”mycket väl” skulle veta varför han blev gripen försökte klienten tänka ut vad ”mycket väl” kunde vara för något. Klientens fantasi räckte inte till för brott som grov misshandel, grova våldtäkter, kidnappning och koppleri. Klienten hade dock varit på en utlandsresa och då slog det honom att en del som varit utomlands har fått med sig narkotika i sin resväska via någon som smugglar in narkotika via oskyldiga turister. Ni såg som tv-serien Bangkok Hilton vet vad jag skriver om. Det finns nog en och annan som även i Sverige sitter inne oskyldigt för smuggling av narkotika. Det är jag förresten säker på.
På vägen till Skellefteå polisstation undrade således klienten om han eller möjligen hans sambo blivit ofrivilliga knarkkurirer. Kunde det vara så hemskt, tänkte klienten.
Färden till Skellefteå polisstation gick med en fart som var allt annat än laglig. Farter som ibland tangerade 200 km per timme. Resan i sig var en vansinnesfärd. Klienten var rädd att en allvarlig olycka skulle kunna ske på grund av den höga farten.
På polisstationen fick klienten veta att det inte handlade om narkotika i någon resväska, utan ”betydligt allvarligare saker”. Som grova våldtäkter m.m. Klienten förstod inte alls vad han hörde. Han visste att allt var osant, men att bevisa det sittande gripen på en polisstation är inte det enklaste.
Klienten serverades mat på polisstationen, men klarade inte av att äta. Klienten var i ett chocktillstånd. Polisen frågade om maten inte smakade. Den smakar bra, sa klienten, men jag saknar aptit. Ja, men det har du nog förtjänat. Att ha dålig aptit alltså, svarade polisen.
Det blev en natt i en cell på polisstationen i Skellefteå. Därefter gick färden via Umeå tingsrätt till häktet i Umeå. De dygn klienten satt häktad hände ingenting, förutom att klienten sista kvällen på häktet fick in en TV i cellen och ringa några privata samtal. TV:n och de privata samtalen var för den som är i branschen ett tydligt tecken på att häktningen skulle komma att hävas. Så som fallet blev i praktiken.
Klienten är tack vare medias genomslagskraft i dag en märkt man. I mångas ögon är han skyldig. Jag som har insyn i fallet vet att han är oskyldig. Klienten kommer att få ekonomisk upprättelse genom skadestånd från staten via JK, men pengar kommer aldrig kunna ge den rätt till upprättelse klienten förtjänar. Klienten kommer att få leva med ett rykte om att vara
en våldtäktsman, som går fri på våra gator. Ett rykte som är svårt att leva med.
Media har sina förtjänster, men media medverkar också till att förstöra många oskyldiga människors liv. Så var det inte lika ofta förr. Då orkade media vänta på en fällande dom. Det stämmer att tiderna ändrats, men inte bara till det bättre.
Det finns också privata bloggar där min klient hängs ut såsom varande skyldig. I de privata bloggarnas värld behövs bara ett rykte för att fälla någon för vilket brott som helst. Vi kommer se mer och mer av detta i den framtid som kommer. Tro mig.
Du som läser detta kanske tror att du aldrig kommer att drabbas av att oskyldigt bli uthängd.
Till dig vill jag säga följande.
Du som känner dig säker, passa på och njut.
För snart kan tiden vara inne då även du hängs ut.
Om du hängs ut kommer du behandlas som ett farligt djur.
För farliga djur ska väl låsas in bakom galler i bur?
I buren kommer du efter ett tag känna dig som en varg,
släktet av snart utrotad art, som vill jaga i motvind och fart.
Liksom vargen kommer du att längta efter att få träffa din flock,
inte för att begå brott,
utan för att du liksom vargen behöver vara med din egen art,
annars dör ni båda i en långsam fart.
Vargen är ett obotligt djur,
som i likhet med människan otrivs i bur
Skillnaden mellan vargen och du är att när vargen släpps,
kommer hans egna fränder att bjuda på välkomstfest.
När du släpps blir det nog ingen fest,
då är livet är pest.
Du som i dag är säker, passa verkligen på och njut,
för snart kan din ljusa tid vara slut.
Du kan nämligen i morgon vara rubriken,
som säljer dig till den okritiskt läsande publiken.
Åklagarens roll
Det som förstör för den oskyldigt häktade är ofta åklagarens uttalande när förundersökningen läggs ner. Om åklagaren sa att den som varit misstänkt för brott är oskyldig skulle den personen ofta slippa ett stort lidande i efterhand. I stället väljer många åklagare att säga att åtalet läggs ner på grund av att brott inte går att styrka fastän åklagaren vet att det inte föreligger brott. Det skadar många oskyldiga eftersom allmänheten gärna lyssnar på vad åklagaren har att säga om den som inte kommer att åtalas.
I just detta fall är jag helt övertygad om att åklagaren vet om att min klient är oskyldig.
Slutord (denna gång)
För övrigt anser jag att obotliga djur måste få vara obotliga djur och att människor måste få vara människor. Människor kan begå handlingar som andra människor anser vara fel, men så länge det inte är fråga om brott måste vi få vara olika. Annars finns inte den acceptans som krävs i ett samhälle där alla bör vara välkomna, oavsett hudfärg, kön, religion, sexuell läggning, ålder m.m.
Vi bör inte gå mot ett samhälle där vi inte accepterar olikheter. För att så inte ska ske måste inte bara media ta sitt ansvar, men media har ett stort ansvar, som de inte alltid förvaltar rätt.
Tro mig.
I politiken går vi dock mot ett hårdare samhälle där olikheter är fel. Det är inte bara Sverige Demokraterna som står för den utvecklingen.
På tal om fördomar såg jag nyligen ett program där barn kring fem år fick svara på om det tycket bäst om svensk mat eller utländsk mat: Alla föredrog självklart svensk mat före utländsk mat.
Nästa fråga var vilken svensk mat just dessa barn föredrog. Minns jag rätt var rangordningen följande.
1.
Pizza
2.
Hamburgare med pommes frites
3.
Spagetti och köttfärssås
4.
Kebab
Visst har vi ett fantastiskt utbud av svensk mat? Vad har egentligen utlänningarna bidragit med i matväg? Personligen är jag mycket förtjust i den goda svenska kebaben.
Jörgen Frisk
Pingad på intressant
Visar inlägg med etikett våldtäkter. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett våldtäkter. Visa alla inlägg
tisdag 2 november 2010
måndag 5 april 2010
Den ”neutrala” skolan i Bjästa
Jag hade tänkt att skriva om detta på ett tidigare stadium, men Högsta domstolens domar angående dubbelbestraffning gjorde att jag blev tvungen att kommentera denna fråga först. Nu återgår jag till det jag hade tänkt skriva om, nämligen Bjästa. Jag har liksom alla andra inte kunnat undgå att läsa om de våldtagna flickorna. Inte minst debatten i TV som gjorde det omöjligt att vara neutral inför vad som hänt.
I FN:s barnkonvention föreskrivs att den som är under 18 år är ett barn och vi har förstås samma åldersgräns i Sverige. Flickorna var tydligen 14 år och 17 år när de våldtogs. Våldtäktsmannen var ingen man. Han var också ett barn. Han var 15 år vid våldtäkterna.
Skolans roll
Jag såg att skolans rektor försvarade sig själv och skolan med att hon och skolan minsann bara förhållit sig neutrala. Neutral är ett ord vi svenskar förknippar med vår hållning om det blir krig någonstans på jorden (dock inte i Sverige förstås). Då är vi neutrala. Det tycker många är fint. Ordet neutral betyder bland annat att vara opartisk.
Men ordet neutral betyder framförallt att vara likgiltig. Det är ofta ordets rätta betydelse. Jag vill påstå att skolan genom att vara neutral egentligen har varit likgiltig, d v s inte brytt sig alls om de våldtagna flickorna.
Neutral när ett barn misshandlas eller våldtas?
Om en vuxen ser att ett barn blir misshandlat eller våldtaget kan den vuxne ta ställning genom att se till att misshandeln eller våldtäkten avbryts (eller, mot all förmodan, ta ställning på motsatt sätt och aktivt delta i övergreppet i stället för att aktivt förhindra det). Eller så kan den vuxne vara neutral, d v s vara helt likgiltig till att det pågår ett övergrepp på ett barn och vända ryggen till.
Att vara neutral är att inte alls bry sig.
När en skola får veta att ett barn blivit våldtaget finns det inte längre utrymme för att vara likgiltig (neutral). Då måste skolan agera med alla medel skolan kan ställa upp med. I detta fall valde dock skolan att vara likgiltig. Detta för att skolan inte ville ta ställning för eller emot vara sig offer eller ”våldtäktspojken” (detta ord låter kanske lite märkligt, men det var faktiskt ingen vuxen våldtäktsman utan just en pojke, ett barn).
När en skola misstänker att ett eller flera barn utsatts för övergrepp eller får veta att så kan ha skett måste också skolan omgående agera. Det finns inte utrymme för att vara likgiktig när det kan vara så att ett barn behöver hjälp. Det är ofta viktigare att agera när bara ovan nämnd misstanke existerar än efter det att misstanken har blivit bekräftad. När endast misstanke finns så finns det också ofta en uppenbar risk att barnet kan råka ut för fler övergrepp, om ingen vuxen agerar.
Ingen skola får vara neutral (likgiltig) när det gäller barnens mående i skolan. Det är ett ansvar alla på skolan har del i. Rektorn har visserligen det övergripandet ansvaret, men ansvaret ligger på all skolpersonal. Ser personalen att ett barn inte mår bra får personalen aldrig vara likgiltig.
Ordet neutral är ett ord som ofta gör mig arg såväl i egenskap av advokat som vuxen och förstås som förälder. Ordet neutral skall man använda om man är likgiltig eller rädd för vilka konsekvenser ett ställningstagande kan innebära.
Neutralitet – ett finare ord för rädsla
Många som kallar sig neutrala vill inte vara neutrala, men de vågar inte redovisa sin åsikt offentligt på grund av rädsla för vad ett ställningstagande kan innebära. Att ta ställning kan nämligen leda till att man själv i värsta fall råkar illa ut eller att man i vart fall hamnar i en konflikt med någon eller några.
På en arbetsplats är många neutrala när chefen har en åsikt. (Vem vill stöta sig med chefen?)
Den som inte ingriper vid en misshandel ingriper inte ofta på grund av rädslan av att själv råka illa ut. Det är förståligt. Den person som inte ingriper bör dock våga ringa ett samtal till polisen.
Den rädsla jag tänker på är en annan rädsla. Den rädsla som skolpersonal inte får skylla på för att vara likgiltig. Skolpersonalen kan ha varit rädda. Rädda att göra ett klart och tydligt ställningstagande för flickan.
Ett klart och tydligt ställningstagande kunde ha lett till konflikt med den pojke som nekade till att ha begått våldtäkt (även om han först erkände). Den rädslan klarade säkerligen skolan av att hantera. Det kunde också ha lett till konflikt med de skolbarn och de föräldrar som trodde att pojken var oskyldig till våldtäkt. Sådan rädsla måste skolpersonalen kunna hantera.
Det var tydligen många som innan programmet på TV ansåg att pojken var oskyldig.
Skolpersonal får dock aldrig vara rädda när det gäller att hjälpa barn i skolan. De måste våga ta konflikt om så behövs. Det finns inga alternativ. Personalens rädsla – att kanske stöta sig med föräldrar – innebär att många barn i onödan far illa.
Får jag höra en lärare till säga att hon eller han bara är neutral så måste de veta att detta i mångas öron låter som att de inte bryr sig om skolbarnen. Neutrala personer skall inte heller vara skolpersonal.
Kyrkans plats i det hela
Prästens roll som ”skurk” är spontant kanske lätt att hålla med om. Men vid eftertanke ser jag inte på den frågan på samma sätt som många andra.
Jesu lärjungar var vid ett tillfälle besvikna på Jesus för att han så ofta pratade med prostituerade och kriminella. Jesus kunde inte undgå att se att lärjungarna var upprörda och frågade vad som stod på. De frågade då varför Jesus talade mer med brottslingarna och hororna än med sina egna lärljungar. Det kunde väl ändå inte vara rätt? Jesus svarade med en motfråga. Vem behöver mina ord bäst? Ni eller de?
Kyrkans roll är i bästa fall att verka i samma anda som Jesus. Det hoppas man ju att den skall göra. Kyrkan är dessutom inte (längre) statskyrka och därför borde man se lite mera på kyrkan som just oberoende, med en annan typ av ansvar än exempelvis våra myndigheter.
Prästen var nog inte förberedd på den situation som uppstod, såvida han inte på förhand fått besked om att den våldtäktsdömde pojken skulle delta i skolavslutningen. Hur skulle prästen agera om han fått veta detta på förhand? Neka pojken (barnet) inträdde i Guds hus? Får en präst hindra ett barn att komma in? Jag skulle gärna se att Svenska kyrkan uttalar sig i den frågan. Det vore förstås på sin plats att kyrkan redovisar vad den har för officiell inställning. Men lägg inte ansvaret på enskilda präster i denna svåra fråga.
Barnens ansvar
Barn har straffansvar för sina handlingar först den dag de fyller 15 år, men barnen i våra skolor måste våga ta ansvar. För ett barn är det dock svårt att ta ansvar om inte vuxna gör detta. Vi kan inte kräva mer av barnen än av oss själva. Och barn ser hur vi vuxna gör och gör därefter. De ser alltför sällan vuxna som vågar agera fastän de är rädda. Det är sällan barn får se vuxna handla och visa mod, tyvärr. Och sedan blir det som det blir.
Pojken (barnet) som våldtog två flickor är ett barn. Det får vi inte glömma. Han har fått ett straff, som han nu tydligen avtjänar. Han skall inte straffas en gång till för att skolan och andra vuxna inte tagit sitt ansvar. Om barnet fått för milt straff beror det inte på barnet, utan den lagstiftning vuxna beslutat om.
Att bry sig och att inte bry sig
Ett berömt citat, som bland annat Martin Luther King använde sig av, var att det som krävs för att ondskan skall segra är att de goda inte gör något. När det gäller våra barn måste vi som är goda alltid bry oss om våra barn. Vi kan inte vara neutrala i den frågan.
Pingad på intressant
I FN:s barnkonvention föreskrivs att den som är under 18 år är ett barn och vi har förstås samma åldersgräns i Sverige. Flickorna var tydligen 14 år och 17 år när de våldtogs. Våldtäktsmannen var ingen man. Han var också ett barn. Han var 15 år vid våldtäkterna.
Skolans roll
Jag såg att skolans rektor försvarade sig själv och skolan med att hon och skolan minsann bara förhållit sig neutrala. Neutral är ett ord vi svenskar förknippar med vår hållning om det blir krig någonstans på jorden (dock inte i Sverige förstås). Då är vi neutrala. Det tycker många är fint. Ordet neutral betyder bland annat att vara opartisk.
Men ordet neutral betyder framförallt att vara likgiltig. Det är ofta ordets rätta betydelse. Jag vill påstå att skolan genom att vara neutral egentligen har varit likgiltig, d v s inte brytt sig alls om de våldtagna flickorna.
Neutral när ett barn misshandlas eller våldtas?
Om en vuxen ser att ett barn blir misshandlat eller våldtaget kan den vuxne ta ställning genom att se till att misshandeln eller våldtäkten avbryts (eller, mot all förmodan, ta ställning på motsatt sätt och aktivt delta i övergreppet i stället för att aktivt förhindra det). Eller så kan den vuxne vara neutral, d v s vara helt likgiltig till att det pågår ett övergrepp på ett barn och vända ryggen till.
Att vara neutral är att inte alls bry sig.
När en skola får veta att ett barn blivit våldtaget finns det inte längre utrymme för att vara likgiltig (neutral). Då måste skolan agera med alla medel skolan kan ställa upp med. I detta fall valde dock skolan att vara likgiltig. Detta för att skolan inte ville ta ställning för eller emot vara sig offer eller ”våldtäktspojken” (detta ord låter kanske lite märkligt, men det var faktiskt ingen vuxen våldtäktsman utan just en pojke, ett barn).
När en skola misstänker att ett eller flera barn utsatts för övergrepp eller får veta att så kan ha skett måste också skolan omgående agera. Det finns inte utrymme för att vara likgiktig när det kan vara så att ett barn behöver hjälp. Det är ofta viktigare att agera när bara ovan nämnd misstanke existerar än efter det att misstanken har blivit bekräftad. När endast misstanke finns så finns det också ofta en uppenbar risk att barnet kan råka ut för fler övergrepp, om ingen vuxen agerar.
Ingen skola får vara neutral (likgiltig) när det gäller barnens mående i skolan. Det är ett ansvar alla på skolan har del i. Rektorn har visserligen det övergripandet ansvaret, men ansvaret ligger på all skolpersonal. Ser personalen att ett barn inte mår bra får personalen aldrig vara likgiltig.
Ordet neutral är ett ord som ofta gör mig arg såväl i egenskap av advokat som vuxen och förstås som förälder. Ordet neutral skall man använda om man är likgiltig eller rädd för vilka konsekvenser ett ställningstagande kan innebära.
Neutralitet – ett finare ord för rädsla
Många som kallar sig neutrala vill inte vara neutrala, men de vågar inte redovisa sin åsikt offentligt på grund av rädsla för vad ett ställningstagande kan innebära. Att ta ställning kan nämligen leda till att man själv i värsta fall råkar illa ut eller att man i vart fall hamnar i en konflikt med någon eller några.
På en arbetsplats är många neutrala när chefen har en åsikt. (Vem vill stöta sig med chefen?)
Den som inte ingriper vid en misshandel ingriper inte ofta på grund av rädslan av att själv råka illa ut. Det är förståligt. Den person som inte ingriper bör dock våga ringa ett samtal till polisen.
Den rädsla jag tänker på är en annan rädsla. Den rädsla som skolpersonal inte får skylla på för att vara likgiltig. Skolpersonalen kan ha varit rädda. Rädda att göra ett klart och tydligt ställningstagande för flickan.
Ett klart och tydligt ställningstagande kunde ha lett till konflikt med den pojke som nekade till att ha begått våldtäkt (även om han först erkände). Den rädslan klarade säkerligen skolan av att hantera. Det kunde också ha lett till konflikt med de skolbarn och de föräldrar som trodde att pojken var oskyldig till våldtäkt. Sådan rädsla måste skolpersonalen kunna hantera.
Det var tydligen många som innan programmet på TV ansåg att pojken var oskyldig.
Skolpersonal får dock aldrig vara rädda när det gäller att hjälpa barn i skolan. De måste våga ta konflikt om så behövs. Det finns inga alternativ. Personalens rädsla – att kanske stöta sig med föräldrar – innebär att många barn i onödan far illa.
Får jag höra en lärare till säga att hon eller han bara är neutral så måste de veta att detta i mångas öron låter som att de inte bryr sig om skolbarnen. Neutrala personer skall inte heller vara skolpersonal.
Kyrkans plats i det hela
Prästens roll som ”skurk” är spontant kanske lätt att hålla med om. Men vid eftertanke ser jag inte på den frågan på samma sätt som många andra.
Jesu lärjungar var vid ett tillfälle besvikna på Jesus för att han så ofta pratade med prostituerade och kriminella. Jesus kunde inte undgå att se att lärjungarna var upprörda och frågade vad som stod på. De frågade då varför Jesus talade mer med brottslingarna och hororna än med sina egna lärljungar. Det kunde väl ändå inte vara rätt? Jesus svarade med en motfråga. Vem behöver mina ord bäst? Ni eller de?
Kyrkans roll är i bästa fall att verka i samma anda som Jesus. Det hoppas man ju att den skall göra. Kyrkan är dessutom inte (längre) statskyrka och därför borde man se lite mera på kyrkan som just oberoende, med en annan typ av ansvar än exempelvis våra myndigheter.
Prästen var nog inte förberedd på den situation som uppstod, såvida han inte på förhand fått besked om att den våldtäktsdömde pojken skulle delta i skolavslutningen. Hur skulle prästen agera om han fått veta detta på förhand? Neka pojken (barnet) inträdde i Guds hus? Får en präst hindra ett barn att komma in? Jag skulle gärna se att Svenska kyrkan uttalar sig i den frågan. Det vore förstås på sin plats att kyrkan redovisar vad den har för officiell inställning. Men lägg inte ansvaret på enskilda präster i denna svåra fråga.
Barnens ansvar
Barn har straffansvar för sina handlingar först den dag de fyller 15 år, men barnen i våra skolor måste våga ta ansvar. För ett barn är det dock svårt att ta ansvar om inte vuxna gör detta. Vi kan inte kräva mer av barnen än av oss själva. Och barn ser hur vi vuxna gör och gör därefter. De ser alltför sällan vuxna som vågar agera fastän de är rädda. Det är sällan barn får se vuxna handla och visa mod, tyvärr. Och sedan blir det som det blir.
Pojken (barnet) som våldtog två flickor är ett barn. Det får vi inte glömma. Han har fått ett straff, som han nu tydligen avtjänar. Han skall inte straffas en gång till för att skolan och andra vuxna inte tagit sitt ansvar. Om barnet fått för milt straff beror det inte på barnet, utan den lagstiftning vuxna beslutat om.
Att bry sig och att inte bry sig
Ett berömt citat, som bland annat Martin Luther King använde sig av, var att det som krävs för att ondskan skall segra är att de goda inte gör något. När det gäller våra barn måste vi som är goda alltid bry oss om våra barn. Vi kan inte vara neutrala i den frågan.
Pingad på intressant
onsdag 10 mars 2010
Varje dag borde vara en kvinnodag!
Ibland hör man, konstigt nog, somliga säga att de inte är intresserade av politik. Ungefär som att man menar: ”Det där får någon annan ta hand om. Jag orkar inte bry mig”. Men den som säger så vet nog inte alltid vad han eller hon pratar om. För nästan allt är politik. Någon fråga måste ju också beröra de som säger sig inte vara intresserad av politik.
Se nu till exempel den nya rapporten från Amnesty, se nedan, som presenterades i samband med Internationella kvinnodagen. Rapporten fastslår att alldeles för lite görs av myndigheterna här i Sverige och våra nordiska grannländer för att förebygga våldtäkter och sexuella övergrepp på kvinnor. Jämställdheten, heter det i rapporten, förefaller göra halt vid tröskeln till hemmet. Det är hårda ord, men bara alltför sanna. Och just därför sådana frågor där vi gärna gör halt vid tröskeln till hemmet. Inte minst i den politiska debatten verkar sådana här livsviktiga frågor ofta skjutas helt åt sidan.
Med livsviktiga frågor menar jag frågor om våld – sexuellt våld och annat våld – som riktas mot kvinnor, frågor om hur våra barn och ungdomar skall ha det i skolan eller frågor om hur vi skall ta hand om våra sjuka och om hur våra pensionärer skall ha det. Det är frågor som berör oss alla och de är alla politiska frågor.
Följande kan särskilt sägas om våldtäkter: de allra flesta av dem uppmärksammas aldrig någonsin eftersom de begås i hemmets trygga vrå eller en liknande miljö där mannen har eller har haft en nära relation till kvinnan. Uppskattningsvis begås ca 25 000 våldtäkter varje år mot personer över 15 år i Sverige, vilket motsvarar 68 per dygn eller nästan 3 per timme året om. Christian Diesen och Eva F. Diesen kommenterar detta i en studie utgiven 2009 med följande ord:
”För personer som inte är insatta i våldtäktsproblematik och våldtäktsstatistik låter måhända 25 000 våldtäkter som en orimligt hög siffra, men den uppfattningen torde i många fall bygga på en felaktig föreställning om vad en våldtäkt är, dvs. att man associerar begreppet med överfall, med den okände mannen som hoppar fram ur buskarna. De flesta våldtäkter sker dock inom en relation, kortare eller längre”.
Detta är så kallade kalla fakta. Och de brukar vara svårare och känsligare för våra politiker att hantera än t ex skrämselpropagandan om ”den okände mannen som hoppar fram ur buskarna”.
En sak är dock säker, och det är att nästan alla frågor i slutändan är politiska frågor. Alla frågor kan göras till politiska frågor.
Hur många barn du får ha är visserligen inte en politisk fråga – i Sverige. I Kina är det däremot en politisk fråga. Vad du får säga (yttrandefriheten) och inte säga (begränsningar av yttrandefriheten) är en annan politisk fråga. En fråga som är jag anser vara viktig är frågan om ansvar i olika sammanhang, inte minst när det gäller våld mot kvinnor men i stort sett vad gäller alla former av ansvar för de svaga och utsatta i samhället. Vems är ansvaret? Finns det något sådant ansvar?
Misshandlade kvinnor och misshandlade barn är två oerhört utsatta grupper. När kvinnor blivit utsatta för misshandel säger vi män ofta: ”Jag har aldrig misshandlat en kvinna. Det är därför inte mitt ansvar.”
Men om någon blir sjuk säger vi inte: ”Jag har inte gjort någon sjuk. Det är därför inte mitt ansvar.” Och om någon frågar om barn skall få gå i skola eller inte säger vi inte: ”Jag har inga barn. Det är därför inte mitt ansvar.”
Det är som om frågan om kvinnors rättigheter är längst ned på skalan, åtminstone när det gäller folks vilja att erkänna att vi har ett ansvar för dem. Inte bara på Internationella kvinnodagen, utan resten av dagarna på året därtill.
När det gäller misshandlade kvinnor anser män ofta att skuldfrågan är avgörande för om vi män som inte misshandlat kvinnor skall vara med och ta ansvar. Vi män anser sällan att skuldfrågan annars skull ha betydelse för frågan om ansvar. För ansvar är inte samma sak
som att straffas för en handling, som exempelvis att straffas för kvinnomisshandel.
Ansvar är att bry sig. Varför drar vi män så gärna in skuldfrågan i stället när misshandlade kvinnor kommer på tal? Varför talar vi hellre om skuld än om ansvar? Så här är det. Män som inte vill ta ansvar vill rentvå sig och bara konstatera att de minsann inte har misshandlat några kvinnor. Vi är bra människor, och så vidare.
Men hade det inte varit bättre om vi män också tog ansvar? Det är åtminstone min åsikt. Alla män – oavsett skuldfrågan, alltså – bör hjälpa misshandlade kvinnor. Så tycker säkerligen även de män som säger att de inte vill ta ansvar – men som med detta menar att de i vart fall inte själva misshandlar kvinnor.
Skuld och ansvar: två helt skilda saker
Frågan om ansvar för misshandlade kvinnor har blivit felbehandlad i många debatter. Ordet ansvar har i många debatter nämligen fått samma betydelse som ordet skuld. Skuld och ansvar är dock två helt skilda saker. Män som hjälper misshandlade kvinnor tar ansvar.
Skuldfrågan är en helt annan fråga.
Det går dock även att diskutera om män som inte gör något åt kvinnors utsatthet bär en skuld på sina axlar. Detta är till skillnad från frågan om ansvar en synnerligen komplex fråga. När det gäller den frågan går det att diskutera länge utan att kanske komma till sanningens kärna.
