Häktning: alltför enkelt och rättsosäkert

Statistik från BRÅ visar att våra domstolar är, minst sagt, ”häktningsbenägna”. I tabell nr 3.11 i en BRÅ-rapport kan man se att 1994 (då man började föra statistik som gör att man kan jämföra häktningsframställningar från åklagaren med antalet beviljade tingsrättsbeslut om häktning) begärde åklagaren häktning i 12 057 fall. 10 263 av fallen (ca 85 procent) av dessa bifölls av tingsrätterna. 2010 bifölls 11 213 av 12 690 fall – 88 procent av fallen eller nästan nio av tio om man så önskar.

Hur kommer det sig att våra domstolar är så ”generösa” med att bifalla åklagarnas häktningsframställningar, d v s åklagarens begäran vid en häktningsförhandling eller förhandling om omhäktning om att man under tiden som förundersökningen pågår bör frihetsberöva den som blivit anhållen (för brott som kan ge fängelse i ett år eller mer)?

Det verkar först och främst vara ”tradition” att den som är stökig eller misstänkt för brott lätt kan hamna i ”kurran” i Sverige. Det är något så pass självklart att vi inte diskuterar det så mycket som vi borde göra. För i ett rättssamhälle är det inte alls så självklart att man ska kunna bli frihetsberövad (även om man är misstänkt för brott och förundersökning pågår).

Låt mig ge två exempel från min egen erfarenhet som visar på ett oroande godtycke i fråga om när och hur häktningsbeslut meddelas av våra domstolar (tingsrätterna). Och då menar jag att det där fallet – ett fall av tio när tingsrätterna inte håller med åklagarna – också det ger ett godtyckligt intryck. Det rör sig om två fall som avgjordes på samma domstol – av en och samma domare.

1.

En kväll hade en klient haft ett ”fyllebråk” med sin hustru. Makarna bodde på en liten ort och båda festade gärna på som tonåringar. Grannarna uppmärksammade bråket och på grund av bråket, som uppfattades som misshandel (trots att min klient var tidigare ostraffad), häktades min klient. En skötsam person med gott anseende på hemorten häktades alltså efter en fest som spårat ut efter att han och hustrun hade druckit för mycket.

2.

En annan klient hade just kommit ut från fängelset efter att ha avtjänat ett längre straff för brottet grov kvinnofridskränkning. Vad händer? Det första han gör är att han misshandlar sin hustru en gång till! Det framstod som ett skolexempel på när man borde ha blivit häktad. Men mannen blev inte häktad, trots att han återfallit i brott mot samma kvinna som tidigare.

Det här är ganska tydliga exempel ur verkligheten på hur tombolaaktigt det kan vara. Nu menar jag inte att man per automatik ska slå till och häkta tidigare straffade personer per automatik, utan att det saknas förutsebarhet i systemet (som är en av de saker man ska kunna vänta sig av ett rättssäkert system) och att på tok för många häktningsframställningar bifalles.

Mänskliga faktorn, tycker du kanske. Kanske systemet fungerar bra, även om det råkade bli lite snett den där gången? Jag vill tyvärr påstå att systemet fungerar långt ifrån bra, och att det borde reformeras till fördel för en mindre ingripande ingrepp i individens liv i de flesta fall (övervakning är ett alternativ som finns sedan länge i rättegångsbalken).

Häktningsgrunder: risk för flykt, försvårande av utredningen och/eller återfall i brott

Det är som sagt tingsrätten som beslutar om häktning och i samband med det även om restriktioner (inskränkningar i den misstänktes rätt att vara i kontakt med omvärlden). Det finns tre fristående grunder för att häktning kan ske.

1. faran för flykt

2. faran för kollusion (risken för att utredningen påverkas, t ex genom att bevis förstörs genom att den misstänkte pratar med folk eller undanröjer bevismaterial på något annat sätt)

3. recidivfaran (risken för återfall i brott)

Så långt den grundläggande juridiken. Hur ser då den grundläggande ”mänskliga” sidan av saken ut? Titta gärna på de här bilderna från Kriminalvården. Bläddra framåt, och ta dig en titt på bild nummer 6. Låt den ligga kvar på skärmen och titta på den en stund. Känner du dig väl till mods eller illa till mods efter att ha tittat på den bilden i några minuter? En kvart, rentav? Försök att göra det! Det är inte som att sitta på en brygga med en kall öl och titta ut över en spegelblank sjö på sommaren, eller hur?

Kanske kan du känna, trots att du kanske aldrig haft med svenskt rättsväsende att göra, att det vore ganska obehagligt att sitta där. Kanske rentav avskyvärt (så jag tänker inte be dig att titta på bilden i åtminstone ett par timmar).

Vi advokater ser sådana här platser jämt och ständigt. Vi har ”tur”: vi har en ringklocka som vi ringer i när vi har pratat klart med klienten. Och så blir vi utsläppta av personalen och tar den trånga hissen tillbaka ut i friheten.

Vi advokater har god insyn i hur oskyldiga (den som är häktad är ännu inte dömd för något) far illa i häktet, både de som senare döms för brott och de som frikänns. Jag tycker att det är fel att en så viktig fråga diskuteras så sällan. En stor del av problemet verkar ligga i att vi tar för lätt på problemet. Och så går domstolarna på åklagarens linje: ”Ordning och reda, lås in honom, så vet vi var vi har honom under utredningen och i väntan på huvudförhandlingen. Sedan drar vi av tiden han har suttit från det slutgiltiga straffet”. Man ger intryck av att anta att den misstänkte kommer att förklaras skyldig.

Vad händer när man sitter häktad?

Klienter (både män och kvinnor) som sitter häktade får ofta panik i början (i princip alltid, om det är första gången i häktet). Det är alla advokaters erfarenhet. Ofta hör de av sig på en gång och vill tala med sin advokat. Var är min advokat, undrar de.

Svensk psykologisk forskning visar att hälften av de häktade med restriktioner som är föräldrar drabbas av klinisk depression, ett mycket allvarligt tillstånd som innebär att den drabbade inte har kraft kvar att göra någonting (vilket är allvarligt både rent mänskligt och när det är dags för rättegång). Hälften av alla som hålls isolerade som har barn – det är minst sagt en betydande andel!

De psykologiska trauman som orsakas av alla dessa slentrianhäktningar märks redan på de häktade vid det där första telefonsamtalet. Du hör hur illa de mår. De vill ut. De säger att de inte har gjort något. (Tänk dig själv, om du visste att du inte hade gjort något. Det är ingen avundsvärd position att sitta där inne och bara ha advokaten att prata med, ifall du dessutom har restriktioner.)

Vi advokater vet hur illa klienterna mår av att sitta häktade – i synnerhet under den första, chockartade tiden då de nyss blivit inlåsta och paniken sätter in. Bristen på psykologer som kan hjälpa till i den första svåra ”övergångsfasen” då klienten ska försöka vänja sig vid en outhärdlig situation (att sitta inlåst i väntan på rättegången) gör att vi har ett stort ansvar.

Det finns förstås också en viss ”nackdel” med populära advokater (som är kända för att vara tuffa och stå på klientens sida, bra på att se bristerna i polisens och åklagarens arbete o s v).

Populära advokater har många klienter. Kanske sitter du i en heldagsförhandling och kan inte träffa din klient på en gång. Och minuterna blir samtidigt oerhört långa och plågsamma för klienten, för han vill ju träffa dig, med en gång! Inte i morgon, inte på fredag heller, utan nu! Han ger blanka den i om du har en rättegång. Problemet är här att det kanske bara är den mindre populära advokaten (som har få klienter) som skulle ha tid att inställa sig på en gång, utan dröjsmål. I vissa delar av Sverige (särskilt i norra Sverige) bidrar de långa avstånden till att den häktade kan få sitta ännu längre innan advokaten hinner fram.

Advokaten vet att under de här minuterna och timmarna och dagarna sker en stor psykologisk skada i många fall, särskilt för häktade som sedan tidigare har haft någon form av psykologiska besvär. Men även tidigare fullt friska personer, som kanske ansett sig vara antingen ”tuffa” eller ”vanliga”, kan snabbt bli fullständigt krossade av häktningen. Man rycks från sin familj, sina närmaste, och skärs av från sitt vardagsliv. Har man aldrig varit häktad förut, om det är första gången, då ska man vara beredd på sitt livs kanske värsta stund.

Ett exempel till på hur det här bryter ner folk är när man (det händer tyvärr också ofta) lägger restriktioner. En av mina klienter satt häktad från januari till i början av juni. Han var närmare 70 år. Han gick ner 20 kilo och for verkligen illa. Häktet skulle ha kunnat bli hans död. Och även om ingen tycker om ekobrott (han var misstänkt för ett sådant) och man är för att ge ekobrottslingar hårda straff, så tycker jag att man i dessa och många andra fall skulle kunna ordna annan betryggande övervakning (i enlighet med rättegångsbalken) och vänta med att låsa in folk innan rättegången – d v s om brottet verkligen går att styrka!

Häktade som tar sina liv

Som jag sade, häktet kan ta död på folk.

Det sker ungefär en gång varannan månad. För så ofta tar någon sitt liv i häktet eller i arresten.

Men, kan man tycka, är det verkligen sant? Varför skriver inte tidningarna om det? Det undrar jag också. Det är en fråga som berör många, familjer, vänner och så vidare. Men tidningarna skriver inte. Kanske tror vissa journalister att folk inte bryr sig. Jag tror att de i så fall har fel.

Sannolikt (jag har ingen statistik, men jag antar att det är så) är det oftast fattiga personer som tar sina liv på häktet och i arresten. Personer som inte har vänner som är journalister. Det skulle säkert vara annorlunda annars (då kanske det skulle skrivas lite mindre om kändisar).

Hittills har, vad jag vet, fyra häktade tagit sitt liv under 2012. Fyra häktade, låt det sjunka in. Det är fyra söner eller bröder eller makar eller pojkvänner eller pappor. Fyra hemska tragedier bara i år. Man tänker på familjerna, vännerna och barnen som ska leva med sorgen.

Ändå blir det bara små notiser i tidningen. Inga namn, inga fakta i övrigt.

Ett av mycket få exempel på när media faktiskt uppmärksammat ett självmord i häkte/arrest är ett välgjort reportage av en reporter som tog sig tid att granska varför 23-årige Sercan Budakci tog sitt liv sommaren 2011 på en polisstation i Haninge.

Tragedins omfattning blir inte lättare att förstå när man får reda på att den här unga killen hade blivit gripen efter att ha bråkat med en busschaufför om något så futtigt som en sms-biljett. Han var då på väg med grillkorv och kött till en sjö för att grilla med sina vänner.

Sercan Budakcis syster säger i inslaget att ”det är som om det är en fågel som har dött på gatan”. Det verkar inte spela någon roll. Dessutom hade hennes bror bett att få åka till psykakuten för att han mådde så dåligt i arresten. ”Jag kan lika gärna säga att de har framkallat min brors självmord”, säger systern.

Kloka ord från en som vet

Reportern som gjorde inslaget om Sercan Budakci insåg att självmord i häkten och arrester har ha att göra med den psykologiska reaktionen på att bli inlåst. Reportern talar i slutet av inslaget med Peter Söderlund, ordförande för X-CONS (som tidigare hette KRIS), organisationen som vill hjälpa f d kriminella tillbaka till ett normalt liv i frihet.

”Den mest vältränade och på ytan starka människan kan bete sig som ett barn”, säger Peter Söderlund. ”När man låser in en människa vet du oftast inte den personens bakgrund, den personens psykiska hälsa. Man saknar så gott som all kunskap. Det ställer stora krav på staten, om man nu inte ska räkna med att det ska stryka med några stycken per år”.

I reportaget tar Peter Söderlund upp frågan om att häktningarna tar knäcken på den häktade, bryter ned honom, och gör det lättare för honom att erkänna. Det är en erfarenhet som vi försvarsadvokater känner igen. Våra klienter kan vara så nedbrutna, förvirrade, beroende av psykofarmaka efter ett antal månader i häktet att det är svårt för dem att försvara sig. Det är bland annat av denna anledning som FN:s främste tortyrexpert vill kraftigt inskränka bruket av häktning med restriktioner (jag återkommer till detta i ett annat blogginlägg inom kort).

JO:s beslut visar på problemen

När det gäller självmord i häktet kan man inte sitta med armarna i kors och vänta på att t ex JO (som handlägger många anmälningar om självmord) ska kunna lösa allting. Man kan inte överlåta allt ansvar på en myndighet som aldrig kommer in förrän det är för sent.

”Vissa säkerhetshöjande åtgärder har vidtagits med anledning av ett självmord i arresten januari 2011, arbetet är dock ännu inte färdigt”, heter det i JO:s protokoll från ett besök på polisarresten i Karlstad (JO:s beslut 5034-2011, meddelat 2012-01-16).

”För det fall en intagen uppfattas som så suicidbenägen att han inte ganska snart bedöms kunna få tillgång till sängkläder, bör han enligt min mening ställas under sekundbevakning. Vidare bör kontakt med psykiatrin övervägas”. Så heter det i JO:s beslut 1661-2010, meddelat 2010-12-21.

2008 tog JO Cecilia Nordenfelt ett hedervärt initiativ till en särskild granskning av självmord i häkten (JO:s beslut 122-2008, meddelat 2008-06-09).

JO Nordenfelt skriver: ”Kriminalvården har alltså att, inom rimliga gränser, förhindra att intagna i häkten begår självmord. Jag inser att det inte är möjligt att i varje enskilt fall hindra en person som har suicidtankar från att göra verklighet av sin önskan att ta sitt liv. Det finns dock mycket Kriminalvården bör kunna göra i syfte att undvika dessa tragiska händelser.”

Det är bara att hålla med. Men samtidigt går det inte att överlåta allt ansvar till Kriminalvården (lika lite som man kan överlåta allt ansvar till JO). Det är domare, åklagare och advokater som har ett gemensamt ansvar för att häktningarna blir färre (i enlighet med rådande bestämmelser på området, som enligt min mening inte på långa vägar respekteras).

”Det är enligt min mening synnerligen viktigt”, skriver JO Nordenfelt, att beslut om häktning ”begränsas till de fall där det är motiverat”. Detta är en viktig iakttagelse, för den pekar på domstolarnas ansvar att tillämpa gällande lagstiftning på ett korrekt och humant sätt. Lagstiftningen finns redan.

24 kap 4 § rättegångsbalken: så kan självmord i häktet förebyggas

Självmorden i häkten och arrestlokaler handlar inte i första hand om lokalernas utformning eller frågan om den häktade har tillgång till sängkläder.

Det handlar om att man från domstolars och åklagares sida inte till fullo respekterar och utnyttjar lagstiftningens krav på att man inte får häkta människor när det finns risk för men, d v s en risk för att den häktade far illa. I sådana fall – säger rättegångsbalken – ska någon form av övervakning ordnas i stället för häktning.

Det är uppenbart att då en anhållen person har haft kontakt med psykiatrin sedan tidigare kan det ”befaras att häktning skulle komma att medföra allvarligt men”, som det heter i rättegångsbalken (RB).

Förslag # 1: bättre förutsägbarhet

Jag anser att det viktigaste sättet att förbättra systemet skulle vara ett mer restriktivt bruk av häktningar, d v s i första hand att våra domstolar blir mer försiktiga med att bifalla åklagarens häktningsframställan (och att åklagarna blir bättre på att anordna alternativ till häktning, d v s övervakning då det finns risk för men, helt i enlighet med vad som åläggs åklagarna i RB).

I vart och ett av de fall där åklagaren begär häktning kan domstolarna inte nöja sig med att godta åklagarens argumentation. Domstolarna måste bli bättre på att lyssna på vad den misstänktes advokat har att framföra. Jag tror många svenska advokater – när vi för fram den misstänktes inställning till brottsmisstanke, häktningsskäl och/eller skäl för restriktioner – känner vid häktningsförhandlingarna att man talar för döva öron. Ungefär som att vi far dit, får betalt för vårt arbete och far hem. Så får det inte vara.

Bristen på rättssäkerhet spär förmodligen på föreställningen om de häktade som mindre värda. Många häktas vårdslöst och ogenomtänkt – att bli häktad på det sättet gör frihetsberövandet än mer outhärdligt. Det är illa nog att vara inlåst, men att dessutom känna att man har blivit inlåst på ett rättsosäkert sätt är en dubbel orätt. Många känner sig orättvist behandlade, och det i kombination med den onaturliga situationen att sitta inlåst i en liten cell på häktet är rent ut sagt en livsfarlig kombination.

Förslag # 2: mer debatt

Häromåret misstänktes en polisman i Jönköping för att ha tagit strypgrepp, slagit en häktad mot njuren samt dödshotat den häktade. Polismannen blev aldrig fälld. Men visst kan man vänta sig att chansen att bli friad för sådana övergrepp ökar om samhället i stort inte verkar bry sig om de häktades rättigheter.

Låt oss anta att en polisman får för sig att utdela ett dödshot och ta strypgrepp på en häktad. Min gissning är att den polismannen kan inbilla sig att ”det här kan jag göra utan någon risk. Man bryr sig ju inte ens om häktade tar livet av sig”.

Jag tycker att journalisterna måste ta sitt ansvar. Ju mindre denna fråga tas upp desto större är nog också risken för att häktade far illa. Det är fel att häktade som tar sina liv eller kränks på annat sätt förblir namnlösa och att deras berättelser aldrig når utanför häktescellen.

Förslag # 3. Fler psykologer på häktena

Det skulle behövas en ”insatsstyrka” av psykologer för att hjälpa de som faktiskt blir häktade att anpassa sig, för forskningen bekräftar försvararnas erfarenhet: det är den första perioden som är farligast för den häktades hälsa.

Man kan faktiskt begära att den häktade ska få någon att prata med som kan hjälpa den häktade att ”anpassa” sig till den nya situationen, vänja sig, få råd och tips om hur man kan hantera den.

Förslag # 4. Mer kunskap om psykologisk forskning hos domstolarna

Det krävs mer kunskap bland oss, bland rättsväsendets aktörer. Vi är inte psykologer, men vi arbetar med människor dag ut och dag in. Då kan man faktiskt kräva att vi har grundläggande kännedom och kunskap om hur en människa fungerar. Forskningen som redovisas ovan är en bra början för oss alla.

Det vanligaste är förmodligen att man som domare eller åklagare (eller advokat, för den delen) tänker att ”jag skulle säkert inte få några problem om jag blev frihetsberövad”. Jag är ju en stark människa. Och så vidare.

Där, vågar jag lova, har många av oss fel. Även riktiga hårdingar kan bli helt nedbrutna av att sitta häktede. Inte för att de inte skulle vara tuffa, utan för att de är människor. Den där tuffingen, han kan ha en liten dotter eller en liten son eller en sjuk förälder som betyder allt för honom.

Tror vi att någon är mindre kapabel att ha starka, goda känslor bara för att han är misstänkt för brott? I så fall tror vi fel. Det är nog ofta just de där starka, goda känslorna som bryter ned en människa under häktningen.

Förslag # 5. Övervakning i stället för häktning

Det här är inget förslag, utan snarare ett krav i vår lagstiftning som hänger ihop med kravet på större rättssäkerhet (samt med kravet på att vi som arbetar med de här frågorna har kännedom om psykologisk kunskap). Rättegångsbalken talar uttryckligen om fall där det finns anledning att anta att häktning inte får ske. I rättegångsbalken anges uttryckligen att övervakning kan ersätta häktning av humanitära skäl om det finns risk att den misstänkte lider allvarligt men.

Enligt 26-28 §§ förundersökningskungörelsen (1947:948) är det åklagarens ansvar att ordna med lämplig övervakning. Då hävs också anhållandet. Övervakning förutsätter den misstänktes medverkan och kan anordnas bl a i dennes hem. Till detta får knytas villkor, som att den misstänkte vissa tider ska vara tillgänglig i hemmet eller på arbetsplatsen.

Högsta domstolen har gett prov på stor klarsynthet i denna fråga i ett rättsfall från 2008 där man framhöll att det i fråga om en ung person var lämpligare med placering på ett ungdomshem än med häktning. Både tingsrätten och hovrätten (hovrätten var dock skiljaktig, d v s inte enig) hade ansett att häktning var lämpligt för en 17-åring misstänkt för rån. Två hovrättsråd hade, med hänvisning till just alternativet övervakning i 24:4 RB, konstaterat att häktning ska ske endast om det är uppenbart att betryggande övervakning inte kan anordnas.

Det är ett ansvar som åklagarna lämpligen bör åläggas betydligt oftare än vad som nu sker. Det får absolut inte vara så att häktning sker för att ge åklagaren ”ett huvudbry mindre”.

Det är min absoluta övertygelse, och jag tror att jag har många försvararkollegor med mig i detta, liksom psykologisk expertis, att man vid tolkningen av hälsorekvisitet i 24:4 RB måste ta i beaktande just en historia av psykisk ohälsa.

Här, som i så många andra fall, finns skäl till en uppstramning för att vi ska kunna leva upp till de högst ställda, och humanistiska, kraven som finns i bl a rättegångsbalken. Det är inte rätt att vi ska ”glömma bort” att sådana krav finns. Även för den ”ekonomiskt” sinnade bör alternativet övervakning framstå som bättre än exempelvis häktning (som utan tvivel är dyrare än en betryggande övervakning på annan plats än i häkte, t ex i hemmet). För allvarligt talat, hur många tror vi ska fara utomlands? Vad ska de göra i utlandet, förresten? Och om det mot förmodan blir aktuellt, så finns det något som heter utlämningsavtal med andra länder.

Återigen måste man ge polisen mer förtroende. Man kan inte kräva att förundersökningen ska vara åklagarens (förundersökningsledarens) lekstuga och att den misstänkte slentrianmässigt ska placeras i karantän. Nog borde man kunna förvänta sig så mycket professionalitet från polisen och åklagarna att de faktiskt klarar av utredningsarbetet trots att den misstänkte inte slussas iväg till häktet så ofta som nu sker.

Ta tillvara på humanismen som finns i lagstiftningen!

Min uppfattning, och jag hoppas att du håller med mig, är att det är på tok för lätt att bli häktad i Sverige. Det är en utveckling som måste brytas förr eller senare. Den lätthet med vilken häktning (och häktning med restriktioner) beviljas av domstolarna på åklagarens begäran strider mot vad lagstiftaren har anfört t ex i 24 kap 1 § 3 st rättegångsbalken om att häktning får ske endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär.

Den här proportionalitetsprincipen respekteras inte i praktiken när domstolarna i nio av tio fall bifaller åklagarens begäran om häktning. Nio av tio – visst låter det lite som valresultatet när det är presidentval i en diktatur?

Det är i princip fråga om en slentrianmässig bedömning som enligt min mening visar att man inte lever upp till proportionalitetsprincipen. En annan bestämmelse som rimligen borde kunna dammas av är regeln i 23 kap 4 § rättegångsbalken om att förundersökning bör bedrivas så att ingen i onödan får vidkännas kostnad eller olägenhet.

Ska man anta att ”alla är skyldiga”?

Om vi utgår från oskuldspresumtionen ser vi att övervakning i många fall torde vara betydligt lämpligare än häktning. Man är i juridisk mening oskyldig så länge motsatsen inte är bevisad och en fällande dom har meddelats av domstol. Det är denna utgångspunkt man ska ha i ett rättssamhälle. Man är oskyldig till dess att åklagaren har övertygat domstolen om motsatsen.

Som oskyldig har man i ett rättssamhälle, bland annat, rätt att inte bli slentrianmässigt häktad, i synnerhet inte när det finns risk för att man kommer att fara illa. Som jurist har man ett ansvar för att se till att det inte händer.

Vem åtalar åklagarna då de begår fel i sin tjänsteutövning?

Den som väcker åtal utan att ha sannolika skäl till det döms enligt svensk rätt för obefogat åtal till böter eller fängelse i högst sex månader. Gäller detta i praktiken för våra åklagare?

De senaste två-tre åren har jag och en rad advokatkollegor jag diskuterat saken med upplevt att åtalen i vissa brottmål blivit oerhört svaga. Framför allt i mål av större omfattning där grövre kriminalitet påstås.

Jag var exempelvis försvarare i ett stort narkotikamål i Norrland nu under våren. Beträffande min klient var det ett mycket svagt åtal, byggt på rena spekulationer från åklagarens sida. Det fanns inga konkreta bevis om att det skulle ha förekommit narkotikahantering. Bara denna åtalspunkt har föranlett ungefär 2 miljoner kr i advokatkostnader. Till detta kommer miljonkostnader i skattepengar för domstolarna, åklagare, transporter av häktade med mera.

Hösten 2011 var jag försvarare i ett annat stort mål, gällande ”Jörnligan”. Åklagaren påstod att fattiga asylsökande gjort sig skyldiga till grov kriminalitet. Den kriminalitet min klient skulle ha gjort sig skyldig till hade enligt åklagaren ett straffvärde på flera års fängelse. I slutändan dömdes min klient till 1 500 kr i böter för snatteri.

Åklagaren var så fel ute att det i själva verket var målsägandena som borde ha varit åtalade för grov kriminalitet, däribland övergrepp i rättssak. Målet kostade samhället mångmiljonbelopp. Likväl var åklagaren under rättegången otrevlig och hånfull mot de tilltalade. Han satt rentav och skrattade åt dem.

Även polisen var kritisk till åklagaren. Min klient tillerkändes senare 60 000 kr i ersättning av JK för att han suttit olovligt frihetsberövad. ”Jörnligan”-målet är utan tvivel det mest pinsamma jag har sett i min karriär som brottmålsadvokat.

Trots att det ständigt dyker upp mål där åtalen bara är tunn fernissa känner jag inte till några fall i modern tid där en åklagare har blivit åtalad för obefogat åtal. De sitter således i en maktposition där de inte behöver riskera någonting med ett grundlöst åtal. I "Jörnligan"-målet borde åklagaren rimligen ha åtalats för obefogat åtal, men vems sak är det att åtala dem?

Polisen är ute ur bilden då ett åtal har väckts och domstolens roll är att pröva åtalet i sak, inte att pröva om åklagaren har överskridit sina befogenheter. Är det då realistiskt att tro att den tilltalade, från sin utsatta position, ska göra en rekonventionstalan mot åklagaren? Nej, snarare bör vi advokater bli tuffare med att anmäla till JO då vi ser att det är så här låg nivå på åtalen. Justitieombudsmännen bör i sin tur börja göra bruk av sin befogenhet att, som särskilda åklagare, väcka åtal mot offentliga funktionärer. Detta JO:s ”yttersta vapen” bör rimligen kunna utnyttjas mer i praktiken.

Det går knappast att tänka sig en allvarligare rättssäkerhetsfråga än försämrade åtal. När ett åtal på flera års straffvärde slutar med snatteri, och åtalspunkterna försvinner en efter en, då är det dags att sätta ned foten. Att åtalen blir sämre är en utveckling advokater och rättsvårdande myndigheter måste göra sitt yttersta för att vända.

Barnombud i vårdnadsmål – så ser det ut i praktiken!

Advokatsamfundet och Barnombudsmannen är några av de tungt vägande instanser som har påtalat behovet av att våra domstolar bör ges möjlighet att utse ett särskilt biträde för barnet/barnen i vissa vårdnadsmål, i vart fall i särskilt konfliktfyllda sådana. Det är en uppfattning jag ansluter mig helhjärtat till. Som jag tidigare har påpekat
är det en klar brist i vårt rättssystem att denna möjlighet inte redan finns.

För den som värnar barnens rättigheter – det må vara i mobbningsmål, vårdnadstvister och andra typer av mål – är det väldigt intressant att ta del av erfarenheterna från de (många) rättssystem där domstolarna faktiskt redan har möjlighet att ge barnet/barnen en advokat eller annat juridiskt kunnigt biträde.

De rättsordningar jag talar om är först och främst olika delstater i USA, där advokater för barn i vårdnadsmål har funnits längst. På senare tid har även Nya Zeeland och Norge infört denna möjlighet i sina respektive rättsordningar.

Nu tänker jag passa på att ge en översiktlig introduktion till hur detta ser ut i praktiken.

Kanske kan en och annan kollega i rättsväsendet tycka att jag nedan presenterar fakta på ett godtyckligt sätt. (Vi jurister gillar ju i allmänhet inte att uttala oss om innehållet i utländsk rätt.) Mitt syfte är dock inte att göra en lång jämförande utredning (en sådan skulle ta flera år), utan endast ge inblickar i hur systemen med ”barnadvokater” i vårdnadsmål ter sig i verkligheten.

USA, Nya Zeeland och Norge: regleringen i korthet

När man talar om juridisk representation för barn i vårdnadsmål betecknas detta på olika sätt beroende på rättssystem. Man talar härvidlag om:

1. (Family law) Guardian ad litem och/eller Counsel for the child (delstater i USA),

2. Lawyer for the child (Nya Zeeland), samt

3. Advokat eller annen representant for barnet (Norge).

Dessa juridiska biträden kan i ett flertal delstater i USA, Norge och Nya Zeeland utses inte bara som i Sverige (såsom t ex i mål om omhändertagande av unga eller ensamkommande flyktingbarn) utan även i vårdnads-, boende- och/eller umgängesärenden.

Det amerikanska uttrycket ”guardian ad litem” betyder ungefär en ”förmyndare för tvistemålet”. Följande sammanställning är en översikt över regleringen om ”barnadvokater” i vårdnadsmål runtom i USA. Genomgången, som även tar upp en del historik, har några år på nacken, så man kan utgå från att en del ändringar i gällande rätt kan ha skett sedan dess i de olika delstaterna. Domstolspraxis, som har mycket stor tyngd i USA, är förstås av särskilt intresse, men det vore en omöjlig uppgift (det skulle som sagt kräva ett antal år) att här gå igenom exakt hur gällande rätt ser ut i ett så stort antal delstater.

I vilket fall som helst finns det i en majoritet av USA:s delstater möjlighet att utse en ”guardian ad litem” eller ”counsel for the child” i samband med vårdnads-, boende- och umgängesärenden. Eftersom varje delstat har sin egen rättsordning har varje delstat sina egna rekvisit för när ett ombud ska utses samt kring vilka uppgifter ombudet har. I Oregon måste exempelvis ett särskilt biträde för barnet utses om barnet begär det, medan domstolarna i Vermont är skyldiga att utse ett ombud för barnet om barnet själv är vittne i målet.

På Nya Zeeland regleras frågan om juridiskt biträde för barn i vårdnadsmål i artikel 162 i Family Proceedings Act:

Av detta lagrum framgår att rätten, i samband med att den prövar ett familjerättsligt mål (om den är övertygad om att det är nödvändigt eller önskvärt), kan utse en advokat eller annat juridiskt ombud för att hjälpa domstolen eller representera ett barn som är föremål för målet eller på annat sätt part i målet.

I Norge stadgas en möjlighet för rätten att se till att barnet får ett eget ombud i barneloven § 61 nr 5. Rätten kan enligt detta lagrum, då det finns särskilda skäl, utse en advokat eller annan representant för barnet för att ta tillvara barnets intresse i samband med rättegången. Bestämmelsen kan du läsa via följande länk.

Utbildningskrav m m

På amerikanskt håll finns ett obegränsat material för dig som vill läsa mer om vilken roll advokater för barn i vårdnadsmål kan ha. Advokatsamfunden och domstolarna i de olika delstaterna tillhandahåller ofta utförlig information. Via advokatsamfundet (State bar) i Wisconsin kan du t ex läsa om hur systemet med särskilda barnombud är utformat där. Och via följande länk kan du läsa mer om barnombudens uppgifter inom ramen för vårdnadsmål i New Hampshire.

De flesta delstater förefaller ha ställt upp utbildningskrav för barnombuden. Ett exempel är Ohio, vars högsta domstol (Supreme Court of Ohio) slagit fast att barnombud måste genomgå en introduktionskurs samt ett visst antal utbildningstimmar varje år.

Ett sådant krav har enligt min uppfattning klara fördelar, eftersom det är viktigt att advokater och andra jurister har kompetens särskilt på barnpsykologins område om vi i framtiden ska ha barn som klienter i vårdnadsmål. Som jag skrev i ett annat blogginlägg
innebär det ju inte precis att man är expertpsykolog bara för att man är jurist. Förutfattade meningar om barnpsykologi från domstolars och advokaters (och för den delen även socialsekreterares) sida kan, i kombination med avsaknaden av ett eget ombud som för barnets talan, göra fruktansvärt stor skada.

Här i landet vore det därför en välkommen uppgift för både domare och advokater att ta ansvar för att bli bättre på att förstå hur barn tänker och reagerar då mamma och pappa tvistar om dem. Sådan fortbildning borde gå hand i hand med att barnombud i vårdnadsmål införs i svensk rätt!

(Man måste här understryka inte bara barnpsykologisk kompetens utan även frågan om juridisk kompetens. Runtom i USA finns olika lösningar, och det är inte alltid som barnombudet måste vara juridiskt kompetent. Min bestämda uppfattning är dock att det för barnets skull alltid är önskvärt med ett juridiskt kompetent biträde. En advokat är helt enkelt bäst lämpad att stå upp för barnets rättigheter inför såväl domstolens egna jurister som föräldrarnas ombud, som i regel är advokater. Detta är i mina ögon ett starkt argument för att barnombudet bör vara advokat. Det minskar risken betydligt för att barnets ombud, och därmed barnet, blir överkört under processen.)

Norge: vad är vitsen med barnombud?

Av den norska barnelovens förarbeten framgår att lagstiftaren har ansett att domstolen ska kunna utse en advokat eller annan representant åt barnet i vårdnadsmål bl a i de fall där konflikten mellan föräldrarna är så ”sterk og altoppslukende” att den utgör en svår belastning för barnet.

Barnombudet kan i Norge även utses om anklagelser om sexuella övergrepp är ett dominerande tema i vårdnadsmålet, och andra omständigheter p g a detta inte blir utredda i tillräckligt hög grad. Ett barnombud ska även kunna sättas in av domstolen när föräldrarnas konflikt är svårartad och föräldrarnas ombud anses bidra till att förstärka konflikten. (Tanken tycks alltså vara att ett barnombud kan sättas in som motvikt mot de två andra advokaterna, som företräder mamman och pappan. Just denna tanke upplever jag dock som mindre lyckad, eftersom det faktiskt hör till domstolens förmåga till processledning att se till att föräldrarnas ombud uppför sig professionellt.)

Bestämmelsen om barnombud i vårdnadsmål i Norge är, enligt barnelovens förarbeten, en undantagsbestämmelse. Den norska lagstiftaren har ansett att bestämmelsens viktigaste användningsområde är att tillvarata barnets intressen.

Bestämmelsen anses vara aktuell i synnerhet i förhållande till äldre barn, som har behov av hjälp för att främja sina intressen. Detta eftersom barn inte har partsrättigheter i vårdnadsmål. Mot bakgrund av vad som anses vara ett barnombuds huvuduppgifter har man sammanfattningsvis ansett att det i regel är mest lämpligt att utse en advokat för att fylla denna funktion.

Nya Zeeland: grundläggande information

I en informationsbroschyr från de nyazeeländska domstolarna finns grundläggande information under den sympatiska rubriken ”Children have rights”. Här konstateras att när en vårdnadstvist inte har kunnat lösas genom familjerådgivning eller medling – och då det är troligt att det kommer att handläggas av domstol – så kommer domstolen i regel utse en advokat för barnet.

Barnadvokatens jobb är, enligt de nyazeeländska domstolarna, att träffa barnet för att ta reda på vad de anser om tvisten och hur den kan lösas, samt att representera barnet, barnets intressen och barnets bästa under tiden målet prövas. Barnets advokat är ”the child’s lawyer, and no-one else’s”.

Kort och koncis information, som ger intrycket av att man på Nya Zeeland verkligen gör allvarliga ansträngningar för att värna barnets rätt. Dessutom förefaller det vara klart att barnets ombud inte har till uppgift att t ex medla mellan föräldrarna, utan att vara ombud ”för barnet, och ingen annan”.

Connecticut: en föregångare!

Tillbaka till USA. Delstaten Connecticut verkar vara en föregångare på barnrättens område. 1981, i ett rättsfall från denna delstat, uttalade Supreme Court of Connecticut att då det är fråga om konfliktfyllda vårdnadsmål bör barnet ha en oberoende juridisk representant. Här kan man således verkligen tala om en modern syn på barnet som en egen individ, med egna rättigheter och intressen i vårdnadsmålet som är värda att ta på allvar och värna. Jag tycker att domstolens egna ord är väl värda att citera:

For the future, we suggest that, in the absence of strong countervailing considerations such as physical urgency or financial stringency, the better course is to appoint independent counsel whenever the issue of child custody is seriously contested.

Och nog kan man hålla med om att ett oberoende biträde för barnet är ”the better course”, d v s det bästa sättet att se till att målet utreds i tillräcklig omfattning och att barnet inte hamnar i skymundan.

Du som vill läsa mer om rättsfallet och om barnadvokater i Connecticut kan göra det via den här länken.

Virginia: ombudets uppgifter

Som avslutning på det här inlägget tänker jag dela med mig av delar av genomgången av barnombuds uppgifter som tillhandahålls av domstolarna i Virginia.

I domstolarnas handbok ”Performance standards for guardians ad litem for children” beskrivs regelverket. Till att börja med ska biträdet vara advokat med relevant utbildning på området. Domstolarna delar upp ombudets uppgifter i olika punkter (A-K), som återges nedan. Regelverket omfattar även motsvarigheten till svenska LVU-ärenden, men följande aspekter av biträdets uppdrag (som jag har valt ut) är särskilt aktuella när det gäller just vårdnadsmål.

På det stora hela är det alldeles utmärkta rekommendationer för hur ett ombud bör arbeta.

A. Träffa barnet personligen

Ombudets uppgift är, till att börja med, att skapa en relation till barnet (klienten). Detta möte bör ske på ett sådant sätt att ombudet kan iaktta barnet och ta reda på barnets önskningar, samt vilket behov som finns av ytterligare utredning och/eller interimistiska beslut från rätten.

Sådana möten bör äga rum innan den första inställelsen i domstol (motsvarande den muntliga förberedelsen), och inte i domstolens lokaler. Mötet bör ske t ex på ombudets kontor, hemma hos barnet eller i skolan, på behörigt avstånd från parterna (föräldrarna) så att barnet kan tala öppet om sin situation.

Det bör finnas tillräckligt med tid mellan intervjun/första mötet och det första framträdandet i rätten, så att ombudet till fullo hinner analysera den information som ombudet har samlat, vidta lämpliga åtgärder, samt formulera meningsfull argumentation och rekommendationer till rätten.

I ärenden som omfattar anklagelser om sexuella och/eller andra övergrepp bör ombudet förlita sig på intervjuer som utförts av rättsläkare eller annan kriminalteknisk expertis, snarare än att utföra en egen oberoende utredning och intervjua barnet om de påstådda övergreppen.

Barnen bör uppmuntras, på ett lämpligt sätt, att ge uttryck för sina farhågor och åsikter. Barnet bör emellertid aldrig känna sig tvingat att säga vem av föräldrarna barnet föredrar eller var det vill bo.

Då det gäller små barn innebär inte barnets ålder och bristande verbala förmåga att ombudet undgår sin skyldighet att träffa barnet. Vid möten med små barn, barn med begränsad språklig förmåga eller barn med funktionshinder måste ombudet i högre grad förlita sig på egna iakttagelser.

B. Utför en oberoende utredning för att säkerställa fakta i målet.

Ombudet ska gå igenom alla relevanta handlingar från rätten, socialtjänsten, läkare, skola och/eller psykiatrin. Ombudet ska intervjua parterna (föräldrarna) och andra med relevant kunskap om barnet.

Ombudet bör göra en oberoende bedömning av alla anklagelser om övergrepp eller vanvård eller fara för barnets säkerhet och hälsa. Detta omfattar (men är inte enbart begränsat till) fysiskt och psykiskt våld, sexuella övergrepp, bristande omsorg, ointresse för barnets skolgång, samt huruvida barnet får bevittna våld eller missbruk i hemmet. Denna bedömning ska ske oavsett om våld, vanvård eller faror påtalas av parterna (föräldrarna) eller inte.

C. Ge barnet rådgivning, på ett sätt som barnet förstår, om processens gång, barnets rättigheter samt barnombudets roll och ansvar.

Ombudet ska bl a se till att barnet vet hur man ska komma i kontakt med ombudet. Om barnet har påtagliga psykologiska besvär bör ombudet tillfråga t ex behandlande läkare om hur man ska framföra information till barnet på bästa sätt.

D. Delta (om det är lämpligt) i medling m m inför huvudförhandlingen.

Om det är lämpligt bör ombudet delta i alla sammanträden inför huvudförhandlingen, inklusive medling. Ombudet bör dessutom agera för att försöka lösa ärendet på ett så fredligt sätt som möjligt. När så krävs bör ombudet emellertid klargöra att ombudet inte har till uppgift att medla mellan föräldrarna.

Ombudets funktion vid sådana möten är att representera, och tala för, barnets bästa. Huvudregeln är att ombudet bör uppmuntra till överenskommelser mellan parterna. I undantagsfall (då ombudet med rätta anser att ett förslag till överenskommelse strider mot barnets bästa) bör ombudet först diskutera dessa farhågor med föräldrarna och deras ombud. Om detta likväl inte leder till någon åtgärd bör ombudet informera rätten om de fakta som talar för att den planerade överenskommelsen är olämplig för barnet och därmed inte bör stadfästas av rätten.

E. Säkerställ att barnet närvarar vid alla tillfällen där barnets närvaro är lämplig och/eller obligatorisk.

Ombudet bör tillfråga barnet, någon av föräldrarna, läkare eller andra relevanta personer för att avgöra om det är lämpligt att barnet hörs av rätten. Beslut från ombudet om att barnet inte bör höras bör fattas utifrån barnets ålder, mognad och önskningar, risken för trauma för barnet om det hörs m m.

F. Framträd i rätten för att till fullo, och med kraft, ta tillvara barnets intressen.

Barnombudet bör åberopa vittnen, ställa frågor till parternas (föräldrarnas) åberopade vittnen, samt åberopa egen bevisning då detta är nödvändigt. Ombudet ska inte passivt ansluta sig till endera partens (förälderns) ståndpunkt och argumentation. Ombudet ska uppträda som advokat i ordets fulla bemärkelse för att säkerställa en utgång som verkligen är i enlighet med barnets bästa.

G. Förbered barnet på att vittna, när det är nödvändigt och lämpligt, i enlighet med barnets bästa.

För vissa barn är det positivt och stärkande att få vittna. För andra kan det vara väldigt traumatiskt. Ombudet måste således bedöma för- och nackdelarna med att kalla barnet som vittne i det enskilda fallet. Ombudet ska tillfråga barnets eventuella läkare inom psykiatrin eller annan psykiatrisk expertis för att få hjälp med att bedöma om det kan förorsaka ett trauma för barnet att vittna. Givetvis spelar bevisläget i stort in i hur nödvändigt det är att barnet hörs.

H. Förse rätten med tillräcklig information (även särskilda rekommendationer om vilket beslut rätten bör fatta utifrån vad som framkommit genom intervjuer och oberoende utredning).

Ombudet bör uttala sig om (men inte binda upp sig kring) förslag som lämnats av t ex socialtjänst och medlare.

I. Kommunicera med samt upprätthåll en professionell kontakt så långt detta är möjligt med alla parter utan att ge avkall på det egna oberoendet.

J. Ge in lämpliga inlagor, yrkanden, överklaganden å barnets vägnar och se till att barnet har ett eget ombud även i prövning av målet i högre rätt.

K. Ge barnet rådgivning, på ett sätt som barnet förstår, om domstolens beslut och om vilka konsekvenser det får för barnet och andra personer i barnets liv.

Sammanfattning

Efter att ha gått igenom delar av regelverket om barnombud i Virginia måste vi nu runda av detta inlägg, som skulle kunna pågå i det oändliga (med tanke på att vi har ett stort antal rättssystem som vore intressanta att skriva mer om).

Avslutningsvis skulle jag vilja påstå att det finns en sak som är helt avgörande för en vettig bedömning av frågan om barnombud: barn vill komma till tals i ärenden som gäller dem. Det är viktigt att vi har det i bakhuvudet när vi diskuterar huruvida det är en vettig idé att göra som man har gjort i USA, Nya Zeeland och Norge.

Frågan, som jag ser det, är: tror vi att en sådan reform kommer att stärka barnens rättigheter? Eller tror vi av någon anledning att det skulle inskränka barnens rättigheter att de ges chansen att ha ett eget ombud? Beroende på hur vi ställer oss till den frågan kommer vi nog bli klarare över vad vi tycker om ett framtida införande av ombud för barn i vårdnadsmål.

Barns rätt och vilja att komma till tals i vårdnadstvister

I Socialstyrelsens rapport ”Familjerätten och barnet i vårdnadstvister”, som utvärderade vårdnadsreformen 2006, konstaterar BRIS och Rädda Barnen att ”problemet är att barnen upplever att de inte blivit lyssnade på”, samt att barn ”vill komma till tals, det är aldrig farligt att fråga”.

En intressant undersökning av just barns upplevelser av det egna deltagandet (eller bristen på deltagande) i vårdnadsmål publicerades förra året i tidskriften International Journal of Law, Policy and the Family. Författarna – Rachel Birnbaum, Nicholas Bala och Francince Cyr – är professorer i sociologi (Birnbaum), juridik (Bala) respektive psykologi (Cyr), samtliga verksamma i Kanada.

Professor Cyr har under 2010 intervjuat 32 barn om deras erfarenheter att få komma till tals i vårdnadsärenden. Av intervjuerna framgår att barn uppskattar möjligheten att få komma till tals om de själva vill det, samtidigt som de inte får tvingas att delta eller tvingas känna att de måste välja mellan föräldrarna.

Intervjuerna utfördes i den amerikanska delstaten Ohio samt i provinsen Ontario i Kanada med 16 pojkar och 16 flickor i åldrarna 7-17 år, som i samband med vårdnadsmålet hade

1. pratat i enrum med en domare,
2. haft en egen advokat,
3. eller fått tala med en psykolog.

Samtliga barn intervjuades efter att föräldrarnas vårdnadstvist blivit avgjord. Mamman hade fått ensam vårdnad om 22 av barnen, pappan hade fått ensam vårdnad om 7 barn, och för övriga 3 barns del hade man dömt till gemensam vårdnad. Separationerna hade ägt rum 3-5 år tidigare, då barnen var mellan 4 och 12 år gamla. I hälften av fallen hade tvisten hamnat i domstol. Domarna/besluten hade avkunnats mellan 1 månad och 5 år tidigare. 16 av barnen hade blivit hörda i enrum av en domare, 9 hade haft en egen advokat och 7 hade blivit intervjuade av en psykolog/socialsekreterare.

Samtliga 32 fall hade inbegripit allvarliga anklagelser (våld i hemmet, bristande omsorg om barnet samt frågor kopplade till psykiska besvär).

Barnens egna åsikter

Barnen blev tillfrågade av Francince Cyr om vad de mindes om föräldrarnas separation, samt hur de upplevde sitt eget deltagande då ärendet var uppe för prövning. Så gott som samtliga barn uppgav att de var ledsna och oroliga över föräldrarnas separation. Alla barn som varit 10 år eller äldre då separationen ägde rum uppgav att de hade sagt vad de själva tyckte om var de ville bo till sina föräldrar. De flesta barnen antydde dock att föräldrarna inte hade lyssnat på vad barnen tyckte om saken. Här är några citat angående detta.

”I didn’t have any say . . . they [parents and professionals] need to listen to children, they [children] are humans no matter how old they are”. (15-åring)

”I would have liked to be at court, after all it is my life”. (11-åring)

”I was told it [arrangements] was none of my business”. (9-åring)

”I remember seeing a social worker and not knowing why until it was too late [that this meeting could have a significant effect on my future]”. (13-åring)

Citaten visar att barn är betydligt mer kompetenta, och har en klarare uppfattning, än vad många av oss som arbetar med dessa ärenden kan få intryck av (eftersom vi exempelvis i Sverige sällan ”hör” barnen annat än i andra hand, via socialnämndens utredningar).

Delstaterna i USA samt de kanadensiska provinserna (som alla har egna rättssystem) erbjuder dock fler möjligheter för barnen att komma till tals än vad som är fallet i Sverige. I både Ohio och Ontario har barn som är inbegripna i ett vårdnadsmål både möjlighet att få ett eget juridiskt ombud och en möjlighet att få tala i enrum med rättens ordförande, d v s domaren som ska döma i målet.

Barnen i Ohio och Ontario var eniga både om att det var viktigt för dem att bli hörda, även om de inte ville fatta de slutliga besluten. De 16 barn som träffade en domare (ett vanligt förfaringssätt särskilt i Ohio) uppgav att de inledningsvis var oroliga inför mötet, men att de ville tala med domaren för att förklara hur de själva tyckte och tänkte. (De träffade domaren på egen hand, och hördes alltså inte inför rätten. I 8 av dessa fall, då barnen träffade domaren i enrum, var barnets särskilda juridiska biträde också närvarande.)

Så här sade några av barnen om sina möten (med eller utan advokat) med domaren:

”I wanted to be heard as it was about me . . . judge never heard about lot of stuff”. (10-åring)

”Yes, it was good to see the judge, even though I did not get what I wanted”. (10-åring)

”Didn’t get what I wanted, not worth it [judicial interview], but did get my point across”. (14-åring)

Barnens reaktioner var med andra ord positiva – även om de inte alltid upplevde att de hade fått sin vilja igenom.

Följderna av att barnen hålls utanför

Inte heller i USA och Kanada får barn alltid komma till tals i vårdnadsärenden. Detta, framhåller Birnbaum, Bala och Cyr, beror delvis på antaganden från rättsväsendets aktörer samt från föräldrar om att barn kommer att ta skada om de på något sätt blir indragna i beslutsfattandet efter föräldrarnas separation. (Det här resonemanget är något man kan känna igen även från det svenska rättsväsendet.)

Likväl pekar många oberoende forskningsrön på att ”children want and will benefit from being part of the decision-making process”. Detta verkar vara fallet oavsett vilket rättssystem man har gjort undersökningen i. Författarna hänvisar till undersökningar från både USA, Kanada, Tyskland och Nya Zeeland som pekar på liknande resultat.

I en av de refererade studierna från delstaten New South Wales i Australien intervjuades 12 barn (6 flickor och 6 pojkar). Samtliga barn tyckte att de borde få ha något att säga till om. Många uppgav att de i efterhand kände sig arga och bittra över att ha hållits utanför beslutsfattandet. De beskrev sina känslor med ord som ”cranky and upset”, ”angry”, ”horrible”, ”sad and bad”, ”frustrated”, ”an outsider” och ”left in the dark”.

Intervjuerna med barnen i Australien påminner (dessvärre) mer om situationen i Sverige och de forskningsrön man skulle kunna vänta sig här – så länge som fler möjligheter för barnen att komma till tals saknas. Detta trots att barnens rättigheter utgör utgångspunkten för den familjerättsliga lagstiftningen.

Jag delar Birnbaum, Bala och Cyrs iakttagelse om att rättsväsendet (d v s även det svenska rättsväsendet) utgår från en presumtion om att barn är oskrivna kort som kan få ”fel” saker skrivna på sig. Man antar att det bästa är att utesluta barnen från själva rättsprocessen så långt det är möjligt. Av studien från Australien framgår dock att barn känner ilska och bitterhet då de inte har fått utöva sin rätt att komma till tals. Det är allvarligt med tanke på att barn som känner så får svårare att anpassa sig till den nya situationen där föräldrarna inte längre ska vara tillsammans.

I artikeln framhålls vidare att det är viktigt att göra skillnad på barns deltagande och barns valfrihet. Barn vill nämligen i allmänhet vara delaktiga tillsammans med ”supportive adults during family transitions”. Det är inte förenligt med barnets bästa, framhåller artikelförfattarna, om barnen behandlas som passiva objekt som ska skyddas från beslutsfattandet. Däremot är det relativt få barn som vill eller förväntar sig att de själva ska ha total valfrihet och fatta besluten helt på egen hand.

Tar barn skada av att utöva sina rättigheter?

I slutet av artikeln konstateras något som kommer att vara aktuellt för det fall särskilda barnombud i vårdnadsmål införs även i svensk rätt, nämligen att man inte bör förlita sig på ”just one interview to establish a child’s view and preferences”. Om barn mår dåligt, som de per definition gör under ett vårdnadsärende, måste man vara lyhörd. Man kan inte räkna med att de kommer att lägga fram hela sanningen på ett bräde första gången man pratar med dem. (Detta visar i sin tur på vikten av utbildning om hur man pratar med barn för alla rättsväsendets aktörer. Detta vore en välkommen uppgift både för Domstolsverket och för Sveriges Advokatsamfund i framtiden.)

Det är värt att understryka att det tillfälle som barnen i Ohio och Ontario i efterhand mindes som mest traumatiskt inte var mötet med någon av rättsväsendets aktörer. Det mest traumatiska minne de hade var dagen för föräldrarnas separation. Av detta kan man dra slutsatsen att det inte är så farligt som vi kanske tror för barn att göra sina röster hörda.

Antagandet om barns sårbarhet står således i vägen för barnets (ofta omtalade, men sällan utövade) rätt att komma till tals. Att utövandet av den rätten skulle vara farlig för barnet självt är en uppfattning som inte vinner stöd av psykologisk forskning (t ex Francine Cyrs intervjuer). Lämpligare underlag för att bilda sig en uppfattning om saken är svårt att hitta, om vi inte ska luta oss tillbaka på vad var och en tror eller tycker.

Om barnen som själva varit med om vårdnadstvister säger att de vill att vi lyssnar, och att de tyckte att det kändes bra att få delta i processen (eller vice versa att de hade velat delta), då får man också anta att barnen är mogna för den uppgiften. Sedan är det självfallet upp till oss som arbetar med de här frågorna att värdera barnens utsagor på ett nyktert och kompetent sätt.

Det förtjänar att nämnas att artikelförfattarna framhåller att den mesta forskningen inte bara inom psykologi utan även inom juridik och samhällsvetenskap idag framhåller vikten av att låta barn ”participate in post-separation decision making”. Låt barnen delta, alltså. Det är en humanistisk trend som jag hoppas växer sig ännu starkare den närmaste tiden.

Vårdnadstvister och PAS

Du som har läst de senaste inläggen på bloggen vet att jag tycker att frågan om särskilda ombud för barn i åtminstone vissa konfliktfyllda vårdnadsmål är viktig. En fråga som jag definitivt tycker hör hit, men som förtjänar ett eget kapitel, är barnets känslomässiga reaktioner på att mamma och pappa tvistar om vem som ska ha vårdnaden, var barnet ska bo och hur umgänget med en förälder som inte är boendeförälder ska se ut.

Jag vill poängtera att den här frågan hör till de mer allvarliga jag har ägnat mig åt. Barn är en utsatt grupp i samhället och vi tolkar lätt deras tystnad som att de inte förstår eller bryr sig. Psykologisk forskning om barn som har upplevt vårdnadstvister visar dock att de bryr sig i allra högsta grad. Särskilt barn i mellanstadieåldern reagerar med ilska på separation eller skilsmässa. Ilska som de inte sällan riktar mot en förälder som barnet självt upplever är ”ansvarig” för uppbrottet.

En intressant motion

Som inledning kan jag nämna en motion (2008/09:C455) som lades fram i riksdagen om behovet av nya vårdnadsregler. I motionen hänvisade sju riksdagsledamöter från Moderaterna på ett förtjänstfullt sätt till väl kända fakta, såsom att det finns mängder av ansvarstagande och bra pappor som är tvungna att kämpa i vårdnadstvister för att få vara med och ta ansvar för sina barn efter en separation.

Vi advokater vet att det är så, och jag har företrätt många sådana fantastiska pappor under åren. En del har fått kämpa både länge och väl för att fortsätta vara en del av sina barns liv, trots konflikten med barnens mamma. Det hör till det här yrkets höjdpunkter då man har sådana toppenföräldrar – inte bara pappor, utan självklart även mammor – som klienter. Man vet att det kommer att gagna barnen att inte tappa kontakten från en sådan bra förälder och att det alltid är värt mödan att driva en tvist om vårdnaden och/eller boende och umgänge. Det är ju i barnens intresse att få behålla kontakten med en bra förälder även om föräldrarna är osams. Och ja, faktiskt även om barnet är argt på föräldern och ger den föräldern skulden för att barnets liv vänts upp och ned.

På tal om just barns ilska och avståndstagande hänvisar riksdagsledamöterna i slutet av motionen till PAS (Parental Alienation Syndrome). På svenska kan det översättas med föräldraalienationssyndrom. ”PAS innebär att barn övas i att varken visa empati eller sympati för en av sina föräldrar som i grunden är en älskad person”, skriver de. Vidare gör de gällande att PAS-forskningen är mycket ringa i Sverige, och att regeringen bör vidta åtgärder för att komma till rätta med detta bland t ex socialsekreterare som handlägger vårdnadsärenden.

Motionen avslogs. Men vad är det egentligen som menas med PAS? För att utreda den frågan bör man börja med frågan om det våld som dagligen begås mot kvinnor och barn. Oftast i det tysta. Påståenden om sådana övergrepp i hemmet är nämligen inte alls ovanliga i vårdnadstvister.

Våld och övergrepp i hemmet

Det finns en likheter mellan sexualbrottsmål och vårdnadstvister där påståenden om våld och övergrepp förs fram. Ord står mot ord. Avgörande teknisk bevisning saknas så gott som alltid. Det finns oftast aldrig några utomstående vittnen. Dessa mål är vanskliga och svåra för rättsväsendet att hantera, för givetvis finns en risk för felaktiga beslut som leder till att barn far illa (i vårdnadsmål) och att oskyldiga döms eller skyldiga frias (i sexualbrottsmål).

Sexuella övergrepp inom familjen är enligt BRÅ det brott som har det största mörkertalet. Ungefär 17 kvinnor mördas – som du säkert vet – varje år av en närstående man (make, pojkvän eller f d partner), men detta uppdagas ju åtminstone för det mesta. Däremot sker sexuella övergrepp mot barn i det tysta, och barn som utsätts för övergreppen förstår ofta först senare att de blivit utsatta för ett brott. Drabbade barn ser sig i regel länge som medskyldiga, och det är ofta den vuxnes ”taktik” att få barnet att känna på det sättet och lura i barnet att det ska hålla tyst om vad som har skett. Mörkertalet beror på att brott i hemmet mot kvinnor och barn anmäls i ringa utsträckning. Det är ju i dessa fall en närstående, oftast älskad person som utför brotten! Därför kan anklagelser (som är sanna) om våld och övergrepp mot kvinnor och barn dyka upp sent, exempelvis i samband med en vårdnadstvist.

Nu vill jag att du stålsätter dig, så ska vi gå igenom en del statistik innan vi går vidare till de fall av falska anklagelser som faktiskt också förekommer i vårdnadsmålen (där barns ilska och avståndstagande likväl kan vara för handen, på ett sätt som inte är lika lätt att begripa sig på som då det faktiskt ligger sanning bakom en förälders påståenden om våld och övergrepp i hemmet).

Enligt Rädda Barnen har nästan vart 7:e barn i Sverige någon gång blivit slaget av en vuxen i hemmet. Hemska siffror – och inte heller BRÅ:s statistik är munter läsning.

År 2010 anmäldes vidare 22 300 fall av misshandel mot kvinnor där gärningsmannen var bekant med offret. Det är mer än 60 anmälningar om dagen. Och då talar vi bara om anmälningar, återigen utan att gå in på mörkertalet.

När det gäller sexuella övergrepp mot barn i hemmet (incest) konstaterar en ny BRÅ-rapport att 7-10 procent av alla svenska kvinnor och 1-3 procent av alla svenska män har blivit utsatta för ett sexuellt övergrepp åtminstone en gång under uppväxten. Även om vi stannar vid den lägsta uppskattningen, d v s 7 procent av alla kvinnor och 1 procent av alla män så talar vi här om över 330 000 kvinnor och över 40 000 män som någon gång upplevt ett sexuellt övergrepp som barn. Det är alltså många som lever med sådana barndomsupplevelser.

Slutligen, för att understryka vikten att man noga utreder om barns ilska mot och avståndstagande från en förälder beror på verkliga övergrepp eller på andra, i sig helt normala reaktioner från barnet som går att förklara med barnpsykologisk forskning: när det gäller våldtäkter mot barn i åldersgruppen 0–11 år var den misstänkte i drygt 70 procent av fallen en person inom släkten. Oftast inom den närmaste familjen. Då talar vi än en gång ”bara” om anmälda brott.

Vem som helst begriper att vi är inne på ett enormt samhällsproblem som vi i rättsväsendet måste beakta då vi har den grannlaga uppgiften att skilja mellan äkta och falska anklagelser som kommer fram i vårdnadstvister. I synnerhet om barn dessutom framhåller att de kanske hatar en förälder (oftast pappan) och inte vill träffa honom igen. Vad ska man tro? Ska vi tro det värsta, d v s att pappa har förgripit sig på barnen eller varit våldsam? Eller kan det finnas andra förklaringar?

Det är i just det här sammanhanget som frågan om PAS eller föräldraalienation ofta förs på tal.

Går barn att programmera?

Naturligtvis är gemensam vårdnad i princip olämpligt om en man bevisligen har utsatt en kvinna eller barn för våld eller övergrepp. Man bör inte tvinga en mamma att utöva vårdnaden med en man som har slagit eller kränkt henne. Undantaget bör endast vara om pappan verkligen har sökt hjälp för sitt tidigare beteende och gjort ”bot och bättring”. Då kan gemensam vårdnad vara möjlig, liksom även ensam vårdnad för pappan som blivit en bättre människa.

Hur är det då med de fall där anklagelserna om våld och övergrepp snarare är ett slagträ som saknar grund, men där barnens reaktioner kan tolkas som att det finns sanning bakom orden?

För det första är jag säker på att det är vanligt med lojalitetskonflikter för barnen inte bara i samband med föräldrars separation, utan även i olyckliga familjer (som kanske är på väg mot en separation). Om barnet ständigt får höra gräl mellan föräldrarna eller att en förälder grälar på den andra föräldern befinner sig barnet i en tuff sits. Barnet försöker förstå situationen och kan komma att sympatisera med en förälder mot den andra föräldern. Det kan mycket väl bli så att barnet i en sådan olycklig familj får en bild av att den ena föräldern är god och den andra föräldern är ond. Det kan också bli så att den förälder barnet sympatiserar med lika gärna är en kränkt förälder som en förälder som kränker.

Fenomenet med att barn känner sig tvungna att välja sida är således knappast begränsat till vårdnadstvister. Det är normalt för barn att försöka förstå allting. Hur ska man då se på detta? Vilket slags utbildning är det som krävs för rättsväsendets aktörer?

Vad säger upphovsmannen till PAS-teorin?

Så här menade Richard Gardner, som först myntade begreppet föräldraalienation.

Jag har själv tagit del av två artiklar av Gardner från 2002. Den första av artiklarna finner du här.

Gardner var inte jurist utan psykolog, och tycks ha utformat sin teori om PAS utifrån egna iakttagelser från sin erfarenhet som expertvittne i vårdnadsmål. Han tycks ha reagerat med skräck inför vad han fick se, och det har jag full förståelse för. Den som ser dessa tvister inifrån dag ut och dag in får sannerligen ibland få se folk från deras sämsta sida. Tvister om pengar mellan närstående och om barn är oftast inte vackra.

Men man ska komma ihåg att det faktiskt finns en positiv aspekt. Tvisterna bygger på den s k kontradiktoriska principen (på engelska ”the adversary system”). Det gäller alla rättsstater. Detta är något Gardner också tycks ha tänkt på. Han anser nämligen att PAS är en psykisk störning som är ”very much a product of the adversary system”. Här drar man öronen åt sig, för det är första gången jag har hört att psykisk sjukdom kan uppstå på grund av hur rättsväsendet är utformat i en rättsstat där man respekterar båda parternas rätt att bli hörda.

Man vill ju inte direkt återgå till den inkvisitoriska principen för rättsprocesser, som beskrivs i korthet i ett annat blogginlägg.

Vitsen är ju faktiskt att två parter ska få stå mot varandra och få säga sitt. Först därefter, och på grundval av vad varje part har anfört, får domstolen döma. Det hör till att det ska vara en konflikt i domstolen, annars vore det något fel. Fördelen är att tvister löses på ett civiliserat sätt, under kontrollerade former. Även om domstolen för många är en skrämmande miljö – särskilt för den som aldrig varit i domstol förut – så är det en tryggare miljö än om parterna skulle vara hänvisade enbart till sina egna resurser för tvistelösning.

Längre fram i artikeln ger Gardner uttryck för sin oro över att domstolar riskerar att missa ”the specific psychopathic disease suffered by the client child” då barnet tagit avstånd från en förälder i samband med separation eller vårdnadstvist.

Låter inte detta lite överdrivet? Nog för att jag har sett barn vara ledsna och helt förkrossade i många vårdnadsmål, liksom att de kan häva ur sig både det ena och det andra om en förälder. Men jag kan inte för mitt liv gå med på att bara därför kalla barnen för psykopatiska.

Läsningen av den första av Gardners artiklar fick mig att se med skepsis på PAS, en teori som jag tidigare har tagit på stort allvar eftersom den ofta omtalas bland rättsväsendets aktörer som en seriös diagnos som man har att ta hänsyn till. Vetenskap, helt enkelt.

I den ovan citerade artikeln såväl som i en annan intressant artikel påpekar Gardner att vårdnadstvisterna har ökat markant sedan 70-talet. Det stämmer garanterat. Och det är förstås upp till var och en att fundera på om man verkligen vill gå tillbaka till ”idyllen” som rådde på 50-talet, då män och kvinnor sällan skilde sig.

I den andra av artiklarna slås jag av några märkliga uttalanden. För det första gör Gardner sig lustig över de aktörer i rättsväsendet (däribland undertecknad) som vill ”encourage the court to ”really listen” to the children”. Man skulle ha väntat sig att en psykolog skulle tycka att det är bra att lyssna på barnen, men på Gardner låter det som om det är en löjlig fantasi. Budskapet verkar vara att det är bättre att stämpla barnen som drabbade av PAS.

De juridiska följderna av en sådan diagnos, d v s att man konstaterar att det är oväsentligt att låta barnet komma till tals, vore fullständigt katastrofala för rättssäkerheten.

Gardner talar även om ”programming mothers”, liksom om pappor ”indoctrinating PAS into their children”. Visst kan man, om man är en dålig förälder, göra sitt yttersta för att lura i ett barn att den andra föräldern är ond och vedervärdig – men jag har däremot aldrig hört talas om att det skulle gå att programmera någon till att bli psykiskt sjuk. Gardner påstår vidare att hans kollegor ”in various parts of the country” har rapporterat om ett liknande fenomen. Men han hänvisar inte till en enda av sina kollegor, utan bara till sina egna skrifter.

Bristen på hänvisningar gör att du blir tvungen att tro på att Gardner har rätt. Det är dock svårt att bli helt övertygad då han avslutar sin artikel med vad han anser vara ”The Solution”: vi måste erkänna att PAS existerar. Flera gånger upprepar han frasen ”It exists… It exists…”. Det verkar som om läsaren ska ”programmeras” att hålla med!

Manligt och kvinnligt

Det finns en bred skala när det gäller föräldrar som hamnar i vårdnadstvister. Från pappor som begår övergrepp mot fru/sambo och barn, till fantastiska pappor som har den stora oturen att bli smutskastade av sin f d partner i samband med en vårdnadstvist. Från mammor som är fantastiska föräldrar till mammor som är våldsamma och elaka mot sin f d partner, med orden som vapen. (Det kan förstås inte heller uteslutas att en förälder kan vara en bra förälder för sina barn, trots att föräldern i fråga beter sig egoistiskt och omoget gentemot sin f d partner.)

Det finns som tur är gott om bra pappor. De kan vara minst lika omvårdande (”kvinnliga”, om man ska kalla det ”kvinnligt” att bry sig om barnen) som mamman. Numera kan det dessutom lika väl vara så att mamman kan vara ”manlig”, om man tänker på hur det såg ut förr, och kanske mer fokuserad på jobbet än på sina barn.

Apropå manligt och kvinnligt tror jag att domstolarna kan bli bättre på att inte fastna i detta. Nämndemannasystemet, med politiskt tillsatta personer, utgör ett problem eftersom nämndemännen är medlemmar i olika politiska partier och kan ha starka åsikter om just män och kvinnor. Oavsett om nämndemannen står till vänster eller höger kan det vara svårt för honom eller henne att se att tvisten förs mellan två individer.

För våra juristdomare och för oss advokater kan problemet vara det omvända. Vi ser oss som rättens tjänare och som neutrala, med stor förmåga att genomskåda andra människor. Vi anser oss ofta inte ha en förutfattad mening, och det kan vara lika farligt. För även om vi gärna vill tro det, så är vi inte expertpsykologer vi heller.

Finns det något motiv?

Som försvarare eller målsägandebiträde i sexualbrottsmål kan man konstatera att verkliga anklagelser tenderar att vara de där det inte finns något motiv från brottsoffret att beljuga gärningsmannen. I vårdnadsmål är det således svårare att se om det finns verklighet bakom anklagelser (som kan tyckas styrkas genom barnens fientliga beteende). Barnen kan vara redskap för svartsjuka och hämnd. Man kan vilja ha barnen ”för sig själv”. Detta är ett betydande motiv för att beljuga en förälder.

Föräldrar som anklagar motparten gör att domstolen inte vill utsätta barnen för risker. Domstolen vill inte spela rysk roulette med barnens liv och hälsa. Den förälder som använder en sådan strategi får stora fördelar inledningsvis, även om sanningen brukar komma fram senare. Det hör till advokatens uppgift att hindra den egna klienten från att använda sig av falska påståenden (eftersom det är oetiskt att spela med i ett sådant spel, och dessutom inte i barnens intresse). Om det är motparten i tvisten som använder denna strategi är det advokatens uppgift att försöka visa på att det inte är sanna påståenden.

En sågning av PAS

PAS förefaller, efter att ha läst några av Gardners artiklar, vara ett ”syndrom” som tyvärr inte har gått att påvisa genom kliniska studier. Därför kan man som ombud börja fundera på om det inte bara bidrar till eländet för de föräldrar som känner sig svartmålade i vårdnadstvister att vi ”snöar in” på att vi tror att motparten orsakar och barnen lider av PAS.

Vad är då grunden till att PAS som beteckning på barns ilska mot och avståndstagande från föräldrar har blivit så ”inne” bland domare, advokater m fl? Främst beror det nog på att barnen hamnar i skymundan i tvisten och att både föräldrarna och rättsväsendets aktörer är lekmannapsykologer som vet för lite om barn (även om vi förstås har gott om idéer om hur barn fungerar, i synnerhet egna barn). Det saknas en ödmjukhet och en vilja att lära sig om barn. Därför blir barnen i praktiken betraktade som ”skadat gods”, som det bara ska tvistas färdigt om. De ska helst hållas utanför tvisten, verkar man tänka.

Jag blev själv ganska förvånad, då jag började läsa mer om PAS-fenomenet, över att det inte är en accepterad vetenskaplig diagnos eller teori. Jag har tidigare haft en väldigt praktisk syn på saken, eftersom jag iakttagit en hel del svåra konflikter där barn kommit i kläm. Mitt första intryck – och jag tror att jag är i gott sällskap med många kollegor – har varit att PAS är en seriös teori. Namnet ger i vart fall sken av att det är en syndrom, en medicinsk diagnos. Det är inte sådant man går och ifrågasätter i första taget.

Juridikprofessorn Carol Bruch går till mycket hårt angrepp mot teorin i en artikel som refererar till både amerikansk rättspraxis och medicinsk forskning. Läs hennes artikel här.

Den här ”sågningen” av PAS är lite svår att ta till sig, eftersom man som advokat sällan hör PAS ifrågasättas. Med tanke på allt jag har sett och hört har det varit lätt att ta till sig PAS som förklaring på vad det är som händer. Jag har själv varit med om mammor som har bedrivit sådana smutskastningskampanjer mot pappan att kommunerna vill omhänderta barnen enligt LVU. Barnen upprepar och spär på mammans hätska ord om pappan. Även om mindre allvarliga saker, såsom att pappan tar barnens godis och fuskar i fia med knuff.

Kontentan? Jo, advokaten kan helt enkelt (liksom Gardner) få intrycket att barnen har blivit fullständigt hjärntvättade (i regel av mamman). Alla är vi ju lekmannapsykologer.

Det finns vissa saker man gärna vill acceptera för att man har hört det någon gång, ungefär som det där om att man värmen lämnar huvudet om man inte har mössa. Det är ingen vetenskaplig sanning, utan en felaktig slutsats som bygger på att man vet att varm luft stiger. Sedan har folk fått för sig att kroppens värme fungerar på precis samma sätt som varmluft. Mammor och pappor har tagit till den där förklaringen för att få barnen att sätta på sig mössan. Och så accepterar man det, trots att huvudet inte alls är någon skorsten där all värme går ut mer än någon annan kroppsdel. Men det ”bär sannolikhetens prägel” och därför kan teorin få fotfäste.

Hur reagerar barn på föräldrarnas separation?

Enligt utvecklingspsykologins fader, Piaget, som delade in människans utveckling i stadier, är det utmärkande för barn mellan ungefär 6 och 11 år att de inte kan tänka abstrakt. Den här iakttagelsen har reviderats av senare tiders forskning, och det finns t ex barn som är tidigt utvecklade i sitt tänkande. Men det är ändå en utgångspunkt att barn upp till en viss ålder inte kan tänka abstrakt. Barn i den här åldern är bundna till sin omgivning och kan inte dra långtgående slutsatser.

Den stora behållningen med Carol Bruchs artikel var att läsa om en studie från 1980, ”Surviving the breakup”. I den intervjuade man 131 skilsmässobarn i Kalifornien och kom fram till att barnets ålder och mognad var avgörande för barnets sätt att hantera föräldrakonflikter.

Följande tre centrala iakttagelser gjordes när det gällde barn mellan 9 och 12 år.

De uppvisade ett utpräglat argt beteende.

De lade ofta skulden på den förälder de ansåg hade orsakat skilsmässan.

De slöt upp bakom den förälder som de ansåg som ”oskyldig”.

Det här stämmer väl överens med min erfarenhet av vårdnadsmål. De yngsta och äldsta barnen tar oftast inte stryk på samma sätt som barn i och kring mellanstadieåldern, som förstår en hel del men inte kan hantera det känslomässigt. Min erfarenhet är också att dessa barn, på grund av sin ålder och mognad, hamnar i ett läge där de känner närmast ett tvång att välja sida och sympatisera med än den ena, än den andra föräldern. De är ledsna över att deras värld vänds upp och ned. Och som själva ordet lojalitetskonflikt ger för handen är det, för barnen i den här åldersgruppen, naturligt att välja sida. Det framgår med all önskvärd tydlighet av ”Surviving the breakup” och det är något jag känner igen i mitt arbete.

Intervjuerna med de 131 barnen ger således inte för handen att barn drabbas av en mental störning och blir psykopatiska, som teorin om PAS hävdar. Intervjuerna visar att det rör sig om en normala reaktion, mot bakgrund av barnets ålder och mognad, på ”divorce and high parental conflict”. Efter att ha hört och sett många sorgliga exempel på barns avståndstagande – särskilt just i den känsliga åldern 9 till 12 – tycker jag att det är en värmande tanke att barnens ställningstagande är övergående, och att alla barnen i studien senare övergav sina tidigare bestämda ställningstaganden, oftast inom ett eller två år och samtliga före 18 års ålder. Barnen övergav sin tidigare fientlighet, konstaterar Bruchs, mot den förälder ”that they previously treated so badly”.

Det måste vara fullständigt hjärtskärande att se sina egna barn ta ställning mot en, ifall man bara har velat dem gott. För en förälder som får uppleva detta avståndstagande kan det nog kännas som helt ”sjukt”. Men barnpsykologisk forskning visar att så här reagerar barn. Barn är inte så passiva som PAS-teorin hävdar, de reagerar på mammas och pappas uppbrott med stora känslor. De har fullt upp med att hantera omställningen att mamma och pappa inte ska vara tillsammans längre.

Detta är något som pappor i vårdnadstvister bör ta till sig. Detta visar att det inte är lönlöst att kämpa för att bibehålla en nära och god kontakt med sina barn, t o m då de tar avstånd från dig. ”Surviving the breakup” bekräftar ju att barns ilska går över, och att det mer handlar om barns eget sätt att reagera än att de blir ”programmerade” av en fientligt sinnad förälder. Det är en trösterik tanke, som jag tror bör ge särskilt pappor mer tillförsikt än Gardners teori.

Forskningen visar ju att det verkligen är värt mödan att kämpa för barnens rätt till båda sina föräldrar, även om det råder en bitter konflikt med barnens mamma, som kanske tycker att barnen inte behöver träffa pappa mer.

Om en mamma har en sådan egoistisk inställning att hon inte ens vill att barnen ska träffa pappa (och pappan är en bra pappa) har pappan en uppförsbacke. Men det är värt det, och barn som trots att pappan bara vill dem väl kan ha varit rent ut sagt hatiska kommer längre fram att bli tacksamma för att pappan visade dem kärlek även då han knappt fick träffa dem. När de blir större kommer de att förstå att både mamma och pappa har bra och dåliga sidor.

Debatten om PAS

Det har förts en het debatt om de här frågorna. ”Parental Alienation Is a Serious Mental Condition”, hävdade nyligen psykologen William Bernet och hans kollegor i en över 100 sidor lång artikel där man samlat exempel på barns avståndstagande från föräldrarna från jordens alla hörn (även Norge, Sverige och Finland är representerade). Bernet menar att PAS måste erkännas som en psykiatrisk diagnos av American Psychiatric Association i nästa upplaga av deras manual DSM (Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders). Min uppfattning som lekman är dock att de ovan nämnda rönen från ”Surviving the breakup” övertygar mer än Bernets artikel, där man kallar barns reaktioner på föräldrarnas separation för ”serious mental condition”. Vad är i så fall andra diagnoser som t ex schizofreni eller posttraumatiskt stressyndrom – menar man att det är lika allvarligt?

Juridik hör samman med politik, och man får intrycket att Gardner och Bernet uppfattar separationer och skilsmässor som ett jätteproblem. Därför gör man gällande att barn blir psykiskt sjuka av mammas och pappas uppbrott. Det är i vart fall mitt intryck av debatten.

Psykologerna Lenore Walker och David Shapiro har skrivit ett svar på Bernets långa artikel där de konstaterar att det skulle innebära en skambeläggning om man gav barn diagnosen PAS eller PAD (Parental Alienation Disorder). Walker och Shapiro framhåller också det olämpliga i att diagnosticera ett barn med en mental störning ”based on the parents’ behavior”. När det gäller fall där utredningen visar att en förälder har ljugit om att den andra föräldern begått övergrepp (och där man vill hjälpa barnet att knyta an på nytt till den alienerade föräldern) konstaterar författarna att man måste gå varsamt fram och göra det på barnets villkor:

The labeling of the treatment as ‘‘reunification therapy’’ in and of itself can set up the treatment for failure. The goal of treatment, instead, should be to help the child, including if the child has been traumatized, to treat the trauma first. Another goal of treatment may be to help the child learn that each of the parents may engage in good and bad behaviors when the child is ready to move beyond the belief that one parent is all good and the other all bad.

Walker och Shapiro tar vidare upp att införandet av nya diagnoser i DSM har ett samband med lobbying från läkemedelsföretagen, som kan tjäna enorma pengar på att nya diagnoser införs i manualen och blir officiellt erkända. Slutligen upprepar de en lärdom som man även verkar kunna dra av ”Surviving the breakup”, nämligen att barn inte bör kallas sjuka när de ställer sig på en förälders sida och tar avstånd från den andra. Sådana barn ”may simply be reacting with anger to the changes in their lives”.

Trots debatten mellan Bernet och Walker-Shapiro verkar det såvitt jag kan se inte vara aktuellt med att införa PAS i DSM. Jag har i vart fall inte hittat något om att det ska tas med i nästa upplaga av manualen, som du kan läsa mer om via följande informationssida.

Psykologi för jurister

I ett välkänt rättsfall, NJA 1992 s 446, satte Högsta domstolen ned foten mot ett överdrivet förtroende för psykiatriska expertvittnen, som florerat i rättskipningen tidigare. Det står klart att domstolarna inte okritiskt kan utgå från vad som sägs av anlitade psykologiska experter, framhöll HD. Det här är ord som man bör ta till sig.

Man kan också komplettera HD:s viktiga resonemang med vad jur dr Lena Schelin, sakkunnig vid Justitiedepartementet, framhåller i Advokaten om att rättsväsendets egna aktörer – däribland domare och advokater – bör bli mer kunniga i psykologi. Det duger inte att vi är okunniga om detta angelägna ämne, vi måste själva se till att bli om inte experter så i vart fall väl pålästa lekmän. Visst lär man sig av erfarenheten – men man kan få en del om bakfoten också.

Det känns f ö som ”typiskt jurister” att vi tenderar att stämpla vissa beteenden, bl a barns reaktioner på föräldrarnas uppbrott, som sjukdomstillstånd. När man tänker efter så ansågs exempelvis homosexualitet tidigare både som kriminellt och en psykisk störning. I andra länder händer det än idag att beteenden som inte passar in, från homosexualitet till politisk opposition, klassas som sjukdomstillstånd av myndigheterna.

Noggrannare värdering av fakta och mer psykologisk expertis bland rättsväsendets egna aktörer – mer utbildning och debatt om dessa frågor – vore således önskvärd.

Vidare läsning

Jag gör självfallet inga anspråk på att det här inlägget ska vara uttömmande. Men en sak har jag blivit allt mer övertygad om, och det är att rättsväsendets aktörer behöver bli mer ödmjuka och mindre övertygade om vår egen förträfflighet som människokännare. Det gäller inte minst den dag då särskilda biträden för barn i vårdnadsmål (förhoppningsvis) införlivas i svensk rätt.

Fastän jag inte har läst allt material de har sammanställt så är mitt intryck att Leadership Council on Child Abuse presenterar en mängd seriöst rättsligt material samt psykologisk forskning om bl a PAS. Såväl juristkollegor som föräldrar som är indragna i tvister bör kunna ha nytta av materialet på Leadership Councils hemsida. Till föreningen är knutna juridikprofessorer, advokater, läkare m fl, så den får anses ha en tämligen hög trovärdighet. Föreningen anger som ett av sina sympatiska motton att man vill

provide officers of the court, the media, and public policy-makers with the latest scientific information on issues which may affect the public health and the safety of society's most vulnerable members, including children and those suffering from mental disorders.

Det tycker jag är helt rätt synsätt. Jämförelsen mellan barn och de som lider av psykisk sjukdom är korrekt, då det rör sig om två sårbara grupper i samhället som har svårt att komma till tals. Förslag som läggs fram måste gå ut på att värna deras rättigheter, inte inskränka dem.

Jag får säkert anledning att återkomma till de här viktiga frågorna. Till dess hoppas jag att du som läser tycker att du fick ut någonting av det här inlägget, som det åtminstone för undertecknads del har varit belönande att med.

Röster för och emot barnombud i vårdnadstvister

I det förra inlägget här på bloggen tog jag upp diskussionen om särskilda ombud för barn. En högintressant diskussion som pågått under ett antal år. Hit hör bl a det redan färdiga lagförslaget om särskilda biträden för barn som funnits sedan 2002 samt JO:s konstruktiva kritik från samma år av förslaget.

Ett lyckat lagförslag

Förslaget till barnombud finns redan utarbetat i promemorian Ds 2002:13, och det var onekligen synd att det inte fick träda i kraft nu i maj tillsammans med de andra förslagen. Så här lyder de centrala delarna förslaget till nya paragrafer i 6 kap föräldrabalken.

23 §

I mål och ärenden om vårdnad, boende och umgänge får rätten, om det finns
synnerliga skäl, förordna ett särskilt biträde för barnet. Innan beslut enligt första
stycket meddelas skall parterna beredas tillfälle att yttra sig. Rätten skall, om det inte
är olämpligt, inhämta upplysningar om barnets inställning i frågan.

24 §

Det särskilda biträdet skall ta till vara barnets intressen i målet eller ärendet samt lämna
stöd och hjälp till barnet. Biträdet skall lämna barnet den information i saken som inte är olämplig för barnet och som kan antas vara av betydelse för barnet samt, om det inte är olämpligt, se till att barnets inställning klarläggs och redovisas för rätten. Biträdet skall söka förmå parterna att enas i frågor som rör barnet. Biträdet skall vara närvarande vid förhandling i målet eller ärendet och har rätt att ställa frågor till parter och andra personer som hörs.

25 §

Till särskilt biträde får en advokat eller någon annan förordnas. Endast den får förordnas som på grund av sina kunskaper och erfarenheter samt personliga egenskaper är särskilt lämplig för uppdraget.

Förslaget till lagtext skulle göra sig bra i verkligheten. Läs hela promemorian från 2002 här.

Så här tio år efter att förslaget utarbetades tycker jag och många kollegor som jag möter i arbetet med vårdnadsmål att det finns all anledning att de blir verklighet. Många socialsekreterare tycker nog också att det är en bra idé, misstänker jag.

Den utredning som jag tycker bör vara aktuell är som sagt kring huruvida medling verkligen har visat sig vara lyckad, eller om ett införande av ett särskilt ombud för barn då det finns synnerliga skäl bör kombineras med att man drar tillbaka medlingsmöjligheten.

Även om JO har kommit med en hel del riktig kritik mot förslaget, finns det också brister i den kritiken som regeringen tyvärr har valt att stödja sig på. Innan jag går in på JO:s intressanta kritik av förslaget om särskilda biträden för barn vill jag dock ta upp frågan om kostnader, som ju är högaktuell så här i kristider. Den frågan behandlas också 2002 års promemoria, där departementschefen framhöll att (s 167):

…den årliga kostnaden för det allmänna för särskilda biträden kan beräknas till drygt 4 miljoner kr. Samtidigt bör nämnas att vissa andra kostnader för rättsväsendet kan komma att minska något som en följd av mitt förslag om särskilt biträde. Mot bakgrund av att det särskilda biträdet skall verka för samförståndslösningar mellan parterna kan det antas att kostnaden för parternas rättshjälpsbiträden i vissa av dessa svåra och kostnadskrävande mål minskar. Förslaget leder i de fallen också till att antalet vårdnads-, boende- och umgängesmål som går till huvudförhandling minskar samt att verkställighetsmålen blir färre. Därmed minskar också domstolarnas kostnader.

Jag tar ogärna upp ekonomiska argument, eftersom de inte är det viktigaste när man har med människor att göra. Samtidigt tycker jag att man ska se alla sidor av saken.

Jag delar departementschefens uppfattning. Man kommer sannolikt att minska kostnader på flera andra håll om regeringen ”vågar” kosta på sig denna kostnad för staten, som faktiskt bara är något högre än en storvinst på Bingolotto. Tänk då på de skador vi kan undvika när det gäller barnen som hamnar mitt i den psykologiska krigsföringen, de barn som Rädda Barnen-ledamöterna slagit larm om.

Mitt intryck är att frågan om barnombud vid det här laget är väl utredd. Och jag är övertygad om att reformen, när den införs (för den måste införas, förr eller senare) kommer att ge svar på de återstående frågor som inte går att utreda. Jag är säker på att införandet av barnombud kommer att förbättra kvaliteten, liksom skyndsamheten, på vårdnadsmålen. Dessutom, och det är det viktigaste, skulle det bidra till att motverka en del av det lidande som barnen idag utsätts för då föräldrarna tvistar om dem.

Kritiken från JO

Ett viktigt argumentet för särskilda biträden för barn är att domstolarna behöver korrekt information för att fatta riktiga beslut i enlighet med de högt ställda kraven i föräldrabalken om att barnets bästa är avgörande. Barnets bästa kommer sannolikt bäst till uttryck genom ett juridiskt biträde som är van vid barn, som kan läsa och förstå barnets behov.

Den hårdaste kritiken, som ger uttryck för vad en minoritet av de tillfrågade instanserna har tyckt i frågan som är ämnet för det här inlägget, har kommit från Justitieombudsmannen för tio år sedan. Kritiken har således några år på nacken, men den är intressant och bör därför diskuteras. Du kan läsa vad JO har ansett här.

Det JO bl a vänder sig mot är att antalet ”aktörer” i vårdnadsmålen redan är högt. Jag kan i viss mån instämma. Medlaren har dessutom tillkommit som en ny aktör genom vårdnadsreformen 2006, och det kan som sagt finnas skäl – jag har inte sett någon statistik, men det jag själv har upplevt talar för det – att omvärdera införandet av medlare. Problemet med medlare, om man ska vara ”hård men rättvis” är att de till syvende och sist har till uppgift att försöka få parterna att komma överens (en uppgift som både domstolen och partsombudet redan har).

Man kan alltså delvis ge JO rätt i kritiken. Antalet aktörer kan te sig aningen för stort. Det stämmer rentav bättre idag än då JO formulerade sin kritik. Idag är det faktiskt lite som JO säger: för många kockar. Och jag tror inte att kvaliteten på vårdnadsmålen skulle lida märkbar skada om möjligheten till särskilda barnombud fick ersätta möjligheten till medling.

En annan sak som jag tycker JO gör helt rätt i att kritisera är att promemorian från 2002 föreslår att det särskilda biträdet bl a ska försöka förmå parterna att enas. Detta fokus på att komma överens har givetvis ekonomiska och politiska förklaringar: man vill undvika alltför många och långvariga vårdnadstvister. Jag är som sagt högst tveksam till att en ”tredje advokat” ska kliva in och lägga sig i sina advokatkollegors arbete som ombud för respektive förälder. Det kan nog ofta bli pannkaka av alltihop (och dessutom skulle ombudskostnaderna bli högre för staten) om barnombudet ska ha även denna uppgift.

Bättre då att vara strikt och endast ge det särskilda biträdet begränsade, klara direktiv. Och jag delar inte JO:s uppfattning om att biträdets uppgifter även skulle krocka med socialtjänstens, när det gäller att ta reda på barnets egen uppfattning. Den uppgiften är sekundär för ett särskilt ombud, som har till uppgift att företräda barnet i vid bemärkelse, inte bara att ta reda på vad barnet anser om var det vill bo.

Skillnaden mellan en advokat som biträder barnet och socialtjänsten är att biträdet kan spela en aktiv roll i processen, medan socialtjänstens arbete bedrivs utanför rättssalen. Genom att ge barnet ett biträde då det finns synnerliga skäl för man så att säga in barnet, via en särskild företrädare, i form av advokat eller annan lämplig person med särskild barnkompetens.

Att hävda att barnet blir förvirrat av att få ett eget ombud tycker jag är ett lite ansvarslöst sätt att resonera. JO borde här ta ett steg tillbaka och se på barnet som en individ, som i många fall skulle må bra av att få en person som barnet vet är på barnets sida då mamma och pappa ”krigar” med varandra. Som läger är nu lämnas barnet vind för våg samtidigt som mamma och pappa tvistar om dem. Kostnaderna blir stora både för samhället i form av rättegångs- och ombudskostnader och i form av psykiskt lidande för många barn varje år.

När det gäller kontentan av JO:s invändningar så här tio år senare tycker jag alltså att man bör se på saken utifrån grundläggande rättsliga principer och 1996 års Europeiska konvention om utövandet av barns rättigheter. Det är nämligen i barnets intresse att utöva sina rättigheter i vissa vårdnads-, boende och umgängesärenden. Frågan är om Sverige lever upp till konventionens artikel 9, som lyder:

Article 9 – Appointment of a representative

1. In proceedings affecting a child where, by internal law, the holders of parental responsibilities are precluded from representing the child as a result of a conflict of interest between them and the child, the judicial authority shall have the power to appoint a special representative for the child in those proceedings.

2. Parties shall consider providing that, in proceedings affecting a child, the judicial authority shall have the power to appoint a separate representative, in appropriate cases a lawyer, to represent the child.

Läs konventionen här.

I väntan på bättre tider för barnen

Det är en anmärkningsvärd siffra att hela 10 % av anmälningarna till socialtjänsten (enligt Rädda Barnen-motionen som jag citerade i mitt förra inlägg på bloggen) rör barn som far illa just i vårdnadstvister. Jag kan inte tänka mig något starkare skäl till en reform enligt förslaget som förs fram i inlägget från Rädda Barnen.

Om införandet av barnombud mot förmodan inte skulle höja kvaliteten och effektiviteten i de svåraste vårdnadsmålen kan man lämpligen efter fem-sex år av erfarenhet utvärdera saken och eventuellt göra om lagstiftningen på nytt. Ungefär som jag tror att man kanske bör göra med möjligheten till medling.

Införandet av barnombud skulle skicka ut en stark signal till hela samhället, ungefär som då man kriminaliserade aga på 70-talet. Nu hoppas jag och många med mig att regering och riksdag inser behovet av ”någon” som står på barnens sida till hundra procent och kan skydda barnet mot att fara illa under och efter vårdnadstvisten.