Jag blev uppringd av en reporter på TV4 Västerbotten och vi kom efter ett tag in på frågan om våra häkten. Det finns i Sverige 27 häkten. I snitt sitter cirka 1 800 personer häktade per dag.
Det finns tre begrepp för de som blir frihetsberövade. Man kan vara gripen, anhållen eller häktad. Polisen beslutar om att gripa personer, åklagaren beslutar om att anhålla personer och våra domstolar beslutar om att häkta personer. Gripen och anhållen får man bara vara kort tid. Efter en kortare tid ska man antingen släppas eller begäras och då sannolikt bli häktad. Alla som begärs häktade blir inte häktade, men det är sällan en begäran om häktning avslås av en domstol.
Häktad kan man sitta lång tid. Mycket lång tid vid allvarliga brott där utredningarna kan ta lång tid. Jag var offentlig försvarare i stort skattemål för några år sedan där huvudmannen satt häktad i över ett halvår innan rättegången kom igång. Det finns andra exempel där folk i Sverige suttit häktade över ett år innan de fått sin sak prövad i en brottmålsprocess. Många utredningar är komplicerade och tar därför mycket lång tid. Det går sällan skylla på åklagarna att utredningarna tar tid. Vissa utredningar måste nämligen få ta tid för att vara pålitliga utredningar. Det får inte slarvas med rättssäkerheten och noggrannhet är en viktig del av vår rättssäkerhet.
Det häkte som ligger längst söderut återfinner man i Trelleborg och de flesta häkten ligger i södra Sverige eller i mellan Sverige.
I norra Sverige finns häkten i Gävle, Sundsvall, Östersund, Umeå och Luleå. Häktena i Umeå och Luleå har 30 platser vardera. Jag räknar Gävle till Norrland, men för oss bosatta i Västerbotten är Gävle endast på gränsen till Norrland.
Häktena i Luleå och Umeå är ofta överfulla. Det innebär att häktade inte sällan måste transporteras till andra häkten. Häkten där det finns lediga platser, vilket ofta kan vara häkten i södra eller mellersta Sverige. Vad alla dessa transporter kostar kan jag inte ens gissa mig till, men jag vet att det handlar om betydande summor. Häktespersonalen får enligt sina bestämmelser ”bara” köra ett visst antal timmar per dag, varför en transport till eller från mellersta Sverige eller södra Sverige kan ta tid, med övernattning för den häktade i någon polisarrest på vägen till eller från ett häkte.
Förra sommaren var jag offentlig försvarare i ett stort narkotikamål med många tilltalade. Polisen hade hittat 2,9 kg cannabis i en baklucka på en bil i Norsjö kommun. Narkotikan transporterades av personer boende i södra Sverige till Norsjö. Samtidigt pågick en annan större ”narkotikahärva” i Västerbotten med många tilltalade som var inblandade. Detta innebar att häktena i både Umeå och Västerbotten ? var överfulla med folk som satt häktade. Jag kommer ihåg att min klient, medan han satt häktad, tvingades byta häkte 4 gånger under häktningstiden. Först var han i Umeå för att sedan flyttas till Luleå och sedan till Östersund för att slutligen på nytt hamna i Umeå.
För att klara av den brist på häktesplatser, som då förelåg, var man således tvingade att förflytta min klient långa avstånd mellan olika häkten. Var och en kan ju säkert räkna ut vilka stora kostnader det blir för oss skattebetalare med dessa transportkostnader på grund av brist på häktesplatser. Jag kommer särskilt ihåg att min klient ringde mig en eftermiddag och ville få besök av mig. Vi bestämde att jag skulle komma till häktet i Luleå dagen därpå vid 11-tiden. När jag kom till häktet i Luleå fick jag veta att min klient på grund av platsbrist för en timme sedan påbörjat en transport till häktet i Östersund, varför min resa till Luleå från Skellefteå blev helt bortkastad, men naturligtvis en kostnad för staten då jag naturligtvis tog betalt för min tidsspillan och resekostnad.
Att hamna på en polisarrest - i stället för ett häkte - är ofta ett mycket sämre alternativ. I polisarresten brukar erbjudas en brits med en filt och ingen TV på rummet. På våra häkten finns TV på rummet och sängkläder. Skellefteås polisarrester är vad jag vill kalla för fylleceller. Små rum där man lämpligen kan lägga in personer som är så redlöst berusade att de inte är medvetna om sin omgivning. Sådana personer som inte märker om det är kallt eller varmt i rummet och som inte behöver några sängkläder för att sova ruset av sig.
Skellefteås celler är allt annat än humana. De får mig att tänka på länder där demokrati endast är ett ord och inget som finns i verkligheten.
I vissa celler på arrester finns toalett. I vissa celler är så inte fallet. Det är dock så att i våra fängelser finns inte toalett i cellen och på slutna anstalter är cellen låst nattetid. Den intagne kan då kalla på vakten för att begära att få gå på toaletten, men på många anstalter är det kutym bland de intagna att aldrig kalla på vakten under natten. De intagna väljer att kissa i de handfat som finns i cellen. Varför? Vakterna anses störa ordningen om de kommer till någon cell nattetid. I alla celler finns därför en diskborste, att rengöra handfatet med. Vem bestämmer om den intagne får kalla på vakten nattetid? Ofta har de intagna ett förtroenderåd där regler (oskrivna) bestäms för i vilka situationer intagna får kalla på vakten. Vad förtroenderådet beslutat brukar ingen bryta emot.
Förtroenderådet reder också ut interna problem mellan intagna. Ingen intagen får ta upp sina problem med fångpersonalen. När en intagen blir hotad måste dock den intagne ibland begära skydd att fångpersonalen och får då alltid skydd, vilket brukar sluta med ”knall” som är detsamma som transport till annan anstalt där den intagne får ”börja om på nytt”.
Problemen med för få häktesplatser är också ett hot mot rättssäkerheten. Vid förhandlingar vill inte alltid domstolen att den tilltalade ens ska få finnas med i rättssalen, utan på en plats där det finns en videokamera nära ett häkte. Försvarsadvokaten kan sitta i rättssalen, men kan då inte prata enskilt med sin klient. Om advokaten sitter bredvid klienten kan det bli så att advokaten inte kan ta del av alla handlingar i rättssalen, som exempelvis en karta som kan vara betydelse för att förstå var olika personer befunnit sig vid olika tidpunkter.
Bristen på häktesplatser får inte leda till att tilltalade inte ges möjlighet att vara med på sin egen förhandling. Det hör inte till rättsordningen i en demokrati. Om vi i Sverige får höra att en svensk medborgare fälls i ett annat land och där svensken inte fick vara med i rättssalen under förhandlingen torde det leda till förstasidesrubriker i media.
Ett ännu större problem är om klienten inte kan svenska. Sitter försvarsadvokaten i rättssalen och klienten på annan plats är det i det närmaste omöjligt att prata enskilt, även om tolk hjälper till att översätta. Enskilda samtal med klienter som inte kan svenska förutsätter att advokaten och klienten vid behov får sätta sig ned och prata enskilt i ett eget rum, tillsammans med tolk förstås.
De som inte kan svenska är ofta i behov av en försvarare efter som de kan ha hamnat i ett åtal utan att vara skyldig. Jag kan nämna att en klient jag företrädde – som inte kunde svenska och inte heller engelska – höll på att frysa ihjäl och han försökte ta sig in på polisstationen för att värma sig. Ingen öppnade när han ringde och bankade på fönster och dörrar på polisstationen.
Klienten valde därför att sätta sig i en olåst polisbil för att värma sig. Då kom polisen och klienten blev gripen, anhållen och häktad. Först vid förhandlingen förstod alla att klienten bara ville värma sig och han blev förstås friad. Nu i efterhand låter det som en rolig historia, men det var aldrig en rolig historia för klienten.
Jag förstår att det skulle kosta att ordna med ett eller flera nya häkten i norra Sverige, men det borde finnas utrymme för i vart fall ett par häkten till i den här delen av landet. Dessutom måste våra polisstationer få rusta upp sina celler så att de får en standard motsvarande en häktesplats, så att det blir celler värdiga ett demokratiskt samhälle.
Jag vet att de celler, som finns på många av våra polisstationer är av så undermålig standard att många av mina klienter, som har vistats i dem, har drabbats av psykiska problem. Det är ju inte ovanligt på grund av att vi har så få häktesplatser att polisstationernas celler används som tillfälliga platser för häktade.
T ex så hade jag nyligen strax före jul i ett mål som av massmedia gick under benämningen ”jörnsligan”. I det målet var det en mängd tilltalade som satt häktade. Rättegången pågick under flera veckor. Under en åtalspunkt där jag var offentlig försvarare för en tilltalad pågick domstolsförhandlingen sent en fredagskväll med fortsättning på söndagskväll. Min klient var oerhört rädd för att han skulle tvingas vistas i cellen på polisstationen i Skellefteå från fredag kväll till söndag kväll och att han inte skulle bli transporterad till Luleå där han hade suttit häktad. När han greps hade han under något dygn vistats i cellen i Skellefteå, så han visste vilken fruktansvärd miljö det var att vistas i. Han blev oerhört lättad när han fick beskedet att han skulle transporteras till häktet i Luleå, vilket inte hade varit självklart. Det var bara lyckliga omständigheter den här gången som gjorde att han fick komma till häktet i Luleå.
Man behöver inte ha särskilt livlig fantasi för att förstå hur påfrestande det skulle ha varit att hamna i en cell där det inte ens finns en tv, så att man får möjlighet att fördriva tiden med olika tv-program. Att bara ligga i en relativt mörk cell utan något annat än sina egna tankar att fördriva tiden med innebär ju naturligtvis att man helt avskärmas från samhället och tiden man vistas där måste ju kännas som olidligt lång. Att kunna få vara på ett häkte där man får möjlighet att se olika tv-program gör ju att man har möjlighet att skingra sina tankar.
Jag tror att det skulle vara en framkomlig väg att om man rustar upp cellerna, som finns på de olika polisstationerna, så att de får standard motsvarande våra häktesceller och också ordnar med rastmöjligheter och möjligheter till viss motion, så skulle man till viss del kunna lösa
problemet med för få häktesplatser.
Du kanske tycker att det är för dyrt? Om du själv blir häktad tycker du något annat. Och kom ihåg att den som är häktad inte är skyldig förrän det finns en lagakraftvunnen dom som säger något annat. Häktade skall behandlas som oskyldiga, i vart fall till dess det finns en dom som säger det motsatta d v s skyldig.
Att hålla någon häktad kostar ca 2000 kr per dag, av det beloppet utgör 45 kr för mat, så maten är inte någon kostnad i sammanhanget. I sluten anstalt kostar ”vården” ca 2 700 kr per dag och i öppen anstalt ca 1 700 kr per dag. Kriminalvården kostade i fjol drygt 7 miljarder kronor, så det handlar om stora kostnader. Men det handlar om nödvändiga kostnader i ett rättssamhälle.
onsdag 11 januari 2012
tisdag 27 december 2011
Styrelseledamots ansvar för aktiebolagets förpliktelser – HD kommer att pröva frågan
Jag skrev för ungefär ett år sedan en blogg jag gav rubriken ”Prisjägare – en fara för många företagare vid konkurs.” Jag lovade att återkomma till ämnet eftersom jag hade klagat i ett sådant mål till Högsta Domstolen (HD). Att klaga till HD innebär inte att HD tar upp målet.
Först måste prövningstillstånd meddelas av HD och det meddelas endast om målet är av intresse för rättstillämpningen i landet. Det är således mycket ovanligt att HD tar upp ett överklagande till prövning.
Den 21 december fick mina klienter ett glatt besked. HD kommer att ta upp målet till prövning. Målet kommer att vara av framtida betydelse för många som sitter i en styrelse i dag och i framtiden. Utgången i målet handlar nämligen om styrelsens ansvar för bolagets förpliktelser.
Om bolaget har tillgångar behöver förstås styrelsen inte oroa sig. Då kan ju bolaget betala sina skulder. Det är när bolaget varit, är eller blir på obestånd det kan uppkomma problem.
Många som sitter i en styrelse för ett aktiebolag tror att det är riskfritt. De tror att de inte kan bli personligen ansvarig för bolagets skulder. Inte ens vid en konkurs. Styrelsemedlemmar brukar dock vara rädda för skatteskulder. Skatt är en fråga för sig. Vad denna blogg avser är övriga skulder som kan finnas i ett bolag. Skatter är en fråga jag avser att återkomma till vid något annat tillfälle.
Det personliga ansvaret för skulder återfinner man i aktiebolagslagen. Nuvarande bestämmelser återfinner man i 25 kapitlet nya aktiebolagslagen (2005:551). Tidigare återfanns motsvarande bestämmelser i 13 kapitlet gamla aktiebolagslagen (1975:1385).
Hur ansvaret ser ut idag
Jag ska beskriva problematiken så enkelt som möjligt.
När styrelsen har skäl att anta att bolaget eget kapital understiger hälften av det registrerade kapitalet ska styrelsen genast upprätta och låta bolaget revisorer granska en kontroll-balansräkning.
”Genast” betyder inte genast utan det finns viss tid för styrelsen att vidta annan åtgärd. ”Genast” betyder ofta en tid om en till två månader. Innan ”genast” inträder kan styrelsen i stället för att upprätta en kontrollbalansräkning freda sig genom att det egna kapitalet hämtat sig till en nivå över den kritiska gränsen. Så kan ske genom att bolaget fakturerar kunder och får in intäkter som innebär att det egna kapitalet hämtar sig. Det kan ligga i kunders intressen att betala snabbt så att bolaget hämtar sig. Så kan även ske genom att bolagets ägare tillskjuter kapital. Styrelsen kan och bör kontakta ägaren eller ägarna (såvida de inte sitter i styrelsen) och förklara att det behövs ett tillskott omgående eller i vart fall innan ”genast” inträder enligt aktiebolagslagen.
Återhämtningen måste ske innan den tidpunkt en kontrollbalansräkning skulle vara upprättad. Annars är huvudregeln att det blir personligt betalningsansvar. Ansvar gäller dock inte för den eller de styrelseledamöter som kan bevisa att de inte varit försumliga. Bevisbördan för detta ligger således på styrelseledamöterna.
Det problem som föreligger i praktiken är att ett bolag ofta byter styrelsemedlemmar. Det måste ske byte i bolag med tiden. Av de som satt i styrelsen för exempelvis 10 år sedan kanske ingen finns kvar idag. Det är till stor del denna problematik som målet i HD avser. Frågan är bland annat om ny styrelsemedlem ”ärver” tidigare styrelsemedlemmars ansvar.
Målet i HD (alla detaljer stämmer inte exakt med målet i HD)
I bolaget finns bara två styrelsemedlemmar och de kom in i styrelsen som nya medlemmar efter att alla tidigare medlemmar slutat. Den ena i styrelsen är också ägare av bolaget. Den andra är således ”endast” styrelsemedlem.
Den nya ägaren (som också är ny styrelsemedlem) får veta att mer än hälften av aktiekapitalet är förbrukat när han köper bolaget, varför han samma dag eller möjligen några dagar senare tillför bolaget kapital så att dels hela aktiekapitalet blir återställt dels så att det finns ganska bra med medel i kassan. Den andra nya styrelsemedlemmen kontrollerar bolagets räkenskaper när han blir medlen någon vecka senare och då är allt kapital intakt.
Bolaget drivs viss tid, men på grund av att dåliga tider förlorar bolaget kunder. Bolaget gör därför kundförluster, men har å sin sida leverantörsskulder. När bolaget förbrukat mer än hälften av sitt aktiekapital upprättar styrelsen genast en kontrollbalansräkning och låter bolagets revisorer granska den balansräkningen. Revisorerna föreslår konkurs och så blir fallet.
Genom att genast ha upprättat en kontrollbalansräkning tror styrelsen att den fredat sig från personligt ansvar. Det anser dock inte de underinstanser som dömt i ärendet.
Följande frågor kommer förhoppningsvis HD:s kommande dom ge svar på.
1.
När den nya ägaren köpte bolaget fanns inga skulder i bolaget, men mer än halva aktie-kapitalet var förbrukat. Den nya ägaren såg till att aktiekapitalet omgående blev återställt.
Kunde den nya ägaren (styrelsemedlemmen) fredat sig genom att i stället upprätta en kontrollbalansräkning? Även om så är fallet kommer den nya ägaren tillika styrelseledamot inte ha nytta av att så är fallet eftersom han inte genast upprättade någon kontrollbalans-räkning. Han vinner i så fall inte målet i HD på denna punkt, men möjligen med stöd av punkt 2 eller 3.
2.
Om den nya ägaren kunde freda sig genom att upprätta en kontrollbalansräkning var det i så fall inte så att ”genast” var en tidpunkt som för hans del inföll när han blev ny styrelse-medlem? Har han då inte fredat sig genom att omgående återställa aktiekapitalet?
”Genast” innebär ju en tid om en till två månader under vilken tid styrelsen får återställa aktiekapitalet utan eget ansvar. Om svaret är ja på den frågan vinner nya ägaren målet i HD.
Jag anser att svaret är ja på båda punkterna.
3.
Kan den nya ägaren tillika styrelseledamoten ursäkta sig på ett sätt som gör att han vinner om svaret är nej på punkt 1 och 2?
Jag anser att det är ursäktligt att inte veta svaret på fråga 1 och 2 och det är den ursäkt den nya ägaren tillika styrelseledamoten kan framföra som ursäkt. Om det räcker som ursäkt för att undgå betalningsansvar är dock ingen enkel fråga.
4.
För styrelseledamot två går det att resonera på samma sätt med tillägg för punkterna nedan.
5.
När styrelseledamot två kommer in i bolaget granskade han bolagets ekonomi, men endast hur ekonomin såg ut den dag han klev in i bolaget som styrelseledamot. Den dagen var det egna kapitalet intakt. Frågan är om den nya styrelseledamoten borde ha granskat bolagets ekonomi bakåt i tiden. Det egna kapitalet var ju mer än till hälften förbrukat bara någon vecka innan han klev in i bolaget. Om granskning ska ske bakåt i tiden är det förstås av intresse att veta hur långt tillbaka i tiden den granskningen ska gå. En vecka? Ett år? 10 år? Om granskningen ska gå långt tillbaka i tiden är det förenat med mycket stora ekonomiska risker att bli styrelseledamot.
Men finns ansvar för ny styrelsemedlem om kapitalet är intakt den dagen den medlemmen kliver in i styrelsen? I så fall ärvs det ansvaret av ny styrelsemedlem. ”Arvsfrågan” är av stort intresse. Kan ansvar ”ärvas” bör man noga överväga om det är värt risken att bli styrelse-medlem. Det måste delvis bero på hur långt tillbaka i tiden denna ”arvsbörda” existerar.
6.
För den som kommer in i styrelsen när aktiekapitalet är intakt går det att ursäkta sig med att den medlemmen inte hade anledning att göra en historisk granskning av bolaget ekonomi. Men kanske finns sådan skyldighet alltid, eller ibland eller i undantagsfall? HD kan ge svaret på den frågan, men svaret kanske är att ansvar inte ”ärvs” av ny styrelsemedlem.
Målet är också intressant för revisorer som ofta är inblandade i att sälja bolag där mer än halva aktiekapitalet är förbrukat eller varit förbrukat. Utgången i målet får betydelse för revisorers upplysningsplikt. Revisorer är proffs på att bedöma om aktiekapitalet helt eller delvis är eller har varit förbrukat.
Mest intressant är målet i HD för alla de som är eller tänker bli styrelsemedlemmar. Detta eftersom bolagets historik kan medföra ett framtida personligt betalningsansvar. Om HD anser att ansvar kan ”ärvas” är en lagändring nödvändig och det omgående. Vi måste ha en arbetsmiljö som lockar kunniga människor att sitta i olika styrelser och inte skrämma bort kompetenta personer från att våga sätta sig i en styrelse. Kunniga styrelseledamöter skapar arbete åt många.
God fortsättning på julen.
Först måste prövningstillstånd meddelas av HD och det meddelas endast om målet är av intresse för rättstillämpningen i landet. Det är således mycket ovanligt att HD tar upp ett överklagande till prövning.
Den 21 december fick mina klienter ett glatt besked. HD kommer att ta upp målet till prövning. Målet kommer att vara av framtida betydelse för många som sitter i en styrelse i dag och i framtiden. Utgången i målet handlar nämligen om styrelsens ansvar för bolagets förpliktelser.
Om bolaget har tillgångar behöver förstås styrelsen inte oroa sig. Då kan ju bolaget betala sina skulder. Det är när bolaget varit, är eller blir på obestånd det kan uppkomma problem.
Många som sitter i en styrelse för ett aktiebolag tror att det är riskfritt. De tror att de inte kan bli personligen ansvarig för bolagets skulder. Inte ens vid en konkurs. Styrelsemedlemmar brukar dock vara rädda för skatteskulder. Skatt är en fråga för sig. Vad denna blogg avser är övriga skulder som kan finnas i ett bolag. Skatter är en fråga jag avser att återkomma till vid något annat tillfälle.
Det personliga ansvaret för skulder återfinner man i aktiebolagslagen. Nuvarande bestämmelser återfinner man i 25 kapitlet nya aktiebolagslagen (2005:551). Tidigare återfanns motsvarande bestämmelser i 13 kapitlet gamla aktiebolagslagen (1975:1385).
Hur ansvaret ser ut idag
Jag ska beskriva problematiken så enkelt som möjligt.
När styrelsen har skäl att anta att bolaget eget kapital understiger hälften av det registrerade kapitalet ska styrelsen genast upprätta och låta bolaget revisorer granska en kontroll-balansräkning.
”Genast” betyder inte genast utan det finns viss tid för styrelsen att vidta annan åtgärd. ”Genast” betyder ofta en tid om en till två månader. Innan ”genast” inträder kan styrelsen i stället för att upprätta en kontrollbalansräkning freda sig genom att det egna kapitalet hämtat sig till en nivå över den kritiska gränsen. Så kan ske genom att bolaget fakturerar kunder och får in intäkter som innebär att det egna kapitalet hämtar sig. Det kan ligga i kunders intressen att betala snabbt så att bolaget hämtar sig. Så kan även ske genom att bolagets ägare tillskjuter kapital. Styrelsen kan och bör kontakta ägaren eller ägarna (såvida de inte sitter i styrelsen) och förklara att det behövs ett tillskott omgående eller i vart fall innan ”genast” inträder enligt aktiebolagslagen.
Återhämtningen måste ske innan den tidpunkt en kontrollbalansräkning skulle vara upprättad. Annars är huvudregeln att det blir personligt betalningsansvar. Ansvar gäller dock inte för den eller de styrelseledamöter som kan bevisa att de inte varit försumliga. Bevisbördan för detta ligger således på styrelseledamöterna.
Det problem som föreligger i praktiken är att ett bolag ofta byter styrelsemedlemmar. Det måste ske byte i bolag med tiden. Av de som satt i styrelsen för exempelvis 10 år sedan kanske ingen finns kvar idag. Det är till stor del denna problematik som målet i HD avser. Frågan är bland annat om ny styrelsemedlem ”ärver” tidigare styrelsemedlemmars ansvar.
Målet i HD (alla detaljer stämmer inte exakt med målet i HD)
I bolaget finns bara två styrelsemedlemmar och de kom in i styrelsen som nya medlemmar efter att alla tidigare medlemmar slutat. Den ena i styrelsen är också ägare av bolaget. Den andra är således ”endast” styrelsemedlem.
Den nya ägaren (som också är ny styrelsemedlem) får veta att mer än hälften av aktiekapitalet är förbrukat när han köper bolaget, varför han samma dag eller möjligen några dagar senare tillför bolaget kapital så att dels hela aktiekapitalet blir återställt dels så att det finns ganska bra med medel i kassan. Den andra nya styrelsemedlemmen kontrollerar bolagets räkenskaper när han blir medlen någon vecka senare och då är allt kapital intakt.
Bolaget drivs viss tid, men på grund av att dåliga tider förlorar bolaget kunder. Bolaget gör därför kundförluster, men har å sin sida leverantörsskulder. När bolaget förbrukat mer än hälften av sitt aktiekapital upprättar styrelsen genast en kontrollbalansräkning och låter bolagets revisorer granska den balansräkningen. Revisorerna föreslår konkurs och så blir fallet.
Genom att genast ha upprättat en kontrollbalansräkning tror styrelsen att den fredat sig från personligt ansvar. Det anser dock inte de underinstanser som dömt i ärendet.
Följande frågor kommer förhoppningsvis HD:s kommande dom ge svar på.
1.
När den nya ägaren köpte bolaget fanns inga skulder i bolaget, men mer än halva aktie-kapitalet var förbrukat. Den nya ägaren såg till att aktiekapitalet omgående blev återställt.
Kunde den nya ägaren (styrelsemedlemmen) fredat sig genom att i stället upprätta en kontrollbalansräkning? Även om så är fallet kommer den nya ägaren tillika styrelseledamot inte ha nytta av att så är fallet eftersom han inte genast upprättade någon kontrollbalans-räkning. Han vinner i så fall inte målet i HD på denna punkt, men möjligen med stöd av punkt 2 eller 3.
2.
Om den nya ägaren kunde freda sig genom att upprätta en kontrollbalansräkning var det i så fall inte så att ”genast” var en tidpunkt som för hans del inföll när han blev ny styrelse-medlem? Har han då inte fredat sig genom att omgående återställa aktiekapitalet?
”Genast” innebär ju en tid om en till två månader under vilken tid styrelsen får återställa aktiekapitalet utan eget ansvar. Om svaret är ja på den frågan vinner nya ägaren målet i HD.
Jag anser att svaret är ja på båda punkterna.
3.
Kan den nya ägaren tillika styrelseledamoten ursäkta sig på ett sätt som gör att han vinner om svaret är nej på punkt 1 och 2?
Jag anser att det är ursäktligt att inte veta svaret på fråga 1 och 2 och det är den ursäkt den nya ägaren tillika styrelseledamoten kan framföra som ursäkt. Om det räcker som ursäkt för att undgå betalningsansvar är dock ingen enkel fråga.
4.
För styrelseledamot två går det att resonera på samma sätt med tillägg för punkterna nedan.
5.
När styrelseledamot två kommer in i bolaget granskade han bolagets ekonomi, men endast hur ekonomin såg ut den dag han klev in i bolaget som styrelseledamot. Den dagen var det egna kapitalet intakt. Frågan är om den nya styrelseledamoten borde ha granskat bolagets ekonomi bakåt i tiden. Det egna kapitalet var ju mer än till hälften förbrukat bara någon vecka innan han klev in i bolaget. Om granskning ska ske bakåt i tiden är det förstås av intresse att veta hur långt tillbaka i tiden den granskningen ska gå. En vecka? Ett år? 10 år? Om granskningen ska gå långt tillbaka i tiden är det förenat med mycket stora ekonomiska risker att bli styrelseledamot.
Men finns ansvar för ny styrelsemedlem om kapitalet är intakt den dagen den medlemmen kliver in i styrelsen? I så fall ärvs det ansvaret av ny styrelsemedlem. ”Arvsfrågan” är av stort intresse. Kan ansvar ”ärvas” bör man noga överväga om det är värt risken att bli styrelse-medlem. Det måste delvis bero på hur långt tillbaka i tiden denna ”arvsbörda” existerar.
6.
För den som kommer in i styrelsen när aktiekapitalet är intakt går det att ursäkta sig med att den medlemmen inte hade anledning att göra en historisk granskning av bolaget ekonomi. Men kanske finns sådan skyldighet alltid, eller ibland eller i undantagsfall? HD kan ge svaret på den frågan, men svaret kanske är att ansvar inte ”ärvs” av ny styrelsemedlem.
Målet är också intressant för revisorer som ofta är inblandade i att sälja bolag där mer än halva aktiekapitalet är förbrukat eller varit förbrukat. Utgången i målet får betydelse för revisorers upplysningsplikt. Revisorer är proffs på att bedöma om aktiekapitalet helt eller delvis är eller har varit förbrukat.
Mest intressant är målet i HD för alla de som är eller tänker bli styrelsemedlemmar. Detta eftersom bolagets historik kan medföra ett framtida personligt betalningsansvar. Om HD anser att ansvar kan ”ärvas” är en lagändring nödvändig och det omgående. Vi måste ha en arbetsmiljö som lockar kunniga människor att sitta i olika styrelser och inte skrämma bort kompetenta personer från att våga sätta sig i en styrelse. Kunniga styrelseledamöter skapar arbete åt många.
God fortsättning på julen.
tisdag 20 december 2011
Försvarsadvokatens vardag i häkte m.m
Jag blir ofta förordnad som offentlig försvarare och träffar då en hel del klienter som sitter anhålla eller häktade. Vid besök på polisstationen – som har celler, men som inte är ett häkte – eller på häktet träffar jag många klienter. När man kommer till polisstationen eller häktet får man av personalen ofta höra att man får träffa klienten ”helt på egen risk”. Med det menar polisen/häktespersonalen att jag får skylla mig själv om jag blir misshandlad eller ihjälslagen.Polisen/häktespersonalen verkar anse att de saknar ansvar.
Mordet på kvinnan i häktet i Huddinge har fått mig att fundera på ”helt på egen risk” och hur det egentligen står till med säkerheten på våra häkten. Till skillnad från häktespersonalen är vi advokater alltid obeväpnade. Det är pennan - det skrivna ordet – och talekonsten som är våra enda vapen. Men självklart skulle jag inte vilja vara beväpnad med vapen, men säkerheten måste förbättras.
Jag tror det kommer en dag då någon av vi som arbetar som försvarsadvokater kommer att bli svårt misshandlad eller mördad på ett häkte. Då – men först då – kommer denna fråga att diskuteras på ett sätt som innebär höjd säkerhet. Möjligen krävs ett mord innan så sker. Det kanske inte räcker med grov misshandel.
Vid besök på häktet träffar man klienten i en besökscell. Det finns larmknapp och den ringer man på vid behov eller när samtalet med klienten är klart. Svaret är ofta att man får vänta en stund på grund av att personalen har något annat att göra. Vad annat är har jag ofta haft tillfälle att fundera på.
Jag känner ingen rädsla att själv drabbas. Jag är som många andra, som tror att jag kan väl inte vara den som ska behöva ha otur. Så resonerade jag i vart fall till mordet skedde på häktet i Huddinge.
Jag måste dock berätta att det är mycket ovanligt att de som står åtalade för brott uppträder hotfullt mot sin advokat. Det är faktiskt vanligare med hot i familjemål. Där kan känslorna verkligen svalla. Men man måste komma ihåg att en del av de som begår allvarliga brott är allt annat än psykiskt friska och därför inte alltid tillräkneliga. Personer som på grund av svår psykisk sjukdom begår brott har alltid funnits och kommer alltid att finnas.
Jag tillhör de som anser att svårt psykiskt sjuka ska dömas till vård och inte fängelse. Samhället går åt andra hållet. Idag döms allt fler svårt psykiskt sjuka till fängelse.
Det finns fängelseförbud och det avser de personer som led av en allvarlig psykisk störning vid brottet eller vid den läkarundersökning som föregår förhandlingen i ett brottmål om det kan misstänkas att den åtalade lider av en allvarlig psykisk störning. Vad som ska klassas som en allvarlig psykisk störning har de senaste åren fått en allt snävare tolkning. Jag är dock inte läkare och ska därför inte gå in på någon amatörmässig medicinsk diskussion.
Det som bör framhållas att vård kan pågå så länge den dömde lider av en allvarlig psykisk störning. Vården kan därför vara livslång även för ett brott som har lågt straffvärde. Straffet skulle kanske ha blivit tre månader eller endast villkorlig dom om den åtalade varit frisk, men vården kanske blir livsvarig. Det är inte lindrigare med vård än fängelse. De som sitter i fängelse har det ofta bättre än de som vårdas.
På tal om fängelse. Jag vet en person som trivs i fängelse. Det är hans enda hem. Den personen begår småbrott enbart för att slippa livet utanför fängelset. Personen ifråga har alkoholproblem när han är på fri fot. På fängelset tänker han inte på alkohol. Han vill helst sitta på öppen anstalt, vilket är betydligt bättre än sluten anstalt. Senast han blev släppt åkte han direkt till en bar och stal en flaska vin. Han blev tagen på bar gärning och blev direkt åtalad för det ”svåra” brottet snatteri. Till hans glädje hävdes den villkorliga domen och bara några veckor senare var han hemma på sin öppna anstalt. På fängelset har han vänner. Han tycker bra om personalen. Han – i likhet med andra intagna på anstalten - får lön en gång i veckan, som räcker till allt han behöver. Lönen är drygt 10 kr i timmen. Det tråkiga är att samhället inte kan ordna det lika bra för alla utanför fängelset som i fängelset. Därför åker en hel del in och ut i fängelset under en stor del av sina liv.
Vilka blir fängelsekunder? Det är nog personer som saknar familj, vänner och arbete efter ett avtjänat straff. De som saknar en mening med livet utanför våra fängelser. De finner i stället meningen med livet i våra fängelser. Dessutom de som har missbruksproblem. De måste för det mesta finansiera sitt missbruk genom brottslig verksamhet.
Numera är det färre än tidigare som åker in i fängelse. Det beror på att fotboja är ett alternativ vid kortare fängelsestraff. Det alternativet väljer många. En del klarar inte av fotboja eftersom det förutsätter nykterhet. Nykterheten kontrolleras via regelbundna stickprover. Det kan vara mycket tufft för en rattfyllerist att vara nykter under en månad. Tufft därför att flertalet av våra rattfyllerister är fast i ett missbruk av alkohol. På i vart fall en öppen anstalt finns det inte sällan tillgång till starka drycker. Å andra sidan finns det inte sällan tillgång till ännu starkare saker på våra slutna anstalter. Hur narkotika kan smugglas in på slutna anstalter vet jag inte.
Så bra insyn har jag inte i våra anstalter. Kan narkotika smugglas in borde det gå att ta sig ut, men det verkar numera vara i det närmaste omöjligt att rymma från våra slutna anstalter.
Nästan ingen rymmer från öppna anstalter. Den som gör det blir nämligen förflyttad till en sluten anstalt och förlorar rätten till permissioner under en längre tid. För den som rymmer åker nästan alltid fast.
Varför hamnar vissa på öppna anstalter och vissa på slutna anstalter? De som bedöms som ofarliga, inte har missbruksproblem och inte är rymningsbenägna hamnar på en öppen anstalt.
Övriga på sluten anstalt således. Den som hamnar på sluten anstalt och sköter sig kan med tiden förflyttas till en öppen anstalt. Det är ofta en väg i utslussningen mot frihet.
Att arbeta som försvarsadvokat är som du kanske inser ett intressant arbete. I arbetet träffar jag de som begått små brott, brott av medelgraden och mycket allvarliga och svåra brott. Mitt arbete är inte att fördöma någon som begått brott, men inte heller att försvara brottet. Mitt arbete är att få fram det som talar för friande dom eller en så mild påföljd som möjligt. De jag träffar är för det mesta som vem som helst. Men en del i samhället hamnar fel. Den vanligaste förklaringen till att så sker har två namn. Alkohol är det ena namnet. Narkotika är det andra namnet. Utan alkohol och narkotika skulle jag sannolikt arbeta med något annat än att ofta vara försvarsadvokat. Men ett sådant samhälle lär vara långt borta.
Jag uppskattar att mer än 90 % av all brottslighet skulle försvinna utan alkohol och narkotika. I de mer än 90 % har jag dock inte inkluderat brottet fortkörning. Ett brott som delvis beror på för bra bilar i förhållande till gällande fartgränser.
Gå mot röd gubbe? Det är inget brott. Om så vore fallet skulle brottsligheten i Sverige öka med minst 50 % skulle jag tro. Vi har inga röd gubbe poliser och det är nog ingen polis som utbildat sig till polis för att jaga de som går mot röd gubbe. Om det vore brott att gå mot röd gubbe skulle jag vilja höra på den polismästare som väljer ut de poliser som skulle stävja det brottet. Eller den polis som berättar förs sina vänner att han är en röd gubbe polis.
I arbetet får jag insyn i varför brott begås. Som jag skrev ovan beror det många gånger på alkohol och narkotika. Familjebråken har också ofta sin förklaring i alkoholen. Det finns alltid en förklaring till ett brott. Förklaringen är sällan en godtagbar ursäkt, men gör det lättare för den som drabbats av brott att förstå varför han eller hon blev ett brottsoffer. Får den som blivit misshandlad veta att gärningsmannen var svårt psykisk sjuk underlättar detta att förlåta gärningsmannen, men offret bör fundera på varför personen inte redan var föremål för vård. Kanske hade gärningsmannen begått flera brott tidigare och dömts till kortare fängelsestraff i stället för vård. Hade gärningsmannen dömts till vård hade han inte kommit ut annat än om han är ofarlig. Det ger ett betydligt bättre trygghet för alla i samhället. Men nu är det populärt att i debatter ropa efter fängelsestraff i stället för vård. Debatter som inte kommer att leda till ett tryggare samhälle. Politikerna lyssnar på de som ropar ett straff i stället för vård. Politikerna vill ha röster till kommande val.
Jag har tidigare skrivit att jag anser att många – ofta unga människor – får för hårda domar i narkotikabrott. HD har den senaste tiden ändrat praxis på ett sätt som kommer att leda till mildare domar. Som du nog redan förstår så är jag allt annat än positiv till narkotika. Jag har dock företrätt många ungdomar som stått åtalade för narkotikabrott som fått mycket långa fängelsestraff. De jag företrätt har varit långt ned i narkotika världens rangordning. I toppen finns de som verkligen tjänar stora pengar på narkotika. I botten finns missbrukarna som ofta själva måste langa för att få pengar till sitt eget missbruk. I botten finns unga utslagna människor. Många av dem åker fast för lagning och får långa fängelsestraff. Borde det inte vara bättre att i stället ge dem ett kortare straff följt av vård en längre tid? Så att de är fria från narkotika när fängelsetiden och vårdtiden är avslutad. Det måste vara bättre än ett långt fängelsestraff följt av ingen vård alls.
Många säger att vård är att dalta. Jag säger att vård är att bry sig om de som har det sämst i samhället. Jag ser inga skurkar i de unga människor som hamnat i ett narkotikamissbruk. Jag ser bara olyckliga unga människor. Därför är det alltid ett stort ansvar att vara försvarare för de som hamnat snett i samhället.
Snart är julen här. Stressen med handeln skulle jag gärna vara utan. Däremot är julen en tid för eftertanke och kanske visa medhjärta med de som har det svårt genom att ge en gåva till något bra välgörande ändamål.
God Jul, för nästa blogg kommer nog mellan jul och nyår. Nästa vecka ska jag hinna med att såväl arbeta som julstressa. Men julafton ska vara i alla fall vara en dag i lugn och ro. Minst en dag i lugn och ro per år är vi väl alla värda.
Mordet på kvinnan i häktet i Huddinge har fått mig att fundera på ”helt på egen risk” och hur det egentligen står till med säkerheten på våra häkten. Till skillnad från häktespersonalen är vi advokater alltid obeväpnade. Det är pennan - det skrivna ordet – och talekonsten som är våra enda vapen. Men självklart skulle jag inte vilja vara beväpnad med vapen, men säkerheten måste förbättras.
Jag tror det kommer en dag då någon av vi som arbetar som försvarsadvokater kommer att bli svårt misshandlad eller mördad på ett häkte. Då – men först då – kommer denna fråga att diskuteras på ett sätt som innebär höjd säkerhet. Möjligen krävs ett mord innan så sker. Det kanske inte räcker med grov misshandel.
Vid besök på häktet träffar man klienten i en besökscell. Det finns larmknapp och den ringer man på vid behov eller när samtalet med klienten är klart. Svaret är ofta att man får vänta en stund på grund av att personalen har något annat att göra. Vad annat är har jag ofta haft tillfälle att fundera på.
Jag känner ingen rädsla att själv drabbas. Jag är som många andra, som tror att jag kan väl inte vara den som ska behöva ha otur. Så resonerade jag i vart fall till mordet skedde på häktet i Huddinge.
Jag måste dock berätta att det är mycket ovanligt att de som står åtalade för brott uppträder hotfullt mot sin advokat. Det är faktiskt vanligare med hot i familjemål. Där kan känslorna verkligen svalla. Men man måste komma ihåg att en del av de som begår allvarliga brott är allt annat än psykiskt friska och därför inte alltid tillräkneliga. Personer som på grund av svår psykisk sjukdom begår brott har alltid funnits och kommer alltid att finnas.
Jag tillhör de som anser att svårt psykiskt sjuka ska dömas till vård och inte fängelse. Samhället går åt andra hållet. Idag döms allt fler svårt psykiskt sjuka till fängelse.
Det finns fängelseförbud och det avser de personer som led av en allvarlig psykisk störning vid brottet eller vid den läkarundersökning som föregår förhandlingen i ett brottmål om det kan misstänkas att den åtalade lider av en allvarlig psykisk störning. Vad som ska klassas som en allvarlig psykisk störning har de senaste åren fått en allt snävare tolkning. Jag är dock inte läkare och ska därför inte gå in på någon amatörmässig medicinsk diskussion.
Det som bör framhållas att vård kan pågå så länge den dömde lider av en allvarlig psykisk störning. Vården kan därför vara livslång även för ett brott som har lågt straffvärde. Straffet skulle kanske ha blivit tre månader eller endast villkorlig dom om den åtalade varit frisk, men vården kanske blir livsvarig. Det är inte lindrigare med vård än fängelse. De som sitter i fängelse har det ofta bättre än de som vårdas.
På tal om fängelse. Jag vet en person som trivs i fängelse. Det är hans enda hem. Den personen begår småbrott enbart för att slippa livet utanför fängelset. Personen ifråga har alkoholproblem när han är på fri fot. På fängelset tänker han inte på alkohol. Han vill helst sitta på öppen anstalt, vilket är betydligt bättre än sluten anstalt. Senast han blev släppt åkte han direkt till en bar och stal en flaska vin. Han blev tagen på bar gärning och blev direkt åtalad för det ”svåra” brottet snatteri. Till hans glädje hävdes den villkorliga domen och bara några veckor senare var han hemma på sin öppna anstalt. På fängelset har han vänner. Han tycker bra om personalen. Han – i likhet med andra intagna på anstalten - får lön en gång i veckan, som räcker till allt han behöver. Lönen är drygt 10 kr i timmen. Det tråkiga är att samhället inte kan ordna det lika bra för alla utanför fängelset som i fängelset. Därför åker en hel del in och ut i fängelset under en stor del av sina liv.
Vilka blir fängelsekunder? Det är nog personer som saknar familj, vänner och arbete efter ett avtjänat straff. De som saknar en mening med livet utanför våra fängelser. De finner i stället meningen med livet i våra fängelser. Dessutom de som har missbruksproblem. De måste för det mesta finansiera sitt missbruk genom brottslig verksamhet.
Numera är det färre än tidigare som åker in i fängelse. Det beror på att fotboja är ett alternativ vid kortare fängelsestraff. Det alternativet väljer många. En del klarar inte av fotboja eftersom det förutsätter nykterhet. Nykterheten kontrolleras via regelbundna stickprover. Det kan vara mycket tufft för en rattfyllerist att vara nykter under en månad. Tufft därför att flertalet av våra rattfyllerister är fast i ett missbruk av alkohol. På i vart fall en öppen anstalt finns det inte sällan tillgång till starka drycker. Å andra sidan finns det inte sällan tillgång till ännu starkare saker på våra slutna anstalter. Hur narkotika kan smugglas in på slutna anstalter vet jag inte.
Så bra insyn har jag inte i våra anstalter. Kan narkotika smugglas in borde det gå att ta sig ut, men det verkar numera vara i det närmaste omöjligt att rymma från våra slutna anstalter.
Nästan ingen rymmer från öppna anstalter. Den som gör det blir nämligen förflyttad till en sluten anstalt och förlorar rätten till permissioner under en längre tid. För den som rymmer åker nästan alltid fast.
Varför hamnar vissa på öppna anstalter och vissa på slutna anstalter? De som bedöms som ofarliga, inte har missbruksproblem och inte är rymningsbenägna hamnar på en öppen anstalt.
Övriga på sluten anstalt således. Den som hamnar på sluten anstalt och sköter sig kan med tiden förflyttas till en öppen anstalt. Det är ofta en väg i utslussningen mot frihet.
Att arbeta som försvarsadvokat är som du kanske inser ett intressant arbete. I arbetet träffar jag de som begått små brott, brott av medelgraden och mycket allvarliga och svåra brott. Mitt arbete är inte att fördöma någon som begått brott, men inte heller att försvara brottet. Mitt arbete är att få fram det som talar för friande dom eller en så mild påföljd som möjligt. De jag träffar är för det mesta som vem som helst. Men en del i samhället hamnar fel. Den vanligaste förklaringen till att så sker har två namn. Alkohol är det ena namnet. Narkotika är det andra namnet. Utan alkohol och narkotika skulle jag sannolikt arbeta med något annat än att ofta vara försvarsadvokat. Men ett sådant samhälle lär vara långt borta.
Jag uppskattar att mer än 90 % av all brottslighet skulle försvinna utan alkohol och narkotika. I de mer än 90 % har jag dock inte inkluderat brottet fortkörning. Ett brott som delvis beror på för bra bilar i förhållande till gällande fartgränser.
Gå mot röd gubbe? Det är inget brott. Om så vore fallet skulle brottsligheten i Sverige öka med minst 50 % skulle jag tro. Vi har inga röd gubbe poliser och det är nog ingen polis som utbildat sig till polis för att jaga de som går mot röd gubbe. Om det vore brott att gå mot röd gubbe skulle jag vilja höra på den polismästare som väljer ut de poliser som skulle stävja det brottet. Eller den polis som berättar förs sina vänner att han är en röd gubbe polis.
I arbetet får jag insyn i varför brott begås. Som jag skrev ovan beror det många gånger på alkohol och narkotika. Familjebråken har också ofta sin förklaring i alkoholen. Det finns alltid en förklaring till ett brott. Förklaringen är sällan en godtagbar ursäkt, men gör det lättare för den som drabbats av brott att förstå varför han eller hon blev ett brottsoffer. Får den som blivit misshandlad veta att gärningsmannen var svårt psykisk sjuk underlättar detta att förlåta gärningsmannen, men offret bör fundera på varför personen inte redan var föremål för vård. Kanske hade gärningsmannen begått flera brott tidigare och dömts till kortare fängelsestraff i stället för vård. Hade gärningsmannen dömts till vård hade han inte kommit ut annat än om han är ofarlig. Det ger ett betydligt bättre trygghet för alla i samhället. Men nu är det populärt att i debatter ropa efter fängelsestraff i stället för vård. Debatter som inte kommer att leda till ett tryggare samhälle. Politikerna lyssnar på de som ropar ett straff i stället för vård. Politikerna vill ha röster till kommande val.
Jag har tidigare skrivit att jag anser att många – ofta unga människor – får för hårda domar i narkotikabrott. HD har den senaste tiden ändrat praxis på ett sätt som kommer att leda till mildare domar. Som du nog redan förstår så är jag allt annat än positiv till narkotika. Jag har dock företrätt många ungdomar som stått åtalade för narkotikabrott som fått mycket långa fängelsestraff. De jag företrätt har varit långt ned i narkotika världens rangordning. I toppen finns de som verkligen tjänar stora pengar på narkotika. I botten finns missbrukarna som ofta själva måste langa för att få pengar till sitt eget missbruk. I botten finns unga utslagna människor. Många av dem åker fast för lagning och får långa fängelsestraff. Borde det inte vara bättre att i stället ge dem ett kortare straff följt av vård en längre tid? Så att de är fria från narkotika när fängelsetiden och vårdtiden är avslutad. Det måste vara bättre än ett långt fängelsestraff följt av ingen vård alls.
Många säger att vård är att dalta. Jag säger att vård är att bry sig om de som har det sämst i samhället. Jag ser inga skurkar i de unga människor som hamnat i ett narkotikamissbruk. Jag ser bara olyckliga unga människor. Därför är det alltid ett stort ansvar att vara försvarare för de som hamnat snett i samhället.
Snart är julen här. Stressen med handeln skulle jag gärna vara utan. Däremot är julen en tid för eftertanke och kanske visa medhjärta med de som har det svårt genom att ge en gåva till något bra välgörande ändamål.
God Jul, för nästa blogg kommer nog mellan jul och nyår. Nästa vecka ska jag hinna med att såväl arbeta som julstressa. Men julafton ska vara i alla fall vara en dag i lugn och ro. Minst en dag i lugn och ro per år är vi väl alla värda.
måndag 12 december 2011
2012 – slutet för det skattetillägg vi har idag?
Detta inlägg berör er som påförts skatteillägg och samtidigt även straff eller annan påföljd för den handling som medfört skattetillägg. Eller som riskerar att så sker.
Den handling som medfört skattetillägg är ofta underlåtenhet att deklarera sina egna inkomster eller sitt företags inkomster. Underlåtenheten jämställs således med en aktiv handling.
Straff? Det är böter eller fängelse. Det finns dock andra påföljder, såsom villkorlig dom och skyddstillsyn.
2012 är snart här. Då ska frågan om det svenska skattetilläggets tillåtlighet prövas av Europadomstolen. I vart fall har jag av Europadomstolen fått beskedet att frågan troligen kommer att tas upp 2012. Jag är i Europadomstolen ombud i flera pågående mål angående skattetillägg och av nyfikenhet och iver har jag ödmjukt skriftligen ställt frågan när prövning kommer att ske.
Skattetillägg kommer att vara tillåtet även efter prövningen i Europadomstolen. Det som kan bli nytt är att skattetillägg och samtidigt straff eller annan påföljd för den handling som medfört skattetillägg inte kommer anses tillåtet.
Sverige är inte det första land som prövas av Europadomstolen. Skattebetalare i Ryssland och Finland har vunnit mot sina egna länder. Så ska numera även vara fallet i Kroatien och Bulgarien.
Rättsfallen mot Ryssland och Finland har jag noga studerat. Rättsfallen mot Kroatien och Bulgarien får bli kommande julläsning.
Vad är det som hänt som innebär att skattetillägg och straff och annan påföljd för samma handling som medfört skattetillägg inte kanske är tillåtet? Det som hänt är att någon studerat ett tilläggsprotokoll till Europakonventionen (det finns flera tilläggsprotokoll som gäller tillsammans med huvudprotokollet) och kommit fram till att tilläggsprotokoll nr 7, artikel 4,P 1, - nedan endast benämnda artikel 4 - utgör hinder för olika myndigheter att påföra flera sanktioner mot en och samma person för en och samma handling. Det medförde att Ryssland och Finlands skattetillägg prövades 2009. Såväl Ryssland som Finland hade nog väntat sig att vinna målen. Jag hade förväntat mig detta för att så var praxis i Europadomstolen innan 2009.
Innan 2009 hade dock ingen åberopat artikel 4, utan sannolikt endast åberopat bestämmelser i huvudprotokollet.
Utgången i Europadomstolen blev att det ryska och det finska systemet med skattetillägg och annan påföljd underkändes. De enskilda individerna vann mot sina respektive hemländer.
Artikel 4 brukar förklaras med de latinska orden ”ne bis in idem”. De orden betyder ”icke samma sak två gånger”. Om en viss handling först prövas för frågan om skattetillägg och därefter prövas för frågan om straff eller annan påföljd prövas samma sak (samma handling) två gånger. Förbud mot detta finns även i den svenska lagstiftningen och då närmare bestämt i rättegångsbalkens 30 kapitel 9 §.
Varför följer inte svenska domstolar redan den praxis som finns från Europadomstolen? Det gör vissa domare. Det gör de domare som anser att Europadomstolens praxis förhindrar dubbel prövning i svensk rätt.
Många domare följer dock inte Europadomstolens praxis och det beror på att vår Högsta Domstol (HD) i två avgöranden från 2010 uttalat att Europadomstolens praxis inte ger ett klart stöd för ett förbud även i Sverige. HD var inte enig. Tre domare dömde till fördel för den svenska Staten. Två domare dömde till fördel för den enskilda individen.
Orden ”klart stöd” är något märkligt. Antingen finns det stöd i praxis eller så finns det inte stöd. HD borde ha tagit ställning. Ordet klart är dock ett ord som används för att förstärka det ord som kommer därefter. Ungefär som helt säker. Antingen är man säker eller inte. Med ordet helt vill man dock visa att man är säker. En annan formulering många använder är att de är nästan klara. Med ordet nästan förklarar man endast att man inte är klar. Men med ordet nästan vill man försvara sig med att man åtminstone arbetat med det man hade lovat skulle vara klart inom viss bestämd tid. Jag har nog – tyvärr - till en och annan klient sagt att jag nästan är klar med det jag lovat att utföra. Jag lovar att från och med nu bättra mig, annars kan jag inte vara kritisk mot formuleringar som ”klart stöd”.
Åter till ämnet. Om Europadomstolen bestämmer att det svenska systemet med skattetillägg och straff eller annan påföljd för samma handling inte är tillåtet gäller det för många som då olagligt drabbats av såväl skattetillägg som straff eller annan påföljd att ligga i startgroparna för att retroaktivt få rätt. Med det menar jag antingen återfå det som erlagts i skattetillägg eller kompensation för det straff man då kanske suttit av. Eller få kompensation för annan påföljd som kan vara utdömd. Det kommer handla om många som i så fall ska kompenseras av Staten, men kompensationen kommer knappast som ett brev på posten. Det gäller att bevaka sina egna intressen, som det brukar vara med andra ord.
Skattetillägg är en fråga jag lovar att återkomma till och slutorden i den frågan kommer jag skriva först när kommande avgöranden avseende Sverige har meddelats av Europadomstolen.
Jag hoppas jag då kaxigt får skriva ”vad var det jag sa” och slippa behöva skriva att det inte riktigt blev som jag hade förväntat mig.
Trevlig jul, även om det kanske blir någon blogg även innan julhelgen. Jag försöker skriva en blogg varje fredag, men jag hinner inte alltid. Det blir därför ”nästan” varje fredag som jag bloggar.
Nästa blogg blir nog om den utsatthet försvarsadvokater kan ha att utstå i brottmål. Den mördade häktesvakten har fått mig att reflektera över den frågan. Det var den frågan denna blogg skulle ha handlat om, men frågan om skattetillägg har jag arbetat med i veckan varför jag ändrade mig i sista stund.
I det här ämnet har jag tidigare skrivit följande inlägg då det har engagerat mig.
2010-02-26; Alltid lika härligt att inge en resningsansökan
2010-03-31; Efter Högsta domstolens dom idag: Nu går jag till Europadomstolen!
2010-09-14; Skattetillägg: ett straff som strider mot svensk rätt
Den handling som medfört skattetillägg är ofta underlåtenhet att deklarera sina egna inkomster eller sitt företags inkomster. Underlåtenheten jämställs således med en aktiv handling.
Straff? Det är böter eller fängelse. Det finns dock andra påföljder, såsom villkorlig dom och skyddstillsyn.
2012 är snart här. Då ska frågan om det svenska skattetilläggets tillåtlighet prövas av Europadomstolen. I vart fall har jag av Europadomstolen fått beskedet att frågan troligen kommer att tas upp 2012. Jag är i Europadomstolen ombud i flera pågående mål angående skattetillägg och av nyfikenhet och iver har jag ödmjukt skriftligen ställt frågan när prövning kommer att ske.
Skattetillägg kommer att vara tillåtet även efter prövningen i Europadomstolen. Det som kan bli nytt är att skattetillägg och samtidigt straff eller annan påföljd för den handling som medfört skattetillägg inte kommer anses tillåtet.
Sverige är inte det första land som prövas av Europadomstolen. Skattebetalare i Ryssland och Finland har vunnit mot sina egna länder. Så ska numera även vara fallet i Kroatien och Bulgarien.
Rättsfallen mot Ryssland och Finland har jag noga studerat. Rättsfallen mot Kroatien och Bulgarien får bli kommande julläsning.
Vad är det som hänt som innebär att skattetillägg och straff och annan påföljd för samma handling som medfört skattetillägg inte kanske är tillåtet? Det som hänt är att någon studerat ett tilläggsprotokoll till Europakonventionen (det finns flera tilläggsprotokoll som gäller tillsammans med huvudprotokollet) och kommit fram till att tilläggsprotokoll nr 7, artikel 4,P 1, - nedan endast benämnda artikel 4 - utgör hinder för olika myndigheter att påföra flera sanktioner mot en och samma person för en och samma handling. Det medförde att Ryssland och Finlands skattetillägg prövades 2009. Såväl Ryssland som Finland hade nog väntat sig att vinna målen. Jag hade förväntat mig detta för att så var praxis i Europadomstolen innan 2009.
Innan 2009 hade dock ingen åberopat artikel 4, utan sannolikt endast åberopat bestämmelser i huvudprotokollet.
Utgången i Europadomstolen blev att det ryska och det finska systemet med skattetillägg och annan påföljd underkändes. De enskilda individerna vann mot sina respektive hemländer.
Artikel 4 brukar förklaras med de latinska orden ”ne bis in idem”. De orden betyder ”icke samma sak två gånger”. Om en viss handling först prövas för frågan om skattetillägg och därefter prövas för frågan om straff eller annan påföljd prövas samma sak (samma handling) två gånger. Förbud mot detta finns även i den svenska lagstiftningen och då närmare bestämt i rättegångsbalkens 30 kapitel 9 §.
Varför följer inte svenska domstolar redan den praxis som finns från Europadomstolen? Det gör vissa domare. Det gör de domare som anser att Europadomstolens praxis förhindrar dubbel prövning i svensk rätt.
Många domare följer dock inte Europadomstolens praxis och det beror på att vår Högsta Domstol (HD) i två avgöranden från 2010 uttalat att Europadomstolens praxis inte ger ett klart stöd för ett förbud även i Sverige. HD var inte enig. Tre domare dömde till fördel för den svenska Staten. Två domare dömde till fördel för den enskilda individen.
Orden ”klart stöd” är något märkligt. Antingen finns det stöd i praxis eller så finns det inte stöd. HD borde ha tagit ställning. Ordet klart är dock ett ord som används för att förstärka det ord som kommer därefter. Ungefär som helt säker. Antingen är man säker eller inte. Med ordet helt vill man dock visa att man är säker. En annan formulering många använder är att de är nästan klara. Med ordet nästan förklarar man endast att man inte är klar. Men med ordet nästan vill man försvara sig med att man åtminstone arbetat med det man hade lovat skulle vara klart inom viss bestämd tid. Jag har nog – tyvärr - till en och annan klient sagt att jag nästan är klar med det jag lovat att utföra. Jag lovar att från och med nu bättra mig, annars kan jag inte vara kritisk mot formuleringar som ”klart stöd”.
Åter till ämnet. Om Europadomstolen bestämmer att det svenska systemet med skattetillägg och straff eller annan påföljd för samma handling inte är tillåtet gäller det för många som då olagligt drabbats av såväl skattetillägg som straff eller annan påföljd att ligga i startgroparna för att retroaktivt få rätt. Med det menar jag antingen återfå det som erlagts i skattetillägg eller kompensation för det straff man då kanske suttit av. Eller få kompensation för annan påföljd som kan vara utdömd. Det kommer handla om många som i så fall ska kompenseras av Staten, men kompensationen kommer knappast som ett brev på posten. Det gäller att bevaka sina egna intressen, som det brukar vara med andra ord.
Skattetillägg är en fråga jag lovar att återkomma till och slutorden i den frågan kommer jag skriva först när kommande avgöranden avseende Sverige har meddelats av Europadomstolen.
Jag hoppas jag då kaxigt får skriva ”vad var det jag sa” och slippa behöva skriva att det inte riktigt blev som jag hade förväntat mig.
Trevlig jul, även om det kanske blir någon blogg även innan julhelgen. Jag försöker skriva en blogg varje fredag, men jag hinner inte alltid. Det blir därför ”nästan” varje fredag som jag bloggar.
Nästa blogg blir nog om den utsatthet försvarsadvokater kan ha att utstå i brottmål. Den mördade häktesvakten har fått mig att reflektera över den frågan. Det var den frågan denna blogg skulle ha handlat om, men frågan om skattetillägg har jag arbetat med i veckan varför jag ändrade mig i sista stund.
I det här ämnet har jag tidigare skrivit följande inlägg då det har engagerat mig.
2010-02-26; Alltid lika härligt att inge en resningsansökan
2010-03-31; Efter Högsta domstolens dom idag: Nu går jag till Europadomstolen!
2010-09-14; Skattetillägg: ett straff som strider mot svensk rätt
tisdag 6 december 2011
Trafikskadeersättning och kausalitet
Detta är ett ämne jag skrivit om tidigare och som jag avser att återkomma då och då till. Detta eftersom ämnet berör många. Många skadas nämligen i trafiken varje år. De flesta klarar sig med lindrigare skador, men eftersom det rör sig om oerhört många trafikolyckor varje år är det ändå många som får kvarstående besvär.
Den som skadas i trafiken har rätt till trafikskadeersättning via försäkringen å den bil den skadade satt i. Den som inte satt i någon bil får ersättning via försäkringen å den bil som vållat skadan.
Om bilen är oförsäkrad eller om det rör sig om en smitningsolycka betalas ersättningen via Trafikförsäkringsföreningen.
Ingen som skadas går således skadelös från en trafikolycka. Det går dessutom ofta att samtidigt få ersättning via privata olycksfallsförsäkringar men då för det mesta enbart för kvarstående besvär. Det som brukar kallas för invaliditet. Det viktiga är att bevaka sin rätt mot trafikförsäkringen och anmäla skadan till övriga försäkringsbolag.
Trots att jag skriver att ingen går skadelös är det vad som inte sällan händer i praktiken. Det har med ordet kausalitet att göra. Det brukar kallas för adekvat kausalitet inom juridiken.
Den som skadas i trafiken måste bevisa att de besvär den skadade har beror på trafikolyckan. Visst låter det enkelt? Det kan många gånger vara allt annat än enkelt. Därför kan det vara bra att anlita advokat. Kostnaderna för advokat står ofta försäkringsbolaget för och inte minst i de fall där det handlar om att bevisa adekvat kausalitet.
Med adekvat kauslitet avses att den skadade skall bevisa att de besvär den skadade tar upp med försäkringsbolaget beror på trafikolyckan. Det bevisar den skadade delvis med egna ord, men framförallt med sjukhusjournaler och med ett - eller flera - invaliditetsintyg. De problem som kan uppkomma ska jag beskriva med några konkreta exempel från det verkliga livet.
1.
Den skadade besökte inte sjukhus i samband med olyckan
När så inte skett anser försäkringsbolaget inte sällan att den skadade inte klagat på några besvär i samband med olyckan och att de besvär den skadade senare klagar på därför måste bero på något annat än olyckan.
Det är dock ganska vanligt att inte söka läkare efter en olycka, men att söka läkarhjälp om det onda inte går över efter en viss tid. Den skadade bör med journaler styrka sin friskhet innan olyckan och med journaler styrka att besvär finns kvar efter olyckan.
Vissa som skadas i trafiken har dock innan en trafikolycka varit sjukskriven och har den skadade exempelvis varit sjukskriven för nackbesvär innan olyckan menar försäkringsbolaget då och då att besvären med nacken inte uppkom i samband med olyckan. Det kan således vara olyckligt att ha sjukjournaler som talar om likartade besvär med de besvär som den skadade anser ha uppkommit i samband med trafikolyckan.
2.
Anlita specialist
För att styrka att tidigare sjukjournaler inte avser samma besvär som de besvär som uppkommit i samband med olyckan bör den skadade ofta anlita en läkare som är specialist på den eller de skador det handlar om. Är det exempelvis nackbesvär bör den skadade anlita en ortoped. Ju bättre läkaren är på sitt område desto tyngre väger intyget från den läkaren.
Whiplash var en gång i tiden en skada som inte ansågs ha samband med trafikolyckor. Det råder en annan syn på den frågan idag. En gång i tiden var dock inte så länge sedan.
Om den egna läkaren inte kan styrka kvarstående besvär efter en olycka kan det bero på att det inte finns kvarstående besvär. En del försöker helt enkelt bluffa. Jag har dock varit med om att läkare felaktigt skrivit att det inte finns kvarstående besvär. När den skadade besökt en specialist har dock specialisten inte sällan funnit kvarstående besvär.
I ett fall var de kvarstående besvären hela 20 %. Allmänläkaren hade fel. Specialisten hade rätt. Försäkringsbolaget bad om ursäkt, men den som borde bett om ursäkt är endast allmän-läkaren, som inte hade kompetens att skriva ett utlåtande avseende den aktuella skadan (som var whiplash av svåraste graden).
Specialistläkaren var mycket förgrymmad på att allmänläkaren försökt sig på att skriva ett intyg om något han saknade kompetens att bedöma. Klienten blev glad och det mest för att hon blev trodd. Det var viktigt för henne. Till och med anhöriga hade tvivlat på den skadade eftersom allmänläkaren gjorde gällande att hon var frisk. Den skadades föräldrar stöttade dock sin dotter till 100 %. Det var föräldrarna som stod kostnaden för att besöka en specialist. De pengarna fick föräldrarna senare tillbaka av försäkringsbolaget.
3.
Ta upp vissa frågor omgående med försäkringsbolaget
Det är många som dröjer med att ta upp olika poster med försäkringsbolaget. Vänta inte för länge. Då kanske du inte blir trodd.
Jag hade en klient som skadades mycket svårt vid en olycka och än värre var att hans fru avled i samband med olyckan. Jag blev ombud för den skadade många år efter olyckan och då tog jag upp alla poster jag ansåg att klienten hade rätt till. En sådan post var att klienten hade förlorat en tandprotes i samband med olyckan. Försäkringsbolaget verkade tro att det var något jag och klienten hade hittat på. Det ärendet slutade med en stämningsansökan mot försäkringsbolaget, men hade den enda fråga som återstått varit tandprotesen (värd ca 10 000 kr) hade vi inte gått till domstol. 10 000 kr är för lite att tvista om. Efter att vi gått till domstol förstod försäkringsbolaget att tandprotesen var en sann post. Målet slutade med en förlikning som innebar full ersättning för tandprotesen och många av de övriga poster målet handlade om. Det var dock tråkigt att det behövde gå så långt som till domstol. Förlikningen innebar vidare att försäkringsbolaget stod min klients rättegångskostnader fullt ut.
4.
Den skadade är ung
För barn och unga människor som av ett eller annat skäl ännu inte kommit in på arbets-marknaden kan personskaderegleringar sluta mycket tragiskt. För de skadade gäller det att bevisa att de skulle fått ett arbete om de varit skadefria och vilken inkomst det arbetet skulle ge. Som du förstår kan det medföra svåra bevisproblem.
Många skadade får dessutom sämre betyg i skolan på grund av sina besvär och de dåliga betygen kan försäkringsbolaget anse ”styrka” att den skadade inte skulle studerat till något välbetalt arbete.
Ersättning för förlorad arbetsinkomst är många gånger den viktigaste posten. Denna post behöver den skadade ofta hjälp av ett ombud med och då gärna av någon med betydande erfarenhet av personskador. Min erfarenhet är dock att de flesta handläggare tar de skadade på stort allvar, men alla inte får samma goda behandling. Det beror mer på handläggaren på försäkringsbolaget än vilket försäkringsbolag som är inblandat.
Min erfarenhet av handläggarna på försäkringsbolagen är således god. De skadade måste dock förstå att handläggarna har att följa utlåtanden från det egna försäkringsbolagets förtroende-läkare. Det är ofta tvister handlar om försäkringsbolagets läkare mot den skadades läkare.
5.
Försäkringsbolagets läkare mot den skadades läkare
När det blir tvist har försäkringsbolaget inte sällan rådfrågat flera läkare som alla brukar vara specialister på den tvistiga skadan. Den skadade har ofta bara stöd av sin egen läkare, som inte alltid är specialist på den aktuella skadan. Hur sådana mål slutar? Sällan bra för den skakade. Det brukar sluta med ett förlorat mål med betydande rättegångskostnader.
Det är därför jag än en gång vill betona behovet av att den skadade – i vart fall innan en tvist i domstol - anlitar egen specialist. Då har den skadade en fördel. Den egna specialisten har undersökt den skadade. Det har inte försäkringsbolaget specialister gjort. Det leder till vad jag anser vare en klar bevisfördel för den skadade.
6.
Våga ta upp generande frågor
Vissa besvär blir aldrig ersatta på grund av klienters svårigheter att berätta om sådant klienter anser vara pinsamt. För en man kan det vara att efter en olycka ha förlorat förmågan till att ha sex. Eller att i vart fall fått kraftigt nedsatt lust att ha sex.
Vi advokater ska dock ställa svåra frågor till klienterna. Klienterna ska nämligen ha den ersättning de har rätt till. Den skadade vet att advokater har full tystnadsplikt. Det har också handläggarna på försäkringsbolagen. Försäkringsbolagen bryter inte mot sin sekretes-skyldighet.
7.
Spara kvitton
Många drabbas av merkostnader som följd av olyckan. Spara alla kvitton. En del betalar svart för vissa merkostnader. Sluta med det. Ta alltid kvitto på utförda tjänster. Utan kvitto finns det inte rätt till ersättningen, även om vissa försäkringsbolag varit ”snälla” genom att godta att vissa tjänster utförts utan kvitto. Men försäkringsbolagen har – helt rätt – börja kräva kvitton i allt större utsträckning.
8.
Godta inte negativa beslut från försäkringsbolaget utan att veta att beslutet är rätt
Många ärenden avslutas med att den skadade är missnöjd. Om den skadade skött hanteringen utan ombud bör den skadade rådfråga advokat om allt gott rätt till. Den granskning advokaten gör brukar vara kostnadsfri. Försäkringsbolaget står ofta för sådan granskning. Om advokaten säger att allt gått rätt till lär det stämma. Annars kan advokaten hjälpa den skadade att få rätt.
9.
Våga processa
Den skadade har ofta försäkring som täcker 80 % av en eventuell process. Då kan det ofta vara värt att våga processa. En process bör dock endast inledas om advokaten ger den skadade rådet att få sin sak prövad i domstol. Då tror advokaten på framgång, vilket dock inte är samma sak som en garanti att det kommer att gå bra.
10.
Hälsan
Detta är ingen punkt som avser vad man bör ta upp, utan vad det kan betyda för den skadade att bli ersatt av sitt försäkringsbolag.
De som får rätt ersättning av sina försäkringsbolag mår psykiskt bättre än de som inte får ersättning. Pengarna ger trygghet och därför ett välmående i sig. Att vara skadad och dessutom därför få en usel ekonomi leder till det motsatta, d v s psykisk oro och osäkerhet.
För hälsan är det således värt att kämpa för sin rätt. Ge därför inte upp om du tillhör de som är skadad, men ännu inte fått rätt mot ditt försäkringsbolag. Men anlita hjälp. Särskilt om det är kostnadsfritt. Det är ofta svårt att föra sin egen talan.
Den som skadas i trafiken har rätt till trafikskadeersättning via försäkringen å den bil den skadade satt i. Den som inte satt i någon bil får ersättning via försäkringen å den bil som vållat skadan.
Om bilen är oförsäkrad eller om det rör sig om en smitningsolycka betalas ersättningen via Trafikförsäkringsföreningen.
Ingen som skadas går således skadelös från en trafikolycka. Det går dessutom ofta att samtidigt få ersättning via privata olycksfallsförsäkringar men då för det mesta enbart för kvarstående besvär. Det som brukar kallas för invaliditet. Det viktiga är att bevaka sin rätt mot trafikförsäkringen och anmäla skadan till övriga försäkringsbolag.
Trots att jag skriver att ingen går skadelös är det vad som inte sällan händer i praktiken. Det har med ordet kausalitet att göra. Det brukar kallas för adekvat kausalitet inom juridiken.
Den som skadas i trafiken måste bevisa att de besvär den skadade har beror på trafikolyckan. Visst låter det enkelt? Det kan många gånger vara allt annat än enkelt. Därför kan det vara bra att anlita advokat. Kostnaderna för advokat står ofta försäkringsbolaget för och inte minst i de fall där det handlar om att bevisa adekvat kausalitet.
Med adekvat kauslitet avses att den skadade skall bevisa att de besvär den skadade tar upp med försäkringsbolaget beror på trafikolyckan. Det bevisar den skadade delvis med egna ord, men framförallt med sjukhusjournaler och med ett - eller flera - invaliditetsintyg. De problem som kan uppkomma ska jag beskriva med några konkreta exempel från det verkliga livet.
1.
Den skadade besökte inte sjukhus i samband med olyckan
När så inte skett anser försäkringsbolaget inte sällan att den skadade inte klagat på några besvär i samband med olyckan och att de besvär den skadade senare klagar på därför måste bero på något annat än olyckan.
Det är dock ganska vanligt att inte söka läkare efter en olycka, men att söka läkarhjälp om det onda inte går över efter en viss tid. Den skadade bör med journaler styrka sin friskhet innan olyckan och med journaler styrka att besvär finns kvar efter olyckan.
Vissa som skadas i trafiken har dock innan en trafikolycka varit sjukskriven och har den skadade exempelvis varit sjukskriven för nackbesvär innan olyckan menar försäkringsbolaget då och då att besvären med nacken inte uppkom i samband med olyckan. Det kan således vara olyckligt att ha sjukjournaler som talar om likartade besvär med de besvär som den skadade anser ha uppkommit i samband med trafikolyckan.
2.
Anlita specialist
För att styrka att tidigare sjukjournaler inte avser samma besvär som de besvär som uppkommit i samband med olyckan bör den skadade ofta anlita en läkare som är specialist på den eller de skador det handlar om. Är det exempelvis nackbesvär bör den skadade anlita en ortoped. Ju bättre läkaren är på sitt område desto tyngre väger intyget från den läkaren.
Whiplash var en gång i tiden en skada som inte ansågs ha samband med trafikolyckor. Det råder en annan syn på den frågan idag. En gång i tiden var dock inte så länge sedan.
Om den egna läkaren inte kan styrka kvarstående besvär efter en olycka kan det bero på att det inte finns kvarstående besvär. En del försöker helt enkelt bluffa. Jag har dock varit med om att läkare felaktigt skrivit att det inte finns kvarstående besvär. När den skadade besökt en specialist har dock specialisten inte sällan funnit kvarstående besvär.
I ett fall var de kvarstående besvären hela 20 %. Allmänläkaren hade fel. Specialisten hade rätt. Försäkringsbolaget bad om ursäkt, men den som borde bett om ursäkt är endast allmän-läkaren, som inte hade kompetens att skriva ett utlåtande avseende den aktuella skadan (som var whiplash av svåraste graden).
Specialistläkaren var mycket förgrymmad på att allmänläkaren försökt sig på att skriva ett intyg om något han saknade kompetens att bedöma. Klienten blev glad och det mest för att hon blev trodd. Det var viktigt för henne. Till och med anhöriga hade tvivlat på den skadade eftersom allmänläkaren gjorde gällande att hon var frisk. Den skadades föräldrar stöttade dock sin dotter till 100 %. Det var föräldrarna som stod kostnaden för att besöka en specialist. De pengarna fick föräldrarna senare tillbaka av försäkringsbolaget.
3.
Ta upp vissa frågor omgående med försäkringsbolaget
Det är många som dröjer med att ta upp olika poster med försäkringsbolaget. Vänta inte för länge. Då kanske du inte blir trodd.
Jag hade en klient som skadades mycket svårt vid en olycka och än värre var att hans fru avled i samband med olyckan. Jag blev ombud för den skadade många år efter olyckan och då tog jag upp alla poster jag ansåg att klienten hade rätt till. En sådan post var att klienten hade förlorat en tandprotes i samband med olyckan. Försäkringsbolaget verkade tro att det var något jag och klienten hade hittat på. Det ärendet slutade med en stämningsansökan mot försäkringsbolaget, men hade den enda fråga som återstått varit tandprotesen (värd ca 10 000 kr) hade vi inte gått till domstol. 10 000 kr är för lite att tvista om. Efter att vi gått till domstol förstod försäkringsbolaget att tandprotesen var en sann post. Målet slutade med en förlikning som innebar full ersättning för tandprotesen och många av de övriga poster målet handlade om. Det var dock tråkigt att det behövde gå så långt som till domstol. Förlikningen innebar vidare att försäkringsbolaget stod min klients rättegångskostnader fullt ut.
4.
Den skadade är ung
För barn och unga människor som av ett eller annat skäl ännu inte kommit in på arbets-marknaden kan personskaderegleringar sluta mycket tragiskt. För de skadade gäller det att bevisa att de skulle fått ett arbete om de varit skadefria och vilken inkomst det arbetet skulle ge. Som du förstår kan det medföra svåra bevisproblem.
Många skadade får dessutom sämre betyg i skolan på grund av sina besvär och de dåliga betygen kan försäkringsbolaget anse ”styrka” att den skadade inte skulle studerat till något välbetalt arbete.
Ersättning för förlorad arbetsinkomst är många gånger den viktigaste posten. Denna post behöver den skadade ofta hjälp av ett ombud med och då gärna av någon med betydande erfarenhet av personskador. Min erfarenhet är dock att de flesta handläggare tar de skadade på stort allvar, men alla inte får samma goda behandling. Det beror mer på handläggaren på försäkringsbolaget än vilket försäkringsbolag som är inblandat.
Min erfarenhet av handläggarna på försäkringsbolagen är således god. De skadade måste dock förstå att handläggarna har att följa utlåtanden från det egna försäkringsbolagets förtroende-läkare. Det är ofta tvister handlar om försäkringsbolagets läkare mot den skadades läkare.
5.
Försäkringsbolagets läkare mot den skadades läkare
När det blir tvist har försäkringsbolaget inte sällan rådfrågat flera läkare som alla brukar vara specialister på den tvistiga skadan. Den skadade har ofta bara stöd av sin egen läkare, som inte alltid är specialist på den aktuella skadan. Hur sådana mål slutar? Sällan bra för den skakade. Det brukar sluta med ett förlorat mål med betydande rättegångskostnader.
Det är därför jag än en gång vill betona behovet av att den skadade – i vart fall innan en tvist i domstol - anlitar egen specialist. Då har den skadade en fördel. Den egna specialisten har undersökt den skadade. Det har inte försäkringsbolaget specialister gjort. Det leder till vad jag anser vare en klar bevisfördel för den skadade.
6.
Våga ta upp generande frågor
Vissa besvär blir aldrig ersatta på grund av klienters svårigheter att berätta om sådant klienter anser vara pinsamt. För en man kan det vara att efter en olycka ha förlorat förmågan till att ha sex. Eller att i vart fall fått kraftigt nedsatt lust att ha sex.
Vi advokater ska dock ställa svåra frågor till klienterna. Klienterna ska nämligen ha den ersättning de har rätt till. Den skadade vet att advokater har full tystnadsplikt. Det har också handläggarna på försäkringsbolagen. Försäkringsbolagen bryter inte mot sin sekretes-skyldighet.
7.
Spara kvitton
Många drabbas av merkostnader som följd av olyckan. Spara alla kvitton. En del betalar svart för vissa merkostnader. Sluta med det. Ta alltid kvitto på utförda tjänster. Utan kvitto finns det inte rätt till ersättningen, även om vissa försäkringsbolag varit ”snälla” genom att godta att vissa tjänster utförts utan kvitto. Men försäkringsbolagen har – helt rätt – börja kräva kvitton i allt större utsträckning.
8.
Godta inte negativa beslut från försäkringsbolaget utan att veta att beslutet är rätt
Många ärenden avslutas med att den skadade är missnöjd. Om den skadade skött hanteringen utan ombud bör den skadade rådfråga advokat om allt gott rätt till. Den granskning advokaten gör brukar vara kostnadsfri. Försäkringsbolaget står ofta för sådan granskning. Om advokaten säger att allt gått rätt till lär det stämma. Annars kan advokaten hjälpa den skadade att få rätt.
9.
Våga processa
Den skadade har ofta försäkring som täcker 80 % av en eventuell process. Då kan det ofta vara värt att våga processa. En process bör dock endast inledas om advokaten ger den skadade rådet att få sin sak prövad i domstol. Då tror advokaten på framgång, vilket dock inte är samma sak som en garanti att det kommer att gå bra.
10.
Hälsan
Detta är ingen punkt som avser vad man bör ta upp, utan vad det kan betyda för den skadade att bli ersatt av sitt försäkringsbolag.
De som får rätt ersättning av sina försäkringsbolag mår psykiskt bättre än de som inte får ersättning. Pengarna ger trygghet och därför ett välmående i sig. Att vara skadad och dessutom därför få en usel ekonomi leder till det motsatta, d v s psykisk oro och osäkerhet.
För hälsan är det således värt att kämpa för sin rätt. Ge därför inte upp om du tillhör de som är skadad, men ännu inte fått rätt mot ditt försäkringsbolag. Men anlita hjälp. Särskilt om det är kostnadsfritt. Det är ofta svårt att föra sin egen talan.
måndag 21 november 2011
Är fortkörning ett perdurerande brott och får man skjuta varg i en nödsituation?
Jag kör ofta mellan Skellefteå och Umeå, inte minst i mitt arbete som advokat. Vid bilresorna får man tid över att fundera på ett och annat. Allt för ofta blir det juridiska frågor som tar upp ens tid. Man är nog lite yrkesskadad. Resan Skellefteå-Umeå rör sig om en sträcka om cirka 13 mil. Utmed E 4:a vägen finns flera fartkameror. Jag tror mig veta att alla kameror inte är på. Det ska bara vara någon eller några som används samtidigt, men låt säga att alla kameror är på och att exempelvis jag kör för fort vid samtliga vägkameror. Ska jag i så fall dömas för fortkörning varje gång jag fotades eller endast för en fortkörning? Sådana funderingar kan dyka upp i mitt huvud. Man är advokat även i de privata tankarna. Jag är dock som de flesta av oss en ögontjänare, vilket innebär att jag inte kör för fort vid någon fartkamera. Med det inte sagt att jag annars kör för fort. Det har dock hänt och det kommer nog att hända igen. Fartkameror får oss dock att tänka på farten. Det är positivt.
Fortkörning är ett perdurerande brott. Perdurerande brott är brott som anses pågå under hela den tid som ett visst tillstånd varar, såsom kidnappning eller fortkörning. Fortkörning pågår så länge föraren kör över tillåten hastighet. Den som gör sig skyldig till kidnappning som pågår exempelvis flera månader gör sig således endast skyldig till ett brott.
Så om jag kört för fort hela sträckan mellan Skellefteå till Umeå är fortkörningen endast ett brott. Om jag saktat ned då och då så att jag kör lagligt är det ett nytt brott varje gång jag gasar på så pass mycket att jag åter kör för fort.
För att ”bara” åka fast för en fortkörning kan det bli så att den som kört för fort påstår att han eller hon kört för fort hela sträckan mellan Skellefteå-Umeå. Om fortköraren erkänner att farten mellan de olika fartkamerorna varit laglig riskerar fortköraren nämligen att dömas för fortkörning vid varje fartkamera.
Men om en domstol skulle se fortkörning som endast ett brott under en så lång sträcka som 13 mil är en fråga som jag inte vet svaret på i praktiken. Det måste först prövas i domstol och för att få den prövningen får någon annan än jag köra för fort vid flera fartkameror. Jag är inte så nyfiken på svaret att jag själv avser att köra för fort. Det kan dock krävas att den som kör för fort kommer med invändningen om att det rör sig om ett perdurerande brott. Det är inte säkert att polisen vet om detta.
Ett annat ord du säkert hör talas om är nödvärn. I dagligt tal brukar många säga att man får använda våld i nödvärn, men inte mer än nöden kräver. Det är fel. Man får enligt lagen använda våld i nödvärn, men våldet inte får vara uppenbart oförsvarligt. Är våldet uppenbart oförsvarligt kan man själv dömas för brott. I vissa fall får man dock även använda uppenbart oförsvarligt våld och det när omständigheterna varit sådana att man svårligen kunnat besinna sig. Ibland kan man bli så arg att det är svårt att besinna sig som exempelvis när man avvärjer ett pågående övergrepp på någon som är försvarslös.
Nöd är en annan juridisk term. Den termen ska inte sammanblandas med fattigdom eller misär. Med nöd avses ett svårt eller farligt läge (på grund av exempelvis en olycka). Ett vannligt nödläge är att någon blir akut sjuk och att frågan uppkommer om man får köra den sjuke till akuten i för hög hastighet eller kanske med alkohol i kroppen. Nöden kan innebära att nämnda handlingar är ursäktliga, exempelvis om man befann sig på en plats där ingen hade tillgång till telefon eller annan möjlighet att påkalla ambulans. Eller att det inte fanns någon ambulans tillgänglig. Det senare är ett problem kan uppkomma då och då i norrlands inland.
En term du nog inte hört något om är putativ nödvärn eller putativ nöd. Det betyder att det inte var nöd eller nödvärn, men att någon agerat för att han eller hon trott att det var en nödvärns- eller nödsituation. Det kan räcka med att man tror att det var en nödvärns eller nödsituation för att undgå ansvar.
Nödrätten skall dock användas restriktivt. Kan man ringa ambulans är det ingen bra idé att skjutsa någon i fyllan till sjukhuset. Kan man lösa en situation utan att använda våld bör det alternativet användas.
Högsta Domstolen (HD) har prövat begreppet nödsituation när en man sköt en varg för att freda sin får (NJA 2004 s 786). HD ansåg att utrymmet för att i nöd skjuta ett så sällsynt djur som en varg är mycket begränsad. Det räckte inte att så skett för att skydda sina får. Fåren ansågs betydligt mindre skyddsvärda än vargen. Den som sköt vargen fälldes därför för brott. Det ansågs dock vid straffmätningen vara en förmildrande omständighet att vargen sköts för att freda sina egna djur och påföljden blev därför villkorlig dom och böter i stället för fängelse. Om det hade varit fråga om vanlig tjuvjakt hade mannen fått ett långt fängelsestraff.
Motsatsen till perdurerande brott är de brott som anses vara begångna vid ett visst tillfälle. Jag fick nyligen tillfälle att fundera på om nedskräpning är ett perdurerande brott eller inte. Om man exempelvis skräpat ned på sin egen tomt och skräpet ligger kvar år efter år kan man dömas för detta eller blir brottet med tiden preskriberat. Till min glädje kunde jag notera att
jag inte behövde fundera länge på den frågan. HD har i ett avgörande från 1992 (NJA 1992
s 126) bestämt att brottet anses begånget från det att den nedskräpande handlingen vidtogs. Om så inte vore fallet skulle nämligen många nedskräpningsbrott inte bli preskriberade eftersom det kan ta lång tid för naturen att bryta ned skräp. I vissa fall längre än en människas livstid.
Brottet nedskräpning är inte ett perdurerande brott trots att brottet i praktiken pågår så länge skräpet ligger och skräpar. HD:s dom vilar på sunt förnuft. Det får helt enkelt inte vara så att nedskräpning blir brott som ska utredas långt efter nedskräpningstillfället. Polisens resurser måste användas till annat.
Preskriptionstiden för nedskräpning är 2 år från det att brottet begicks.
Att brottet är preskriberat hindrar inte kommunerna från att förelägga markägaren eller den som skräpat ned att ta bort skräpet. Så städa efter sig kan man få göra även om brottet är preskriberat.
Fortkörning är ett perdurerande brott. Perdurerande brott är brott som anses pågå under hela den tid som ett visst tillstånd varar, såsom kidnappning eller fortkörning. Fortkörning pågår så länge föraren kör över tillåten hastighet. Den som gör sig skyldig till kidnappning som pågår exempelvis flera månader gör sig således endast skyldig till ett brott.
Så om jag kört för fort hela sträckan mellan Skellefteå till Umeå är fortkörningen endast ett brott. Om jag saktat ned då och då så att jag kör lagligt är det ett nytt brott varje gång jag gasar på så pass mycket att jag åter kör för fort.
För att ”bara” åka fast för en fortkörning kan det bli så att den som kört för fort påstår att han eller hon kört för fort hela sträckan mellan Skellefteå-Umeå. Om fortköraren erkänner att farten mellan de olika fartkamerorna varit laglig riskerar fortköraren nämligen att dömas för fortkörning vid varje fartkamera.
Men om en domstol skulle se fortkörning som endast ett brott under en så lång sträcka som 13 mil är en fråga som jag inte vet svaret på i praktiken. Det måste först prövas i domstol och för att få den prövningen får någon annan än jag köra för fort vid flera fartkameror. Jag är inte så nyfiken på svaret att jag själv avser att köra för fort. Det kan dock krävas att den som kör för fort kommer med invändningen om att det rör sig om ett perdurerande brott. Det är inte säkert att polisen vet om detta.
Ett annat ord du säkert hör talas om är nödvärn. I dagligt tal brukar många säga att man får använda våld i nödvärn, men inte mer än nöden kräver. Det är fel. Man får enligt lagen använda våld i nödvärn, men våldet inte får vara uppenbart oförsvarligt. Är våldet uppenbart oförsvarligt kan man själv dömas för brott. I vissa fall får man dock även använda uppenbart oförsvarligt våld och det när omständigheterna varit sådana att man svårligen kunnat besinna sig. Ibland kan man bli så arg att det är svårt att besinna sig som exempelvis när man avvärjer ett pågående övergrepp på någon som är försvarslös.
Nöd är en annan juridisk term. Den termen ska inte sammanblandas med fattigdom eller misär. Med nöd avses ett svårt eller farligt läge (på grund av exempelvis en olycka). Ett vannligt nödläge är att någon blir akut sjuk och att frågan uppkommer om man får köra den sjuke till akuten i för hög hastighet eller kanske med alkohol i kroppen. Nöden kan innebära att nämnda handlingar är ursäktliga, exempelvis om man befann sig på en plats där ingen hade tillgång till telefon eller annan möjlighet att påkalla ambulans. Eller att det inte fanns någon ambulans tillgänglig. Det senare är ett problem kan uppkomma då och då i norrlands inland.
En term du nog inte hört något om är putativ nödvärn eller putativ nöd. Det betyder att det inte var nöd eller nödvärn, men att någon agerat för att han eller hon trott att det var en nödvärns- eller nödsituation. Det kan räcka med att man tror att det var en nödvärns eller nödsituation för att undgå ansvar.
Nödrätten skall dock användas restriktivt. Kan man ringa ambulans är det ingen bra idé att skjutsa någon i fyllan till sjukhuset. Kan man lösa en situation utan att använda våld bör det alternativet användas.
Högsta Domstolen (HD) har prövat begreppet nödsituation när en man sköt en varg för att freda sin får (NJA 2004 s 786). HD ansåg att utrymmet för att i nöd skjuta ett så sällsynt djur som en varg är mycket begränsad. Det räckte inte att så skett för att skydda sina får. Fåren ansågs betydligt mindre skyddsvärda än vargen. Den som sköt vargen fälldes därför för brott. Det ansågs dock vid straffmätningen vara en förmildrande omständighet att vargen sköts för att freda sina egna djur och påföljden blev därför villkorlig dom och böter i stället för fängelse. Om det hade varit fråga om vanlig tjuvjakt hade mannen fått ett långt fängelsestraff.
Motsatsen till perdurerande brott är de brott som anses vara begångna vid ett visst tillfälle. Jag fick nyligen tillfälle att fundera på om nedskräpning är ett perdurerande brott eller inte. Om man exempelvis skräpat ned på sin egen tomt och skräpet ligger kvar år efter år kan man dömas för detta eller blir brottet med tiden preskriberat. Till min glädje kunde jag notera att
jag inte behövde fundera länge på den frågan. HD har i ett avgörande från 1992 (NJA 1992
s 126) bestämt att brottet anses begånget från det att den nedskräpande handlingen vidtogs. Om så inte vore fallet skulle nämligen många nedskräpningsbrott inte bli preskriberade eftersom det kan ta lång tid för naturen att bryta ned skräp. I vissa fall längre än en människas livstid.
Brottet nedskräpning är inte ett perdurerande brott trots att brottet i praktiken pågår så länge skräpet ligger och skräpar. HD:s dom vilar på sunt förnuft. Det får helt enkelt inte vara så att nedskräpning blir brott som ska utredas långt efter nedskräpningstillfället. Polisens resurser måste användas till annat.
Preskriptionstiden för nedskräpning är 2 år från det att brottet begicks.
Att brottet är preskriberat hindrar inte kommunerna från att förelägga markägaren eller den som skräpat ned att ta bort skräpet. Så städa efter sig kan man få göra även om brottet är preskriberat.
söndag 6 november 2011
Medling i vårdnadstvister
Jag har arbetat med vårdnadstvister sedan början av 1990-talet. Jag vet inte hur många mål jag varit ombud i, men det rör sig om 100-tals mål. Jag har varit ombud för antingen mamman eller pappan. Barnen har inga egna ombud, fastän målen alltid handlar om barnens bästa.
Vårdnadstvister kan förvärra den konflikt som redan finns mellan föräldrarna. För det gäller att i vårdnadstvister bevisa att den andra föräldern har fel och att man själv har rätt. Då gäller det att berätta om den andra förälderns brister och sina egna goda egenskaper. Det gäller dock att klienterna håller tungan rätt i mun så att det inte framstår som förtal av den andra föräldern och skryt om sina egna egenskaper.
Som ombud vet jag att barnen många gånger hamnar i kläm. En metod för att få parterna d.v.s. föräldrarna att komma överens är via medling. En lagändring som kom 2006.
Lagändringen från 2006 återfinner man i föräldrabalkens 6 kapitel 18 a §. Där står följande:
”Rätten får uppdra år en medlare att försöka få föräldrarna att nå en samförståndslösning som är förenlig med barnets bästa. Rätten kan lämna medlaren närmare anvisningar om vad han eller hon skall iaktta när uppdraget fullgörs.
Medlaren skall inom den tid som rätten bestämmer lämna en redogörelse för de åtgärder som har vidtagit. Tiden får inte sättas längre en fyra veckor. Rätten får dock förlänga tiden, om det finns förutsättningar att nå en samförståndslösning.
Medlaren har rätt till skälig ersättning för arbete, tidsspillan och utlägg som uppdraget krävt.
Rätten beslutar om ersättningen. Ersättningen betalas av allmänna medel.”
Det är nästan alltid bäst med en samförståndslösning. Därför har lagen tillförts möjligheten till medling. Det är också bra för barnet att veta att det som ska gälla är vad föräldrarna själva kommit överens om och inte ett beslut av utomstående som gjort någon av föräldrarna besviken. Barn får lugn och ro av att föräldrarna kan samarbeta. Medling skall det dock bara bli fråga om när en samförståndsbedömning är det bästa för barnet. Domstolen måste alltid ta ställning till den frågan. En samförståndslösning kan vara fel i vissa fall, såsom i fall där ena föräldern uppenbarligen inte är lämplig som förälder.
Domstolen bör dessutom endast förordna om medling i fall där det finns förutsättningar att medlingen lyckas. Vad parterna och ombuden har för uppfattningen kring den frågan måste domstolen ta till sig. Om två erfarna ombud säger att medling inte har förutsättningar att lyckas bör domstolen lyssna på ombuden.
I ett vårdnadsmål blir parterna kallade ganska omgående till en muntlig inledande förhandling i domstolen (muntlig förberedelse). Då ska domstolen – domaren – agera som medlare. Domaren som handlägger målet kan dock inte alltid gå så långt i sina försök att medla eftersom domaren även ska döma i målet. Den som utses till medlare har större möjligheter att lämna olika förslag till föräldrarna och medlaren kan ”bolla” olika förslag fram och tillbaka med föräldrarna. Medlaren kan också vara mer frispråkig än en domare. Medlaren kan skälla lite på föräldrarna, men framförallt vara öppenhjärtlig. Ge sin syn på saken ur barnens perspektiv.
En medlare bör dock bara utses om det dessförinnan varit samarbetssamtal i kommunal regi som misslyckats. Det är medling i kommunal regi som i första hand gäller. Medling sker således i normalfallet endast i mål som är mycket svåra att lösa. Lagstiftaren har därför betonat att till medlare skall endast utses någon som har stor erfarenhet eller av annat skäl är särskilt kvalificerad. Att vara medlare är således inget för en nybörjare.
För att få föräldrarna att i svåra mål lyssna på en medlare krävs ofta att föräldrarna känner tillit till medlaren. Det är erfarenhet och kvalifikationer som skapar den tilliten. Medlaren bör inledningsvis därför berätta en del om sin yrkesmässiga bakgrund till föräldrarna.
Medling kostar inget för föräldrarna. Som framgår av lagtexten är det en kostnad som stannar på staten. Det är således en form av fri rättshjälp. Det är därför något föräldrarna för det mesta bör acceptera. Och det särskilt mot bakgrund av att domstolen endast utser personer som är särskilt lämpade till att vara medlare (även om alla medlare i praktiken inte kan vara lika bra och en och annan kan nog vara dålig).
Så du som hamnar i en svår vårdnadstvist eller känner någon som är i den situationen bör fundera på medling, om ingen annan redan tagit upp det förslaget. Det är värt att pröva. Det kan ju leda till en bra lösning för alla, inte minst för det barn tvisten avser.
Trevlig helg. Ska ni grilla ute? Skönare höstväder kan jag inte minnas.
Vårdnadstvister kan förvärra den konflikt som redan finns mellan föräldrarna. För det gäller att i vårdnadstvister bevisa att den andra föräldern har fel och att man själv har rätt. Då gäller det att berätta om den andra förälderns brister och sina egna goda egenskaper. Det gäller dock att klienterna håller tungan rätt i mun så att det inte framstår som förtal av den andra föräldern och skryt om sina egna egenskaper.
Som ombud vet jag att barnen många gånger hamnar i kläm. En metod för att få parterna d.v.s. föräldrarna att komma överens är via medling. En lagändring som kom 2006.
Lagändringen från 2006 återfinner man i föräldrabalkens 6 kapitel 18 a §. Där står följande:
”Rätten får uppdra år en medlare att försöka få föräldrarna att nå en samförståndslösning som är förenlig med barnets bästa. Rätten kan lämna medlaren närmare anvisningar om vad han eller hon skall iaktta när uppdraget fullgörs.
Medlaren skall inom den tid som rätten bestämmer lämna en redogörelse för de åtgärder som har vidtagit. Tiden får inte sättas längre en fyra veckor. Rätten får dock förlänga tiden, om det finns förutsättningar att nå en samförståndslösning.
Medlaren har rätt till skälig ersättning för arbete, tidsspillan och utlägg som uppdraget krävt.
Rätten beslutar om ersättningen. Ersättningen betalas av allmänna medel.”
Det är nästan alltid bäst med en samförståndslösning. Därför har lagen tillförts möjligheten till medling. Det är också bra för barnet att veta att det som ska gälla är vad föräldrarna själva kommit överens om och inte ett beslut av utomstående som gjort någon av föräldrarna besviken. Barn får lugn och ro av att föräldrarna kan samarbeta. Medling skall det dock bara bli fråga om när en samförståndsbedömning är det bästa för barnet. Domstolen måste alltid ta ställning till den frågan. En samförståndslösning kan vara fel i vissa fall, såsom i fall där ena föräldern uppenbarligen inte är lämplig som förälder.
Domstolen bör dessutom endast förordna om medling i fall där det finns förutsättningar att medlingen lyckas. Vad parterna och ombuden har för uppfattningen kring den frågan måste domstolen ta till sig. Om två erfarna ombud säger att medling inte har förutsättningar att lyckas bör domstolen lyssna på ombuden.
I ett vårdnadsmål blir parterna kallade ganska omgående till en muntlig inledande förhandling i domstolen (muntlig förberedelse). Då ska domstolen – domaren – agera som medlare. Domaren som handlägger målet kan dock inte alltid gå så långt i sina försök att medla eftersom domaren även ska döma i målet. Den som utses till medlare har större möjligheter att lämna olika förslag till föräldrarna och medlaren kan ”bolla” olika förslag fram och tillbaka med föräldrarna. Medlaren kan också vara mer frispråkig än en domare. Medlaren kan skälla lite på föräldrarna, men framförallt vara öppenhjärtlig. Ge sin syn på saken ur barnens perspektiv.
En medlare bör dock bara utses om det dessförinnan varit samarbetssamtal i kommunal regi som misslyckats. Det är medling i kommunal regi som i första hand gäller. Medling sker således i normalfallet endast i mål som är mycket svåra att lösa. Lagstiftaren har därför betonat att till medlare skall endast utses någon som har stor erfarenhet eller av annat skäl är särskilt kvalificerad. Att vara medlare är således inget för en nybörjare.
För att få föräldrarna att i svåra mål lyssna på en medlare krävs ofta att föräldrarna känner tillit till medlaren. Det är erfarenhet och kvalifikationer som skapar den tilliten. Medlaren bör inledningsvis därför berätta en del om sin yrkesmässiga bakgrund till föräldrarna.
Medling kostar inget för föräldrarna. Som framgår av lagtexten är det en kostnad som stannar på staten. Det är således en form av fri rättshjälp. Det är därför något föräldrarna för det mesta bör acceptera. Och det särskilt mot bakgrund av att domstolen endast utser personer som är särskilt lämpade till att vara medlare (även om alla medlare i praktiken inte kan vara lika bra och en och annan kan nog vara dålig).
Så du som hamnar i en svår vårdnadstvist eller känner någon som är i den situationen bör fundera på medling, om ingen annan redan tagit upp det förslaget. Det är värt att pröva. Det kan ju leda till en bra lösning för alla, inte minst för det barn tvisten avser.
Trevlig helg. Ska ni grilla ute? Skönare höstväder kan jag inte minnas.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)