Dagens fråga är månadens fråga vad mig anbelangar.
Så här är det. Jag anser att tusentals människor sitter i fängelse eller har suttit i fängelse i Sverige – olagligt – under den senaste tioårsperioden. En av dem är en klient till mig och hans familj, som jag i förlängningen företräder. Jag skall nedan förklara i detalj vad jag menar med att de sitter olagligt i fängelse. Först några ord bara om bakgrunden till allt detta.
Jag företräder sedan några veckor en person som sitter i fängelse för skattebrott. Låt oss kalla honom huvudmannen, för så såg tingsrätten och hovrätten på den personens ansvar avseende skattebrott. Så skildrade också media min klient som person. Jag företrädde inte min klient i brottmålet, men jag företrädde en nära anhörig till klienten i det brottmålet. Den jag företrädde ansågs ha så liten del i skattebrotten att domen för hans del blev villkorlig dom.
Huvudmannen dömdes till 4 års fängelse av Skellefteå tingsrätt och den domen fastställdes av Hovrätten för Övre Norrland. Huvudmannen avtjänar nu sitt straff i fängelse. Huvudmannen påfördes också skattetillägg på mer än 4 miljoner kr i anledning av de skattebrott som ledde till fängelse.
Skattetillägg är en ”straffskatt” för att man har begått fel avseende redovisning av inkomster till Skatteverket. Det vanligaste felet är att vissa inkomster inte alls redovisas, d v s det man kallar svart inkomst.
Skattetillägg har fram till 2009 inte setts som ett straff av våra domstolar, utan som en annan form av påföljd i anledning av en och samma handling. Den som påförs skattetillägg ser dock alltid detta som ett straff och att dömas till fängelse – det vet alla – är ett straff det också. Den som döms till fängelse och skattetillägg för en och samma handling tycker därför att han eller hon fått dubbla straff.
Nu har Göta Hovrätt sett på ovan nämnd fråga på samma sätt som alla de som drabbats av skattetillägg. ”Nu” var i form av ett beslut meddelat den 30 oktober 2009 (mål nr B 6-09). Det beslutet stärker mig i tron att många domare har det beundransvärda modet att döma som domaren anser vara rätt och inte döma på ett sätt som skulle göra Staten glad.
Vi har redan en bra domarkår. Men det kan ibland krävas mod för att döma på ett sätt som kan komma att föranleda kritik.
I och med att den åtalade personen hade påförts skattetillägg avvisade Göta Hovrätt åtalet. Detta med hänvisning till att den åtalade redan var straffad för samma handlande genom påförandet av skattetillägg. Ingen får nämligen straffas två gånger för en och samma handling. På latin heter det ne bis in idem och principen finns uttryckt i 30 kap 9 § rättegångsbalken.
Hur kan det då komma sig att Göta Hovrätt dömt tvärtemot hur Högsta Domstolen sett på samma fråga tidigare? Anledningen är att det 2009 har kommit två avgöranden från Europadomstolen, och det är på grund av dessa avgöranden som Göta Hovrätt gått emot tidigare praxis. Europadomstolens avgörande väger ofta tyngre än avgöranden från Högsta Domstolen och så är utan tvekan fallet i denna fråga. Göta Hovrätt ansåg detta och jag delar till fullo hovrättens bedömning.
Den nya praxis som nu gäller kommer att prövas av Högsta Domstolen. Från statens sida vill man nog ha både skattetillägg och fängelse, men förhoppningsvis ser Högsta Domstolen på ovan nämnd fråga på samma sätt som Göta Hovrätt. I så fall måste staten välja om den som begår skattebrott skall påföras skattetillägg eller fängelse. Norge är ett land som redan infört den principen. I Norge kan ingen påföras skattetillägg och samtidigt få fängelse för den handling som föranlett skattetillägg.
Om Högsta Domstolen skulle vidhålla sin tidigare praxis anser jag att alla som dömts till skattetillägg och därefter till fängelse för den handling som föranlett skattetillägg skall driva sitt ärende till Europadomstolen. Den frågan avser jag dock endast återkomma till om Högsta Domstolen dömer ”fel”.
Det är enligt min uppfattning helt klart att ingen får påföras skattetillägg och samtidigt dömas till fängelse för den handling som föranlett skattetillägg. Denna princip har gällt sedan den
1 november 1998 i Sverige. Men först genom två avgöranden från Europadomstolen 2009 har Sverige fått detta klart för sig.
Detta innebär att alla som påförts skattetillägg (efter den 1 november 1998) och därefter dömts till fängelse för den handling som föranlett skattetillägg har rätt till att få sin sak prövad igen genom att beviljas resning avseende ansvar för skattetillägg. Och idag är det min klients tur; hans resningsansökan gick iväg igår och det, skall jag säga, känns riktigt, riktigt bra.
För så här är det: staten behöver pengar och letar alla möjliga – och omöjliga – sätt för att få in pengar till statskassan. Skattetillägg är ett av många sätt för staten att dra in enorma summor. Staten tycker naturligtvis att det känns surt att gå miste om denna lukrativa inkomstkälla, samtidigt som staten dessutom vill sätta skattebrottslingar i fängelse.
Men staten får inte göra båda sakerna samtidigt. Det har Europadomstolen i Strasbourg bestämt och det borde redan ha varit bestämt av Högsta Domstolen för länge sedan.
Europadomstolens beslut visar värdet av att ha tillgång till en domstol som är helt oberoende av den egna staten. Det är en garanti för att våra mänskliga rättigheter tas till vara. Att dömas till såväl skattetillägg som fängelse för den handling som föranlett skattetillägg är nämligen ett brott mot individens mänskliga rättigheter!
Jag är tacksam och stolt över att vi har tillgång till en domstol, Europadomstolen, som tar till vara individens mänskliga rättigheter i alla lägen. Den enskilde är nämligen ofta ganska svag i en process mot sin egen stat. Staten anser sig ofta nämligen vara felfri. Vi svenskar tror gärna att vår egen stat inte bryter mot den enskildes mänskliga rättigheter, men inte ens den svenska staten är felfri. Staten liksom individen begår ibland misstag – underligt vore det annars!
fredag 26 februari 2010
Något om personskador i allmänhet, inte minst i trafiken
Alla har väl någon gång varit med i en olycka, kanske i trafiken? För de flesta slutar olyckan väl. Det blir någon blessyr – kanske en mindre chock – men den skadade blir mer eller mindre snabbt återställd.
Men alla olyckor slutar inte lyckligt. I vissa fall så illa att det slutar med dödsfall. Detta inlägg skall dock handla om de som överlever, men som får mer eller mindre svåra kvarstående besvär. Då är det ofta viktigt att vara försäkrad. Ena dagen kan du vara frisk och ha ett bra arbete, nästa dag kan du vara invalid och därför inte kunna arbeta vidare.
a. Samhällets ansvar
b. Försäkringsbolagens ansvar
c. Personskadereglering vid en trafikolycka
d. Försäkringsersättningen
e. Ekonomisk ersättning
f. Ideell ersättning
g. Invaliditetsgrad
h. Åldersreduktion
a. Samhällets ansvar
Samhället har ett ansvar för de som råkar ut för olyckor. Den skadade har ju rätt till sjukvård och sjukpenning. Sjukpenningen kan senare övergå till diverse bidrag eller sjukpension, men dagens samhälle vill ta ett allt mindre ekonomiskt ansvar för de som är sjuka. Det är ju dåliga tider vi lever i. Någon ljusning ser vi nog inte den närmaste tiden, även om jag inte kan se in i framtiden.
Många sjukskrivna blir numera utförsäkrade. Hur den som är sjuk 2010 kan bli utförsäkrad har jag svårt att förstå. Det handlar uppenbarligen om indragningar i välfärden, även om våra styrande politiker söker förklara det med andra ord. När ”vi” måste spara in pengar i den offentliga sektorn brukar det drabba skolan, sjuka och våra pensionärer, trots fagra vallöften om att så inte skall ske.
Att samhället inte vill - eller kan? - ta fullt ansvar visar att hur viktigt det är att vara försäkrad.
b. Försäkringsbolagens ansvar
Det beror naturligtvis på din egen försäkring – eller egna försäkringar - och dina möjligheter att bevaka dina egna rättigheter mot försäkringsbolaget – eller försäkringsbolagen.
Om du har ett hus är det ingen idé att ha mer än en försäkring. Du kan bara få ut fastighetens värde en gång. Detsamma gäller för alla sakskador. Med personskador är det annorlunda. Där kan det vara en bra idé att ha flera försäkringar.
Eftersom det finns många olika försäkringar kommer jag nedan redovisa gången i ett personskadeärende i en ”vanlig” trafikolycka. Det finns dock ingen olycka som är den andra exakt lik. Därför ordet vanlig inom citattecken.
c. Personskadereglering vid en trafikolycka
När olyckan inträffar så är nog det sista föraren och andra inblandade tänker på om de är försäkrade för personskador. Däremot oroar sig inte sällan föraren eller ägaren av bilen för plåtskadorna. Men i trafiken är människan mycket viktigare än bilen. Som advokat jobbar jag aldrig eller sällan med plåtskador.
Alla inblandade i trafikolyckor är försäkrade avseende personskador. Till och med de som avsiktligen kör utan försäkring. Det kan vi tacka vår lagstiftning för. Lagen ger på den punkten alla ett basskydd. Det är ett mycket viktigt basskydd.
Den skadade kan ha flera försäkringar som går att nyttja när olyckan är framme, mer om detta i ett senare inlägg. Detta kan missas av såväl skadade som advokater.
Rätten till ersättning kan i vissa fall jämkas. I vissa fall till 0 %, d v s till 0 kr. Den som exempelvis kör rattfull kan få sin ersättning kraftigt reducerad.
d. Försäkringsersättningen
Den delas in i två olika kategorier. Den ena delen kallas ideell ersättning och är skattefri.
Den andra delen kallas ekonomisk ersättning och den ersättning som faller ut via
bilförsäkringen är inte skattefri.
Det finns ekonomisk ersättning i privata försäkringar som är skattefri, men den ekonomiska ersättningen ersätter så gott som aldrig den verkliga inkomstförlusten. Det rör sig oftast om utbetalningar av i försäkringen fastställda engångsbelopp.
e. Ekonomisk ersättning
Denna post är många gånger den viktigaste. Den är generellt sett viktigare ju yngre den skadade är.
Om den som skadas svårt är 25 år och precis kommit ut i arbetslivet kan det vara så att den skadade kommer att förlora inkomst fram till den skadade blir pensionär. Dessutom blir pensionen mycket lägre än om den skadade hade kunnat arbeta.
Om den skadade är 62 år är pensionen nära och inkomstförlusten hinner inte bli lika stor som för den som är betydligt yngre. Dessutom kanske det inte påverkar pensionens storlek eller bara påverkar pensionen i mindre mån.
Den ekonomiska ersättningen via trafikförsäkringen skall kompensera den skadade fullt ut,
d v s den skadade skall inte förlora en enda krona i inkomst eller pension på grund av sin skada. Här finns dock ett ofta stort praktiskt problem för den skadade och det är att bevisa vad den skadade skulle ha tjänat om skadan inte inträffat. Ibland är det lätt att bevisa, ibland är det inte enkelt att bevisa, ibland är det svårt att bevisa, ibland är det omöjligt att bevisa.
När försäkringsbolaget inte godtar den skadades krav på ekonomisk ersättning bör den skadade anlita ett ombud som är duktig på personskador. Det rör sig framförallt om advokater som har lång erfarenhet av personskador eller biträdande jurister på advokatbyråer som har handledning av en erfaren advokat. En ung biträdande jurist kan således vara lika bra som en advokat, om den biträdande juristen har viss stöttning. Så skall vara fallet för den som är biträdande jurist.
Ersättningen i denna del handlar inte sällan om miljonbelopp. Den som inte kan bevaka sin rätt kan således gå miste om oerhörda belopp. Det händer i det verkliga livet. Hur ofta vet jag inte, men jag tror det finns ett stort mörkertal.
Många drar sig för att kontakta en advokat. De är rädda att det kan kosta för mycket. De flesta advokater som arbetar med trafikolyckor tar dock inget arvode från klienten. Advokaten begär i stället att försäkringsbolaget skall stå alla advokatkostnader; mer om advokatkostnader vid olyckor kommer i ett senare inlägg. Men för den skadade är advokatens arvode något som den skadade bör ta upp vid första samtalet med en advokat.
f. Ideell ersättning
Den delas in i lika kategorier som brukar benämnas sveda och värk, lyte och men samt olägenheter i övrigt.
1. Sveda och värk
Sveda och värk vet du redan vad det är. Om du slår dig med en hammare på tummen drabbas du av det som kallas sveda och värk. Det gör ont, men det går över. Vanliga blåmärken när man slår sig gör också ont, men det går över.
I de flesta fall stannar den skadades till ersättning för personskador till att avse posten sveda och värk. Den ersättning brukar avse ett mindre belopp, som exempelvis drygt 2 000 kr för sveda och värk under en månads tid. Denna post är således av ringa betydelse för den enskilde. Man kan säga att det rör sig om ersättning till plåster på såren.
För att få ersättning endast för sveda och värk ska du aldrig behöva anlita en advokat. Det ska du få ändå och så är det nog nästan alltid i praktiken. Ordet alltid går dock sällan att använda i juridiken. Det finns nästan alltid något eller några undantag.
För ett fåtal kan det bli fråga om lite mer i ersättning avseende denna post och då tänker jag framförallt om personer med svåra brännskador. Det kan göra ont länge.
Sveda och värk är således besvär som går över med tiden; ofta efter en kortare, men kanske smärtsam tid.
2. Lyte och men
Värre är det när personskadan föranleder kvarstående besvär. Vid trafikolyckor är nackskador utan tvivel det vanligaste kvarstående besväret.
Det brukar dock ta tid innan man enligt så kallad beprövad vetenskap och erfarenhet vet om det blir kvarstående besvär. Det sägs att man vet detta tidigast ett år efter vissa nackskador. Ibland går det förstås direkt att säga att skadan kommer att leda till kvarstående besvär. Den som amputerat exempelvis foten efter en olycka vet ju att han kommer att ha kvarstående besvär. Men hur svåra besvär? Det är alltid individuellt.
Kvarstående besvär kallas för lyte och men. Ett ärr efter en olycka är ett lyte. En nackskada som inte syns är ett men. En amputerad fot är såväl ett men som ett lyte. Det är inte så viktigt vad det kallas för. I samtliga fall är det fråga om kvarstående besvär.
3. Olägenheter i övrigt
Med detta avses vad skadan medför i praktiken för den skadade i såväl arbetet som på fritiden. Alla 24 timmar på dygnet beaktas. Hur påverkar skadan den skadades liv?
Blev sömnen sämre? Blev sexlivet sämre? Blev fritiden sämre? Blev det jobbigare att arbeta?
I den delen bör den skadade själv i lugn och ro fundera på hur livet var före olyckan och hur livet är efter olyckan eller berätta det för sitt försäkringsbolag exempelvis via sitt ombud.
Jag kan nämna ett exempel med en ung man som jag företrätt. Denne unge mans liv kretsade kring en enda sak och det var ishockey. Före olyckan hade han alla sina vänner i hockeylaget, efter olyckan kunde han inte spela ishockey och kom utanför sitt gamla kompisgäng. Den unge mannen kunde fortfarande göra mycket, men inte spela ishockey.
Skadan i sig – som var en nackskada – bedömdes ha en invaliditetsgrad på drygt 10 %. Men den unge mannens problem blev framförallt psykiska problem. Han kände sig värdelös efter skadan. De psykiska problemen blev med tiden så allvarliga att dessa bedömdes ha en invaliditetsgrad som tillsammans med nackskadan blev hela 30 %.
För framförallt unga personer leder fysiska skador inte sällan till svåra psykiska problem.
Samma sak kan förstås drabba de som inte längre är unga.
g. Invaliditetsgrad
Vissa kvarstående besvär åsätts en medicinsk invaliditetsgrad; exempelvis nackskador. En gång i tiden kunde flera skador summeras ihop och ge en invaliditet över 100 %, men numera går det inte att passera 100 %. 100 % betyder så svåra skador att den som är skadad nog heller vore död än skadad.
Min erfarenhet av nackskador är att dessa brukar leda till en invaliditetsgrad från 4 % upp till 18 %. De flesta ligger inom skiktet 5 % till 10 %.
En viss del av den ideella ersättningen utgår ifrån invaliditetsgraden.
Vissa kvarstående besvär ger ingen invaliditetsgrad, utan ersätts efter andra kriterier. Ersättning för ärr exempelvis beror på var på kroppen ärret sitter och hur fult ärret ser ut.
h. Åldersreduktion
Det finns även något som kallas åldersreduktion. När du passerat 25 år reduceras viss ideell ersättning år för år. Får du ett ärr när du är 70 år ger det lite ersättning i jämförelse om du hade fått ärret när du var 25 år. Det är ganskal logiskt eftersom du vid 70 års ålder skall leva med ärret en kortare tid i jämförelse med om du fick ärret när du var 25 år.
Det var allt denna gång. Nästa gång skall jag utifrån några konkreta fall beskriva hur en advokat hjälper sin klient i ett personskadeärende. Det fick jag inte plats med i detta inlägg
Det finns mer att skriva om detta ämne, som har stor betydelse för alla som har kvarstående besvär efter en olycka eller som lever med någon som har sådana besvär.
Men alla olyckor slutar inte lyckligt. I vissa fall så illa att det slutar med dödsfall. Detta inlägg skall dock handla om de som överlever, men som får mer eller mindre svåra kvarstående besvär. Då är det ofta viktigt att vara försäkrad. Ena dagen kan du vara frisk och ha ett bra arbete, nästa dag kan du vara invalid och därför inte kunna arbeta vidare.
a. Samhällets ansvar
b. Försäkringsbolagens ansvar
c. Personskadereglering vid en trafikolycka
d. Försäkringsersättningen
e. Ekonomisk ersättning
f. Ideell ersättning
g. Invaliditetsgrad
h. Åldersreduktion
a. Samhällets ansvar
Samhället har ett ansvar för de som råkar ut för olyckor. Den skadade har ju rätt till sjukvård och sjukpenning. Sjukpenningen kan senare övergå till diverse bidrag eller sjukpension, men dagens samhälle vill ta ett allt mindre ekonomiskt ansvar för de som är sjuka. Det är ju dåliga tider vi lever i. Någon ljusning ser vi nog inte den närmaste tiden, även om jag inte kan se in i framtiden.
Många sjukskrivna blir numera utförsäkrade. Hur den som är sjuk 2010 kan bli utförsäkrad har jag svårt att förstå. Det handlar uppenbarligen om indragningar i välfärden, även om våra styrande politiker söker förklara det med andra ord. När ”vi” måste spara in pengar i den offentliga sektorn brukar det drabba skolan, sjuka och våra pensionärer, trots fagra vallöften om att så inte skall ske.
Att samhället inte vill - eller kan? - ta fullt ansvar visar att hur viktigt det är att vara försäkrad.
b. Försäkringsbolagens ansvar
Det beror naturligtvis på din egen försäkring – eller egna försäkringar - och dina möjligheter att bevaka dina egna rättigheter mot försäkringsbolaget – eller försäkringsbolagen.
Om du har ett hus är det ingen idé att ha mer än en försäkring. Du kan bara få ut fastighetens värde en gång. Detsamma gäller för alla sakskador. Med personskador är det annorlunda. Där kan det vara en bra idé att ha flera försäkringar.
Eftersom det finns många olika försäkringar kommer jag nedan redovisa gången i ett personskadeärende i en ”vanlig” trafikolycka. Det finns dock ingen olycka som är den andra exakt lik. Därför ordet vanlig inom citattecken.
c. Personskadereglering vid en trafikolycka
När olyckan inträffar så är nog det sista föraren och andra inblandade tänker på om de är försäkrade för personskador. Däremot oroar sig inte sällan föraren eller ägaren av bilen för plåtskadorna. Men i trafiken är människan mycket viktigare än bilen. Som advokat jobbar jag aldrig eller sällan med plåtskador.
Alla inblandade i trafikolyckor är försäkrade avseende personskador. Till och med de som avsiktligen kör utan försäkring. Det kan vi tacka vår lagstiftning för. Lagen ger på den punkten alla ett basskydd. Det är ett mycket viktigt basskydd.
Den skadade kan ha flera försäkringar som går att nyttja när olyckan är framme, mer om detta i ett senare inlägg. Detta kan missas av såväl skadade som advokater.
Rätten till ersättning kan i vissa fall jämkas. I vissa fall till 0 %, d v s till 0 kr. Den som exempelvis kör rattfull kan få sin ersättning kraftigt reducerad.
d. Försäkringsersättningen
Den delas in i två olika kategorier. Den ena delen kallas ideell ersättning och är skattefri.
Den andra delen kallas ekonomisk ersättning och den ersättning som faller ut via
bilförsäkringen är inte skattefri.
Det finns ekonomisk ersättning i privata försäkringar som är skattefri, men den ekonomiska ersättningen ersätter så gott som aldrig den verkliga inkomstförlusten. Det rör sig oftast om utbetalningar av i försäkringen fastställda engångsbelopp.
e. Ekonomisk ersättning
Denna post är många gånger den viktigaste. Den är generellt sett viktigare ju yngre den skadade är.
Om den som skadas svårt är 25 år och precis kommit ut i arbetslivet kan det vara så att den skadade kommer att förlora inkomst fram till den skadade blir pensionär. Dessutom blir pensionen mycket lägre än om den skadade hade kunnat arbeta.
Om den skadade är 62 år är pensionen nära och inkomstförlusten hinner inte bli lika stor som för den som är betydligt yngre. Dessutom kanske det inte påverkar pensionens storlek eller bara påverkar pensionen i mindre mån.
Den ekonomiska ersättningen via trafikförsäkringen skall kompensera den skadade fullt ut,
d v s den skadade skall inte förlora en enda krona i inkomst eller pension på grund av sin skada. Här finns dock ett ofta stort praktiskt problem för den skadade och det är att bevisa vad den skadade skulle ha tjänat om skadan inte inträffat. Ibland är det lätt att bevisa, ibland är det inte enkelt att bevisa, ibland är det svårt att bevisa, ibland är det omöjligt att bevisa.
När försäkringsbolaget inte godtar den skadades krav på ekonomisk ersättning bör den skadade anlita ett ombud som är duktig på personskador. Det rör sig framförallt om advokater som har lång erfarenhet av personskador eller biträdande jurister på advokatbyråer som har handledning av en erfaren advokat. En ung biträdande jurist kan således vara lika bra som en advokat, om den biträdande juristen har viss stöttning. Så skall vara fallet för den som är biträdande jurist.
Ersättningen i denna del handlar inte sällan om miljonbelopp. Den som inte kan bevaka sin rätt kan således gå miste om oerhörda belopp. Det händer i det verkliga livet. Hur ofta vet jag inte, men jag tror det finns ett stort mörkertal.
Många drar sig för att kontakta en advokat. De är rädda att det kan kosta för mycket. De flesta advokater som arbetar med trafikolyckor tar dock inget arvode från klienten. Advokaten begär i stället att försäkringsbolaget skall stå alla advokatkostnader; mer om advokatkostnader vid olyckor kommer i ett senare inlägg. Men för den skadade är advokatens arvode något som den skadade bör ta upp vid första samtalet med en advokat.
f. Ideell ersättning
Den delas in i lika kategorier som brukar benämnas sveda och värk, lyte och men samt olägenheter i övrigt.
1. Sveda och värk
Sveda och värk vet du redan vad det är. Om du slår dig med en hammare på tummen drabbas du av det som kallas sveda och värk. Det gör ont, men det går över. Vanliga blåmärken när man slår sig gör också ont, men det går över.
I de flesta fall stannar den skadades till ersättning för personskador till att avse posten sveda och värk. Den ersättning brukar avse ett mindre belopp, som exempelvis drygt 2 000 kr för sveda och värk under en månads tid. Denna post är således av ringa betydelse för den enskilde. Man kan säga att det rör sig om ersättning till plåster på såren.
För att få ersättning endast för sveda och värk ska du aldrig behöva anlita en advokat. Det ska du få ändå och så är det nog nästan alltid i praktiken. Ordet alltid går dock sällan att använda i juridiken. Det finns nästan alltid något eller några undantag.
För ett fåtal kan det bli fråga om lite mer i ersättning avseende denna post och då tänker jag framförallt om personer med svåra brännskador. Det kan göra ont länge.
Sveda och värk är således besvär som går över med tiden; ofta efter en kortare, men kanske smärtsam tid.
2. Lyte och men
Värre är det när personskadan föranleder kvarstående besvär. Vid trafikolyckor är nackskador utan tvivel det vanligaste kvarstående besväret.
Det brukar dock ta tid innan man enligt så kallad beprövad vetenskap och erfarenhet vet om det blir kvarstående besvär. Det sägs att man vet detta tidigast ett år efter vissa nackskador. Ibland går det förstås direkt att säga att skadan kommer att leda till kvarstående besvär. Den som amputerat exempelvis foten efter en olycka vet ju att han kommer att ha kvarstående besvär. Men hur svåra besvär? Det är alltid individuellt.
Kvarstående besvär kallas för lyte och men. Ett ärr efter en olycka är ett lyte. En nackskada som inte syns är ett men. En amputerad fot är såväl ett men som ett lyte. Det är inte så viktigt vad det kallas för. I samtliga fall är det fråga om kvarstående besvär.
3. Olägenheter i övrigt
Med detta avses vad skadan medför i praktiken för den skadade i såväl arbetet som på fritiden. Alla 24 timmar på dygnet beaktas. Hur påverkar skadan den skadades liv?
Blev sömnen sämre? Blev sexlivet sämre? Blev fritiden sämre? Blev det jobbigare att arbeta?
I den delen bör den skadade själv i lugn och ro fundera på hur livet var före olyckan och hur livet är efter olyckan eller berätta det för sitt försäkringsbolag exempelvis via sitt ombud.
Jag kan nämna ett exempel med en ung man som jag företrätt. Denne unge mans liv kretsade kring en enda sak och det var ishockey. Före olyckan hade han alla sina vänner i hockeylaget, efter olyckan kunde han inte spela ishockey och kom utanför sitt gamla kompisgäng. Den unge mannen kunde fortfarande göra mycket, men inte spela ishockey.
Skadan i sig – som var en nackskada – bedömdes ha en invaliditetsgrad på drygt 10 %. Men den unge mannens problem blev framförallt psykiska problem. Han kände sig värdelös efter skadan. De psykiska problemen blev med tiden så allvarliga att dessa bedömdes ha en invaliditetsgrad som tillsammans med nackskadan blev hela 30 %.
För framförallt unga personer leder fysiska skador inte sällan till svåra psykiska problem.
Samma sak kan förstås drabba de som inte längre är unga.
g. Invaliditetsgrad
Vissa kvarstående besvär åsätts en medicinsk invaliditetsgrad; exempelvis nackskador. En gång i tiden kunde flera skador summeras ihop och ge en invaliditet över 100 %, men numera går det inte att passera 100 %. 100 % betyder så svåra skador att den som är skadad nog heller vore död än skadad.
Min erfarenhet av nackskador är att dessa brukar leda till en invaliditetsgrad från 4 % upp till 18 %. De flesta ligger inom skiktet 5 % till 10 %.
En viss del av den ideella ersättningen utgår ifrån invaliditetsgraden.
Vissa kvarstående besvär ger ingen invaliditetsgrad, utan ersätts efter andra kriterier. Ersättning för ärr exempelvis beror på var på kroppen ärret sitter och hur fult ärret ser ut.
h. Åldersreduktion
Det finns även något som kallas åldersreduktion. När du passerat 25 år reduceras viss ideell ersättning år för år. Får du ett ärr när du är 70 år ger det lite ersättning i jämförelse om du hade fått ärret när du var 25 år. Det är ganskal logiskt eftersom du vid 70 års ålder skall leva med ärret en kortare tid i jämförelse med om du fick ärret när du var 25 år.
Det var allt denna gång. Nästa gång skall jag utifrån några konkreta fall beskriva hur en advokat hjälper sin klient i ett personskadeärende. Det fick jag inte plats med i detta inlägg
Det finns mer att skriva om detta ämne, som har stor betydelse för alla som har kvarstående besvär efter en olycka eller som lever med någon som har sådana besvär.
torsdag 25 februari 2010
Du som är företagare: låt dig inte luras!
Det finns många annonsföretag som säljer sina tjänster per telefon. Jag företräder ett av många företag som ett annonsföretag uppenbarligen försökt lura.
Jag var först tveksam till att ta på mig målet, men när jag fick del av alla fakta i ärendet blev jag inte bara upprörd utan så engagerad i ärendet att jag gärna ville ta på mig uppdraget att vara ombud i målet. Jag blev lika upprörd som alla företagare som låtit sig luras borde vara.
Annonsföretaget säljer tjänster per telefon och det orderbekräftande samtalet spelas in. Företagaren tror att det avtalade priset är ett visst belopp, exempelvis 6 000 kr. Sedan kommer annonsföretaget att påstå att detta belopp skall multipliceras med en siffra som nämnts under samtalet. På detta sätt skall man alltså få fram avtalat pris, Exempelvis nämner man siffran 5, och så skulle alltså det avtalade priset i stället vara 30 000 kr.
Företagaren förstår aldrig att det belopp som nämns under samtalet skall multipliceras med en annan faktor för att komma fram till vad det avtalade priset egentligen blev. Det annonsföretag jag talar om har stämt minst 130 företag för att dessa företag inte förstått vad som enligt annonsföretaget är avtalat pris.
Annonsföretaget skall ha skickat närmare 800 ärenden till Kronofogden och det skall vara av samma anledning, d v s att företagarna inte har förstått vad det avtalade priset egentligen blev.
Kan det vara så att av cirka 800 företagare har ”bara” cirka 130 företagare tagit strid i domstol? I så fall har annonsföretaget verkligen lyckats med sin brottsliga verksamhet.
Det avtalade priset blev dock aldrig högre än vad varje företagare trodde från början. Det kommer nämligen ingen domstol att anse, om domstolen bara får alla fakta i ärendet presenterade för sig. Domstolen gör ingen egen utredning. Det är företagaren som måste lägga fram en egen redovisning för domstolen. Därför tror jag att vissa företagare inte orkar ta strid om saken utan faller till föga: de går med på att låta sig bli lurade. Det tar ju tid och kraft för företagaren att bevisa för rätten att företagaren faktiskt har rätt.
För mig som advokat är det uppenbart att annonsföretaget i det mål jag talar om ägnar sig åt brottslig verksamhet i form av att försöka lura alla kunder (företagare) att betala ett mycket högre pris än det avtalade priset. Varje gång det lyckas är det bedrägeri. När det inte lyckas är det försök till bedrägeri.
Det mål jag är ombud i är ännu inte avgjort, men jag sticker redan nu ut hakan och lovar att det företag jag företräder kommer att vinna målet. Allt annat vore en mindre rättsskandal.
Varför tillåts denna form av bedrägeri pågå? Den stoppas då och då, men det finns så mycket pengar att tjäna på ovan nämnda form av bedrägeri att det hela tiden kommer in nya skurkar på ”marknaden”. En som stoppades var den så kallade annonsmannen, som fick fem års fängelse. Han skall ha hunnit med att lura till sig sisådär 100 miljoner kronor innan han dömdes. Annonsmannens ekonomiska framgångar har säkerligen lockat nya skurkar till en uppenbarligen lönsam bransch. För skurkarna har en fantastisk affärsidé.
Den fantastiska affärsidén går ut på att utnyttja sig av Kronofogden och våra domstolar för att försöka klämma företagare på deras surt förvärvade slantar. Det trodde jag inte var möjligt förrän jag satte mig in i hur det går till i praktiken. Det är så skickligt upplagt att det går att misstänka att den som ursprungligen ligger bakom idén är juridiskt skolad.
Jag uppmanar alla företagare som blivit lurade att polisanmäla brottet och även att kontakta advokat. Någon gång måste det bli ett stopp för den här sortens brottslighet och det blir det bara om alla företagare ser till att inte låta sig luras.
Jag har nyligen blivit kontaktad av ett annonsföretag som ville ha hjälp att driva en fordran mot en företagare. Det annonsföretaget kan mycket väl vara seriöst, men jag har nu bestämt mig för att alltid vara på företagarnas sida. Jag kan nämligen utifrån ett inledande samtal från ett annonsföretag inte avgöra om det annonsföretaget är seriöst eller inte. Och skulle det senare visa sig att annonsföretaget vore oseriöst så skulle jag själv inte villa befinna mig i den sitsen – det vill säga jag har inte för avsikt att delta i den brottslighet jag själv vill vara med och sätta stopp för.
Oseriösa annonsföretag leder således till att även seriösa annonsföretag kan komma att få svårt att anlita en advokat. För er som undrar händer det alltså att vi advokater tackar nej till uppdrag. Och ibland, hör och häpna, kan det kännas riktigt bra. Faktum är att det gjort mig så pass väl till mods och stolt över mitt yrke att jag kom att börja nynna på en gammal favoritmelodi om ”härliga tider”.
Att solen plötsligt bestämde sig för att kika in genom fönstret gjorde ju inte humöret sämre. Lyssna och njut, kära läsare.
Jag var först tveksam till att ta på mig målet, men när jag fick del av alla fakta i ärendet blev jag inte bara upprörd utan så engagerad i ärendet att jag gärna ville ta på mig uppdraget att vara ombud i målet. Jag blev lika upprörd som alla företagare som låtit sig luras borde vara.
Annonsföretaget säljer tjänster per telefon och det orderbekräftande samtalet spelas in. Företagaren tror att det avtalade priset är ett visst belopp, exempelvis 6 000 kr. Sedan kommer annonsföretaget att påstå att detta belopp skall multipliceras med en siffra som nämnts under samtalet. På detta sätt skall man alltså få fram avtalat pris, Exempelvis nämner man siffran 5, och så skulle alltså det avtalade priset i stället vara 30 000 kr.
Företagaren förstår aldrig att det belopp som nämns under samtalet skall multipliceras med en annan faktor för att komma fram till vad det avtalade priset egentligen blev. Det annonsföretag jag talar om har stämt minst 130 företag för att dessa företag inte förstått vad som enligt annonsföretaget är avtalat pris.
Annonsföretaget skall ha skickat närmare 800 ärenden till Kronofogden och det skall vara av samma anledning, d v s att företagarna inte har förstått vad det avtalade priset egentligen blev.
Kan det vara så att av cirka 800 företagare har ”bara” cirka 130 företagare tagit strid i domstol? I så fall har annonsföretaget verkligen lyckats med sin brottsliga verksamhet.
Det avtalade priset blev dock aldrig högre än vad varje företagare trodde från början. Det kommer nämligen ingen domstol att anse, om domstolen bara får alla fakta i ärendet presenterade för sig. Domstolen gör ingen egen utredning. Det är företagaren som måste lägga fram en egen redovisning för domstolen. Därför tror jag att vissa företagare inte orkar ta strid om saken utan faller till föga: de går med på att låta sig bli lurade. Det tar ju tid och kraft för företagaren att bevisa för rätten att företagaren faktiskt har rätt.
För mig som advokat är det uppenbart att annonsföretaget i det mål jag talar om ägnar sig åt brottslig verksamhet i form av att försöka lura alla kunder (företagare) att betala ett mycket högre pris än det avtalade priset. Varje gång det lyckas är det bedrägeri. När det inte lyckas är det försök till bedrägeri.
Det mål jag är ombud i är ännu inte avgjort, men jag sticker redan nu ut hakan och lovar att det företag jag företräder kommer att vinna målet. Allt annat vore en mindre rättsskandal.
Varför tillåts denna form av bedrägeri pågå? Den stoppas då och då, men det finns så mycket pengar att tjäna på ovan nämnda form av bedrägeri att det hela tiden kommer in nya skurkar på ”marknaden”. En som stoppades var den så kallade annonsmannen, som fick fem års fängelse. Han skall ha hunnit med att lura till sig sisådär 100 miljoner kronor innan han dömdes. Annonsmannens ekonomiska framgångar har säkerligen lockat nya skurkar till en uppenbarligen lönsam bransch. För skurkarna har en fantastisk affärsidé.
Den fantastiska affärsidén går ut på att utnyttja sig av Kronofogden och våra domstolar för att försöka klämma företagare på deras surt förvärvade slantar. Det trodde jag inte var möjligt förrän jag satte mig in i hur det går till i praktiken. Det är så skickligt upplagt att det går att misstänka att den som ursprungligen ligger bakom idén är juridiskt skolad.
Jag uppmanar alla företagare som blivit lurade att polisanmäla brottet och även att kontakta advokat. Någon gång måste det bli ett stopp för den här sortens brottslighet och det blir det bara om alla företagare ser till att inte låta sig luras.
Jag har nyligen blivit kontaktad av ett annonsföretag som ville ha hjälp att driva en fordran mot en företagare. Det annonsföretaget kan mycket väl vara seriöst, men jag har nu bestämt mig för att alltid vara på företagarnas sida. Jag kan nämligen utifrån ett inledande samtal från ett annonsföretag inte avgöra om det annonsföretaget är seriöst eller inte. Och skulle det senare visa sig att annonsföretaget vore oseriöst så skulle jag själv inte villa befinna mig i den sitsen – det vill säga jag har inte för avsikt att delta i den brottslighet jag själv vill vara med och sätta stopp för.
Oseriösa annonsföretag leder således till att även seriösa annonsföretag kan komma att få svårt att anlita en advokat. För er som undrar händer det alltså att vi advokater tackar nej till uppdrag. Och ibland, hör och häpna, kan det kännas riktigt bra. Faktum är att det gjort mig så pass väl till mods och stolt över mitt yrke att jag kom att börja nynna på en gammal favoritmelodi om ”härliga tider”.
Att solen plötsligt bestämde sig för att kika in genom fönstret gjorde ju inte humöret sämre. Lyssna och njut, kära läsare.
tisdag 23 februari 2010
Kampen om "Burk-Curts" miljoner går vidare
Klockan 17 i fredags stängde vi dörren i målet om Curt Degermans kvarlåtenskap. Motparten godtog nämligen inte vårt förlikningsbud om en miljon kr. Vi kommer alltså att mötas i Skellefteå tingsrätt. "Dagen D" blir den 29 mars. Den som vinner tar allt, ca 13 miljoner kr. Den som förlorar får ingenting, mer än att den kommer att få bära motpartens rättegångskostnader, som kommer att uppgå till ganska betydande belopp. Så ser livet ut!
För mina läsare vill jag gärna bjuda på en till historia "ur verkliga livet" om Curt. För han var en man som gav anledning till historier.
En dag stötte Curt och jag på varandra på Nygatan i Skellefteå. Som vanligt ville Curt ha några råd, "trottoarråd", och berätta om hur hans affärer gick i största allmänhet. Så såg han lite bekymrad ut och tittade bortåt gatan, där hans "konkurrent", stans andra burksamlare, gick och plockade för sig själv, som alltid iförd ett par rejäla gummistövlar. Curt rynkade på näsan och sade gravallvarligt: "Ser du han där borta, Jörgen? Om det inte vore för honom så skulle jag vara dubbelt så rik."
För mina läsare vill jag gärna bjuda på en till historia "ur verkliga livet" om Curt. För han var en man som gav anledning till historier.
En dag stötte Curt och jag på varandra på Nygatan i Skellefteå. Som vanligt ville Curt ha några råd, "trottoarråd", och berätta om hur hans affärer gick i största allmänhet. Så såg han lite bekymrad ut och tittade bortåt gatan, där hans "konkurrent", stans andra burksamlare, gick och plockade för sig själv, som alltid iförd ett par rejäla gummistövlar. Curt rynkade på näsan och sade gravallvarligt: "Ser du han där borta, Jörgen? Om det inte vore för honom så skulle jag vara dubbelt så rik."
torsdag 18 februari 2010
Passande klädsel i domstol?
Passande klädsel i domstol?
Apropå den där gången då Curt Degerman något oväntat tog på sig en kostym kom jag att tänka på en rolig sak angående klädkod i domstol.
Det är tyvärr inte en självupplevd historia, men jag brukar skratta för mig själv så fort jag drar mig den till minnes. Det är kollega från Östersund – en duktig historieberättare för övrigt – som berättade historien för mig.
Det sägs ju om jurister att vi håller oss till det finstilta – men det finns bevisligen även andra yrkesgrupper som kan det minst lika bra som vi.
Advokaten i fråga företrädde en lantbrukare som både luktade diesel och kom allmänt ”dåligt klädd” till domstolen. Ordföranden, d v s domaren som satt på målet, blev oerhört upprörd och förklarade i barsk ton för lantbrukaren: ”Här kräver vi faktiskt att man klär upp sig när man kommer hit – i så här viktiga angelägenheter”.
Då tar karln – lantbrukaren alltså – långsamt och bestämt fram kallelsen från tingsrätten och vecklar ut den. Och så säger han efter en stunds tystnad till domaren och minst lika barsk på rösten: ”Det står ingenting om klädsel här vad jag kan se”.
Apropå den där gången då Curt Degerman något oväntat tog på sig en kostym kom jag att tänka på en rolig sak angående klädkod i domstol.
Det är tyvärr inte en självupplevd historia, men jag brukar skratta för mig själv så fort jag drar mig den till minnes. Det är kollega från Östersund – en duktig historieberättare för övrigt – som berättade historien för mig.
Det sägs ju om jurister att vi håller oss till det finstilta – men det finns bevisligen även andra yrkesgrupper som kan det minst lika bra som vi.
Advokaten i fråga företrädde en lantbrukare som både luktade diesel och kom allmänt ”dåligt klädd” till domstolen. Ordföranden, d v s domaren som satt på målet, blev oerhört upprörd och förklarade i barsk ton för lantbrukaren: ”Här kräver vi faktiskt att man klär upp sig när man kommer hit – i så här viktiga angelägenheter”.
Då tar karln – lantbrukaren alltså – långsamt och bestämt fram kallelsen från tingsrätten och vecklar ut den. Och så säger han efter en stunds tystnad till domaren och minst lika barsk på rösten: ”Det står ingenting om klädsel här vad jag kan se”.
Dagen då jag fick Burk-Curt att ta på sig en kostym
Jag har ett massmedialt ganska intressant mål just nu. Det finns som ni kanske vet vid det här laget ett förordnande från Curt Degerman, i folkmun – först i Skellefteå och nu i hela landet – mer känd som ”Burk-Curt”.
Förordnandet avsåg en kusin till Curt, som jag nu alltså företräder. Som ni kanske redan har sett i Expressen har min klient och jag fått mycket gott stöd från Viola Boström, en av Sveriges främsta experter på testamenten. Viola Boströms doktorsavhandling handlar just om tolkning av testamente. Hur som helst: vi har nu kallat Viola Boström som s k expertvittne i målet och det känns helt enkelt som att vi ligger oerhört bra till. Därför har min klient och jag gett motparten möjlighet att före klockan 17.00 på fredag – då advokatbyrån stänger för helgen – godta ett förlikningsbud om 1 miljon kr av det totala arvet (som uppgår till ca 13 miljoner kr). Vi anser att det är ett mycket juste bud, och vi hyser förhoppningar om att det skall leda till att den här segdragna släktkonflikten skall få ett slut.
Jag har en del roliga och värmande minnen av Curt. En sak jag ofta tänker på är hur jag mötte honom och han brukade försöka anlita mig som s k ”trottoarrådgivare”. Han brukade ofta ha funderingar om juridiska och ekonomiska spörsmål. Samtidigt var han alltför ekonomiskt sinnad för att anlita advokat hur som helst. Han ville gärna ta råden ute på Nygatan i stället.
En gång hände följande. Curt Degerman blev då missnöjd på en annan advokat han hade haft att göra med. (Det är sånt som händer ibland eftersom det alltid är känslor inblandade i rättsliga ärenden. Och vi talar här om en man med mycket bestämda åsikter.) En domstolsförhandling blev därför inställd. I stället blev det jag som råkade få uppdraget att fortsätta företräda Curt.
Jag förklarade för Curt Degerman att det var mycket viktigt att vara uppklädd och snygg i rätten. Han var tveksam, men jag hade faktiskt utlovat tingsrätten att Curt skulle infinna sig, snygg och fräsch. Curt var ”ekonomiskt sinnad”, kan man säga. Jag visste att han aldrig skulle kasta bort pengar på nya kläder. Vissa saker går inte att ändra på. Så jag sade till honom: ”Jag bjuder dig på en kostym”.
Jag for först på ett ställe och köpte en kostym, men den var för liten. Curt Degerman var ganska axelbred och allmänt välbyggd. Så jag fick fara tillbaka och byta mot en större storlek. Och där fick jag framgång. Jag minns med värme hur Curt stod framför spegeln i lobbyn på min advokatbyrå och såg nöjd ut i sin nya kostym. Det är ett rörande minne, för han var en intelligent man, kanske en sådan som är lite för intelligent för sitt eget bästa. Kanske stod han där och tänkte på hur livet kunde ha varit i stället?
Men en annan sak lyckades jag inte med. Jag tycker inte att det gör så mycket, för jag är övertygad om att inte ens Gud Fader själv hade kunnat förmå Curt att ta av sig hans typiska mössa, som han alltid hade på sig. Jag sade åt Curt några gånger att han inte kan ha mössa på sig till kostymen, särskilt inte i tingsrätten.
Många av er har säkert sett den kändaste bilden på Curt som togs av Tommy Schönstedt – en Skelleftegrabb även han – där han har sin karaktäristiska mössa.
Hur som helst. Mössan behöll han på. För han var för oklippt. Och han tyckte nog att frisörer, liksom advokater, tar alltför hutlöst betalt. Så när vi for till domstolen var Curt Degerman som vanligt iförd sin keps men då med ny kostym. Han tyckte det blev bäst så.
Ett härligt minne var när de ropade på målet var att se tingsrättens ledamöter och deras leende när de fick se Burk-Curt som jag utlovat. Hör och häpna: i kostym.
Det blir i vart fall spännande att se om motparten tar detta bud. Sedan är det över. Jag återkommer om hur det går och om det blev en förlikning eller inte. (Tro nu bara inte att jag bjuder alla mina klienter på en kostym
Förordnandet avsåg en kusin till Curt, som jag nu alltså företräder. Som ni kanske redan har sett i Expressen har min klient och jag fått mycket gott stöd från Viola Boström, en av Sveriges främsta experter på testamenten. Viola Boströms doktorsavhandling handlar just om tolkning av testamente. Hur som helst: vi har nu kallat Viola Boström som s k expertvittne i målet och det känns helt enkelt som att vi ligger oerhört bra till. Därför har min klient och jag gett motparten möjlighet att före klockan 17.00 på fredag – då advokatbyrån stänger för helgen – godta ett förlikningsbud om 1 miljon kr av det totala arvet (som uppgår till ca 13 miljoner kr). Vi anser att det är ett mycket juste bud, och vi hyser förhoppningar om att det skall leda till att den här segdragna släktkonflikten skall få ett slut.
Jag har en del roliga och värmande minnen av Curt. En sak jag ofta tänker på är hur jag mötte honom och han brukade försöka anlita mig som s k ”trottoarrådgivare”. Han brukade ofta ha funderingar om juridiska och ekonomiska spörsmål. Samtidigt var han alltför ekonomiskt sinnad för att anlita advokat hur som helst. Han ville gärna ta råden ute på Nygatan i stället.
En gång hände följande. Curt Degerman blev då missnöjd på en annan advokat han hade haft att göra med. (Det är sånt som händer ibland eftersom det alltid är känslor inblandade i rättsliga ärenden. Och vi talar här om en man med mycket bestämda åsikter.) En domstolsförhandling blev därför inställd. I stället blev det jag som råkade få uppdraget att fortsätta företräda Curt.
Jag förklarade för Curt Degerman att det var mycket viktigt att vara uppklädd och snygg i rätten. Han var tveksam, men jag hade faktiskt utlovat tingsrätten att Curt skulle infinna sig, snygg och fräsch. Curt var ”ekonomiskt sinnad”, kan man säga. Jag visste att han aldrig skulle kasta bort pengar på nya kläder. Vissa saker går inte att ändra på. Så jag sade till honom: ”Jag bjuder dig på en kostym”.
Jag for först på ett ställe och köpte en kostym, men den var för liten. Curt Degerman var ganska axelbred och allmänt välbyggd. Så jag fick fara tillbaka och byta mot en större storlek. Och där fick jag framgång. Jag minns med värme hur Curt stod framför spegeln i lobbyn på min advokatbyrå och såg nöjd ut i sin nya kostym. Det är ett rörande minne, för han var en intelligent man, kanske en sådan som är lite för intelligent för sitt eget bästa. Kanske stod han där och tänkte på hur livet kunde ha varit i stället?
Men en annan sak lyckades jag inte med. Jag tycker inte att det gör så mycket, för jag är övertygad om att inte ens Gud Fader själv hade kunnat förmå Curt att ta av sig hans typiska mössa, som han alltid hade på sig. Jag sade åt Curt några gånger att han inte kan ha mössa på sig till kostymen, särskilt inte i tingsrätten.
Många av er har säkert sett den kändaste bilden på Curt som togs av Tommy Schönstedt – en Skelleftegrabb även han – där han har sin karaktäristiska mössa.
Hur som helst. Mössan behöll han på. För han var för oklippt. Och han tyckte nog att frisörer, liksom advokater, tar alltför hutlöst betalt. Så när vi for till domstolen var Curt Degerman som vanligt iförd sin keps men då med ny kostym. Han tyckte det blev bäst så.
Ett härligt minne var när de ropade på målet var att se tingsrättens ledamöter och deras leende när de fick se Burk-Curt som jag utlovat. Hör och häpna: i kostym.
Det blir i vart fall spännande att se om motparten tar detta bud. Sedan är det över. Jag återkommer om hur det går och om det blev en förlikning eller inte. (Tro nu bara inte att jag bjuder alla mina klienter på en kostym
onsdag 17 februari 2010
Apropå småfiskar, valar och hajar
Ja, ni som följer min blogg gissade rätt: det gäller narkotika, än en gång. Jag har tidigare skrivit om småfiskarna som i vissa fall kanske säljer små mängder eller har små innehav som ett led i att de vill finansiera sitt egna missbruk. Personer som behöver vård men som ofta döms till fängelse där saker och ting knappast blir mycket bättre.
Nu läser jag dock i DN att en regeringstjänsteman – en departementssekreterare vid regeringskansliet – nu har åtalats för grovt narkotikabrott. Mannen greps i november, med 350 gram opium, i Uppsala. Som chefsåklagare Krister Peterson påtalar är straffvärdet högt för denna typ av narkotika högt. Högsta domstolen har bland annat noterat att farlighetsgraden för råopium är tämligen hög och att det kan utöva en särskild dragningskraft på ungdomar emedan det går att röka.
Man ska förstås inte måla Fan på väggen, och jag har ingen aning om mannen är skyldig. Men det är svårt att inte haja till när en hög tjänsteman över huvud taget nämns i sådana här sammanhang. Om det är så att mannen är skyldig så rör det sig ju om lite mer än en vanlig ”liten fisk”.
I vilket fall som helst är det förstås anmärkningsvärt om en person med en sådan position är involverad i knarkaffärer. Och samtidigt kanske inte så anmärkningsvärt som det låter. Det finns ju betydligt större – och fulare – fiskar än de småfiskar som jag och mina kollegor brukar kämpa så hårt för att försvara. Det är inte utan att man ofta känner sig som David mot Goliat i sådana rättegångar, skall jag säga.
Rättegången skall tydligen börja nu på måndag i Södertörns tingsrätt. Kanske är det bra att det här kommer fram i ljuset också. Det är ju så lätt att stirra sig blind på det så kallade buset, och glömma att det finns värre skurkar. Om det är så att den här regeringstjänstemannen är inblandad på sätt som åklagaren påstår visar det ju bara det som alla tänkande människor förstår: att det finns ”fina” människor som blir riktigt rika på knarkhandel. Och de behöver aldrig se eländet som skapas längst ner, på samhällets botten, för de som missbrukar dessa droger och blir psykiskt sjuka, kriminella och får sina liv förstörda så att eländet kan fortsätta.
Även om det är svårt att uttala sig med så lite fakta på bordet så har jag mycket svårt att tänka mig att några förmildrande omständigheter kan vara för handen i det här fallet. Om tjänstemannen är skyldig kan man sannolikt tala om narkotikabrott som är att beteckna som grovt. Och jag kan inte tänka mig att han vid en sammanvägning av omständigheterna förtjänar annat än ett långt fängelsestraff.
Skillnaden mellan de små fiskarna är ju att de är narkomaner. De finansierar sitt missbruk genom att sälja lite – i stället för att t ex fara och bryta sig in i sommarstugor. Den här tjänstemannen däremot har ju sin lön och är förmodligen inte narkoman.
Han är ju bara ute efter ”snabba cash”.
Nu läser jag dock i DN att en regeringstjänsteman – en departementssekreterare vid regeringskansliet – nu har åtalats för grovt narkotikabrott. Mannen greps i november, med 350 gram opium, i Uppsala. Som chefsåklagare Krister Peterson påtalar är straffvärdet högt för denna typ av narkotika högt. Högsta domstolen har bland annat noterat att farlighetsgraden för råopium är tämligen hög och att det kan utöva en särskild dragningskraft på ungdomar emedan det går att röka.
Man ska förstås inte måla Fan på väggen, och jag har ingen aning om mannen är skyldig. Men det är svårt att inte haja till när en hög tjänsteman över huvud taget nämns i sådana här sammanhang. Om det är så att mannen är skyldig så rör det sig ju om lite mer än en vanlig ”liten fisk”.
I vilket fall som helst är det förstås anmärkningsvärt om en person med en sådan position är involverad i knarkaffärer. Och samtidigt kanske inte så anmärkningsvärt som det låter. Det finns ju betydligt större – och fulare – fiskar än de småfiskar som jag och mina kollegor brukar kämpa så hårt för att försvara. Det är inte utan att man ofta känner sig som David mot Goliat i sådana rättegångar, skall jag säga.
Rättegången skall tydligen börja nu på måndag i Södertörns tingsrätt. Kanske är det bra att det här kommer fram i ljuset också. Det är ju så lätt att stirra sig blind på det så kallade buset, och glömma att det finns värre skurkar. Om det är så att den här regeringstjänstemannen är inblandad på sätt som åklagaren påstår visar det ju bara det som alla tänkande människor förstår: att det finns ”fina” människor som blir riktigt rika på knarkhandel. Och de behöver aldrig se eländet som skapas längst ner, på samhällets botten, för de som missbrukar dessa droger och blir psykiskt sjuka, kriminella och får sina liv förstörda så att eländet kan fortsätta.
Även om det är svårt att uttala sig med så lite fakta på bordet så har jag mycket svårt att tänka mig att några förmildrande omständigheter kan vara för handen i det här fallet. Om tjänstemannen är skyldig kan man sannolikt tala om narkotikabrott som är att beteckna som grovt. Och jag kan inte tänka mig att han vid en sammanvägning av omständigheterna förtjänar annat än ett långt fängelsestraff.
Skillnaden mellan de små fiskarna är ju att de är narkomaner. De finansierar sitt missbruk genom att sälja lite – i stället för att t ex fara och bryta sig in i sommarstugor. Den här tjänstemannen däremot har ju sin lön och är förmodligen inte narkoman.
Han är ju bara ute efter ”snabba cash”.
fredag 12 februari 2010
Hur kan advokater försvara våldtäktsmän och andra våldsverkare?
En fråga man alltid får av allmänheten på fester och andra gånger man träffar nytt folk och då de förstår att man är advokat, det är: ”Hur kan du företräda en våldtäktsman, eller en våldsverkare, eller en man som slår sin hustru, eller en man som våldtar sina barn? Är det inte svårt?”
Nej, det är inte svårt.
Jag försvarar inte brottet. Jag försvarar personen som påstås ha begått brottet.
Brottet är för mig – och givetvis för mina kollegor som också åtar sig försvararuppdrag – lika avskyvärt som för alla andra. Men det handlar inte om våra privata känslor. Min roll, försvararens roll, är att utföra ett uppdrag som jag har fått av samhället. Försvararens roll, om klienten påstår sig vara oskyldig, är att ”vända på stenar” och lyfta fram den bevisning för domstolen som visar att det råder tvivel om att den tilltalade har gjort sig skyldig till brott.
Åklagarens roll är att att lägga till bevisning som styrker åtalet, liksom – detta i enlighet med objektivitetsprincipen – att även lägga fram sådant som är till den tilltalades fördel.
Om en person erkänner att han eller hon är skyldig är min roll en annan, nämligen att se till att han eller hon får rätt påföljd. Det händer faktiskt ofta att en tilltalad person erkänner. Rattfyllor är oftast erkända eftersom du har blåst i en kontroll och du har sett att du verkligen var onykter då du körde den där bilen. Då kommer i stället frågan upp om den här personen verkligen skall sitta i fängelse. Behöver han eller hon inte vård?
En försvarare skall som sagt vända på stenar – på alla stenar som finns. Och ta fram den bevisning som finns för att visa domstolen: här finns det tvivel. Det handlar egentligen bara om att uppmärksamma domstolen om detta, ställa rätt frågor och få fram saker. Försvararen hjälper på så sätt domstolen att göra sitt jobb.
En följdfråga jag ofta får när jag har blivit tillfrågad enligt ovan är: ”Vad gör du då om någon erkänner för dig att han har gjort det, men säger att han tänker neka till brott inför domstolen?” Denna tredje kategori är mycket ovanlig. Men jag har varit med om detta vid några tillfällen.
Denna fråga är värd ett mer utförligt svar. Jag återkommer till det.
Nej, det är inte svårt.
Jag försvarar inte brottet. Jag försvarar personen som påstås ha begått brottet.
Brottet är för mig – och givetvis för mina kollegor som också åtar sig försvararuppdrag – lika avskyvärt som för alla andra. Men det handlar inte om våra privata känslor. Min roll, försvararens roll, är att utföra ett uppdrag som jag har fått av samhället. Försvararens roll, om klienten påstår sig vara oskyldig, är att ”vända på stenar” och lyfta fram den bevisning för domstolen som visar att det råder tvivel om att den tilltalade har gjort sig skyldig till brott.
Åklagarens roll är att att lägga till bevisning som styrker åtalet, liksom – detta i enlighet med objektivitetsprincipen – att även lägga fram sådant som är till den tilltalades fördel.
Om en person erkänner att han eller hon är skyldig är min roll en annan, nämligen att se till att han eller hon får rätt påföljd. Det händer faktiskt ofta att en tilltalad person erkänner. Rattfyllor är oftast erkända eftersom du har blåst i en kontroll och du har sett att du verkligen var onykter då du körde den där bilen. Då kommer i stället frågan upp om den här personen verkligen skall sitta i fängelse. Behöver han eller hon inte vård?
En försvarare skall som sagt vända på stenar – på alla stenar som finns. Och ta fram den bevisning som finns för att visa domstolen: här finns det tvivel. Det handlar egentligen bara om att uppmärksamma domstolen om detta, ställa rätt frågor och få fram saker. Försvararen hjälper på så sätt domstolen att göra sitt jobb.
En följdfråga jag ofta får när jag har blivit tillfrågad enligt ovan är: ”Vad gör du då om någon erkänner för dig att han har gjort det, men säger att han tänker neka till brott inför domstolen?” Denna tredje kategori är mycket ovanlig. Men jag har varit med om detta vid några tillfällen.
Denna fråga är värd ett mer utförligt svar. Jag återkommer till det.
tisdag 9 februari 2010
En glädjande nyhet för alla som diskrimineras på grund av sin religiösa tro
Jag har haft glädjen att läsa igenom en mycket intressant och gedigen dom som meddelades igår av Stockholms tingsrätt. En ovanlig dom på vissa sätt: parterna var nämligen två stycken förvaltningsmyndigheter, Diskrimineringsombudsmannen respektive Arbetsförmedlingen. Å andra sidan finns det 255 förvaltningsmyndigheter i vårt land, så att de någon gång möts i rätten är i och för sig inte så underligt. Domen gällde som ni säkert vet skadestånd för religiös diskriminering. Jag håller med Diskrimineringsombudsmannen, Katri Linna, om att det här är en viktig dom.
Jag har själv flera kyrkligt engagerade personer i min släkt och kommer som mina trogna läsare vet från det ganska så kyrkliga Västerbotten. Kanske är det därför jag både som människa och advokat tycker att det här är en fråga som man måste stanna upp och fundera lite extra kring.
Omständigheterna var i korthet följande: en man, vi kallar honom Elias, gick en yrkesutbildning för ett industrijobb i Arbetsförmedlingens regi. Han var ”en mycket duktig ung man med fallenhet för utbildningen”, enligt en av de som höll i utbildningen. Denna beskrivning av Elias härrör från motparten i målet, d v s från Arbetsförmedlingen själv.
Då Elias fick chansen till en praktikplats på ett industriföretag gick han dit och träffade först tre män, män med svenska namn, ungefär som Frisk och liknande. De hälsade på varandra genom att skaka hand. Några minuter senare kom den kvinnliga vd:n för företaget, vi kan kalla henne Helena. När Helena sträckte fram sin hand mot Elias lät han bli att ta den.
Jag hoppas att det som nu hände var att Helena missförstod Elias agerande, d v s att han inte hälsade på det sätt som man kanske är van vid i Sverige. Helena uppgav i tingsrätten att hon kände sig sårad och kränkt som kvinna. Uppgifterna i domen går isär om huruvida Elias hälsade på Helena genom att lägga en hand på bröstet och buga eller om han inte gjorde detta, liksom huruvida Elias förklarade för vd:n att han inte kunde ta främmande kvinnor i hand på grund av sin religiösa tro. Elias hävdade det förstnämnda. Och jag har själv svårt att tro att han inte skulle ha hälsat på henne eller inte förklarat det för henne. Jag minns själv första gången jag anlitade en ung kvinnlig tolk från Libanon här på advokatbyrån. Hon förklarade vid vårt första möte att hon inte tar främmande män i handen. Och ja, så var det med den saken. Fråga mig inte om det har med att jag har kyrkligt påbrå och har viss förståelse för andra människors tro eller ej. Men för mig var det här ingen stor sak.
Hur som helst. Det blev inget av med praktikplatsen för Elias. Sedan kom Arbetsförmedligen och strödde salt i såren. En handläggare på Arbetsförmedlingen skrev i en tjänsteanteckning att Elias ”genom sitt agerande” missat chansen att få en praktikplats. Därefter drog man in Elias rätt att delta i det jobbprogram han deltog i och därmed även hans rätt till ersättning.
Vad det här var frågan om från Arbetsförmedlingens sida kallas i svensk rätt för direkt diskriminering. En svensk myndighet bröt mot svensk lag genom att skuldbelägga en av samhällets mindre gynnade för något han råkar vara, nämligen troende muslim.
Den viktigaste anledningen till att det här är en viktig dom är att religionsfriheten är en av de grundläggande fri- och rättigheterna. Det finns inslag i varenda religion som man kan tycka si eller så om, men det är inget man går in och ändrar hursomhelst.
Jag är övertygad om att många passar på att ventilera sin smygrasism när de hör talas om en sådan här dom. Men det handlar om att alla skall ha lika rättigheter, annars har vi inget rättssamhälle. Många bagatelliserar dessutom enligt min uppfattning människors tro. I domen påtalas t ex till exempel att en handläggare på Socialförvaltningen försökte få Elias att ta kvinnor i hand. Inte undra på att Elias kände sig ifrågasatt och utsatt för påtryckningar.
Om man skall kritisera tingsrätten för någonting så är det väl just när det gäller frågan om vad diskriminering är för något. Tingsrätten menar att den diskriminering som Elias blivit utsatt för ”synes ha varit oavsiktlig”. Men det är nog ganska ofta så att diskriminering kan vara just ”oavsiktlig” eller rentav ”naturlig”, så att den som diskriminerar inte ens tänker på det.
Eller är det kanske snarare så att den verkar vara oavsiktlig för att den är inlindad och den som diskriminerar försöker göra det i smyg?
De EG-direktiv som diskrimineringslagstiftningen bygger på bygger på att skadestånd på grund av diskriminering skall bestämmas så att de är effektiva och avskräckande. Jag hoppas att de 60 000 kr som Arbetsförmedlingen nu skall betala till Elias skall vara effektiva och avskräckande inte bara för Arbetsförmedlingen. Det är ju oerhört viktigt att myndigheterna alltid föregår med gott exempel; annars kan man knappast förvänta sig att vi andra skall göra det. Jag hoppas också att skadeståndet skall vara effektivt och inte bara avskräckande utan även uppmuntrande för alla som vill se ett slut på diskrimineringen i samhället.
Den nya diskrimineringslagen
Sedan ett år tillbaka har vi en helt ny diskrimineringslag i Sverige, en lag som omfattar alla former av diskriminering som tidigare låg uppdelade i ett antal olika lagar.
Lagar är ett sätt att påverka människors beteenden. Tänk bara på frågan om aga av barn och hur mycket folks uppfattningar har förändrats sedan barnaga förbjöds 1979. Min förhoppning är att vår nya diskrimineringslag skall komma till användning varje gång det behövs, och att lagen skall kunna bidra till att diskrimineringen i vårt samhälle någon gång skall minska och rentav bli ett minne blott.
Min syn på saken
Som advokat har man inte alltid tid att sätta sig ner och skriva om olika ämnen på sin blogg. Klienterna kommer i första hand, och i andra och tredje hand. Men den här domen känns som sagt viktig. Och sedan är det också så att uppmuntran från advokatkollegor har gjort att jag känner mig ännu mer motiverad att skriva om sådant jag tycker känns angeläget och intressant.
Om det är någonting jag tycker att vissa borde ta sig en rejäl funderare på så är det följande: det går faktiskt inte att tvinga folk att göra sådant som går stick i stäv med deras religiösa övertygelse.
Och om det är något som gör mig upprörd så är det hur folk på en myndighet som arbetar med människor kan sitta och vägra förstå människors seder och traditioner. Det är förstås en sak om man har man bott hela livet i en stuga på en fjälltopp och aldrig sett en människa från ett annat land. Då kan det kanske vara så att man blir lite ställd när man träffar en troende muslim eller någon annan som har andra seder och bruk. Men om man jobbar på Arbetsförmedlingen, jobbar med människor hela dagarna, eller om man för den delen är arbetsgivare och vägrar ge någon en chans att få prova på ett jobb bara för att han eller hon råkar ha en viss religion – då är man en inskränkt nolla och bör inte arbeta med människor över huvud taget.
Jag har själv flera kyrkligt engagerade personer i min släkt och kommer som mina trogna läsare vet från det ganska så kyrkliga Västerbotten. Kanske är det därför jag både som människa och advokat tycker att det här är en fråga som man måste stanna upp och fundera lite extra kring.
Omständigheterna var i korthet följande: en man, vi kallar honom Elias, gick en yrkesutbildning för ett industrijobb i Arbetsförmedlingens regi. Han var ”en mycket duktig ung man med fallenhet för utbildningen”, enligt en av de som höll i utbildningen. Denna beskrivning av Elias härrör från motparten i målet, d v s från Arbetsförmedlingen själv.
Då Elias fick chansen till en praktikplats på ett industriföretag gick han dit och träffade först tre män, män med svenska namn, ungefär som Frisk och liknande. De hälsade på varandra genom att skaka hand. Några minuter senare kom den kvinnliga vd:n för företaget, vi kan kalla henne Helena. När Helena sträckte fram sin hand mot Elias lät han bli att ta den.
Jag hoppas att det som nu hände var att Helena missförstod Elias agerande, d v s att han inte hälsade på det sätt som man kanske är van vid i Sverige. Helena uppgav i tingsrätten att hon kände sig sårad och kränkt som kvinna. Uppgifterna i domen går isär om huruvida Elias hälsade på Helena genom att lägga en hand på bröstet och buga eller om han inte gjorde detta, liksom huruvida Elias förklarade för vd:n att han inte kunde ta främmande kvinnor i hand på grund av sin religiösa tro. Elias hävdade det förstnämnda. Och jag har själv svårt att tro att han inte skulle ha hälsat på henne eller inte förklarat det för henne. Jag minns själv första gången jag anlitade en ung kvinnlig tolk från Libanon här på advokatbyrån. Hon förklarade vid vårt första möte att hon inte tar främmande män i handen. Och ja, så var det med den saken. Fråga mig inte om det har med att jag har kyrkligt påbrå och har viss förståelse för andra människors tro eller ej. Men för mig var det här ingen stor sak.
Hur som helst. Det blev inget av med praktikplatsen för Elias. Sedan kom Arbetsförmedligen och strödde salt i såren. En handläggare på Arbetsförmedlingen skrev i en tjänsteanteckning att Elias ”genom sitt agerande” missat chansen att få en praktikplats. Därefter drog man in Elias rätt att delta i det jobbprogram han deltog i och därmed även hans rätt till ersättning.
Vad det här var frågan om från Arbetsförmedlingens sida kallas i svensk rätt för direkt diskriminering. En svensk myndighet bröt mot svensk lag genom att skuldbelägga en av samhällets mindre gynnade för något han råkar vara, nämligen troende muslim.
Den viktigaste anledningen till att det här är en viktig dom är att religionsfriheten är en av de grundläggande fri- och rättigheterna. Det finns inslag i varenda religion som man kan tycka si eller så om, men det är inget man går in och ändrar hursomhelst.
Jag är övertygad om att många passar på att ventilera sin smygrasism när de hör talas om en sådan här dom. Men det handlar om att alla skall ha lika rättigheter, annars har vi inget rättssamhälle. Många bagatelliserar dessutom enligt min uppfattning människors tro. I domen påtalas t ex till exempel att en handläggare på Socialförvaltningen försökte få Elias att ta kvinnor i hand. Inte undra på att Elias kände sig ifrågasatt och utsatt för påtryckningar.
Om man skall kritisera tingsrätten för någonting så är det väl just när det gäller frågan om vad diskriminering är för något. Tingsrätten menar att den diskriminering som Elias blivit utsatt för ”synes ha varit oavsiktlig”. Men det är nog ganska ofta så att diskriminering kan vara just ”oavsiktlig” eller rentav ”naturlig”, så att den som diskriminerar inte ens tänker på det.
Eller är det kanske snarare så att den verkar vara oavsiktlig för att den är inlindad och den som diskriminerar försöker göra det i smyg?
De EG-direktiv som diskrimineringslagstiftningen bygger på bygger på att skadestånd på grund av diskriminering skall bestämmas så att de är effektiva och avskräckande. Jag hoppas att de 60 000 kr som Arbetsförmedlingen nu skall betala till Elias skall vara effektiva och avskräckande inte bara för Arbetsförmedlingen. Det är ju oerhört viktigt att myndigheterna alltid föregår med gott exempel; annars kan man knappast förvänta sig att vi andra skall göra det. Jag hoppas också att skadeståndet skall vara effektivt och inte bara avskräckande utan även uppmuntrande för alla som vill se ett slut på diskrimineringen i samhället.
Den nya diskrimineringslagen
Sedan ett år tillbaka har vi en helt ny diskrimineringslag i Sverige, en lag som omfattar alla former av diskriminering som tidigare låg uppdelade i ett antal olika lagar.
Lagar är ett sätt att påverka människors beteenden. Tänk bara på frågan om aga av barn och hur mycket folks uppfattningar har förändrats sedan barnaga förbjöds 1979. Min förhoppning är att vår nya diskrimineringslag skall komma till användning varje gång det behövs, och att lagen skall kunna bidra till att diskrimineringen i vårt samhälle någon gång skall minska och rentav bli ett minne blott.
Min syn på saken
Som advokat har man inte alltid tid att sätta sig ner och skriva om olika ämnen på sin blogg. Klienterna kommer i första hand, och i andra och tredje hand. Men den här domen känns som sagt viktig. Och sedan är det också så att uppmuntran från advokatkollegor har gjort att jag känner mig ännu mer motiverad att skriva om sådant jag tycker känns angeläget och intressant.
Om det är någonting jag tycker att vissa borde ta sig en rejäl funderare på så är det följande: det går faktiskt inte att tvinga folk att göra sådant som går stick i stäv med deras religiösa övertygelse.
Och om det är något som gör mig upprörd så är det hur folk på en myndighet som arbetar med människor kan sitta och vägra förstå människors seder och traditioner. Det är förstås en sak om man har man bott hela livet i en stuga på en fjälltopp och aldrig sett en människa från ett annat land. Då kan det kanske vara så att man blir lite ställd när man träffar en troende muslim eller någon annan som har andra seder och bruk. Men om man jobbar på Arbetsförmedlingen, jobbar med människor hela dagarna, eller om man för den delen är arbetsgivare och vägrar ge någon en chans att få prova på ett jobb bara för att han eller hon råkar ha en viss religion – då är man en inskränkt nolla och bör inte arbeta med människor över huvud taget.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)