Jag hade tänkt att skriva om detta på ett tidigare stadium, men Högsta domstolens domar angående dubbelbestraffning gjorde att jag blev tvungen att kommentera denna fråga först. Nu återgår jag till det jag hade tänkt skriva om, nämligen Bjästa. Jag har liksom alla andra inte kunnat undgå att läsa om de våldtagna flickorna. Inte minst debatten i TV som gjorde det omöjligt att vara neutral inför vad som hänt.
I FN:s barnkonvention föreskrivs att den som är under 18 år är ett barn och vi har förstås samma åldersgräns i Sverige. Flickorna var tydligen 14 år och 17 år när de våldtogs. Våldtäktsmannen var ingen man. Han var också ett barn. Han var 15 år vid våldtäkterna.
Skolans roll
Jag såg att skolans rektor försvarade sig själv och skolan med att hon och skolan minsann bara förhållit sig neutrala. Neutral är ett ord vi svenskar förknippar med vår hållning om det blir krig någonstans på jorden (dock inte i Sverige förstås). Då är vi neutrala. Det tycker många är fint. Ordet neutral betyder bland annat att vara opartisk.
Men ordet neutral betyder framförallt att vara likgiltig. Det är ofta ordets rätta betydelse. Jag vill påstå att skolan genom att vara neutral egentligen har varit likgiltig, d v s inte brytt sig alls om de våldtagna flickorna.
Neutral när ett barn misshandlas eller våldtas?
Om en vuxen ser att ett barn blir misshandlat eller våldtaget kan den vuxne ta ställning genom att se till att misshandeln eller våldtäkten avbryts (eller, mot all förmodan, ta ställning på motsatt sätt och aktivt delta i övergreppet i stället för att aktivt förhindra det). Eller så kan den vuxne vara neutral, d v s vara helt likgiltig till att det pågår ett övergrepp på ett barn och vända ryggen till.
Att vara neutral är att inte alls bry sig.
När en skola får veta att ett barn blivit våldtaget finns det inte längre utrymme för att vara likgiltig (neutral). Då måste skolan agera med alla medel skolan kan ställa upp med. I detta fall valde dock skolan att vara likgiltig. Detta för att skolan inte ville ta ställning för eller emot vara sig offer eller ”våldtäktspojken” (detta ord låter kanske lite märkligt, men det var faktiskt ingen vuxen våldtäktsman utan just en pojke, ett barn).
När en skola misstänker att ett eller flera barn utsatts för övergrepp eller får veta att så kan ha skett måste också skolan omgående agera. Det finns inte utrymme för att vara likgiktig när det kan vara så att ett barn behöver hjälp. Det är ofta viktigare att agera när bara ovan nämnd misstanke existerar än efter det att misstanken har blivit bekräftad. När endast misstanke finns så finns det också ofta en uppenbar risk att barnet kan råka ut för fler övergrepp, om ingen vuxen agerar.
Ingen skola får vara neutral (likgiltig) när det gäller barnens mående i skolan. Det är ett ansvar alla på skolan har del i. Rektorn har visserligen det övergripandet ansvaret, men ansvaret ligger på all skolpersonal. Ser personalen att ett barn inte mår bra får personalen aldrig vara likgiltig.
Ordet neutral är ett ord som ofta gör mig arg såväl i egenskap av advokat som vuxen och förstås som förälder. Ordet neutral skall man använda om man är likgiltig eller rädd för vilka konsekvenser ett ställningstagande kan innebära.
Neutralitet – ett finare ord för rädsla
Många som kallar sig neutrala vill inte vara neutrala, men de vågar inte redovisa sin åsikt offentligt på grund av rädsla för vad ett ställningstagande kan innebära. Att ta ställning kan nämligen leda till att man själv i värsta fall råkar illa ut eller att man i vart fall hamnar i en konflikt med någon eller några.
På en arbetsplats är många neutrala när chefen har en åsikt. (Vem vill stöta sig med chefen?)
