Jag hörde på radion igår morse, då jag var på väg till ett mål, om Dawit Isaak, som kom som flykting till Sverige 1987 och blev svensk medborgare 1992. Juridiken är tyvärr enkel i hans ärende. Moralen är desto svårare.
Juridiken ser ut på följande sätt. Tyvärr – för det måste man säga – har Dawit Isaak kvar sitt eritrianska medborgarskap jämte sitt svenska medborgarskap. Personer med dubbelt medborgarskap som tar risken att återvända till sina hemländer – där de inte sällan riskerar förföljelse – är en utsatt grupp. Ta till exempel politiska flyktingar från Iran som blivit svenska medborgare; de har likväl kvar sina iranska medborgarskap och det finns ingen säkerhet för dem om de återvänder till Iran. De riskerar att hamna i fängelse med omedelbar verkan.
Givetvis är det så att det är lättare för den svenska regeringen att avsäga sig sitt ansvar när det rör sig om en person som faktiskt har kvar sitt hemlands medborgarskap jämte det nya, svenska medborgarskapet.
Men: jag tror inte att det är riktigt där skon klämmer. Det ljumma stödet för Dawit Isaak påminner på ett otäckt sätt om det lika ljumma, för att inte säga obefintliga stödet för svenske – enbart svenske – medborgaren Mehdi Ghezali, som satt och blev behandlad som ett djur på Guantanamo på Kuba i över två års tid. Det var snarare så att debatten verkar ha gått ut på att besvara frågan: är han inte terrorist i alla fall? Det gömda hatet, smygrasismen vällde fram igen då Mehdi Ghezali greps häromåret i Pakistan. Mehdi Ghezalis advokat Peter Althin skrev då ett mycket bra debattinlägg där han lade ut texten och sa hur det egentligen låg till. Jag tycker att det var riktigt bra gjort av Peter Althin att gå ut i media och slå tillbaka mot alla de spekulationer som vällde fram i massmedia.
Jag tror alltså inte att juridiken är det viktigaste i Dawit Isaaks fall. Det är moralen, och det är politiken. Hade Dawit Isaak i stället haft namnet David Isaksson, Margareta Carlsson eller Lundgren, Svensson eller något sådant, då är jag helt övertygad om att stödet hade varit oerhört mycket högre, inte minst från regeringens sida, för att få ut honom från det helvete han nu befinner sig i. Dawit Isaak är inte dömd för något. Han sitter bara häktad, under vedervärdiga förhållanden. Han sitter i bojor dygnet runt i ett fängelse som är känt för att ingen kommer levande därifrån.
Det är nog tyvärr inte samma engagemang här i Sverige just för att han har en annan hudfärg och för att han kommer från Eritrea och inte från Västerbotten eller Småland. Jag kommer att tänka på Hiroshimabomberna. De skulle nog ha fått en annan genomslagskraft om de hade släppts över Italien eller Tyskland i stället. På vita människor, alltså. I stället valde man att släppa ned dem över människor som såg annorlunda ut. Visst, världen blev chockad. Men nog är det tyvärr så att USA skulle ha dragit sig betydligt mer för att använda sina domedagsvapen mot europeer?
Åter till Dawit Isaak. Det görs tafatta försök från regeringshåll för att hjälpa honom, även om vår utrikesminister menar att det gjorts mycket för att få ut Dawit Isaak.
Det finns ett visst stöd här i landet, men det är begränsat. Stödet borde ha varit ofantligt stort. Han har suttit i åratal utan att få en rättegång. Hade det varit Maggan Carlsson från Boliden hade folk varit rasande. Eller David Isaksson från Bure.
Jag tänker på Ingrid Betancourt, som länge satt fånge hos Farc-guerillan i Colombia. Hon verkar ha haft ett oerhört stöd från det franska folket. Ingrid Betancourt hade dubbelt fransk-colombianskt medborgarskap. Hon fritogs till slut häromåret och när hon kom till Frankrike blev hon mottagen som en hjältinna och fick träffa presidenten. Ingrid Betancourt fick motta Hederslegionen, Frankrikes finaste orden.
Vad skulle hända om Dawit Isaac fick bli fri? Skulle vår statsminister kunna välkomna honom på Arlanda eller på Hötorget som en hjälte? Skulle kung Carl Gustaf tilldela honom en fin orden? Man kan nästan få för sig att regeringen tycker att det är bättre att låta Dawit Isaak sitta där han sitter eftersom det skulle bli pinsamt att folk fick se hur ynkligt regeringen har agerat i den här frågan. För en hjälte är precis vad han är, gripen för att i sin tidning ha publicerat ett upprop med krav på demokratiska reformer i hemlandet.
Det vore verkligen fantastiskt om Dawit fick bli fri inom en snar framtid. Det skulle vara någonting att fira, för tack vare honom har Sverige fått en hjälte som kämpar för demokrati och det fria ordet som vi alla borde vara stolta över och ta till våra hjärtan.
Pingad på intressant
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar