Ni som följt bloggen vet att frågan om skattetillägg är något jag då och då skrivit om.
Denna gång har jag påmints om frågan genom ett beslut av Hovrätten för Övre Norrland
den 4 december 2012.
Frågan om skattetillägg handlar om det är tillåtet med åtal när den åtalade handlingen (gärningen) även medfört skattetillägg.
Det går även att vända på frågan. Är påförande av skattetillägg tillåtet om den handling som bör medföra skattetillägg redan medfört åtal? Beslutet om åtal kan nämligen komma före beslutet om skattetillägg.
Hovrätten beslutade den 4 december i år – mål nr B 177-12 – att vilandeförklara ett mål där jag är offentlig försvarare i avvaktan på ett kommande beslut från EU-domstolen. Beslutet från EU-domstolen väntas inom kort.
Det kommer snart även beslut i frågan från Europadomstolen. Det kan vara lätt att blanda ihop Europadomstolen och EU-domstolen.
Skälet till att det kommer att komma ett beslut från EU-domstolen beror på att en domare från Haparanda tingsrätt tagit upp frågan till EU-domstolen. När så skedde trodde jag att domaren från Haparanda tingsrätt blandat ihop EU-domstolen med Europadomstolen. Detta eftersom Europadomstolen i några mycket uppmärksammade fall från 2009 beslutat att det inte är tillåtet med såväl skattetillägg som åtal för den handling som medfört skattetillägg. Det rör sig om ärenden där Ryssland och Finland fällts. I efterhand har jag förstått att domaren från Haparanda sett saken ur ett EU perspektiv. Så jag har endast beröm att utdela till den domaren. Vi är med i EU och ska därför följa EU:s regler. Men tar de surströmmingen från oss kommer jag inte att acceptera detta, såvida inte det blir ett allvarligt brott att köpa eller äta surströmming. Då måste jag som advokat acceptera EU:s beslut även om det rör en så helig sak som surströmming är för oss norrlänningar.
Jag är inte alls säker på utgången i EU-målet. Jag ska inte fördjupa mig kring den frågan innan beslutet kommer från EU-domstolen, men i korthet tror jag att det som brukar kallas ”formella skäl” kan komma att innebära att EU-domstolen inte ens kommer att lägga sig i frågan om Sverige har rätt att åtala någon för en handling som även medfört skattetillägg.
Jag är mycket mer optimistisk när det gäller kommande beslut från Europadomstolen. Jag har nämligen svårt att förstå varför Finland och Ryssland blev fällda om Sverige frias. Varför skulle Sverige klara sig? Den som kan förklara varför Sverige skulle klara sig får gärna höra av sig.
Betydelsen av kommande beslut från EU-domstolen och Europadomstolen berör många skattskyldiga. Jag tror att det kommer att kosta svenska staten omfattande belopp i återbetalning av skattetillägg eller i skadestånd för personer som inte borde stått åtalade.Vissa kan komma att släppas från pågående fängelsestraff.
Så när beslut kommer från EU-domstolen och inte minst Europadomstolen avser jag skriva om detta på bloggen. Det kan jag lova. Jag hoppas få skriva ”vad var det jag sa” och inte någonting annat.
Frågan om tillåtligheten av åtal och skattetillägg har i slutet av mars 2010 varit föremål för HD:s prövning. Med fotbollsresultatet 3-2 (3-2 i domarröster) vann Staten mot de enskilda medborgarna. Jag kan inte låta bli att nämna att domaren Göran Lambertz var på Statens sida och att före detta advokaten Stefan Lindskog (numera domare i HD) var på de enskildas sida. HD:s avgöranden från 2012 kan dock vara historia efter kommande avgöranden från Europadomstolen och EU-domstolen. Och en del domare anser redan nu att HD dömt så pass fel att dessa domare inte följer HD:s avgöranden. Det är något som är unikt i svensk rättshistoria.
Jag tror att advokatkåren i tveksamma fall alltid är på den enskildas sida. Det bör nämligen inte finnas tveksamma fall i lagstiftning på så viktiga områden som straff och skatter. Men de gånger det ändå finns tveksamma fall är det bättre att ”fria än fälla” d v s vara på den enskildes sida. Det är – anser jag - en viktig demokratisk princip.
Visar inlägg med etikett åtal. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett åtal. Visa alla inlägg
fredag 7 december 2012
fredag 23 mars 2012
Snart får vi svaret från Europadomstolen
Frågan om det svenska skattetillägget är förenligt med Europakonventionen kommer snart att få sitt svar.
Vad som ska prövas och varför det ska prövas har jag skrivit om tidigare, men kan i korthet sammanfattas på följande sätt.
Skattetillägg utan annan påföljd är tillåtet enligt såväl svensk rätt som Europakonventionen. Så skattetillägg lär skattebetalarna få leva med även i framtiden. Europakonventionen är en del av den svenska rätten och har så varit sedan mitten av 1990-talet. Dessförinnan följde vi ändå Europakonventionen, men utan att den var en direkt del av den svenska rätten.
Att skattetillägg i kombination med åtal och straff (exempelvis fängelse) är tillåtet enligt svensk rätt ansåg HD i två avgöranden från den 31 mars 2010. Av intresse är att HD inte var eniga i sina avgöranden. Tre domare ansåg det vara tillåtet. Två domare ansåg det motsatta,
d v s att det inte var tillåtet. Hur man kan vara oeniga kring den frågan? Juridiken är allt annat än enkel. Det är inte första och inte sista gången domare kommer ha olika uppfattningar i en och samma fråga.
I vanliga fall följer alltid underinstanserna avgöranden från HD. Det gäller även i de fall HD inte är eniga i en viss fråga. Då följer underinstanserna alltid majoritetens uppfattning, med ett undantag (såvitt jag vet) Den enda gång det mig veterligen hänt att underinstanser inte följt HD:s majoritet är efter HD:s avgöranden 31 mars 2010. Vissa domare anser att majoriteten i HD dömt så pass fel att de domarna dömer vad de anser vara rätt d v s de tillåter inte skatte-tillägg och åtal för en och samma handling. Vad som är rätt kommer vi få svar på snart. Inom mycket kort tid förväntas nämligen Europadomstolen avgöra frågan om det i Sverige är tillåtet med skattetillägg och åtal (och därmed straff) för en och samma gärning.
Jag har haft anledning att studera denna fråga mycket ingående eftersom jag själv är ombud i tre mål i Europadomstolen som avser denna fråga. Det jag vet är att Europadomstolen ansett att skattetillägg och åtal och straff för samma handling som föranlett skattetillägg inte är tillåtet i flera andra länder. Jag tror inte att Europadomstolen kommer se annorlunda på det svenska skattetillägget. Och det skulle innebära att kommande beslut från Europadomstolen medför slutet för det svenska skattetillägget i kombination med åtal och straff för den handling som medfört påförande av skattetillägg.
Slutet är sannolikt regeringen redan beredda på. Det pågår redan lagstiftningsarbete för att anpassa det svenska skattetillägget till de krav som ställts av Europadomstolen. Jag tror att regeringen förväntar sig att Sverige ska förlora de pågående processerna i Europadomstolen, men säker på utgången bör ingen vara.
Förändringen förväntas bli ett system där det antingen blir skattetillägg eller anmälan från Skatteverket till åklagare om brott. Det lär inte finnas kvar skattetillägg och åtal och straff för en och samma handling.
Om lagen ändå ska ändras kan man fråga sig vad avgörandena från Europadomstolen har för betydelse. Betydelsen är att regeringen redan nu avser att ändra på vår lagstiftning. Det i sig är av största vikt.
För de som redan drabbats av såväl skattetillägg som åtal och straff för en och samma handling innebär det dessutom möjlighet till upprättelse. Den processen lär ske i två steg.
Det första steget är att söka resning för att få antingen skattetillägget eller straffet undanröjt.Det lär ”bara” vara en av påföljderna som går att få undanröjt.
Om skattetillägget undanröjs innebär det återbetalning av det skatteillägg den skattskyldige erlagt.
Om straffet undanröjs betyder det att straffet inte behöver gå i verkställighet. Många straff är dock redan verkställda. Om exempelvis ett fängelsestraff om 1 år redan är verkställt går det inte att ge tillbaka den tiden till den som suttit oskyldigt dömd. Då blir det i stället fråga om att ge skadestånd till den som suttit oskyldigt dömd. Böter är dock ett straff som går att återställa.
Är då inte det svenska skattetillägg också ett straff? Det är det enligt avgöranden i Europa-domstolen mot Sverige 2002. Men i texten ovan använder jag inte termen straff för skattetillägg. Det skulle enbart förvirra.
Varför förbjöd inte Europadomstolen skattetillägg och åtal och straff för den handling som medfört skattetillägg redan 2002? Som jag ser finns det två förklaringar. Den ena var att 2002 åberopade ingen av de klaganden rätt artikel i Europakonventionen. Jag tror att de klagandens ombud då inte hade insikt i hela Europakonventionen. De klagande själva visste nog inget alls om Europakonventionen, annat än att den konventionen existerade. Den andra är att det är meningen att tolkningen av Europakonventionen ska få ändras med tiden.
Samhällsutvecklingen skall i vissa avseenden vara av betydelse för hur Europakonventionen ska tolkas. Det är viktigt att ha i åtanke.
Jag kan inte påstå att jag ofta läst att samhällsutvecklingen haft betydelse för hur en viss lag skall tolkas, men jag vet att HD lagt in det kriteriet vid bedömningen av hur till exempel lagen om samäganderätt ska tolkas. Lagen om samäganderätt är från 1904! Därför har HD ansett att lagen måste tolkas utifrån nuvarande samhällsförhållanden. Inte hur samhället såg ut i början av 1900-talet. Ganska klokt tänkt, tycker jag. Om HD inte gjort den bedömningen hade vi behövt en ny samäganderättslag. Nu går det leva vidare med en lag från 1904.
Som du nog förstås avser jag att återkomma till detta ämne minst en gång. Nästa gång sannolikt efter det första avgörandet mot Sverige i Europadomstolen. Om det går som jag förväntar mig kommer jag redogöra för hur det framöver går för de som söker upprättelse.
För det är i så fall inte bara något jag passivt kommer att följa utan ett arbete jag mycket aktivt kommer att delta i.
Du kanske undrar när snart är? Jag har ryktesvägen hört att snart ska vara vilken dag som helst - så därför denna blogg - men rykten kan ju vara felaktiga. Det besked jag själv fått från Europadomstolen är att avgörande i ett av mina ärenden lär komma under detta år. Detta på fråga direkt till Europadomstolen. Så det beskedet är inget rykte.
Vad som ska prövas och varför det ska prövas har jag skrivit om tidigare, men kan i korthet sammanfattas på följande sätt.
Skattetillägg utan annan påföljd är tillåtet enligt såväl svensk rätt som Europakonventionen. Så skattetillägg lär skattebetalarna få leva med även i framtiden. Europakonventionen är en del av den svenska rätten och har så varit sedan mitten av 1990-talet. Dessförinnan följde vi ändå Europakonventionen, men utan att den var en direkt del av den svenska rätten.
Att skattetillägg i kombination med åtal och straff (exempelvis fängelse) är tillåtet enligt svensk rätt ansåg HD i två avgöranden från den 31 mars 2010. Av intresse är att HD inte var eniga i sina avgöranden. Tre domare ansåg det vara tillåtet. Två domare ansåg det motsatta,
d v s att det inte var tillåtet. Hur man kan vara oeniga kring den frågan? Juridiken är allt annat än enkel. Det är inte första och inte sista gången domare kommer ha olika uppfattningar i en och samma fråga.
I vanliga fall följer alltid underinstanserna avgöranden från HD. Det gäller även i de fall HD inte är eniga i en viss fråga. Då följer underinstanserna alltid majoritetens uppfattning, med ett undantag (såvitt jag vet) Den enda gång det mig veterligen hänt att underinstanser inte följt HD:s majoritet är efter HD:s avgöranden 31 mars 2010. Vissa domare anser att majoriteten i HD dömt så pass fel att de domarna dömer vad de anser vara rätt d v s de tillåter inte skatte-tillägg och åtal för en och samma handling. Vad som är rätt kommer vi få svar på snart. Inom mycket kort tid förväntas nämligen Europadomstolen avgöra frågan om det i Sverige är tillåtet med skattetillägg och åtal (och därmed straff) för en och samma gärning.
Jag har haft anledning att studera denna fråga mycket ingående eftersom jag själv är ombud i tre mål i Europadomstolen som avser denna fråga. Det jag vet är att Europadomstolen ansett att skattetillägg och åtal och straff för samma handling som föranlett skattetillägg inte är tillåtet i flera andra länder. Jag tror inte att Europadomstolen kommer se annorlunda på det svenska skattetillägget. Och det skulle innebära att kommande beslut från Europadomstolen medför slutet för det svenska skattetillägget i kombination med åtal och straff för den handling som medfört påförande av skattetillägg.
Slutet är sannolikt regeringen redan beredda på. Det pågår redan lagstiftningsarbete för att anpassa det svenska skattetillägget till de krav som ställts av Europadomstolen. Jag tror att regeringen förväntar sig att Sverige ska förlora de pågående processerna i Europadomstolen, men säker på utgången bör ingen vara.
Förändringen förväntas bli ett system där det antingen blir skattetillägg eller anmälan från Skatteverket till åklagare om brott. Det lär inte finnas kvar skattetillägg och åtal och straff för en och samma handling.
Om lagen ändå ska ändras kan man fråga sig vad avgörandena från Europadomstolen har för betydelse. Betydelsen är att regeringen redan nu avser att ändra på vår lagstiftning. Det i sig är av största vikt.
För de som redan drabbats av såväl skattetillägg som åtal och straff för en och samma handling innebär det dessutom möjlighet till upprättelse. Den processen lär ske i två steg.
Det första steget är att söka resning för att få antingen skattetillägget eller straffet undanröjt.Det lär ”bara” vara en av påföljderna som går att få undanröjt.
Om skattetillägget undanröjs innebär det återbetalning av det skatteillägg den skattskyldige erlagt.
Om straffet undanröjs betyder det att straffet inte behöver gå i verkställighet. Många straff är dock redan verkställda. Om exempelvis ett fängelsestraff om 1 år redan är verkställt går det inte att ge tillbaka den tiden till den som suttit oskyldigt dömd. Då blir det i stället fråga om att ge skadestånd till den som suttit oskyldigt dömd. Böter är dock ett straff som går att återställa.
Är då inte det svenska skattetillägg också ett straff? Det är det enligt avgöranden i Europa-domstolen mot Sverige 2002. Men i texten ovan använder jag inte termen straff för skattetillägg. Det skulle enbart förvirra.
Varför förbjöd inte Europadomstolen skattetillägg och åtal och straff för den handling som medfört skattetillägg redan 2002? Som jag ser finns det två förklaringar. Den ena var att 2002 åberopade ingen av de klaganden rätt artikel i Europakonventionen. Jag tror att de klagandens ombud då inte hade insikt i hela Europakonventionen. De klagande själva visste nog inget alls om Europakonventionen, annat än att den konventionen existerade. Den andra är att det är meningen att tolkningen av Europakonventionen ska få ändras med tiden.
Samhällsutvecklingen skall i vissa avseenden vara av betydelse för hur Europakonventionen ska tolkas. Det är viktigt att ha i åtanke.
Jag kan inte påstå att jag ofta läst att samhällsutvecklingen haft betydelse för hur en viss lag skall tolkas, men jag vet att HD lagt in det kriteriet vid bedömningen av hur till exempel lagen om samäganderätt ska tolkas. Lagen om samäganderätt är från 1904! Därför har HD ansett att lagen måste tolkas utifrån nuvarande samhällsförhållanden. Inte hur samhället såg ut i början av 1900-talet. Ganska klokt tänkt, tycker jag. Om HD inte gjort den bedömningen hade vi behövt en ny samäganderättslag. Nu går det leva vidare med en lag från 1904.
Som du nog förstås avser jag att återkomma till detta ämne minst en gång. Nästa gång sannolikt efter det första avgörandet mot Sverige i Europadomstolen. Om det går som jag förväntar mig kommer jag redogöra för hur det framöver går för de som söker upprättelse.
För det är i så fall inte bara något jag passivt kommer att följa utan ett arbete jag mycket aktivt kommer att delta i.
Du kanske undrar när snart är? Jag har ryktesvägen hört att snart ska vara vilken dag som helst - så därför denna blogg - men rykten kan ju vara felaktiga. Det besked jag själv fått från Europadomstolen är att avgörande i ett av mina ärenden lär komma under detta år. Detta på fråga direkt till Europadomstolen. Så det beskedet är inget rykte.
lördag 28 maj 2011
En vecka som fått mig att fundera på straffen i narkotikamål
Jag har denna vecka varit i Umeå där jag varit offentlig försvarare i två narkotikamål. Det första målet slutade i tisdag. Det andra målet tog sin start i torsdag och avslutades igår.
Däremellan – onsdag – hade jag en annan förhandling i Umeå (LVU).
Försvarsadvokater försvarar inte handel med narkotika. Vi biträder de människor som av en eller annan anledning blir åtalade för narkotikabrott. Alla som begår brott har av en eller annan anledning begått brott. Det finns alltid en förklaring. En del förklaringar kan innebära att det som är ett brott ändå inte bör medföra straff för brottet.
Den som blir angripen och försvarar sig framgångsrikt kan bli friad eller slippa åtal på grund av att försvaret var nödvärn. Den som kör för fort kan undgå straff om föraren skjutsade en akut sjuk person till sjukhuset eller körde som en ”tok” till sitt hem efter att sonen ringt och sagt att lillasyster försvunnit. De senare situationerna kallas för nöd. Det finns många fall där en brottslig handling är straffri på grund av nöd eller nödvärn. Så ska det förstås vara.
I narkotikamål finns sällan eller aldrig nöd eller nödvärn. Det finns dock förklaringar som kan leda eller borde leda till mildare straff. Straff? I Sverige har vi två straff. Böter eller fängelse.
Det finns också många andra påföljder, men de påföljderna är inga straff.
Min erfarenhet som advokat säger mig dock att domstolarna ogärna tar till sig förklaringar som borde medföra mildare straff. I svensk rätt har vi fastnat i en mängdpåföljd. Det är mängden narkotika den åtalade kan härledas till som bestämmer straffet och sällan fakta i övrigt. Så borde det inte vara. Straffet borde bestämmas även av många andra komponenter.
Jag kan enklast förklara vad jag menar med ett exempel, som inte har med veckans mål att göra. Domar i de målen är ännu inte meddelade.
Fem personer åtalas för hantering av en större mängd narkotika. Mängden är så stor att det är uppenbart att det rör sig om grovt narkotikabrott. Mycket talar därför för att samtliga fem kommer att få samma straff oavsett sitt eget ansvar i det aktuella brottet.
Vi kan kalla de åtalade för Arne, Björn, Calle, Doug och Eskil.
Det är bevisat att Arne köpt narkotikan. Arne är finansiären och hjärnan bakom affären
Björns uppgift var att förvara ett paket i sitt hem. Det paketet innehöll narkotikan. Vilken mängd det rörde sig om visste Björn ingenting om. Han visste inte att det var narkotika, men han misstänkte att så var fallet. För förvaringen under en vecka fick Björn ersättning med
5 000 kr. Björn är missbrukare och varje krona han kan tjäna är av vikt för honom. Björn skulle dock aldrig röra paketet han förvarade. Björn vet att han i så fall skulle råka illa ut.
Björn har det som kallas för likgiltighetsuppsåt. Han var helt enkelt likgiltig till vad som fanns i paketet han förvarade.
Calle var den som sålde narkotikan till Arne, men Calle var inte ägaren av narkotikan. Calle var en mellanhand, som fick 17 000 kr för att agera mellanhand. Calle säger sig inte veta vem ägaren är och kanske talar han sanning. Det kan dock vara så att Calle inte tjallar. Även Calle är missbrukare av narkotika och han fick betalt med narkotika värt 17 000 kr i missbruksledet.
Kan det vara farligt att gola (tjalla)? Du bör veta att när det kommer en nyintagen till en anstalt brukar det på anstalten finnas ett förtroenderåd. Den nye brukar få vissa upp domen och förundersökningen i brottmålet för förtroenderådet via personer utanför anstalten. De sker då en kontroll om den nyintagne är en goltupp eller inte. Är den nyintagne en tjallare kan han råka mycket illa ut. Mer om det någon annan gång.
Doug var den som på uppdrag av Arne fann en säljare av narkotika. Doug är inte missbrukare utan en person som tjänar pengar på sina goda kontakter i narkotikabranschen.
Eskil är till skillnad från övriga ostraffad sedan tidigare. Hans uppgift är egentligen enbart att vara livvakt till Arne. Arne har nämligen en del fiender och i den värld han agerar är det en bra investering att ha livvakt. Eskils roll i brottet var svår att förstå under hela förhandlingen,
men klart är – även om Eskil nekar till det – att Eskil visste om affären. Telefonavlyssning har avslöjat att Eskil kände till affären.
När domen faller får samtliga samma straff. Fängelse 4 år var. Rätt eller fel? Vad jag anser inser du nog. Jag anser att de som ägnar sig åt narkotikahandel ska straffas hårdare. Den som förvarade narkotikan – Björn – ägnade sig inte åt narkotikahandel.
Jag är tveksam om Eskil överhuvudtaget ska fällas för narkotikabrott. Men möjligen är det rätt att se det som han främjat narkotikabrott genom sitt arbete som livvakt. Hans straff känns dock hårt i förhållande till den gärning han begått. Om han som livvakt misshandlat någon ska han fällas till ansvar, såvida misshandeln inte går att se som nödvärn.
Calle borde även han ha en mildare dom. Han är missbrukare och missbrukare utnyttjas av de som bedriver narkotikahandel.
Arne och Doug bedriver handel med narkotika. Deras straff var rättvisa.
Kan inte domstolen avgöra vem som är narkotikahandlare eller inte, så ska straffet sättas utifrån att den som döms inte är narkotikahandlare. Så borde rättssystemet fungera.
Straffen måste vara betydligt hårdare för narkotikahandlarna än de personer som finns kring narkotikahandlarna och som regelmässigt utnyttjas av narkotikahandlarna.
Ett vanligt exempel på utnyttjande är att låta fattiga människor och därför desperata människor smuggla in narkotika i Sverige. Smugglaren kan vara en ung man som åker fast med en betydande mängd narkotika. Så betydande att mängden innebär att den unge mannen får 10 års fängelse mot en resa som skulle ge honom 50 000 kr. 50 000 kr som skulle innebära att hans liv vände från i hans ögon elände till ett liv i rikedom.
Många som sitter i våra fängelser på långa straff är unga fattiga personer som utnyttjats av narkotikahandlare. Dessa utnyttjade personer tycker jag synd om. Vi i Sverige har inte alltid lätt att sätta oss in i hur enkelt det kan vara att utnyttja fattiga människor.
På tal om att utnyttja fattiga människor från fattiga länder finns ett ord för det. Det ordet stavas p r o s t i t u t i o n. Många föraktar ofta de som prostituerar sig. Föraktet ska dock endast riktas mot de som utnyttjar prostituerade. Jag ser många av smugglarna som prostituerade. I vart fall är det en bra jämförelse. Eller har jag fel?
Trevlig helg, men för egen del måste jag arbeta även i dag eftersom jag varit i rätten hela veckan. Söndag blir min vilodag.
Däremellan – onsdag – hade jag en annan förhandling i Umeå (LVU).
Försvarsadvokater försvarar inte handel med narkotika. Vi biträder de människor som av en eller annan anledning blir åtalade för narkotikabrott. Alla som begår brott har av en eller annan anledning begått brott. Det finns alltid en förklaring. En del förklaringar kan innebära att det som är ett brott ändå inte bör medföra straff för brottet.
Den som blir angripen och försvarar sig framgångsrikt kan bli friad eller slippa åtal på grund av att försvaret var nödvärn. Den som kör för fort kan undgå straff om föraren skjutsade en akut sjuk person till sjukhuset eller körde som en ”tok” till sitt hem efter att sonen ringt och sagt att lillasyster försvunnit. De senare situationerna kallas för nöd. Det finns många fall där en brottslig handling är straffri på grund av nöd eller nödvärn. Så ska det förstås vara.
I narkotikamål finns sällan eller aldrig nöd eller nödvärn. Det finns dock förklaringar som kan leda eller borde leda till mildare straff. Straff? I Sverige har vi två straff. Böter eller fängelse.
Det finns också många andra påföljder, men de påföljderna är inga straff.
Min erfarenhet som advokat säger mig dock att domstolarna ogärna tar till sig förklaringar som borde medföra mildare straff. I svensk rätt har vi fastnat i en mängdpåföljd. Det är mängden narkotika den åtalade kan härledas till som bestämmer straffet och sällan fakta i övrigt. Så borde det inte vara. Straffet borde bestämmas även av många andra komponenter.
Jag kan enklast förklara vad jag menar med ett exempel, som inte har med veckans mål att göra. Domar i de målen är ännu inte meddelade.
Fem personer åtalas för hantering av en större mängd narkotika. Mängden är så stor att det är uppenbart att det rör sig om grovt narkotikabrott. Mycket talar därför för att samtliga fem kommer att få samma straff oavsett sitt eget ansvar i det aktuella brottet.
Vi kan kalla de åtalade för Arne, Björn, Calle, Doug och Eskil.
Det är bevisat att Arne köpt narkotikan. Arne är finansiären och hjärnan bakom affären
Björns uppgift var att förvara ett paket i sitt hem. Det paketet innehöll narkotikan. Vilken mängd det rörde sig om visste Björn ingenting om. Han visste inte att det var narkotika, men han misstänkte att så var fallet. För förvaringen under en vecka fick Björn ersättning med
5 000 kr. Björn är missbrukare och varje krona han kan tjäna är av vikt för honom. Björn skulle dock aldrig röra paketet han förvarade. Björn vet att han i så fall skulle råka illa ut.
Björn har det som kallas för likgiltighetsuppsåt. Han var helt enkelt likgiltig till vad som fanns i paketet han förvarade.
Calle var den som sålde narkotikan till Arne, men Calle var inte ägaren av narkotikan. Calle var en mellanhand, som fick 17 000 kr för att agera mellanhand. Calle säger sig inte veta vem ägaren är och kanske talar han sanning. Det kan dock vara så att Calle inte tjallar. Även Calle är missbrukare av narkotika och han fick betalt med narkotika värt 17 000 kr i missbruksledet.
Kan det vara farligt att gola (tjalla)? Du bör veta att när det kommer en nyintagen till en anstalt brukar det på anstalten finnas ett förtroenderåd. Den nye brukar få vissa upp domen och förundersökningen i brottmålet för förtroenderådet via personer utanför anstalten. De sker då en kontroll om den nyintagne är en goltupp eller inte. Är den nyintagne en tjallare kan han råka mycket illa ut. Mer om det någon annan gång.
Doug var den som på uppdrag av Arne fann en säljare av narkotika. Doug är inte missbrukare utan en person som tjänar pengar på sina goda kontakter i narkotikabranschen.
Eskil är till skillnad från övriga ostraffad sedan tidigare. Hans uppgift är egentligen enbart att vara livvakt till Arne. Arne har nämligen en del fiender och i den värld han agerar är det en bra investering att ha livvakt. Eskils roll i brottet var svår att förstå under hela förhandlingen,
men klart är – även om Eskil nekar till det – att Eskil visste om affären. Telefonavlyssning har avslöjat att Eskil kände till affären.
När domen faller får samtliga samma straff. Fängelse 4 år var. Rätt eller fel? Vad jag anser inser du nog. Jag anser att de som ägnar sig åt narkotikahandel ska straffas hårdare. Den som förvarade narkotikan – Björn – ägnade sig inte åt narkotikahandel.
Jag är tveksam om Eskil överhuvudtaget ska fällas för narkotikabrott. Men möjligen är det rätt att se det som han främjat narkotikabrott genom sitt arbete som livvakt. Hans straff känns dock hårt i förhållande till den gärning han begått. Om han som livvakt misshandlat någon ska han fällas till ansvar, såvida misshandeln inte går att se som nödvärn.
Calle borde även han ha en mildare dom. Han är missbrukare och missbrukare utnyttjas av de som bedriver narkotikahandel.
Arne och Doug bedriver handel med narkotika. Deras straff var rättvisa.
Kan inte domstolen avgöra vem som är narkotikahandlare eller inte, så ska straffet sättas utifrån att den som döms inte är narkotikahandlare. Så borde rättssystemet fungera.
Straffen måste vara betydligt hårdare för narkotikahandlarna än de personer som finns kring narkotikahandlarna och som regelmässigt utnyttjas av narkotikahandlarna.
Ett vanligt exempel på utnyttjande är att låta fattiga människor och därför desperata människor smuggla in narkotika i Sverige. Smugglaren kan vara en ung man som åker fast med en betydande mängd narkotika. Så betydande att mängden innebär att den unge mannen får 10 års fängelse mot en resa som skulle ge honom 50 000 kr. 50 000 kr som skulle innebära att hans liv vände från i hans ögon elände till ett liv i rikedom.
Många som sitter i våra fängelser på långa straff är unga fattiga personer som utnyttjats av narkotikahandlare. Dessa utnyttjade personer tycker jag synd om. Vi i Sverige har inte alltid lätt att sätta oss in i hur enkelt det kan vara att utnyttja fattiga människor.
På tal om att utnyttja fattiga människor från fattiga länder finns ett ord för det. Det ordet stavas p r o s t i t u t i o n. Många föraktar ofta de som prostituerar sig. Föraktet ska dock endast riktas mot de som utnyttjar prostituerade. Jag ser många av smugglarna som prostituerade. I vart fall är det en bra jämförelse. Eller har jag fel?
Trevlig helg, men för egen del måste jag arbeta även i dag eftersom jag varit i rätten hela veckan. Söndag blir min vilodag.
måndag 7 juni 2010
Mänskliga rättigheter bakom lås och bom är något vi måste värna
Ibland brukar jag läsa Kåkbladet, fångarnas tidning på nätet. En fin informationskälla för den som vill veta lite mer om den tuffa verkligheten.
Ja, egentligen ska man ju säga ”de intagnas” tidning, men jag föredrar att säga fångar. Fångar är fångar, och när man talar om intagna tycker jag att det låter ungefär som människor som behöver vård. Givetvis är det så att det är den tanken som ligger bakom uttrycket ”intagna” – tanken att vi i Sverige har en helt unik Kriminalvård och att det närmast är av välvilja som vi spärrar in våra mindre lyckligt lottade bröder och systrar bakom lås och bom.
Jag har varit försvarare länge. Men jag kan än idag rysa till när jag hör en dörr smälla till och då jag besöker ett häkte. För det man hör när den där dörren, det är en annan människas frihet som stängs ute, på andra sidan den där dörren. Kvar på insidan sitter en oftast mycket rädd, ibland skamsen, och undantagslöst en människa i en djup livskris. Däri skiljer sig inte en frihetsberövad klient från en klient som är ute i frihet, till exempel i ett vårdnadsärende eller i en tvist om pengar. Mina klienter befinner sig i stora svårigheter, och de har inte sällan fått se sin värld braka ihop. Oavsett om det är en skilsmässa som har lett dit, eller det faktum att man blivit misstänkt för brott. Det man däremot lugnt kan säga är att du som blivit misstänkt för ett brott har den absolut värsta sitsen.
Min erfarenhet är att försvararuppdraget framtvingar en djup humanism hos försvararen. Oavsett vilken typ av människa försvararen var då han eller hon påbörjade sin bana med att företräda brottsmisstänkta. Jag vill – liksom de flesta – givetvis tro att jag är född som en ovanligt bra och välartad människa. Men i ärlighetens namn så har jag lika många brister och fel som vem som helst.
Däremot kan jag tycka, efter att ha varit en flitigt anlitad försvarare i femton års tid, att jag har blivit bra mycket mer ödmjuk inför andras prövningar och svårigheter.
Det jag ville komma till är att det är lätt att stå vid sidan om allting som händer och sker och vara hård och känslokall. Exempelvis inför fångars situation och rättigheter. Det är väldigt lätt för den okunnige och självgode att kasta första stenen – och fler stenar därtill – och prata om att det är så bra att sitta inspärrad i svenskt fängelse. I så fall undrar man ju faktiskt varför inte fler begår brott om det nu är att betrakta som en obetald hotellvistelse.
Jag läste ett skakande och sorgligt reportage av DN:s fantastiske reporter, den juridiskt skolade Maciej Zaremba, om mobbing på arbetsplatser i Sverige. Detta, liksom fångarnas situation, förefaller vara ett icke-ämne i den svenska debatten. Vissa saker ska man tydligen inte prata så mycket om. Trots att det är jätteproblem. Eller kanske tack vare att det är ett jätteproblem. För stora för att orka ta i.
En av de poänger som Maciej Zaremba gör i sin artikel är att vi människor tycks ha mörka sidor som gör att vi njuter av att se andra plågas och fara illa. Han skriver: ”Somliga menar att det är den disciplinerade människans nedtryckta aggressioner som får sitt utlopp: vi njuter av att se andra förnedras”.
Jag vet inte hur rätt Maciej Zaremba har, men visst kan man ana sig till en smyg-sadism som bubblar under ytan på de personer som bittert påstår att fångar minsann har det så j-a bra i Sverige. Det låter ungefär som om dessa personer faktiskt skulle njuta av att få höra att fångarna hade det riktigt dåligt. Kanske blev torterade, rentav. Jag tror, tyvärr, att det finns en och annan som tänker på det sättet. Det rör sig dock i mina ögon om isolerade och sorgliga individer som på något sätt kan få ut njutning av att veta att andra plågas och lider. Hur det nu går till. Jag är emellertid övertygad om att majoriteten av befolkningen känner medkänsla med de män och kvinnor som sitter på våra häkten och fängelser, och att allmänheten tycker att man ska behandlas mänskligt överallt i samhället, även om man råkar befinna sig på häkte eller anstalt.
Det vore ett snyggt samhälle vi annars skulle ha, ifall vi som levde i frihet fick ha det riktigt bra och sitta med våra grillbrickor och våra utlandssemestrar. Och så ska våra fångar leva i riktigt elände? Är det så vi ska ha det?
Jag kan inte förstå, och det kan nog inte de flesta av oss, hur man kan tycka att det skulle kännas bra att bo och äta sin mat och vara med sin familj i frihet, samtidigt som man vet att folk som sitter på anstalt får sina mänskliga rättigheter kränkta? Hur går det ihop?
Det är med ständigt förnyad bestörtning som jag tar del av nyheterna om häktades och andra frihetsberövades situation här i landet, nu senast i form av en Amnesty-rapport
där Sverige får hård kritik bland annat för det höga antalet självmord i fängelse. Kåkbladet rapporterar om dessa fall, och en av de riktigt tunga historier som finns att läsa kan du läsa här.
Det kommer att dröja ytterligare en tid innan åklagare Gun-Britt Ström kommer att avgöra huruvida det finns skäl att väcka åtal mot häktet i Gävle där den afghanske medborgaren Mir Abbas Safari tog sitt liv. Min förhoppning är att så kommer att ske. Det är viktigt att sådana här tragedier inte sopas under mattan bara för att de drabbar de mest marginaliserade och utsatta i samhället. Deras liv är lika mycket värda som någon annans. För att rättsstaten ska bevara sin heder måste även den okända och marginaliserade människans öde vara värt all tänkbar uppmärksamhet.
Så ja, du läste rätt. Även Sverige, som vi gärna vill tro är världens bästa land, får kritik för att mänskliga rättigheter kränks på anstalterna i vårt land. Och visst, situationen är värre i Irak eller Kongo-Kinshasa. Men är det ett bra argument för att gå smyg-sadisterna till mötes?
Det faktum att intagna – jag menar, fångar – tar sina liv på svenska fängelser tyder väl på att förhållandena måste bli bättre och inte tvärtom?
Pingad på intressant
Ja, egentligen ska man ju säga ”de intagnas” tidning, men jag föredrar att säga fångar. Fångar är fångar, och när man talar om intagna tycker jag att det låter ungefär som människor som behöver vård. Givetvis är det så att det är den tanken som ligger bakom uttrycket ”intagna” – tanken att vi i Sverige har en helt unik Kriminalvård och att det närmast är av välvilja som vi spärrar in våra mindre lyckligt lottade bröder och systrar bakom lås och bom.
Jag har varit försvarare länge. Men jag kan än idag rysa till när jag hör en dörr smälla till och då jag besöker ett häkte. För det man hör när den där dörren, det är en annan människas frihet som stängs ute, på andra sidan den där dörren. Kvar på insidan sitter en oftast mycket rädd, ibland skamsen, och undantagslöst en människa i en djup livskris. Däri skiljer sig inte en frihetsberövad klient från en klient som är ute i frihet, till exempel i ett vårdnadsärende eller i en tvist om pengar. Mina klienter befinner sig i stora svårigheter, och de har inte sällan fått se sin värld braka ihop. Oavsett om det är en skilsmässa som har lett dit, eller det faktum att man blivit misstänkt för brott. Det man däremot lugnt kan säga är att du som blivit misstänkt för ett brott har den absolut värsta sitsen.
Min erfarenhet är att försvararuppdraget framtvingar en djup humanism hos försvararen. Oavsett vilken typ av människa försvararen var då han eller hon påbörjade sin bana med att företräda brottsmisstänkta. Jag vill – liksom de flesta – givetvis tro att jag är född som en ovanligt bra och välartad människa. Men i ärlighetens namn så har jag lika många brister och fel som vem som helst.
Däremot kan jag tycka, efter att ha varit en flitigt anlitad försvarare i femton års tid, att jag har blivit bra mycket mer ödmjuk inför andras prövningar och svårigheter.
Det jag ville komma till är att det är lätt att stå vid sidan om allting som händer och sker och vara hård och känslokall. Exempelvis inför fångars situation och rättigheter. Det är väldigt lätt för den okunnige och självgode att kasta första stenen – och fler stenar därtill – och prata om att det är så bra att sitta inspärrad i svenskt fängelse. I så fall undrar man ju faktiskt varför inte fler begår brott om det nu är att betrakta som en obetald hotellvistelse.
Jag läste ett skakande och sorgligt reportage av DN:s fantastiske reporter, den juridiskt skolade Maciej Zaremba, om mobbing på arbetsplatser i Sverige. Detta, liksom fångarnas situation, förefaller vara ett icke-ämne i den svenska debatten. Vissa saker ska man tydligen inte prata så mycket om. Trots att det är jätteproblem. Eller kanske tack vare att det är ett jätteproblem. För stora för att orka ta i.
En av de poänger som Maciej Zaremba gör i sin artikel är att vi människor tycks ha mörka sidor som gör att vi njuter av att se andra plågas och fara illa. Han skriver: ”Somliga menar att det är den disciplinerade människans nedtryckta aggressioner som får sitt utlopp: vi njuter av att se andra förnedras”.
Jag vet inte hur rätt Maciej Zaremba har, men visst kan man ana sig till en smyg-sadism som bubblar under ytan på de personer som bittert påstår att fångar minsann har det så j-a bra i Sverige. Det låter ungefär som om dessa personer faktiskt skulle njuta av att få höra att fångarna hade det riktigt dåligt. Kanske blev torterade, rentav. Jag tror, tyvärr, att det finns en och annan som tänker på det sättet. Det rör sig dock i mina ögon om isolerade och sorgliga individer som på något sätt kan få ut njutning av att veta att andra plågas och lider. Hur det nu går till. Jag är emellertid övertygad om att majoriteten av befolkningen känner medkänsla med de män och kvinnor som sitter på våra häkten och fängelser, och att allmänheten tycker att man ska behandlas mänskligt överallt i samhället, även om man råkar befinna sig på häkte eller anstalt.
Det vore ett snyggt samhälle vi annars skulle ha, ifall vi som levde i frihet fick ha det riktigt bra och sitta med våra grillbrickor och våra utlandssemestrar. Och så ska våra fångar leva i riktigt elände? Är det så vi ska ha det?
Jag kan inte förstå, och det kan nog inte de flesta av oss, hur man kan tycka att det skulle kännas bra att bo och äta sin mat och vara med sin familj i frihet, samtidigt som man vet att folk som sitter på anstalt får sina mänskliga rättigheter kränkta? Hur går det ihop?
Det är med ständigt förnyad bestörtning som jag tar del av nyheterna om häktades och andra frihetsberövades situation här i landet, nu senast i form av en Amnesty-rapport
där Sverige får hård kritik bland annat för det höga antalet självmord i fängelse. Kåkbladet rapporterar om dessa fall, och en av de riktigt tunga historier som finns att läsa kan du läsa här.
Det kommer att dröja ytterligare en tid innan åklagare Gun-Britt Ström kommer att avgöra huruvida det finns skäl att väcka åtal mot häktet i Gävle där den afghanske medborgaren Mir Abbas Safari tog sitt liv. Min förhoppning är att så kommer att ske. Det är viktigt att sådana här tragedier inte sopas under mattan bara för att de drabbar de mest marginaliserade och utsatta i samhället. Deras liv är lika mycket värda som någon annans. För att rättsstaten ska bevara sin heder måste även den okända och marginaliserade människans öde vara värt all tänkbar uppmärksamhet.
Så ja, du läste rätt. Även Sverige, som vi gärna vill tro är världens bästa land, får kritik för att mänskliga rättigheter kränks på anstalterna i vårt land. Och visst, situationen är värre i Irak eller Kongo-Kinshasa. Men är det ett bra argument för att gå smyg-sadisterna till mötes?
Det faktum att intagna – jag menar, fångar – tar sina liv på svenska fängelser tyder väl på att förhållandena måste bli bättre och inte tvärtom?
Pingad på intressant
fredag 12 februari 2010
Hur kan advokater försvara våldtäktsmän och andra våldsverkare?
En fråga man alltid får av allmänheten på fester och andra gånger man träffar nytt folk och då de förstår att man är advokat, det är: ”Hur kan du företräda en våldtäktsman, eller en våldsverkare, eller en man som slår sin hustru, eller en man som våldtar sina barn? Är det inte svårt?”
Nej, det är inte svårt.
Jag försvarar inte brottet. Jag försvarar personen som påstås ha begått brottet.
Brottet är för mig – och givetvis för mina kollegor som också åtar sig försvararuppdrag – lika avskyvärt som för alla andra. Men det handlar inte om våra privata känslor. Min roll, försvararens roll, är att utföra ett uppdrag som jag har fått av samhället. Försvararens roll, om klienten påstår sig vara oskyldig, är att ”vända på stenar” och lyfta fram den bevisning för domstolen som visar att det råder tvivel om att den tilltalade har gjort sig skyldig till brott.
Åklagarens roll är att att lägga till bevisning som styrker åtalet, liksom – detta i enlighet med objektivitetsprincipen – att även lägga fram sådant som är till den tilltalades fördel.
Om en person erkänner att han eller hon är skyldig är min roll en annan, nämligen att se till att han eller hon får rätt påföljd. Det händer faktiskt ofta att en tilltalad person erkänner. Rattfyllor är oftast erkända eftersom du har blåst i en kontroll och du har sett att du verkligen var onykter då du körde den där bilen. Då kommer i stället frågan upp om den här personen verkligen skall sitta i fängelse. Behöver han eller hon inte vård?
En försvarare skall som sagt vända på stenar – på alla stenar som finns. Och ta fram den bevisning som finns för att visa domstolen: här finns det tvivel. Det handlar egentligen bara om att uppmärksamma domstolen om detta, ställa rätt frågor och få fram saker. Försvararen hjälper på så sätt domstolen att göra sitt jobb.
En följdfråga jag ofta får när jag har blivit tillfrågad enligt ovan är: ”Vad gör du då om någon erkänner för dig att han har gjort det, men säger att han tänker neka till brott inför domstolen?” Denna tredje kategori är mycket ovanlig. Men jag har varit med om detta vid några tillfällen.
Denna fråga är värd ett mer utförligt svar. Jag återkommer till det.
Nej, det är inte svårt.
Jag försvarar inte brottet. Jag försvarar personen som påstås ha begått brottet.
Brottet är för mig – och givetvis för mina kollegor som också åtar sig försvararuppdrag – lika avskyvärt som för alla andra. Men det handlar inte om våra privata känslor. Min roll, försvararens roll, är att utföra ett uppdrag som jag har fått av samhället. Försvararens roll, om klienten påstår sig vara oskyldig, är att ”vända på stenar” och lyfta fram den bevisning för domstolen som visar att det råder tvivel om att den tilltalade har gjort sig skyldig till brott.
Åklagarens roll är att att lägga till bevisning som styrker åtalet, liksom – detta i enlighet med objektivitetsprincipen – att även lägga fram sådant som är till den tilltalades fördel.
Om en person erkänner att han eller hon är skyldig är min roll en annan, nämligen att se till att han eller hon får rätt påföljd. Det händer faktiskt ofta att en tilltalad person erkänner. Rattfyllor är oftast erkända eftersom du har blåst i en kontroll och du har sett att du verkligen var onykter då du körde den där bilen. Då kommer i stället frågan upp om den här personen verkligen skall sitta i fängelse. Behöver han eller hon inte vård?
En försvarare skall som sagt vända på stenar – på alla stenar som finns. Och ta fram den bevisning som finns för att visa domstolen: här finns det tvivel. Det handlar egentligen bara om att uppmärksamma domstolen om detta, ställa rätt frågor och få fram saker. Försvararen hjälper på så sätt domstolen att göra sitt jobb.
En följdfråga jag ofta får när jag har blivit tillfrågad enligt ovan är: ”Vad gör du då om någon erkänner för dig att han har gjort det, men säger att han tänker neka till brott inför domstolen?” Denna tredje kategori är mycket ovanlig. Men jag har varit med om detta vid några tillfällen.
Denna fråga är värd ett mer utförligt svar. Jag återkommer till det.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)