En glädjande nyhet för alla som diskrimineras på grund av sin religiösa tro

Jag har haft glädjen att läsa igenom en mycket intressant och gedigen dom som meddelades igår av Stockholms tingsrätt. En ovanlig dom på vissa sätt: parterna var nämligen två stycken förvaltningsmyndigheter, Diskrimineringsombudsmannen respektive Arbetsförmedlingen. Å andra sidan finns det 255 förvaltningsmyndigheter i vårt land, så att de någon gång möts i rätten är i och för sig inte så underligt. Domen gällde som ni säkert vet skadestånd för religiös diskriminering. Jag håller med Diskrimineringsombudsmannen, Katri Linna, om att det här är en viktig dom.

Jag har själv flera kyrkligt engagerade personer i min släkt och kommer som mina trogna läsare vet från det ganska så kyrkliga Västerbotten. Kanske är det därför jag både som människa och advokat tycker att det här är en fråga som man måste stanna upp och fundera lite extra kring.

Omständigheterna var i korthet följande: en man, vi kallar honom Elias, gick en yrkesutbildning för ett industrijobb i Arbetsförmedlingens regi. Han var ”en mycket duktig ung man med fallenhet för utbildningen”, enligt en av de som höll i utbildningen. Denna beskrivning av Elias härrör från motparten i målet, d v s från Arbetsförmedlingen själv.

Då Elias fick chansen till en praktikplats på ett industriföretag gick han dit och träffade först tre män, män med svenska namn, ungefär som Frisk och liknande. De hälsade på varandra genom att skaka hand. Några minuter senare kom den kvinnliga vd:n för företaget, vi kan kalla henne Helena. När Helena sträckte fram sin hand mot Elias lät han bli att ta den.

Jag hoppas att det som nu hände var att Helena missförstod Elias agerande, d v s att han inte hälsade på det sätt som man kanske är van vid i Sverige. Helena uppgav i tingsrätten att hon kände sig sårad och kränkt som kvinna. Uppgifterna i domen går isär om huruvida Elias hälsade på Helena genom att lägga en hand på bröstet och buga eller om han inte gjorde detta, liksom huruvida Elias förklarade för vd:n att han inte kunde ta främmande kvinnor i hand på grund av sin religiösa tro. Elias hävdade det förstnämnda. Och jag har själv svårt att tro att han inte skulle ha hälsat på henne eller inte förklarat det för henne. Jag minns själv första gången jag anlitade en ung kvinnlig tolk från Libanon här på advokatbyrån. Hon förklarade vid vårt första möte att hon inte tar främmande män i handen. Och ja, så var det med den saken. Fråga mig inte om det har med att jag har kyrkligt påbrå och har viss förståelse för andra människors tro eller ej. Men för mig var det här ingen stor sak.

Hur som helst. Det blev inget av med praktikplatsen för Elias. Sedan kom Arbetsförmedligen och strödde salt i såren. En handläggare på Arbetsförmedlingen skrev i en tjänsteanteckning att Elias ”genom sitt agerande” missat chansen att få en praktikplats. Därefter drog man in Elias rätt att delta i det jobbprogram han deltog i och därmed även hans rätt till ersättning.

Vad det här var frågan om från Arbetsförmedlingens sida kallas i svensk rätt för direkt diskriminering. En svensk myndighet bröt mot svensk lag genom att skuldbelägga en av samhällets mindre gynnade för något han råkar vara, nämligen troende muslim.

Den viktigaste anledningen till att det här är en viktig dom är att religionsfriheten är en av de grundläggande fri- och rättigheterna. Det finns inslag i varenda religion som man kan tycka si eller så om, men det är inget man går in och ändrar hursomhelst.

Jag är övertygad om att många passar på att ventilera sin smygrasism när de hör talas om en sådan här dom. Men det handlar om att alla skall ha lika rättigheter, annars har vi inget rättssamhälle. Många bagatelliserar dessutom enligt min uppfattning människors tro. I domen påtalas t ex till exempel att en handläggare på Socialförvaltningen försökte få Elias att ta kvinnor i hand. Inte undra på att Elias kände sig ifrågasatt och utsatt för påtryckningar.

Om man skall kritisera tingsrätten för någonting så är det väl just när det gäller frågan om vad diskriminering är för något. Tingsrätten menar att den diskriminering som Elias blivit utsatt för ”synes ha varit oavsiktlig”. Men det är nog ganska ofta så att diskriminering kan vara just ”oavsiktlig” eller rentav ”naturlig”, så att den som diskriminerar inte ens tänker på det.

Eller är det kanske snarare så att den verkar vara oavsiktlig för att den är inlindad och den som diskriminerar försöker göra det i smyg?

De EG-direktiv som diskrimineringslagstiftningen bygger på bygger på att skadestånd på grund av diskriminering skall bestämmas så att de är effektiva och avskräckande. Jag hoppas att de 60 000 kr som Arbetsförmedlingen nu skall betala till Elias skall vara effektiva och avskräckande inte bara för Arbetsförmedlingen. Det är ju oerhört viktigt att myndigheterna alltid föregår med gott exempel; annars kan man knappast förvänta sig att vi andra skall göra det. Jag hoppas också att skadeståndet skall vara effektivt och inte bara avskräckande utan även uppmuntrande för alla som vill se ett slut på diskrimineringen i samhället.

Den nya diskrimineringslagen

Sedan ett år tillbaka har vi en helt ny diskrimineringslag i Sverige, en lag som omfattar alla former av diskriminering som tidigare låg uppdelade i ett antal olika lagar.

Lagar är ett sätt att påverka människors beteenden. Tänk bara på frågan om aga av barn och hur mycket folks uppfattningar har förändrats sedan barnaga förbjöds 1979. Min förhoppning är att vår nya diskrimineringslag skall komma till användning varje gång det behövs, och att lagen skall kunna bidra till att diskrimineringen i vårt samhälle någon gång skall minska och rentav bli ett minne blott.

Min syn på saken

Som advokat har man inte alltid tid att sätta sig ner och skriva om olika ämnen på sin blogg. Klienterna kommer i första hand, och i andra och tredje hand. Men den här domen känns som sagt viktig. Och sedan är det också så att uppmuntran från advokatkollegor har gjort att jag känner mig ännu mer motiverad att skriva om sådant jag tycker känns angeläget och intressant.

Om det är någonting jag tycker att vissa borde ta sig en rejäl funderare på så är det följande: det går faktiskt inte att tvinga folk att göra sådant som går stick i stäv med deras religiösa övertygelse.

Och om det är något som gör mig upprörd så är det hur folk på en myndighet som arbetar med människor kan sitta och vägra förstå människors seder och traditioner. Det är förstås en sak om man har man bott hela livet i en stuga på en fjälltopp och aldrig sett en människa från ett annat land. Då kan det kanske vara så att man blir lite ställd när man träffar en troende muslim eller någon annan som har andra seder och bruk. Men om man jobbar på Arbetsförmedlingen, jobbar med människor hela dagarna, eller om man för den delen är arbetsgivare och vägrar ge någon en chans att få prova på ett jobb bara för att han eller hon råkar ha en viss religion – då är man en inskränkt nolla och bör inte arbeta med människor över huvud taget.