Vad har juridik med politik att göra?
Med juridiken styr politikerna vad du får göra och vad du inte får göra. I vissa fall vad du måste göra. I vissa fall vad du inte får göra Du måste en hel del, faktiskt. Det är dina så kallade skyldigheter. Du har förstås också många rättigheter.
När vi kan använda lagen på ett sätt som politikerna inte tänkt sig säger gärna politikerna att vi utnyttjat ett kryphål i lagen. Men kryphål finns inte. Det är bara ett sätt att för politikerna att förklara att lagen inte blev som politikerna tänkt sig. Politikerna brukar täcka igen vad de kallar för kryphål med ny lagstiftning.
Med lagar vill våra politiker också få oss att tänka rätt och leva rätt. Att sprit bara får säljas i systembolag beror bland annat på att vi inte skall dricka för mycket alkohol. Att det finns en sexköpslag beror på att vi (vi män, alltså) inte skall köpa sex, d v s leva rätt och på ett anständigt sätt. Sexköpslagen skall jag med glädje återkomma till någon annan gång, eftersom den lagen inte ger utsatta kvinnor något skydd över huvud taget. Den lagen borde vara till för de utsatta kvinnorna, men det är den uppenbarligen inte. I korthet ser jag den lagen endast som ett sätt för politikerna att visa att de tänker (moraliskt) rätt. För som vi alla vet måste politiker tänka moraliskt rätt.
Som advokat tycker jag inte om värdelösa lagar – såsom sexköplagen – men då tänker jag som en medmänniska till utsatta kvinnor och inte som en politiker.
Nu är det valår och åter dags att intressera sig för politik. Jag vet hur jag vill att det skall vara i de frågor som jag anser vara viktiga. Därför kommer jag att rösta.
Hur kommer du att göra?
Rapport från Amnesty
http://www.dn.se/nyheter/sverige/amnesty-valdtaktsman-slipper-undan-1.1057421
Pingad på intressant
Se nu till exempel den nya rapporten från Amnesty, se nedan, som presenterades i samband med Internationella kvinnodagen. Rapporten fastslår att alldeles för lite görs av myndigheterna här i Sverige och våra nordiska grannländer för att förebygga våldtäkter och sexuella övergrepp på kvinnor. Jämställdheten, heter det i rapporten, förefaller göra halt vid tröskeln till hemmet. Det är hårda ord, men bara alltför sanna. Och just därför sådana frågor där vi gärna gör halt vid tröskeln till hemmet. Inte minst i den politiska debatten verkar sådana här livsviktiga frågor ofta skjutas helt åt sidan.
Med livsviktiga frågor menar jag frågor om våld – sexuellt våld och annat våld – som riktas mot kvinnor, frågor om hur våra barn och ungdomar skall ha det i skolan eller frågor om hur vi skall ta hand om våra sjuka och om hur våra pensionärer skall ha det. Det är frågor som berör oss alla och de är alla politiska frågor.
Följande kan särskilt sägas om våldtäkter: de allra flesta av dem uppmärksammas aldrig någonsin eftersom de begås i hemmets trygga vrå eller en liknande miljö där mannen har eller har haft en nära relation till kvinnan. Uppskattningsvis begås ca 25 000 våldtäkter varje år mot personer över 15 år i Sverige, vilket motsvarar 68 per dygn eller nästan 3 per timme året om. Christian Diesen och Eva F. Diesen kommenterar detta i en studie utgiven 2009 med följande ord:
”För personer som inte är insatta i våldtäktsproblematik och våldtäktsstatistik låter måhända 25 000 våldtäkter som en orimligt hög siffra, men den uppfattningen torde i många fall bygga på en felaktig föreställning om vad en våldtäkt är, dvs. att man associerar begreppet med överfall, med den okände mannen som hoppar fram ur buskarna. De flesta våldtäkter sker dock inom en relation, kortare eller längre”.
Detta är så kallade kalla fakta. Och de brukar vara svårare och känsligare för våra politiker att hantera än t ex skrämselpropagandan om ”den okände mannen som hoppar fram ur buskarna”.
En sak är dock säker, och det är att nästan alla frågor i slutändan är politiska frågor. Alla frågor kan göras till politiska frågor.
Hur många barn du får ha är visserligen inte en politisk fråga – i Sverige. I Kina är det däremot en politisk fråga. Vad du får säga (yttrandefriheten) och inte säga (begränsningar av yttrandefriheten) är en annan politisk fråga. En fråga som är jag anser vara viktig är frågan om ansvar i olika sammanhang, inte minst när det gäller våld mot kvinnor men i stort sett vad gäller alla former av ansvar för de svaga och utsatta i samhället. Vems är ansvaret? Finns det något sådant ansvar?
Misshandlade kvinnor och misshandlade barn är två oerhört utsatta grupper. När kvinnor blivit utsatta för misshandel säger vi män ofta: ”Jag har aldrig misshandlat en kvinna. Det är därför inte mitt ansvar.”
Men om någon blir sjuk säger vi inte: ”Jag har inte gjort någon sjuk. Det är därför inte mitt ansvar.” Och om någon frågar om barn skall få gå i skola eller inte säger vi inte: ”Jag har inga barn. Det är därför inte mitt ansvar.”
Det är som om frågan om kvinnors rättigheter är längst ned på skalan, åtminstone när det gäller folks vilja att erkänna att vi har ett ansvar för dem. Inte bara på Internationella kvinnodagen, utan resten av dagarna på året därtill.
När det gäller misshandlade kvinnor anser män ofta att skuldfrågan är avgörande för om vi män som inte misshandlat kvinnor skall vara med och ta ansvar. Vi män anser sällan att skuldfrågan annars skull ha betydelse för frågan om ansvar. För ansvar är inte samma sak
som att straffas för en handling, som exempelvis att straffas för kvinnomisshandel.
Ansvar är att bry sig. Varför drar vi män så gärna in skuldfrågan i stället när misshandlade kvinnor kommer på tal? Varför talar vi hellre om skuld än om ansvar? Så här är det. Män som inte vill ta ansvar vill rentvå sig och bara konstatera att de minsann inte har misshandlat några kvinnor. Vi är bra människor, och så vidare.
Men hade det inte varit bättre om vi män också tog ansvar? Det är åtminstone min åsikt. Alla män – oavsett skuldfrågan, alltså – bör hjälpa misshandlade kvinnor. Så tycker säkerligen även de män som säger att de inte vill ta ansvar – men som med detta menar att de i vart fall inte själva misshandlar kvinnor.
Skuld och ansvar: två helt skilda saker
Frågan om ansvar för misshandlade kvinnor har blivit felbehandlad i många debatter. Ordet ansvar har i många debatter nämligen fått samma betydelse som ordet skuld. Skuld och ansvar är dock två helt skilda saker. Män som hjälper misshandlade kvinnor tar ansvar.
Skuldfrågan är en helt annan fråga.
Det går dock även att diskutera om män som inte gör något åt kvinnors utsatthet bär en skuld på sina axlar. Detta är till skillnad från frågan om ansvar en synnerligen komplex fråga. När det gäller den frågan går det att diskutera länge utan att kanske komma till sanningens kärna.
Vad har juridik med politik att göra?
Med juridiken styr politikerna vad du får göra och vad du inte får göra. I vissa fall vad du måste göra. I vissa fall vad du inte får göra Du måste en hel del, faktiskt. Det är dina så kallade skyldigheter. Du har förstås också många rättigheter.
När vi kan använda lagen på ett sätt som politikerna inte tänkt sig säger gärna politikerna att vi utnyttjat ett kryphål i lagen. Men kryphål finns inte. Det är bara ett sätt att för politikerna att förklara att lagen inte blev som politikerna tänkt sig. Politikerna brukar täcka igen vad de kallar för kryphål med ny lagstiftning.
Med lagar vill våra politiker också få oss att tänka rätt och leva rätt. Att sprit bara får säljas i systembolag beror bland annat på att vi inte skall dricka för mycket alkohol. Att det finns en sexköpslag beror på att vi (vi män, alltså) inte skall köpa sex, d v s leva rätt och på ett anständigt sätt. Sexköpslagen skall jag med glädje återkomma till någon annan gång, eftersom den lagen inte ger utsatta kvinnor något skydd över huvud taget. Den lagen borde vara till för de utsatta kvinnorna, men det är den uppenbarligen inte. I korthet ser jag den lagen endast som ett sätt för politikerna att visa att de tänker (moraliskt) rätt. För som vi alla vet måste politiker tänka moraliskt rätt.
Som advokat tycker jag inte om värdelösa lagar – såsom sexköplagen – men då tänker jag som en medmänniska till utsatta kvinnor och inte som en politiker.
Nu är det valår och åter dags att intressera sig för politik. Jag vet hur jag vill att det skall vara i de frågor som jag anser vara viktiga. Därför kommer jag att rösta.
Hur kommer du att göra?
Rapport från Amnesty
http://www.dn.se/nyheter/sverige/amnesty-valdtaktsman-slipper-undan-1.1057421
Pingad på intressant
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)