Den som inte ingriper vid en misshandel ingriper inte ofta på grund av rädslan av att själv råka illa ut. Det är förståligt. Den person som inte ingriper bör dock våga ringa ett samtal till polisen.
Den rädsla jag tänker på är en annan rädsla. Den rädsla som skolpersonal inte får skylla på för att vara likgiltig. Skolpersonalen kan ha varit rädda. Rädda att göra ett klart och tydligt ställningstagande för flickan.
Ett klart och tydligt ställningstagande kunde ha lett till konflikt med den pojke som nekade till att ha begått våldtäkt (även om han först erkände). Den rädslan klarade säkerligen skolan av att hantera. Det kunde också ha lett till konflikt med de skolbarn och de föräldrar som trodde att pojken var oskyldig till våldtäkt. Sådan rädsla måste skolpersonalen kunna hantera.
Det var tydligen många som innan programmet på TV ansåg att pojken var oskyldig.
Skolpersonal får dock aldrig vara rädda när det gäller att hjälpa barn i skolan. De måste våga ta konflikt om så behövs. Det finns inga alternativ. Personalens rädsla – att kanske stöta sig med föräldrar – innebär att många barn i onödan far illa.
Får jag höra en lärare till säga att hon eller han bara är neutral så måste de veta att detta i mångas öron låter som att de inte bryr sig om skolbarnen. Neutrala personer skall inte heller vara skolpersonal.
Kyrkans plats i det hela
Prästens roll som ”skurk” är spontant kanske lätt att hålla med om. Men vid eftertanke ser jag inte på den frågan på samma sätt som många andra.
Jesu lärjungar var vid ett tillfälle besvikna på Jesus för att han så ofta pratade med prostituerade och kriminella. Jesus kunde inte undgå att se att lärjungarna var upprörda och frågade vad som stod på. De frågade då varför Jesus talade mer med brottslingarna och hororna än med sina egna lärljungar. Det kunde väl ändå inte vara rätt? Jesus svarade med en motfråga. Vem behöver mina ord bäst? Ni eller de?
Kyrkans roll är i bästa fall att verka i samma anda som Jesus. Det hoppas man ju att den skall göra. Kyrkan är dessutom inte (längre) statskyrka och därför borde man se lite mera på kyrkan som just oberoende, med en annan typ av ansvar än exempelvis våra myndigheter.
Prästen var nog inte förberedd på den situation som uppstod, såvida han inte på förhand fått besked om att den våldtäktsdömde pojken skulle delta i skolavslutningen. Hur skulle prästen agera om han fått veta detta på förhand? Neka pojken (barnet) inträdde i Guds hus? Får en präst hindra ett barn att komma in? Jag skulle gärna se att Svenska kyrkan uttalar sig i den frågan. Det vore förstås på sin plats att kyrkan redovisar vad den har för officiell inställning. Men lägg inte ansvaret på enskilda präster i denna svåra fråga.
Barnens ansvar
Barn har straffansvar för sina handlingar först den dag de fyller 15 år, men barnen i våra skolor måste våga ta ansvar. För ett barn är det dock svårt att ta ansvar om inte vuxna gör detta. Vi kan inte kräva mer av barnen än av oss själva. Och barn ser hur vi vuxna gör och gör därefter. De ser alltför sällan vuxna som vågar agera fastän de är rädda. Det är sällan barn får se vuxna handla och visa mod, tyvärr. Och sedan blir det som det blir.
Pojken (barnet) som våldtog två flickor är ett barn. Det får vi inte glömma. Han har fått ett straff, som han nu tydligen avtjänar. Han skall inte straffas en gång till för att skolan och andra vuxna inte tagit sitt ansvar. Om barnet fått för milt straff beror det inte på barnet, utan den lagstiftning vuxna beslutat om.
Att bry sig och att inte bry sig
Ett berömt citat, som bland annat Martin Luther King använde sig av, var att det som krävs för att ondskan skall segra är att de goda inte gör något. När det gäller våra barn måste vi som är goda alltid bry oss om våra barn. Vi kan inte vara neutrala i den frågan.
Pingad på intressant
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar