Jag kör ofta mellan Skellefteå och Umeå, inte minst i mitt arbete som advokat. Vid bilresorna får man tid över att fundera på ett och annat. Allt för ofta blir det juridiska frågor som tar upp ens tid. Man är nog lite yrkesskadad. Resan Skellefteå-Umeå rör sig om en sträcka om cirka 13 mil. Utmed E 4:a vägen finns flera fartkameror. Jag tror mig veta att alla kameror inte är på. Det ska bara vara någon eller några som används samtidigt, men låt säga att alla kameror är på och att exempelvis jag kör för fort vid samtliga vägkameror. Ska jag i så fall dömas för fortkörning varje gång jag fotades eller endast för en fortkörning? Sådana funderingar kan dyka upp i mitt huvud. Man är advokat även i de privata tankarna. Jag är dock som de flesta av oss en ögontjänare, vilket innebär att jag inte kör för fort vid någon fartkamera. Med det inte sagt att jag annars kör för fort. Det har dock hänt och det kommer nog att hända igen. Fartkameror får oss dock att tänka på farten. Det är positivt.
Fortkörning är ett perdurerande brott. Perdurerande brott är brott som anses pågå under hela den tid som ett visst tillstånd varar, såsom kidnappning eller fortkörning. Fortkörning pågår så länge föraren kör över tillåten hastighet. Den som gör sig skyldig till kidnappning som pågår exempelvis flera månader gör sig således endast skyldig till ett brott.
Så om jag kört för fort hela sträckan mellan Skellefteå till Umeå är fortkörningen endast ett brott. Om jag saktat ned då och då så att jag kör lagligt är det ett nytt brott varje gång jag gasar på så pass mycket att jag åter kör för fort.
För att ”bara” åka fast för en fortkörning kan det bli så att den som kört för fort påstår att han eller hon kört för fort hela sträckan mellan Skellefteå-Umeå. Om fortköraren erkänner att farten mellan de olika fartkamerorna varit laglig riskerar fortköraren nämligen att dömas för fortkörning vid varje fartkamera.
Men om en domstol skulle se fortkörning som endast ett brott under en så lång sträcka som 13 mil är en fråga som jag inte vet svaret på i praktiken. Det måste först prövas i domstol och för att få den prövningen får någon annan än jag köra för fort vid flera fartkameror. Jag är inte så nyfiken på svaret att jag själv avser att köra för fort. Det kan dock krävas att den som kör för fort kommer med invändningen om att det rör sig om ett perdurerande brott. Det är inte säkert att polisen vet om detta.
Ett annat ord du säkert hör talas om är nödvärn. I dagligt tal brukar många säga att man får använda våld i nödvärn, men inte mer än nöden kräver. Det är fel. Man får enligt lagen använda våld i nödvärn, men våldet inte får vara uppenbart oförsvarligt. Är våldet uppenbart oförsvarligt kan man själv dömas för brott. I vissa fall får man dock även använda uppenbart oförsvarligt våld och det när omständigheterna varit sådana att man svårligen kunnat besinna sig. Ibland kan man bli så arg att det är svårt att besinna sig som exempelvis när man avvärjer ett pågående övergrepp på någon som är försvarslös.
Nöd är en annan juridisk term. Den termen ska inte sammanblandas med fattigdom eller misär. Med nöd avses ett svårt eller farligt läge (på grund av exempelvis en olycka). Ett vannligt nödläge är att någon blir akut sjuk och att frågan uppkommer om man får köra den sjuke till akuten i för hög hastighet eller kanske med alkohol i kroppen. Nöden kan innebära att nämnda handlingar är ursäktliga, exempelvis om man befann sig på en plats där ingen hade tillgång till telefon eller annan möjlighet att påkalla ambulans. Eller att det inte fanns någon ambulans tillgänglig. Det senare är ett problem kan uppkomma då och då i norrlands inland.
En term du nog inte hört något om är putativ nödvärn eller putativ nöd. Det betyder att det inte var nöd eller nödvärn, men att någon agerat för att han eller hon trott att det var en nödvärns- eller nödsituation. Det kan räcka med att man tror att det var en nödvärns eller nödsituation för att undgå ansvar.
Nödrätten skall dock användas restriktivt. Kan man ringa ambulans är det ingen bra idé att skjutsa någon i fyllan till sjukhuset. Kan man lösa en situation utan att använda våld bör det alternativet användas.
Högsta Domstolen (HD) har prövat begreppet nödsituation när en man sköt en varg för att freda sin får (NJA 2004 s 786). HD ansåg att utrymmet för att i nöd skjuta ett så sällsynt djur som en varg är mycket begränsad. Det räckte inte att så skett för att skydda sina får. Fåren ansågs betydligt mindre skyddsvärda än vargen. Den som sköt vargen fälldes därför för brott. Det ansågs dock vid straffmätningen vara en förmildrande omständighet att vargen sköts för att freda sina egna djur och påföljden blev därför villkorlig dom och böter i stället för fängelse. Om det hade varit fråga om vanlig tjuvjakt hade mannen fått ett långt fängelsestraff.
Motsatsen till perdurerande brott är de brott som anses vara begångna vid ett visst tillfälle. Jag fick nyligen tillfälle att fundera på om nedskräpning är ett perdurerande brott eller inte. Om man exempelvis skräpat ned på sin egen tomt och skräpet ligger kvar år efter år kan man dömas för detta eller blir brottet med tiden preskriberat. Till min glädje kunde jag notera att
jag inte behövde fundera länge på den frågan. HD har i ett avgörande från 1992 (NJA 1992
s 126) bestämt att brottet anses begånget från det att den nedskräpande handlingen vidtogs. Om så inte vore fallet skulle nämligen många nedskräpningsbrott inte bli preskriberade eftersom det kan ta lång tid för naturen att bryta ned skräp. I vissa fall längre än en människas livstid.
Brottet nedskräpning är inte ett perdurerande brott trots att brottet i praktiken pågår så länge skräpet ligger och skräpar. HD:s dom vilar på sunt förnuft. Det får helt enkelt inte vara så att nedskräpning blir brott som ska utredas långt efter nedskräpningstillfället. Polisens resurser måste användas till annat.
Preskriptionstiden för nedskräpning är 2 år från det att brottet begicks.
Att brottet är preskriberat hindrar inte kommunerna från att förelägga markägaren eller den som skräpat ned att ta bort skräpet. Så städa efter sig kan man få göra även om brottet är preskriberat.
måndag 21 november 2011
söndag 6 november 2011
Medling i vårdnadstvister
Jag har arbetat med vårdnadstvister sedan början av 1990-talet. Jag vet inte hur många mål jag varit ombud i, men det rör sig om 100-tals mål. Jag har varit ombud för antingen mamman eller pappan. Barnen har inga egna ombud, fastän målen alltid handlar om barnens bästa.
Vårdnadstvister kan förvärra den konflikt som redan finns mellan föräldrarna. För det gäller att i vårdnadstvister bevisa att den andra föräldern har fel och att man själv har rätt. Då gäller det att berätta om den andra förälderns brister och sina egna goda egenskaper. Det gäller dock att klienterna håller tungan rätt i mun så att det inte framstår som förtal av den andra föräldern och skryt om sina egna egenskaper.
Som ombud vet jag att barnen många gånger hamnar i kläm. En metod för att få parterna d.v.s. föräldrarna att komma överens är via medling. En lagändring som kom 2006.
Lagändringen från 2006 återfinner man i föräldrabalkens 6 kapitel 18 a §. Där står följande:
”Rätten får uppdra år en medlare att försöka få föräldrarna att nå en samförståndslösning som är förenlig med barnets bästa. Rätten kan lämna medlaren närmare anvisningar om vad han eller hon skall iaktta när uppdraget fullgörs.
Medlaren skall inom den tid som rätten bestämmer lämna en redogörelse för de åtgärder som har vidtagit. Tiden får inte sättas längre en fyra veckor. Rätten får dock förlänga tiden, om det finns förutsättningar att nå en samförståndslösning.
Medlaren har rätt till skälig ersättning för arbete, tidsspillan och utlägg som uppdraget krävt.
Rätten beslutar om ersättningen. Ersättningen betalas av allmänna medel.”
Det är nästan alltid bäst med en samförståndslösning. Därför har lagen tillförts möjligheten till medling. Det är också bra för barnet att veta att det som ska gälla är vad föräldrarna själva kommit överens om och inte ett beslut av utomstående som gjort någon av föräldrarna besviken. Barn får lugn och ro av att föräldrarna kan samarbeta. Medling skall det dock bara bli fråga om när en samförståndsbedömning är det bästa för barnet. Domstolen måste alltid ta ställning till den frågan. En samförståndslösning kan vara fel i vissa fall, såsom i fall där ena föräldern uppenbarligen inte är lämplig som förälder.
Domstolen bör dessutom endast förordna om medling i fall där det finns förutsättningar att medlingen lyckas. Vad parterna och ombuden har för uppfattningen kring den frågan måste domstolen ta till sig. Om två erfarna ombud säger att medling inte har förutsättningar att lyckas bör domstolen lyssna på ombuden.
I ett vårdnadsmål blir parterna kallade ganska omgående till en muntlig inledande förhandling i domstolen (muntlig förberedelse). Då ska domstolen – domaren – agera som medlare. Domaren som handlägger målet kan dock inte alltid gå så långt i sina försök att medla eftersom domaren även ska döma i målet. Den som utses till medlare har större möjligheter att lämna olika förslag till föräldrarna och medlaren kan ”bolla” olika förslag fram och tillbaka med föräldrarna. Medlaren kan också vara mer frispråkig än en domare. Medlaren kan skälla lite på föräldrarna, men framförallt vara öppenhjärtlig. Ge sin syn på saken ur barnens perspektiv.
En medlare bör dock bara utses om det dessförinnan varit samarbetssamtal i kommunal regi som misslyckats. Det är medling i kommunal regi som i första hand gäller. Medling sker således i normalfallet endast i mål som är mycket svåra att lösa. Lagstiftaren har därför betonat att till medlare skall endast utses någon som har stor erfarenhet eller av annat skäl är särskilt kvalificerad. Att vara medlare är således inget för en nybörjare.
För att få föräldrarna att i svåra mål lyssna på en medlare krävs ofta att föräldrarna känner tillit till medlaren. Det är erfarenhet och kvalifikationer som skapar den tilliten. Medlaren bör inledningsvis därför berätta en del om sin yrkesmässiga bakgrund till föräldrarna.
Medling kostar inget för föräldrarna. Som framgår av lagtexten är det en kostnad som stannar på staten. Det är således en form av fri rättshjälp. Det är därför något föräldrarna för det mesta bör acceptera. Och det särskilt mot bakgrund av att domstolen endast utser personer som är särskilt lämpade till att vara medlare (även om alla medlare i praktiken inte kan vara lika bra och en och annan kan nog vara dålig).
Så du som hamnar i en svår vårdnadstvist eller känner någon som är i den situationen bör fundera på medling, om ingen annan redan tagit upp det förslaget. Det är värt att pröva. Det kan ju leda till en bra lösning för alla, inte minst för det barn tvisten avser.
Trevlig helg. Ska ni grilla ute? Skönare höstväder kan jag inte minnas.
Vårdnadstvister kan förvärra den konflikt som redan finns mellan föräldrarna. För det gäller att i vårdnadstvister bevisa att den andra föräldern har fel och att man själv har rätt. Då gäller det att berätta om den andra förälderns brister och sina egna goda egenskaper. Det gäller dock att klienterna håller tungan rätt i mun så att det inte framstår som förtal av den andra föräldern och skryt om sina egna egenskaper.
Som ombud vet jag att barnen många gånger hamnar i kläm. En metod för att få parterna d.v.s. föräldrarna att komma överens är via medling. En lagändring som kom 2006.
Lagändringen från 2006 återfinner man i föräldrabalkens 6 kapitel 18 a §. Där står följande:
”Rätten får uppdra år en medlare att försöka få föräldrarna att nå en samförståndslösning som är förenlig med barnets bästa. Rätten kan lämna medlaren närmare anvisningar om vad han eller hon skall iaktta när uppdraget fullgörs.
Medlaren skall inom den tid som rätten bestämmer lämna en redogörelse för de åtgärder som har vidtagit. Tiden får inte sättas längre en fyra veckor. Rätten får dock förlänga tiden, om det finns förutsättningar att nå en samförståndslösning.
Medlaren har rätt till skälig ersättning för arbete, tidsspillan och utlägg som uppdraget krävt.
Rätten beslutar om ersättningen. Ersättningen betalas av allmänna medel.”
Det är nästan alltid bäst med en samförståndslösning. Därför har lagen tillförts möjligheten till medling. Det är också bra för barnet att veta att det som ska gälla är vad föräldrarna själva kommit överens om och inte ett beslut av utomstående som gjort någon av föräldrarna besviken. Barn får lugn och ro av att föräldrarna kan samarbeta. Medling skall det dock bara bli fråga om när en samförståndsbedömning är det bästa för barnet. Domstolen måste alltid ta ställning till den frågan. En samförståndslösning kan vara fel i vissa fall, såsom i fall där ena föräldern uppenbarligen inte är lämplig som förälder.
Domstolen bör dessutom endast förordna om medling i fall där det finns förutsättningar att medlingen lyckas. Vad parterna och ombuden har för uppfattningen kring den frågan måste domstolen ta till sig. Om två erfarna ombud säger att medling inte har förutsättningar att lyckas bör domstolen lyssna på ombuden.
I ett vårdnadsmål blir parterna kallade ganska omgående till en muntlig inledande förhandling i domstolen (muntlig förberedelse). Då ska domstolen – domaren – agera som medlare. Domaren som handlägger målet kan dock inte alltid gå så långt i sina försök att medla eftersom domaren även ska döma i målet. Den som utses till medlare har större möjligheter att lämna olika förslag till föräldrarna och medlaren kan ”bolla” olika förslag fram och tillbaka med föräldrarna. Medlaren kan också vara mer frispråkig än en domare. Medlaren kan skälla lite på föräldrarna, men framförallt vara öppenhjärtlig. Ge sin syn på saken ur barnens perspektiv.
En medlare bör dock bara utses om det dessförinnan varit samarbetssamtal i kommunal regi som misslyckats. Det är medling i kommunal regi som i första hand gäller. Medling sker således i normalfallet endast i mål som är mycket svåra att lösa. Lagstiftaren har därför betonat att till medlare skall endast utses någon som har stor erfarenhet eller av annat skäl är särskilt kvalificerad. Att vara medlare är således inget för en nybörjare.
För att få föräldrarna att i svåra mål lyssna på en medlare krävs ofta att föräldrarna känner tillit till medlaren. Det är erfarenhet och kvalifikationer som skapar den tilliten. Medlaren bör inledningsvis därför berätta en del om sin yrkesmässiga bakgrund till föräldrarna.
Medling kostar inget för föräldrarna. Som framgår av lagtexten är det en kostnad som stannar på staten. Det är således en form av fri rättshjälp. Det är därför något föräldrarna för det mesta bör acceptera. Och det särskilt mot bakgrund av att domstolen endast utser personer som är särskilt lämpade till att vara medlare (även om alla medlare i praktiken inte kan vara lika bra och en och annan kan nog vara dålig).
Så du som hamnar i en svår vårdnadstvist eller känner någon som är i den situationen bör fundera på medling, om ingen annan redan tagit upp det förslaget. Det är värt att pröva. Det kan ju leda till en bra lösning för alla, inte minst för det barn tvisten avser.
Trevlig helg. Ska ni grilla ute? Skönare höstväder kan jag inte minnas.
måndag 31 oktober 2011
Rättshjälpen har för allmänheten allvarliga brister
Det finns olika former av rättshjälp. En del fungerar mycket bra. En del fungerar dåligt. Med dåligt menar jag dåligt för den som beviljats rättshjälp.
Rättshjälp är hjälp från Staten . Det handlar om hjälp till den enskilde vid olika rättsliga angelägenheter. För att få rättshjälp måste det ofta röra sig om ett mål (eller ärende) i domstol.
Rättshjälpen är ibland till för alla och ibland inte. Rättshjälpen är till exempel till för alla i brottsmål. Alla har i normalfallet rätt till en offentlig försvarare (advokat) vid åtal som kan föranleda fängelse. Det kan dock kosta en del för den åtalade, bland annat beroende på vilken inkomst den åtalade har. Det prövas från fall till fall. Hur den prövningen går till ska jag ta upp vid något annat tillfälle.
Alla föräldrar har rätt till offentligt biträde när Staten avser att ta barnen ifrån föräldrarna. Barnen har då också rätt till eget offentligt biträde. Staten står biträdets kostnader oavsett utgången i målet. De som utses till biträde är nästan alltid advokat (eller jurist som arbetar på en advokatbyrå).
Det finns fler exempel där rättshjälpen fungerar bra. Som exempelvis rätten till fri advokat för de som tvångsvårdas för psykiska problem på våra sjukhus. Advokatens uppgift då är att se till att tvångsvård bara används när det är nödvändigt. Frivillig vård är naturligtvis oftast att föredra. Ingen vård alls är sällan eller aldrig ett alternativ i mål som handlar om psykiatrisk vård.
Det som är problemet med rättshjälpen är i vanliga civila tvister. Civila tvister med rättshjälp avser endast tvister där den som beviljats rättshjälp är en civil person. I juridiken kallas en civil person för en fysisk person. Vid civila tvister ska dock privatpersoner i första hand söka rättsskydd via sin hemförsäkring. Rättsskydd finns i alla hemförsäkringar. I vissa tvister gäller dock inte hemförsäkringen och det är dessutom så att alla inte har en hemförsäkring.
I exempelvis arbetstvister gäller inte hemförsäkringen. Det finns också andra tvister där hemförsäkringen inte gäller, som exempelvis när man ännu inte haft försäkringen i ett års tid eller i vårdnadstvister som uppkommer när föräldrarna separerar.
I tvister där hemförsäkringen inte gäller kan man ofta få rättshjälp. I tvister där försäkringen skulle ha gällt om man hade haft en försäkring får man som huvudregel ingen rättshjälp. Man får så att säga skylla sig själv att man inte är försäkrad. Det finns dock många undantag från regeln att man får skylla sig själv. Många lever på små resurser och har inte råd med hemförsäkring. De får ändå rättshjälp. En del har inget att försäkra, så som många ungdomar och de får också rättshjälp. Vissa har blivit utan försäkring en kortare tid efter en separation. De brukar också beviljas rättshjälp. Det finns även flera andra undantag där rättshjälp kan beviljas.
Rättshjälp i civila tvister är dock alltid behovsprövat. Man får inte ha för stor inkomst eller för stor förmögenhet. Då beviljas inte rättshjälp. Den som beviljas rättshjälp måste även betala en del av sina advokatkostnader, men hur mycket beror på den egna inkomsten. Den egna avgiften kan bli från 0 % upp till 40 %. Även om avgiften blir 0 % måste den enskilde betala minst 1 458 kr (vilket således kan ses som lägsta möjliga avgift).
Vad är problemet? Problemet är att vid de flesta tvister får förlorande part betala motpartens rättegångskostnader. Motpartens rättegångskostnader täcks inte alls av rättshjälpen. Vid vårdnadstvister får vardera parten stå sina egna kostnader så i sådana tvister finns inte det problemet. Problemet ska jag nedan redogöra för genom att ta upp hur en arbetstvist kan se ut i praktiken.
En anställd har förlorat sin anställning på ett sätt den anställde uppfattat som ett avskedande.
Den anställde ska då vända sig till facket för att få hjälp. Det händer i praktiken att facket inte hjälper den anställde och det kan ha många förklaringar. Jag har fått uppfattningen att facket inte sällan tror på arbetsgivaren version av vad som hänt och således tvivlar på vad den anställde har att berätta. Advokatens roll är att tro på klientens version av vad som hänt, såvida den utsagan inte är helt osannolik. Då måste advokaten säga att versionen låter så osannolik att den inte går att driva i domstol. Att en version är osannolik behöver dock inte alltid betyda att den versionen är osann. Det osannolika kan vara sant och det sannolika kan vara osant. När facket inte ställer upp vänder sig en del som anser sig avskedade till advokat.
Det kan även vara så att den anställde inte är med i facket – det är fler och fler som inte går med i facket – och då vänder sig den som anser sig avskedad då och då direkt till en advokat.
När advokaten får den första kontakten med den som förlorat sin anställning är det ofta bråttom att agera. Arbetsrätten innehåller korta preskriptionstider som ofta måsta avbrytas genom att talan väcks i domstol.
När advokaten träffar den som anser sig avskedad är det ofta endast några dagar kvar innan ärendet preskriberas. Advokaten lyssnar på vad den som anser sig avskedad har att berätta och advokaten måste ofta omgående bedöma om stämningsansökan bör ges in eller inte. Det finns alldeles för sällan tid att fundera. Efter att ha lyssnat klart ger advokaten den nya klienten rådet att antingen gå till domstol eller inte. Om advokaten ger rådet att vända sig till domstol är det upp till klienten att bestämma sig, men många följer advokatens råd. Säger advokaten nej ska klienten antingen ge upp sitt ärende eller vända sig till annan advokat för ytterligare ett råd. När advokaten säger nej tror advokaten att han (eller hon) inte kan hjälpa klienten att vinna en tvist i domstol. Då ska advokaten alltid säga nej till att påbörja ett mål i domstol.
När klienten sagt ja till advokatens råd att inleda en process upprättar och inger advokaten stämningsansökan tillsammans med ansökan om rättshjälp. Klienten har förlorat sitt arbete och han eller hon har kanske ingen inkomst alls på grund av att den anställde inte ens har A-kassa. Många klienter klarar ändå ekonomin utan socialbidrag på grund av att anhöriga ställer upp ekonomiskt
Klienter utan inkomst och förmögenhet får 0 kr i rättshjälpsavgift och den enda egna kostnad klienten har att betala blir mellan ofta 1 458 kr, som är minsta obligatoriska avgift för att få rättshjälp. Högsta obligatorisk avgift är det dubbla d v s 2 916 kr.
Efter att stämningsansökan är ingiven inkommer arbetsgivaren med sitt svaromål. Det blir därefter inte sällan ganska omfattande skriftväxling i målet mellan parterna och när tingsrätten eller parterna anser att det är nog med skriftväxling kallar tingsrätten till muntlig förberedelse i målet. Vid den muntliga förberedelsen försöker domstolen alltid hjälpa parterna att komma överens. Kommer parterna överens är målet över. Då har parterna träffat en överenskommelse (förlikning) som kanske båda parterna är nöjda med eller i vart fall en förlikning ingen av parterna är missnöjd med. Förlikning är den vanligaste slutet på ett mål.
Kommer parterna inte överens vid den muntliga förberedelsen ger båda parterna kort tid senare in sina slutliga bevisuppgifter. Det ”enda” som därefter återstår i målet är den muntliga huvudförhandlingen.
Inför huvudförhandlingen vill klienten förstås veta hur målet kommer att sluta. Klienten vill gärna ha ett förhandsbesked från advokaten. Advokaten kan nästan aldrig veta hur målet kommer att sluta och advokaten får inte lova att klienten vinner målet. Advokaten bör dock redogöra för hur advokaten tror att domstolen kommer att döma. Det är viktigt att betona att det är fråga om en bedömning och inte ett förhandsbesked. Advokaten kan nämligen aldrig veta hur domstolen kommer att döma, bland annat för att ingen är felfri. Domstolen kan döma fel. Advokaten kan ha gjort en feldömning. Det som vidare kan gå fel är den muntliga bevisningen. Vittnen kan ofta med säkerhet minnas allt möjligt innan de ska höras som vittnen i målet . Vid huvudförhandlingen inser dock många vittnen vikten av att tala sanning och det innebär att bara berätta vad vittnets verkligen minns. Många vittnen blir då mycket osäkra. Sådant kan förändra hela målets utgång. Det är viktigt att veta att vittnen kan komma att säga något helt annat än vad man förväntar sig. Det är en del av advokatens arbete.
Många mål innehåller dessutom svåra rättsfrågor och jurister kan därför ha olika uppfattning om hur det ska dömas, utan att det är fråga om felbedömningar. I ett mål jag hade i Högsta Domstolen ifjol slutade målet 3-2 till nackdel för klienten. Det avsåg en svår rättsfråga om skattetillägg. Staten vann således med 3-2 i domarröster. Det målet ligger nu i Europa-domstolen och kommer att prövas 2012. Hur det kommer att sluta? Jag vet inte. Jag tror
på framgång, men är väl medveten om att det handlar om en oerhört svår rättsfråga. Inte bara för mig, utan tydligen även för vår Högsta Domstol.
Innan förhandlingen kan advokaten vara ganska säker på målets utgång, men sällan vara helt säker och aldrig så säker att advokaten kan lämna löften om målets utgång. Det skulle bland annat vara ett löfte om att våra domstolar är felfria eller att advokaten är felfri. Som jag nämnt är ingen felfri.
Advokaten har - redan innan stämningsansökan gavs in - berättat för klienten att förlorande part får stå motpartens samtliga rättegångskostnader. Det brukar oroa klienten först när huvudförhandlingen närmar sig i tid. Klienten vill inför huvudförhandlingen gärna veta hur mycket motparten kommer att yrka i rättegångskostnader. Det vet inte klientens egen advokat. Klientens egen advokat vet endast hur många timmar han (eller hon) lagt ned på målet och hur många timmar det egna arbetet ungefär kommer att röra sig om sammanlagt.
Klienten får veta hur mycket tid den egna advokaten lagt ned på ärendet och den egna advokaten kan uppskatta att motpartens rättegångskostnader kommer att ligga på exempelvis cirka 40 arbetstimmar, men advokaten måste berätta att det är en uppskattning, som kan vara fel. Det den egna advokaten sällan vet är vad motpartens (arbetsgivarens) advokat tar per timme. Det kan vara en timkostnad mellan ca 1 200 kr per timme upp till närmare 4 000 kr per timme (exklusive moms). Momsen är dock ingen rättegångskostnad för arbetsgivaren på grund av att arbetsgivaren får lyfta momsen på den egna advokatens arvode.
Ju närmare förhandlingen kommer i tid desto större oro känner ofta klienten för att förlora. Många klienter väljer i det läget en mager förlikning för att slippa ta risken att förlora och behöva stå motpartens rättegångskostnader. Motparten (arbetsgivaren) har ofta råd att förlora tvisten. För arbetstagaren kan en förlust vara samma sak som en livslång rättegångsskuld att betala.
Den svaga parten (arbetstagaren) har således inte råd och därför inte heller mod att få sin sak prövad mot den starka parten (arbetsgivaren). Som advokat är det lätt att förstå att den svagare parten inte vill riskera en livslång skuld. Inte ens om den egna advokaten tror på målet till 100 %. Det är alltid klienten som måste välja mellan chans och risk. Det valet kan klienten inte överlåta till sin advokat. Chansen att vinna måste vägas mot risken att förlora.
Rättshjälpen ger således inte de svaga i samhället möjligheten att få sin sak prövad mot de starka i samhället, annat än emot att de svaga personerna i samhället tar stora ekonomiska risker. Vid förlust har den svaga personen en stor rättegångsskuld att betala. En skuld den svaga personen sällan kan betala. Jag vill göra en liknelse vid sjukvården. Om operationen lyckas skulle patienten slippa betala operationen, men om operationen misslyckas får patienten stå kostnaderna för operationen. Så ser rättshjälpen ut idag.
Det är en stor brist i rättshjälpen att de svaga i samhället inte har möjlighet att få sin sak prövad. Den bristen kan bara ändras genom ändring av vår lagstiftning och då närmare bestämt ändring av reglerna om rättshjälp.
Det är dock få som talar för de svaga när det handlar om rättshjälpen och om några grupper i samhället borde tala för de svaga avseende den frågan är det advokatkåren och domarkåren. Det är vi som måste vara förespråkare för de svaga angående den frågan på samma sätt som det är upp till framförallt föräldrar och lärare att tala för barnen i samhället när det handlar om bättre villkor för barnen i våra skolor.
De svaga kan inte föra sin egen tala bland annat för att de inte inser problemet jag tagit upp innan de själva är i en tvist. Dessutom har de svaga i samhället ofta fullt upp med andra vardagliga problem, så som att få in pengar till hyran och mat.
Domarkåren och advokatkåren har dock ofta fullt upp med annat än att vara förespråkare för de svaga i samhället. De svaga i samhället glöms bort, men som du vet är det så det ser ut i samhället även i helt andra sammanhang än rättshjälp. Jag påminns ofta om de svaga inom rättshjälpen genom mitt arbete. Annars hade jag inte skrivit om den frågan.
På tal om svag läste jag i veckan att en avdelning på lasarettet i Skellefteå ska läggas ned. När man läste artikeln fick man uppfattningen att de som främst skulle drabbas var personalen på avdelningen som skulle läggas ned. För det var personalen som fick komma till tals. De som drabbas hårdast är dock de som behöver vård. Neddragningar inom sjukvården missgynnar de som blir sjuka och går man från att vara frisk till att vara sjuk går man från en stark grupp till en svag grupp. Så alla kan vi en dag tillhöra en svag grupp. Tro mig.
Jag följer dagens debatt om idrottsarenor och kommunernas kostnader för dessa arenor. Jag har full förståelse för alla som anser att pengarna i stället borde användas till sjukvård, skola och åldervård och varför inte i viss mån även bättre rättshjälp till de svaga i samhället.
Rättshjälp är hjälp från Staten . Det handlar om hjälp till den enskilde vid olika rättsliga angelägenheter. För att få rättshjälp måste det ofta röra sig om ett mål (eller ärende) i domstol.
Rättshjälpen är ibland till för alla och ibland inte. Rättshjälpen är till exempel till för alla i brottsmål. Alla har i normalfallet rätt till en offentlig försvarare (advokat) vid åtal som kan föranleda fängelse. Det kan dock kosta en del för den åtalade, bland annat beroende på vilken inkomst den åtalade har. Det prövas från fall till fall. Hur den prövningen går till ska jag ta upp vid något annat tillfälle.
Alla föräldrar har rätt till offentligt biträde när Staten avser att ta barnen ifrån föräldrarna. Barnen har då också rätt till eget offentligt biträde. Staten står biträdets kostnader oavsett utgången i målet. De som utses till biträde är nästan alltid advokat (eller jurist som arbetar på en advokatbyrå).
Det finns fler exempel där rättshjälpen fungerar bra. Som exempelvis rätten till fri advokat för de som tvångsvårdas för psykiska problem på våra sjukhus. Advokatens uppgift då är att se till att tvångsvård bara används när det är nödvändigt. Frivillig vård är naturligtvis oftast att föredra. Ingen vård alls är sällan eller aldrig ett alternativ i mål som handlar om psykiatrisk vård.
Det som är problemet med rättshjälpen är i vanliga civila tvister. Civila tvister med rättshjälp avser endast tvister där den som beviljats rättshjälp är en civil person. I juridiken kallas en civil person för en fysisk person. Vid civila tvister ska dock privatpersoner i första hand söka rättsskydd via sin hemförsäkring. Rättsskydd finns i alla hemförsäkringar. I vissa tvister gäller dock inte hemförsäkringen och det är dessutom så att alla inte har en hemförsäkring.
I exempelvis arbetstvister gäller inte hemförsäkringen. Det finns också andra tvister där hemförsäkringen inte gäller, som exempelvis när man ännu inte haft försäkringen i ett års tid eller i vårdnadstvister som uppkommer när föräldrarna separerar.
I tvister där hemförsäkringen inte gäller kan man ofta få rättshjälp. I tvister där försäkringen skulle ha gällt om man hade haft en försäkring får man som huvudregel ingen rättshjälp. Man får så att säga skylla sig själv att man inte är försäkrad. Det finns dock många undantag från regeln att man får skylla sig själv. Många lever på små resurser och har inte råd med hemförsäkring. De får ändå rättshjälp. En del har inget att försäkra, så som många ungdomar och de får också rättshjälp. Vissa har blivit utan försäkring en kortare tid efter en separation. De brukar också beviljas rättshjälp. Det finns även flera andra undantag där rättshjälp kan beviljas.
Rättshjälp i civila tvister är dock alltid behovsprövat. Man får inte ha för stor inkomst eller för stor förmögenhet. Då beviljas inte rättshjälp. Den som beviljas rättshjälp måste även betala en del av sina advokatkostnader, men hur mycket beror på den egna inkomsten. Den egna avgiften kan bli från 0 % upp till 40 %. Även om avgiften blir 0 % måste den enskilde betala minst 1 458 kr (vilket således kan ses som lägsta möjliga avgift).
Vad är problemet? Problemet är att vid de flesta tvister får förlorande part betala motpartens rättegångskostnader. Motpartens rättegångskostnader täcks inte alls av rättshjälpen. Vid vårdnadstvister får vardera parten stå sina egna kostnader så i sådana tvister finns inte det problemet. Problemet ska jag nedan redogöra för genom att ta upp hur en arbetstvist kan se ut i praktiken.
En anställd har förlorat sin anställning på ett sätt den anställde uppfattat som ett avskedande.
Den anställde ska då vända sig till facket för att få hjälp. Det händer i praktiken att facket inte hjälper den anställde och det kan ha många förklaringar. Jag har fått uppfattningen att facket inte sällan tror på arbetsgivaren version av vad som hänt och således tvivlar på vad den anställde har att berätta. Advokatens roll är att tro på klientens version av vad som hänt, såvida den utsagan inte är helt osannolik. Då måste advokaten säga att versionen låter så osannolik att den inte går att driva i domstol. Att en version är osannolik behöver dock inte alltid betyda att den versionen är osann. Det osannolika kan vara sant och det sannolika kan vara osant. När facket inte ställer upp vänder sig en del som anser sig avskedade till advokat.
Det kan även vara så att den anställde inte är med i facket – det är fler och fler som inte går med i facket – och då vänder sig den som anser sig avskedad då och då direkt till en advokat.
När advokaten får den första kontakten med den som förlorat sin anställning är det ofta bråttom att agera. Arbetsrätten innehåller korta preskriptionstider som ofta måsta avbrytas genom att talan väcks i domstol.
När advokaten träffar den som anser sig avskedad är det ofta endast några dagar kvar innan ärendet preskriberas. Advokaten lyssnar på vad den som anser sig avskedad har att berätta och advokaten måste ofta omgående bedöma om stämningsansökan bör ges in eller inte. Det finns alldeles för sällan tid att fundera. Efter att ha lyssnat klart ger advokaten den nya klienten rådet att antingen gå till domstol eller inte. Om advokaten ger rådet att vända sig till domstol är det upp till klienten att bestämma sig, men många följer advokatens råd. Säger advokaten nej ska klienten antingen ge upp sitt ärende eller vända sig till annan advokat för ytterligare ett råd. När advokaten säger nej tror advokaten att han (eller hon) inte kan hjälpa klienten att vinna en tvist i domstol. Då ska advokaten alltid säga nej till att påbörja ett mål i domstol.
När klienten sagt ja till advokatens råd att inleda en process upprättar och inger advokaten stämningsansökan tillsammans med ansökan om rättshjälp. Klienten har förlorat sitt arbete och han eller hon har kanske ingen inkomst alls på grund av att den anställde inte ens har A-kassa. Många klienter klarar ändå ekonomin utan socialbidrag på grund av att anhöriga ställer upp ekonomiskt
Klienter utan inkomst och förmögenhet får 0 kr i rättshjälpsavgift och den enda egna kostnad klienten har att betala blir mellan ofta 1 458 kr, som är minsta obligatoriska avgift för att få rättshjälp. Högsta obligatorisk avgift är det dubbla d v s 2 916 kr.
Efter att stämningsansökan är ingiven inkommer arbetsgivaren med sitt svaromål. Det blir därefter inte sällan ganska omfattande skriftväxling i målet mellan parterna och när tingsrätten eller parterna anser att det är nog med skriftväxling kallar tingsrätten till muntlig förberedelse i målet. Vid den muntliga förberedelsen försöker domstolen alltid hjälpa parterna att komma överens. Kommer parterna överens är målet över. Då har parterna träffat en överenskommelse (förlikning) som kanske båda parterna är nöjda med eller i vart fall en förlikning ingen av parterna är missnöjd med. Förlikning är den vanligaste slutet på ett mål.
Kommer parterna inte överens vid den muntliga förberedelsen ger båda parterna kort tid senare in sina slutliga bevisuppgifter. Det ”enda” som därefter återstår i målet är den muntliga huvudförhandlingen.
Inför huvudförhandlingen vill klienten förstås veta hur målet kommer att sluta. Klienten vill gärna ha ett förhandsbesked från advokaten. Advokaten kan nästan aldrig veta hur målet kommer att sluta och advokaten får inte lova att klienten vinner målet. Advokaten bör dock redogöra för hur advokaten tror att domstolen kommer att döma. Det är viktigt att betona att det är fråga om en bedömning och inte ett förhandsbesked. Advokaten kan nämligen aldrig veta hur domstolen kommer att döma, bland annat för att ingen är felfri. Domstolen kan döma fel. Advokaten kan ha gjort en feldömning. Det som vidare kan gå fel är den muntliga bevisningen. Vittnen kan ofta med säkerhet minnas allt möjligt innan de ska höras som vittnen i målet . Vid huvudförhandlingen inser dock många vittnen vikten av att tala sanning och det innebär att bara berätta vad vittnets verkligen minns. Många vittnen blir då mycket osäkra. Sådant kan förändra hela målets utgång. Det är viktigt att veta att vittnen kan komma att säga något helt annat än vad man förväntar sig. Det är en del av advokatens arbete.
Många mål innehåller dessutom svåra rättsfrågor och jurister kan därför ha olika uppfattning om hur det ska dömas, utan att det är fråga om felbedömningar. I ett mål jag hade i Högsta Domstolen ifjol slutade målet 3-2 till nackdel för klienten. Det avsåg en svår rättsfråga om skattetillägg. Staten vann således med 3-2 i domarröster. Det målet ligger nu i Europa-domstolen och kommer att prövas 2012. Hur det kommer att sluta? Jag vet inte. Jag tror
på framgång, men är väl medveten om att det handlar om en oerhört svår rättsfråga. Inte bara för mig, utan tydligen även för vår Högsta Domstol.
Innan förhandlingen kan advokaten vara ganska säker på målets utgång, men sällan vara helt säker och aldrig så säker att advokaten kan lämna löften om målets utgång. Det skulle bland annat vara ett löfte om att våra domstolar är felfria eller att advokaten är felfri. Som jag nämnt är ingen felfri.
Advokaten har - redan innan stämningsansökan gavs in - berättat för klienten att förlorande part får stå motpartens samtliga rättegångskostnader. Det brukar oroa klienten först när huvudförhandlingen närmar sig i tid. Klienten vill inför huvudförhandlingen gärna veta hur mycket motparten kommer att yrka i rättegångskostnader. Det vet inte klientens egen advokat. Klientens egen advokat vet endast hur många timmar han (eller hon) lagt ned på målet och hur många timmar det egna arbetet ungefär kommer att röra sig om sammanlagt.
Klienten får veta hur mycket tid den egna advokaten lagt ned på ärendet och den egna advokaten kan uppskatta att motpartens rättegångskostnader kommer att ligga på exempelvis cirka 40 arbetstimmar, men advokaten måste berätta att det är en uppskattning, som kan vara fel. Det den egna advokaten sällan vet är vad motpartens (arbetsgivarens) advokat tar per timme. Det kan vara en timkostnad mellan ca 1 200 kr per timme upp till närmare 4 000 kr per timme (exklusive moms). Momsen är dock ingen rättegångskostnad för arbetsgivaren på grund av att arbetsgivaren får lyfta momsen på den egna advokatens arvode.
Ju närmare förhandlingen kommer i tid desto större oro känner ofta klienten för att förlora. Många klienter väljer i det läget en mager förlikning för att slippa ta risken att förlora och behöva stå motpartens rättegångskostnader. Motparten (arbetsgivaren) har ofta råd att förlora tvisten. För arbetstagaren kan en förlust vara samma sak som en livslång rättegångsskuld att betala.
Den svaga parten (arbetstagaren) har således inte råd och därför inte heller mod att få sin sak prövad mot den starka parten (arbetsgivaren). Som advokat är det lätt att förstå att den svagare parten inte vill riskera en livslång skuld. Inte ens om den egna advokaten tror på målet till 100 %. Det är alltid klienten som måste välja mellan chans och risk. Det valet kan klienten inte överlåta till sin advokat. Chansen att vinna måste vägas mot risken att förlora.
Rättshjälpen ger således inte de svaga i samhället möjligheten att få sin sak prövad mot de starka i samhället, annat än emot att de svaga personerna i samhället tar stora ekonomiska risker. Vid förlust har den svaga personen en stor rättegångsskuld att betala. En skuld den svaga personen sällan kan betala. Jag vill göra en liknelse vid sjukvården. Om operationen lyckas skulle patienten slippa betala operationen, men om operationen misslyckas får patienten stå kostnaderna för operationen. Så ser rättshjälpen ut idag.
Det är en stor brist i rättshjälpen att de svaga i samhället inte har möjlighet att få sin sak prövad. Den bristen kan bara ändras genom ändring av vår lagstiftning och då närmare bestämt ändring av reglerna om rättshjälp.
Det är dock få som talar för de svaga när det handlar om rättshjälpen och om några grupper i samhället borde tala för de svaga avseende den frågan är det advokatkåren och domarkåren. Det är vi som måste vara förespråkare för de svaga angående den frågan på samma sätt som det är upp till framförallt föräldrar och lärare att tala för barnen i samhället när det handlar om bättre villkor för barnen i våra skolor.
De svaga kan inte föra sin egen tala bland annat för att de inte inser problemet jag tagit upp innan de själva är i en tvist. Dessutom har de svaga i samhället ofta fullt upp med andra vardagliga problem, så som att få in pengar till hyran och mat.
Domarkåren och advokatkåren har dock ofta fullt upp med annat än att vara förespråkare för de svaga i samhället. De svaga i samhället glöms bort, men som du vet är det så det ser ut i samhället även i helt andra sammanhang än rättshjälp. Jag påminns ofta om de svaga inom rättshjälpen genom mitt arbete. Annars hade jag inte skrivit om den frågan.
På tal om svag läste jag i veckan att en avdelning på lasarettet i Skellefteå ska läggas ned. När man läste artikeln fick man uppfattningen att de som främst skulle drabbas var personalen på avdelningen som skulle läggas ned. För det var personalen som fick komma till tals. De som drabbas hårdast är dock de som behöver vård. Neddragningar inom sjukvården missgynnar de som blir sjuka och går man från att vara frisk till att vara sjuk går man från en stark grupp till en svag grupp. Så alla kan vi en dag tillhöra en svag grupp. Tro mig.
Jag följer dagens debatt om idrottsarenor och kommunernas kostnader för dessa arenor. Jag har full förståelse för alla som anser att pengarna i stället borde användas till sjukvård, skola och åldervård och varför inte i viss mån även bättre rättshjälp till de svaga i samhället.
torsdag 20 oktober 2011
Dålig ersättning till dig när rättsväsendet klantat till det
De flesta som blir frihetsberövade har gjort någon dumhet. Annars brukar man inte bli frihetsberövad.
Om polisen berövar dig din frihet och polisen dessutom beslutat att så skall ske så är du gripen. Det är endast i brådskande fall polisen får ta beslut om gripanden. Det behöver inte vara brott på vilken påföljden kan bli fängelse.
Vem som helst får dessutom gripa den som påträffas på bar gärning eller flyende fot, men då måste det vara fråga om ett brott på vilket fängelse kan följa. Den gripne ska då skyndsamt överlämnas till närmaste polisman.
Om åklagaren beslutar att du ska frihetsberövad är du anhållen. Åklagarens beslut verkställs ofta av polisen.
Gripen eller anhållen kan man bara vara en kortare tid. För att du skall vara frihetsberövad en längre tid måste domstol besluta om häktning. Begäran om häktning skall lämnas in till tingsrätten senast kl 12.00 tredje dagen efter anhållningsbeslutet.
Häktningsförhandling hålls senast fyra dagar efter gripandet eller att anhållningsbeslutet verkställdes.
Den som sitter häktad kan begäras omhäktad många gånger. Tiden i häktet kan således bli mycket lång. Under den tid man sitter häktad har man ofta fulla restriktioner, vilket betyder förbud att ha kontakt med omvärlden, så som att se på TV, läsa tidningar o s v. För många är det en mycket psykiskt påfrestande tid.
Den häktade har kontakt med sin advokat, men är det fulla restriktioner får advokaten inte föra meddelande till den häktade eller från den häktade. Vill den häktade med fulla restriktioner ha kontakt med omvärlden måste den häktade be åklagaren eller tingsrätten om tillstånd till detta. Det kan bli så att åklagaren exempelvis tillåter den häktade att läsa vissa böcker eller framföra en hälsning till sin fru eller sina barn.
Denna gång ska bloggen inte handla om de som suttit skyldigt häktade, utan om de som suttit oskyldigt häktade.
Det vanliga är således att den som suttit häktad är skyldig till brott. Ofta handlar det om mycket allvarliga brott. Men då och då visar det sig att den som suttit häktad varit oskyldig. Den som oskyldigt suttit häktad tror att hävandet av häktningen är detsamma som att den jobbiga tiden är över. Så är sällan fallet. Efter häktningen kommer en ny jobbig tid. Den häktade får veta vad som stått om den häktade i tidningar och vad som sagts om den häktade i TV. Den häktade får dessutom ofta ta del av vad som stått om den häktade på internet.
Den häktade kan i TV, i tidningar eller på internet ha fått ett smeknamn, som den 35-årige mördaren, den 47-årige porrkungen, den 23-årige pedofilen eller andra ännu mindre tilltalande smeknamn.
Om den häktade kommer från en mindre ort vet många via ryktesspridning vem den häktade är och på hans (eller hennes) arbetsplats vet alla vem han är. Alla utan undantag.
Den häktade har en jobbig tid framför sig. Många kommer att kräva svar, så som om den häktade varit skyldig till något. Vissa kommer undvika den häktade, för att så att säga inte behöva smittas av den häktades dåliga rykte.
Som tur är för den häktade har vi en lag om ersättning vid frihetsberövande. Det oturliga är att den lagen inte ger tillräckligt i ekonomisk ersättning. Lagen är helt enkelt inte bra nog.
Lagen
Lagen ger den frihetsberövade rätt till ersättning för kränkning (lidande) de dagar frihets-berövandet varade. Det brukar utgå ersättningen med 1 000 kr per dag. Den ersättningen är skattefri. Lidandet pågår dock för många lång tid även efter att häktningen hävts. Till det lidandet klingat av borde ersättning för lidande få utgå, men det kräver en lagändring.
Lagen ger den frihetsberövade full ersättning för inkomstförlust de dagar den häktade gjort inkomstförlust under häktningen. Den häktade brukar dock inte orka arbeta omgående efter en häktning och gör därför ofta inkomstförlust som inte ersätts. Många gånger handlar det om en betydande inkomstförluster.
Den som suttit frihetsberövad kan ofta ha gått miste om framtida inkomster för att arbetsgivaren under den tid den frihetsberövade satt häktad lagt över framtida arbetsuppgifter den häktade skulle haft på andra personer. Arbetsgivaren vågade inte chansa att häktningen skulle hävas och sannolikt har arbetsgivaren tvivlat på den häktade i skuldfrågan. Det är förståligt, för under tiden det rådde fulla restriktioner fick arbetsgivaren inte veta något alls, annat än att den anställde satt häktad för ett allvarligt brott.
Lagen ger den häktade rätt till ersättning för advokatkostnader som har samband med att sammanställa skadeståndsanspråket. Advokaten skall samla in handlingar från gripandet, anhållandet, häktningen, vad det stått i media, intyg från arbetsgivaren angående arbetsförlust och ofta intyg från psykiatrin till styrkande av att klienten tagit illa vid sig av att sitta oskyldigt häktad. Därefter skall advokaten skriva en inlaga med begäran om skadestånd och bifoga de handlingar som talar för att skadestånd bör utgå. För det arbetet brukat staten anse att advokaten som mest ska lägga ned två timmars arbete. Om advokaten inte är klar på två timmar arbetar de flesta advokater ändå den tid det tar. Ofta gratis. Det går inte att slarva fram en inlaga. Men betalt för mer än två timmars advokatarbete får sällan den häktade av staten.
Jag anser att samhället inte tar hand om de som suttit oskyldigt häktade. De borde ha lika mycket rätt till hjälp som till vilket brottsoffer som helst, men det kanske är en mycket dum jämförelse. Jag vet nämligen att många brottsoffer lider stor nöd på hjälp, vilket är ett ämne jag avser att återkomma till senare. Men de som suttit oskyldigt häktade bör ses som brottsoffer. De har berövats sin frihet, utan att vara skyldiga till brott.
Det är de svaga i vårt samhälle som ofta råkar illa ut. De drabbas av mycket elände, men de brukar sällan klaga i första taget. I samhället kan alla hamna bland de svaga. Det räcker med att läsa om omsorgen av äldre i vissa kommuner, såsom i Boden senast. Frukost kl 10.00, lunch kl 11.00. Så illa behandlas inte ens någon inom Kriminalvårdens murar. Där råder bättre villkor.
Men att en grupp i vårt samhälle behandlas illa betyder aldrig att det är acceptabelt att någon annan grupp i vårt samhälle också behandlas illa. Det är ”bara” bevis på pågående brister i vårt samhälle. Och en sak vet vi. När det är valår kommer den stora gruppen av pensionärer att lovas än det ena och än det andra. För den gruppen är viktig för politikerna under valåren.
De som suttit oskyldigt frihetsberövade eller kommer att sitta oskyldigt frihetsberövade kommer knappast att få några vallöften. För ingen väljare har tänkt sig en framtid som oskyldigt frihetsberövad eller att ens att riskera att behöva bli drabbad av ett sådant fruktansvärt och ofta förödande livsöde. Förödande för att många anser att den som suttit oskyldigt häktad måste väl ändå vara skyldig till något. Ingen rök utan eld. Den oskyldigt häktade bär således inte sällan med sig en osynlig boja av att ha varit häktad.
En sann historia
Slutligen ska jag nämna en sann historia om en klient som satt oskyldigt häktad. Det var en man som hade umgåtts med några andra män en sommardag. Dagen hade de ägnat åt att dricka sig berusade i centrala Skellefteå och sannolikt hade någon eller några ringt polisen för att männen störde ordningen genom att vara högljudda. Polisen kom till platsen och min klient blev gripen för fylleri på allmän plats. Övriga kompisar han smita undan polisen. Efter bara några timmar i en cell på Skellefteå polisstation ansåg polisen att min klient var tillräckligt nykter för att släppas.
Min klient var inte från Skellefteå och inte heller från Sverige. Samma sak med klientens kompisar, som sannolikt redan lämnat Skellefteå med buss. Klienten sökte nämligen sina vänner under flera timmar, men utan framgång. Mot kvällen blev det ganska kallt ute. Det hade varit en sval sommardag och det blev en kall kväll och natt. Klienten började frysa mycket och han hade inga pengar till vare sig hotell eller buss. Klienten gick därför tillbaka till polisstationen och frågade om hjälp.
Hjälpen blev att en polisman lovade att ringa de sociala myndigheterna. Polismannen sa att någon från det sociala skulle komma inom kort och att min klient måste vänta utanför polishuset till någon från det sociala kunde komma. Klienten som varken kan svenska eller engelska förstod ändå att någon skulle komma och hjälpa honom, men mer än så förstod han inte. Tiden gick och klienten började frysa allt mer. Till slut frös klienten så mycket att han kände att han måste få komma in på polisstationen och värma sig. Klienten ringde på polishuset, men nu var det kväll och ingen svarade. Klienten knackade på dörrar och fönster, men ingen svarade.
I ovan nämnd situation hoppade klienten över ett stängsel för att pröva på att knacka på de fönster och dörrar som fanns inom det inhägnade polisområdet. Alla knackningar var dock förgäves. Ingen öppnade någon dörr eller något fönster.
I det inhägnade området stod en polisbil. Min klient valde då att sätta sig i polisbilen för att värma sig. Då dök polisen upp och grep min klient som blev misstänkt för att försöka stjäla bilen. Min klient kunde ingen svenska och ingen engelska. Poliserna kunde inte förstå det språk min klient behärskade. Det blev därför så att polisen grep min klient. Gripandet var lätt att förstå. Om klienten kunnat svenska hade det hela sannolikt slutat med att polisen hjälpt min klient att få kontakt med någon inom socialtjänsten.
Några dagar senare blev det häktningsförhandling och med tolkens hjälp förstod jag att min klient hade frusit så mycket att han i det närmaste hade försökt bryta sig in i polishuset, dock utan att lyckas. Jag förstod att klienten inte tänkte ta polisbilen som stod inom ett inhägnat område. Som klienten sa ”Det hade krävts en pansarvagn för att köra sig ut från det stängda området.” Min klient har dessutom inget körkort (han kan inte ens köra bil) och han har mycket dålig syn.
Vid häktningen försvarade jag således en person misstänkt för försök till bilstöld, som egentligen försökt ta sig in i polishuset för att slippa frysa, men som till slut gett upp och satt sig i en olåst polisbil för att värma sig. Jag tog för givet att klienten skulle släppas vid häktningen. Det var i mina ögon helt uppenbart att klienten inte hade för avsikt att stjäla polisbilen.
Klienten blev dock häktad och fick sitta ungefär en vecka i häkte varefter det blev förhandling i målet. Klienten blev förstås friad. Klienten har dock inte haft något lidande av häktningen i efterhand. Han var inte från Sverige och häktningen kommer inte på något sätt påverka hans framtid negativt. Men oskyldigt häktad, det var han. Han var så oskyldig man kan vara till det brott han satt häktad för. Häktningen har dock sin förklaring i språkligt missförstånd och om en felaktig häktning kan vara mindre allvarlig är detta ett sådant undantagsfall.
Om polisen berövar dig din frihet och polisen dessutom beslutat att så skall ske så är du gripen. Det är endast i brådskande fall polisen får ta beslut om gripanden. Det behöver inte vara brott på vilken påföljden kan bli fängelse.
Vem som helst får dessutom gripa den som påträffas på bar gärning eller flyende fot, men då måste det vara fråga om ett brott på vilket fängelse kan följa. Den gripne ska då skyndsamt överlämnas till närmaste polisman.
Om åklagaren beslutar att du ska frihetsberövad är du anhållen. Åklagarens beslut verkställs ofta av polisen.
Gripen eller anhållen kan man bara vara en kortare tid. För att du skall vara frihetsberövad en längre tid måste domstol besluta om häktning. Begäran om häktning skall lämnas in till tingsrätten senast kl 12.00 tredje dagen efter anhållningsbeslutet.
Häktningsförhandling hålls senast fyra dagar efter gripandet eller att anhållningsbeslutet verkställdes.
Den som sitter häktad kan begäras omhäktad många gånger. Tiden i häktet kan således bli mycket lång. Under den tid man sitter häktad har man ofta fulla restriktioner, vilket betyder förbud att ha kontakt med omvärlden, så som att se på TV, läsa tidningar o s v. För många är det en mycket psykiskt påfrestande tid.
Den häktade har kontakt med sin advokat, men är det fulla restriktioner får advokaten inte föra meddelande till den häktade eller från den häktade. Vill den häktade med fulla restriktioner ha kontakt med omvärlden måste den häktade be åklagaren eller tingsrätten om tillstånd till detta. Det kan bli så att åklagaren exempelvis tillåter den häktade att läsa vissa böcker eller framföra en hälsning till sin fru eller sina barn.
Denna gång ska bloggen inte handla om de som suttit skyldigt häktade, utan om de som suttit oskyldigt häktade.
Det vanliga är således att den som suttit häktad är skyldig till brott. Ofta handlar det om mycket allvarliga brott. Men då och då visar det sig att den som suttit häktad varit oskyldig. Den som oskyldigt suttit häktad tror att hävandet av häktningen är detsamma som att den jobbiga tiden är över. Så är sällan fallet. Efter häktningen kommer en ny jobbig tid. Den häktade får veta vad som stått om den häktade i tidningar och vad som sagts om den häktade i TV. Den häktade får dessutom ofta ta del av vad som stått om den häktade på internet.
Den häktade kan i TV, i tidningar eller på internet ha fått ett smeknamn, som den 35-årige mördaren, den 47-årige porrkungen, den 23-årige pedofilen eller andra ännu mindre tilltalande smeknamn.
Om den häktade kommer från en mindre ort vet många via ryktesspridning vem den häktade är och på hans (eller hennes) arbetsplats vet alla vem han är. Alla utan undantag.
Den häktade har en jobbig tid framför sig. Många kommer att kräva svar, så som om den häktade varit skyldig till något. Vissa kommer undvika den häktade, för att så att säga inte behöva smittas av den häktades dåliga rykte.
Som tur är för den häktade har vi en lag om ersättning vid frihetsberövande. Det oturliga är att den lagen inte ger tillräckligt i ekonomisk ersättning. Lagen är helt enkelt inte bra nog.
Lagen
Lagen ger den frihetsberövade rätt till ersättning för kränkning (lidande) de dagar frihets-berövandet varade. Det brukar utgå ersättningen med 1 000 kr per dag. Den ersättningen är skattefri. Lidandet pågår dock för många lång tid även efter att häktningen hävts. Till det lidandet klingat av borde ersättning för lidande få utgå, men det kräver en lagändring.
Lagen ger den frihetsberövade full ersättning för inkomstförlust de dagar den häktade gjort inkomstförlust under häktningen. Den häktade brukar dock inte orka arbeta omgående efter en häktning och gör därför ofta inkomstförlust som inte ersätts. Många gånger handlar det om en betydande inkomstförluster.
Den som suttit frihetsberövad kan ofta ha gått miste om framtida inkomster för att arbetsgivaren under den tid den frihetsberövade satt häktad lagt över framtida arbetsuppgifter den häktade skulle haft på andra personer. Arbetsgivaren vågade inte chansa att häktningen skulle hävas och sannolikt har arbetsgivaren tvivlat på den häktade i skuldfrågan. Det är förståligt, för under tiden det rådde fulla restriktioner fick arbetsgivaren inte veta något alls, annat än att den anställde satt häktad för ett allvarligt brott.
Lagen ger den häktade rätt till ersättning för advokatkostnader som har samband med att sammanställa skadeståndsanspråket. Advokaten skall samla in handlingar från gripandet, anhållandet, häktningen, vad det stått i media, intyg från arbetsgivaren angående arbetsförlust och ofta intyg från psykiatrin till styrkande av att klienten tagit illa vid sig av att sitta oskyldigt häktad. Därefter skall advokaten skriva en inlaga med begäran om skadestånd och bifoga de handlingar som talar för att skadestånd bör utgå. För det arbetet brukat staten anse att advokaten som mest ska lägga ned två timmars arbete. Om advokaten inte är klar på två timmar arbetar de flesta advokater ändå den tid det tar. Ofta gratis. Det går inte att slarva fram en inlaga. Men betalt för mer än två timmars advokatarbete får sällan den häktade av staten.
Jag anser att samhället inte tar hand om de som suttit oskyldigt häktade. De borde ha lika mycket rätt till hjälp som till vilket brottsoffer som helst, men det kanske är en mycket dum jämförelse. Jag vet nämligen att många brottsoffer lider stor nöd på hjälp, vilket är ett ämne jag avser att återkomma till senare. Men de som suttit oskyldigt häktade bör ses som brottsoffer. De har berövats sin frihet, utan att vara skyldiga till brott.
Det är de svaga i vårt samhälle som ofta råkar illa ut. De drabbas av mycket elände, men de brukar sällan klaga i första taget. I samhället kan alla hamna bland de svaga. Det räcker med att läsa om omsorgen av äldre i vissa kommuner, såsom i Boden senast. Frukost kl 10.00, lunch kl 11.00. Så illa behandlas inte ens någon inom Kriminalvårdens murar. Där råder bättre villkor.
Men att en grupp i vårt samhälle behandlas illa betyder aldrig att det är acceptabelt att någon annan grupp i vårt samhälle också behandlas illa. Det är ”bara” bevis på pågående brister i vårt samhälle. Och en sak vet vi. När det är valår kommer den stora gruppen av pensionärer att lovas än det ena och än det andra. För den gruppen är viktig för politikerna under valåren.
De som suttit oskyldigt frihetsberövade eller kommer att sitta oskyldigt frihetsberövade kommer knappast att få några vallöften. För ingen väljare har tänkt sig en framtid som oskyldigt frihetsberövad eller att ens att riskera att behöva bli drabbad av ett sådant fruktansvärt och ofta förödande livsöde. Förödande för att många anser att den som suttit oskyldigt häktad måste väl ändå vara skyldig till något. Ingen rök utan eld. Den oskyldigt häktade bär således inte sällan med sig en osynlig boja av att ha varit häktad.
En sann historia
Slutligen ska jag nämna en sann historia om en klient som satt oskyldigt häktad. Det var en man som hade umgåtts med några andra män en sommardag. Dagen hade de ägnat åt att dricka sig berusade i centrala Skellefteå och sannolikt hade någon eller några ringt polisen för att männen störde ordningen genom att vara högljudda. Polisen kom till platsen och min klient blev gripen för fylleri på allmän plats. Övriga kompisar han smita undan polisen. Efter bara några timmar i en cell på Skellefteå polisstation ansåg polisen att min klient var tillräckligt nykter för att släppas.
Min klient var inte från Skellefteå och inte heller från Sverige. Samma sak med klientens kompisar, som sannolikt redan lämnat Skellefteå med buss. Klienten sökte nämligen sina vänner under flera timmar, men utan framgång. Mot kvällen blev det ganska kallt ute. Det hade varit en sval sommardag och det blev en kall kväll och natt. Klienten började frysa mycket och han hade inga pengar till vare sig hotell eller buss. Klienten gick därför tillbaka till polisstationen och frågade om hjälp.
Hjälpen blev att en polisman lovade att ringa de sociala myndigheterna. Polismannen sa att någon från det sociala skulle komma inom kort och att min klient måste vänta utanför polishuset till någon från det sociala kunde komma. Klienten som varken kan svenska eller engelska förstod ändå att någon skulle komma och hjälpa honom, men mer än så förstod han inte. Tiden gick och klienten började frysa allt mer. Till slut frös klienten så mycket att han kände att han måste få komma in på polisstationen och värma sig. Klienten ringde på polishuset, men nu var det kväll och ingen svarade. Klienten knackade på dörrar och fönster, men ingen svarade.
I ovan nämnd situation hoppade klienten över ett stängsel för att pröva på att knacka på de fönster och dörrar som fanns inom det inhägnade polisområdet. Alla knackningar var dock förgäves. Ingen öppnade någon dörr eller något fönster.
I det inhägnade området stod en polisbil. Min klient valde då att sätta sig i polisbilen för att värma sig. Då dök polisen upp och grep min klient som blev misstänkt för att försöka stjäla bilen. Min klient kunde ingen svenska och ingen engelska. Poliserna kunde inte förstå det språk min klient behärskade. Det blev därför så att polisen grep min klient. Gripandet var lätt att förstå. Om klienten kunnat svenska hade det hela sannolikt slutat med att polisen hjälpt min klient att få kontakt med någon inom socialtjänsten.
Några dagar senare blev det häktningsförhandling och med tolkens hjälp förstod jag att min klient hade frusit så mycket att han i det närmaste hade försökt bryta sig in i polishuset, dock utan att lyckas. Jag förstod att klienten inte tänkte ta polisbilen som stod inom ett inhägnat område. Som klienten sa ”Det hade krävts en pansarvagn för att köra sig ut från det stängda området.” Min klient har dessutom inget körkort (han kan inte ens köra bil) och han har mycket dålig syn.
Vid häktningen försvarade jag således en person misstänkt för försök till bilstöld, som egentligen försökt ta sig in i polishuset för att slippa frysa, men som till slut gett upp och satt sig i en olåst polisbil för att värma sig. Jag tog för givet att klienten skulle släppas vid häktningen. Det var i mina ögon helt uppenbart att klienten inte hade för avsikt att stjäla polisbilen.
Klienten blev dock häktad och fick sitta ungefär en vecka i häkte varefter det blev förhandling i målet. Klienten blev förstås friad. Klienten har dock inte haft något lidande av häktningen i efterhand. Han var inte från Sverige och häktningen kommer inte på något sätt påverka hans framtid negativt. Men oskyldigt häktad, det var han. Han var så oskyldig man kan vara till det brott han satt häktad för. Häktningen har dock sin förklaring i språkligt missförstånd och om en felaktig häktning kan vara mindre allvarlig är detta ett sådant undantagsfall.
torsdag 22 september 2011
Kränkningar av arbetstagare på vår största arbetsplats
Har du blivit utsatt för kränkningar på din arbetsplats? Jag företräder flera personer som blivit grovt kränkta. Kränkta på sätt som är svårt att föreställa sig. De jag företräder har en sak gemensamt. De är eller har varit verksamma på Sverige största arbetsplats.
Jag var nyligen på en förberedande förhandling i Södertörns tingsrätt. Jag företräder i det målet en person som under närmare ett års tid blev utsatt för allvarliga kränkningar på sitt arbete.
Min klient blev under sitt första arbetsår väl behandlad av såväl arbetskamrater som sin arbetsgivare. Det första arbetsåret var ett ganska bra arbetsår för klienten, även om första tiden på den för honom nya arbetsplats ändå var ganska tuff.
Det var först andra året på arbetet som blev något som kan liknas vid ett helvete på jorden för min klient. Det året började med att fyra arbetskamrater hotade att ta livet av min klient. De band fast min klient vid ett träd och hotade att slå ihjäl honom med en sten. Det är sant! Det har bekräftats av såväl arbetsgivaren som arbetskamraterna.
Min klient gjorde därefter det han ansåg vara det rätta. Han gick till arbetsledaren och berättade vad som hänt. De ansvariga för hotet medgav inför arbetsledaren – med viss glädje - att de hotat min klient och ”lovat” att slå ihjäl min klient, men att hotet inte skulle upprepas och att hotet inte alls var att ta på allvar. Med det beskedet nöjde sig arbetsgivaren, som ansåg att händelsen – genom erkännandena och löftena om att det som hänt inte skulle upprepas – var överspelat.
Under det fortsatta arbetet blev dock min klient fortsatt kränkt. Inte lika allvarligt som tidigare, men kränkningarna pågick i stort sett varje dag på arbetet.
Min klient är visserligen född i Sverige, men han ser inte svensk ut. Min klient blev retad för att inte vara svensk, att han var för tjock och att min klient var dum i alla möjliga och omöjliga avseenden.
Min klient? Han orkade inte svara emot, bland annat för att han var rädd för flera av sina arbetskamrater (framförallt för en arbetskamrat som var den som stod för de flesta kränkningarna).
Min klient var inte minst rädd för att bli misshandlad. Då och då fick min klient någon liten smäll eller ett tjuvnyp. Det var inte bara fråga om muntliga kränkningar. Klienten klagade ofta hos sin arbetsledare, som lyssnade, men som inte gjorde något åt problemet.
Mot slutet av arbetsåret blev klienten åter misshandlad. Denna gång fick han en kraftfull armbåge i ansiktet. Armbågen tog illa. Arbetsledaren noterade att det var fråga om uppsåtligt våld, d v s misshandel. Mer än så gjorde inte arbetsledaren.
Efter varje arbetsdag var min klient helt slut. Varje dag på arbetet var en väntan på att få sin dagliga dos av stryk eller bli kränkt med glåpord och hotelser. Varje arbetsdag handlade om att överleva. Vissa dagar gick inte min klient till arbetet. Han höll sig hemma. Det hade arbetsgivaren inget emot. Endast på den punkten visade arbetsgivaren full förståelse.
Nu kanske du undrar varför min klient inte sa upp sig? Varför han inte sökte sig till ett nytt arbete och en ny arbetsplats? Varför han stod ut med att bli kränkt varje dag?
Min klient kunde inte själv ändra på något. Han hade enligt lag skyldighet att arbeta på just den arbetsplatsen. Det finns nämligen en stor kategori av våra invånare som har arbetstvång. Min klient tillhör – ett bra tag till - den gruppen av invånare.
Min klient är i mina ögon en tuffing, men han har en stor svaghet när det gäller att föra sin egen talan. Min klient är nämligen bara 9 år och han vara endast 8 år när han utsattes för de hemska kränkningar jag nämnt.
Barn har skolplikt (arbetstvång) och kan inte säga upp sig från skolgången. Min klient gick i 2:an när han utsattes för daglig misshandel, hot och andra kränkningar. En vardag min klient delat med många andra skolbarn.
Min klient klarade inte av studierna i årskurs 2. Han har gått om 2:an och då i en klass där han behandlats väl.
Om den behandling min klient utsatts för hade hänt en vuxen person på en arbetsplats hade de som bundit min klient snabbt blivit häktade för olaga frihetsberövande, misshandel och olaga hot. De hade dessutom fått kännbara fängelsestraff. Så fungerar det i de vuxnas värld, inte i barnens värld.
Min klient har – med stöd av mig och sina föräldrar - stämt skolan eller rättare sagt den kommun som har ansvar för skolan. Varför kommunen? Varför inte de barn som utsatt min klient för misshandel och annan kränkande behandling? Eller de barnens föräldrar? Eller varför inte rektorn eller de lärare som inte stoppat kränkningarna?
Svaret är att det huvudsakliga ansvaret för att barn inte blir kränkta i skolan ligger på den som är ansvarig för skolgången, vilket ofta är en kommun. Den som är ytterst ansvarig för verksamheten har också det ekonomiska ansvaret för de fel som begås.
Det var barn som kränkte min klient, men barn i den ålder det handlar om saknar juridiskt ansvar. Det är vuxna som har tillsynen över att små barn inte skadar varandra. På en skola är det skolpersonalen som har det ansvaret och då menar jag all skolpersonal från rektorn till städare på skolan. Vuxna på skolan som ser barn göra fel måste ingripa. Det är en lagstadgad skyldighet för skolpersonalen.
Det är således upp till de vuxna i skolan – lärarna och annan skolpersonal – att se till att inga barn blir kränkta av vare sig andra barn eller vuxna inom skolan. En och annan mindre kränkning kan nog godtas, men när kränkningar är allvarliga eller pågår mot ett eller flera barn systematiskt måste skolan alltid agera.
De flesta skolor har en skriftlig plan för hur de ska agera. Det ska på varje skola finnas ett team som hjälper till när mobbning uppdagas. Något sådant team verkar dock aldrig ha existerat i praktiken i någon av de skolor jag haft anledning att granska i egenskap av ombud för flera barn som råkat illa ut.
När kommunen stäms går den i försvar. Kommunen skyller ofta mobbningen på den som blir mobbad. Att den mobbade så att säga får skylla sig själv av en eller annan anledning. Det finns många bortförklaringar, dock aldrig någon förklaring jag anser vara acceptabel.
När kommunen skyller på den som blir mobbad, menar kommunen att den mobbade får skylla sig själv. Det betyder att kommunen ger stöd till de som mobbar. Om så sker kommer mobbningen i våra skolor aldrig att upphöra. Hur man skyller på ett barn? Genom att säga att barnet inte passar in i klassen, att det är något fel på barnet som gör att andra barn inte kan låta bli att mobba barnet o s v. Det finns hur många sätt som helst att skylla på det mobbade barnet. Allt för att kommunen ska undkomma sitt ansvar.
Varför skyller kommunen ifrån sig på det mobbade barnet? Det gör kommunen för att de lyssnar på lärarna i den aktuella skolan. Lärarna känner sig kränkta över att kommunen och därmed skolan indirekt blivit anklagade för att kränka ett barn. De menar att kränkningarna är utförda av andra barn. Inte av lärarna.
I det mål jag nyligen hade i Södertörns tingsrätt kom en ”rapport” om att armbågen i ögat på klienten var en olycka. Att det inte var avsiktligt. När den händelsen skedde skrev dock klassläraren ner att det var avsiktligt våld. Klasslärarens notering hade jag tillgång till vid förhandlingen. Rapporten om att det var oavsiktligt våld hade upprättats i efterhand för att undgå ansvar.
Mobbning i våra skolor är inget nytt. Det har förekommit länge. Vissa skolor har i dag bra kontroll kring mobbning och ingriper omgående när fel begås. De flesta skolor har dock inte den kontrollen. Vissa skolor har knappast någon kontroll alls eller vad jag kallar ”noll koll.”
Det ska dock råda nolltolerans. Barn ska våga gå till skolan utan att riskera misshandel eller annan form av kränkning. För att bättring ska ske måste de som är ansvariga för våra skolor ge lärarna och övrig skolpersonal utbildning i hur de ska agera när ett barn utsätts för kränkningar. Det får inte bli så att bara vissa av våra lärare klarar av att hantera situationen för att de råkar ha det kurage som krävs för att ingripa. Det måste finnas en plan som skolorna i praktiken följer i varje enskilt mobbningsfall.
Att en av de svagaste grupperna i vårt samhälle (men också den mest älskade gruppen i vårt samhälle) – våra barn – i många skolor måste leva i skräck 2011 är ett faktum. Det är ett faktum barnen inte kan ändra på. Vi som är vuxna kan göra något. Som advokat kan jag företräda mobbade barn. De mål som leder till framgång för barnet är inte bara en seger för det barn som utsatts för kränkningar. Det betyder också att problemet synliggörs och att de som är ansvariga för våra skolor hamnar i fokus. Att hamna i fokus kring något negativt brukat betyda ändringar i positiv riktning d v s med tiden bättre arbetsmiljö för våra barn.
Som vuxen kan jag också blogga om hur det går för barn som vågar processa mot sina ”arbetsgivare”. Det är modet hos föräldrarna och barnen att våga processa som är en viktig del i den pågående processen för en bättre och inte minst säker arbetsmiljö för alla våra barn.
Slutligen några ord om ansvar. Många – även advokater – säger att ”jag har inte ansvar för att barn blir illa behandlade för jag har inte gjort något fel mot barn” eller att ”jag har inget ansvar för kvinnor som blir misshandlade för jag har inte misshandlat någon kvinna.”
Den som uttalar sig på ovan nämnt sätt pratat egentligen om skuld. För att ta ansvar behöver man dock inte ha del i någon skuld alls. Ansvar handlar om att bry sig. Inte om skuld. Men hamnar du i en diskussion om ansvar vill gärna den du pratar med dra in frågan om skuld.
Nästa gång någon frågar dig vem som stökat till det hemma kan du svara ”jag vet inte, men jag kan ta ansvaret för att städa upp.” Då slipper man allt gräl om skuldfrågan. Den som har skulden till att ha stökat till det – om det inte var du - lär då få så dåligt samvete att du ligger på plus. Det är bättre att ligga på plus än på minus.
Jag var nyligen på en förberedande förhandling i Södertörns tingsrätt. Jag företräder i det målet en person som under närmare ett års tid blev utsatt för allvarliga kränkningar på sitt arbete.
Min klient blev under sitt första arbetsår väl behandlad av såväl arbetskamrater som sin arbetsgivare. Det första arbetsåret var ett ganska bra arbetsår för klienten, även om första tiden på den för honom nya arbetsplats ändå var ganska tuff.
Det var först andra året på arbetet som blev något som kan liknas vid ett helvete på jorden för min klient. Det året började med att fyra arbetskamrater hotade att ta livet av min klient. De band fast min klient vid ett träd och hotade att slå ihjäl honom med en sten. Det är sant! Det har bekräftats av såväl arbetsgivaren som arbetskamraterna.
Min klient gjorde därefter det han ansåg vara det rätta. Han gick till arbetsledaren och berättade vad som hänt. De ansvariga för hotet medgav inför arbetsledaren – med viss glädje - att de hotat min klient och ”lovat” att slå ihjäl min klient, men att hotet inte skulle upprepas och att hotet inte alls var att ta på allvar. Med det beskedet nöjde sig arbetsgivaren, som ansåg att händelsen – genom erkännandena och löftena om att det som hänt inte skulle upprepas – var överspelat.
Under det fortsatta arbetet blev dock min klient fortsatt kränkt. Inte lika allvarligt som tidigare, men kränkningarna pågick i stort sett varje dag på arbetet.
Min klient är visserligen född i Sverige, men han ser inte svensk ut. Min klient blev retad för att inte vara svensk, att han var för tjock och att min klient var dum i alla möjliga och omöjliga avseenden.
Min klient? Han orkade inte svara emot, bland annat för att han var rädd för flera av sina arbetskamrater (framförallt för en arbetskamrat som var den som stod för de flesta kränkningarna).
Min klient var inte minst rädd för att bli misshandlad. Då och då fick min klient någon liten smäll eller ett tjuvnyp. Det var inte bara fråga om muntliga kränkningar. Klienten klagade ofta hos sin arbetsledare, som lyssnade, men som inte gjorde något åt problemet.
Mot slutet av arbetsåret blev klienten åter misshandlad. Denna gång fick han en kraftfull armbåge i ansiktet. Armbågen tog illa. Arbetsledaren noterade att det var fråga om uppsåtligt våld, d v s misshandel. Mer än så gjorde inte arbetsledaren.
Efter varje arbetsdag var min klient helt slut. Varje dag på arbetet var en väntan på att få sin dagliga dos av stryk eller bli kränkt med glåpord och hotelser. Varje arbetsdag handlade om att överleva. Vissa dagar gick inte min klient till arbetet. Han höll sig hemma. Det hade arbetsgivaren inget emot. Endast på den punkten visade arbetsgivaren full förståelse.
Nu kanske du undrar varför min klient inte sa upp sig? Varför han inte sökte sig till ett nytt arbete och en ny arbetsplats? Varför han stod ut med att bli kränkt varje dag?
Min klient kunde inte själv ändra på något. Han hade enligt lag skyldighet att arbeta på just den arbetsplatsen. Det finns nämligen en stor kategori av våra invånare som har arbetstvång. Min klient tillhör – ett bra tag till - den gruppen av invånare.
Min klient är i mina ögon en tuffing, men han har en stor svaghet när det gäller att föra sin egen talan. Min klient är nämligen bara 9 år och han vara endast 8 år när han utsattes för de hemska kränkningar jag nämnt.
Barn har skolplikt (arbetstvång) och kan inte säga upp sig från skolgången. Min klient gick i 2:an när han utsattes för daglig misshandel, hot och andra kränkningar. En vardag min klient delat med många andra skolbarn.
Min klient klarade inte av studierna i årskurs 2. Han har gått om 2:an och då i en klass där han behandlats väl.
Om den behandling min klient utsatts för hade hänt en vuxen person på en arbetsplats hade de som bundit min klient snabbt blivit häktade för olaga frihetsberövande, misshandel och olaga hot. De hade dessutom fått kännbara fängelsestraff. Så fungerar det i de vuxnas värld, inte i barnens värld.
Min klient har – med stöd av mig och sina föräldrar - stämt skolan eller rättare sagt den kommun som har ansvar för skolan. Varför kommunen? Varför inte de barn som utsatt min klient för misshandel och annan kränkande behandling? Eller de barnens föräldrar? Eller varför inte rektorn eller de lärare som inte stoppat kränkningarna?
Svaret är att det huvudsakliga ansvaret för att barn inte blir kränkta i skolan ligger på den som är ansvarig för skolgången, vilket ofta är en kommun. Den som är ytterst ansvarig för verksamheten har också det ekonomiska ansvaret för de fel som begås.
Det var barn som kränkte min klient, men barn i den ålder det handlar om saknar juridiskt ansvar. Det är vuxna som har tillsynen över att små barn inte skadar varandra. På en skola är det skolpersonalen som har det ansvaret och då menar jag all skolpersonal från rektorn till städare på skolan. Vuxna på skolan som ser barn göra fel måste ingripa. Det är en lagstadgad skyldighet för skolpersonalen.
Det är således upp till de vuxna i skolan – lärarna och annan skolpersonal – att se till att inga barn blir kränkta av vare sig andra barn eller vuxna inom skolan. En och annan mindre kränkning kan nog godtas, men när kränkningar är allvarliga eller pågår mot ett eller flera barn systematiskt måste skolan alltid agera.
De flesta skolor har en skriftlig plan för hur de ska agera. Det ska på varje skola finnas ett team som hjälper till när mobbning uppdagas. Något sådant team verkar dock aldrig ha existerat i praktiken i någon av de skolor jag haft anledning att granska i egenskap av ombud för flera barn som råkat illa ut.
När kommunen stäms går den i försvar. Kommunen skyller ofta mobbningen på den som blir mobbad. Att den mobbade så att säga får skylla sig själv av en eller annan anledning. Det finns många bortförklaringar, dock aldrig någon förklaring jag anser vara acceptabel.
När kommunen skyller på den som blir mobbad, menar kommunen att den mobbade får skylla sig själv. Det betyder att kommunen ger stöd till de som mobbar. Om så sker kommer mobbningen i våra skolor aldrig att upphöra. Hur man skyller på ett barn? Genom att säga att barnet inte passar in i klassen, att det är något fel på barnet som gör att andra barn inte kan låta bli att mobba barnet o s v. Det finns hur många sätt som helst att skylla på det mobbade barnet. Allt för att kommunen ska undkomma sitt ansvar.
Varför skyller kommunen ifrån sig på det mobbade barnet? Det gör kommunen för att de lyssnar på lärarna i den aktuella skolan. Lärarna känner sig kränkta över att kommunen och därmed skolan indirekt blivit anklagade för att kränka ett barn. De menar att kränkningarna är utförda av andra barn. Inte av lärarna.
I det mål jag nyligen hade i Södertörns tingsrätt kom en ”rapport” om att armbågen i ögat på klienten var en olycka. Att det inte var avsiktligt. När den händelsen skedde skrev dock klassläraren ner att det var avsiktligt våld. Klasslärarens notering hade jag tillgång till vid förhandlingen. Rapporten om att det var oavsiktligt våld hade upprättats i efterhand för att undgå ansvar.
Mobbning i våra skolor är inget nytt. Det har förekommit länge. Vissa skolor har i dag bra kontroll kring mobbning och ingriper omgående när fel begås. De flesta skolor har dock inte den kontrollen. Vissa skolor har knappast någon kontroll alls eller vad jag kallar ”noll koll.”
Det ska dock råda nolltolerans. Barn ska våga gå till skolan utan att riskera misshandel eller annan form av kränkning. För att bättring ska ske måste de som är ansvariga för våra skolor ge lärarna och övrig skolpersonal utbildning i hur de ska agera när ett barn utsätts för kränkningar. Det får inte bli så att bara vissa av våra lärare klarar av att hantera situationen för att de råkar ha det kurage som krävs för att ingripa. Det måste finnas en plan som skolorna i praktiken följer i varje enskilt mobbningsfall.
Att en av de svagaste grupperna i vårt samhälle (men också den mest älskade gruppen i vårt samhälle) – våra barn – i många skolor måste leva i skräck 2011 är ett faktum. Det är ett faktum barnen inte kan ändra på. Vi som är vuxna kan göra något. Som advokat kan jag företräda mobbade barn. De mål som leder till framgång för barnet är inte bara en seger för det barn som utsatts för kränkningar. Det betyder också att problemet synliggörs och att de som är ansvariga för våra skolor hamnar i fokus. Att hamna i fokus kring något negativt brukat betyda ändringar i positiv riktning d v s med tiden bättre arbetsmiljö för våra barn.
Som vuxen kan jag också blogga om hur det går för barn som vågar processa mot sina ”arbetsgivare”. Det är modet hos föräldrarna och barnen att våga processa som är en viktig del i den pågående processen för en bättre och inte minst säker arbetsmiljö för alla våra barn.
Slutligen några ord om ansvar. Många – även advokater – säger att ”jag har inte ansvar för att barn blir illa behandlade för jag har inte gjort något fel mot barn” eller att ”jag har inget ansvar för kvinnor som blir misshandlade för jag har inte misshandlat någon kvinna.”
Den som uttalar sig på ovan nämnt sätt pratat egentligen om skuld. För att ta ansvar behöver man dock inte ha del i någon skuld alls. Ansvar handlar om att bry sig. Inte om skuld. Men hamnar du i en diskussion om ansvar vill gärna den du pratar med dra in frågan om skuld.
Nästa gång någon frågar dig vem som stökat till det hemma kan du svara ”jag vet inte, men jag kan ta ansvaret för att städa upp.” Då slipper man allt gräl om skuldfrågan. Den som har skulden till att ha stökat till det – om det inte var du - lär då få så dåligt samvete att du ligger på plus. Det är bättre att ligga på plus än på minus.
lördag 28 maj 2011
En vecka som fått mig att fundera på straffen i narkotikamål
Jag har denna vecka varit i Umeå där jag varit offentlig försvarare i två narkotikamål. Det första målet slutade i tisdag. Det andra målet tog sin start i torsdag och avslutades igår.
Däremellan – onsdag – hade jag en annan förhandling i Umeå (LVU).
Försvarsadvokater försvarar inte handel med narkotika. Vi biträder de människor som av en eller annan anledning blir åtalade för narkotikabrott. Alla som begår brott har av en eller annan anledning begått brott. Det finns alltid en förklaring. En del förklaringar kan innebära att det som är ett brott ändå inte bör medföra straff för brottet.
Den som blir angripen och försvarar sig framgångsrikt kan bli friad eller slippa åtal på grund av att försvaret var nödvärn. Den som kör för fort kan undgå straff om föraren skjutsade en akut sjuk person till sjukhuset eller körde som en ”tok” till sitt hem efter att sonen ringt och sagt att lillasyster försvunnit. De senare situationerna kallas för nöd. Det finns många fall där en brottslig handling är straffri på grund av nöd eller nödvärn. Så ska det förstås vara.
I narkotikamål finns sällan eller aldrig nöd eller nödvärn. Det finns dock förklaringar som kan leda eller borde leda till mildare straff. Straff? I Sverige har vi två straff. Böter eller fängelse.
Det finns också många andra påföljder, men de påföljderna är inga straff.
Min erfarenhet som advokat säger mig dock att domstolarna ogärna tar till sig förklaringar som borde medföra mildare straff. I svensk rätt har vi fastnat i en mängdpåföljd. Det är mängden narkotika den åtalade kan härledas till som bestämmer straffet och sällan fakta i övrigt. Så borde det inte vara. Straffet borde bestämmas även av många andra komponenter.
Jag kan enklast förklara vad jag menar med ett exempel, som inte har med veckans mål att göra. Domar i de målen är ännu inte meddelade.
Fem personer åtalas för hantering av en större mängd narkotika. Mängden är så stor att det är uppenbart att det rör sig om grovt narkotikabrott. Mycket talar därför för att samtliga fem kommer att få samma straff oavsett sitt eget ansvar i det aktuella brottet.
Vi kan kalla de åtalade för Arne, Björn, Calle, Doug och Eskil.
Det är bevisat att Arne köpt narkotikan. Arne är finansiären och hjärnan bakom affären
Björns uppgift var att förvara ett paket i sitt hem. Det paketet innehöll narkotikan. Vilken mängd det rörde sig om visste Björn ingenting om. Han visste inte att det var narkotika, men han misstänkte att så var fallet. För förvaringen under en vecka fick Björn ersättning med
5 000 kr. Björn är missbrukare och varje krona han kan tjäna är av vikt för honom. Björn skulle dock aldrig röra paketet han förvarade. Björn vet att han i så fall skulle råka illa ut.
Björn har det som kallas för likgiltighetsuppsåt. Han var helt enkelt likgiltig till vad som fanns i paketet han förvarade.
Calle var den som sålde narkotikan till Arne, men Calle var inte ägaren av narkotikan. Calle var en mellanhand, som fick 17 000 kr för att agera mellanhand. Calle säger sig inte veta vem ägaren är och kanske talar han sanning. Det kan dock vara så att Calle inte tjallar. Även Calle är missbrukare av narkotika och han fick betalt med narkotika värt 17 000 kr i missbruksledet.
Kan det vara farligt att gola (tjalla)? Du bör veta att när det kommer en nyintagen till en anstalt brukar det på anstalten finnas ett förtroenderåd. Den nye brukar få vissa upp domen och förundersökningen i brottmålet för förtroenderådet via personer utanför anstalten. De sker då en kontroll om den nyintagne är en goltupp eller inte. Är den nyintagne en tjallare kan han råka mycket illa ut. Mer om det någon annan gång.
Doug var den som på uppdrag av Arne fann en säljare av narkotika. Doug är inte missbrukare utan en person som tjänar pengar på sina goda kontakter i narkotikabranschen.
Eskil är till skillnad från övriga ostraffad sedan tidigare. Hans uppgift är egentligen enbart att vara livvakt till Arne. Arne har nämligen en del fiender och i den värld han agerar är det en bra investering att ha livvakt. Eskils roll i brottet var svår att förstå under hela förhandlingen,
men klart är – även om Eskil nekar till det – att Eskil visste om affären. Telefonavlyssning har avslöjat att Eskil kände till affären.
När domen faller får samtliga samma straff. Fängelse 4 år var. Rätt eller fel? Vad jag anser inser du nog. Jag anser att de som ägnar sig åt narkotikahandel ska straffas hårdare. Den som förvarade narkotikan – Björn – ägnade sig inte åt narkotikahandel.
Jag är tveksam om Eskil överhuvudtaget ska fällas för narkotikabrott. Men möjligen är det rätt att se det som han främjat narkotikabrott genom sitt arbete som livvakt. Hans straff känns dock hårt i förhållande till den gärning han begått. Om han som livvakt misshandlat någon ska han fällas till ansvar, såvida misshandeln inte går att se som nödvärn.
Calle borde även han ha en mildare dom. Han är missbrukare och missbrukare utnyttjas av de som bedriver narkotikahandel.
Arne och Doug bedriver handel med narkotika. Deras straff var rättvisa.
Kan inte domstolen avgöra vem som är narkotikahandlare eller inte, så ska straffet sättas utifrån att den som döms inte är narkotikahandlare. Så borde rättssystemet fungera.
Straffen måste vara betydligt hårdare för narkotikahandlarna än de personer som finns kring narkotikahandlarna och som regelmässigt utnyttjas av narkotikahandlarna.
Ett vanligt exempel på utnyttjande är att låta fattiga människor och därför desperata människor smuggla in narkotika i Sverige. Smugglaren kan vara en ung man som åker fast med en betydande mängd narkotika. Så betydande att mängden innebär att den unge mannen får 10 års fängelse mot en resa som skulle ge honom 50 000 kr. 50 000 kr som skulle innebära att hans liv vände från i hans ögon elände till ett liv i rikedom.
Många som sitter i våra fängelser på långa straff är unga fattiga personer som utnyttjats av narkotikahandlare. Dessa utnyttjade personer tycker jag synd om. Vi i Sverige har inte alltid lätt att sätta oss in i hur enkelt det kan vara att utnyttja fattiga människor.
På tal om att utnyttja fattiga människor från fattiga länder finns ett ord för det. Det ordet stavas p r o s t i t u t i o n. Många föraktar ofta de som prostituerar sig. Föraktet ska dock endast riktas mot de som utnyttjar prostituerade. Jag ser många av smugglarna som prostituerade. I vart fall är det en bra jämförelse. Eller har jag fel?
Trevlig helg, men för egen del måste jag arbeta även i dag eftersom jag varit i rätten hela veckan. Söndag blir min vilodag.
Däremellan – onsdag – hade jag en annan förhandling i Umeå (LVU).
Försvarsadvokater försvarar inte handel med narkotika. Vi biträder de människor som av en eller annan anledning blir åtalade för narkotikabrott. Alla som begår brott har av en eller annan anledning begått brott. Det finns alltid en förklaring. En del förklaringar kan innebära att det som är ett brott ändå inte bör medföra straff för brottet.
Den som blir angripen och försvarar sig framgångsrikt kan bli friad eller slippa åtal på grund av att försvaret var nödvärn. Den som kör för fort kan undgå straff om föraren skjutsade en akut sjuk person till sjukhuset eller körde som en ”tok” till sitt hem efter att sonen ringt och sagt att lillasyster försvunnit. De senare situationerna kallas för nöd. Det finns många fall där en brottslig handling är straffri på grund av nöd eller nödvärn. Så ska det förstås vara.
I narkotikamål finns sällan eller aldrig nöd eller nödvärn. Det finns dock förklaringar som kan leda eller borde leda till mildare straff. Straff? I Sverige har vi två straff. Böter eller fängelse.
Det finns också många andra påföljder, men de påföljderna är inga straff.
Min erfarenhet som advokat säger mig dock att domstolarna ogärna tar till sig förklaringar som borde medföra mildare straff. I svensk rätt har vi fastnat i en mängdpåföljd. Det är mängden narkotika den åtalade kan härledas till som bestämmer straffet och sällan fakta i övrigt. Så borde det inte vara. Straffet borde bestämmas även av många andra komponenter.
Jag kan enklast förklara vad jag menar med ett exempel, som inte har med veckans mål att göra. Domar i de målen är ännu inte meddelade.
Fem personer åtalas för hantering av en större mängd narkotika. Mängden är så stor att det är uppenbart att det rör sig om grovt narkotikabrott. Mycket talar därför för att samtliga fem kommer att få samma straff oavsett sitt eget ansvar i det aktuella brottet.
Vi kan kalla de åtalade för Arne, Björn, Calle, Doug och Eskil.
Det är bevisat att Arne köpt narkotikan. Arne är finansiären och hjärnan bakom affären
Björns uppgift var att förvara ett paket i sitt hem. Det paketet innehöll narkotikan. Vilken mängd det rörde sig om visste Björn ingenting om. Han visste inte att det var narkotika, men han misstänkte att så var fallet. För förvaringen under en vecka fick Björn ersättning med
5 000 kr. Björn är missbrukare och varje krona han kan tjäna är av vikt för honom. Björn skulle dock aldrig röra paketet han förvarade. Björn vet att han i så fall skulle råka illa ut.
Björn har det som kallas för likgiltighetsuppsåt. Han var helt enkelt likgiltig till vad som fanns i paketet han förvarade.
Calle var den som sålde narkotikan till Arne, men Calle var inte ägaren av narkotikan. Calle var en mellanhand, som fick 17 000 kr för att agera mellanhand. Calle säger sig inte veta vem ägaren är och kanske talar han sanning. Det kan dock vara så att Calle inte tjallar. Även Calle är missbrukare av narkotika och han fick betalt med narkotika värt 17 000 kr i missbruksledet.
Kan det vara farligt att gola (tjalla)? Du bör veta att när det kommer en nyintagen till en anstalt brukar det på anstalten finnas ett förtroenderåd. Den nye brukar få vissa upp domen och förundersökningen i brottmålet för förtroenderådet via personer utanför anstalten. De sker då en kontroll om den nyintagne är en goltupp eller inte. Är den nyintagne en tjallare kan han råka mycket illa ut. Mer om det någon annan gång.
Doug var den som på uppdrag av Arne fann en säljare av narkotika. Doug är inte missbrukare utan en person som tjänar pengar på sina goda kontakter i narkotikabranschen.
Eskil är till skillnad från övriga ostraffad sedan tidigare. Hans uppgift är egentligen enbart att vara livvakt till Arne. Arne har nämligen en del fiender och i den värld han agerar är det en bra investering att ha livvakt. Eskils roll i brottet var svår att förstå under hela förhandlingen,
men klart är – även om Eskil nekar till det – att Eskil visste om affären. Telefonavlyssning har avslöjat att Eskil kände till affären.
När domen faller får samtliga samma straff. Fängelse 4 år var. Rätt eller fel? Vad jag anser inser du nog. Jag anser att de som ägnar sig åt narkotikahandel ska straffas hårdare. Den som förvarade narkotikan – Björn – ägnade sig inte åt narkotikahandel.
Jag är tveksam om Eskil överhuvudtaget ska fällas för narkotikabrott. Men möjligen är det rätt att se det som han främjat narkotikabrott genom sitt arbete som livvakt. Hans straff känns dock hårt i förhållande till den gärning han begått. Om han som livvakt misshandlat någon ska han fällas till ansvar, såvida misshandeln inte går att se som nödvärn.
Calle borde även han ha en mildare dom. Han är missbrukare och missbrukare utnyttjas av de som bedriver narkotikahandel.
Arne och Doug bedriver handel med narkotika. Deras straff var rättvisa.
Kan inte domstolen avgöra vem som är narkotikahandlare eller inte, så ska straffet sättas utifrån att den som döms inte är narkotikahandlare. Så borde rättssystemet fungera.
Straffen måste vara betydligt hårdare för narkotikahandlarna än de personer som finns kring narkotikahandlarna och som regelmässigt utnyttjas av narkotikahandlarna.
Ett vanligt exempel på utnyttjande är att låta fattiga människor och därför desperata människor smuggla in narkotika i Sverige. Smugglaren kan vara en ung man som åker fast med en betydande mängd narkotika. Så betydande att mängden innebär att den unge mannen får 10 års fängelse mot en resa som skulle ge honom 50 000 kr. 50 000 kr som skulle innebära att hans liv vände från i hans ögon elände till ett liv i rikedom.
Många som sitter i våra fängelser på långa straff är unga fattiga personer som utnyttjats av narkotikahandlare. Dessa utnyttjade personer tycker jag synd om. Vi i Sverige har inte alltid lätt att sätta oss in i hur enkelt det kan vara att utnyttja fattiga människor.
På tal om att utnyttja fattiga människor från fattiga länder finns ett ord för det. Det ordet stavas p r o s t i t u t i o n. Många föraktar ofta de som prostituerar sig. Föraktet ska dock endast riktas mot de som utnyttjar prostituerade. Jag ser många av smugglarna som prostituerade. I vart fall är det en bra jämförelse. Eller har jag fel?
Trevlig helg, men för egen del måste jag arbeta även i dag eftersom jag varit i rätten hela veckan. Söndag blir min vilodag.
onsdag 18 maj 2011
Poliser som extraknäcker – värstingpoliser som skadar tilltron till rättssystemet
Jag har arbetat som brottmålsadvokat cirka 16 år. Under den tid förundersökning pågår råder sekretess. Något som alla advokater jag känner respekterar. För advokater är sekretess en ”helig ko”.
Det som inte längre förvånar mig är att poliser bryter mot denna sekretess. Varför sekretessbrott begås? Det sker bland annat för att en del poliser vill tjäna extrapengar. De läcker till media mot tipspengar. Poliserna vet att media inte avslöjar sina källor. Media är noga med att aldrig röja sina källor.
Den senaste som drabbats av läckande poliser (vilket sannolikt endast är en läckande polis) är Kamratpostens och TV:s Ola Lindholm. Media skulle inte ha skrivit om Ola Lindholms fall så tidigt som skett om media inte fått information från en säker källa. Poliser är säkra källor. De har ofta full insyn i förundersökningen.
Ola Lindholm har hängts ut i media så som varande skyldig till brottet eget bruk av narkotika. Jag tillhör den skara av personer som tror att han kan vara oskyldig till brott. Varför? Jag tror att det kan vara sant att Ola Lindholm inte medvetet tagit någon narkotika. Mitt förtroende för Ola Lindholm är grundat på dels att han i TV gett ett trovärdigt intryck, dels att det händer att en del personer får i sig narkotika omedvetet.
Kan någon bruka narkotika omedvetet? För många kan det låta som osannolikt. Det är dock många gånger sant. Det vanliga när någon brukat narkotika omedvetet är när en ”ful gubbe” försöker utnyttja en ung kvinna genom att i hennes drink tillföra ett narkotiskt preparat. Narkotikan brukar blandas i drinken när kvinnan lämnat drinken obevakad. Många kvinnor har drabbats av sådana övergrepp. Det är allmänt känt.
Den som är ute på en exempelvis en pub bör inte lämna sin öl obevakad. Någon kan i ett sådant ögonblick tillföra ölen ett narkotiskt preparat, men det brukar ofta finnas ett syfte med att begå en sådan handling.
Jag vet inte vad Ola Lindholm gjorde innan han var på fotboll. Han kanske gjorde som många andra. Besökte en pub innan matchen och då kan han kanske lämnat en öl - eller varför inte en läsk - obevakad ett kort ögonblick. Någon som kände igen kändisen Ola Lindholm kan då kanske velat skämta med en barnprogramledare genom att i glaset fylla på med lite ”godis”.
Vi män vågar ofta lämna vårt drickglas obevakat. Vi tror inte att någon vill utnyttja oss sexuellt. Vi män bör dock också vara medvetna om att det finns idioter som kan tänkas stoppa något i glaset.
Jag vet att det talats om eventuell sammanblandning av urinprov, men ser det som en mindre sannolik teori eftersom det finns tydliga föreskrifter om provtagning vid misstanke om bruk av narkotika. Jag utgår ifrån att polisen följt dessa föreskrifter, men det är upp till Ola Lindholms advokat att utreda om så är fallet. Fel kan ha begåtts.
På tal om att lämna sitt glas obevakat kan jag inte annat än nämna vad en bekant gjorde vid ett tillfälle han var ute och ölade. Han hade då nog i vart fall tagit ett glas för mycket. Han hade precis köpt en öl till när han insåg att han behövde göra nummer ett. Efter besöket på herrarnas var ölen stulen. Stölden gjorde honom vansinnig. Inte för att den innebar en förlust av 48 kr + 2 kr i dricks. Utan för att han var påverkad av alkohol. Då – men sannolikt bara då - kan man bli oerhört arg för en förlorad öl. Min vän bestämde sig för att omgående hämnas. Han köpte en till öl, gick in på toaletten och blandade ut ölen med sitt eget urin. Han ställde därefter ölen på ett bord och lämnade ölen för sig själv. Han bevakade dock bordet och ölen på avstånd. Efter bara några minuter dök en öltjuv upp.
Det utmärkande draget för öltjuvar är att de alltid är onyktra. Tjuven drack ur ölen i snabb hast. Efter att ha fått i sig en inte obetydlig mängd öl upptäckte tjuven att ölen smakade mycket illa. Det sannolika är att den öltjuven lärde sig en läxa. Min vän är inte direkt stolt över sitt tilltag, men han skäms inte heller. Till min väns försvar måste jag berätta att det var en handling han begick i unga år. I den ålder där det går att skylla på ungdomligt oförstånd.
Tillbaka till poliser som läcker. De som läcker får ofta en eller annan belöning, som de knappast tar upp i deklarationen. Läckande poliser begår således ofta skattebrott. Brott som aldrig kommer att utredas.
Det kan dock finnas andra motiv än pengar för att läcka sekretessbelagd information. Genom media kan poliser ge en bild av att den misstänkte är skyldig. Information som kan påverka domare i sitt dömande eller domare att döma hårdare än vad annars skulle ske. Genom att läcka information kan media också ge en bild till allmänheten av att polisen vet vad den sysslar med. Att polisen gör rätt. Genom att läcka information kan också poliser som ogillar den misstänkte se till att den misstänkte får problem långt innan en eventuellt fällande dom.
Vilka media hänger ut är intressant. Kändisar hängs alltid ut. Det räcker att någon gång ha varit med i TV för att vara kändis. Advokater hängs ut. En advokat i Umeå som misstänks för att ha kört mot rött ljus fick stort utrymme. För några år sedan läste jag en rubrik om en advokat som fick mig att omgående köpa den lokala tidningen. Det stod ungefär ”Advokat i Skellefteå betalar inte sina räkningar.” Nyfiken som jag är ville jag veta vilken av mina kollegor i Skellefteå som inte kunde betala sina räkningar. Jag kände oro för och medlidande med den advokaten, som i så fall var i behov av hjälp. Jag fick en chock när jag läste viken advokat som inte betalade sina räkningar. Det var jag, enligt tidningen. Sanningen var att jag av en företagare som var i desperat behov av pengar för att inte gå i konkurs fått en gigantisk bluffaktura på närmare 500 000 kr. Den lokala tidningen ville dock ha en rubrik som sålde och i vart fall jag köpte tidningen. Sanningen var också att samma företagare skickat bluffakturor till andra företag, som självklart inte heller betalade. Om detta inget i tidningen.
Det är således kändisar som hängs ut i media för i princip ingenting. Jag ser mig dock som allt annat än en kändis. För övriga ligger tröskeln högre. För poliser mycket högt. Vem skulle tidningarna få tips av om de hängde ut poliser för annat än mycket allvarliga brott?
Det är ett problem med poliser som läcker av många skäl. Inte minst föranleder detta ”brott” mot principen att ingen är skyldig till brott innan en fällande dom. Problemet med läckande poliser borde polisen själva försöka lösa, vilket dock inte lär ske. Det kan nämligen vara brott att efterforska vem som är läckan. Det strider ofta mot en grundlag. Den grundlag det ofta strider mot är Tryckfrihetsförordningen.
Det grundlagsskydd som finns för att anonymt få lämna uppgifter till media är viktigare än läckande poliser, men det är ett helt annat ämne.
Hur som helst är det min uppfattning att poliser som inte respekterar förundersökningssekretessen - genom att läcka till media för att få extrainkomster -”värstingpoliser” som förstör allmänhetens tilltro till rättssystemet.
Jörgen Frisk
Det som inte längre förvånar mig är att poliser bryter mot denna sekretess. Varför sekretessbrott begås? Det sker bland annat för att en del poliser vill tjäna extrapengar. De läcker till media mot tipspengar. Poliserna vet att media inte avslöjar sina källor. Media är noga med att aldrig röja sina källor.
Den senaste som drabbats av läckande poliser (vilket sannolikt endast är en läckande polis) är Kamratpostens och TV:s Ola Lindholm. Media skulle inte ha skrivit om Ola Lindholms fall så tidigt som skett om media inte fått information från en säker källa. Poliser är säkra källor. De har ofta full insyn i förundersökningen.
Ola Lindholm har hängts ut i media så som varande skyldig till brottet eget bruk av narkotika. Jag tillhör den skara av personer som tror att han kan vara oskyldig till brott. Varför? Jag tror att det kan vara sant att Ola Lindholm inte medvetet tagit någon narkotika. Mitt förtroende för Ola Lindholm är grundat på dels att han i TV gett ett trovärdigt intryck, dels att det händer att en del personer får i sig narkotika omedvetet.
Kan någon bruka narkotika omedvetet? För många kan det låta som osannolikt. Det är dock många gånger sant. Det vanliga när någon brukat narkotika omedvetet är när en ”ful gubbe” försöker utnyttja en ung kvinna genom att i hennes drink tillföra ett narkotiskt preparat. Narkotikan brukar blandas i drinken när kvinnan lämnat drinken obevakad. Många kvinnor har drabbats av sådana övergrepp. Det är allmänt känt.
Den som är ute på en exempelvis en pub bör inte lämna sin öl obevakad. Någon kan i ett sådant ögonblick tillföra ölen ett narkotiskt preparat, men det brukar ofta finnas ett syfte med att begå en sådan handling.
Jag vet inte vad Ola Lindholm gjorde innan han var på fotboll. Han kanske gjorde som många andra. Besökte en pub innan matchen och då kan han kanske lämnat en öl - eller varför inte en läsk - obevakad ett kort ögonblick. Någon som kände igen kändisen Ola Lindholm kan då kanske velat skämta med en barnprogramledare genom att i glaset fylla på med lite ”godis”.
Vi män vågar ofta lämna vårt drickglas obevakat. Vi tror inte att någon vill utnyttja oss sexuellt. Vi män bör dock också vara medvetna om att det finns idioter som kan tänkas stoppa något i glaset.
Jag vet att det talats om eventuell sammanblandning av urinprov, men ser det som en mindre sannolik teori eftersom det finns tydliga föreskrifter om provtagning vid misstanke om bruk av narkotika. Jag utgår ifrån att polisen följt dessa föreskrifter, men det är upp till Ola Lindholms advokat att utreda om så är fallet. Fel kan ha begåtts.
På tal om att lämna sitt glas obevakat kan jag inte annat än nämna vad en bekant gjorde vid ett tillfälle han var ute och ölade. Han hade då nog i vart fall tagit ett glas för mycket. Han hade precis köpt en öl till när han insåg att han behövde göra nummer ett. Efter besöket på herrarnas var ölen stulen. Stölden gjorde honom vansinnig. Inte för att den innebar en förlust av 48 kr + 2 kr i dricks. Utan för att han var påverkad av alkohol. Då – men sannolikt bara då - kan man bli oerhört arg för en förlorad öl. Min vän bestämde sig för att omgående hämnas. Han köpte en till öl, gick in på toaletten och blandade ut ölen med sitt eget urin. Han ställde därefter ölen på ett bord och lämnade ölen för sig själv. Han bevakade dock bordet och ölen på avstånd. Efter bara några minuter dök en öltjuv upp.
Det utmärkande draget för öltjuvar är att de alltid är onyktra. Tjuven drack ur ölen i snabb hast. Efter att ha fått i sig en inte obetydlig mängd öl upptäckte tjuven att ölen smakade mycket illa. Det sannolika är att den öltjuven lärde sig en läxa. Min vän är inte direkt stolt över sitt tilltag, men han skäms inte heller. Till min väns försvar måste jag berätta att det var en handling han begick i unga år. I den ålder där det går att skylla på ungdomligt oförstånd.
Tillbaka till poliser som läcker. De som läcker får ofta en eller annan belöning, som de knappast tar upp i deklarationen. Läckande poliser begår således ofta skattebrott. Brott som aldrig kommer att utredas.
Det kan dock finnas andra motiv än pengar för att läcka sekretessbelagd information. Genom media kan poliser ge en bild av att den misstänkte är skyldig. Information som kan påverka domare i sitt dömande eller domare att döma hårdare än vad annars skulle ske. Genom att läcka information kan media också ge en bild till allmänheten av att polisen vet vad den sysslar med. Att polisen gör rätt. Genom att läcka information kan också poliser som ogillar den misstänkte se till att den misstänkte får problem långt innan en eventuellt fällande dom.
Vilka media hänger ut är intressant. Kändisar hängs alltid ut. Det räcker att någon gång ha varit med i TV för att vara kändis. Advokater hängs ut. En advokat i Umeå som misstänks för att ha kört mot rött ljus fick stort utrymme. För några år sedan läste jag en rubrik om en advokat som fick mig att omgående köpa den lokala tidningen. Det stod ungefär ”Advokat i Skellefteå betalar inte sina räkningar.” Nyfiken som jag är ville jag veta vilken av mina kollegor i Skellefteå som inte kunde betala sina räkningar. Jag kände oro för och medlidande med den advokaten, som i så fall var i behov av hjälp. Jag fick en chock när jag läste viken advokat som inte betalade sina räkningar. Det var jag, enligt tidningen. Sanningen var att jag av en företagare som var i desperat behov av pengar för att inte gå i konkurs fått en gigantisk bluffaktura på närmare 500 000 kr. Den lokala tidningen ville dock ha en rubrik som sålde och i vart fall jag köpte tidningen. Sanningen var också att samma företagare skickat bluffakturor till andra företag, som självklart inte heller betalade. Om detta inget i tidningen.
Det är således kändisar som hängs ut i media för i princip ingenting. Jag ser mig dock som allt annat än en kändis. För övriga ligger tröskeln högre. För poliser mycket högt. Vem skulle tidningarna få tips av om de hängde ut poliser för annat än mycket allvarliga brott?
Det är ett problem med poliser som läcker av många skäl. Inte minst föranleder detta ”brott” mot principen att ingen är skyldig till brott innan en fällande dom. Problemet med läckande poliser borde polisen själva försöka lösa, vilket dock inte lär ske. Det kan nämligen vara brott att efterforska vem som är läckan. Det strider ofta mot en grundlag. Den grundlag det ofta strider mot är Tryckfrihetsförordningen.
Det grundlagsskydd som finns för att anonymt få lämna uppgifter till media är viktigare än läckande poliser, men det är ett helt annat ämne.
Hur som helst är det min uppfattning att poliser som inte respekterar förundersökningssekretessen - genom att läcka till media för att få extrainkomster -”värstingpoliser” som förstör allmänhetens tilltro till rättssystemet.
Jörgen Frisk
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)